Bäst just nu: oktober 2017, del 1

Attachment-1-13

 

Mitt i denna intensiva musikhöst vaskar vi fram dessa fem guldkorn.

 

ThåströmLåt det goda

– Den låt från Centralmassivet som växt snabbast och mest. Vid första genomlyssningen tänkte jag ”vafan är det här för bredbent riffrock?” och kände att den tveklöst var plattans svagaste spår. Men redan vid andra och tredje lyssningen hörde jag nya grejer. Jag hörde Iggy Pop, en av Thåströms mest(?) betydelsefulla husgudar. Jag hörde bluesen, smutsen och kåtheten. Och så texten förstås (med en referens till alla tiders bästa låt), där skarp självkritik varvas med en önskan om att textens objekt har skapat något vackert av sitt liv och att han/hon låter det goda i livet rulla.

 

Liam GallagherAll My People/All Mankind

– Liam har äntligen släppt sitt soloalbum, och även om det inte är riktigt så bra som de tre förträffliga singlarna lovade så är det ändå ett genomarbetat och stabilt album. Ännu bättre hade det blivit om de tre bonuslåtarna (som endast finns digitalt och på cd) kommit med på albumet. De är nämligen vassare än mycket av det övriga materialet.  All My People/All Mankind är en av dessa låtar: en midtempo-pärla där belackare sätts på plats och allierade hyllas. Lysande.

 

InadeAltar to the Unknown

–  En relativt ny upptäckt (som egentligen förtjänar ett eget inlägg). Blytung, drone-ig dark ambient från Leipzig. Malande, dunkande, tryckande. Som att skickas ut i rymden.

 

My Sad Captains Don’t Listen To Your Heart

– Såhär ska indiepop göras. Londonbandet My Sad Captains vet att det framgångsrika receptet stavas jangly gitarr, knäckande melankolisk melodislinga, harmonier och atmosfärisk produktion. Ypperligt!

 

Deutsch Nepal Menage A Troi…Cent

– På 2006 års album Erotikon gick Peter Andersson till stor del ifrån dark ambient-stuket som i mångt och mycket präglat hans skivor sedan starten som soloartist i början av 90-talet. Men på albumhöjdpunkten Menage A Troi…Cent visar Peter återigen var dark ambient-skåpet ska stå. Låten är stundtals suggestiv och smygande, stundtals ett ljudbaserat överfall på lyssnaren, med stenhård perkussion och kusliga loopar. Mycket imponerande.

 

Ha det gott tills nästa gång.

Annonser

Recension: Thåström – Centralmassivet

FullSizeRender-50

På förstasingeln, industrigospeln Old Point Bar, konstaterade Thåström att tiden var utmätt. Blott en fjärdedel återstår, mässade han. På nästa singel, Körkarlen, är Dödens hantlangare och kusk i antågande. Överallt på Centralmassivet står jag:et ansikte mot ansikte med människans ofta rätt bistra villkor; att medmänniskor försvinner, att man får ångra både ett och annat, att hur man än vrider och vänder på det så är vi inte särskilt unika; samma början och slut väntar oss alla, och när som helst kan det vara över. Men Thåström vore inte Thåström om det hela inte målades med flera nyanser än så. På sina sena soloskivor, och då i synnerhet de två senaste, har Thåström, som ofta beskylls för att vara både deppig och svår, varit rent livsbejakande. Han har hyllat resandet, kärleken, sina barn, och musik och litteratur som berört och inspirerat honom. Han har hela tiden lyft fram det stora i det lilla och uppmanat oss att alltid vara på väg, tro på det man inte törs tro på, och att beväpna oss med vingar. På Centralmassivet må han beröra en rad obekväma ämnen, men han berättar samtidigt för oss att livet är vackert, att de stora stunderna bör tas till vara på, att vi ska låta det goda rulla. Att det är något stort på gång, och att om vi måste blöda så är det helt okej. På nyss nämnda Låt det goda refererar han 15 år bakåt i sin egen historia och lånar en nyckelrad ur mästerverket Kaospassageraren: titta aldrig bakåt, vänd dig aldrig om, sjunger han. Thåström tar pulsen på människan, ställer diagnos och ger oss botemedlet.

