THÅSTRÖM – LIVE! TIO FANTASTISKA KLIPP!

JPEG-bild-936EC415AF75-1
Thåström live på Vega i Köpenhamn, 9/11 2017. Foto och redigering: Niklas Lövgren

På torsdag är det dags. Då drar Sveriges bästa liveartist ut på vägarna igen. Som vanligt backas han av landets bästa liveband, bestående av Pelle Ossler (gitarr), Niklas Hellberg (elektronik, klaviatur), Rockis Ivarsson (bas), Anders Hernestam (trummor) och Mikael Nilzén (syntar). Först ut är Bergen, i Norge.

I höstas släppte Thåström sitt nionde studioalbum, Centralmassivet – en platta som blandar gospel och blues med synth, ambient och industri som vore det det mest naturliga som finns. Dessutom en skiva som bara fortsätter att växa och hitta nya sätt att beröra och tilltala på. Turnén som följde var som väntat bra, och nu är det alltså äntligen dags igen.

För att ladda inför turnén bjuder jag här på tio odödliga, förkrossande liveklipp, utan inbördes ordning, från Thåströms bländande solokarriär. Varsågoda!

 

Jag är en idiot – Röda Sten, Göteborg, 20 juli 2002

– Länge höll jag denna som det bästa som mannen överhuvudtaget spelat in. Sedan dess har jag, pga den strida ström av kvalitet som han givit ut de senaste 10-12 åren, tvingats omvärdera det. Men det förblir ett fantastiskt livenummer. Blytungt, naket, hänsynslöst.

 

Beväpna dig med vingar – Lokomotivet, Eskilstuna, 28 mars 2015

– Den kanske ultimata versionen av en av Thåströms allra största låtar. Intensiv, på gränsen till manisk, snudd på euforisk. Lika mycket en ren vitamininjektion som ett musikstycke. Något att ta till när det krisar eller när man behöver utlopp för kokande livsenergi.

 

Kaospassageraren – sommaren 2006

– Att Thåströms allra bästa låt bara spelats live några få gånger är snudd på kriminellt. Versionen jag länkar till här råkar vara från Malmö, och är på inget vis bäst, men det är den enda som YouTube tillhandahåller. Han spelade en lysande och tung version i Tantolunden samma sommar, och likaså i Göteborg, men håll till godo med denna. Och hoppas att han besinnar sig och spelar den igen i sommar.

 

Nere på Maskinisten – Hornstulls Strand, Stockholm, 31 augusti 2012

– En rå, otyglad version, med en rent ursinnig Ossler-gitarr. Fångar perfekt hur bra det kan låta när detta gäng står på scen.

 

Österns röda ros – våren 2015

Imperiets rätt pompösa klassiker blev 2015 en stram, och samtidigt ganska dansant historia, och hade nog aldrig låtit bättre. Jag upplevde en underbar version i Göteborg, men den saknar YouTube. Här är i stället en jättebra och likvärdig version från Annexet i Stockholm.

 

Långsamt genom – Gothenburg Film Studios, Göteborg, 26 mars 2015

–  Återhållen, men ändå otroligt laddad och förtätad. Som en panter i bur. Jag minns vilken bulldozer detta nummer var. Ännu en låt han mer än gärna får spela igen.

 

Körkarlen – Vega, Köpenhamn, 9 november 2017

– Dansen. Energin. Allt det där. 4 minuter livsglädje.

 

Om Black Jim – Olympen, Lund, 17 mars 2006

– Ensam på scen. En publik som är nära att brista, men som vill behärska sig och helga stunden. Och Thåströms röst. Hans närvaro. 10/10.

 

Fanfanfan – Sentrum Scene, Oslo, 17 mars 2012

– En sådan där låt som aldrig tappar i kraft, som tåls att spelas om och om igen. Hur ofta är artisters och bands mest framgångsrika hits såhär bra? Det hände med Joy Division. Det hände, på sätt och vis, med The Smiths, och kanske några fler. Men det är högst ovanligt. Thåströms största hit är en sådan låt. En tidlös, gränslös evergreen, som växer ännu mer live. Versionen jag länkar till är hämtad från dvd:n/liveplattan Som jordgubbarna smakade. Videoklippet saknas på YouTube, så länken leder till Spotify. Gott nog.

 

Kort biografi med litet testamente – Gothenburg Film Studios, Göteborg, 26 mars 2015

– Thåströms moderna klassiker om djupaste självrannsakan – här i en furiöst sprakande version. Både Ossler och Thåström spelar på sina gitarrer som om livet stod på spel. På ett sätt gör det väl det också. Resultatet blir i alla fall häpnadsväckande. Konserten på Gothenburg Film Studios, 26 mars 2015, håller jag som en av de två bästa Thåström-konserter jag sett. Då hade han varit aktiv liveartist i nära 40 år. Nu har han passerat den gränsen. Det, ni. Buga.

***

Nu ser jag fram emot konserten i Helsingborg i juli (tack till Niklas!). Måtte tiden gå snabbt.

Och bli inte förvånade om det kommer fler Thåström-relaterade inlägg i samband med sommarturnén.

