BÄST JUST NU: oktober 2018, del 2

Det är total och otvetydig höst, vilket avspeglas i dessa totalt och otvetydigt sorgesamma och höstliga sånger. Ljusterapi är för jönsar. Varsågoda.

 

Folke NikanorSkymningslåt

Annika Norlin möter Jan Johansson. Pianobaserade och vemodiga popmelodier från norr, med stänk av lika vemodig jazz. Det helt instrumentala albumet Bottenviken är utgivet på kvalitetslabeln Novoton, och det kom igår. Skymningslåt är dess i särklass bästa låt.

 

Azure Ray Palindrome

– Azure Ray är tillbaka. Äntligen. På Palindrome låter de precis som man önskar att de ska låta. Det är skört, sorgset och atmosfäriskt, och Maria Taylor sjunger med en röst som kan rädda liv och krossa hjärtan. Precis som hon alltid gör. EP:n Waves, Azure Rays första släpp sedan 2012, gavs ut igår på Taylors egna etikett Flower Moon Records.

 

Boygenius Boygenius (EP)

– Ett av fjolårets bästa album var Phoebe Bridgers debut Stranger in the Alps. Självutlämnande och rå indiefolk med nerverna på utsidan, och med en oklanderlig känsla för melodi och text. I år bildade hon Boygenius ihop med de likasinnade vännerna och musikerna Lucy Dacus och Julien Baker. Resultatet är en EP så stark att den förtjänar att nämnas bland årets bästa. Tycker man om de enskilda artisternas tidigare släpp, eller bara har en svag punkt för känsloladdad och intim indierock och -folk, blir man knappast besviken. Bäst är Bridgers kompositioner Me and My Dog och Ketchum, ID. På den sistnämnda sjunger de harmonier som borde få systrarna Söderberg att skita på sig. Bara en sån sak.

Betyg: 9/10

Bästa låt: Me and My Dog

Om ni gillar detta: Phoebe Bridgers – Stranger in the Alps

 

The FaintChameleon Nights

– Ett annat välkommet återseende. Omahas synthpunk-hjältar The Faint är tillbaka – och de låter mer inspirerade än på många år. Stilen känns igen. Det är suggestivt, mörkt, kantigt och dansant, precis som man är van vid när det kommer till The Faint. Men samtidigt är låten djupt förankrad i nutiden, när sångaren Todd Fink sjunger om förljugenhet, påklistrade och stundom aggressiva nät-personas och ett samhälle som kanske, trots allt, inte vill oss så väl. En fenomenalt bra låt och jag ser fram emot ett nytt album.

 

White Birches Tabula Rasa

– I vintras släppta svenska dark wave-bandet White Birches sitt andra album. Nu följer de upp med en EP, där de gör klart att den goda formen och den klädsamma dysterheten sitter i. Bäst på EP:n är den lågmält dramatiska Tabula Rasa. Även om de inte börjar om på helt ny kula visar Tabula Rasa att de på intet vis skyggar för utveckling eller nya sound.

 

Annonser

Bäst just nu: oktober 2018

 

Blandad kompott den här gången. Allt för att göra hösten lite mer dräglig. Fem album, en singel. 100% kvalitet. Varsågoda.

Colter WallSongs of the Plains (album)

– Kompromisslös prärieromantik från den kanadensisk-amerikanska gränsen. Myllan, dammet och brännvinet bor i den blott 22-årige Colters för sin tid helt unika röst, och han berättar skickligt historier om det nordamerikanska slättlandet, armod och fallna westernikoner. Hur han inte är en nyligen framvaskad relik från många decennier sedan är nästan omöjligt att begripa. Samtidigt vore det onekligen roligt att höra Colter sjunga om något lite mer personligt, ej lika djupt förankrat i vildmarkstrubadur-romantiken från fordom. Man vill inte att det blir gimmick av det hela. Det vore synd och skam på en sådan talang.

 

Kübler RossMitt livs största misstag var att flytta till Malmö (album)

– Årets roligaste albumtitel, tillika årets charmigaste skilsmässoplatta. Men också grym, förtvivlad punkrock om ett liv som gått åt helvete och hur man tar sig ut på andra sidan – med Malmö som kuliss och co-star. Kübler Ross är enligt egen utsago ett post-breakup-band som spelar småländsk emo. I kväll öppnar de för Albert af Ekenstam på Babel i Malmö. Plattan är utgiven digitalt och på kassett på Rundgång Rekords. 20 låtar på dryga halvtimmen. Tryck på play igen.

