Bäst just nu, juni 2017

Attachment-1-2

Fem låtar att lyssna lite extra på.

ThåströmUtanför Old Point Bar

– I slutet av september kommer Centralmassivet, i början av september släpps nästa singel (som fått namnet Körkarlen, efter en film av Victor Sjöström och en berättelse av Selma Lagerlöf). Tills dess får vi hålla till goda med den här spoken word- och industrigospel-dängan. Och det gör vi ju så gärna.

Liam GallagherWall of Glass

– Äntligen. Och den lever upp till förväntningarna. I believe the resurrection’s on.

ChromaticsShadow

– En av många bra saker med nya Twin Peaks är den fantastiska musiken. Chromatics nya singel är det starkaste exemplet. Vemodig, atmosfärisk drömpop som gjord för The Bang Bang Bar och de dimmiga skogarna uppe i nordväst.

Mount EerieEmptiness, pt. 2

– Förra sommaren gick Phil Elverums fru bort i cancer. Likt Nick Caves senaste album, Skeleton Tree, är Mount Eeries senaste alster, A Crow Looked at Me, en reflektion över död, förlust och saknad. Men där Cave använde sig av metaforer är Phil Elverum ständigt brutalt rak och okonstlad. Döden är inget att sjunga om, gör han klart tidigt på skivan. Inget att göra konst utav. Den är meningslös och smärtsam. There is nothing to learn, her absence is a scream saying nothing, sjunger han sedan i Emptiness, pt. 2.

Songs: OhiaMighty Like Love, Mighty Like Sorrow

– Och slutligen ett äldre bidrag. Jason Molina gjorde musik i flera olika konstellationer. Mest känd är han för projektet Songs: Ohia, som släppte skivor mellan 1997 och 2003. Jag återkommer ständigt till Molina. Till hans varma, ensliga röst. Till hans texter, som trots sitt mörker alltid är trösterika och hoppfulla. Till hans musik som lika ofta är kärv som den är melodisk och varm.  Jason Molina slog aldrig igenom på riktigt. I mars 2013, nio månader innan sin 40-årsdag, dog han ensam i sin lilla lägenhet i Indianapolis. En vidrig orättvisa och en hopplös förlust. Jason Molina tillhör de allra största gåvorna som musikgudarna någonsin har skänkt oss. Denna låt är bara ett litet exempel på detta.

 

Fotot taget och redigerat av mig.

Recension: Thåström – Utanför Old Point Bar

xnqo7ijhnmp1rfcs0xyi

 

Mellan varje avslutad Thåström-turné och nästa skivsläpp lever man som Moses i öknen. Man harvar runt i vad som känns som en evighet i ett fruktlöst landskap, letar efter tecken, hoppas själen ska hålla ett tag till. Hoppas törsten inte ska knäcka en. Törsten, törsten. Men så en dag kommer något, och man dricker vildsint vid källan. I dag är en sådan dag.

Thåströms senaste singel, Utanför Old Point Bar, det första smakprovet från den ännu namnlösa skivan som kommer i september (via Razzia/Family Tree) är ljudmässigt det tyngsta han gjort på jag vet inte hur länge. Förra sommaren såg han Algiers i Berlin och blev förälskad. Jag förstår varför, och jag hör influenserna (som visserligen redan fanns där). Han blandar europeisk och amerikansk blues med tung industri och gospel. Algiers signum, men Thåström var där och nosade redan på 2015 års Kom med mig (eller kanske redan på Långtbort, från 2009). Nu har han tagit det flera steg längre och djupare. Det skälver i kroppen när man lyssnar.

Den massiva ljudbygget är skapat av Thåström själv och den alltid lika briljante Niklas Hellberg (Sällskapet, Peace, Love & Pitbulls, Thåströms liveband) i Hansastudion i Berlin. Och gitarren som tuggar och fräser – är det Ossler?

I texten befinner han sig i djupaste amerikanska södern och mässar på öijerskt vis fram vackra scenarion om att sitta på en motellbalkong i Houston i ösregn, att lycklig som ett barn susa förbi oljefälten, att hand i hand sjunga med äldre kvinnor i en liten kvarterskyrka. Han sätter sig sedan utanför Old Point Bar, och tänker på Stockholm, och på att han har mindre än en fjärdedel kvar…

Thåström fortsätter ge oss den där musiken man inte kan vara utan, och som bara han kan ge en. Han fortsätter berätta om hur vackert livet är utan att ens snudda vid pastischer. Han fortsätter fylla en med inspiration och känslan av att allt är möjligt.

Tack, Thåström. Nu har du gjort det igen.

Köp singeln på iTunes, eller lyssna på Spotify.

Intervju: Ossler

FullSizeRender-19

 

När Ossler för några veckor sedan släppte sitt sjunde, och hittills bästa, soloalbum, Evig himmelsk fullkomning (Razzia/Family Tree), blev jag överväldigad. Överväldigad, trots att jag mycket väl vet vilka enorma plattor Ossler har i bagaget och vilken kapacitet han har. Jag var tvungen att skriva en recension. Recensionen fick bra spridning, inte minst tack vare subjektet själv. Nästa steg kändes naturligt: en intervju. Skivan väcker många frågor, och tidigare intervjuer med honom jag läst vittnar om någon som har väldigt mycket vettigt att säga. En röst som behöver höras mer.  Jag tog mod till mig och frågade honom. Svaret blev ett otvetydigt ja. Och svaren på mina frågor var fulla av precis den där insikten jag läst i tidigare intervjuer.