Tack också till alla som filmat och förevigat dessa fantastiska ögonblick.

Här ser ni Thåströms kompletta turnéplan:

TORS 14 JUN 2018 Bergenfest Bergen
FRE 15 JUN 2018 Sentrum Scene Oslo
FRE 6 JUL 2018 Peace & Love Borlänge
TORS 12 JUL 2018 Sofiero Slott Helsingborg
FRE 13 JUL 2018 Fårösunds Marina Gotland
TORS 19 JUL 2018 Bukta Tromsö
LÖR 21 JUL 2018 Malakoff Rockfestival Nordfjordeid
FRE 27 JUL 2018 Storsjöyran Östersund
LÖR 28 JUL 2018 Månefestivalen Fredrikstad
LÖR 4 AUG 2018 Arvika Hamnfest Arvika
FRE 10 AUG 2018 Haven Köpenhamn
LÖR 11 AUG 2018 Way Out West Göteborg
FRE 17 AUG 2018 Pstereofestivalen Trondheim
FRE 24 AUG 2018 Huskvarna Folkets Park Huskvarna
TORS 30 AUG 2018 Gröna Lund

 

Låt det goda rulla!

/N

 

Annonser

RECENSION: Birdpeople – EP

2

Birdpeople är en finlandssvensk trio bestående av Amanda Blomqvist, Cecilia Wickström och Jakob Lavonius. I morgon, 4/5, släpper de sin debut-EP, som är producerad av Existensminimum och utgiven av Monocetafon.

Med hemmagjorda instrument, analoga syntar, klanger och gitarrer skapar de ett slags underlig popmusik där melodier samexisterar med ambienta atmosfärer och låtar med rena ljudbyggen. Ofta drivs låtarna fram på en krautig, mekanisk bana, men lika ofta hör man influenser från exempelvis Radiohead. Som i inledande The Monument och dess kalla och samtidsalienerade OK Computer-anda. En mäktig låt som man gjort rätt i att placera först. Mer Radiohead anas i den inte lika imponerande Flesh & Bone, som helt saknar den pondus som The Monument har i överflöd och i stället satsar på en smått enerverande sångmelodi och en hurtig rytm. Ett plus, dock, för texten. Raden ”There’s a ship called tomorrow, but it’s already sailed” hör till en av vårens bästa. Allra bäst är Birdpeople emellertid på de två avslutande och instrumentala styckena, Komarov och Gravberg-1. Den kyliga och stämningsfulla Komarov hade inte låtit bortkommen på Kraftwerks klassiker Trans-Europa Express, medan den ömsom dova, ömsom skarpa Gravberg-1 har mer att göra med post-industri som Coil. Sämre blir det på, förutom nyss nämnda Flesh and Bone, även på Björk-pastischen Bodies. Där låter de out-of-place och spretiga.

Just spretigheten är ett allmänt problem med den här EP:n. Dels blandas låtar med sång med instrumentala stycken (vilket man absolut kan göra – så länge det finns en stark enighet i både material och stämning, som t.ex. hos Sällskapet). Dels blandar de sångare, vilket inte känns nödvändigt på en EP på dryga 20 minuter, där två låtar är helt instrumentala och en (The Monument) avslutas med ett långt instrumentalt outro. Det känns onödigt splittrat.

Men det finns gott om potential på denna EP för att man ska vilja återkomma till den och se fram emot fortsättningen. Och till nästa gång hoppas jag Birdpeople satsar än mer på instrumentala mörkerstycken – för där imponerar de rejält!

Betyg: 6/10

Bästa låt: Gravberg-1

Om ni gillar detta: Coil – The Ape of Naples

RECENSION: Citizen H (Niklas Hellberg) – Monoscope

afa71a2a748b18ad96eb908c5cdc19d0a6690e95

En av Sveriges vassaste ljudmakare, Niklas Hellberg, överraskar med en ny platta under aliaset Citizen H. Senast Hellberg släppte något under det namnet var 2016, då debuten Transference kom – ett av det årets intressantaste dark ambient-släpp. Nya fyraspårs-EP:n Monoscope kom i måndags, via Hellbergs egna etikett Nutopia Music, och soundet är mer avskalat än vad vi är vana vid. Oavsett om man förknippar Hellberg med Citizen H, industrimanglet i Peace, Love & Pitbulls, Sällskapets Europa-blues, eller som solo-Thåströms högra hand, kan man inte bortse från hans maskiner och hans elektronik. På Monoscope, däremot, dominerar ensliga och vemodiga pianofigurer. Maskinerna är visserligen kvar, men de håller sig för det mesta i bakgrunden och bygger skickligt atmosfärer. De får fullt spelrum endast på den lysande Fabrica Abandona. Ett smygande och suggestivt stycke ambient industri som Hellberg är så fenomenal på att få till.

Hellberg själv kallar musiken på Monoscope för ”ambient piano for travelers” och det är en träffande beskrivning. Som det mesta och bästa han tidigare gjort frammanar också Monoscope bilder av ensamma resor i dunkla tågkupéer, där dina medresenärer är tigande, hålögda. Konduktören, han är likadan, och hasar fram mellan vagnarna som ett spöke. På andra sidan fönstret fladdrar ett sotigt och kyligt Europa förbi. Det är 2018, men skulle lika väl kunna vara 1900-tal. Det är skymning nästan jämt.

