Recension: JOE STRUMMER – 001

strummer

Rockens brinnande hjärta sammanfattas i ny samling

Det känns typiskt, som grym ironi, att det var just hjärtat som skulle fela och ta kål på Joe Strummer. Ett par dagar innan jul 2002 somnade han plötsligt in, 50 år gammal – ett offer för ett oupptäckt och medfött hjärtfel – denne man, som hade ett av rockens starkast brinnande hjärtan. Det var ju hjärtat, med dess inneboende sprakande passion och nyfikenhet, som fick diplomatsonen John Mellor, som han egentligen hette, att rusa genom livet, vändande på varje sten och aldrig stå still, alltid vara på väg. Han var konstskoleelev och dödgrävare. Reste runt i Europa och USA och Sydamerika. Han älskade amerikansk bilkultur lika mycket som latinamerikansk revolutionsromantik. Han var en jävel på pubrock, men sjöng också punk bättre än någon annan. Han älskade jamaicansk reggae och ska, lika väl som amerikansk och irländsk folkmusik. Och när en ny musikstil kallad hiphop började slå igenom i USA i slutet av 70-talet och början av 80-talet var Strummers band The Clash bland de allra första i Storbritannien att fatta grejen. Allt med känsla och glöd rymdes i Strummers enorma hjärta. The Clash vägrade att stå stilla, utan experimenterade med ljud och stilar redan från början, trots att punkarna brölade om att de glömt sina rötter och ideal. När de splittrades 1986 fortsatte den där elden som Strummer bar på att helt enkelt spridas åt andra håll. Och det är här 001 tar vid.

För även om vi bjuds på två låtar med Strummers gamla pubrockband The 101ers och en Clash-demo ligger fokus på åren efter The Clash – och de flesta låtar är rariteter i någon mening. Och det är banne mig inte mycket som inte håller måttet. Strummers gränslösa kärlek till musiken och det konstnärliga uttrycket matchas med lätt hand av hans låtskrivarförmåga. Höjdpunkterna står som spön i backen. Appalach-countryn i Tennessee Rain är en sådan. Johnny Cash-duetten tillika Bob Marley-covern Redemption Song en annan. Den tidigare osläppta Rose of Erin är underskönt vemodig irländsk pop. Rockern Strummer får också visa upp sig – inte minst i Mescaleros-klassiker som Coma Girl – men också i fantastiska Trash City, som han gjorde 1988 med konstellationen Joe Strummer & The Latino Rockabilly War, och It’s a Rockin’ World från 1998. Allra mäktigast är kanske, måhända (det är ju så svårt att välja), tiominutaren U.S. North, som han spelade in ihop med Mick Jones (den gamle vapendragaren från The Clash) till Sid and Nancy-soundtracket. Få, ytterst få, rockröster funkar så bra ihop som Strummer/Jones.

Oavsett vilken Joe Strummer man älskar, eller om man älskar det mesta med honom, kommer 001 att tillfredsställa en. Och få en att vilja gräva vidare. Detta är ett av årets finaste släpp. Och Joe Strummers brinnande hjärta slutar aldrig inspirera.

Betyg: 9/10

Bästa låt: U.S North eller Redemption Song. Eller…

Om ni gillar detta: Allt med The Clash

Annonser

VAL 2018

482-VAL

I morgon är det val. Det mest ödesdigra valet i modern tid. Sverigedemokraterna, ett explicit rasistiskt parti, gör anspråk på regeringsmakten – och svenska folket uppmuntrar det. Gammelhögern vill ta makten även om deras block blir mindre än det rödgröna – och antyder därmed att de kan tänka sig att regera med stöd från just Sverigedemokraterna, vars syn på skatt, sjukvård, välfärd och till viss del migration de delar. Sossarna står långt ifrån Palmes ideal – fan, till och med en bit ifrån Perssons.

