2010-talets 50 bästa låtar

BF08A62A-387F-447C-BBBB-C6B1D2DD1A56

Rubriken säger väl allt? För att göra den här listan så dynamisk som möjligt har jag försökt hålla nere antalet låtar per artist till två. I övrigt inga krusiduller. Möjligen lite mer pop här än på albumlistan. Komplett spellista längst ner. Varsågoda!

 

50. The xxSay Something Loving

År: 2017

The_xx_-_Ilosaarirock_2012 (2)

– När lynniga, svala, xx är på sitt allra innerligaste humör får de ur sig sin bästa poplåt och sin bästa refräng.

 

49. Johan HedbergNackamasterna

År: 2013

artist_johanhedberg (2)

– Svensk 10-tals-indies mest underskattade poppärla.

 

48. ChromaticsShadow

År: 2017

Chromatics-Closer-To-Grey-e1570205245333 (2)

– Den minst sagt efterlängtade tredje säsongen av Twin Peaks levde inte bara upp till förväntningarna – med råge – den bjöd också på fantastisk musik. Den låt som stack ut mest var Chromatics fantastiskt vackra ”Shadow”. Atmosfärisk pop i världsklass, och låter precis som en drömsk dag vid havet känns.

 

47. Deutsch NepalHow Low…2015

År: 2015

deutsch

– Inne i Peter Anderssons hjärna är det mörkt, groteskt och gränslöst fascinerande. Musikaliskt bör denna sotiga juvel tilltala alla som gillar Thåström, Ossler, Nick Cave eller Rome.

 

46. The Mary OnettesA Breaking Heart is a Brilliant Start

År: 2011

maryonettes4 (2).jpg

– Atmosfäriskt till och med för att vara Mary Onettes, som sällan väjer för skimrande, romantiska eller vemodiga ljudbilder. Här når detta sound sin fruktansvärt vackra kulmen.

 

45. Boy HarsherCountry Girl

År: 2017

boyharsher (2)

– Cold Wave-decenniets allra bästa och coolaste låt. Boy Harsher, ihop med ett fåtal andra band i genren, spelar i en egen liga.

 

44. Solange Losing You

År: 2012

solange.jpg (2)

– Lillasyster Knowles har sedan 2012 släppt betydligt mer djuplodat och komplext material, men med den vemodiga och luftiga Prince– och Michael-doftande ”Losing You” släppte hon en fenomenal poplåt.

 

43. Carla dal FornoSo Much Better

År: 2019

carla_web (2)

– Carla dal Fornos suggestiva, skuggiga popmusik är för mig årets upptäckt. Debutplattan You Know What It’s Like är hennes bästa, men senaste plattan Look Up Sharp innehåller ”So Much Better” – hennes enskilt bästa låt.

 

42. Slowdive Falling Ashes

År: 2017

slowdive3.jpg

– Mycket vatten har runnit under broarna och många har följt i deras fotspår sedan Slowdive drog sig tillbaka i mitten av 90-talet. När de 2017 gjorde comeback på platta (de hade spelat live ett antal år innan dess – bland annat på Way Out West 2014, en mycket speciell konsert) visade de med all önskvärd tydlighet att gammal är äldst. Den meditativa ”Falling Ashes” visar det bättre än någon annan låt.

 

41. Maria TaylorIf Only (feat. Conor Oberst)

År: 2016

maria (2).jpg

– 2016 återförenades äntligen Maria Taylor och Conor Oberst – på skiva. Resultatet blev denna oändligt vemodiga indiefolkballad – i klass med deras fantastiska samarbeten när Oberst spelade i Bright Eyes.

 

40. Beyoncé feat. Jay-ZDrunk in Love

År: 2013

jaybey

– Gränslöst sensuell, andlöst sexig. Tack och lov att Jigga kommer in efter ett par minuter, så att man kan hämta andan. Utöver detta har vi ju här att göra med vår tids största popstjärna, och den enda inom den kommersiella sfären som möjligen skulle kunna axla Michael Jacksons tunga mantel. Här är hon på sitt allra mest hedonistiska humör, i sin kanske coolaste och mäktigaste poplåt någonsin.

 

39. Cursive It’s Gonna Hurt

År: 2018

cursive

– Klassisk Cursive. Det räcker så.

 

38. Liam GallagherFor What It’s Worth

År: 2017

liam

– 2010-talets kanske mäktigaste comeback? Sedan Liam åter lufsade in på scen, efter att i flera år varit uträknad, har han sålt drivvis med skivor, sålt slut arenor världen över och åter satt folks arma hjärtan i brand. Två album i eget namn har det hittills blivit, och balladen For ”What It’s Worth”, från första plattan As You Were, är den bästa låten.

 

37. Mark LaneganDeep Black Vanishing Train

År: 2012

lanegan

– Fantastiska Blues Funerals allra bästa låt. Sotig, experimentell blues från en av uttryckets främsta förgrundsgestalter.

 

36. The Good LifeAre You Afraid of Dying?

År: 2016

TheGoodLifeByTonyBonacci-1500x995

– The Good Lifes outsägligt emotsedda comebackplatta Everybody’s Coming Down (2015), den första sedan lysande Help Wanted Nights (2007), var, och det smärtar mig att säga det, inte mycket att hänga i granen. Året därpå kom ett par fristående singlar, varav ”Are You Afraid of Dying?” verkligen vittnade om att bandet trots allt inte tappat sin finkänslighet eller fingertoppskänsla för grymma melodier.

 

35. Nicole SabounéNowhere to Go

År: 2019

0842DE45-A9D5-4770-9BBB-3B6473C649FD

– Det råder ingen brist på kvalitativa låtar från det här årtiondet signerade Nicole Sabouné. Bäst är Nowhere to Go, från årets lysande EP Come My Love. En mycket mäktig låt. Mäktig för att den oblygt, rakryggat och på ett personligt sätt gör upp med tabubelagda ämnen som ensamhet och det där inre mörkret som många av oss slåss mot.

 

34. Tim KasherAs the Bus Runs Late on a January Day

År: 2013

timkasher

– B-sida till en fristående singel som släpptes runt en månad efter att det undermåliga albumet Adult Film getts ut, och den slår inte bara a-sidan utan även allt på Adult Film, vars session den är hämtad från – och det med hästlängder. Borta är den plattans överjästa och misslyckade ljudexperiment. Kvar är bara Tim, en akustisk gitarr, ett försynt pianostick, några bjällror och lite inspelningsbrus. Och så texten, som mycket väl kan vara Tims bästa text det här årtiondet. Om ensamhet i folkmassor, ensamhet när vi är med våra närmaste och ensamheten som bor i oss själva.

 

33. Azure BlueA Town Like Alice

År: 2015

Print

– Tobias Isaksson är det här årtiondets svenska mästare i melodiskt oantastlig, djupt melankolisk och atmosfärisk pop #1.

 

32. The National Guilty Party

År: 2017

The-National-Promo-2017

– Som en About Today del 2. Konfessionellt (om än inte självbiografiskt) om ett förhållande i total upplösning.

 

31. Tim Kasher – The Jessica

År: 2011

tim11

– Klassisk Tim Kasher. En sjukt vemodig gitarrballad om en dödsdömd relation och tvåsamhetens omöjligheter. Oavsett hur livet har sett ut har jag alltid återvänt med enorm behållning till ”The Jessica”. En av Kashers finaste låtar.

 

30. Ossler Fars dag

År: 2013

ossler13
Foto: Razzia Records

– En disig och tremolo-darrig vals om förlust och den eviga frågan: vad händer sen, på andra sidan? Finns det ens en andra sida? ”Den som verkligen vet finns ju inte längre kvar, han har gått över bron, samma väg som min far.”

 

29. Jacaszek Evening Strains to be Time’s Vast

År: 2011

jacaszek

– Polske ljudkonstnären Jacaszeks allra största stund. Ljudet vi hör när avgrunden öppnar sig och vi sugs ner. Hämtad från mästerverket Glimmer.