Lyssna på Monoscope här.

Betyg: 9/10

Bästa låt: Fabrica Abandona eller Pianissimo

Om ni gillar detta: Citizen H – Transference, Sällskapet – s/t

”Du vet, har man varit med i Sällskapet kan man inte lämna” – INTERVJU med albumaktuella Sällskapet – om nya plattan, musicerandet, synestesi, och nya och gamla medlemmar.

288590-860x484

När jag startade den här sidan hade jag ett fåtal delmål. Att intervjua Sällskapet var ett brännande sådant. Sedan deras första singel släpptes, i början av 2007, har jag snackat hål i huvudet på vänner, flickvänner, syskon, läsare (inte minst) om briljansen med det här perverst underskattade bandet. Hopplöst nördig och nördigt hopplös har jag hasplat ur mig salvor om Europa, svartvit Ruhr-blues och hamnkranar och bara hoppats att någon ska fatta grejen. Kannst du verstehen?!

Att få en inblick i hur medlemmarna i detta band resonerar kring sin musik har med andra ord länge funnits med på önskelistan, och nu kan det bockas av. Jag vill rikta ett monumentalt och från hjärtats botten levererat danke till Pelle Ossler. Till Niklas Hellberg. Och till Andrea Schroeder. För generositeten, för intervjun, och inte minst för allt annat.

***

Sällskapet är aktuella med sitt tredje album, Disparition, utgivet 16/3 på BMG. Jag tog kontakt med dem och ställde frågor om bland annat skivan, Sällskapets vision och gamla och nya medlemmar. Här är resultatet.

Hur såg skapandeprocessen ut den här gången? Hur och när började arbetet med skivan och hur utvecklades det?

Det fanns en del idéer kvar sedan tidigare plattor som vi inte hunnit med att ta vara på. Samt att det fanns en hel del nya idéer som vi samlat på oss mellan plattorna. Tanken var att ta ett steg till mot ett ännu mer europeiskt sound.  Ytterligare en förlängning på tidigare plattor. Mycket har arbetats på separat, men vi har också setts och tagit varje fas vidare.

– Och hur ser skapandeprocessen ut rent generellt för Sällskapet? Ses ni och jammar eller sitter ni var och en för sig och sedan skickar grejer till varandra?
Vi brukar träffas och skapa en känsla och en ljudbild som vi sedan arbetar vidare med till färdiga låtar.
Ordet disparition tycks vara ett franskt ord för försvinnande. Berätta lite om vad titeln betyder för plattan?

Det har samma betydelse som det engelska “void” och nån bra svensk översättning av ordet finns inte. Vi snubblade över ordet när vi letade en titel till en av låtarna och tycker att det är väldigt fint, också grafiskt. Det skulle kunna vara ett svenskt uttryck och borde bli det eftersom betydelsen av ordet faktiskt saknas i svenskan. Sen var det en märklig slump (eller inte?) att Andrea (Schroeder, sångerska på albumet. red.anm.) döpte sin senaste platta till just Void, hon hade då inte börjat spela in med oss och visste inget om våra planer på titel.

4050538344370_Sallskapet_VO.indd

Med den här plattan känns det som att ni närmat er ett mer låtbaserat sound än tidigare, med mindre fokus på rena atmosfärer och ambientstycken. Var det ett medvetet val?
Föll sig naturligt att det blev så den här gången. Fanns en tidig tanke på att försöka göra lite mer tydliga melodier, fast kanske inte heller med helt vanliga låt-arr. Men då det passade perfekt med Andreas sång på det ljudlandskap som fanns så blev strukturen som den blev.

 

Ljudbilden på albumet är verkligen massiv, och med grym dynamik vad gäller mix och produktion. Vad har ni använt för utrustning när ni spelat på skivan och var någonstans har ni spelat in?

Niklas Hellberg: Vi har använt det som jag brukar använda. Inga märkliga grejer. En bra mick och ett bra ljudkort. Kan gärna rada upp vilka prylar det är men det blir väldigt tekniskt känns det som i detta sammanhang. Den är inspelad i studio Nutopia, och delar av sången i Hansa Tonstudion i Berlin. Sen är den ju mixad av maestro Ilbert.

 

Hur ser den röda tråden ut mellan dessa tre Sällskapet-album?

Hellberg: Tåg, Hamnstäder, Berlin. Svart-vitt, noir, Europa, kantigt. Jag tycker man känner igen känslan trots att plattorna i sak är relativt olika.

Ossler: Den röda tråden är väl att vi försöker sätta ljud till ett Europa som vi uppfattar det.

 

För den som inte är så haj på tyska, kan ni säga något om texterna (även om det förstås är Andrea som skrivit dem)?

