1:a MAJ

DA3DCF5E-A5A3-4EFA-A73E-AC97B24CA926

 

Dags att bekänna färg. Här är tio låtar med hjärtat på rätta stället, som pissar på rasism och strukturella klyftor och hyllar enighet och solidaritet. De listas utan inbördes ordning.

 

Marvin GayeWhat’s Happening, Brother?

– 1971 släppte Marvin Gaye ett av alla tiders bästa album, den politiskt laddade What’s Going On. Denna låt må vid första anblick handla om en Vietnam-veterans desillusionerade hemkomst, men tar samtidigt upp tidlösa ämnen som sammanhållning, solidaritet och socialt utanförskap.

 

Gang of FourGuns Before Butter

– Åt helvete med nationalism, åt helvete med att arbeta för ett samhälle man inte tror på. Gang of Four var postpunkens mest kompromisslösa gäng. Sylvassa taggtrådsgitarrer, funkiga rytmer och texter som slår dig på käften och får dig att tänka till.

 

Public Enemy Fight the Power

– PE:s största anthem är en vänsterkrok så hård att den sänker rasismen, de sociala klyftorna och alla de rådande krafterna som understödjer dessa farsoter – samtidigt som den får dig att dansa på köpet.

 

Imperiet/ThåströmAlltid rött, alltid rätt

– Ett självklart val denna dag, men ack så hårt träffande. Bäst är Thåströms blitzkrigs-version från turnéerna 1999 och 2002.

 

Gil Scott-HeronThe Liberation Song (Red, Black and Green)

– Svart frigörelse är rasismens utplåning, vilket i sin tur betyder slutet på några av de värsta strukturella orättvisorna som plågat vårt samhälle i hundratals år. Minoriteters och lägre klassers uppror mot förtryckande makter är att skjuta in medicin i demokratins sjuka kropp. Detta visste Gil och gjorde en svängig låt av det.

 

The ClashI’m So Bored with the USA

– Kommentar överflödig? USA anno 1977 var kanske inte så himla kul, men 2018? Fuhgeddaboutit. Joe Strummer har aldrig varit mer saknad.

 

Bruce SpringsteenThe Ghost of Tom Joad

– Bruce kanaliserar Steinbeck och besjunger kapitalismens värsta baksidor i denna folkballad från vad som måste betraktas som ett av hans allra bästa album.

 

Michael JacksonThey Don’t Care About Us

– MJ gör upp med all möjlig samhällelig orättvisa och tyranni, och har aldrig tidigare låtit så förbannad. HIStory-skivan från 1995 är full av liknande nummer, men inget är bättre än detta. 2014-2015 fick låten ett uppsving då den användes av Black Lives Matter-rörelsen. Den kunde inte använts i ett bättre forum. En stolt Michael log sannolikt från sin himmel.

 

John LennonWorking Class Hero

– Arbetarklassens omöjliga predikament. Hur man än gör blir det fel. Den strukturella kvävningsdöden.

 

The ImpressionsKeep on Pushing

– Svårt att välja bara en låt av Curtis Mayfield, men jag stannade vid denna. En av medborgarrättsrörelsens viktigaste låtar under 60-talets mitt, och dess budskap om att härda ut och kämpa emot funkar ypperligt även 50 år senare. Och kommer sannolikt låta lika fräsch om ytterligare 50 år.

***

Spotify-lista med alla låtar hittar ni här.

Annonser

RECENSION: Citizen H (Niklas Hellberg) – Monoscope

afa71a2a748b18ad96eb908c5cdc19d0a6690e95

En av Sveriges vassaste ljudmakare, Niklas Hellberg, överraskar med en ny platta under aliaset Citizen H. Senast Hellberg släppte något under det namnet var 2016, då debuten Transference kom – ett av det årets intressantaste dark ambient-släpp. Nya fyraspårs-EP:n Monoscope kom i måndags, via Hellbergs egna etikett Nutopia Music, och soundet är mer avskalat än vad vi är vana vid. Oavsett om man förknippar Hellberg med Citizen H, industrimanglet i Peace, Love & Pitbulls, Sällskapets Europa-blues, eller som solo-Thåströms högra hand, kan man inte bortse från hans maskiner och hans elektronik. På Monoscope, däremot, dominerar ensliga och vemodiga pianofigurer. Maskinerna är visserligen kvar, men de håller sig för det mesta i bakgrunden och bygger skickligt atmosfärer. De får fullt spelrum endast på den lysande Fabrica Abandona. Ett smygande och suggestivt stycke ambient industri som Hellberg är så fenomenal på att få till.

Hellberg själv kallar musiken på Monoscope för ”ambient piano for travelers” och det är en träffande beskrivning. Som det mesta och bästa han tidigare gjort frammanar också Monoscope bilder av ensamma resor i dunkla tågkupéer, där dina medresenärer är tigande, hålögda. Konduktören, han är likadan, och hasar fram mellan vagnarna som ett spöke. På andra sidan fönstret fladdrar ett sotigt och kyligt Europa förbi. Det är 2018, men skulle lika väl kunna vara 1900-tal. Det är skymning nästan jämt.

