Årets…blandat

Attachment-1-19

 

De riktigt tunga listorna (årets låtar samt årets album) kommer lite senare, men redan nu vill jag inleda årssummeringarna genom att ge er en samling blandade utmärkelser. Vad sägs om årets konsert? Årets musikdokumentär? Årets genombrott? Look no further!

 

Årets konsert: 

Ossler, Tivoli, Helsingborg, 30/9. 

– Live på scen med bara sin elgitarr och två cellister skapade Ossler en intensiv stämning när han i slutet av september stod på Tivolis scen. Han spelade låtar från de senaste tre, fyra soloalbumen och närvaron låg alltjämt som ett högspänningsfält över lokalen. Jag såg honom med fullt band i Malmö i april respektive augusti i år, men trots att det var utmärkta spelningar var det den avskalade kvällen i Helsingborg som brände mest. Ossler är tvivelsutan en av Sveriges finaste artister – inte minst på scen.

 

Årets musikvideo:

MorrisseyJacky’s Only Happy When She’s Up on the Stage

– Well, det är kanske inte Michael Jackson-kvalitet på videon (eller koreografin!), men jisses vad den är härlig. Morrissey och bandet dansar en mycket enkelt koreograferad dans i vad som ser ut som en gammal Soul Train-studio från 70-talet. Morrissey klädd i grå kostym, bandmedlemmarna klädda i turkosa velourdräkter. Behöver jag säga mer? Alla hämningar är borta. Allt är bara kärlek, sång och dans.

 

Årets musikdokumentär:

I Called Him Morgan (regi: Kasper Collin)

– Enkel, osentimental, ärlig, och mycket atmosfärisk. Inga märkvärdiga filmgrepp, men väl vackert foto, lika vacker musik och gott om insikter om jazzlegenden Lee Morgan, som man annars inte hör mycket om.

 

Årets musikbok:

Erin OsmonJason Molina: Riding with the Ghost

– Att någon går och skriver en bok om den gudabenådade ikonen Jason Molina (Songs: Ohia, Magnolia Electric Co.) är en kulturgärning så stor att ingen någonsin kan visa tillräcklig tacksamhet.

 

Årets comeback:

Liam Gallagher

– Det räcker inte med att ha varit borta ett par år. För att det ska kallas comeback ska man förstås dels ha varit borta en längre period, men man ska framförallt ha varit uträknad, förbisedd, omsprungen. Allt detta går att applicera på Liam Gallaghers återkomst i år. Efter att Oasis splittrades 2009 bildade Liam och resterande medlemmar bandet Beady Eye. De saknade inte bra låtar, men på det hela taget var det ett slags halvmesyr. Detta blev som allra tydligast i år, när Liam gjorde debut som soloartist. För så här tänd, fräsch och hungrig har han inte varit sedan Oasis glansdagar. Och när sjöng han senast så här bra? 1997? 2000? Inte efter 2002 i alla fall. Att storebror Noels skiva, släppt en månad efter Liams, var solklart bättre spelar ingen roll. 2017 har varit Liams år. Från käftsmällen och tillika solodebutsingeln Wall of Glass i maj, till hans bejublade framträdande på One Love Manchester i början av juni, höstens storsäljande debutalbum As You Were (över 200,000 ex sålda – hittills!) och den utsålda UK-turnén under december månad. För att inte glömma alla fantastiska intervjuer. Jag är glad att han är tillbaka och jag är glad att det går bra. Världen är klart trevligare när Liam Gallagher är i farten.

 

Årets nykomling:

Blå timmen

– Bara två singlar släppta, men det står tydligt som i en pekbok: Blå timmen är årets intressantaste nya band. De är svåra att genrebestämma, men drar åt postpunk, sofistikerad 80-tals-pop, cold wave. Det är suggestivt. Det är kyla och desperation. Popkänsla. Vassa och kalla gitarrer, ett saxofonsolo, sval sång, ett avgrundsvrål. På blott sju-åtta minuter musik inkorporerar de allt detta på ett självklart sätt och med ytterst lätt hand. Och så en sångare med så mycket känsla att han går i tu. Nästa år vill jag ha mer musik. Och en turné.