Bara Andrea kan svara på det. Enligt henne har hon låtit sig inspireras av musiken som vi skickade, vi gjorde instrumentala spår och Andrea lyssnade och satte ord till det hon kände när hon lyssnade. Tanken var 2-3 låtar med henne men det blev åtta…

Frågan om tid är ett tema hon använder vilket passar oss bra eftersom vi ju kommit på att den egentligen inte existerar.
Andrea Schroeder: I found oceans and cities in the music – in a time that is lost, a time that stands still and moves fast and decays. Memories appear, all is in repetition, it already happened or will happen someday. A travel through time – disparition.

 

Vad lyssnade ni på när ni jobbade med skivan?

Vi såg på film.

-Vilka filmer var detta?

Ossler: Jag minns inte så noga, men Stalker såg vi.

 

Sällskapets visuella estetik har alltid varit särpräglad och slående, precis som Osslers. Så även fallet med den här skivan, med dess omslag och fantastiskt fina merchandise. Kan ni berätta lite om Sällskapets visuella uttryck?

Ossler: Jag hade från början en dröm om en tydlig och genomgående visuell stil i Sällskapet och tyckte att vi borde ha en fjärde medlem som bara sysslade med bild. Nu blev det inte så och då får vi skapa det själva. En sorts postfuturistisk stil, precis som musiken. Är själv löjligt förtjust i artister eller band som har en tydlig estetisk linje. Ytterst sällsynt är det.

 

Många fans (inkl undertecknad) fick lite magknip när det blev känt att Thåström inte längre var en del av Sällskapet. När blev det klart att han inte skulle vara med? Och vilken var anledningen bakom?
Det är inte så drastiskt som det låter och är något som sakta bara blev. Varför svarar såklart Thåström själv bäst på, men det handlar väldigt mycket om att kunna fokusera på en sak och att ha tid till det.
Hur kändes det att han lämnade?
Vi hade diskuterat att använda andra europeiska vokalister redan på Nowy Port-plattan. Nu blev det en realitet på ett naturligt sätt. Thåström har också varit delaktig och är även delkompositör till några av låtarna. Så ja, att Thåström inte är med som fast del i projektet Sällskapet är såklart supertråkigt. Men han är en livstidsmedlem i Sällskapet ändå.  Du vet, har man varit med i Sällskapet så kan man inte lämna.
Var det alltid självklart att fortsätta utan honom?

Nej. Hade inte han sagt ok till det så hade det inte blivit någon fortsättning. Det var ju han som bildade bandet en gång.

 

Var det givet att Andrea skulle sjunga på skivan, eller fanns det något annat upplägg?
Fanns som sagt redan på förra plattan tankar om europeiska sångerskor. Så även på denna. Initialt var nog tanken att vi skulle ha flera. Men det skulle blivit för splittrat i sin upplevelse. Så det blev fokus på det tyska ljudlandskapet och Andrea.
Vi spånade många idéer i inledningsskedet, under tiden som vi byggde låtar instrumentalt. En idé var ingen sång alls, en annan var att använda olika sångare på olika europeiska språk (utom engelska, svenska eller holländska) och den första och oundvikliga var ju tyskan…och Andrea.

i_vUJZT9uzy8IWRmkLwBwUHQTTs

Du, Pelle, jobbade ju med Andrea på hennes senaste soloalbum, som Rockis (Ivarsson, basist och producent hos bl.a. Thåström och solo-Ossler. red.anm.) producerade. Var det så ni för första gången kom i kontakt med henne? I vilket skede av arbetet med skivan var detta?

Ossler: Andreas partner Jesper Lehmkuhl, som också skriver mycket av Andreas musik, tog kontakt för många år sen via Facebook. Han var intresserad av vad vi höll på med och verkar själv i nån sorts eurobluesvärld. Jag träffade dom båda när jag spelade i Berlin med Høyem (Sivert Høyem, norsk sångare/låtskrivare, som Ossler turnerade med 2014. red.anm.), och vi bestämde oss för att göra nåt tillsammans. Så blev det att jag spelar på Andreas platta och hon sjunger på Sällskapet.

 

Andrea kommer utifrån till ett ganska slutet sällskap (ni har ju känt och jobbat ihop med varandra i närapå decennier). På vilket sätt har hon påverkat ert uttryck och er dynamik?

Inte alls. Hon har skapat texterna utifrån färdiga ljudlandskap, låtar och melodier.

Vi har ju bjudit in gäster från första början. Nino Ramsby på första, Bruno K Öijer och Anna von Hausswolff på Nowy Port, så situationen är bekant. Skillnaden är att Andrea sjunger på nästan hela plattan, det var aldrig meningen, men hennes djupa röst och inte minst språket placerade vårt material i helt rätt sammanhang.

 

Kan ni berätta om hur bandet bildades?

Niklas Hellberg: Det var Thåström som frågade mig en sen natt i Köpenhamn om vi inte skulle ta och bilda ett syntband. Sen är det ju självklart att ett syntband behöver en gitarrist och då var ju Ossler självskriven.

 

Hur har Sällskapet, som band/projekt/vision, utvecklats genom åren? Hur har era ambitioner ändrats?
Ambitionen är samma som från första början. Att med ljud visualisera atmosfärer och resor.