 

28. Kent Ruta 1

År: 2012

kent (2)

– Kent gjorde inte mycket rätt under 2010-talet, men den utomordentligt fina popplattan Jag är inte rädd för mörkret, från 2012, är undantaget som bekräftar regeln och den formligen kryllar av starka låtar. Starkast av dessa är balladen ”Ruta 1”. Är det någonting Jocke Berg aldrig tappat är det förmågan att skriva fina popballader (den beklämmande ”Nattpojken & dagflickan” (2016) får stå som ett brännande undantag).

 

27. Allseits Sink In Sideways 

År: 2016

allseits

– Dark ambient-genren är ju verkligen en albumgenre. Det är ju så gott som aldrig som man sätter på en enskild låt från den genren, men trots detta måste jag nämna tyska Allseits och hennes helt igenom makalösa stycke ”Sink In Sideways” från det felfria, förkrossande albumet Chimäre. ”Sink In Sideways” är det enskilt mäktigaste dark ambient-spåret som spelats in. Sanna mina ord.

 

26. Mark Kozelek & Jimmy LaValleYou Missed My Heart

År: 2013

kozlava

– Delvis inspirerad av en mardröm om att knivhugga en reparatör. Bisarrt? Det är det, men låten är skör och med en fantastisk melodi. En av många höga toppar på Kozeleks och LaValles grymma album Perils from the Sea.

 

25. Lana Del ReyGods and Monsters

År: 2012

lana

– Att någon så intressant, så mystisk, så spännande och med sådan låtskrivartalang som Lana Del Rey kan slå så brett, så stort och bli en så stor stjärna får mig att tro, inte bara på popmusiken, utan på hela jäkla livet. ”Gods and Monsters” är bland de allra snyggaste poplåtarna som skrivits de senaste 25 åren.

 

24. The National – Conversation 16

År: 2010

national10.jpg

– Fasader, oändliga upprepningar, ett förhållande som hänger på repen och en av Matt Berningers allra starkaste sångmelodier.

 

23. Håkan HellströmJag vet vilken dy hon varit i

År: 2010

hellstrom-intervju-cafe-2010

– Precis som nyss nämnda Jocke Berg är Håkan en annan som inte är så jäkla tokig på popballader – och få av hans ballader är så drabbande som denna, om att återse någon ur ens förflutna och allt vad det river upp.

 

22. Blur My Terracotta Heart

År: 2015

blur-2015.jpg

Damon Albarns mycket melankoliska låt till Blur-gitarristen och vännen Graham Coxon bär en fantastisk och mollstämd melodi, som de flesta popkompositörer skulle döda för. Det enda som matchar melankolin i melodin är Coxons sköra gitarr. Ett av otaliga minimästerverk från det här årtiondet som bär Damon Albarns signatur.

 

21.  Azure Blue – When the Love Is Pure and True

År: 2013

azure-blue-beyond-the-dreams-theres-infinite-doubt

– Tobias Isaksson är det här årtiondets svenska mästare i melodiskt oantastlig, djupt melankolisk och atmosfärisk pop #2. 

 

20. Crystal Castles feat. Robert SmithNot in Love

År: 2010

ccrob.jpg

– Pulserande, stroboskopblixtrande dansgolvsångest tillika genial moll-pop. Att anlita Robert Smith till att sjunga en sådan här låt är ju inget mindre än ett genidrag.

 

19. Amigo the DevilCocaine and Abel

År: 2018

amigo

– Naket, utlämnande och oändligt vemodigt om självhat och alienation. Men svagt i bakgrunden brinner ändå ett outsläckligt ljus. Hoppet och allas vårt inneboende egenvärde, som lätt kan vändas till tvivel om vi inte ser upp.

 

18. Sällskapet Såg dom komma

År: 2013

sällskapet
Foto: Anna Ledin-Wirén

– Episk, dimmig och väldigt vacker och industriell ambient-gospel, om ett utdraget och förhöjt ögonblick då allting tycks hända. Ossler briljerar som vanligt och Thåström sjunger som en GUD.

 

17. David BowieLazarus

År: 2016

david-bowie-lazarus.jpg

– När Bowie skrev ”Lazarus” visste han att cancern han diagnostiserats med kanske skulle komma att ta hans liv. Samma vecka som han spelade in den numera klassiska musikvideon fick han dödsdomen och behandlingen avslutades. Hur det gick sedan vet vi. ”Lazarus” är en död mans hälsning till de som blev kvar, i form av suggestivt jazzig postpunk, och något av det mäktigaste och mest fasansfullt drabbande jag hört.

Look up here, I’m in heaven/I’ve got scars that can’t be seen/I’ve got drama, can’t be stolen/Everybody knows me now

 

16. Rome The Demon Me (Come Clean)

År: 2011

rometheader

– Med inspiration från avskalade Swans-nummer som Song for Dead Time och God Damn the Sun visar sig Jerome Reuter från sin allra naknaste sida. Till ett försiktigt, närmast akustiskt komp och en sorgtyngd sångmelodi besjunger Reuter förlust och egna tillkortakommanden på ett sätt vi inte hört från honom vare sig förr eller senare.

And I’m sorry you had to clean up after me/And that I’d ruin your last shot every time/You wanted to get clean/For I never wanted to be that mean/I never told you I care, I never came clean.

 

15. Bruce SpringsteenWestern Stars

År: 2019

westernstars_09

Western Stars är sannolikt den bästa skiva Bruce släppt sedan The Ghost of Tom Joad (1995), och amerikansk roots-influerad musik blir knappast vackrare än titelspåret.

 

14. Daniel Norgren – Like There Was a Door

År: 2015

norgren
Foto: Petra Norgren

– Vissa förluster bränner mer än andra. Det blir tydligt i denna vackra ballad, tillika Norgrens enskilt största stund. Melodin känns evig, som om den tillhör bäckarna i skogen eller träden och himlen. Texten går inte att värja sig mot.

I’ve been thinking of you/Almost every day/And I wonder if there is more/’Cause when you went away/You were looking into the blue/Like there was a door

 

13. Leonard CohenYou Want It Darker

År: 2016

cohen

– Cohen känner dödens andedräkt i nacken, rannsakar sitt liv och konstaterar inför Gud att han är redo att lämna. Detta till tonerna av sakral, stram blues. En av årtiondets mest omtumlande låtar.

 

12. Bright EyesLadder Song

År: 2011

Bright-Eyes-Promo

– Conor Oberst har gjort många fina låtar om döden, livsångest och religionsproblematik men få är lika drabbande som den här hallucinatoriska pianoballaden, hämtad från Bright Eyes sista(?) platta, The People’s Key (2011).

 

11. Nick Cave & The Bad SeedsJesus Alone

År: 2016

caveone

– Gud må finnas, men han tiger. Oavsett vad som händer, oavsett vem som dör. Oavsett vem som tror. Åtminstone kan det så kännas för den som är djupt försjunken i sorg eller smärta. Tunga elektroniska drones, ett subtilt piano och sparsmakade stråkar utgör kulissen till detta mästerverk i Nick Caves kanon.

 

10. Morrissey Forgive Someone 

År: 2014

morrisseycolor-1024x769

– Morrisseys comebackplatta, World Peace Is None of Your Business (2014), hade kunnat bli hur bra som helst – om han hade valt att inkludera de låtar som istället hamnade på specialutgåvans bonus-cd. Det gjorde han inte, och skivan solkades ner av flertalet undermåliga låtar. Men det är ju typiskt Moz. Redan under Smiths-tiden gömdes mästerverk undan som singel-b-sidor (vilket även fortsatte under soloåren). Låtarna på World Peace-bonus-cd:n är alla poplåtar av klassiskt Moz-snitt: varma, innerliga, djupt melankoliska och med melodier att gå över lik för. Och precis det gäller för ”Forgive Someone” – en nostalgisk tillbakablick och en uppmaning till alla (sig själv, inte minst) att gräva ner stridsyxorna och förlåta.

