Nyheter/recension: Ny singel och kommande album från DEN SORTE DØD

dsd-new_large

Dansk-svenska dungeon-synt-duon Den Sorte Død är aktuella med en ny singel och ett nytt album. Senast de släppte något var 2016, då debut-EP:n Intet kan stoppe den sorte død gavs ut. 1 juli släpps fullängdsdebuten De bundlløse søer, på Anna von Hausswolffs utmärkta label Pomperipossa Records. Men redan nu finns alltså ett smakprov att tillgå, i form av låten Tågens favn.

Likt den två år gamla EP:n rör sig Tågens favn i grumliga, bottenlösa, elektroniska vatten. Det är meditativt och hotfullt, uråldrigt och futuristiskt. Och hade Blade Runner utspelats under pesttidens Danmark hade Den Sorte Død varit givna till filmmusiken. Soundet är direkt sprunget ur det tidiga 80-talets analoga och pulserande syntvärld, som skapade odödliga soundtracks åt filmer som just Blade Runner, men också skräck som Day of the Dead.

Och det filmiska soundet är väl förvaltat. Angst och Offermose, som utgör duon, vet exakt vilka rattar att skruva på för att skapa den där stämningen som för tankarna till så vitt skilda saker som mörka nordiska skogar, svarta tjärn, sterila ödelandskap och våt betong.

Debut-ep:n var utmärkt. Nya singeln likaså. Jag ser fram emot albumet.

Annonser

RECENSION: Birdpeople – EP

2

Birdpeople är en finlandssvensk trio bestående av Amanda Blomqvist, Cecilia Wickström och Jakob Lavonius. I morgon, 4/5, släpper de sin debut-EP, som är producerad av Existensminimum och utgiven av Monocetafon.

Med hemmagjorda instrument, analoga syntar, klanger och gitarrer skapar de ett slags underlig popmusik där melodier samexisterar med ambienta atmosfärer och låtar med rena ljudbyggen. Ofta drivs låtarna fram på en krautig, mekanisk bana, men lika ofta hör man influenser från exempelvis Radiohead. Som i inledande The Monument och dess kalla och samtidsalienerade OK Computer-anda. En mäktig låt som man gjort rätt i att placera först. Mer Radiohead anas i den inte lika imponerande Flesh & Bone, som helt saknar den pondus som The Monument har i överflöd och i stället satsar på en smått enerverande sångmelodi och en hurtig rytm. Ett plus, dock, för texten. Raden ”There’s a ship called tomorrow, but it’s already sailed” hör till en av vårens bästa. Allra bäst är Birdpeople emellertid på de två avslutande och instrumentala styckena, Komarov och Gravberg-1. Den kyliga och stämningsfulla Komarov hade inte låtit bortkommen på Kraftwerks klassiker Trans-Europa Express, medan den ömsom dova, ömsom skarpa Gravberg-1 har mer att göra med post-industri som Coil. Sämre blir det på, förutom nyss nämnda Flesh and Bone, även på Björk-pastischen Bodies. Där låter de out-of-place och spretiga.

Just spretigheten är ett allmänt problem med den här EP:n. Dels blandas låtar med sång med instrumentala stycken (vilket man absolut kan göra – så länge det finns en stark enighet i både material och stämning, som t.ex. hos Sällskapet). Dels blandar de sångare, vilket inte känns nödvändigt på en EP på dryga 20 minuter, där två låtar är helt instrumentala och en (The Monument) avslutas med ett långt instrumentalt outro. Det känns onödigt splittrat.

Men det finns gott om potential på denna EP för att man ska vilja återkomma till den och se fram emot fortsättningen. Och till nästa gång hoppas jag Birdpeople satsar än mer på instrumentala mörkerstycken – för där imponerar de rejält!

Betyg: 6/10

Bästa låt: Gravberg-1

Om ni gillar detta: Coil – The Ape of Naples

Dubbelrecension: Allergic to Humans – s/t & Magneta – Fel i hjärnan

Att vara människa år 2018 är inte särskilt lätt. Vart och vartannat parti är rasistiskt, världens mäktigaste man är också den mest illasinnade och så ska man förverkliga sig själv och MÅ BRA. Inte undra på att det slår slint. Som hos dessa svenska nykomlingar jag nu ska prata om.