Lyssna på Monoscope här.

Betyg: 9/10

Bästa låt: Fabrica Abandona eller Pianissimo

Om ni gillar detta: Citizen H – Transference, Sällskapet – s/t

RECENSION: SÄLLSKAPET – DISPARITION

4050538344370_Sallskapet_VO.indd

I fem långa år har man gått och väntat. På de varmkalla taggtrådsgitarrerna, på stålverksklangerna och högspänningselektroniken. På de där tonerna som bättre än någonting annat gestaltar skymningen som vårt Europa hopplöst sitter fast i. I fem långa år har man väntat på Sällskapets tredje platta. Nu är den här. På fredag, 16/3, släpps Disparition.

En hel del har förändrats sedan 2013 års Nowy Port. Grundaren och sångaren Joakim Thåström är inte längre fast medlem. I stället sjungs merparten av låtarna på plattan av Berlin-baserade sångerskan Andrea Schroeder – på tyska. Vi var många som fick lite magknip när detta tillkännagavs hösten 2016, men det krävs inte många lyssningar innan den känslan är som bortblåst. Schroeder vet hur man förvaltar Sällskapet-soundet. Hon sjunger med en gränsgångares röst, likt den hos landskvinnan Nico. Hon flyter otvunget och mellan vår värld och den hinsides, och jag kan inte föreställa mig en röst – möjligen med undantag för just Thåströms – som bättre hade kunnat ikläda sig Pelle Osslers och Niklas Hellbergs europeiskt vemodiga och karga ljudbilder.

Och just ljudbilden på albumet är något som känns igen. Även om kompositionerna till stor del drar mer åt låthållet än på tidigare skivor (utan att för den skull trilla in i någon vers-refräng-vers-mall!) känner vi igen den värld Ossler och Hellberg skapar. Med sitt patenterade maskinella driv, som är lika suggestivt och subtilt som det är kärvt och hotfullt, framställer de en monokrom värld av glas, betong, fuktig asfalt, överhettad diesel och disiga hamnkranar. Och så ibland gnistrar en ljusskärva till, om så bara likt reflektioner i en vattenpöl. Skivan är producerad av Sällskapet själva, och mixad i Hansa Tonstudio, Berlin, av maestron Michael Ilbert. Och man måste lyfta på hatten åt samtliga inblandade – för detta är i det närmaste ett ljudmässigt mästerverk. Perfekt balanseras de skarpa gitarrljuden, den mullrande maskinbasen och elektroniken, med Andreas sång, och jag försöker förgäves att komma på när jag senast hörde en skiva – där nämnda herrar inte var inblandade – som lät såhär bra. Varje pianoackord, varje vridning på varje ratt och varje furiöst utfall mot gitarren tas till vara på och vägs på guldskål. Resultatet blir därefter.

Men hur är det med låtmaterialet, undrar ni? Det är starkt, ska jag säga er. Mycket starkt. Inledande trojkan Disparition, Pt. 1MorgenlichtDie Zeit vergeht rör sig mellan smygande lågintensitet och kokande feberpuls. Mittpartiet, bestående av Westerplatte, L’Autostrada och Wandler, utgör emellertid plattans koncentrerat starkaste stund. Instrumentala, dova Westerplatte är ”gamla” Sällskapet, och en låt som med sitt maskinella, malande stöveltrampsbeat perfekt levandegör minnet av nazisternas övergrepp på Polen 1939, på halvön utanför Gdansk med samma namn. Westerplatte följs sedan av vad som måste betraktas som årets hittills mäktigaste låt – L’Autostrada. Från introts ritual-rytmer, fräsande syntar och Osslers åskmolnsgitarrer, till Schroeders mässande sång. Och så från ingenstans dyker han upp – maskinisten från Högdalen. Som en osalig ande fladdrar Thåström sedan in och ut ur L’Autostrada. Han låter lika unikt och förbannat hungrig och angelägen som vanligt. Och hans blotta närvaro skänker minst två ton extra tyngd och emfas åt en låt som redan är allt man vågar önska sig. Och har Ossler någonsin spelat mer emotionell eller sårbar gitarr än vad han gör vid 2:58-strecket? Jösses, vad fint. Från denna omtumlande upplevelse tas vi till Wandler. Det är ingen lätt uppgift att följa en mästerlig låt som L’Autostrada, men Wandler gör ett finfint jobb. Schroeder sjunger om en drömvärld där verklighet och dikt flyter samman, och Hellberg och Ossler tonsätter detta ypperligt med skarp och industriell perkussion och subtila gitarr- och syntfigurer. Efterföljande Waltzer påminner oss sedan om den nyss nämnda europeiska skymningen, och låter som om Leonard Cohen gjort en låt ihop med Blixa Bargeld, med Niklas Hellberg på piano. Tiefenrausch, skivans näst sista låt, är en annan höjdpunkt. Med porlande, puttrande elektronik och drömlik stämning skapas ett kvintessentiellt berlinskt sound, minnande om Bowie och Eno, som just dessa ljudmakare skulle betalat dyrt för 1977 – eller 2018, om så var fallet! Skivan avslutas sedan med Disparition, pt. 2. Schroeder sjunger med sin ömtåligaste röst och man slussas motvilligt ut ur Sällskapets värld, till ljudet av ödsliga pianotoner och gitarrer som ömsom smeker, ömsom hugger i en.