 

9. Mount EerieThrough the Trees pt. 2

År: 2012

mounteerie2012

– Phil Elverum är alltid fantastisk, men som allra bäst är han när han blir ett slags Albert Camus för den amerikanska vildmarken. Med den väldiga, nordamerikanska urskogen som kuliss tecknar han här, på vad som sannolikt är sin allra bäst låt, ett knivskarpt porträtt över den moderna människan och hennes existentiella kval och grubblerier, hennes kamp för att förstå vad tillvaron betyder och vad vi som människor sysslar med.

Still, when I see branches in the wind/The tumultuous place where I live/Calls out revealing/”Can you see the river in the branches/And know that it means you will die/And that pieces are churning?”

 

8. Sällskapet – Rött liguriskt vin

År: 2013

sallskapet
Foto: Anna Ledin-Wirén

Sällskapets kanske snyggaste låt är en gnistrande, regnvåt industriballad med gott om sprakande synthar och ett släpigt, loose beat. En gång i tiden var den en hård och kantig bluesrockdänga och hette ”Rött liguriskt regn. Bandets andra platta, Nowy Port, har en rad riktigt höga toppar, men högst når ändå denna.

 

7. Rome – Stillwell (feat. Thåström)

År: 2016

romebabel2016
Foto: Niklas Lövgren

– Denna atmosfäriska duett med Joakim Thåström är Romes kanske största och vackraste ballad. Thåströms röst är distad och ligger längre bak i mixen än Jeromes, men det gör ingenting. Den skapar sedvanlig gåshud ändå.

 

6. Conor OberstNo One Changes 

År: 2018

conorchanges

– Conor Oberst och ett piano, på förtvivlans rand, och en ångestdriven redogörelse över självförakt, misantropi, saknad, desillusion och frustration vecklar ut sig. Men byggt på ett fundament av sorg – inte ilska – och en gränslöst vacker och skör melodi. Detta är en comeback till Conors tidiga och oförställda Bright Eyes-uttryck, men med den äldre Conors djup, nyans och weltschmerz. No One Changes kan mycket väl vara en av hans fem bästa låtar genom tiderna. Så bra är den.

 

5. Thåström Alltid va på väg

År: 2015

thåhbg2018
Foto: Niklas Lövgren

– Resandet, både det inre och det fysiska förflyttandet, vägran att stagnera, att varje dag vakna med en ny chans, att hålla ögonen öppna för det vackra runtomkring oss, att alltid vara på väg – det är vad Thåström är för mig. Tröst, styrka, inspiration. ”Alltid va på väg” kristalliserar detta.

 

4. Nick Cave & The Bad Seeds – Push the Sky Away

År: 2013

nick

– Ännu en hymn och en bön om att aldrig ge upp, men också om att det är okej att vara underlig, ta andra vägar, tro på andra saker. Fick jag bara ta med mig en enda Nick Cave-låt i graven, till en öde ö, till alltings ände, skulle det bli denna.

And if your friends think that you should do it different/And if they think that you should do it the same/You’ve gotta just keep on pushing/Push the sky away

 

3. The Good, The Bad, The QueenRibbons 

År: 2018

tgtbtq.png

– På låtens knappa tre minuter hinner ett mästerverk om brittiska traditioner, gemenskap, tillhörighet och förlust (av detsamma) veckla ut sig. Detta till en otröstligt sorgsen melodi så vacker att man knappt kan föreställa sig att den är skriven på 2010-talet. Ribbons känns lika evig som, säg, en Greensleeves. Och lika ur-engelsk.

 

2. Ossler – Helsingborg 

År: 2017

ossler 17
Foto: Johan Bergmark

– Osslers mest atmosfäriska ballad, hämtad från den monumentala Evig himmelsk fullkomning, är lika mycket ett livselixir som en låt, men en låt likväl – om tillbakablickande, längtan efter det omöjliga och sträng självrannsakan. Vad gick fel? Och varför? Varför täpps vissa hål aldrig igen? Varför är jag som jag är? Var hör jag hemma? En låt jag kan lyssna på hur många gånger som helst. Bäst var den i slutet av februari 2018, på Osslers makalösa konsert på Victoriateatern i Malmö (som jag redan orerat om här). Då var alla nerver blottade och Ossler, cellisten Meierkord och maskinisten Nilzén spelade som om allting hängde på det, medan låten aldrig slutade lyfta eller växa. Jag tänkte flera gånger att detta är bland det allra bästa jag upplevt på en scen – och det var det ju också. Men ”Helsingborg” är lika mäktig i hörlurar, hemma på soffan, när man är less och trött på allt. Den är som sagt som ett elixir.

 

1. Thåström – Beväpna dig med vingar

År: 2012

thå12
Foto: Andreas Carlsson

– Precis som ”Alltid va på väg” är detta en hyllning till, och nu blir det pajigt, det vackra i livet, och en uppmaning att fortsätta klättra uppåt, röra sig framåt – helt enkelt beväpna sig med vingar. Än en gång: tröst, styrka, inspiration. Också ännu en låt som växer till om möjligt ännu högre höjder live – speciellt under Gun Club-partiet.

Beväpna dig med vingar har följt med mig i snart åtta år. När jag hörde den för första gången var mitt liv skit. 26, arbetslös, olycklig, på fel plats. Jag minns var jag var när jag hörde den för första gången. Den premiärspelades på P3:s Musikjournalen. Jag satt på helspänn i min soffa på Billdalsgatan. Någon vänlig själ på det gamla, nu insomnade, Thåström-forumet ordnade en provisorisk MP3:a och jag gick ut på promenad med låten i ett vintergrått, oändligt meningslöst Borås. Spelade den säkert tio gånger. För varje lyssning pumpade blodet i mig lite varmare, och kladdiga, sega gamla tankar byttes ut mot nya, hungriga. Det gråa runtomkring mig tedde sig vackert, fastän det var samma gamla ”tjiliga” gator, samma fula hus, samma evinnerliga byggarbetsplatser. När jag kom hem skrev jag en dikt om det jag upplevt. Jag gjorde sånt då. Dikten har jag glömt, men jag glömmer aldrig ett enda tillfälle då Joakim Thåström gjort livet lite lättare att leva. För det är jag honom evigt tacksam.

***

Morrissey-låten ”Forgive Someone” saknas på Spotify, och jag har därför ersatt den på spellistan med den nästan lika fina Home Is a Question Mark, från albumet Low In High School (2017).

***

Ännu ett årtionde är förbi, ännu en lista likaså. Men tro inte att listeriet är över för det. Ha! Nu ska ju 2019 summeras. Först ut är listan över årets 25 bästa låtar. Den kommer om ett par dagar.

God fortsättning!

/N

Tim Kasher 45

tim

I dag, 19/8, fyller en av 482 MHz:s största favoriter 45 år. Jag pratar givetvis om Omaha-bördige Tim Kasher – känd från aviga, kantiga post-hardcore-trubbiga rockbandet Cursive, från blödande romantiska, emofierade och indiefolkiga popbandet The Good Life och för sin solokarriär som kapslar in allt det där plus lite till. Han är kriminellt underskattad och förbisedd i hemlandet USA och i Sverige är han praktiskt taget helt okänd – detta trots att han likt få skrivit en ändlös radda låtar som med sällsynt skärpa prickar in hur det är att vara bottenlöst olycklig, existentiellt förvirrad och ohjälpligt kärlekstörstande. Han gör det med humor och med ett otvetydigt allvar. Han sjunger för alla som inte kan låta bli att peta i såren och för alla som ser sår – i tillvaron, i samhället och i en själv – som ingen annan ser. Han är inte ensam om detta. Nej, faktum är att han tillhör en lång rad sångare och låtskrivare som skulle kunna tillskrivas dessa attribut. Grejen är dock den att Kasher tillhör det absoluta toppskiktet, och med detta inlägg vill jag uppmärksamma gräddan i hans glimrande utgivning. Jag vill lyfta fram vilken skatt han är och vilken skatt han sitter på.