Detta är 482 MHz:s första intervju, och jag är glad att just Ossler är först ut.

Stort tack till Ossler för denna möjligheten. Det har varit en ära.

 

Intervjun:

Nu har skivan varit ute ett par veckor – hur känns det?

Det känns ok. Den fick bra omdömen och jag fick många fina sms när den kom. Nu är det tyst igen, det går snabbt nuförtiden men jag klagar inte, dom flesta plattor syns inte alls och det kommer ut drivvis med plattor varje månad.

Vi sågs faktiskt på din vernissage i Lund, på Jäger och Jansson, i februari förra året. Då berättade du att arbetet med plattan gick väldigt trögt. Trots detta lyckades du få till din bästa platta hittills. När kom vändningen och hur gick det till?

Vändningen kom aldrig vad jag minns, det var trögt hela vägen.

Ditt sätt att skildra vidrigheterna i och kring medelhavet genom att på plattan göra nedslag hos enskilda individer är både genialt och fräscht. Var det självklart för dig att på denna platta blicka utåt på det här sättet?

Förra plattan ’Stas’ var ett sorgearbete och nästan helt upptagen av min själsliga ångest kring en separation. Jag ville verkligen rikta mig utåt med den här men visste inte hur.. Vissa artister tycker sig ha förmågan att förklara världen men jag tillhör inte dom. Så sker det så fasansfulla saker i världen, som det alltid gjort iofs men det kryper närmre och närmre. Jag ser på nyheterna att det sköljs upp döda mänskor på stränderna kring medelhavet, folk som till vilket pris som helst vill bort från terrorn i deras hemland. Jag hade gjort detsamma, det är klart att man inte vill lämna sitt land och ursprung, men man måste. Vi är alla lika och hade jag varit mindre lyckligt lottad så kunde det varit mina barn som sköljt upp. När så Europa stänger sig känns det bara så uselt och medeltida. Jag har ingen lösning på situationen men jag känner mig något uppgiven. Samtidig plockar nyfascisterna både här och på kontinenten poäng på en oerhört tragisk situation, va fan är det?

 

Du har en väldigt fin låt på plattan där du återbesöker din ungdoms Helsingborg. Som relativt nybliven skåning och Landskrona-bo var detta en låt som redan på förhand kändes spännande. Du har även tidigare pratat om Ven. Hur mycket har Helsingborg och Öresundsområdet påverkat ditt uttryck och ditt skapande?

Jag hade mina tonår där nere och försöken att bli vuxen, en knepig tid i livet och inte alltid så kul men man suger åt sig som en svamp dom åren och det man upplever då kommer att färga en resten av livet. Älskar verkligen Öresund (min aska ska strös över sundet när den dagen kommer) och hoppas att det hörs i min musik. Det var/är porten till kontinenten och resten av världen för mig..på ett charmigare vis än Arlanda. Jag gick i terapi under skrivprocessen (tills pengarna tog slut) och en del tillbakablickar är tankar och gamla spöken som kom upp då.

Du har berättat att albumtiteln Evig himmelsk fullkomning har med schamanism att göra. Kan du berätta mer om titeln – hur relaterar den till plattan rent innehållsligt?

Jag ville skriva en text om min far som jag hade ett lite komplext förhållande till. För mig var han en stor visionär och nästan som en trollkarl som kunde se sakers innersta väsen, sen var han aningen paranoid också men det var nog en bieffekt. När jag Googlade magiker, trollkarl och liknande för att hitta rätt ord hamnade jag på en sida om shamanism. Jag är ytterst skeptisk till religion och new age i synnerhet, känns som ett kvasihopkop där man plockar dom delar som passar ens syften för tillfället. Det finns då alltså ett ställe i Ulan Bator som heter ‘Center för Shamanism och Evig Himmelsk Fullkomning’. Den sista meningen innefattar ju allt..allt på jorden , i själen, i universums oändlighet och i evig tid. Det blev en stark kontrast till plattans innehåll.. jag menar vem vill inte ha evig himmelsk fullkomning? Men i stället håller vi på att fördärva för varandra och allt runt omkring oss, och det tar ju aldrig slut.

Vad fanns det för konstnärliga inspirationskällor inför arbetet med det här albumet? Musik, bildkonst, litteratur etc.

Svårt att svara tydligt. Det är ett sammelsurium av en massa intryck där vissa kanske sticker ut mer. Borges och Poe t.ex. William Kentridge, Tapies, L Cohen, Malevitjs svarta kvadrat, PJ Harvey, Tarkovskijs Stalker, The Cure, Turinhästen, Iggys The Idiot.. jag kan fortsätta i hur länge som helst.

Du och Christian Gabel tycks vara en ofelbar kombination. Hur mycket påverkar han ditt arbete?

En hel del och jag trivs bra med det. Christian och jag är liksom i en konstant dialog när vi jobbar även om vi spelar och experimenterar mer än pratar. Jag går inte igång på musik om den inte framkallar bilder i huvudet och Christian är likadan, det kan man ju t.ex.höra på hans 1900-projekt. Han är en väldigt stor tillgång för mig i sitt sätt att tänka och vrida på saker. Om vi pratar är det inte om andra artister eller några musikaliska referenser, det är andra grejer.

På skivan sjunger du om hur svårt det är att veta vad man ska göra av sitt liv, om glöder som slocknat och var det ska bli av en. Rader lätta att relatera till. När man var ung fick man alltid höra att livet blir lättare med åren – hur ser du på det?