 

Stainwasher Time Lapse (singel)

– Stainwasher stod för ett av fjolårets finaste stycken svensk drömpop, i form av singeln Ruminate Forever. Nu är hon tillbaka igen – och det låter lika ljuvligt vindpinat och vemodigt som sist. Möjligen är soundet än mer eteriskt, än luftigare, än vemodigare nu än i fjol. Och modigare. Stainwasher kliver längre in i skugglandskapet och jag ser fram emot att följa efter.

 

Adrianne Lenkerabysskiss (album)

Saddle Creek-bandet Big Thiefs sångerska Adrianne Lenker släppte igår sitt andra soloalbum. Vi pratar skör, plockande singer-songwriter-folk i lo-fi-format. Det är intimt och romantiskt, men samtidigt vilar ett subtilt stråk av obehag över plattan. Redan i öppningsspåret dör hon (textens jag, alltså). Samma sak sker i sista låten. Och spritt över skivan, till den varma och intima ljudbilden, sjunger Lenker med både flickig och märklig röst, om avgrunder, vänner som faller ifrån, omöjlig åtrå, flugor och annat som får en att vrida sig lite. Men bra är det. Ruggigt bra.

 

Den Sorte DødBundløse Søer (album)

– Dansk-svenska dungeon synth-duon Den Sorte Død släppte sin debut i fjol, på Anna Von Hausswolffs finfina etikett Pomperipossa Records. En hotfull, stundtals pulserande uppvisning i kolsvart analog synth, som förde tankarna till lika mycket zombiefilm från 80-talet, som till mörka europeiska medeltidsskogar. På Bundløse Søer slås jag av en melankoli som inte riktigt funnits tidigare. Den här gången är det mer atmosfäriskt, mer ambient och mer dagen efter apokalypsen än mitt i den. Framförallt är det otroligt vackert.

 

Offermose Mørkt Førår (album)

– Inte nog med att Den Sorte Død nyligen alltså släppt nytt album, så gör nu den ena halvan av duon samma sak, fast på solokvist. Och resultatet är egentligen inte särskilt långt ifrån DSD. Även i fallet Offermose snackar vi ödslig och karg dungeon synth, med ena foten i bottenlösa svarta tjärn och den andra i grå östblocksbetong. Men Offermose tar steget bort från det strikt ordlösa och har med både gästsångare (Of the Wand and the Moons Kim Larsen, bland annat) och samplingar. Mørkt Førår fungerar utmärkt som en systerplatta till DSD:s Bundløse Søer och visar klart och tydligt var genrens just nu främsta företrädare finns.

Skivan släpptes digitalt och på vinyl på Pomperipossa Records igår 12/10.

 

MALMÖFESTIVALEN 2018: 6 måsten

malmöfestivalen482

Vi ska alla vara glada att Malmöfestivalen finns. Denna gratisfestival, utspridd i en av landets allra bästa städer, år efter år fullsprängd av finfina bokningar och annan underhållning och grym stämning, liknar inget annat i dagens svenska festivalklimat. Och till skillnad från andra svenska gratisevenemang drivs Malmöfestivalen inte av folk som hatar musik – utan av folk som faktiskt har koll.

Nedan följer sex av årets tyngsta måsten.

Tid: fredag, 10/8, kl 21:30

Plats: Gustavscenen

– Jag har inte sett Radio Dept. live sedan våren 2003. Jag var 17,5 och fintade mig in på en 18-årsklubb i min hemstad. Kände mig vuxen, världsvan, farlig. Kände mig som John Dillinger. Kände mig samtidigt hemma i popklubbsmiljön. I de vemodiga popmelodierna. Kunde spegla mig i det lite nördiga bandet. Det var stort. Vår relation tog trots detta aldrig riktigt fart, blev aldrig riktigt eldig. Kan inte riktigt begripa varför. Har endast återkommit till Radio Dept. i skov, men varje gång har det varit rätt så underbart och väldigt bitterljuvt. Jag ser fram emot fredagens spelning och hoppas med varje fiber i min kropp att de inte sparar på det popmelankoliska krutet.