Nedan följer Tim Kashers 45 bästa låtar, med material från alla konstellationer. Parenteserna efter låttitlarna anger vilket band som framför låten. Saknas parentes ska låten betraktas som en sololåt. Kommentarer bifogas alla låtar på topp 20. Längst ner i inlägget finns även en Spotify-lista med alla låtar i listan som finns tillgängliga på Spotify.

 

45. Needs

År: 2017

Album: Polyvinyl Single Series (singel)

 

44. There Must Be Something I’ve Lost

År: 2010

Album: The Game of Monogamy

 

43. Monogamy

År: 2010

Album: The Game of Monogamy

 

42. Rabbit, Run

År: 2011

Album: Bigamy: More Songs from the Monogamy Sessions

 

41. Drinking with the Girls (The Good Life)

År: 2002

Album: Black Out

 

40. There’s a Coldest Day in Every Year (Cursive)

År: 1996

Album: The Disruption (singel), The Difference Between Houses and Homes (b-side-samling)

 

39. Thirty-Year Evaluation (The Good Life)

År: 2007

Album: Heartbroke (singel)

 

38. Universal Shrug (Cursive)

År: 2009

Album: Cursive / Ladyfinger (NE) (split-singel)

 

37. Entertainer (The Good Life)

År: 2004

Album: Lovers Need Lawyers (EP)

 

36. Strays

År: 2010

Album: The Game of Monogamy

 

35. Notes in His Pocket (The Good Life)

År: 2004

Album: Album of the Year

 

34. Thin Walls Between Us (The Good Life)

År: 2002

Album: Not One Light Red: A Desert Extended (samling, blandade artister)

 

33. Tightropes, Guillotines, Thin Ice, Landslides (Tim Kasher with Conduits)

År: 2010

Album: Delirium Tantrums (singel)

 

32. What Have I Done? (Cursive)

År: 2009

Album: Mama, I’m Swollen

 

31. Sinner’s Serenade (Cursive)

År: 2003

Album: Art Is Hard (singel)

 

30. Are You Afraid of Dying? (The Good Life)

År: 2016

Album: Are You Afraid of Dying? (singel)

 

29. Tell Shipwreck I’m Sorry (The Good Life)

År: 2000

Album: Holiday Matinee CD Compilation Vol. 2 (samling, blandade artister)

 

28. Don’t Make Love So Hard (The Good Life)

År: 2002

Album: Black Out

 

27. We’re Going to Hell (Cursive)

År: 2009

Album: Mama, I’m Swollen

 

26. October Leaves (The Good Life)

År: 2004

Album: Album of the Year

 

25. After the Movies (Cursive)

År: 1997

Album: Such Blinding Stars for Starving Eyes

 

24. Fairytales Tell Tales (Cursive)

År: 2001

Album: Burst and Bloom (EP)

 

23. Waiting on Wild Horses (The Good Life)

År: 2000

Album: Novena on a Nocturne

 

22. Butcher the Song (Cursive)

År: 2003

Album: The Ugly Organ

 

21. It’s Gonna Hurt (Cursive)

År: 2018

Album: Vitriola

 

20. The Beaten Path (The Good Life)

År: 2002

Album: Black Out

– Kasher en av de som lyckas bäst med bedriften att till ett upptempo poparrangemang väva fram de mest dystra historier. Som i denna pärla från mästerstycket Black Out. Till skimrande elektronik sjunger han om mönster som inte går att bryta, om olycksoffer som kommit i ens väg och självföraktet som uppstår därefter.

 

19. Some Tragedy (The Good Life)

År: 2007

Album: Help Wanted Nights

– Här snuddar The Good Life nästan vid soul och får i samma veva flyktiga förbindelser att kännas som det mest romantiska man kan företa sig. So we loved, if for an instant/And for an instant I forgot who I was/So for the night, I was all yours/And I’m sure it was fleeting, and I’m sure I’ve been misleading/We were just two people in need, it doesn’t have to be/Some fucked up tragedy.

 

18. Excerpts From Various Notes Strewn Around The Bedroom Of April Connolly Feb 24, 1997 (Cursive)

År: 2002

Album: 8 Teeth To Eat You (split-EP med Eastern Youth)

– En ung kvinnas brutalt ärliga uppgörelse med sin alkoholiserade deadbeat-kille, följt av killen i frågas förvirrade, sårade, desperata svar. Allt till tonerna av rå, emotionell och högljudd rock. I början av 00-talet använde Cursive cello som ett av de mest framträdande instrumenten i sina låtar. Det funkade extremt bra. Det spädde på dramatiken i låtarna och fick dem att sticka ut bland annan högljudd amerikansk emo. I samband med senaste skivan, Vitriola (2018), är cellon tack och lov tillbaka.

 

17. Your Birthday Present (The Good Life)

År: 2000

Album: Novena on a Nocturne

– När The Good Life debuterade år 2000 var det som ett soloprojekt för Kasher. Låtarna på debutalbumet Novena on a Nocturne handlar om skilsmässan från dåvarande hustrun Kim. Ett av allt att döma uppslitande och ganska bittert uppbrott (Cursives album Domestica, också från år 2000, handlar om samma sak). Här ser Kasher tillbaka på relationen och på uppbrottet, men fördömer sig själv mer än någon annan.

 

16. Delirium Tantrums (Tim Kasher with Conduits)

År: 2010

Album: Delirium Tantrums (singel)

– En på förhand romantisk vistelse i Topanga, i södra Kalifornien, blir till en mardröm som i bästa fall kanske kan skänka lite insikt åt protagonisterna. Det lika delar dramatiska som suggestiva arrangemanget står det nu insomnade Omaha-bandet Conduits för.

 

15. Art is Hard (Cursive)

År: 2003

Album: The Ugly Organ

– En hänsynslös och mörkt humoristisk uppgörelse med föreställningen om den lidande konstnären och alla som skriver under på myten – inklusive Cursive själva, till tonerna av smattrande och rusande post-hardcore, cello och blås. En av Kashers största styrkor är hans många starka texter om skrivandet, skapandet och livet som artist/låtskrivare/konstnär. Detta är en av de bästa.

 

14. 2 AM (live)

År: ca 1996-1997

Album: Ej utgiven

– En sådan där låt som vilken vanlig dödlig låtskrivare som helst skulle skynda sig för att få ut. Kasher har inte ens bemödat sig med att spela in den i studio. Det enda som existerar är en bootleg från sent 90-tal. I dag är till och med den i stort sett omöjlig att få tag på. Det är synd, för 2 AM är en låt med så mycket nerv, så mycket närvaro och patos. Mitt i natten får det berusade diktjaget för sig att ringa upp sitt ex. Hon är inte hemma, så han lämnar ett meddelande och låter hjärtat blöda genom telefonluren. Det är fantastiskt.

 

13. Heartbroke (The Good Life)

År: 2007

Album: Help Wanted Nights

– En strålande liten poplåt på knappt två minuter, om det vanskliga i att klamra sig fast vid ett ex som alldeles uppenbart har gått vidare.

 

12. The Game of Who Needs Who the Worst (Cursive)

År: 2000

Album: Domestica

– Den trubbiga, mörka Domesticas mest ”lättlyssnade” stund (nypa salt) är en bländade snygg låt om svartsjuka (klassiskt Kasher-tema) i ett giftigt förhållande där det ömsesidiga föraktet, inte kärleken, är klistret som håller samman de båda parterna.

 

11. O’Rourke’s, 1:20 am (The Good Life)

År: 2002

Album: Black Out

– Kärlekskrank, full och oändligt ensam – fyrtio minuter innan baren stänger. Den musikaliska inramningen följer texten och pendlar mellan desperation och vemod, svirrande elektronik och trummaskiner och ödsliga gitarrer. ”Uppföljaren”, After O’Rourke’s, 2:10 am (också från Black Out) är ännu bättre.

 

10. The Competition (The Good Life)

År: 2000

Album: Novena on a Nocturne

– Knäckande pianoballad som rannsakar ett förhållandes tillblivelse och slut. Som vanligt låter Kasher bli att peka finger och demonisera, utan tar utan omsvep på sig merparten av skulden själv – vilket bara gör det hela mer drabbande.