Lättare vet jag inte, man har andra typer av problem. Det man vill ta livet av sig för i unga år kan kännas som en bagatell långt senare och då är det nåt helt annat man vill ta livet av sig för. I mitt fall är det oftast ekonomiska- och/eller relationsproblem, och då menar jag också i relation till andra människor, inte bara kärlekstrassel. Tror att den mesta djävulskap som folk utsätter varandra för också bottnar i det här. Men man lär känna sig själv bättre med åren, eller accepterar sig själv och sina brister och det är befriande. “Det är som det är” som man säger i Värmland.

Vilken/vilka låtar på albumet blev du mest nöjd med och vilken/vilka slår an hårdast hos dig personligen?

Jag är relativt nöjd med alla låtar men den som slår hårdast är ’Ute på Ön’. Den är för mig central, när jag hittade den föll hela idén och tonen av plattan på plats. Sara Broos gjorde en vacker video till den som jag tycker är fantastisk i sin samklang med låten.

Att upptäcka din foto- och bildkonst var en stor upplevelse. Det öppnade en viktig dörr för mig och inspirerade mig till att bejaka en uttrycksform jag tidigare aldrig vågat ta mig an. Kan du berätta lite om albumets omslagsbild?

Jag tog bilden i centrala Oslo, var där ganska mycket 2014 för att repa med Høyem (Madrugada). Senare gjorde jag en kolteckning av fotot som 40årspresent till en väninna. När jag började skissa på skivomslaget slog det mig att den där teckningen passar så bra till titeln.

 I mars var det tio år sedan Sällskapet gav ut sin första skiva. Ett album (och ett band) som betytt outsägligt mycket för mig. Hur ser framtiden ut för Sällskapet?

Vi har en i princip färdig platta som vi jobbat med senaste åren. Väldigt bra är den men utgivningsdatum är inte klart än. Fortsättning följer..

Och stämmer det att Thåström inte längre är medlem? Detta antyddes i en intervju med NWT i höstas.

Sällskapet är mer ett projekt än ett band. Thåström har inte varit med mycket på den kommande skivan eftersom han jobbat med sin egen platta. Andrea Schröder från Berlin sjunger.

Du och Thåström är för övrigt en annan omåttligt stark kombination. Ni känns som (åtminstone konstnärliga) själsfränder. Är det fortfarande ett lika givande samarbete?

När jag jobbar med honom är det som att jag befinner mig i hans undermedvetna på nåt sätt, i hans värld eller innersta kärna, kanske jag romantiserar men det är väldigt spännande och sånt händer ytterst sällan med andra jag spelat med. Så jag försöker sätta ljud eller kanske bild till den världen.

Jag ser väldigt mycket fram emot konserten på KB i Malmö den 22/4. Är du spänd på att åka ut på soloturné i vår?

Jo det blir spännande, är alltid lika orolig inför det där.

Kommer du att blanda både nytt och gammalt material, och vågar man hoppas på Smak av hund, eller kanske Lergraven, i Malmö?

Det är klart att det blir några gamla låtar. Ännu oklart vilka.. Lergraven ligger bra till, får se.

Hur ser framtiden ut, om vi tittar bortom vårens turné? Kan du berätta om några kommande projekt?

Jag ska försöka få ut en ep efter sommaren med material som inte fick plats på plattan. Sen blir det lång turné med Thåström till hösten och Sällskapetplattan ska ut -med påföljande livespelningar hoppas jag. I övrigt tänker jag måla för en tänkt utställning.

 

Evig himmelsk fullkomning gavs ut på Razzia/Family Tree den 24/3. Köp den där skivor säljs. Se Ossler live på följande platser i vår:

Göteborg, Stora teatern, 2017-04-20. Biljetter.

Växjö, Café Deluxe, 2017-04-21. Biljetter.

Malmö, KB, 2017-04-22. Biljetter

Stockholm, Debaser Strand, 2017-04-27. Biljetter.

Se Sara Broos video till Ute på ön här.

Fotot är mitt.

Thåström 60: Lista 6, platserna 10-1

kollage

 

Vi är framme vid 20:e mars 2017. Vi är framme vid sista listan. Framme vid Thåströms 60-årsdag. Det har varit ett roligt projekt, och spännande att verkligen gå till botten med vilka låtar jag faktiskt tycker allra bäst om. Thåström är en oerhört jämn artist, så det har endast i undantagsfall varit lätt att göra urvalet och att sedan ranka de utvalda låtarna. En del listplaceringar ångrar jag, kanske även vissa låtval, men jag tänker inte gräma mig över det nu. I stället fokuserar vi på listan. Topp 10-listan. Thåströms 10 bästa låtar.

 