 

Vem är ledaren i bandet? Har ni olika roller?

Nån ledare har vi inte, det är slutresultatet som bestämmer och starkast argument vinner. Men Hellberg är kanske mest drivande. Men alla beslut tas gemensamt, vilket blir enklare ju färre man är, såklart.

 

Er musik är fruktansvärt bra på att frammana rent synestetiska upplevelser – man ser ödsliga bangårdar och hamnområden framför sig när man lyssnar på er musik, man känner lukten av bränd diesel, våt asfalt, hör sprakande tågledningar – vad upplever ni själva av er musik och vilka upplevelser vill ni ge lyssnaren?

Superbra att du känner så. Det är hela ambitionen. Att ge lyssnaren en inre bild. Att det inte bara passerar. Vad som faktiskt visualiseras är ju högst personligt.

 

Hittills har Sällskapet aldrig spelat live. Kan det komma att ändras?

Det får framtiden utvisa. Kanske vore något att göra något live. Faktum är att vi spelade live utan publik när vi gjorde lite film kring några av låtarna.

***

Disparition finns ute nu via BMG, på vinyl, cd och digitalt.

 

RECENSION: SÄLLSKAPET – DISPARITION

4050538344370_Sallskapet_VO.indd

I fem långa år har man gått och väntat. På de varmkalla taggtrådsgitarrerna, på stålverksklangerna och högspänningselektroniken. På de där tonerna som bättre än någonting annat gestaltar skymningen som vårt Europa hopplöst sitter fast i. I fem långa år har man väntat på Sällskapets tredje platta. Nu är den här. På fredag, 16/3, släpps Disparition.

En hel del har förändrats sedan 2013 års Nowy Port. Grundaren och sångaren Joakim Thåström är inte längre fast medlem. I stället sjungs merparten av låtarna på plattan av Berlin-baserade sångerskan Andrea Schroeder – på tyska. Vi var många som fick lite magknip när detta tillkännagavs hösten 2016, men det krävs inte många lyssningar innan den känslan är som bortblåst. Schroeder vet hur man förvaltar Sällskapet-soundet. Hon sjunger med en gränsgångares röst, likt den hos landskvinnan Nico. Hon flyter otvunget och mellan vår värld och den hinsides, och jag kan inte föreställa mig en röst – möjligen med undantag för just Thåströms – som bättre hade kunnat ikläda sig Pelle Osslers och Niklas Hellbergs europeiskt vemodiga och karga ljudbilder.

Och just ljudbilden på albumet är något som känns igen. Även om kompositionerna till stor del drar mer åt låthållet än på tidigare skivor (utan att för den skull trilla in i någon vers-refräng-vers-mall!) känner vi igen den värld Ossler och Hellberg skapar. Med sitt patenterade maskinella driv, som är lika suggestivt och subtilt som det är kärvt och hotfullt, framställer de en monokrom värld av glas, betong, fuktig asfalt, överhettad diesel och disiga hamnkranar. Och så ibland gnistrar en ljusskärva till, om så bara likt reflektioner i en vattenpöl. Skivan är producerad av Sällskapet själva, och mixad i Hansa Tonstudio, Berlin, av maestron Michael Ilbert. Och man måste lyfta på hatten åt samtliga inblandade – för detta är i det närmaste ett ljudmässigt mästerverk. Perfekt balanseras de skarpa gitarrljuden, den mullrande maskinbasen och elektroniken, med Andreas sång, och jag försöker förgäves att komma på när jag senast hörde en skiva – där nämnda herrar inte var inblandade – som lät såhär bra. Varje pianoackord, varje vridning på varje ratt och varje furiöst utfall mot gitarren tas till vara på och vägs på guldskål. Resultatet blir därefter.

Men hur är det med låtmaterialet, undrar ni? Det är starkt, ska jag säga er. Mycket starkt. Inledande trojkan Disparition, Pt. 1MorgenlichtDie Zeit vergeht rör sig mellan smygande lågintensitet och kokande feberpuls. Mittpartiet, bestående av Westerplatte, L’Autostrada och Wandler, utgör emellertid plattans koncentrerat starkaste stund. Instrumentala, dova Westerplatte är ”gamla” Sällskapet, och en låt som med sitt maskinella, malande stöveltrampsbeat perfekt levandegör minnet av nazisternas övergrepp på Polen 1939, på halvön utanför Gdansk med samma namn. Westerplatte följs sedan av vad som måste betraktas som årets hittills mäktigaste låt – L’Autostrada. Från introts ritual-rytmer, fräsande syntar och Osslers åskmolnsgitarrer, till Schroeders mässande sång. Och så från ingenstans dyker han upp – maskinisten från Högdalen. Som en osalig ande fladdrar Thåström sedan in och ut ur L’Autostrada. Han låter lika unikt och förbannat hungrig och angelägen som vanligt. Och hans blotta närvaro skänker minst två ton extra tyngd och emfas åt en låt som redan är allt man vågar önska sig. Och har Ossler någonsin spelat mer emotionell eller sårbar gitarr än vad han gör vid 2:58-strecket? Jösses, vad fint. Från denna omtumlande upplevelse tas vi till Wandler. Det är ingen lätt uppgift att följa en mästerlig låt som L’Autostrada, men Wandler gör ett finfint jobb. Schroeder sjunger om en drömvärld där verklighet och dikt flyter samman, och Hellberg och Ossler tonsätter detta ypperligt med skarp och industriell perkussion och subtila gitarr- och syntfigurer. Efterföljande Waltzer påminner oss sedan om den nyss nämnda europeiska skymningen, och låter som om Leonard Cohen gjort en låt ihop med Blixa Bargeld, med Niklas Hellberg på piano. Tiefenrausch, skivans näst sista låt, är en annan höjdpunkt. Med porlande, puttrande elektronik och drömlik stämning skapas ett kvintessentiellt berlinskt sound, minnande om Bowie och Eno, som just dessa ljudmakare skulle betalat dyrt för 1977 – eller 2018, om så var fallet! Skivan avslutas sedan med Disparition, pt. 2. Schroeder sjunger med sin ömtåligaste röst och man slussas motvilligt ut ur Sällskapets värld, till ljudet av ödsliga pianotoner och gitarrer som ömsom smeker, ömsom hugger i en.