 

9. The Jessica

År: 2011

Album: Bigamy: More Songs from the Monogamy Sessions

– Tvåsamhetens vedermödor är något som Kasher känner till alltför väl, vilket vid det här laget framgått med all önskvärd tydlighet. I denna rent hänförande vackra ballad, komplett med stråkar och en smärtsamt sorgsen melodi, begråter han det tomma båset och blir nostalgisk över en relation som han när det begav sig inte trivdes speciellt bra i. En av sentida Tim Kashers allra största stunder.

 

8. Stranger than Strangers

År: 2004

Album: My Favorite Songwriters (samling, blandade artister)

– Början och mitten av 00-talet var en fenomenal tid för vemodig elektronisk indie. Jag tänker förstås på fanbärare som The Postal Service, Her Space Holiday och Junior Boys – men även The Good Life experimenterade med elektronik (vilket denna lista visar prov på), och det med mycket god framgång. Att just en elektronisk poplåt blev det första som Kasher släppte i eget namn är således inte så överraskande. Precis som i fallet med tidigare nämnda The Beaten Path är arrangemanget och tempot ganska hurtigt, men precis som i det fallet berättar texten till Stranger than Strangers en helt annan historia. Här får vi en ganska tragisk berättelse om en familjefar som gör sitt yttersta för att slippa vara med sin familj och som hellre hänger på barer. Tim Kasher har själv inga barn, trots ett par äktenskap (varav ett pågående). Kanske var det detta han såg framför sig och kanske var det därför han lät bli.

 

7. You Don’t Feel Like Home to Me (The Good Life)

År: 2007

Album: Help Wanted Nights

– Americana-ballad av rang, om att fly, om att sakna, om ånger och om att vara låst i levnadsmönster som för längesedan spelat ut sin roll.

 

6. As the Bus Runs Late on a January Day

År: 2013

Album: Fragile Bipedal (singel)

– Vi föds ensamma och vi dör ensamma. Vi har människor runtomkring oss när vi lever, men till syvende och sist är vi ändå ensamma. Allt vi vill är att relatera och knyta an till någon eller något, så att livet får en mening, men innerst inne är vi ensamma. Låter det dystert? Dystert eller ej, As the Bus Runs Late on a January Day är en förkrossande vacker låt, byggd på akustisk gitarr, piano och några bjällror. Och texten till trots får den en att känna sig mindre ensam.

 

5. The Recluse (Cursive)

År: 2003

Album: The Ugly Organ

– En av Kashers husgudar är Robert Smith, och ingen annanstans än på The Recluse, Cursives största ”hit”, hörs det tydligare. The Recluse låter som The Cure på sitt allra skevaste pophumör, som en blandning av Lullaby, Catch och The Caterpillar. Det är en fenomenal poplåt, om lust och självbedrägeri och om att inte veta sitt eller andras bästa.

 

4. A New Friend (The Good Life)

År: 2004

Album: Album of the Year

– Skimrande atmosfärisk folkballad om att vara sist i ex-förhållandet om att gå vidare. Album of the Year, av många ansedd vara The Good Lifes bästa platta, skildrar början och slutet på ett förhållande och de känslor som uppstår. A New Friend är plattans näst sista låt och där får vi veta att kvinnan i förhållandet har gått vidare (och det med någon som är förvillande lik mannen hon lämnat) och att den sårade mannen står övergiven och vilsen kvar vid vägkanten – beredd att ta henne tillbaka, om hon skulle ångra sig. Det är en mininovell på dryga tre minuter.

 

3. Am I Not Yours? (Cursive)

År: 2002

Album: Eight Teeth to Eat You (split-EP med Eastern Youth)

– Cursives bästa låt är en ömsom vildsint, ömsom vemodig uppgörelse med dels textjagets egen svartsjuka och dels flickvännens (eventuella) otrohet. Till taggiga, gnissliga gitarrer och febriga stråkar spyr textjaget ur sig galla som en drake sprutar eld och kommer slutligen fram till att allt är över. Obligatorisk lyssning för alla med minsta tendens till svartsjuka.

 

2. After O’Rourke’s, 2:10 am (The Good Life)

År: 2002

Album: Black Out

– Om Frank Sinatra vore indiemusiker i Omaha i början av 00-talet skulle detta ha varit hans paradnummer. För det finns ingen annan koppling att göra här än till saloon-sångarnas saloon-sångare, Ol’ Blue Eyes. After O’Rourke’s följer i precis samma mönster som klassiska Sinatra-nummer som One For My Baby, Angel Eyes, Drinking Again och I’m a Fool to Want You. Den sårade, berusade och uppgivna mannen sjunger, croonar, till sin ”dame” framåt småtimmarna om allt som gått fel – med honom, deras relation och allt däremellan – och han vill inget hellre än att ha henne tillbaka, trots att han vet att det är fel. Han kan inte släppa vare sig henne eller rädslan för att tvingas leva ensam. Och i detta uppstår denna fantastiska torch song. Sinatra hade lyft på hatten, om han hade levat.

 

1. Album of the Year (The Good Life)

År: 2004

Album: Album of the Year

– En bitterljuv skildring av ett förhållandes resa från ”vaggan till graven” (klassiskt Kasher-grepp, som ni kanske anar vid det här laget) och en alldeles, alldeles enorm låt som i min värld sitter på samma piedestal som, säg, There Is a Light That Never Goes Out och Love Will Tear Us Apart – låtar man kan lyssna på i all evinnerlighet utan att de tappar ett uns av sin glans eller styrka. Men med det sagt lyssnar jag ytterst sparsamt på Album of the Year. Den slår helt enkelt för hårt. Så när jag väl plockar fram den är det för att det verkligen behövs och för att det ska betyda något. Kännas. Och varje gång lämnar den mig andlös, hopplös, nästan, men samtidigt förvissad om att jag lever i en värld där både äkta kärlek och stor konst kan existera och där båda kan drabba en med hänsynslös kraft utan att man kan sätta upp minsta motstånd. Mäktigt.

***

Och det var det. Har jag med denna lista lyckats med kulturgärningen att rekrytera ett  enda nytt Tim Kasher-fan vore jag lycklig.

Grattis, Tim!

Spellista:

 

Recension: CURSIVE – Vitriola

cursive

Sex år efter stolpskottet I am Gemini är Cursive tillbaka – och den här gången gör de nästan allting rätt. 

Mellan 1997 och 2003 träffade Omaha-bandet Cursive mitt i prick med varje släpp. Plattorna var sprängfyllda med briljant formulerade känslor och tankar kring mänskliga relationer, konstnärskapet och vad man i hela friden ska göra med sitt liv.  Inte sällan hölls skivorna (löst) ihop av ett genomgående tema eller en röd tråd. Med taggtrådsgitarrer och malande och aviga rytmer – och volym – förvaltades det hela ypperligt väl. Men så 2006 hände något. Bandet släppte sitt femte album, Happy Hollow, och låtmaterialet var plötsligt oerhört mycket svagare. Kanske la låtskrivaren och sångaren Tim Kasher det mesta av sitt bästa låtskrivarkrut på sitt andra band The Good Life, som vid den tiden gav ut flera knäckande vackra emo-folk-plattor, för från och med Happy Hollow led Cursive av överjästa produktioner och arrangemang. Inte heller texterna berörde på samma sätt, och i stället för att hållas ihop av temana och de röda trådarna tyngdes skivorna ner av dem. Allra sämst är bandets förra skiva I am Gemini från 2012.

Men nu skriver vi 2018 och Tim Kasher & co har lärt sig av sina misstag. Det stod klart redan efter första lyssningen av Vitriola. Borta är jämntjocka och överambitiösa arrangemang. Borta är kvävande och stela teman. Vitriola låter som klassiska Cursive. Till och med cellon – det ljuvliga instrument som förgyllde och förtätade mången Cursive-låt under det tidiga 00-talet, är tillbaka. Då trakterades den av Gretta Cohn, nu av Megan Siebe, känd från både Cursive- och Kasher-turnéer. Medgrundaren och trummisen Clint Schnase, som lämnade skeppet efter Happy Hollow, är också tillbaka. Men framförallt skriver Tim Kasher återigen fantastiska Cursive-låtar. Och även om skivan inte lyder under ett särskilt tema eller narrativ så hålls den ihop – av ett ursinne och en sorg över det rådande världsläget vi, och i synnerhet USA, tvingades in i 2016.