Musiken på skivan är skriven ihop med Niklas Hellberg, en av Thåströms allra trognaste bundsförvanter de senaste 25 åren. Tillsammans har de även producerat skivan, och spelat in den i främst Berlin och Karlstad. Hellberg är ett slags ljudlandskapsarkitekt och multiinstrumentalist, en Brian Eno från Värmland om man så vill, och tillsammans har de skapat ett till stor del elektroniskt album som bultar, kokar och fräser. Bluesen i Malmö är ett undantag. En tidlös hymn som mer eller mindre hade passat in på så skilda plattor som Synd, Kärlek är för dom och Beväpna dig med vingar, likaväl som på Centralmassivet. Körkarlen är pulserande industripop. Plattans bästa låt och tillika titelspår är en atmosfärisk och mycket soulig postpunk-ballad som låter som om sentida Bruce Springsteen gått med i The Cure anno Disintegration. Det finns inte tillstymmelse till tvivel om att det där är en av Thåströms allra bästa låtar genom tiderna. Den sköra och aviga pianoballaden Aldrig av med varandra hade inte låtit malplacerad på Skebokvarnsv. 209.  Vidare är albumets avslutande triptyk bestående av Som mästarna målat himlen, Karaokebaren och Natten för det här är en mäktig samling ödesmättade och sprakande industriballader. Gitarrerna och syntarna gnisslar och fräser ikapp innan LaGaylia Fraziers makalösa stämma, som förgyller fem av skivans nio låtar, slussar oss ut och skivan tar slut.

Ofattbara 60 år fyllda fortsätter Thåström att utmana både sig själv och oss lyssnare. Han  finslipar sitt patenterade uttryck, väjer med lätt hand för upprepningar och förblir landets mest relevanta artist och låtskrivare. Och varje ny skiva han släpper är potentiellt den bästa han gjort. Centralmassivet är inget undantag.

Thåströms album – från sämst till bäst

Thåström_2017_Webb_0

 

Med mindre än en vecka kvar till årets tyngsta albumsläpp levererar jag i kväll den slutgiltiga listan över Thåströms åtta soloalbum. Varsågoda!

8. Thåström

År: 1989

Skivbolag: Mistlur

– Året efter Imperiets uppbrott släpper Thåström sin solodebut. Där Imperiets sista skiva, 1988 års Tiggarens tal, var mörk och stundtals aggressiv är solodebuten gladlynt, ironisk och poppig. Och, dessvärre, kraftigt daterad. Soundet är ofta (men inte alltid) stelt och platt, men det råder ingen egentlig brist på bra låtar. Karenina är till exempel bland det allra vackraste han överhuvudtaget har gjort. Själv ville han bli mer maskinell och hårdare, och bejaka relativt nya influenser som Einstürzende Neubauten. Han lyckades väl inte riktigt med det, men framtiden såg ljus ut…

 

7. Xplodera mig 2000

År: 1991

Skivbolag: Mistlur

– Ett och ett halvt år senare och Thåström bor numera i Amsterdam. Han har kastat sig med huvudet före in i en ny ljudvärld, och pånyttfödd viger han numera sitt musikaliska liv åt industrirock, samplers och syntar.  Xplodera mig 2000 är Thåströms piggaste och hungrigaste album på flera år. Året därpå bildar han Peace, Love & Pitbulls, och under deras fem år tillsammans fördjupar och förfinar han industrilandskapet till fullo.

 

6. Det är ni som e dom konstiga, det är jag som e normal

År: 1999

Skivbolag: Mistlur

– 1999 var Thåström mätt på det maskinella soundet han fördjupat sig i under hela 90-talet. Att sjunga på engelska kändes inte naturligt, och han förstod att han var tvungen att hitta tillbaka till något, till sig själv. Konstiga blev ett slags back-to-basics-album (nypa salt, tack). Här finns låtar som minner om Ebba Grön, och andra som låter som Imperiet hade kunnat låta om de vågat fläska på med gitarrerna. Framförallt lät det väldigt mycket Thåström. Produktionen var kanske inte den bästa, och albumet är inte hans mest dynamiska eller nyanserade, men det är sannolikt ett av hans viktigaste.

