Bäst just nu: september 2017, del 1

Attachment-1-10

 

Efter ett litet uppehåll är Bäst just nu tillbaka. Och det är storartade tider för en musikälskare. Här är sju låtar som motiverar det påståendet:

a-haThis Is Our Home

– Nästa månad släpper ett av historiens mest underskattade och missförstådda popband ett livealbum med avskalade versioner av några av sina mest klassiska låtar. Med på skivan finns även en ny låt vid namn This Is Our Home. Och med den visar a-ha än en gång upp sin oklanderliga fingertoppskänsla för über-melankolisk popmusik. This Is Our Home har en melodi som Jocke Berg skulle sälja merparten av sina designerkavajer för.

 

The National Walk It Back

– Knappt sedan Oasis glansdagar har världens största band också varit det bästa. Men så är fallet just nu. The National är sannolikt både störst och bäst, och så har det sett ut de senaste åren. Sleep Well Beast är ett av årets hittills tre bästa album, och The Nationals bästa sedan 2007 års mästerverk Boxer. Jag skulle kunna välja i stort sett vilken låt som helst från plattan, men jag stannade vid Walk It Back. En låt om att till varje pris undvika att bli totalt knäckt, om att vara i krig med sig själv och sina gnagande tankar.

I can’t stay in
And I can’t come back
I just keep awake 
And I won’t react
I walk through Lawrence town
Along the tracks
My own body in my arms
But I won’t colapse
So don’t go dark on me

 

Club 8Breathe

– Ett av Labradors flaggskepp och allra skickligaste popkreatörer överraskar stort med senaste singeln Breathe – som visar sig vara ren och skär ambient av allra vassaste sort. Det här är så långt man rimligen kan komma ifrån t.ex The Boy Who Couldn’t Stop Dreaming från 2007, eller syntpopen på förra plattan Pleasure från 2015. Singeln Lost från tidigare i år drog åt samma håll, men Breathe är en förbättring, fördjupning och ett finslipande man bara måste lyfta på hatten för. Fruktansvärt bra.

 

Alice BomanDreams

– Alice Boman är tillbaka och det är tamejfan på tiden. Och vilken återkomst sedan! Låten, som gör skäl för sin titel, är en drömsk och skör ballad om förlust och om att kravla sig tillbaka. Sorg och hopp på tre väldigt vackra minuter. Välkommen tillbaka, du har varit saknad.

 

Susanne Sundfør Undercover

– Sundførs nya album heter Music For People In Trouble, och med den titeln understryker hon något av det viktigaste musiken är och kan vara, nämligen något att ta till när livet försatt en i knipa. Och lyssnar man skivan, och inte minst höjdpunkten Undercover, hör man att hon menar allvar med titeln. Det är varm, innerlig musik, som inte hymlar med djävulskapen i livet, men som också erbjuder tröst och kärlek.

 

Deptford GothYou Can’t Paint it All

Daniel Woolhouse har släppt vad som troligtvis är sin hittills bästa låt. Man är van vid att få suggestiva och förvridna (och förbaskat fina) soulballader från honom, men här levererar han vad som måste ses som en närapå rak popballad. Jag säger närapå, för den innehåller en del experimentella inslag, så räkna inte några spelningar på reklamradion, men samtidigt är det en låt som många kan och bör uppskatta. Om de hör den.

 

R.E.M.Mike’s Pop Song

– Veckans oldie är både gammal och ny(utgiven). Inom kort släpper R.E.M. en jubileumsutgåva av sitt klassiska album Automatic for the People, som i år firar 25 år. Med på plattan finns två outgivna låtar, bland annat Mike’s Pop Song. Visserligen hör man att det är en demo, men samtidigt är låtkvalitén såpass hög att många band, med rätta, hade gett ut den som singel. Men R.E.M., som samma år ger ut tidlösa klassiker som Everybody Hurts, The Sidewinder Sleeps Tonite och The Man on the Moon, väljer att förpassa den till arkivet. 25 år senare får den upprättelse. Det är suverän, jangly gitarrpop från ett av banden som verkligen visste hur det skulle låta.

 

Jag kan bara säga varsågoda. Här har ni fått sju(!) makalösa poplåtar.

Fotot är mitt.

