Bäst just nu: Januari 2018

 

Nytt år, och det har börjat med ett BANG. Här är ett axplock av allt det ni måste lyssna på för att kunna känna er riktigt fräcka.

Mount EerieDistortion

Phil Elverum är en mästare på långa, episka, berättande låtar (Through the Trees 1 och 2, Known World, mfl). Han är också en mästare på att med enkla medel sätta ord på det fasansfullt djupa och komplicerade vi ideligen tvingas möta under vår tid här på jorden. På nya singeln Distortion ser vi prov på båda. Distortion är en fortsättning på fjolårets viskande, men brutala, album A Crow Looked at Me, som kretsade kring hustrun Genevieves död och saknaden efter henne. Distortion har till viss del mer distans och behandlar döden och vad döden gör med tillvaron i mer generella ordalag, men är för den skull på intet vis mindre drabbande.

 

The DecemberistsSevered

– I mars är amerikanska The Decemberists tillbaka, och får man tro nya singeln Severed har indiefolk-bandet helt lagt om stilen. Borta är de akustiska sjömansvisorna och det organiska sound man kommit att förvänta sig från Portland-bandet. På Severed spelar de istället mörk synthpop, med New Dawn Fades-gitarrer. Och de gör det som vore det den mest självklara sak i världen.

 

SlowgoldMörkare

– Redan om en månad kommer ett nytt album med Amanda Wernes Slowgold – blott ett år efter framgångarna med den fina Drömmar. Den atmosfäriska progg-vis-jazzen får här stryka på foten för en tjurig, soulig blues, som klär Amanda och hennes röst minst lika bra, och lovar mycket gott inför plattan.

 

PreoccupationsEspionage

– Kanadas kanske främsta postpunkare Preoccupations (fd Viet Cong) är tillbaka. På nya mörkerdängan blandar de iskalla syntar, Joy Division-percussion och Killing Joke-attityd och- energi, med en dagsaktuell text om svek, tvivel och korruption. Mycket imponerande.

 

SällskapetMorgenlicht

– Som jag skrev i fredags, är Sällskapet tillbaka. Morgenlicht, som gästas av Andrea Schroeder, är blekt solljus på fuktig asfalt. Kallvarmt dis genom en jämngrå Europa-himmel. Tunga hjul på en förlåtande autostrada. Sällskapet är tillbaka.

Bonus:

Rome startar sin Sverige-turné på Babel i Malmö på torsdag kväll, och fortsätter sedan till Göteborg, Stockholm och Karlstad. Jag rekommenderar alla att gå. Se detaljerad info här. Och läs min recension av Romes nya album här.

 

Inga gamla låtar den här gången, men det är inte undra på. Det är glassiga tider nu, för en musikslukare.

Annonser

Recension: Rome – Hall of Thatch

2COP004_b

Hall of Thatch, Jerome Reuters elfte fullängdare som Rome, går han ifrån de filosofiska, politiska och historiska spörsmål och kontexter som ramat in merparten av tidigare album. I stället söker han sig inåt. Inåt i sig själv, inåt i människan. Han söker svar på de stora frågorna kring makt, nåd, vem man är, vem man bör vara, vart man är på väg. Inspirationen sägs komma från en resa Jerome gjorde till Vietnam för några år sedan. Där kom han i kontakt med buddismen, umgicks med munkar och med sig själv.

Men skivan innehåller inga enkla eller lättsamma svar på någon av frågorna. Som Jerome själv har sagt: ”It’s not the peak of the holy mountain, merely the base camp. That’s all I can sing about, because I’ve not yet been any further.” Och kanske är det just därför resultatet är såpass starkt. Här finns inga muntra klyschor eller lättköpta slutsatser till dessa uråldriga spörsmål, bara kärva konstateranden, i bästa fall på väg mot ljuset.

Faktum är att Hall of Thatch är en av de mörkare och kargare Rome-skivorna, hittills. Även om de kvintessentiellt europeiska skymningsballaderna som blivit Romes signum finns kvar är många av de nio låtarna uppbyggda kring rigida, strama och i grund och botten bluesiga gitarrfigurer. Dessa för tankarna till amerikanska mörkermän som dels Neurosis-frontmannen Steve Von Till och dennes soloalster. Men också kanske framförallt till Swans och deras tidiga 90-tal och de monotona sorgesångerna Failure och Was He Ever Alive. Mer Swans blir det på Martyr, en av höjdpunkterna på albumet. Där kanaliserar Jerome råa, tidiga Swans, vrider upp förstärkaren till 10 och hamrar fram ett monotont komp medan han frenetiskt mässar om maktövergrepp och tro.