Jag har till leda pratat om vad Sällskapet betyder för mig, så jag skippar det, den här gången. I stället trycker jag för femtielfte gången på ”play”, och önskar (kanske förgäves) att det inte ska ta fem år till nästa platta. Och så säger jag tack.

Betyg: 9/10

Bästa låt: L’Autostrada

Om ni gillar detta: Sällskapet – s/t, Andrea Schroeder – Where the Wild Oceans End, Ossler – Evig Himmelsk Fullkomning, Citizen H – Transference

 

SÄLLSKAPET: Alla (hittills utgivna) låtar – rankade och kommenterade!

 

Det är alltid både svårt och vanskligt att skriva listor. Extra svårt när ett enda band står i fokus. Ännu lite svårare när bandet ifråga är så jämnt som Sällskapet är. Visst, de har inte givit ut så hemskt mycket musik, men den musik de har givit ut håller hög klass. Varje klang, varje anslag, varje sprakande synt, varje dallrande gitarr, är minutiöst frammejslad. Allt är en noga utvald byggsten till den suggestiva drömvärld av järn, betong, fräsande kablar och dieseldofter som är Sällskapets hemvist.

Så varför krångla till det för sig och ranka (och kommentera!) varenda låt de givit ut? Well, helt enkelt för att det är så satans skoj, och Sällskapets musik är så inspirerande och en värld man gärna dröjer kvar i.

Så vad som följer är alltså alla låtar från alla album, plus alla extralåtar från 2007, och nya singeln Morgenlicht – rankade och kommenterade – från ”sämst” till bäst! Håll i er!

 

24. Bagatelle (feat. Anna von Hauswolff)

År: 2013

Album: Nowy Port

– På Nowy Ports motsvarighet till debutens svartvita piano-noir Rum 212 hör vi Anna von Hauswolff visa upp sångmässig bredd. Hennes visksång är lika obehaglig som den är snygg. Synd, bara, att den hamnade så långt bak i mixen.

 

23. E40

År: 2013

Album: Nowy Port

Nowy Ports mest aggressiva instrumentallåt, med ett beat som alltid påmint mig om den gamla PLP-b-sidan Dreamin’ in Perfect Distortion. En snabb, dunkande färd rakt österut.

 

22. Slite

År: 2007

Album: – (outgiven, finns endast som video på YouTube – se ovan)

– En låt som under drygt två minuter växer från försiktig dark ambient till frustande mörkerrock, för att sedan åter mynna ut i en viskning. Mycket snyggt.

 

21. Dom glömda

År: 2013

Album: Nowy Port

– Hetsiga stråkar och (underbara) stålverksklanger.

 

20. Rum 212

År: 2007

Album: Sällskapet

– Ett litet rum. En grammofon på golvet. Fönstret står öppet, ett blekt solljus strilar in. I fönstret står en en ensam kvinna och tittar ut på ett sönderbombat Dresden.

Sällskapets musik föder bilder – rörliga, orörliga. Detta är min bild av Rum 212.

 

19. Nattportiern

År: 2007

Album: Sällskapet DVD

– Jazz från Ruhr. Att denna låt valdes bort säger en hel del om nivån på Sällskapets debutplatta. Döpt efter en alldeles makalös film, med två av filmhistoriens mest obesjungna ikoner i huvudrollerna, Dirk Bogarde och Charlotte Rampling.

 

18. Del 2

År: 2013

Album: Nowy Port

– Köttets lustar, ála Sällskapet. Rytmiskt, coolt, med en bra text och lysande gitarrer från Ossler.

 

17. Var och en av oss (feat. Bruno K. Öijer)

År: 2013

Album: Nowy Port

– Hur bedömer man den här? Textmässigt hör den ju hemma på förstaplatsen. Landets bästa poet, Bruno Keats Öijer, levererar en av de bästa dikterna från sin allra bästa diktsamling, i fullständig symbios med Sällskapets karga musik. Samtidigt känner jag mig villrådig. Den hade kunnat hamna lite varstans på listan.

 

16. Le Havre

År: 2007

Album: Sällskapet

– Suveränt drone, med ett syntetiskt horn som skulle kunna vara Maskinistens anfader.

 

15. Järnstaden (feat. Nino Ramsby)

År: 2007

Album: Sällskapet

– Drömsk visa, körd igenom ett industriellt filter. Ramsbys och Sällskapets till synes olika världar möts, som den mest naturliga sak i världen. Verklighet och fiktion flyter ihop, hopp föds och suddas ut.