10. Uppgång & Fall (Ebba Grön)

År: 1982

Album: Ebba Grön

– På Ebbas sista platta var punken ett minne blott. Dessutom hade trion blivit en kvartett när Skånes punkikon Stry Terrarie anslutit till gruppen året dessförinnan. Parallellt hade Stry och Thåström startat Rymdimperiet; ett mer meldiöst och samtidigt experimentellt sidoprojekt till Ebba Grön. Deras musik bottnade i influenser som E-Street Band, new wave och dansmusik, och några av dessa influenser läckte över till Ebbas tredje och sista platta. Nu var ljudbilden varmare, svängigare, och innehöll instrument som klaviatur och munspel, som man normalt sett inte förknippade med Ebba. Skivan är långt bättre än sitt rykte, och innehåller några av Ebbas allra bästa låtar. En av dessa är Uppgång & Fall. En vemodig, Stones-doftande, melodiös pop-rock-dänga, med suveränt samspel mellan piano, munspel och akustisk (och elektrisk) gitarr, och med en av Thåströms allra bästa Ebba-texter (sannolikt den allra bästa). Texten är skriven ur ett utanför-perspektiv. Jag:et är förpassat till att passiviserat stå utanför samhället – medicinerad står han lydigt i kö och väntar “på sånt som blir över”, så att icke-existensen ska få fortsätta lite till. Man har tutat i honom att han ju “har allt” – en mor som tar hand om honom, tak över huvudet (får vi anta), fysisk hälsa(?), men han vet bättre. Han vet att han ju egentligen har “ingenting alls”, att hans liv är en “skyddad verkstad för meningslöshet”. Och i den sista versen lyser den gamla anarkismen igenom – när samhället som understödjer och skapar dessa tillstånd faller sönder ska han skratta, inte sörja. Han är ivrig, men väntar tålmodigt.

 

9. Jag är en idiot (Imperiet)

År: 1988

Album: Tiggarens tal

– Ännu en låt som, om detta vore en lista över texter, hade platsat på topp 5. Nu hamnar den strax söder om topp 5. Men jösses vilken fantastisk text och låt detta är. En hänsynslös och blodig uppgörelse med sig själv och de tvivelaktiga handlingar man gjort sig skyldig till: svek, falskhet, egoism. Imperiet har aldrig låtit argare eller mer skoningslösa än här. 14 år senare skulle Thåström fullända låten på Röda Sten i Göteborg. Den versionen hör till de allra, allra bästa Thåström-inspelningar som släppts.

 

8. Sluta när jag vill

År: 2012

Album: Beväpna dig med vingar

– En låt som i sitt tidiga skede, redan 2007, var en upptempo, närmast rusig (och alldeles underbar), rocklåt, inspelad i Berlin, vars närmaste släkting torde vara den elektriska versionen av The Haters. Fem år senare är den en lågmäld, elektronisk ballad. Helt ny stil, närapå en helt ny låt – men lika vacker, lika fantastisk. Texten är minst lika bra. Är det jag:et som konfronterar sig självt? Ställer sig självt till svars för alla flyktförsök och alla gömställen? Svaret som ges är vare sig defensivt eller nekande, blott ett konstaterande att “det är såhär: jag kan sluta när jag vill”. Gott så.

 

7. Kort BIOGRAFI med litet testamente

År: 2009

Album: Kärlek är för dom

– När den utmärkta musiktidningen Sonic 2012 listade Thåströms 50 bästa låtar, framröstade av vänner, kollegor, musikjournalister, branschfolk, var det Kort biografi som vann. Jag kan förstå varför. Det är ett mästerverk till låt. Med ett textgrepp, lånat av den amerikanske beatpoeten Lawrence Ferlinghetti, via svenska Sonja Åkesson, bestående av fragmentariska minnesbilder från hela livet rullar låten på med ett tungt musikaliskt driv, och avslutas med en sista vädjan att, när den yttersta dagen kommer, få slippa läggas på Skogskyrkogården, halvvägs ut till Farsta. 

Låten är enorm live, och måtte han aldrig tröttna på att spela den.

 

6. Karenina

År: 1989

Album: Thåström

– När Thåström år 1985 höll på att sugas ner i  det oerhört folkkära vis- och balladträsket, i och med Imperiets enorma framgångar med Bellman/Taube-singeln, var paniken nära. Taxichaffisar och gamla tanter visste vem han var, och de ville småprata. Imperiet tvärvände och släppte året därpå sin mest ambitiösa skiva, Synd. Mörk, atmosfärisk, experimentell (för att vara Imperiet), och med texter som drog åt både det politiska och det abstrakta. Tre år senare har Imperiet upplösts och ett liknande scenario är på väg att hända. Thåström bestämmer sig för att återigen leka på det folkkäras rand. Han släpper den hjärtskärande kärleksballaden Karenina som singel från sin solodebut, och den blir genast en stor hit. Allmänheten älskar ballad-Thåström. Det gör jag också. Han har ett sällan skådat sinne för drabbande moll-melodier, och hittar med till synes enkla medel in i folks hjärtan med sina texter om den där kärleken som trots allt gick förlorad. Det skulle sedan dröja 16 år innan Thåström släppte en regelrätt kärleksballad igen, och även den gången blev det en megahit. Vi älskar ballad-Thåström.

 

5. Alltid va på väg

År: 2015

Album: Den morronen

– Resandet, både det inre och det fysiska förflyttandet, vägran att stagnera, att varje dag vakna med en ny chans, att hålla ögonen öppna för det vackra runtomkring oss, att alltid vara på väg – det är vad Thåström är för mig. Tröst, styrka, inspiration. Alltid va på väg kristalliserar detta.

 

4. Om Black Jim

År: 2005

Album: Skebokvarnsv. 209

– Om Dan Andersson (Black Jim var en pseudonym han använde) och dennes tragiska bortgång på ett hotellrum i Stockholm år 1920. Hotellet hade cyanväterökt rummen mot ohyra, men inte vädrat ur sängkläderna ordentligt, och Andersson dog en mycket onödig och ensam död.  Texten till Om Black Jim är sannolikt det allra bästa jag läst om döden, när det kommer till låttexter. Texten och det drabbande uttrycket i rösten (en av Thåströms allra bästa sånginsatser) fångar klockrent känslan av maktlöshet och desperation inför det där som väntar oss alla. Pengar hjälper inte, ingen är speciell, ingen skonas, och hur lång eller kort tid man levt spelar ingen roll när de kommer från fabriken. Man är hjälplös, född hjälplös.