Jag har till leda pratat om vad Sällskapet betyder för mig, så jag skippar det, den här gången. I stället trycker jag för femtielfte gången på ”play”, och önskar (kanske förgäves) att det inte ska ta fem år till nästa platta. Och så säger jag tack.

Betyg: 9/10

Bästa låt: L’Autostrada

Om ni gillar detta: Sällskapet – s/t, Andrea Schroeder – Where the Wild Oceans End, Ossler – Evig Himmelsk Fullkomning, Citizen H – Transference

 

SÄLLSKAPET: Alla (hittills utgivna) låtar – rankade och kommenterade!

 

Det är alltid både svårt och vanskligt att skriva listor. Extra svårt när ett enda band står i fokus. Ännu lite svårare när bandet ifråga är så jämnt som Sällskapet är. Visst, de har inte givit ut så hemskt mycket musik, men den musik de har givit ut håller hög klass. Varje klang, varje anslag, varje sprakande synt, varje dallrande gitarr, är minutiöst frammejslad. Allt är en noga utvald byggsten till den suggestiva drömvärld av järn, betong, fräsande kablar och dieseldofter som är Sällskapets hemvist.

Så varför krångla till det för sig och ranka (och kommentera!) varenda låt de givit ut? Well, helt enkelt för att det är så satans skoj, och Sällskapets musik är så inspirerande och en värld man gärna dröjer kvar i.

Så vad som följer är alltså alla låtar från alla album, plus alla extralåtar från 2007, och nya singeln Morgenlicht – rankade och kommenterade – från ”sämst” till bäst! Håll i er!

 

24. Bagatelle (feat. Anna von Hauswolff)

År: 2013

Album: Nowy Port

– På Nowy Ports motsvarighet till debutens svartvita piano-noir Rum 212 hör vi Anna von Hauswolff visa upp sångmässig bredd. Hennes visksång är lika obehaglig som den är snygg. Synd, bara, att den hamnade så långt bak i mixen.

 

23. E40

År: 2013

Album: Nowy Port

Nowy Ports mest aggressiva instrumentallåt, med ett beat som alltid påmint mig om den gamla PLP-b-sidan Dreamin’ in Perfect Distortion. En snabb, dunkande färd rakt österut.

 

22. Slite

År: 2007

Album: – (outgiven, finns endast som video på YouTube – se ovan)

– En låt som under drygt två minuter växer från försiktig dark ambient till frustande mörkerrock, för att sedan åter mynna ut i en viskning. Mycket snyggt.

 

21. Dom glömda

År: 2013

Album: Nowy Port

– Hetsiga stråkar och (underbara) stålverksklanger.

 

20. Rum 212

År: 2007

Album: Sällskapet

– Ett litet rum. En grammofon på golvet. Fönstret står öppet, ett blekt solljus strilar in. I fönstret står en en ensam kvinna och tittar ut på ett sönderbombat Dresden.

Sällskapets musik föder bilder – rörliga, orörliga. Detta är min bild av Rum 212.

 

19. Nattportiern

År: 2007

Album: Sällskapet DVD

– Jazz från Ruhr. Att denna låt valdes bort säger en hel del om nivån på Sällskapets debutplatta. Döpt efter en alldeles makalös film, med två av filmhistoriens mest obesjungna ikoner i huvudrollerna, Dirk Bogarde och Charlotte Rampling.

 

18. Del 2

År: 2013

Album: Nowy Port

– Köttets lustar, ála Sällskapet. Rytmiskt, coolt, med en bra text och lysande gitarrer från Ossler.

 

17. Var och en av oss (feat. Bruno K. Öijer)

År: 2013

Album: Nowy Port

– Hur bedömer man den här? Textmässigt hör den ju hemma på förstaplatsen. Landets bästa poet, Bruno Keats Öijer, levererar en av de bästa dikterna från sin allra bästa diktsamling, i fullständig symbios med Sällskapets karga musik. Samtidigt känner jag mig villrådig. Den hade kunnat hamna lite varstans på listan.