 

14. Gdansk

År: 2013

Album: Nowy Port

– Spöklik, subtil dark ambient. Slut ögonen och du står och huttrar i en råkall hamn, väntande.

 

13. Flodvaktaren

År: 2013

Album: Nowy Port

– Dramatiskt och suggestivt. Sprakande och dovt mullrande. Med Motławas hypnotiska skvalp i bakgrunden. En låt som på många sätt ringar mycket av det som Sällskapet är.

 

12. Morgenlicht

År: 2018

Album: Disparition

– Blekt solljus på fuktig asfalt. Kallvarmt dis genom en jämngrå Europa-himmel. Tunga hjul på en förlåtande autostrada. Bort, bort, bort. Sällskapets första låt utan Thåström, och första med Andrea Schroeder. Andrea gör saknaden uthärdlig.

 

11. Järnstaden (Thåström)

År: 2007

Album: Sällskapet DVD

– Mer oljud, mer stål, och världens bästa, nu levande, sångare gör denna version till den bästa.

 

10. 482 MHz

År: 2007

Album: Sällskapet

– Jag hade kunnat skriva hyllmeter bara om känslan Sällskapet och deras debut fyllde mig med i mars 2007. Det är en sådan där upplevelse man är med om en gång och som sedan aldrig går ur kroppen (eller själen). Jag kan inte fördjupa mig i detta här och nu, men jag kan säga att efter Nordlicht-singeln i februari 2007 hade en musikalisk revolution påbörjats i mig. Jag hade aldrig förr hört något liknande, men kände instinktivt och direkt att detta var jag.

Denna känsla förstärktes och bekräftades när skivan sedan släpptes, och 482 MHz var ju förstaspåret på skivan och låten som slussade in en till Sällskapets värld. Låten börjar lite försiktigt, för att sedan anta formen av en bulldozer och obönhörligt meja ner en. Alla inblandade går loss fullständigt, men på något sätt lyckas de bibehålla mystiken som är Sällskapet.

Och Thåströms brunstiga väsande var för den 21-22-åriga Niklas själva essensen av coolhet – och kan mycket väl vara det även än i dag!

 

9. Nowy Port

År: 2013

Album: Nowy Port

– Titelspåret från Sällskapets andra album, uppkallat efter en stadsdel i Gdansk i Polen.

Huvudpersonen pressar sig fram genom hamnarna, över kajen, under stjärnorna, förbi försäljarna, och dricker fyra glas special för att känna sig på riktigt. Armbågar sig fram, på väg mot något högre. Vad får vi inte veta, men stjärnorna vet, guldfiskarna likaså. Huvudpersonen vet också.

En låt om att köra över tillvarons motstånd med bara sin egen vilja som drivkraft och vapen. Och ännu ett exempel på hur skickliga dramaturger Sällskapet är och hur de utan att svettas en droppe lätt kan få en låt att skifta mellan smygande och stegrande, från subtil till dramatisk.

 

8. Spår överallt

År: 2007

Album: Sällskapet

Thåströms minns tillbaka på tiden i Amsterdam under början av 90-talet. Det har sagts att det var där och då som hans kärlek till resandet på allvar cementerades. Spår överallt är som en hyllning till detta.

 

7. Hauptbahnhof

År: 2007

Album: Sällskapet

– Centralstationer, tågskenor. Myller av röster. Rörelse. Lugnet av att vara på väg.

 

6. Nordlicht

År: 2007

Album: Sällskapet

– Som sagt, det första omvärlden fick höra från Sällskapet. Slog an omedelbart och stenhårt. Jag hade aldrig hört något liknande. Minimalistiskt, långsamt, intensivt, kallt och varmt och intimt om en krog i Hamburg dit man kommer när man ”mönstrat av” och inväntar den där färjan som förr eller senare oundvikligen tar oss alla med. Och om det finns någon som fortfarande undrar: ja, krogen finns på riktigt, och den är mycket trevlig.

 

5. Ravic

År: 2007

Album: Sällskapet

Pelle Osslers tour de force i Sällskapet. Sveriges (världens, väl?) febrigaste, mest suggestiva, nervigaste och bästa gitarr blandas här ut med jämbördig elektronik och resultatet blir Sällskapets mest fulländade instrumentallåt.

 

4. Såg dom komma

År: 2013

Album: Nowy Port

– Episk, dimmig och väldigt vacker och industriell ambient-gospel, om ett utdraget och förhöjt ögonblick då allting tycks hända. Och Ossler briljerar som vanligt.

Det första smakprovet från Sällskapets andra album (och det kanske mest emotsedda album i mitt musiklyssnarliv). Låten var precis vad man ville höra och släpptes precis när man behövde den som mest. Att man aldrig har fått höra denna låt live är i det närmaste oförlåtligt – den hade kunnat bli höjdpunkten på vilken konsert som helst.