 

3. Beväpna dig med vingar

År: 2012

Album: Beväpna dig med vingar

– Precis som Alltid va på väg är detta en hyllning till, och nu blir det pajigt, det vackra i livet, och en uppmaning att fortsätta klättra uppåt, röra sig framåt – beväpna sig med vingar. Än en gång; tröst, styrka, inspiration. Ännu en låt som växer till om möjligt ännu högre höjder live – speciellt under Gun Club-partiet.

 

2. …den dan (Sällskapet)

År: 2007

Album: Sällskapet

– Man väcks ur den vackra, febriga hypnosen som är Sällskapets debutalbum med detta knytnävsslag i magen till låt. I åtta låtar har man vaggats in i något slags vagt drömtillstånd av Ossler-gitarrer, pulserande elektronik, och drömska texter sjungna av en röst som låter som att den finns i samma rum som du, sedan kommer …den dan. …den dan är en kärlekslåt, men dess text och dess hotfulla musik gör den till en osannolik kärlekslåt. Men det passar bra, för kärleken den besjunger är en kärlek så stor, så obegriplig att den i sig blir osannolik.

En låt som knockade mig när jag hörde den för första gången, 28/3 2007, och jag har ännu inte rest mig. Kommer aldrig komma upp.

 

1. Kaospassageraren

År: 2002

Album: Mannen som blev en gris

– Av alla låtar jag någonsin hört är detta min favorit. Av alla låttexter jag läst är detta den bästa. Den redogör för livet, “levandet”, vägarna man tar, besluten man fattar, uppförsbackarna man släpar sig uppför. Och alla transithallarna man väntar i, alla tåg man måste med. Den rastlösa resan. Man hamnar snett, gör bort sig, blir en gris. Men till slut blir pusslet ändå klart. 

Thåström sa i en intervju med Aftonbladet 2002, i samband med släppet av Mannen som blev en gris, att han med Kaospassageraren ville “få fram ett Tarkovskij-landskap”. En ödslighet, en “karg vandring” – och som han får till det! Kaospassageraren låter som Stalker eller Den yttersta domen ser ut. Texten klaffar till 110% med musiken på ett sätt som man ytterst sällan är med om.

Det är en makalös låt, som jag i mitt hjärtas allra djupaste vrår kommer bära med mig tills den dan när mitt nummer kommer upp.

 

 

Och där var listan slut. Thåströms 60 bästa låtar är sammanfattade och rankade. Tack till alla som läst. Ett extra stort tack (och grattis!) till Joakim Thåström för (suverän) inspiration, outsinlig styrka, bottenlös tröst. Tack.

 

Listan finns nu på Spotify. Lyssna här.

 

Köp Thåströms skivor, gå på hans konserter, läs/titta på hans intervjuer. Gör er själva den tjänsten.

 

Det taffliga kollaget är (uppenbarligen) mitt eget verk (men lite hjälp har jag fått – tack för det), men bilderna har jag hämtat från Google.

 

Det var allt, det var allt.

 

/Niklas

Thåström 60: Lista 5, platserna 20-11

 

th

 

Vi är nu framme vid listans verkligt nerviga del – topp 20. Här finner vi de oumbärligaste av de oumbärliga låtarna i Thåströms kanon. Låt oss inte spilla tid, låt oss gå direkt till platserna 20-11.

 

20. Såg dom komma (Sällskapet)

– Episkt, dimmigt och väldigt vackert om ett utdraget ögonblick då allting tycks hända. Och Ossler briljerar som vanligt.

 

19. Österns röda ros (Imperiet)

Imperiets hatlåt till staten Israel. Finns i en rad olika versioner. Imperiets albumversion är pampig och vacker, deras liveversioner var råare, och under Thåströms senaste turné gjordes den i en närapå dansant tappning. En låt som ständigt får nytt liv, och ständigt är aktuell.

 

18. Rött liguriskt vin (Sällskapet)

– Vad som från början var en bluesig, konfrontativ solodemo vid namn Rött liguriskt regn, blir i Sällskapets händer en sprakande, ambient, elektronisk ballad, med referenser till både Velvet Underground och Adam Zagajewski. Nowy Port är på det stora hela underlägsen Sällskapets självbetitlade debut (men nämn den skiva som inte är det!), men topparna är verkligen skyhöga.

 

17. Staten och kapitalet (Ebba Grön)

– Här tar Ebba proggens fröer, sår dem i söderortsbetong, vattnar med sur tirnave, och upp växer ett sjuhelvetes punkschabrak med evigt liv. Precis såhär ska man axla ett arv. Listans enda cover, om jag inte minns fel. Kan också vara alla tiders bästa cover, men jag är inte helt säker. En rock n roll-dänga som ständigt och jämt känns fräsch, när man än sätter på den.

 

16. …ingen neråtsång

– En låt som finns i lika många versioner som det finns stjärnor på himlen. Textmässigt tillhör Thåströms absoluta topp, och hade detta varit en lista över hans bästa texter hade den platsat på topp 5. En oförställd redogörelse över hur det är att vara människa och behöva kämpa för att kunna vara den man vill vara, där man vill vara.

Och på grund av en miss i mitt låtval tvingas jag dela sextondeplatsen på två låtar. Den andra låten är…

Nordlicht (Sällskapet)

– Det första som omvärlden fick höra från Sällskapet, alldeles i början av 2007. Revolutionerade min musikuppfattning och slog an omedelbart och stenhårt. Jag hade aldrig hört något liknande. Minimalistiskt, långsamt, intensivt och intimt om en krog i Hamburg dit man kommer när man “mönstrat av” och inväntar den där färjan som förr eller senare oundvikligen tar oss alla med. Krogen finns för övrigt på riktigt och är mycket trevlig.