 

Tid: måndag, 13/8, kl 21:15

Plats: Stora Scenen

– Efter spelningen i Helsingborg i juli var jag inställd på att inte få se Thåström live på ett par år. Så när beskedet om konserten på Malmöfestivalen kom var det som ett brev på posten. En vacker bonus och respit. (Gratis)festivaler är väl inte kända för att frambringa de allra bästa spelningarna, men med Thåström kan man vara så gott som säker på att man får något utöver det vanliga. Jag har tjatat om det förr, men det måste nämnas igen: Thåström är Sveriges bästa (live)artist. Hans band är Sveriges bästa (live)band. Se honom en gång eller se honom 14 gånger, på klubb, på stor scen, inomhus, utomhus – du blir lika överkörd, frälst, helad och lycklig oavsett. Man stålbadar i hans mullriga Europa-blues och kommer ut på andra sidan som en bättre människa. Jag är glad för Malmö-publikens skull och för min egen.

 

Tid: tisdag, 14/8, kl. 19:30

Plats: Gustavscenen

– Anna är en av Sveriges mest unika och mest intressanta artister. Hon rör sig i samma sotiga, svärtade undervärld som Pelle Ossler och nyss nämnda Thåström – men hennes uttryck är helt och hållet hennes eget. Vem mer låter som Anna von Hausswolff? Vem mer blandar domedagsorglar, avgrundsmuller, Swans, Lydia Lunch, Diamanda Galas och Ossler-gitarrer – utan att låta som någon annan? Ingen. Att få se henne, gratis, på en liten scen i Malmö, är en ynnest som jag hoppas många bejakar.

 

Tid: torsdag, 16/8, kl 21:30

Plats: Gustavscenen

– Jag har följt Boman sedan debuten 2013, men har aldrig sett henne live. Nu ska det alltså äntligen bli ändring på det. Tänker att tid och plats, en sen sensommar kväll på en liten scen i en sjudande stad, är perfekt för hennes djupblå och sårigt romantiska vemodspop. Molltonerna kommer att skära rakt igenom åhörarna. Vad fint det ska bli.

 

Tid: fredag, 17/8, kl 17:30

Plats: Gustavscenen

Sällskapet, zombiefilmssoundtracks, Tangerine Dream, kraut och 1900, med djup förankring i Skåne. Låter det som något? För en maskinmusikälskare stationerad vid nordvästra Skånes kust är det definitivt något. Cardigans-bassisten Magnus Svenningsson rör sig här många mil ifrån sitt gamla bands myspop – och med självklara och självsäkra steg! Men hur bra kommer det funka på en utomhusscen en tidig kväll? Jag är lite bekymrad, men väldigt intresserad.

 

Tid: fredag, 17/8, kl 19:30

Plats: Gustavscenen

– För min del slutar festivalen med Selecters och Beats gemensamma spelning på Gustavscenen. Festivalen pågår förstås några timmar till, men det känns helt riktigt att avsluta festivalen med lite konfrontativ, dansant och ur-engelsk 2-Tone-ska, efter en vecka av vemodiga och mörka toner. Att två av 2-Tone-rörelsens främsta fanbärare är på turné ihop är stort i sig – att de blivit bokade till Malmöfestivalen är väldigt imponerande. Rekommenderas för alla med minsta intresse för engelsk arbetar- och/eller alternativkultur. Kommer att bli fantastiskt.

Nyheter/recension: Ny singel och kommande album från DEN SORTE DØD

dsd-new_large

Dansk-svenska dungeon-synt-duon Den Sorte Død är aktuella med en ny singel och ett nytt album. Senast de släppte något var 2016, då debut-EP:n Intet kan stoppe den sorte død gavs ut. 1 juli släpps fullängdsdebuten De bundlløse søer, på Anna von Hausswolffs utmärkta label Pomperipossa Records. Men redan nu finns alltså ett smakprov att tillgå, i form av låten Tågens favn.

Likt den två år gamla EP:n rör sig Tågens favn i grumliga, bottenlösa, elektroniska vatten. Det är meditativt och hotfullt, uråldrigt och futuristiskt. Och hade Blade Runner utspelats under pesttidens Danmark hade Den Sorte Død varit givna till filmmusiken. Soundet är direkt sprunget ur det tidiga 80-talets analoga och pulserande syntvärld, som skapade odödliga soundtracks åt filmer som just Blade Runner, men också skräck som Day of the Dead.