 

5. Mannen som blev en gris

År: 2002

Skivbolag: Mistlur

– Om Konstiga är den triumfartade återkomsten är MSBEG dagen efter. Ljudbilden är tyngre och dovare och allting är sotigare, smutsigare, avigare, långsammare. Och det är på MSBEG som Pelle Ossler gör sin storartade (publika) entré i Thåström-världen. Han spelar akustisk gitarr på öppningsspåret Släpp aldrig in dom, men det är på Kaospassageraren, skivans mittpunkt, som han verkligen visar vem han är och varför han är oumbärlig för Thåströms sound för all framtid. Det Thåström oklanderligt förmedlar i låtens geniala text, om människans villkor, om varför vi finns till och kämpar och om hur meningslöst det kan tyckas vara, det förmedlar Ossler lika genialt i sitt gnissliga och kallsvettiga gitarrspel. Sveriges mest uttrycksfulla sångare och textförfattare möter här sin like; Sveriges mest uttrycksfulla gitarrist.

 

4. Skebokvarnsv. 209

År: 2005

Skivbolag: Sonet/Universal

– MSBEG underskattades av skivköpare och kritiker (och sedermera Thåström själv). Det var återigen dags att återuppfinna sig själv och det egna uttrycket. På Skebokvarnsv. 209 är soundet organiskt, där finns ett lugn vi inte hört från Thåström sedan 80-talets ballader, och framförallt är texterna djupt, djupt personliga. Garden är nere. Han är naken och låter oss se rakt genom honom. Han sjunger oförställt och rakt om sin far, gamla vänner som kommit och gått, Ebba Gröns första tid, förlorad (och vunnen) kärlek och om sina barn. Återigen bryter Thåström ny mark, hos sig själv och i svenskt musikklimat.

 

3. Kärlek är för dom

År: 2009

Skivbolag: Sonet/Universal

– Nästan fyra år senare, efter den monumentala framgången med Skebokvarnsvägen (och dess turnéer) var Thåström tillbaka. KÄFD är ”Skebo-erans” motsvarighet till Mannen som blev en gris: en närbesläktad, men tyngre, mörkare och dovare, skiva som följer i kölvattnet av sin omåttligt framgångsrika föregångare. Två år tidigare, 2007, släppte Thåström ihop med Ossler och Niklas Hellberg en skiva som bandet Sällskapet. Sällskapet tar industrimusikens huvudingredienser, drar ner tempot och skapar ett suggestivt musikaliskt skuggspel, och dess dova klanger har påverkat allt Thåström (och Ossler) gjort sedan dess, inte minst just KÄFD. Men trots lysande recensioner, succéartade turnéer och en Grammis för bästa album, är KÄFD inte alls lika allmänt omhuldad som Skebokvarnsv. 209. Det är synd, för det är ett mer dynamiskt album, med, åtminstone soundmässigt, fler lager.

 

2. Beväpna dig med vingar

År: 2012

Skivbolag: Razzia

– Utvecklingen fortsätter (med råge!) på 2012 års bästa album Beväpna dig med vingar. Skebos självbiografiska anslag, KÄFD:s dova klanger och Sällskapets kyla, ambience och suggestiva natur bildar här en väldigt imponerande enhet. Och bättre skulle det bli…

 

1. Den morronen

År: 2015

Skivbolag: Razzia

– Den morronen är en vidareutveckling och förfining av allt Thåström gjort sedan Skebokvarnsv. 209. Det är skivan och uttrycket han hela tiden (medvetet eller omedvetet) jobbade sig fram till. Det är personligt, romantiskt, kyligt, suggestivt, hoppfullt och dovt. Alla adjektiv man kan tänka sig kring Thåström, sammanfört till ett uttryck. Och framförallt är det en skiva utan minsta antydan till dippar eller svagare stunder. Det är enhetligt och jämnt, med gott om höga toppar, från början till slut. Det är resultatet av en konstnär som outtröttligt och utan sinande inspiration sökt och till slut funnit sitt alldeles egna uttryck.

Det blir väldigt spännande att höra hur detta förvaltas på Centralmassivet. De båda singlarna som släppts lovar mycket gott.