 

15. Söndagmåndagsång

– Ett slags systerlåt eller uppföljare till Brev till 10:e våningen. Våren har kommit och man har flyttat hem igen. Allting är sig likt, fast ändå inte. Man tar några steg tillbaka och betraktar vad man har runtomkring sig, inser att man trots allt kanske inte är den man var när man lämnade.

 

14. Långsamt genom

– Självrannsakan på en promenad genom stan. Blytung live, blytung på platta. Ljus och mörker sida vid sida.

 

13. Honungsgatan (Sällskapet)

– Minimalistisk svartsjuke-noir, med inslag av självförakt, och med en mycket suggestiv Ossler-gitarr som dyker upp genom hela låten. Jag:et förföljer nattetid sitt kärleksintresse, men konfronteras med och lär sig om sig själv snarare än någon annan. En utomordentligt bra låt.

 

12. Fanfanfan

– Få artister kan stoltsera med en genuint fantastisk och intressant låt som sin allra mest populära. Thåström kan det. Detta är en odödlig låt, med en melodi som är så klassisk och självklar att det känns som om den funnits sedan urminnes tider, och med en text så mänsklig och från hjärtat att alla kan relatera till den. Så här skrivs odödliga låtar.

 

11. Die Mauer (Ebba Grön)

– Ännu ett exempel på en omåttligt populär och allmänt älskad låt ur Thåströms kanon som är värd varenda hyllningsord. Omöjlig kärlek och en melodi som alla kan uppskatta. Ihop med Joy Divisions Love Will Tear Us Apart (1980) och The Smiths There Is a Light That Never Goes Out (1986) tillhör Die Mauer postpunk-generationens mest eviga evergreens.

 

Och så var det bara en enda lista kvar, platserna 10-1, och den publiceras på Thåströms 60-årsdag, den 20:e mars. Vi ses då!

Bilden tillhör Kulturbloggen och är hämtad härifrån.

Thåström 60: Lista 4, platserna 30-21

tha_890x490

Har ni hämtat er från förra fredagens omvälvande nyheter? Det har inte jag. Så sent som i eftermiddags bokade jag fler biljetter. Flera konserter är nu slutsålda, ännu fler är på god väg. Detta och annat säger mig att det kommer att bli en alldeles särskild turné.

Men det är ännu många månader kvar, och nu fokuserar vi på listan. Den nedre halvan är avklarad – nu återstår den övre halvan. Låt oss börja.

30. Städer när jag blöder

År: 1999

Album: Det är ni som e dom konstiga, det är jag som e normal

– Hyllningen till fristaden framför alla andra, Köpenhamn, och kanske närmare bestämt Vesterbro. Ett ajöss till Stockholm där alla vet vem man är överallt. Integriteten måste värnas, utanförskapet bli ett nödvändigt ont.

En underskattad och skamligt förbisedd explosion till lovsång, om vikten av att få vara ifred  (förbisedd inte minst av upphovsmannen själv).

29. Saker som hon gör (Imperiet)

År: 1986

Album: Synd

– Tiden med Imperiet är Thåströms mest ojämna period. Ofta var de riktigt bra och gjorde många låtar som håller än i dag, men lika ofta var de ofokuserade, lite opersonliga och med en ljudbild som länge känts daterad. Saker som hon gör har en typisk 80-tals-ljudbild. Det är stora trummor, feta synthar, det är melodramatiskt, och med en stor refräng – men det funkar! Denna typen av drömsk, atmosfärisk,  alternativ 80-tals-rock har haft en revival så länge nu att det känns som att den aldrig blivit omodern. Här var Imperiet före sin tid, samtidigt som de var oerhört förankrade i sin samtid. Väldigt häftigt och en väldigt vacker låt. För övrigt den enda Imperiet-låt som faktiskt låter bättre med Imperiet än med solo-Thåström.

28. Spår överallt (Sällskapet)

År: 2007

Album: Sällskapet

– Trots att tiden i Amsterdam var en viktig tid för Thåström är det sällan man hör honom uttryckligen besjunga den eller staden. Spår överallt är ett mycket sällsynt exempel. Han sjunger om hur han gick till centralstationen, såg tågen gå förbi och drömde sig bort. Amanda Ooms säger i boken som medföljde Ungefär såhär-boxen att det var i Amsterdam som Thåström verkligen upptäckte resandet, och denna låten får ses som ett slags hyllning till resande-tillståndet.

27. Alla visa män (Ebba Grön)

År: 1981

Album: Kärlek och Uppror

– En av många Ebba-låtar som aldrig tappar kraft. En skimrande pop-punk-dänga om hur gammel-vänstern (proggarna?) ser ner på den yngre generationen (punkarna). Helt igenom fantastisk.

26. Främling överallt

År: 2005

Album: Skebokvarnsv. 209

– En låt om Thåströms far, men kan likaväl handla om vem som helst som lever i ett utanförskap. Man är fast i något man inte kan ta sig ur (familj, jobb, relation, geografisk eller mental plats), man vet om att man mist de viktigaste chanserna, att man svikit sig själv. Det finns inga vänner kvar, för vem kan man relatera till? Så vad gör man? Man harvar på, dricker sig full, ligger och vrider sig om natten, och önskar sig långt långt bort.