 

Årets genombrott:

Hater

– Jag har redan skrivit om Malmö-bandet Hater ett antal gånger i år, så jag ska fatta mig kort. De debuterade i fjol med ep:n Radius. Fullängdaren You Tried kom i våras, och sent i höstas kom nya ep:n Red Blinders. De gör popmusik för nyförälskade och för permanent olyckliga. För våren och för hösten. Deras musik åkallar andarna från Radio Dept. (och egentligen hela Labrador) anno 2002-2006 och från det geniala men dessvärre avsomnade Göteborgsbandet Days. De återuppfinner inte hjulet, men låter otvetydigt fräscha och angelägna. Jag ser fram emot att följa dem.

 

Årets nyupptäckt:

Shrine

– Bakom pseudonymen Shrine gömmer sig bulgariske ljudkonstnären Hristo Gospodinov. Han gör massiv dark ambient för ett Europa i ständig skymning. Jag upptäckte honom i vintras, genom albumet han släppte i fjol på Cyclic Law, Ordeal 26.04.86. En temaplatta om Tjernobyl-olyckan 1986. Det säger väl allt? Atmosfär, tyngd, skönhet och hot – allt strömmar obehindrat ut ur denne bulgars syntar, laptops och samplers. En dark ambient-upptäckt att ta med till graven.

 

Årets återupptäckt:

Swans

– Det har varit dåligt med riktiga återupptäckter i år, men under hösten har Swans tidiga diskografi gått varm. Jag är kluven till deras tre senaste album, men åren 1983-1996 var det inte många skott utanför mål. Från det svartaste, smutsigaste mörker, till religiösa grubblerier, självhat, existentiell ångest, ljudexperiment och de sköraste sånger man kan föreställa sig. Detta var Swans guldålder och kreativiteten flödade från Michael Giras förryckta hjärna. Jag hade inte lyssnat särskilt mycket på Swans första period på ganska länge, men så hamnade jag i en svacka, och det är ju då som detta band slår an som hårdast. Bäst var som alltid den becksvarta Failure, från 1991. Med endast en akustisk gitarr och en frostig synt som ackompanjemang berättar Gira om på alla sätt han är en oduglig odåga. Resultatet är häpnadsväckande och uppfriskande hänsynslöst.

 

Årets skivomslag:

OsslerEvig himmelsk fullkomning (bild: Pelle Ossler, design Pär Wickholm och Pelle Ossler)

– Ett foto som blev en kolteckning, som blev ett enastående vackert skivomslag. På Evig himmelsk fullkomning tar Ossler i flera låtar upp den lilla människans kamp mot något större, något mörkt och hotfullt. Och det är precis det som så skickligt målas upp på omslagsbilden.

Pelle Osslers känsla för ljud känner vi ju till, men hans känsla för bild och form är minst lika vass och värd att uppmärksamma. När han inte spelar musik (eller snickrar möbler, som är ännu en sträng på lyran) då fotograferar han (eller ritar med kol). Hans bilder är kärva och motsträviga och framhäver det sköna i det spruckna, och skulle man titta på dem utan att veta vem som låg bakom dem skulle man tänka på just Ossler och höra hans suggestiva toner.

När jag i februari 2016 med ett vagt och gryende intresse för fotokonst besökte en av Osslers fotoutställningar föll alla bitar på plats. Att där och då samtala med honom om fotandet och samtidigt se hans bilder sparkade upp dörrarna för mig. Sedan dess har jag konstant fotat och experimenterat med bilder. Några syns här på bloggen, resten på Instagram (@lovgren__).

 

***

En sådan här lista kan ju pågå hur länge som helst, men nu får det räcka. Håll utkik den närmsta tiden efter listorna över årets album och årets låtar.

Hörs vi inte innan, så önskar jag eder en god jul!

/N

Annonser

Bäst just nu: December 2017, del 1

Attachment-1-17

 

Årets näst sista Bäst-just-nu-lista. Varsågoda.

GodfleshBe God

– Industrimetal-pionjärerna Godflesh är tillbaka, och det med ett genomstarkt album. Där förra plattan på det hela taget var aggressiv och motsträvig är nya albumet mer atmosfäriskt och experimentellt. Lysande utveckling. En av höjdpunkterna är mittenspåret Be God. Där möts lyssnaren av svallvågor av tung elektronik och sångaren Justin Broadricks distade avgrundsvrål, innan låten mynnar ut i en avskalad gitarrslinga.