Vi lever i en mörk tid. En tid jag aldrig trodde att jag skulle behöva uppleva. När jag växte upp var Bo Lundgren(!!) ärkefienden, och senare Reinfeldt(!). Neo-fascister som SD var blott komiska fotnoter som ingen vettig människa ägnade en tanke. Tänk, vad bra man hade det. Men nu är det nya, mörka tider. Och dessa tider kräver ett soundtrack. Nedan följer tio låtar, utan inbördes ordning, att spela extra högt inför och under valet. Varsågoda – och Gud hjälpe oss alla (och spellista hittar ni som vanligt längst ner).

 

Imperiet Rasera

– Redan när fascist-Jimpa gick på dagis spydde Thåström galla på den unkna ideologi Jimpa i dag så innerligt vurmar för. Rasera är programförklaringen, tillika titelspåret, på Imperiets första platta. Den hyllar mångfalden och hånar nationalismen, till ett ruggigt svängigt funkkomp. 

The ClashCharlie Don’t Surf

– Faran för nationalismen besjungs även i den här retrofierade och febriga poplåten från eposet Sandinista!We’ve been told to keep the strangers out, sjunger Mick och Joe unisont och citerar de främlingsfientliga. We don’t like them starting to hang around, we don’t like them all over town. Across the world we are going to blow them down. De erkänner det komiska hos dessa människor, men är väl medvetna om allvaret:  It’s a one a way street in a one horse town
One way people starting to brag around
You can laugh, put them down
These one way people gonna blow us down

Kanske är det där problemet ligger. Vi var för snabba med att garva åt dem, förminska dem, avfärda dem. Det gav dem tillfälle att bida sin tid och samla kraft – och nu är det kanske för sent. These one way people gonna blow us down.

 

Dead KennedysKill the Poor

– När en hel rad med högervridna vill förbjuda tiggeri(!) är det lätt att tänka på den här tiopoängaren från ett av USA:s bästa punkband.

The sun beams down on a brand new day
No more welfare tax to pay
Unsightly slums gone up in flashing light
Jobless millions whisked away
At last we have more room to play
All systems go to kill the poor tonight

 

Dan BerglundDe mördades fria republik

Leonard Cohen och Appalachernas folkmusik möter svensk progg i denna kolsvarta uppgörelse med de som ombesörjer kapitalet och tystar de som sätter hårt mot hot.

 

Billy Bragg It Says Here

Do you ever wish you were better informed? 

 

Blå TågetDen ena handen vet vad den andra gör

Ebbas cover är en av tidernas kanske tre allra bästa covers och det här landets allra bästa rocklåt, men man får ej förglömma Blå Tågets alldeles underbara original. Låten hade förtjänat ett omnämnande för enbart klarinetten! Bara den berättar oändligt om svenskt sjuttiotal; om rödtjut, om Palme-tal på tv:n, om sammetskavajer, om brännande ideal, tro, hopp, solidaritet.

 

Bruce SpringsteenRoulette

– Bruce, som alltid haft hjärtat till vänster och alltid varit en förkämpe för den lilla människan, har aldrig låtit argare, och hans E-Street Band har aldrig låtit mörkare, än på River-outtaken Roulette från 1979, om en arbetare som blir blåst på hela sitt liv. Han får ett sammanbrott och försöker bryta sig loss, men systemet lägger krokben:

I tried to find my way out to somewhere where I thought it’d be safe
They stopped me at the roadblock they put up on the interstate
They put me in detention but I broke loose and then I ran
They said they just want to ask me a few questions but I think they had other plans
Now I don’t know who to trust and I don’t know what I can believe
They say they want to help me but with the stuff they keep on saying
I think those guys just wanna keep on playing…

Roulette, with my life
Roulette, with my kids and my wife

 

The OppressedBNP (You’re Full of Shit)

– Ibland behöver man faktiskt inte krångla till det. Ibland räcker det med minsta möjliga antal ackord, ett par rejäla kängor och ett svidande hat för högerextremismen.