***

Där har vi det. Thåströms bästa album från sämst till bäst. Och utan att på förhand veta om det, blev det också en lista i kronologisk ordning. Men det säger väl allt om Thåström? Vem mer än Thåström kan stoltsera med att ständigt utvecklas, ständigt fila vidare på sitt uttryck, aldrig stå still och förnöjsamt sjunka in i fåtöljen?. Ingen. Hos Thåström finns alltid en eld som inte går att släcka, en hunger som inte går att mätta, ett tvivel som måste överkommas. Jag är bara glad och tacksam att jag får lov att se på.

Bäst just nu: augusti 2017, del 2

Processed with Snapseed.
Bäst just nu

 

Det är åter dags att lista de bästa låtarna just nu.

RomeMine

– Tidigare i sommar släppte Rome ett album inspelat live i Berlins berömda Hansa Studio. Klassiskt Rome-material fick nytt liv i angelägna och vitala tagningar. Med på skivan fanns en outgiven låt – Mine. En postpunk-dänga som för tankarna till det brittiska 80-talet.

 

SannhetIndigo Illusion

– Brooklyns Sannhet har gjort ett av årets bästa album. De har skakat av sig mycket av sin death metal-bakgrund och låter, i synnerhet på Indigo Illusion, som om Robert Smith i vredesmod bestämt sig för att göra The Cure till ett instrumentalband. Det är blytungt, det är mörkt, men det är samtidigt melodiskt, vemodigt och mycket atmosfäriskt.

 

ClosenessPersonality Therapy

– Makarna Todd och Orenda Fink (kända från The Faint respektive Azure Ray) debuterade nyligen med sitt nya band, Closeness. Musiken de gör är som en blandning av de nyss nämnda banden; det är elektroniskt och kyligt, precis som The Faint, men låtarna bär samtidigt Azure Rays sorgsna, inbjudande signum. Albumet är mycket bra, och som bäst blir det på avslutaren och tillika titelspåret Personality Therapy – en låt som tonsätter känslan av ensampromenader i vintermörker.

 

ThåströmKörkarlen

– Vi är ett steg närmare Centralmassivet. Nya singeln är kylig och varm, ljus och mörk, om vartannat. Den är också närapå dansant och mer elektronisk än vad vi tidigare hört från Thåström. Läs min längre recension av låten här.

 

Red RiderHuman Race

– Tack vare Pitchforks lysande artikel (och lika lysande, och tillhörande, spellista) om syntens påverkan på den amerikanska folk- och Heartland-rocken på 80-talet, upptäckte jag igår denna pärla. Red Rider är ett kanadensiskt band, som under 80-talet var stora i Kanada, men egentligen ingen annanstans. Human Race är hämtad från tredje albumet, Neruda, från 1983. Det är en väldigt tidstypisk rocklåt, med stora syntar och stora gitarrer, men som tack vare nutida band som The War on Drugs, som hämtat mycket inspiration från just den här typen av rock, låter väldigt modern.

 

Tack, och på återhörande.

Recension: Thåström – Körkarlen

IMG_7707

 

Och så var den här – Körkarlen, singel nummer 2 från kommande albumet Centralmassivet. Där förra singeln, Old Point Bar, var en blytung industrigospel rullande fram över glödhet Louisiana-asfalt, är Körkarlen en sprakande och pulserande elektronisk Berlin-dänga – som det dessutom svänger om (en eller ett par nypor salt)! En svängighet vi nog inte hört hos Thåström sedan de tidiga industriåren i början av 90-talet, och låtar som Fuzzbox och Nutopia. Körkarlen är ”Sällskapet går på klubb”, skulle man kunna säga, om man tillåts ta ut svängarna lite.

Och det är också de båda parhästarna i Sällskapet, Hellberg och Ossler, som utgör stommen i arrangemanget. Niklas Hellbergs högspänningselektronik är låtens musikaliska själ och Pelle Osslers ylande gitarr både smyckar och fyller ut konturerna. Båda är lika oumbärliga.

I likhet med Old Point Bar är det det vackra i livet som bejakas. Man är i en stad som är alldeles rätt för en, man hänger hänglås på bron, minns gamla vänner, och konstaterar att den enda tiden är nu och att man både kan äta kakan och ha den kvar. Allting är möjligt när man är på rätt plats med rätt person. Men precis som i Old Point Bar lurar ett mörker om hörnet. I den låten insåg Thåström att han har blott en fjärdedel kvar. I Körkarlen lyder refrängen: Hey, hey, hey, Körkarlen kommer. För er som inte vet är Körkarlen Dödens sändebud och kusk, och titeln på en roman av Selma Lagerlöf och en film(atisering) av Victor Sjöström.