Först ut har vi Allergic to Humans, som släpper sin debut-ep på Novoton den 30/3. Med en rejäl näve Stooges (varför låter sig inte fler svenska rockband inspireras av detta ett av tidernas bästa band?) och några skvättar 60-tals-soul kokar de ihop primitiv och nervig garagepunk, fullsprängd med energi och bottenlös frustration över tiderna som är. Gitarrerna är sylvassa rakblad och saxofonen (signerad legendaren Per ”Ruskträsk” Johansson) låter som ren och skär feberångest. Texterna, sedan, är precis vad man kan förvänta sig och hoppas på av ett band med det enkla men geniala bandnamnet Allergic to Humans: vi snackar misantropi varvat med hälsosamma doser självförakt. Som de själva skriver: ”This is the sound of disgust for all human stupidity which seems to be growing by the minute”. Det är inte svårt att sympatisera. Men som med all god konst saknas inte nyanser. På en av höjdpunkterna, mittenspåret Bite Bite Bite, uppmanar de till konfrontation och aktion: ”show the creeps you don’t mess around!”

EP:n släpps som sagt 30/3, men redan igår kom ett smakprov i form av den lysande Blood Rage. Lyssna på den här.

Betyg: 8/10

Bästa låt: Bite Bite Bite

Om ni gillar detta: The Stooges – Raw Power

***

Ett annat gäng som tappat fotfästet är Magneta, som den 23/2 släppte sin andra singel, på etiketten Raeva Records. Där Allergic to Humans främst riktar sin ilska och frustration utåt gör Magneta tvärtom. Med outsinligt självförakt skriker de sig hesa över ett studsigt elektroniskt beat: ”Jag blir aldrig fri, jag har fel i hjärnan!

I pressreleasen talas det om hur de båda medlemmarna ville göra något kantigt och ”brötigt”, som gick emot den ”uppstyrda” musiken de tidigare gjort, och de skulle spela synth och andra instrument de inte behärskar. Men faktum är att det, rent tekniskt, låter förvånansvärt kompetent. Produktionen är ren, låtbygget är stabilt och i melodin finns en tydlig popkänsla. Dessvärre känns approachen, med den hurtiga musiken i kombination med call-and-response-verserna och den lite crazy texten, rätt barnslig och plojig. Jag förstår vad de vill göra, men i praktiken funkar det inte hela vägen.

Bäst just nu: februari 2018, del 1

 

Ny bra musik rasar just nu ner över oss, som hagel från himlen. Detta är ett axplock.

PJ HarveyAn Acre of Land

PJ Harveys senaste gåva till världen är ur-engelsk balladtradition. Regntunga West Country-moln. Skiffergrå skyar. Och fullständigt och odiskutabelt tidlös.

 

ShameDust on Trial

– Englands senaste punkhopp heter Shame och är ett gäng tvärförbannade grabbar från södra London. Sångaren låter som Malcolm Owen nedstigen från punkhimlen, och musiken är dystopiskt mörk och trubbig. Och väldigt, väldigt bra.

 

White BirchesGravity

– Cold- och dark wave är två musikstilar som länge var hopplöst otrendiga, men som i dag är hetare än på åratal. Det är jag glad för. Nu slipper man sitta och fåfängt hoppas på att Asylum Party ska göra oväntad comeback, när band som Lebanon Hanover, Ash Code och inte minst svenska White Birches axlar den svarta manteln så väl. White Birches släppte igår albumet When the Street Calls, och bäst på plattan är den majestätiska Gravity. Väl avvägd dark wave, där mörkret och dramatiken aldrig tar fokus från låtskriveriet.

 

Blå timmenIoánnina

– I min bok var gotländska Blå timmen fjolårets bästa nykomlingar. Två singlar släppte de under 2017, och nu är de tillbaka med en tredje. Den som väntar sig mer musik i stil med de föregående singlarnas sofistikerade och postpunkiga mörkerpop blir kanske något ställd. Ioánnina har mer gemensamt med postrock och eterisk drömpop, även om det melankoliska anslaget är detsamma. Men etiketter är sekundärt – i synnerhet när musiken är så här bra. Med Ioánnina breddar sig Blå timmen – som kompositörer och som musiker – och tar sitt uttryck flera steg längre och djupare. Låten inleds med långt, experimentellt intro där ödesmättade gitarrer samsas med mumlad sång. Sedan skingras plötsligt molnen. En Mary Onettes-synth bryter igenom, och en enslig trumpet(?) spelar den sorgsnaste av melodier. Innan man hunnit hämta andan byter låten skepnad igen, och bombastiska trummor och sanslöst vackra och ylande Robin Guthrie-gitarrer tar över ljudbilden, medan sångaren Henrik Ryftenius sjunger med livet som insats om att komma ihåg vem man var och den man är. Och plötsligt har sex minuter gått och låten är slut. Blå timmens bästa låt hittills.