Ain’t gonna run in your hate race
Coz I know your shit is wrong
Fascist man like the Ku Klux Klan
Don’t you know you don’t belong

 

Katthem Hetsa

– Fy fan för att växa upp eller vara ung vuxen i dag. All respekt till er som står ut och gör något vettigt av det. Som Katthem, ett av de bästa unga svenska banden de senaste åren. Tant Strul möter Birthday Party, typ. Fantastiskt.

 

Elvis PresleyIf I Can Dream

– Men det kommer en tid då ilskan övergår i något slags melankoliskt hopp eller längtan. Man kan inte gapa hur länge som helst. Och då behövs Elvis varma röst och trösterika ord om hur det måste finnas något bättre än det vi upplever nu. If I Can Dream gavs ut för 50 år sedan, 1968. Ett år då både Martin Luther King och Robert Kennedy hade mördats (något som Elvis tog hårt) och Vietnam-kriget härjade för fullt (dessutom hade JFK mördats 1963 och Malcolm X två år senare). Då som nu var människor förtvivlade. Då som nu är If I Can Dream en välbehövlig vitamininjektion och en påminnelse om att det finns något vackert runt hörnet – det gäller bara att besegra de mörka krafter som står i vår väg. Det gör vi i morgon.

Kram på er.

Spellista:

 

 

1:a MAJ

DA3DCF5E-A5A3-4EFA-A73E-AC97B24CA926

 

Dags att bekänna färg. Här är tio låtar med hjärtat på rätta stället, som pissar på rasism och strukturella klyftor och hyllar enighet och solidaritet. De listas utan inbördes ordning.

 

Marvin GayeWhat’s Happening, Brother?

– 1971 släppte Marvin Gaye ett av alla tiders bästa album, den politiskt laddade What’s Going On. Denna låt må vid första anblick handla om en Vietnam-veterans desillusionerade hemkomst, men tar samtidigt upp tidlösa ämnen som sammanhållning, solidaritet och socialt utanförskap.

 

Gang of FourGuns Before Butter

– Åt helvete med nationalism, åt helvete med att arbeta för ett samhälle man inte tror på. Gang of Four var postpunkens mest kompromisslösa gäng. Sylvassa taggtrådsgitarrer, funkiga rytmer och texter som slår dig på käften och får dig att tänka till.

 

Public Enemy Fight the Power

– PE:s största anthem är en vänsterkrok så hård att den sänker rasismen, de sociala klyftorna och alla de rådande krafterna som understödjer dessa farsoter – samtidigt som den får dig att dansa på köpet.

 

Imperiet/ThåströmAlltid rött, alltid rätt

– Ett självklart val denna dag, men ack så hårt träffande. Bäst är Thåströms blitzkrigs-version från turnéerna 1999 och 2002.

 

Gil Scott-HeronThe Liberation Song (Red, Black and Green)

– Svart frigörelse är rasismens utplåning, vilket i sin tur betyder slutet på några av de värsta strukturella orättvisorna som plågat vårt samhälle i hundratals år. Minoriteters och lägre klassers uppror mot förtryckande makter är att skjuta in medicin i demokratins sjuka kropp. Detta visste Gil och gjorde en svängig låt av det.

 

The ClashI’m So Bored with the USA

– Kommentar överflödig? USA anno 1977 var kanske inte så himla kul, men 2018? Fuhgeddaboutit. Joe Strummer har aldrig varit mer saknad.

 

Bruce SpringsteenThe Ghost of Tom Joad

– Bruce kanaliserar Steinbeck och besjunger kapitalismens värsta baksidor i denna folkballad från vad som måste betraktas som ett av hans allra bästa album.