Öppningsspåret To Be Or Not Be You and Me var den sista låten att komma med på plattan, och tillhör definitivt höjdpunkterna. Ett mörkt och mullrande intro, där gitarrerna och cellon tävlar om att låta obehagligast, leder fram till verserna. Tim gläntar på dörren till sitt hjärtas mörkaste rum och sjunger med (själv)förakt i rösten om hur han är ”cursed with life” och att ”to live is to be in schism”, medan gitarrerna hackar och ylar. Tongångarna lättas tillfälligt upp på nästa spår, Pick Up the Pieces, som musikaliskt hade kunnat vara ett överblivet spår från bandets kanske mest klassiska platta The Ugly Organ (2003). Megan Siebe kanaliserar Cursives klassiska cello-sound och Kasher sjunger om hur världen gått åt pipan och att allt vi gör är skicka ut ”thoughts and prayers” till höger och vänster, helt utan genuin medkänsla.

På tredje spåret, tillika plattans mästerverk, You Know It’s Gonna Hurt, turas Kasher och gitarristen Ted Stevens om att sjunga de nattsvarta verserna om någon som gått ner sig i missbruk och helt gett upp. Musikaliskt rör den sig i ett suggestivt emofierat postpunk-landskap, där emon och posthardcorens intrikata arrangemang och känsloutbrott blandas ut med postpunkens mörker, taggiga gitarrer och stämningar. Det är Cursives bästa låt på en herrans massa år. En annan höjdpunkt är Under the Rainbow, som låter som om Kasher skrivit en låt åt kompisen Conor Obersts antikapitalistiska posthardcoreband Desaparecidos. Med rösten full av avsmak sjunger Kasher: The one percent live in high rises, they block out the sun for all the denizens under the rainbow. Men i en värld som rasar samman, där solidaritet knappt existerar, är det lätt att tappa hoppet. En stund senare sjunger han: wish I had time, wish I had hope, wish I had mine, wish I could cope with this. We’ve been left all alone – under the rainbow. Hur gärna man än vill och hur mycket man än lider är det till slut nästintill omöjligt att uppbringa ett engagemang som är gott nog. Då är det lätt att misströsta och navelskåda. Och det är inget fel i det.

A-sidan rundas av med det smärtsamt vackra stycket Remorse. Till vindpinad feedback och ett skört piano sjunger Tim om att hamna fel i livet och bristen på samvete och ånger. Hur få det är som erkänner för sig själva och andra hur fel det blev. Det finns något skamligt i den där vilsenheten, vilket Tim här hjältemodigt försöker utplåna. B-sidan inleds med besked med den fantastiska Ouroboros. Ouroboros är förstås den omättlige ormen som åt upp sig själv i ett slags evigt kretsloppstillstånd, och som Platon ska ha menat var den första levande varelsen på jorden. I Cursives värld får den i första versen symbolisera jordbrukarna, som en gång i tiden brukade jorden så att människan skulle slippa svälta, men som förvandlades till profithungrig industri, som återigen lämnade människan hungrig. I andra versen sjunger Tim om hur vi som människor välsignades med ett intellekt olikt andra djurs. Intellektet skapade sedan internet, som i sin tur tog död på intellektet och ersatte det med primala uttryck som hat och ilska. Jävelskapet snurrar runt runt – evigt. Det enda som tar död på det är döden i sig, vilket för oss in på Everending, en midtempo emo-dänga om det oförenliga i att ha dödsångest och ändå inte vilja leva för evigt. Om att försöka skapa något meningsfullt när allt ändå kommer att raderas ut, förr eller senare. Om att varje solnedgång man tar för givet är en solnedgång närmare utslocknandet. Musikaliskt tillhör den skivans minst ambitiösa, men textmässigt är den slående. Ungefär samma sak kan sägas om Ghost Writer, där internets många stollar får sig en välförtjänt känga. Alla har en åsikt (inte sällan är den dränkt i hyperbol) och alla gapar ut den. Allting är politiserat och alla hytter med näven åt vemhelst som avviker. Nobody asked me to do this – yet, here I am/…/Nobody asked my opinion – yet, here it is. 

Förstasingeln Life Savings är nästa spår, och den skrev jag om i augusti. Då hette det: ”På Life Savings mullrar basen ikapp med cellon, medan Kashers och Ted Stevens gitarrer ömsom hugger, ömsom slirar omkring på ljudmattan, på klassiskt Cursive-manér. Och en iskall synth fyller i och nyanserar den karga ljudbilden. Texten, en svartsynt uppgörelse med dagens kapitalistiska läge, sitter och det gör även melodin.” Två månader senare är jag av precis samma åsikt. Life Savings är en lysande låt. Betydligt svårare har jag för avslutaren Noble Soldier/Dystopian Lament – ett något överambitiöst och delvis pompöst stycke uppdelat på två låtar. Ett grepp som snarare hör hemma på skivor som Happy Hollow eller I am Gemini. Dock kan man glädjas åt att åtminstone andra halvan, A Dystopian Lament, är riktigt bra. Där sjunger en urlakad Tim Kasher om allt han en gång trott på och hängt upp sin tillvaro på, men som visat sig vara båg. Jag skulle kunna citera hela den knäckande versen som utgör låten, men väljer följande stycke:

I used to fall for love
For family and for friends
I used to fall for unity
Despite our differences
I used to fall for trust
The decency of man
I used to fall for secrecy
‘Til a neighbor played my hand
I used to fall for math
A universal truth
I used to fall for science books
Until they were removed

Det är ett paradigmskifte som skett, helt klart. Dessvärre till det sämre. Grundläggande fakta ifrågasätts och anständighet har bytts ut mot hat, nationalism, skriande rasism och allmän intolerans. Grundvalarna på vilka vårt demokratiska samhälle byggts monteras ner för varje dag som går. Jaget i låten har gett upp och sjunger i slutet hur han nu i stället rättar sig in i ledet. Detta är inte fallet för Tim Kasher eller Cursive. De stirrar vår hopplösa tillvaro stint i ögonen och erkänner vad den är och vad den gör med oss, och skapar sedan oumbärlig musik av det hela.

Cursive är tillbaka med sitt bästa album på 15 år –  utan tvekan ett av 2018 års allra bästa album.

Betyg: 9/10

Bästa låt: It’s Gonna Hurt

Om ni gillar detta: Cursive – The Ugly Organ, Cursive – The Storms of Early Summer: Semantics of Song

Ny musik från CURSIVE

CursiveVitriolaPhoto_HighRes-2

Ett av 482 MHz:s absoluta favoritband, Omaha-ikonerna Cursive, släppte i dag nyheten om att ett nytt album är på väg. Vitriola, bandets åttonde skiva och den första sedan 2012 års I am Gemini, släpps 5 oktober via deras egna label 15 Passenger. Första singeln har också släppts och heter Life Savings. Den går att lyssna på här.

Skivan spelades in och producerades ihop med gamla parhästen från Saddle Creek-tiden Mike Mogis (Bright Eyes, Lullaby for the Working Class, m.m.). Enligt frontmannen Tim Kasher ska plattan ses som en ångestfylld och frustrerad reaktion på världsläget post 2016. Skivan är enligt uppgift deras mest aggressiva och mest konfrontativa på många år, men Kasher hoppas att snarare än att spä på ilskan och frustrationen som genomsyrar vårt samhälle ska skivan erbjuda katarsis och förtröstan.