Och även om Hall of Thatch inte är musikaliskt lika nyanserad som föregångaren, tillika Romes bästa platta, The Hyperion Machine från 2016, eller innehåller lika många höjdpunkter, är den jämn, genomarbetad och mångbottnad. Den visar även på en spännande ny utveckling i anslag, tilltal och sound som kommer att bli givande att följa.

Nästa vecka kommer Rome till Sverige. 25/1 spelar han ihop med gitarristen Eric Becker på Babel i Malmö. 26/1 i Göteborg på Musikens hus. 27/1 i Stockholm på Klubben. Och slutligen i Karlstad den 28/1, på Nöjesfabriken. Jag rekommenderar alla att se Rome live.

Betyg: 7/10

Bästa låt: Hawker (eller möjligen den råa Martyr)

Om du gillar detta: Rome – The Hyperion Machine, Steve Von Till – As the Crow Flies

Bäst just nu: December 2017, del 1

Attachment-1-17

 

Årets näst sista Bäst-just-nu-lista. Varsågoda.

GodfleshBe God

– Industrimetal-pionjärerna Godflesh är tillbaka, och det med ett genomstarkt album. Där förra plattan på det hela taget var aggressiv och motsträvig är nya albumet mer atmosfäriskt och experimentellt. Lysande utveckling. En av höjdpunkterna är mittenspåret Be God. Där möts lyssnaren av svallvågor av tung elektronik och sångaren Justin Broadricks distade avgrundsvrål, innan låten mynnar ut i en avskalad gitarrslinga.

 

Empathy Test Trampoline

– Londonbaserade synthpopduon Empathy Test debuterade nyligen med att släppa två album på samma dag. Ett vågat drag. En höjdarlåt är den kyliga balladen Trampoline, om att växa ifrån en gång betydelsefulla personer. Tänk Soft Cell, fast 2018.

 

RomeBlighter

– I januari är Rome tillbaka med nytt material, vilket jag skrivit om. Nya singeln Blighter lovar mycket gott. På många sätt en klassisk Rome-låt, men också otvetydigt ny. Här finns en aggressivitet och ett malande jag inte känner igen, som dessutom intensifieras genom hela låten och fler och fler lager läggs på soundet. Efter fyra minuter är man slutkörd, men man vill höra låten igen. Och igen.

 

HaterBlushing

Jag hyllar Malmös (Sveriges?) just nu bästa popband Hater så ofta jag får chansen, och med tanke på hur produktiva de är (två ep:s och ett album på ett år) får jag chansen ganska ofta. Senaste ep:n Red Blinders innehåller deras bästa låt hittills, Blushing. Jag har skrivit om den förr, men det skiter jag i. Den låten har allt som var bra med melankolisk och atmosfärisk svensk indiepop från 00-talet (och det är ganska mycket). Just i dag går jag igång på basslingan (årets vackraste!) som återkommer här och var. Den låter som sann kärlek, som lycka och saknad i ett.

 

SwansWas He Ever Alive?

– I februari besöker Michael Gira Köpenhamn för en akustisk spelning, och detta har fått mig att återupptäcka Swans mer avskalade låtar. Was He Ever Alive? är en kolsvart sorgesång om ett liv så meningslöst, så bortslösat, att låtens jag tvivlar på om det ens existerat. Efter några studsiga, experimentella och stökiga album hoppas jag nu att Gira och kommande uppsättning av Swans återvänder till detta mer avskalade sound.

Nyheter: Rome tillbaka med nytt album

2COP004_b

 

19 januari nästa år är Rome tillbaka med nya albumet Hall of Thatch. I pressreleasen kan man läsa att Jerome Reuter, som han egentligen heter, den här gången gått ifrån tidigare skivors filosofiska, politiska och historiska spörsmål och i stället vänt siktet inåt, mot sig själv. Skivan beskrivs ta upp personliga och allmänmänskliga ämnen och tankar kring varat, intet, det mänskliga tillståndet, och detta inom en metafysisk och transcendental kontext. Inspirationen sägs komma från en resa Jerome gjorde till Vietnam för några år sedan. Där kom han i kontakt med buddismen och med ett folk som stirrade utplånandet i vitögat för mindre än 50 år sedan. Men Jerome är noga med att poängtera att han inte nått något högre tillstånd, att det hela är en ständigt pågående resa: ”The album is not the peaceful end product of that peaceful being that you eventually want to become, but it focuses the struggle that leads to this point. We obviously tend to have difficulties in letting go. On the album I try to make this negotiation along the journey from one state to another audible. Where am I, who am I, what would I like to be, what must I surrender to achieve this?…//…It’s not the peak of the holy mountain, merely the base camp. That’s all I can sing about, because I’ve not yet been any further.”