 

3. Rött liguriskt vin

År: 2013

Album: Nowy Port

– Vad som från början, 2007, var en bluesig, konfrontativ Thåström-demo vid namn Rött liguriskt regn, blir i Sällskapets händer en sprakande, ambient, elektronisk ballad, med referenser till både Velvet Underground och Adam Zagajewski. Iskall och kärv och samtidigt vansinnigt snygg och sexig, och med en Thåström som sjunger med sin allra sköraste röst.

 

2. Honungsgatan

År: 2007

Album: Sällskapet

– Minimalistisk svartsjuke-noir, med inslag av självförakt, och med en mycket suggestiv Ossler-gitarr som dyker upp genom hela låten. Jag:et förföljer nattetid sitt kärleksintresse, men konfronteras med och lär sig om sig själv snarare än någon annan. En utomordentligt bra låt som tåls att spelas ett oändligt antal gånger.

 

1. …den dan

År: 2007

Album: Sällskapet

– Man väcks ur den vackra, febriga hypnosen som är Sällskapets debutalbum med detta hänsynslösa knytnävsslag i magen till låt. I åtta låtar har man vaggats in i något slags brusande drömtillstånd av Ossler-gitarrer, malande elektronik, och drömska texter sjungna av en röst som låter som att den sitter bredvid dig. Sedan kommer plötsligt …den dan. …den dan är en kärlekslåt, men den hotfulla, pulserande musiken, parat med textens uppräknande av omöjligheter, gör den till en osannolik sådan. Men det passar bra, för kärleken den besjunger är en kärlek så obegripligt stor att den i sig blir osannolik.

En låt som knockade mig när jag hörde den för första gången, 28/3 2007, och jag har ännu inte rest mig. Kommer nog aldrig komma upp.

***

Och där har vi det. Sällskapets alla hittills utgivna låtar, rankade. Det har inte varit lätt – stundtals har det varit riktigt svårt, men i vanlig ordning har det varit kul. Nu ser vi fram emot Disparition.

Tack till Sällskapet.

Foton av Anna Ledin Wirén resp. Sara Broos (hämtad från www.sallskapet.net).

Den morronen tre år

den_morronen-30648071-

Det finns skivor, som när de släpps, ringar in och kastar ljus över hela ens rådande tillvaro. Sällskapets debut var en sådan skiva, likaså Thåströms åttonde soloalbum Den morronen, utgiven i dag för tre år sedan.

I början av 2015 stod jag vid ett vägskäl i livet och hade nått en punkt där det gamla livet en gång för alla nötts ut. 2014 hade (mycket lustfyllt) helt ägnats åt kreativt skrivande, men utan att leda till det där personliga genombrottet jag hade hoppats på. Jag hankade mig i stället fram på jobb jag inte trivdes med, i en stad jag aldrig mått bra av. Lägg därtill en rad andra personliga motgångar och det är enkelt att konstatera att jag behövde något livgivande. Det fanns (och finns) människor i mitt liv som dagligen gör allting så ofantligt mycket bättre, men musik och konst tillför något alldeles särskilt. Cue: Thåström.

2015 hade jag varit Thåström-fan i 15 år – ett beundrarskap som bara blivit starkare och djupare med åren (inte minst tack vare att han sedan 2002 gjort sina bästa grejer). Han har alltid haft en förmåga att inspirera och ingjuta mod och inspiration i mig i de mest otacksamma situationer, så det kom inte som en chock att det var just han som skulle lysa upp den dunkla och okända vägen 2015.

11 februari släpptes Den morronen, på utmärkta Razzia Records. Ganska exakt tre år efter förra soloalbumet Beväpna dig med vingar (en skiva som det på förhand såg ut att vara svårt att slå). Den föranleddes av unisona hyllningar (standard i Thåström-sammanhang numera, men ändå) intervjuernas intervju (40 minuter pur livsgnista och inspiration) och en stencool video till lysande singeln Kom med mig. Förväntningarna var alltså höga.

Och redan efter första genomlyssningen infann sig den där känslan igen – att Thåström än en gång överträffat sig själv. Över ett kargt sound som hämtar lika mycket näring från industri som från bluesen sjunger han (med en starkare röst än på länge) om förälskelse, att varje dag vakna med en ny chans, om rörelse (fysisk och kreativ sådan) och om att alltid vara på väg. Om den där blå himlen som väntar runt hörnet. Musiken må dra åt det mörkare hållet, men Thåström zoomar in på tillvaron och belyser med ett språk fritt från pretentioner och klyschor de saker som får en att hela tiden vilja fortsätta.

Och det var just detta som gjorde susen. Det var som att injiceras med nya tankar, nytt mod och nya insikter, när det behövdes som mest. 2015 präglades därefter av rörelse och inspiration, och kronan på verket blev ett livsavgörande och permanent miljöombyte med den person som betyder mest för mig. Den morronen var soundtracket och ledstaven.