25. Ravic (Sällskapet)

År: 2007

Album: Sällskapet

Osslers stora stund på första Sällskapet-plattan. En låt döpt efter huvudkaraktären i Remarques utomordentligt fantastiska Triumfbågen (en roman senare besjungen i Samarkanda – tack, Thåström, för det tipset!). Ossler väver in Thåströms och Hellbergs pulserande elektronik i sitt febriga garn och tillsammans skapar de Sällskapets bästa instrumentallåt.

24. Kom kom (Imperiet)

År: 1984

Album: Du ska va president! (singel)

– En av Thåströms tidigaste kärlekslåtar. Och även om texten stundtals är rätt pajig, så är detta en grymt fin låt. Varm, innerlig, med en fantastisk melodi. Och stundtals är texten faktiskt riktigt träffande och fin: Var en nyhet bland det gamla, när man tröttnat på allt det andra.

23. t.k.k. (Fläskkvartetten feat. Thåström)

År: 2007

Album: Voices of Eden

– Vad är nu detta, undrar ni? Vad gör en sådan här parentes på en lista över Thåströms 60 bästa låtar? Det är så här: i Thåströms händer blir även de så kallade parenteserna till stora låtar, för han kan inte annat. Och jag minns när denna släpptes. Den lades upp på Thåströms MySpace (kommer ni ihåg MySpace?!) någon gång i januari 2007. Jag var i färd med att bryta upp från en gammal värld, ett föråldrat liv som inte gav mig något längre (hade det någonsin gjort det?). Jag var trött på vissa människor och vissa mönster, vissa aspekter av tillvaron. Så kom denna låten, som ett sofistikerat, iskallt och självförtroendeingivande långfinger åt allt och alla som inte var med på min nya devis. Vad den hjälpte mig, och det är jag glad för, för det blev så oerhört mycket bättre kort därpå.

22. Brev till 10:e våningen

År: 2005

Album: Skebokvarnsv. 209

– Då möter nu, när Thåström sträcker ut en hand mot det förgångna och bjuder in det till nuet. Han rannsakar sig själv och sammanfattar mycket av det som varit, men gör det på ett allmänmänskligt sätt. Alla vet hur det är när livet går isär, alla väntar vi på någon eller något som aldrig kommer, alla har vi någon vi borde ringt mer än vad vi gjort. Saknad, hopp, ånger, värme, i vad som måste betraktas som en av Thåströms stora klassiker.

21. Nere på Maskinisten

År: 2012

Album: Beväpna dig med vingar

Googlar man lite finner man att det i Rotterdam finns inte mindre än två ställen som går under namnet De Machinist (ett café/sunkhak och ett flottare ställe). Eftersom Thåström själv aldrig (offentligt) berättat vad som åsyftas tänker jag inte säga säkert att det är något av dessa ställen som han sjunger om, men med hans förflutna i Holland känns det inte alls osannolikt att det skulle kunna vara något av dessa två ställen (kanske i synnerhet det förstnämnda). Men på drömvärlds-Maskinisten spelar staden mindre roll. Där pågår något alldeles eget. Där hänger tyske journalisten, författaren och antifascisten Kurt Tucholsky med svenske poeten Bertil Malmberg. Regnbågsflickor samsas med självupptagna primadonnor och (blonda) adjutanter. Och genom dessa gestalter berättar Thåström om livet – om ånger, självbevarelse, galenskap, och om att se igenom falskhet.

Ingen del av nånting, ingen del av allt

Nästa vecka avhandlas platserna 20-11. Det drar ihop sig nu.

Och kom ihåg, biljetterna till turnén säljer slut snabbt. Köp här!

Bild hämtad från: http://www.luger.se/sites/luger.se/files/imagecache/large/images/THA_890X490.jpg, tagen av (den geniale) Pär Wickholm.

Thåström 60: Lista 3, platserna 40-31

thastrom2017_webb-940x580

Ny vecka, ny lista. Men innan vi börjar med veckans lista är det nu läge att uppmärksamma veckans (årets?) stora nyhet: att Thåström i höst släpper nytt album och beger sig ut på en omfattande turné. Turnén inleds i Göteborg den 11 oktober, och avslutas på Cirkus i Stockholm den 26 november. Biljettsläpp är på onsdag den 1 mars.

I vår släpps en singel. Exakt när den släpps eller vad den kommer att heta har man inte gått ut med.

Albumets titel är heller inte avslöjad, men vi kan nästan räkna med att kungen av låt- och albumtitlar levererar på den punkten även denna gång.

Storartade nyheter som gjorde ett på pappret redan tungt musikår flera ton tyngre.

Biljetterna släpps som sagt på onsdag, 1 mars. Håll utkik här och på Ticketmaster.

Nu: listan.

40. Hauptbahnhof (Sällskapet)

År: 2007

Album: Sällskapet

– Listans första Sällskapet-låt. Detta stämningsstycke avslutar Sällskapets magnifika debutalbum. Låten frammanar (givetvis) bilder av centralstationer, tåg, u-bahn, etc.  Det är rörelse, människor på språng, men själv sitter man bredvid och tittar på. Centralstationer är inte stressiga miljöer, och det vet Sällskapet. Centralstationer är rörelse framåt. Där bor viljan att stå upp mot lättja, stiltje och stagnation, och allt detta fångas i Osslers svajiga febergitarr, Hellbergs samplingar och atmosfärer och Thåströms elektronik.

 

39. We’re Only In It For the Drugs no. 1 (Ebba Grön)

År: 1979

Album: We’re Only In It For the Drugs

– Spela sjuan!