 

16. Le Havre

År: 2007

Album: Sällskapet

– Suveränt drone, med ett syntetiskt horn som skulle kunna vara Maskinistens anfader.

 

15. Järnstaden (feat. Nino Ramsby)

År: 2007

Album: Sällskapet

– Drömsk visa, körd igenom ett industriellt filter. Ramsbys och Sällskapets till synes olika världar möts, som den mest naturliga sak i världen. Verklighet och fiktion flyter ihop, hopp föds och suddas ut.

 

14. Gdansk

År: 2013

Album: Nowy Port

– Spöklik, subtil dark ambient. Slut ögonen och du står och huttrar i en råkall hamn, väntande.

 

13. Flodvaktaren

År: 2013

Album: Nowy Port

– Dramatiskt och suggestivt. Sprakande och dovt mullrande. Med Motławas hypnotiska skvalp i bakgrunden. En låt som på många sätt ringar mycket av det som Sällskapet är.

 

12. Morgenlicht

År: 2018

Album: Disparition

– Blekt solljus på fuktig asfalt. Kallvarmt dis genom en jämngrå Europa-himmel. Tunga hjul på en förlåtande autostrada. Bort, bort, bort. Sällskapets första låt utan Thåström, och första med Andrea Schroeder. Andrea gör saknaden uthärdlig.

 

11. Järnstaden (Thåström)

År: 2007

Album: Sällskapet DVD

– Mer oljud, mer stål, och världens bästa, nu levande, sångare gör denna version till den bästa.

 

10. 482 MHz

År: 2007

Album: Sällskapet

– Jag hade kunnat skriva hyllmeter bara om känslan Sällskapet och deras debut fyllde mig med i mars 2007. Det är en sådan där upplevelse man är med om en gång och som sedan aldrig går ur kroppen (eller själen). Jag kan inte fördjupa mig i detta här och nu, men jag kan säga att efter Nordlicht-singeln i februari 2007 hade en musikalisk revolution påbörjats i mig. Jag hade aldrig förr hört något liknande, men kände instinktivt och direkt att detta var jag.

Denna känsla förstärktes och bekräftades när skivan sedan släpptes, och 482 MHz var ju förstaspåret på skivan och låten som slussade in en till Sällskapets värld. Låten börjar lite försiktigt, för att sedan anta formen av en bulldozer och obönhörligt meja ner en. Alla inblandade går loss fullständigt, men på något sätt lyckas de bibehålla mystiken som är Sällskapet.

Och Thåströms brunstiga väsande var för den 21-22-åriga Niklas själva essensen av coolhet – och kan mycket väl vara det även än i dag!

 

9. Nowy Port

År: 2013

Album: Nowy Port

– Titelspåret från Sällskapets andra album, uppkallat efter en stadsdel i Gdansk i Polen.

Huvudpersonen pressar sig fram genom hamnarna, över kajen, under stjärnorna, förbi försäljarna, och dricker fyra glas special för att känna sig på riktigt. Armbågar sig fram, på väg mot något högre. Vad får vi inte veta, men stjärnorna vet, guldfiskarna likaså. Huvudpersonen vet också.

En låt om att köra över tillvarons motstånd med bara sin egen vilja som drivkraft och vapen. Och ännu ett exempel på hur skickliga dramaturger Sällskapet är och hur de utan att svettas en droppe lätt kan få en låt att skifta mellan smygande och stegrande, från subtil till dramatisk.

 

8. Spår överallt

År: 2007

Album: Sällskapet

Thåströms minns tillbaka på tiden i Amsterdam under början av 90-talet. Det har sagts att det var där och då som hans kärlek till resandet på allvar cementerades. Spår överallt är som en hyllning till detta.

 

7. Hauptbahnhof

År: 2007

Album: Sällskapet

– Centralstationer, tågskenor. Myller av röster. Rörelse. Lugnet av att vara på väg.

 

6. Nordlicht

År: 2007

Album: Sällskapet

– Som sagt, det första omvärlden fick höra från Sällskapet. Slog an omedelbart och stenhårt. Jag hade aldrig hört något liknande. Minimalistiskt, långsamt, intensivt, kallt och varmt och intimt om en krog i Hamburg dit man kommer när man ”mönstrat av” och inväntar den där färjan som förr eller senare oundvikligen tar oss alla med. Och om det finns någon som fortfarande undrar: ja, krogen finns på riktigt, och den är mycket trevlig.

 

5. Ravic

År: 2007

Album: Sällskapet

Pelle Osslers tour de force i Sällskapet. Sveriges (världens, väl?) febrigaste, mest suggestiva, nervigaste och bästa gitarr blandas här ut med jämbördig elektronik och resultatet blir Sällskapets mest fulländade instrumentallåt.

 

4. Såg dom komma

År: 2013

Album: Nowy Port

– Episk, dimmig och väldigt vacker och industriell ambient-gospel, om ett utdraget och förhöjt ögonblick då allting tycks hända. Och Ossler briljerar som vanligt.