Hur låter plattan, då? Jag nämnde industrin som en möjlig utgångspunkt. Sällskapets ambienta tolkning av industrin är en annan. Det var på 90-talet Thåström på allvar började experimentera med samplers, synthar, skrot och mer abstrakta ljudbilder. Men när luften gick ur det experimentet, någon gång efter PLP:s sista platta 1997, gick Thåström tillbaka till ett mer back-to-basic-sound (nypa salt) på skivorna Det är ni som e dom konstiga, det är jag som e normal och Mannen som blev en gris. Detta höll några år innan han 2005 på den till största del akustiska Skebokvarnsv. 209 drog ner tempo och volym och rev varenda mur han tidigare gömt sig bakom. Men det skulle dröja till 2007 innan elektroniken och industrin släpptes in i Thåström-världen igen. Då kom Sällskapet. Och det karga, monotona och suggestiva soundet på Sällskapets bägge plattor (tvåan Nowy Port kom 2013) har i min mening haft rent avgörande påverkan på Thåströms sound de senaste 10 åren. Med hjälp av influenser från amerikansk blues och roots-musik når detta sound sin kulmen på just Den morronen – exemplariskt frammejslat av Thåström, Niklas Hellberg och Rockis Ivarsson, som tillsammans producerat skivan. Nedan följer en låt-för-låt-genomgång:

1. Gräsfläckar

– Berlinsk industrijazz om nyförälskelse. En hyllning till små, små ögonblicksbilder som förgyller livet, och till det där ofantligt stora.

2. Den morronen

– Plattans tyngsta stund. En stålgrå himmel över en Masereel-stad. Och en text som är lika delar abstrakt, lika delar vacker, lika delar grotesk.

3. Ner mot terminalen

– Thåström i dur – och det funkar! Plattans stora fan-favorite är en tidlös och evinnerligt ljus kärlekssång, om en kärlek så magisk att den får flugor att te sig som rymdskepp och livet som en svartvit gammal film.

4. Kom med mig

– På 2017 års monumentala Old Point Bar skulle Thåström fullända det bluesiga industri-gospel-soundet, men redan här kommer han nära. Extra plus i kanten för Pelle Osslers magiska feberdrömsgitarrer som ramar in låten.

5. Alltid va på väg

– I min mening plattans bästa spår och den låt som bäst sammanfattar Joakim Thåström. Och det är inte för inte som den ligger alldeles i mitten av albumet. Alltid va på väg kristalliserar Den morronen. Allt det jag pratat om tidigare – vägran att stagnera, rörelse, att se det vackra i det lilla, tröst, styrka, inspiration – allt detta ryms på Alltid va på vägs knappa fem minuter.

6. Slickar i mig det sista

– En stor låt, med en osedvanligt stor refräng, som lite grann tangerar temat för Alltid va på väg. Ibland når livet sin fulla potential med hjälp av en grym Dylan-låt och en schyst utsikt. Ibland är det så enkelt.

7. Gärna gjort det

– Ödslig och monoton blues om empati. Hellberg spelar sitt allra mest hotfulla piano.

8. Långsamt genom

– Den låt som mest potent hotar Alltid va på väg om att vara plattans bästa. Blytung och kolsvart ljudkuliss och en text om självrannsakan och ögonblicksbilder på promenad genom stan. Live var den något alldeles särskilt, och man kan bara hoppas att han väljer att spela den igen.

9. Psalm

– En anspråkslös och skör hymn om att våga. Våga leva, våga ta för sig, våga göra det man känner att man måste göra, vara den man måste vara. Ännu en låt som ringar in Thåström i allmänhet och Den morronen i synnerhet.

 

Så ser den alltså ut, Thåströms bästa soloskiva. Som jag skrev i höstas, när jag rankade hans alla soloalbum: ”[Den morronen] är resultatet av en konstnär som outtröttligt och utan sinande inspiration sökt och till slut funnit sitt alldeles egna uttryck.” År av minutiöst mejslande ledde fram till detta mästerverk, där varje låt hakar i den förra, där sammanhanget är kristallklart och alla medverkande levererar sitt yttersta. Man hade kunnat tro att det skulle räcka här, och för en mindre konstnär hade det kanske gjort det, men 2,5 år senare kom som bekant nästa giv: Centralmassivet. Och det ska ju inte vara möjligt, men där hittar Thåström ytterligare några nya infallsvinklar, genom att gräva ännu djupare i både den amerikanska myllan och Ruhr-områdets asfalt och maskinparker. Och visst lyckas den hota Den morronen, men det är en annan historia.

Tack.

Recension: Sällskapet – Morgenlicht

IMG_1673

Fem år har gått sedan sist, men nu äntligen dunkar maskineriet igång igen. Sällskapet är tillbaka. Nya singeln Morgenlicht, utgiven via BMG och hämtad från kommande fullängdaren Disparition, är drivande, maskinell rock. Där merparten av Sällskapets tidigare material smugit sig fram genom skuggorna hämtar Morgenlicht sin livskraft från morgondisiga och pulserande autostrador. Elektroniken finns givetvis kvar, likaså Hellbergs stämningsklaviatur och Pelle Osslers kokande och ständigt lika nerviga gitarrfigurer. Men drivet är mer furiöst än tidigare. Känslan av nytändning har man nog också Berlin-sångerskan Andrea Schroeder att tacka för. En kontrasternas musa, som med sin lika delar vackra, lika delar kusliga röst står med ena foten hinsides och besjunger morgonljuset.