Man kan och man bör njuta och vara livsbejakande, men förr eller senare har Körkarlen kommit fram, och det är dags att kliva på kärran.

Och det är just den här dynamiken som gör låten så genial. Ljuset och det svagt svarta stråket. Ett öga riktat mot här och nu, det andra håller utkik mot vad som komma skall. Med dessa sanningar i bakhuvudet blir ljuset desto ljusare och varje vacker stund man får till skänks ankras några hundra meter djupare. Simpla sanningar, måhända, men ack så viktiga.

 

1:a september släpps Körkarlen på 12-tumssingel, med Old Point Bar på baksidan. Beställ den från valfri skivmånglare. Tills dess går det fint att spela den på t.ex Spotify. Sista september släpps albumet Centralmassivet (Razzia/Family Tree).

 

bild hämtad härifrån.

Nyheter: Thåström+Rome

 

Förra årets mest lyckade artistsamarbete var det mellan Jerome Reuter (Rome) och Joakim Thåström på Romes låt Stillwell, från skivan The Hyperion Machine. Med på samma skiva fanns även en utmärkt cover på Thåströms showstopper Fanfanfan, översatt till engelska. I november i år gör Thåström en rad konserter på Cirkus i Stockholm, för att promota sitt nionde studioalbum Centralmassivet, som släpps i september. I lördags, 19/8, tillkännagavs det att med som gäst på de två sista av dessa konserter (26-27 november) är ingen mindre än just Rome. Ett ypperligt val av förband, tycker jag, och hoppas på en Stillwell-duett.

 

Bilder hämtade härifrån resp. härifrån.

Bäst just nu, juni 2017

Attachment-1-2

Fem låtar att lyssna lite extra på.

ThåströmUtanför Old Point Bar

– I slutet av september kommer Centralmassivet, i början av september släpps nästa singel (som fått namnet Körkarlen, efter en film av Victor Sjöström och en berättelse av Selma Lagerlöf). Tills dess får vi hålla till goda med den här spoken word- och industrigospel-dängan. Och det gör vi ju så gärna.

Liam GallagherWall of Glass

– Äntligen. Och den lever upp till förväntningarna. I believe the resurrection’s on.

ChromaticsShadow

– En av många bra saker med nya Twin Peaks är den fantastiska musiken. Chromatics nya singel är det starkaste exemplet. Vemodig, atmosfärisk drömpop som gjord för The Bang Bang Bar och de dimmiga skogarna uppe i nordväst.

Mount EerieEmptiness, pt. 2

– Förra sommaren gick Phil Elverums fru bort i cancer. Likt Nick Caves senaste album, Skeleton Tree, är Mount Eeries senaste alster, A Crow Looked at Me, en reflektion över död, förlust och saknad. Men där Cave använde sig av metaforer är Phil Elverum ständigt brutalt rak och okonstlad. Döden är inget att sjunga om, gör han klart tidigt på skivan. Inget att göra konst utav. Den är meningslös och smärtsam. There is nothing to learn, her absence is a scream saying nothing, sjunger han sedan i Emptiness, pt. 2.

Songs: OhiaMighty Like Love, Mighty Like Sorrow

– Och slutligen ett äldre bidrag. Jason Molina gjorde musik i flera olika konstellationer. Mest känd är han för projektet Songs: Ohia, som släppte skivor mellan 1997 och 2003. Jag återkommer ständigt till Molina. Till hans varma, ensliga röst. Till hans texter, som trots sitt mörker alltid är trösterika och hoppfulla. Till hans musik som lika ofta är kärv som den är melodisk och varm.  Jason Molina slog aldrig igenom på riktigt. I mars 2013, nio månader innan sin 40-årsdag, dog han ensam i sin lilla lägenhet i Indianapolis. En vidrig orättvisa och en hopplös förlust. Jason Molina tillhör de allra största gåvorna som musikgudarna någonsin har skänkt oss. Denna låt är bara ett litet exempel på detta.

 

Fotot taget och redigerat av mig.