Annonser

Recension: The National – Sleep Well Beast

5913672e1d363

 

16 år efter det självbetitlade debutalbumet har The National gått och gjort vad som sannolikt kan vara deras allra bästa platta. Det musikaliska uttrycket känns igen från de flesta av de föregående skivorna – de gör fortfarande National-musik (som endast kan höras, ej förklaras), men uttrycket har finslipats med fingertoppskänsla och når här en kulmen. Svärtan som alltid varit deras signum och som för varje skiva fått fler och fler lager, är nu svartare ändå. Arrangemangen är än mer intrikata och egensinniga än tidigare och blandar och varvar vansinnigt skickligt elektroniska ljud med akustiska, gitarrutsvävningar med varma syntmattor och omöjliga trummönster. Och då har jag inte ens nämnt sångaren Matt Berningers briljanta texter. De tycks vara hämtade djupare inifrån honom själv än någonsin tidigare, och då är han ändå känd som någon som åtminstone till synes bär hjärtat på utsidan, om än då och då maskerat. Kände man inte till kontexten här, att Matt är lyckligt gift och att hans fru Carin Besser faktiskt varit med och skrivit texterna på skivan, hade man trott att detta är The Nationals skilsmässoskiva. Var och varannan låt, den ena brutalare än den andra, tycks handla om ett förhållande som antingen kraschat eller åtminstone är centimeter från asfalten med huvudet före. Men det blir aldrig för privat och det är aldrig utan finess. Matt skriver fortfarande med pennan doppad i Cohen, Morrissey och Cave. Svartsynt, men med kvickhet och nyanser.

På skivans bästa låt, Guilty Party, sjunger han med sin allra sorgsnaste stämma:

You’re sleeping night and day
How’d you do it
Me I am wide awake
Feeling defeated 

I say your name
I say I’m sorry
I know it’s not working
I’m no holiday
It’s nobody’s fault
No guilty party
We just got nothing
Nothing left to say

Det är demonutdrivning, och det är en parallell verklighet där makarna Berninger-Besser får redogöra för och hänge sig åt allt det där som är fel med förhållandet. Det är ingen bitterhet, ingen skuld, bara en förlamande uppgivenhet. Men det känns som en nödvändighet för att det verkliga livet, livet utanför texthäftet, ska fungera. Det är högst sofistikerad parterapi.

Men det är ju också livet i stort som tynger ner Matt. I låten I’ll Destroy You sjunger han om hur inte ens droger eller berusning får honom att känna annorlunda. Ett par verser senare blickar han in i sig själv och ser…ingenting.

I have no positions
No point of view or vision
I’m just trying to stay in touch with anything I’m still in touch with

Liknande känslor går återfinns även i den fenomenalt vackra Walk it Back. Han sjunger där om hur han bara tänker värdelösa tankar och om hur han blandar gräs med vin until everything is less insane. Destruktivitet men med självinsikt, får man väl kalla det.

På skivans sista låt, tillika titelspåret, Sleep Well Beast, är temat återigen parterapi. Till ett elektroniskt arrangemang som stundtals låter mer som The Postal Service än The National sjunger Matt om hur han vill rädda förhållandet och få det tillbaka till hur det var när de först började träffas. Men han kommer ingenstans, han tappar greppet, och mot slutet av låten är de båda parterna som (o)djur inför varandra. En dag kommer någon av dem att förgöras, får vi veta, och låten avslutas med att de önskar varandra en god natt. Sleep well, beast. You as well, beast.

 

bild hämtad härifrån.

The National är tillbaka (eller Hur jag slutade våndas och valde att konsekvent blogga på svenska)

national

I samma veva som ett av planetens bästa och mest intressanta band, The National, åter äntrar scenen bestämmer jag mig för att tills vidare endast skriva på mitt modersmål svenska, oavsett ämne. Och när det nu är utrett går vi över till dagens spörsmål – The National.

Den 8:e september släpper The National (via det ypperliga bolaget 4AD) sin sjunde fullängdare, som har fått titeln Sleep Well Beast. Mörkermännen från Brooklyn (via Ohio) lockar med så lovande låttitlar som Day I Die, Born to Beg, I’ll Still Destroy You, The Dark Side of the Gym och The System Only Dreams in Total Darkness. Den sistnämnda är också singeln, som gavs ut i dag.

På singeln hittar vi klassiska National-ingredienser som mollstämda pianon, en drivande bas och den där fingertoppskänslan för melodier som sätter sig utan att för den skull tappa i subtilitet, men vi bjuds även på distade gitarriff och körsångerskor. Singeln vittnar också om att sångaren Matt Berninger fortfarande skriver texter bättre än många andra engelskspråkiga textförfattare i dag. Som vanligt blandar han sitt bläck med lika delar Cohen, Cave och Morrissey – mörker, finess och humor – och delar här med sig av en haltande relation. Någon är världsfrånvänd och isolerad, en annan vill för mycket, tappar tron och känner sig i vägen. Det de hade har blivit något annat. We’re in a different kind of thing now. 

I sommar och fram till december är The National ute på turné. Den 4-5/11 spelar de på Annexet i Stockholm. Läs mer om turnén här, och lyssna på singeln här.

 

Bild hämtad härifrån.