Förra året fick vi skivor (och turnéer) med både Thåström och Ossler, och i år alltså Sällskapet. Svårslaget.

Lyssna på låten här, och se den Sara Broos-regisserade videon här. Albumet ute 16/3.

 

Årets bästa…album

OSSLER_EVIG_FRONT-690x690-2

 

Det är årets sista dag. Ett år som varit anmärkningsvärt bra, inte minst vad gäller antalet tunga skivsläpp. Här följer ett försök till att på ett sant nördigt vis sammanfatta 2017 genom att ranka årets 20 bästa album. Varsågoda.

 

20. Tim KasherNo Resolution

Kasher tonsätter sin egen regidebut, och gör det med sitt bästa album sedan solodebuten 2010. Visst, det är långt ifrån 00-talets många mästerliga Good Life– och Cursive-skivor, men efter en rad svajiga album (både med nämnda band och som soloartist) är detta helt klart ett steg i rätt riktning.

 

19. Iron & WineBeast Epic

Sam Beam gör åter viskande, melankolisk folkmusik efter ett antal flummiga år. Beast Epic är hans bästa skiva sedan åtminstone 2007 års The Shepherd’s Dog.

 

18. MorrisseyLow in High School

– Visst, skivan är ojämn. Visst, texterna är bara ibland fullt så bra som man förväntar sig. Men med LIHS ger Morrissey oss oumbärliga låtar som I Bury the Living och Home is a Question Mark och allt är förlåtet. Och han sjunger fortfarande med en röst som kan rädda liv.

 

17. HaterYou Tried

– Malmöbandet Hater förvaltar 00-tals-indien på ett sätt som få i dag behärskar. Det är moody, drömskt, Marr-jangligt och med bitterljuva texter och melodier. Alla ni som hakat upp er på Alvvays, börja lyssna på Hater i stället.

 

16. Chelsea WolfeHiss Spun

– Mindre gothig postpunk, mer doom- och sludge metal, men samtidigt otvetydigt Chelsea Wolfe. Murrigt, kolsvart, dramatiskt, rått.

 

15. GodfleshPost Self

Godflesh fortsätter sin uppåtgående comeback-kurva, som inleddes 2014. På Post Self bjuds vi dels på klassiskt Streetcleaner-tuggiga nummer, men framförallt är det en experimentell skiva med tyngdpunkt på atmosfäriska spår, och det är detta som lyfter den till höga höjder.

 

14. Tiny Vipers Laughter

– På Laughter, första skivan på åtta år, går Jesy Fortino ifrån sitt patenterade och stämningsfulla gitarr-mummel och tar sig an elektroniska och ambienta ljudvärldar. Resultatet är minst lika trollbindande.

 

13. SvartsinnMörkrets variabler

– Tungt, kompakt mörker från en av Skandinaviens främsta dark ambient-skapare. Med field recordings, cello och elektronik levererar han ett sound som utan att kännas uppenbart eller sökt formligen väller in över den som lyssnar, och omsluter en. Årets bästa dark ambient.

 

12. Noel Gallagher’s High Flying BirdsWho Built the Moon?

The Chief sticker ut hakan, hänger sig åt sin egen och producenten David Holmes experimentlusta och ger oss karriärens mest vågade skiva sedan Oasis mörka, post-britpop-apokalyptiska (och framförallt underskattade) pärla Standing on the Shoulder of Giants från 2000.

 

11. JacaszekKwiaty

– Polens främste ljudmakare släppte i mars sitt bästa album sedan mästerverket Glimmer från 2011. På Kwiaty tonsätter Michal Jacaszek engelsk 1700-tals-lyrik med varm, sprakande elektronik, sparsmakade gitarrfigurer och samplingar. Resultatet är hänförande.

 

10. AlgiersThe Underside of Power

– På uppföljaren till 2015 års hyllade debut tar Algiers sin industrigospel ett par steg längre. Deras unika ID finns kvar, men blandas med ambience, Motown-influenser och gammalt hederligt Joy Division-mörker. För Algiers går vägen spikrakt uppåt.

 

9. Erik de VahlHold Your Breath

Erik hade inte släppt ett album på fem år, men när man lyssnar på Hold Your Breath är det som om inget hänt. I Eriks värld står tiden stilla. På det mest positiva sätt man kan tänka sig. Melodierna är för alltid knäckande sköra och vackra. Sången ren som nyutslagen liljekonvalj. Dröm och verklighet flyter ihop. Saknad och lycka likaså.

 

8. Jay-Z 4:44

– På 4:44 finns (förutom frugan, morsan, Frank Ocean och Damian Marley på en låt vardera) inga gästartister. Ingen bragadocio, ingen machismo, inga klubb-beats. På 4:44 finns bara självrannsakande, brutalt ärliga texter och ytterst smakfulla soul-samplingar. Och mängder av bevis för att Jigga (ihop med Nas) är den bästa MC:n sedan Biggie och för att 4:44 är hans bästa skiva sedan 2001 års klassiker The Blueprint.