 

Empathy Test Trampoline

– Londonbaserade synthpopduon Empathy Test debuterade nyligen med att släppa två album på samma dag. Ett vågat drag. En höjdarlåt är den kyliga balladen Trampoline, om att växa ifrån en gång betydelsefulla personer. Tänk Soft Cell, fast 2018.

 

RomeBlighter

– I januari är Rome tillbaka med nytt material, vilket jag skrivit om. Nya singeln Blighter lovar mycket gott. På många sätt en klassisk Rome-låt, men också otvetydigt ny. Här finns en aggressivitet och ett malande jag inte känner igen, som dessutom intensifieras genom hela låten och fler och fler lager läggs på soundet. Efter fyra minuter är man slutkörd, men man vill höra låten igen. Och igen.

 

HaterBlushing

Jag hyllar Malmös (Sveriges?) just nu bästa popband Hater så ofta jag får chansen, och med tanke på hur produktiva de är (två ep:s och ett album på ett år) får jag chansen ganska ofta. Senaste ep:n Red Blinders innehåller deras bästa låt hittills, Blushing. Jag har skrivit om den förr, men det skiter jag i. Den låten har allt som var bra med melankolisk och atmosfärisk svensk indiepop från 00-talet (och det är ganska mycket). Just i dag går jag igång på basslingan (årets vackraste!) som återkommer här och var. Den låter som sann kärlek, som lycka och saknad i ett.

 

SwansWas He Ever Alive?

– I februari besöker Michael Gira Köpenhamn för en akustisk spelning, och detta har fått mig att återupptäcka Swans mer avskalade låtar. Was He Ever Alive? är en kolsvart sorgesång om ett liv så meningslöst, så bortslösat, att låtens jag tvivlar på om det ens existerat. Efter några studsiga, experimentella och stökiga album hoppas jag nu att Gira och kommande uppsättning av Swans återvänder till detta mer avskalade sound.

9/11 – The 15 Greatest Songs from New York: a Tribute

bxnnctuieaa3tce

Musically one of the greatest and most influential cities in the world, giving birth to punk, hiphop, jazz and numerous subgenres to all of these styles and more. And to mark the 15th anniversary of the fall of The Twin Towers, here is my rundown of the 15 greatest songs to come out of NYC.

15. Richard Hell and the Voidoids – Blank Generation 

– One of the originators of punk. This song is the blueprint.

14. Nas – One Mic

– The greatest living MC to come from NY.

13. Swans – Sex, God Sex

– Took punk, slowed it down considerably, made it ten tons heavier, painted it pitch black. The result? Horrifying and gorgeous.

12. Television – Torn Curtain

– Post-punk long before punk was even dead. True innovators.

11. Johnny Thunders – So Alone

– One of the coolest rock stars of all time. He oozed NYC.

10. New York Dolls – Subway Train

– Perhaps the most important band in terms of their influence on punk. This is existential angst set in a dimly lit and desolate subway car.

9. Patti Smith – Free Money

– One of the greatest rock poets to come out of NYC. Another one of the innovators.

8.  The Velvet Underground – The Black Angel’s Death Song

– The Godfathers. Thanks to the Velvets and Lou we have punk, goth, post-punk, industrial, indie pop… This song lives up to its title. It’s a masterpiece.

7. Interpol – C’mere

– For a while in the 00’s these guys carried the NYC torch and they did it perfectly. This one of their most touching songs.

6. The Notorious B.I.G. – Kick in the Door

– The King of New York. The Greatest MC of all time. The second musical idol of my life. On this track he sets the record straight as to who really is the King of New York.

5. Leonard Cohen – Famous Blue Raincoat

– Okey, he’s not from New York. Hell, he’s not even American. But this song IS New York, just as much as the Hudson or Bagels.

4. Suicide – Frankie Teardrop

– What I said about The Velvets could easily and just as rightly be said about Suicide. Their influence can not be over stated. Not ever.

3. Ramones – 7/11

– These guys saved rock n roll from the dreary likes of Led Zeppelin, Deep Purple, Genesis and whatnot. They ushered in a new era. This song is one of their least known, but it’s stunning all the same.

2. Bruce Springsteen – Jungleland

– Bruce is from the other side of the river, but this song is not. This song lives and breathes NYC street life.

1. Frank Sinatra – It’s a Lonesome Old Town

– Also from the other side of the river, but you don’t get more New York than this. This is wet streets, lonely walks lit up only by neon signs, steam rising from the sewer and a heart too heavy to bear. Essential. A masterpiece.