Recension: The War on Drugs – A Deeper Understanding

A_Deeper_Understanding

Philadelphia-bandet The War on Drugs, ett av indievärldens mest hypade, släppte i dagarna sitt fjärde album – det på förhand oerhört upphaussade A Deeper Understanding. Föregångaren Lost in the Dream från 2014 var ett av det årets bästa och mest atmosfäriska album. Där blandade man genialt shoegazing med americana och 80-talets syntifierade heartland-rock och fick till ett skimrande resultat – det var vackert men med bett. På A Deeper Understanding har kanterna slipats ner. Soundet är vänare, tempot långsammare. Inget fel på det, i sig. Problemet här ligger i att det låter lite för nedslipat, lite för mysigt. Skivan är inte dålig, men lunkar på i söndagspromenadtakt. Låtarna är välspelade, välskrivna och texterna är lätta att relatera till. Men bortsett från Pain, episka Thinking of Place och den vackra avslutaren You Don’t Have to Go, skivans i särklass bästa låtar, är det inte mycket som sticker ut eller händer. Det är svårt att minnas de andra låtarna. Det blir för homogent.

Något annat som ligger skivan i fatet är dess längd; den klockar in på 66 minuter, och med tanke på dess lite mjäkiga sound och det faktum att samma sångmelodi och låtuppbyggnad tycks återanvändas gång på gång (och för att inte tala om sångaren Adam Granduciels skamlösa Bob Dylan-imitationer som skivan genomgående är ”strösslad” med) känns det som en evighet. Albumet bara pågår och pågår, inte mycket händer, det kryper i kroppen, man blir irriterad och förstår till en början inte varför.

Men som sagt, det är ingen dålig skiva och TWOD är ett bra band. Åtminstone tre låtar på plattan är riktigt bra, och Granduciel är vass på att sätta ord på känslor kring vilsenhet, uppgivenhet, sorg och tvivel. Och han menar vad han säger, både verbalt och musikaliskt. Det är mer än man kan säga om många andra.

 

Bild hämtad från Wikipedia (By Source, Fair use, https://en.wikipedia.org/w/index.php?curid=54892479).

 

Annonser

Bäst just nu: augusti 2017, del 1

Attachment-1-7

Hösten har satt sig utanför dörren och mumlar nu hotfullt genom brevinkastet. Jag stänger ute ljuden med dessa låtar:

Deptford GothWeirder in Here

– Med nya singeln Weirder in Here närmar sig Daniel Woolhouses lynniga misfit-soul klarare strukturer, och i sångmelodin hörs lika delar The National som Blood Orange. Resultatet är mycket snyggt, och beroendeframkallande.

The War on DrugsStrangest Thing

– Med gitarrmattorna och de svepande stråkarna känns detta vemodsstycke, om att befinna sig vid sidan av tillvaron, i ett desillusionerat intet, närmast episkt (ursäkta detta hopplöst tjatiga ordval). Inte ovanligt för Granduciel och grabbarna, och jag ser fram emot den kommande fullängdaren.

GrouperChildren

– En nyligen släppt outtake från inspelningen av skivan Ruins, från 2014, och det närmaste en politisk Grouper-låt man antagligen kommer. Med sin karaktäristiska visksång, och sitt lika karaktäristiska suggestiva och disiga pianokomp, gör Liz Harris upp med amerikansk utrikespolitik:

Wish I knew a way to erase these bitter traces
Of the patterns and the powers that we’re used to
Poisoning ourselves with intentional deception
Setting fire to every foreign land we come to

SijForwards in Time

– Sij kommer från den rysk-ukrainska självstyrande staden Sevastopol och släpper skivor på det utmärkta dark ambient-bolaget Cryo Chamber. Det senaste albumet, The Time Machine, släpptes i februari och är ett av årets klart bästa dark ambient-släpp. Värme och kyla samexisterar, och den intrikat detaljerade ljudbilden är skapad av syntar, samplingar, elektroniska ljudkollage och fältinspelningar. Forwards in Time är sannolikt skivans höjdpunkt.

OsslerHelsingborg

– Veckans oldie är inte gammal. Den är egentligen inte ens äldst på listan, om man tänker på utgivningsdatum, men den är åtminstone äldst för mig. Och alla som läst bloggen känner till Ossler, så jag ska inte bli långvarig här. Men det är fortfarande så att Ossler gjort 2017 års bästa album, och möjligen är det så att Helsingborg är årets hittills bästa låt (där stångas han med vännen och samarbetspartnern Thåström och dennes Old Point Bar – och den slutgiltiga kampen om årets bästa album kommer med all sannolikhet att göras upp mellan dessa båda herrar, någon gång i vinter, när Thåström släppt sitt efterlängtade nionde soloalbum).

På söndag spelar Ossler i Malmö, och i september i just Helsingborg. Man laddar med fördel inför dessa båda spelningar genom att med stadig frekvens återvända till mästerstycket Evig himmelsk fullkomning och låta sig malas ner av Sveriges trubbigaste och tyngsta gitarr.

 

Nu tackar jag för mig, för den här gången (och ja, fotot är mitt eget).

På återseende!