Och det filmiska soundet är väl förvaltat. Angst och Offermose, som utgör duon, vet exakt vilka rattar att skruva på för att skapa den där stämningen som för tankarna till så vitt skilda saker som mörka nordiska skogar, svarta tjärn, sterila ödelandskap och våt betong.

Debut-ep:n var utmärkt. Nya singeln likaså. Jag ser fram emot albumet.

RECENSION: Birdpeople – EP

2

Birdpeople är en finlandssvensk trio bestående av Amanda Blomqvist, Cecilia Wickström och Jakob Lavonius. I morgon, 4/5, släpper de sin debut-EP, som är producerad av Existensminimum och utgiven av Monocetafon.

Med hemmagjorda instrument, analoga syntar, klanger och gitarrer skapar de ett slags underlig popmusik där melodier samexisterar med ambienta atmosfärer och låtar med rena ljudbyggen. Ofta drivs låtarna fram på en krautig, mekanisk bana, men lika ofta hör man influenser från exempelvis Radiohead. Som i inledande The Monument och dess kalla och samtidsalienerade OK Computer-anda. En mäktig låt som man gjort rätt i att placera först. Mer Radiohead anas i den inte lika imponerande Flesh & Bone, som helt saknar den pondus som The Monument har i överflöd och i stället satsar på en smått enerverande sångmelodi och en hurtig rytm. Ett plus, dock, för texten. Raden ”There’s a ship called tomorrow, but it’s already sailed” hör till en av vårens bästa. Allra bäst är Birdpeople emellertid på de två avslutande och instrumentala styckena, Komarov och Gravberg-1. Den kyliga och stämningsfulla Komarov hade inte låtit bortkommen på Kraftwerks klassiker Trans-Europa Express, medan den ömsom dova, ömsom skarpa Gravberg-1 har mer att göra med post-industri som Coil. Sämre blir det på, förutom nyss nämnda Flesh and Bone, även på Björk-pastischen Bodies. Där låter de out-of-place och spretiga.

Just spretigheten är ett allmänt problem med den här EP:n. Dels blandas låtar med sång med instrumentala stycken (vilket man absolut kan göra – så länge det finns en stark enighet i både material och stämning, som t.ex. hos Sällskapet). Dels blandar de sångare, vilket inte känns nödvändigt på en EP på dryga 20 minuter, där två låtar är helt instrumentala och en (The Monument) avslutas med ett långt instrumentalt outro. Det känns onödigt splittrat.

Men det finns gott om potential på denna EP för att man ska vilja återkomma till den och se fram emot fortsättningen. Och till nästa gång hoppas jag Birdpeople satsar än mer på instrumentala mörkerstycken – för där imponerar de rejält!

Betyg: 6/10

Bästa låt: Gravberg-1

Om ni gillar detta: Coil – The Ape of Naples

Dubbelrecension: Allergic to Humans – s/t & Magneta – Fel i hjärnan

Att vara människa år 2018 är inte särskilt lätt. Vart och vartannat parti är rasistiskt, världens mäktigaste man är också den mest illasinnade och så ska man förverkliga sig själv och MÅ BRA. Inte undra på att det slår slint. Som hos dessa svenska nykomlingar jag nu ska prata om.

Först ut har vi Allergic to Humans, som släpper sin debut-ep på Novoton den 30/3. Med en rejäl näve Stooges (varför låter sig inte fler svenska rockband inspireras av detta ett av tidernas bästa band?) och några skvättar 60-tals-soul kokar de ihop primitiv och nervig garagepunk, fullsprängd med energi och bottenlös frustration över tiderna som är. Gitarrerna är sylvassa rakblad och saxofonen (signerad legendaren Per ”Ruskträsk” Johansson) låter som ren och skär feberångest. Texterna, sedan, är precis vad man kan förvänta sig och hoppas på av ett band med det enkla men geniala bandnamnet Allergic to Humans: vi snackar misantropi varvat med hälsosamma doser självförakt. Som de själva skriver: ”This is the sound of disgust for all human stupidity which seems to be growing by the minute”. Det är inte svårt att sympatisera. Men som med all god konst saknas inte nyanser. På en av höjdpunkterna, mittenspåret Bite Bite Bite, uppmanar de till konfrontation och aktion: ”show the creeps you don’t mess around!”