Hur låter då singeln Life Savings? Förhandssnacket kring skivan gör gällande att de återvänt till soundet som utgjorde deras, i mitt och många andras tycke, bästa skivor – Domestica (2000) och The Ugly Organ (2003) och EP:na de släppte mellan dessa båda fullträffar. Efter ett antal lyssningar på singeln är jag beredd att medge att så mycket väl kan vara fallet. Detta gör mig väldigt lycklig då det bombastiska och något teatrala sound som dominerat deras tre senaste skivor bara i undantagsfall imponerat på mig. På Life Savings mullrar basen ikapp med cellon (ja, cellon som förgyllde flertalet mästerliga Cursive-låtar under början av 00-talet är tillbaka), medan Kashers och Ted Stevens gitarrer ömsom hugger, ömsom slirar omkring på ljudmattan, på klassiskt Cursive-manér. Och en iskall synth fyller i och nyanserar den karga ljudbilden. Texten, en svartsynt uppgörelse och konfrontation med dagens kapitalistiska läge, sitter och det gör även melodin. Melodierna har annars haltat lite på Cursives senare output, men dessa problem tycks de ha skakat av sig.

Att Cursive är tillbaka är alltid roligt i sig. Att de dessutom tycks vara i särdeles god form är förstås alldeles underbart. Nu hoppas jag på turnéstopp i antingen Sverige eller Danmark.

 

Årets bästa…album

OSSLER_EVIG_FRONT-690x690-2

 

Det är årets sista dag. Ett år som varit anmärkningsvärt bra, inte minst vad gäller antalet tunga skivsläpp. Här följer ett försök till att på ett sant nördigt vis sammanfatta 2017 genom att ranka årets 20 bästa album. Varsågoda.

 

20. Tim KasherNo Resolution

Kasher tonsätter sin egen regidebut, och gör det med sitt bästa album sedan solodebuten 2010. Visst, det är långt ifrån 00-talets många mästerliga Good Life– och Cursive-skivor, men efter en rad svajiga album (både med nämnda band och som soloartist) är detta helt klart ett steg i rätt riktning.

 

19. Iron & WineBeast Epic

Sam Beam gör åter viskande, melankolisk folkmusik efter ett antal flummiga år. Beast Epic är hans bästa skiva sedan åtminstone 2007 års The Shepherd’s Dog.

 

18. MorrisseyLow in High School

– Visst, skivan är ojämn. Visst, texterna är bara ibland fullt så bra som man förväntar sig. Men med LIHS ger Morrissey oss oumbärliga låtar som I Bury the Living och Home is a Question Mark och allt är förlåtet. Och han sjunger fortfarande med en röst som kan rädda liv.

 

17. HaterYou Tried

– Malmöbandet Hater förvaltar 00-tals-indien på ett sätt som få i dag behärskar. Det är moody, drömskt, Marr-jangligt och med bitterljuva texter och melodier. Alla ni som hakat upp er på Alvvays, börja lyssna på Hater i stället.

 

16. Chelsea WolfeHiss Spun

– Mindre gothig postpunk, mer doom- och sludge metal, men samtidigt otvetydigt Chelsea Wolfe. Murrigt, kolsvart, dramatiskt, rått.

 

15. GodfleshPost Self

Godflesh fortsätter sin uppåtgående comeback-kurva, som inleddes 2014. På Post Self bjuds vi dels på klassiskt Streetcleaner-tuggiga nummer, men framförallt är det en experimentell skiva med tyngdpunkt på atmosfäriska spår, och det är detta som lyfter den till höga höjder.

 

14. Tiny Vipers Laughter

– På Laughter, första skivan på åtta år, går Jesy Fortino ifrån sitt patenterade och stämningsfulla gitarr-mummel och tar sig an elektroniska och ambienta ljudvärldar. Resultatet är minst lika trollbindande.

 

13. SvartsinnMörkrets variabler

– Tungt, kompakt mörker från en av Skandinaviens främsta dark ambient-skapare. Med field recordings, cello och elektronik levererar han ett sound som utan att kännas uppenbart eller sökt formligen väller in över den som lyssnar, och omsluter en. Årets bästa dark ambient.

 

12. Noel Gallagher’s High Flying BirdsWho Built the Moon?

The Chief sticker ut hakan, hänger sig åt sin egen och producenten David Holmes experimentlusta och ger oss karriärens mest vågade skiva sedan Oasis mörka, post-britpop-apokalyptiska (och framförallt underskattade) pärla Standing on the Shoulder of Giants från 2000.

 

11. JacaszekKwiaty

– Polens främste ljudmakare släppte i mars sitt bästa album sedan mästerverket Glimmer från 2011. På Kwiaty tonsätter Michal Jacaszek engelsk 1700-tals-lyrik med varm, sprakande elektronik, sparsmakade gitarrfigurer och samplingar. Resultatet är hänförande.

 

10. AlgiersThe Underside of Power

– På uppföljaren till 2015 års hyllade debut tar Algiers sin industrigospel ett par steg längre. Deras unika ID finns kvar, men blandas med ambience, Motown-influenser och gammalt hederligt Joy Division-mörker. För Algiers går vägen spikrakt uppåt.

 

9. Erik de VahlHold Your Breath

Erik hade inte släppt ett album på fem år, men när man lyssnar på Hold Your Breath är det som om inget hänt. I Eriks värld står tiden stilla. På det mest positiva sätt man kan tänka sig. Melodierna är för alltid knäckande sköra och vackra. Sången ren som nyutslagen liljekonvalj. Dröm och verklighet flyter ihop. Saknad och lycka likaså.

 

8. Jay-Z 4:44

– På 4:44 finns (förutom frugan, morsan, Frank Ocean och Damian Marley på en låt vardera) inga gästartister. Ingen bragadocio, ingen machismo, inga klubb-beats. På 4:44 finns bara självrannsakande, brutalt ärliga texter och ytterst smakfulla soul-samplingar. Och mängder av bevis för att Jigga (ihop med Nas) är den bästa MC:n sedan Biggie och för att 4:44 är hans bästa skiva sedan 2001 års klassiker The Blueprint.

 

7. Phoebe BridgersStranger from the Alps

– Bridgers är den just nu intressantaste americana-artisten. Djupt förankrad i Elliott Smith, Red House Painters och tidiga Bright Eyes väver hon djupt personliga och oförställda folk-berättelser som det är stört omöjligt att värja sig mot. Stranger from the Alps är mixad av Mike Mogis (från just Bright Eyes) och är årets bästa debutalbum.

 

6. Rafael Anton IrisarriThe Shameless Years

–  Vi lever i en skamlös tid, full av ”fake news” och ”alternative facts”, och Irisarri vet det. Ljuden han skapat till den här skivan avspeglar vår tid. Varma drones, kalla synthar och processade gitarrljud skapar ett mörker som sköljer över oss, men lämnar tillräckligt mycket ljusglimtar för att vi ska kunna känna hopp och tro på bättring. Förra plattan, 2015 års A Fragile Geography, var en av det årets bästa skivor, och The Shameless Years är tveklöst en av årets bästa.

 

5. SlowdiveSlowdive

– Det ska inte gå att komma tillbaka efter 22 år och vara så här bra, men Slowdive klarar det. Den shoegaziga drömpopen de var med och mejslade fram i början av 90-talet är i dag hetare än någonsin, och med den här självbetitlade comebackplattan visar Slowdive vilka som gör den musiken bäst.

 

4. The National Sleep Well Beast

Sleep Well Beast är skivan The National jobbat sig fram emot sedan 2010 års ojämna High Violet och den stabilare Trouble Will Find Me från tre år senare. Utvecklingen har ständigt pekat uppåt. På SWB är mörkret mer kompakt, ljudexperimenten kommer tätare, men framförallt är The National obrottsligt fokuserade och skivan innehåller inga halvdana spår. Deras bästa skiva sedan mästerverket Boxer från 2007.