 

38. Linnéa

År: 2009

Album: Kärlek är för dom

– En mullrande, monoton pärla. Borde betraktas som en av Thåströms många sentida klassiker, men är sannolikt för smal för att nå sådan status. En skoningslös uppgörelse med alla som gjort en illa, sett ur en flickas ögon. “Det var som du redan visste, Linnéa – det går inte lita på nån…”

 

37. Blå himlen blues (Imperiet)

År: 1985

Album: Blå himlen blues

– Thåström har gjort många låtar om vattenhål, fristäder, tillflyktsorter, murar. Han vet hur tillvaron ser ut och han vet att det behövs något att fly till. Man kan argumentera för att detta är den första av dessa låtar. Det är atmosfäriskt, det är 80-tal, det är fantastiskt moody och snyggt. 2002 framförde Thåström en version av låten som av undertecknad betraktas som den ultimata. Den återfinns på live-skivan På Röda Sten.

 

36. Flyktsoda (Ebba Grön)

År: 1982

Album: Ebba Grön

– Ebbas sista album var ett hopkok av idéer. Långt mer Stones och E-Street Band än Clash och Pistols. Och det är man tacksam för, trots att plattan blev något spretigare än de två föregångarna, för stagnerade punkare är det ingen som tycker om (förutom andra stagnerade punkare, förstås).

Albumet inleds med en hyllning till buteljerad flykt. Jaget är på ständig flykt, kommer aldrig att hitta hem. Han är rädd, letar efter mönster och svar, och hur han mår är vida känt. Det behöver man inte fråga om. Vad som behövs är något att ta till för att döva dessa tillvarons angrepp. Vad som behövs är flyktsoda.

 

35. Nowy Port (Sällskapet)

År: 2013

Album: Nowy Port

– Titelspåret från Sällskapets andra album, uppkallat efter en stadsdel i Gdansk i Polen.

Huvudpersonen pressar sig fram genom hamnarna, över kajen, under stjärnorna, förbi försäljarna, dricker fyra glas special för att känna sig på riktigt. Armbågar sig fram, på väg mot något högre.Vad får vi inte veta, men stjärnorna vet, guldfiskarna likaså. Huvudpersonen vet också.

En låt om att köra över tillvarons motstånd med bara sin egen vilja som drivkraft och vapen.

 

34. Släpp aldrig in dom

År: 2002

Album: Mannen som blev en gris

– En urladdning om att bli lämnad ifred, om att bygga en så hög mur som möjligt. Om Thåström på Höghussång (också från Mannen som blev en gris) odlar sitt utanförskap och trivs i det, så är det en annan Thåström vi hör på Släpp aldrig in dom, skivans öppningsspår. Här är han i det närmaste förtvivlad. Han vill göra sig av med både kartor och nycklar, och vill inte att någon yppar en enda stavelse om var han är eller vad han gör. Utanförskapet här är lika självvalt som på Höghussång, men här finns det fler nyanser och färre alternativ. På Släpp aldrig in dom måste han vara ifred för att överhuvudtaget kunna överleva. Det är en fantastisk låt.

 

33. Das neue konzept (Peace, Love & Pitbulls)

År: 1994

Album: Red Sonic Underwear

– PLP:s bästa låt. Om att göra upp med sitt gamla jag och bejaka sitt nya. Om att återuppfinna sig själv och hungrigt tillskansa sig det som bygger upp en. Ett slags hyllning till det nya uttryckssättet han fann med PLP. Sjungen med den där förtvivlan och desperation som genomsyrade Thåströms röst under 1994.

 

32. Samarkanda

År: 2012

Album: Beväpna dig med vingar

– På Samarkanda möts romantikern Thåström med folkbildaren Thåström. Här jämför han det oerhört stora i sin kärlek till Amanda Ooms med stora konstupplevelser. Ett väldigt snyggt stilgrepp, och förpackat i en gnistrande post-industriell popballad skänker han oss en rad stora konstverk av olika dess slag att upptäcka, på ett väldigt pedagogiskt sätt.

 

31. Tillbaks till Trehörnsgatan

År: 2009

Album: Kärlek är för dom

– En gång för många år sedan googlade jag mig fram till att Trehörnsgatan förmodligen ligger i Rotterdam (precis som Maskinisten troligen gör). Jag har sedan dess lärt mig att det är i Amsterdam som gatan ligger, vilket känns rimligare, med tanke på att Thåström bodde i just Amsterdam mellan 1990-1993. Detta är en låt om en dröm, med en lika drömsk text, drömlikt lös i konturerna.  Sången långt, långt fram i mixen. Det känns som att Thåström sitter bredvid och sjunger. Han sjunger om spotlighten (berömmelsen?) som inte går att stänga av. Återvändandet till en plats som åtminstone känns väldigt anspråkslös. Man matar fåglar, går ner till hamnen, tittar på båtarna. Men det är också en låt om att söka förlåtelse. Om att i drömmen leta sig tillbaka till någon som har betytt oerhört mycket för en, och dels erkänna var man gjorde fel och dels önska åter det man förlorade. En stor låt i en mycket liten och oansenlig förpackning.

 

 

Kom ihåg att köpa alla Thåström-skivor ni kommer över, t.ex. på Cdon, Ginza eller på Drella. Och köp konsertbiljetter på onsdag, 1:a mars!

Fotot är hämtat från http://kulturbolaget.se/wp-content/uploads/2017/02/Thastrom2017_WEBB-940×580.jpg och är taget av Amanda Ooms.