EP:n släpps som sagt 30/3, men redan igår kom ett smakprov i form av den lysande Blood Rage. Lyssna på den här.

Betyg: 8/10

Bästa låt: Bite Bite Bite

Om ni gillar detta: The Stooges – Raw Power

***

Ett annat gäng som tappat fotfästet är Magneta, som den 23/2 släppte sin andra singel, på etiketten Raeva Records. Där Allergic to Humans främst riktar sin ilska och frustration utåt gör Magneta tvärtom. Med outsinligt självförakt skriker de sig hesa över ett studsigt elektroniskt beat: ”Jag blir aldrig fri, jag har fel i hjärnan!

I pressreleasen talas det om hur de båda medlemmarna ville göra något kantigt och ”brötigt”, som gick emot den ”uppstyrda” musiken de tidigare gjort, och de skulle spela synth och andra instrument de inte behärskar. Men faktum är att det, rent tekniskt, låter förvånansvärt kompetent. Produktionen är ren, låtbygget är stabilt och i melodin finns en tydlig popkänsla. Dessvärre känns approachen, med den hurtiga musiken i kombination med call-and-response-verserna och den lite crazy texten, rätt barnslig och plojig. Jag förstår vad de vill göra, men i praktiken funkar det inte hela vägen.

Bäst just nu: februari 2018, del 1

 

Ny bra musik rasar just nu ner över oss, som hagel från himlen. Detta är ett axplock.

PJ HarveyAn Acre of Land

PJ Harveys senaste gåva till världen är ur-engelsk balladtradition. Regntunga West Country-moln. Skiffergrå skyar. Och fullständigt och odiskutabelt tidlös.

 

ShameDust on Trial

– Englands senaste punkhopp heter Shame och är ett gäng tvärförbannade grabbar från södra London. Sångaren låter som Malcolm Owen nedstigen från punkhimlen, och musiken är dystopiskt mörk och trubbig. Och väldigt, väldigt bra.

 

White BirchesGravity

– Cold- och dark wave är två musikstilar som länge var hopplöst otrendiga, men som i dag är hetare än på åratal. Det är jag glad för. Nu slipper man sitta och fåfängt hoppas på att Asylum Party ska göra oväntad comeback, när band som Lebanon Hanover, Ash Code och inte minst svenska White Birches axlar den svarta manteln så väl. White Birches släppte igår albumet When the Street Calls, och bäst på plattan är den majestätiska Gravity. Väl avvägd dark wave, där mörkret och dramatiken aldrig tar fokus från låtskriveriet.

 

Blå timmenIoánnina

– I min bok var gotländska Blå timmen fjolårets bästa nykomlingar. Två singlar släppte de under 2017, och nu är de tillbaka med en tredje. Den som väntar sig mer musik i stil med de föregående singlarnas sofistikerade och postpunkiga mörkerpop blir kanske något ställd. Ioánnina har mer gemensamt med postrock och eterisk drömpop, även om det melankoliska anslaget är detsamma. Men etiketter är sekundärt – i synnerhet när musiken är så här bra. Med Ioánnina breddar sig Blå timmen – som kompositörer och som musiker – och tar sitt uttryck flera steg längre och djupare. Låten inleds med långt, experimentellt intro där ödesmättade gitarrer samsas med mumlad sång. Sedan skingras plötsligt molnen. En Mary Onettes-synth bryter igenom, och en enslig trumpet(?) spelar den sorgsnaste av melodier. Innan man hunnit hämta andan byter låten skepnad igen, och bombastiska trummor och sanslöst vackra och ylande Robin Guthrie-gitarrer tar över ljudbilden, medan sångaren Henrik Ryftenius sjunger med livet som insats om att komma ihåg vem man var och den man är. Och plötsligt har sex minuter gått och låten är slut. Blå timmens bästa låt hittills.

 

Acorn Falling As We Wait

– Sentida Nick Cave möter Thåström över ett jazzigt intrikat komp. Ungefär så låter sistaspåret på danska Acorn Fallings senaste platta. Det är ungefär så bra som det låter. Fuzziga gitarrer, elektronik, ett tätt mörker. Jag är imponerad.