Det första smakprovet från Sällskapets andra album (och det kanske mest emotsedda album i mitt musiklyssnarliv). Låten var precis vad man ville höra och släpptes precis när man behövde den som mest. Att man aldrig har fått höra denna låt live är i det närmaste oförlåtligt – den hade kunnat bli höjdpunkten på vilken konsert som helst.

 

3. Rött liguriskt vin

År: 2013

Album: Nowy Port

– Vad som från början, 2007, var en bluesig, konfrontativ Thåström-demo vid namn Rött liguriskt regn, blir i Sällskapets händer en sprakande, ambient, elektronisk ballad, med referenser till både Velvet Underground och Adam Zagajewski. Iskall och kärv och samtidigt vansinnigt snygg och sexig, och med en Thåström som sjunger med sin allra sköraste röst.

 

2. Honungsgatan

År: 2007

Album: Sällskapet

– Minimalistisk svartsjuke-noir, med inslag av självförakt, och med en mycket suggestiv Ossler-gitarr som dyker upp genom hela låten. Jag:et förföljer nattetid sitt kärleksintresse, men konfronteras med och lär sig om sig själv snarare än någon annan. En utomordentligt bra låt som tåls att spelas ett oändligt antal gånger.

 

1. …den dan

År: 2007

Album: Sällskapet

– Man väcks ur den vackra, febriga hypnosen som är Sällskapets debutalbum med detta hänsynslösa knytnävsslag i magen till låt. I åtta låtar har man vaggats in i något slags brusande drömtillstånd av Ossler-gitarrer, malande elektronik, och drömska texter sjungna av en röst som låter som att den sitter bredvid dig. Sedan kommer plötsligt …den dan. …den dan är en kärlekslåt, men den hotfulla, pulserande musiken, parat med textens uppräknande av omöjligheter, gör den till en osannolik sådan. Men det passar bra, för kärleken den besjunger är en kärlek så obegripligt stor att den i sig blir osannolik.

En låt som knockade mig när jag hörde den för första gången, 28/3 2007, och jag har ännu inte rest mig. Kommer nog aldrig komma upp.

***

Och där har vi det. Sällskapets alla hittills utgivna låtar, rankade. Det har inte varit lätt – stundtals har det varit riktigt svårt, men i vanlig ordning har det varit kul. Nu ser vi fram emot Disparition.

Tack till Sällskapet.

Foton av Anna Ledin Wirén resp. Sara Broos (hämtad från www.sallskapet.net).

Bäst just nu: Januari 2018

 

Nytt år, och det har börjat med ett BANG. Här är ett axplock av allt det ni måste lyssna på för att kunna känna er riktigt fräcka.

Mount EerieDistortion

Phil Elverum är en mästare på långa, episka, berättande låtar (Through the Trees 1 och 2, Known World, mfl). Han är också en mästare på att med enkla medel sätta ord på det fasansfullt djupa och komplicerade vi ideligen tvingas möta under vår tid här på jorden. På nya singeln Distortion ser vi prov på båda. Distortion är en fortsättning på fjolårets viskande, men brutala, album A Crow Looked at Me, som kretsade kring hustrun Genevieves död och saknaden efter henne. Distortion har till viss del mer distans och behandlar döden och vad döden gör med tillvaron i mer generella ordalag, men är för den skull på intet vis mindre drabbande.

 

The DecemberistsSevered

– I mars är amerikanska The Decemberists tillbaka, och får man tro nya singeln Severed har indiefolk-bandet helt lagt om stilen. Borta är de akustiska sjömansvisorna och det organiska sound man kommit att förvänta sig från Portland-bandet. På Severed spelar de istället mörk synthpop, med New Dawn Fades-gitarrer. Och de gör det som vore det den mest självklara sak i världen.

 

SlowgoldMörkare

– Redan om en månad kommer ett nytt album med Amanda Wernes Slowgold – blott ett år efter framgångarna med den fina Drömmar. Den atmosfäriska progg-vis-jazzen får här stryka på foten för en tjurig, soulig blues, som klär Amanda och hennes röst minst lika bra, och lovar mycket gott inför plattan.

 

PreoccupationsEspionage

– Kanadas kanske främsta postpunkare Preoccupations (fd Viet Cong) är tillbaka. På nya mörkerdängan blandar de iskalla syntar, Joy Division-percussion och Killing Joke-attityd och- energi, med en dagsaktuell text om svek, tvivel och korruption. Mycket imponerande.

 

SällskapetMorgenlicht

– Som jag skrev i fredags, är Sällskapet tillbaka. Morgenlicht, som gästas av Andrea Schroeder, är blekt solljus på fuktig asfalt. Kallvarmt dis genom en jämngrå Europa-himmel. Tunga hjul på en förlåtande autostrada. Sällskapet är tillbaka.

Bonus:

Rome startar sin Sverige-turné på Babel i Malmö på torsdag kväll, och fortsätter sedan till Göteborg, Stockholm och Karlstad. Jag rekommenderar alla att gå. Se detaljerad info här. Och läs min recension av Romes nya album här.

 

Inga gamla låtar den här gången, men det är inte undra på. Det är glassiga tider nu, för en musikslukare.