 

3. Mount EerieA Crow Looked at Me

– Ibland kommer det skivor som tar knäcken på en vid första lyssning. Skivor som är så omtumlande och drabbande att man bara klarar av att lyssna på dem vid särskilda tillfällen. Skivor man bara BÖR lyssna på vid särskilda tillfällen. A Crow Looked at Me är en sådan skiva. Sommaren 2016 dog Phil ”Mount Eerie” Elverums fru, konstnären och artisten Genevieve Elverum-Castrée, i cancer. Kort därpå började Phil tonsätta och sätta ord på traumat som ett slags självterapi. ACLAM är resultatet av detta. Med bara sin röst, sina brutalt uppriktiga texter och sparsmakade akustiska arrangemang berättar Phil om sin fru, sin saknad, hur det är att på egen hand uppfostra deras lilla dotter och om döden och dess obevekliga kraft. Och inte nog med att det är otroligt drabbande och berörande, det är även fantastiskt bra musik.

 

2. Thåström – Centralmassivet

– På Centralmassivet tar Thåström sin Europa-blues ett par steg längre. Soundet är än dovare och mer mullrande än på föregångaren Den morronen från 2015. Mörkret är mer påtagligt, både i text och musik. Elektroniken likaså. Jag skrev om titelspåret i listan över årets bästa låtar, och vad jag sa där är applicerbart även när man talar om albumet i stort: Centralmassivet kristalliserar allt Thåström står för och är. Den tröstar och river. Talar till kollektivet, men ser individens och det egna jagets alla vedermödor och kval. Går hand i hand med ljuset och mörkret, förvägrar ingetdera. Själva den thåströmska essensen.

 

1. OsslerEvig himmelsk fullkomning

– Hur gör man ett monumentalt mästerverk som Evig himmelsk fullkomning rättvisa på några få rader? Går det? Man lyssnar på den, om och om igen, genom loppet av nio månader. Knäcks av den. Inspireras och byggs upp av den. Slås av den massiva ljudbilden (Osslers helt unika gitarrer, de tunga trummorna, elektroniken, Meierkords och Lönns cellos, Amanda Wernes hemsökande bakgrundssång, den genialt mixade produktionen). Man häpnar över Osslers texter, som är 2017 års bästa. Texter om dåtid och nutid. Texter om att göra upp med sig själv och den man var och den man är. Texter om alla de grymheter vi människor gör mot varandra. Texter om ånger och skuld. Om förlåtelse, om att försöka bli klok på det livet man kämpar med att leva. Man försöker fatta att skivan inte tycks kunna tappa ett uns av kraft hur många gånger man än spelar den. Man konstaterar för femtielfte gången att detta är Osslers allra bästa skiva. Man kan tacka Ossler och högre makter för att den finns och för att man får lyssna på den, men man kan inte göra den rättvisa.

 

***

Jag har svårt att tro att 2018 kommer bli ett lika starkt musikår som 2017 varit, men jag ser mer än fram emot att se efter.

Vi ses på andra sidan!

Skål!

/N

10

img_1704

10 låtar som frammanar känslor och bilder av längtan, förlust, lycka och kärlek. 2:a mars 2017.

  1. Loveninjas – Once There Was a Girl and a Boy

 …when something matters to you this much

2. The Postal Service – Be Still My Heart

And on the bus I could have sworn it was all a dream
And it didn’t happen to me

3. Days – A Part of the World

We’re heading home as the sun comes up

4. Bright Eyes – Gold Mine Gutted

You were a stroke of luck 

5. Sällskapet – …den dan

Nu är nummer 13 ett lyckotal igen

6. Her Space Holiday – Tech Romance

You can show up at my house
Completely unannounced
We’ll have that movie kiss we talked about

7. Boat Club – Memories

and I know that I belong there,

with you

8. The Cure – One More Time

Hold me up so high
To touch the sky
Just one more time

9. Neutral Milk Hotel – In the Aeroplane Over the Sea

And when we meet on a cloud
I’ll be laughing out loud
I’ll be laughing with everyone I see

10. The Good Life – Album of the Year

I’ve never felt so found

 

Fotot taget och redigerat av mig.

 

Spellista här.

 

2016 in Review: The 20 Best Songs

20. True MoonVoodoo

– Svensk postpunk lever och frodas.

19. The Radio Dept.Swedish Guns

– Radioavdelningen visar att det tydligen går att blanda atmosfärisk pop med politisk text.

18. Christian KjellvanderThe Dark Ain’t That Dark

Jason Molina nickar uppmuntrande från sin himmel.

17. Iggy PopChocolate Drops

– 2016 var året då Iggy kom tillbaka. Tusenfalt. 2016 var inte bara elände, alltså.

16. Marie DanielleOne Night Stands

– Drygt 150 lyssnare på Spotify. Perverst. Denna låt har en av årets största och vackraste refränger.

15. Marissa NadlerKatie I Know

Chelsea Wolfe på stesolid. ”Hänförande” är ordet.

14. Ivy BellsGoing Home

– Skulle ha slagit igenom. Borde ha slagit igenom. Skimrande vemodig pop som för tankarna till Days, The Field Mice och The Mary Onettes. Skamligt förbisedda.

13. 1900 (feat. Ossler och Thåström)- Vi

– Solidaritet gestaltat av en skör melodi, och hummande från Sveriges två tyngsta röster.

12. AllseitsSink In Sideways

– VM-guld i dark ambient 2016 går tveklöst till tyska Allseits. När det moderna samhället äntligen rasar ihop, så är det denna låten som kommer att spelas. Kom ihåg var ni hörde det först.

11. The Good Life Are You Afraid Of Dying?

– Temat ”underskattade band” fortsätter med Omaha, NE:s The Good Life, frontat av Tim Kasher (även känd från Cursive). Ett band som oavsett hur bra de är aldrig får ett riktigt genombrott. Sådan är världen vi lever i.

10. kentDen sista sången

– kent avslutade 2016 karriären med (ännu) ett undermåligt album. Stundtals upprörande dåligt. Men också stundtals riktigt fint. Som i fallet med denna låten. En varm bris i solnedgången, på väg bort mot något annat.

9. Frida HyvönenFredag morgon

– Från ingenstans dyker Frida Hyvönen senhösten 2016 upp och släpper ett makalöst album. Denna blytunga pjäs är skivans mest imponerande stund.

8. Minor Victories (feat. Mark Kozelek) – For You Always

– Ett något poppigare Slowdive möter klassisk (sentida) Kozelek. Enkel lyrik (om man ens kan kalla det för lyrik), men så naket och romantiskt att man får hjärtsvikt.

7. Nick Cave & the Bad SeedsJesus Alone

– You believe in God, but you get no special dispensation for this belief now. Inte ens gudsfruktan hjälper när det allra värsta händer.

6. Leonard CohenYou Want It Darker

– Cohen släpper hösten 2016 en av de tyngsta låtarna i hela karriären (hämtad från det starkaste albumet sedan 1988). Kort därpå dör han. I’m ready, my Lord.

5. Maria Taylor  (feat. Conor Oberst) – If Only

– Mig veterligen hade Maria och Conor inte samarbetat sedan 2007, så detta var mycket välkommet. Och vilken återförening, dessutom! Så vackert och vansinnigt sorgset om andra chanser att ögonen trillar ur skallen på en.

4. David BowieLazarus

– Med facit i hand, det brutalaste som släpptes under 2016.

3. Conor OberstNext of Kin

– Oberst följer upp 2014-års Upside Down Mountain med vad som måste räknas till en av karriärens tre bästa skivor. Här ringar han in förlust på ett fantastiskt och rått sätt:

Her bathrobe hangs on the bedroom door
Though she’s been dead for a year or more
He buried her by the sycamore
So that he could keep her close
It broke his heart and it made him old
Tries to rebuild but it just erodes
Some people say that’s the way it goes
But he don’t feel that way

2. Sun Kil Moon & JesuGood Morning, My Love

– Mot Justin Broadricks blytunga fond ställer Mark Kozelek en av livets viktigaste frågor:

What does rekindle mean?

1. Rome (feat. Thåström) – Stillwell

– 2016 var året då även Jerome Reuter nådde nya höjder. På Stillwell föräras han med ett besök av vännen och ikonen Joakim Thåström, och resultatet är bortom denna värld. Måste upplevas, kan inte vidare beskrivas.

 

Alla låtar har sammanställts i en spellista. Lyssna här