 

7. Phoebe BridgersStranger from the Alps

– Bridgers är den just nu intressantaste americana-artisten. Djupt förankrad i Elliott Smith, Red House Painters och tidiga Bright Eyes väver hon djupt personliga och oförställda folk-berättelser som det är stört omöjligt att värja sig mot. Stranger from the Alps är mixad av Mike Mogis (från just Bright Eyes) och är årets bästa debutalbum.

 

6. Rafael Anton IrisarriThe Shameless Years

–  Vi lever i en skamlös tid, full av ”fake news” och ”alternative facts”, och Irisarri vet det. Ljuden han skapat till den här skivan avspeglar vår tid. Varma drones, kalla synthar och processade gitarrljud skapar ett mörker som sköljer över oss, men lämnar tillräckligt mycket ljusglimtar för att vi ska kunna känna hopp och tro på bättring. Förra plattan, 2015 års A Fragile Geography, var en av det årets bästa skivor, och The Shameless Years är tveklöst en av årets bästa.

 

5. SlowdiveSlowdive

– Det ska inte gå att komma tillbaka efter 22 år och vara så här bra, men Slowdive klarar det. Den shoegaziga drömpopen de var med och mejslade fram i början av 90-talet är i dag hetare än någonsin, och med den här självbetitlade comebackplattan visar Slowdive vilka som gör den musiken bäst.

 

4. The National Sleep Well Beast

Sleep Well Beast är skivan The National jobbat sig fram emot sedan 2010 års ojämna High Violet och den stabilare Trouble Will Find Me från tre år senare. Utvecklingen har ständigt pekat uppåt. På SWB är mörkret mer kompakt, ljudexperimenten kommer tätare, men framförallt är The National obrottsligt fokuserade och skivan innehåller inga halvdana spår. Deras bästa skiva sedan mästerverket Boxer från 2007.

 

3. Mount EerieA Crow Looked at Me

– Ibland kommer det skivor som tar knäcken på en vid första lyssning. Skivor som är så omtumlande och drabbande att man bara klarar av att lyssna på dem vid särskilda tillfällen. Skivor man bara BÖR lyssna på vid särskilda tillfällen. A Crow Looked at Me är en sådan skiva. Sommaren 2016 dog Phil ”Mount Eerie” Elverums fru, konstnären och artisten Genevieve Elverum-Castrée, i cancer. Kort därpå började Phil tonsätta och sätta ord på traumat som ett slags självterapi. ACLAM är resultatet av detta. Med bara sin röst, sina brutalt uppriktiga texter och sparsmakade akustiska arrangemang berättar Phil om sin fru, sin saknad, hur det är att på egen hand uppfostra deras lilla dotter och om döden och dess obevekliga kraft. Och inte nog med att det är otroligt drabbande och berörande, det är även fantastiskt bra musik.

 

2. Thåström – Centralmassivet

– På Centralmassivet tar Thåström sin Europa-blues ett par steg längre. Soundet är än dovare och mer mullrande än på föregångaren Den morronen från 2015. Mörkret är mer påtagligt, både i text och musik. Elektroniken likaså. Jag skrev om titelspåret i listan över årets bästa låtar, och vad jag sa där är applicerbart även när man talar om albumet i stort: Centralmassivet kristalliserar allt Thåström står för och är. Den tröstar och river. Talar till kollektivet, men ser individens och det egna jagets alla vedermödor och kval. Går hand i hand med ljuset och mörkret, förvägrar ingetdera. Själva den thåströmska essensen.

 

1. OsslerEvig himmelsk fullkomning

– Hur gör man ett monumentalt mästerverk som Evig himmelsk fullkomning rättvisa på några få rader? Går det? Man lyssnar på den, om och om igen, genom loppet av nio månader. Knäcks av den. Inspireras och byggs upp av den. Slås av den massiva ljudbilden (Osslers helt unika gitarrer, de tunga trummorna, elektroniken, Meierkords och Lönns cellos, Amanda Wernes hemsökande bakgrundssång, den genialt mixade produktionen). Man häpnar över Osslers texter, som är 2017 års bästa. Texter om dåtid och nutid. Texter om att göra upp med sig själv och den man var och den man är. Texter om alla de grymheter vi människor gör mot varandra. Texter om ånger och skuld. Om förlåtelse, om att försöka bli klok på det livet man kämpar med att leva. Man försöker fatta att skivan inte tycks kunna tappa ett uns av kraft hur många gånger man än spelar den. Man konstaterar för femtielfte gången att detta är Osslers allra bästa skiva. Man kan tacka Ossler och högre makter för att den finns och för att man får lyssna på den, men man kan inte göra den rättvisa.

 

***

Jag har svårt att tro att 2018 kommer bli ett lika starkt musikår som 2017 varit, men jag ser mer än fram emot att se efter.

Vi ses på andra sidan!

Skål!

/N