 

Acorn Falling As We Wait

– Sentida Nick Cave möter Thåström över ett jazzigt intrikat komp. Ungefär så låter sistaspåret på danska Acorn Fallings senaste platta. Det är ungefär så bra som det låter. Fuzziga gitarrer, elektronik, ett tätt mörker. Jag är imponerad.

Recension: Norma – Things That Are Coming

Norma_ThingsThatAreComing

 

Tio år sedan debutalbumet (och elva sedan debut-ep:n) är Norma tillbaka med sin tredje skiva. Och även om saker och ting i grund och botten är sig lika i det atmosfäriska krautland som bandet härrör från är ändå låtmaterialet på det hela taget bättre och mer nyanserat. Förra plattan, The Invisible Mother, var stabil, men aningen jämntjock. På Things That Are Coming är arrangemangen luftigare, och man törs blanda ut krautmanglet med andra influenser.

Den lysande singeln S.A.D. har en sångmelodi som skulle kunna vara hämtad från Jobriath eller T. Rex – utan att för den skull göra minsta avkall på det svarta manglet som Norma gjort till sitt. Rumours låter som om Thåström anno Beväpna dig med vingar fått ett tjurigt och ljusskyggt barn ihop med Jocke Berg. En låt som vinner massor på sitt återhållna driv, det monotona, elektroniska beatet och outrots fräsande Ossler-gitarrer. Allra bäst blir det dock på avslutaren What Is Love – en kylig och atmosfärisk ballad, där Kent-spöket återigen dyker upp, drypande av melankoli. Här visar Norma upp en skörare sida som generellt inte fått det utrymme som förtjänats, och bandet kan i samma ögonblick skylta med både bredd och finess.

Om viss dynamik och väl avvägd nyansering i olika grad saknats på tidigare Norma-släpp kommer man på Things That Are Coming närmare än någonsin tidigare. Kan vi på nästa platta få slippa autotune och missljudande och riktningslösa samplingar kommer betyget garanterat att höjas.

Things That Are Coming släpps 9/2, på finfina Novoton.

 

Betyg: 7/10

Bästa spår: What Is Love

Om du gillar detta: Kent – Röd, The War on Drugs – Lost in the Dream

Recension: Sofia Härdig – Illuminate

härdig

 

Sedan debuten 2005 har den Manifest-nominerade Malmö-musikern Sofia Härdig turnerat världen runt, jobbat med medlemmar från bland andra The Hellacoptersbob hund och Fläskkvartetten, och släppt en handfull plattor, som kanske i första hand har uppmärksammats utomlands. Hon har rört sig fritt mellan kött- och potatis-skrammel, drömsk triphop och postpunk. Senaste singeln Illuminate är hämtad från kommande albumet Changing the Order (ute 20/4 via Solaris Empire). Här bygger hon upp ett ljusskyggt elektroniskt groove, kryddar med ett kyligt piano och sjunger rakt ut i natten med sin bluesiga Patti Smith-röst om en ensamhet som kan lysa upp natthimlen. Det är välkomponerat, med en snygg produktion signerad Jari Hapaalainen, och borde funka ypperligt på klubbar i vår.

Lyssna på Illuminate här.

Recension: Iggof Foggi (Iggo Frost, f.d. Kitchen and the Plastic Spoons) – I väntan på döden

505092

 

I början av 80-talet var Kitchen and the Plastic Spoons ett av landets mest innovativa postpunk-band. Iggo Karlsson Frost var en av ursprungsmedlemmarna och stod för elektroniken. Bandet var i sin ursprungsform kortlivat, och fick aldrig några hits eller något bredare genomslag, men har (med rätta) förblivit respekterade och omtyckta bland de initierade.

I november släppte Iggo solodebuten I väntan på döden, på lilla etiketten Erik Axl Sund Records. Mörkret och postpunken från Kitchen är till stor del utbytt mot en lekfullhet och en än mer utvecklad experimentlusta där syntharna spelar huvudrollen. De virvlar runt, puttrar, viner och fräser, och bildar en fond mot vilken Iggo levererar sina egensinniga texter.

Vissa låtar, som den vackra Sjögräs, är rena ljudlandskap, medan andra, som den minst lika fina Med hjärtat högre opp, är välkomponerade poplåtar, som hade förtjänat bredare uppmärksamhet. Sedan har vi den aggressiva Oh oh ahh, där en hårt distad gitarr duellerar mot en armé av sprakande synthar. Allra bäst är måhända den drömska Så gott, där Iggo flyter fram på ett trankilt synthhav och mässar om att lämna mörkret bakom sig. Det är dessa låtar och Iggos avantgardistiska hållning som gör detta till en mycket intressant solodebut.