 

Michael JacksonThey Don’t Care About Us

– MJ gör upp med all möjlig samhällelig orättvisa och tyranni, och har aldrig tidigare låtit så förbannad. HIStory-skivan från 1995 är full av liknande nummer, men inget är bättre än detta. 2014-2015 fick låten ett uppsving då den användes av Black Lives Matter-rörelsen. Den kunde inte använts i ett bättre forum. En stolt Michael log sannolikt från sin himmel.

 

John LennonWorking Class Hero

– Arbetarklassens omöjliga predikament. Hur man än gör blir det fel. Den strukturella kvävningsdöden.

 

The ImpressionsKeep on Pushing

– Svårt att välja bara en låt av Curtis Mayfield, men jag stannade vid denna. En av medborgarrättsrörelsens viktigaste låtar under 60-talets mitt, och dess budskap om att härda ut och kämpa emot funkar ypperligt även 50 år senare. Och kommer sannolikt låta lika fräsch om ytterligare 50 år.

***

Spotify-lista med alla låtar hittar ni här.

The Clash – Forty Years On

 

IMG_5432

 

1977. Året då Elvis Presley gick bort, Abba var världens största popband, discon slog igenom, David Bowie släppte sin bästa platta och Iggy Pop solodebuterade. Och en hyfsat ny form av rock’n’roll nådde de breda massorna, nämligen punken. Ett av banden som som hjälpte till med detta var The Clash, från London. Den 8/4 1977 släppte de sitt självbetitlade debutalbum.

The Clashs debutalbum var ett album som, mitt i den brittiska punkvågens närmast desperata och våldsamt utåtagerande attityder vågade vara komplext. Komplext nog att ta upp arbetslöshet och samtidigt vägran att ta vilket jävla skitjobb som helst som erbjuds en. Det var ett album som tog upp identitet och det eviga problemet att hitta sig själv. Problemen som kan dyka upp när man inser vem man är, men samtidigt inser att den man är inte går ihop med samhället man råka leva i.

Janie Jones, Career Opportunities, Hate and War, What’s My Name, osv.

The Clash var redan på debuten postpunk rent textmässigt och tematiskt – ett år innan postpunken ens existerade. De insåg att problemen låg i en själv lika väl som de låg i det ruttnande samhälle man verkade sitta fast i.

Samtidigt som de var punkrockare besatt de en hakan-i-golvet-känsla för väldigt starka melodier. En popkänsla. En känsla för populärmusiken, kan man säga, och både dess historia och nutid. De blandade musikstilar redan på debutalbumet (utan att för den skull tappa fokus eller kohesion) – något som de flesta punkare väntade med några år. Pop, dub, reggae, punk. The Clash vågade redan i begynnelsen mer än många andra.

I dag har jag lyssnat på The Clash debutalbum, för vilken gång i ordningen sedan jag som 16-åring fick skivan av min mamma i födelsedagspresent kan ingen räkna till. Det är ett av de där albumen man stöter på i sitt liv – The Queen Is Dead, Elvis Presley, The Velvet Underground & Nico, Unknown Pleasures – som man vid första genomlyssningen vet kommer etsa sig fast i en, rota sig i blodomloppet och aldrig lämna en. Man vet att det är något speciellt man hör – kan bero på hypen, men det kan också bero på den där känslan som finns i vissa plattor, vissa konstverk. Den där känslan som slår läger i vissa konstverk och ger dem evigt liv. En bultande pulsåder och en röst som förkunnar att nu lyssnar du på/tar del av något som inte bara kommer bli till en del av dig, men som också kommer fortsätta växa och veckla ut nya sidor för dig under åren som kommer. The Clashs debut är ett sådant konstverk.

Folk kommer att fortsätta att tala i tungor om den spretiga London Calling tills käkarna går ur led, för det är kutym (missförstå mig inte – London Calling är en riktigt bra skiva). Men vill man ha The Clash från deras mest fokuserade, jämna, brännande sida ska man lyssna på debuten. Deras tveklöst bästa platta.

Köp den överallt där skivor säljs.

I can’t think of a better way to spend the night

Fotot taget av mig.