Musikaliskt jämförs soundet på skivan med idel mörkermän såsom Swans, Wovenhand och Neurosis-sångaren Steve Von Till och dennes kriminellt förbisedda soloalster. ”Rome’s basic sound has always been massive, but on none of the project’s previous albums was it ever so dark and powerful as on ‘Hall of Thatch’. Reuter grants rays of light here and there, but admits that this time there is no escape. This is not music that you can just flop down to. Rome compares it to being thrown into some satanic barrel organ, where you are never able to come out of it unscathed.”

Första singeln Blighter släpps på fredag, 24/11.

På söndag 26/11 och måndag 27/11 agerar Rome förband åt ThåströmCirkus i Stockholm.

Hall of Thatch släpps 19/1 på Trisol Music Group. Kort därpå, 25/1, inleds en Europa-turné på Babel i Malmö. Fullständiga datum här.

 

Bild hämtad härifrån.

Bäst just nu: augusti 2017, del 2

Processed with Snapseed.
Bäst just nu

 

Det är åter dags att lista de bästa låtarna just nu.

RomeMine

– Tidigare i sommar släppte Rome ett album inspelat live i Berlins berömda Hansa Studio. Klassiskt Rome-material fick nytt liv i angelägna och vitala tagningar. Med på skivan fanns en outgiven låt – Mine. En postpunk-dänga som för tankarna till det brittiska 80-talet.

 

SannhetIndigo Illusion

– Brooklyns Sannhet har gjort ett av årets bästa album. De har skakat av sig mycket av sin death metal-bakgrund och låter, i synnerhet på Indigo Illusion, som om Robert Smith i vredesmod bestämt sig för att göra The Cure till ett instrumentalband. Det är blytungt, det är mörkt, men det är samtidigt melodiskt, vemodigt och mycket atmosfäriskt.

 

ClosenessPersonality Therapy

– Makarna Todd och Orenda Fink (kända från The Faint respektive Azure Ray) debuterade nyligen med sitt nya band, Closeness. Musiken de gör är som en blandning av de nyss nämnda banden; det är elektroniskt och kyligt, precis som The Faint, men låtarna bär samtidigt Azure Rays sorgsna, inbjudande signum. Albumet är mycket bra, och som bäst blir det på avslutaren och tillika titelspåret Personality Therapy – en låt som tonsätter känslan av ensampromenader i vintermörker.

 

ThåströmKörkarlen

– Vi är ett steg närmare Centralmassivet. Nya singeln är kylig och varm, ljus och mörk, om vartannat. Den är också närapå dansant och mer elektronisk än vad vi tidigare hört från Thåström. Läs min längre recension av låten här.

 

Red RiderHuman Race

– Tack vare Pitchforks lysande artikel (och lika lysande, och tillhörande, spellista) om syntens påverkan på den amerikanska folk- och Heartland-rocken på 80-talet, upptäckte jag igår denna pärla. Red Rider är ett kanadensiskt band, som under 80-talet var stora i Kanada, men egentligen ingen annanstans. Human Race är hämtad från tredje albumet, Neruda, från 1983. Det är en väldigt tidstypisk rocklåt, med stora syntar och stora gitarrer, men som tack vare nutida band som The War on Drugs, som hämtat mycket inspiration från just den här typen av rock, låter väldigt modern.

 

Tack, och på återhörande.

Nyheter: Thåström+Rome

 

Förra årets mest lyckade artistsamarbete var det mellan Jerome Reuter (Rome) och Joakim Thåström på Romes låt Stillwell, från skivan The Hyperion Machine. Med på samma skiva fanns även en utmärkt cover på Thåströms showstopper Fanfanfan, översatt till engelska. I november i år gör Thåström en rad konserter på Cirkus i Stockholm, för att promota sitt nionde studioalbum Centralmassivet, som släpps i september. I lördags, 19/8, tillkännagavs det att med som gäst på de två sista av dessa konserter (26-27 november) är ingen mindre än just Rome. Ett ypperligt val av förband, tycker jag, och hoppas på en Stillwell-duett.

 

Bilder hämtade härifrån resp. härifrån.

2016 In Review: The albums

2016.img_3541

 

20. Bon Iver22, A Million

– Justin Vernons musik blir underligare och underligare, och svårare och svårare att relatera till och förstå, men den blir aldrig ointressant.

19. And Also the Trees Born Into the Waves

– AATT:s 2000-tals-renässans, som inleddes 2003 med Further From the Truth (och peakade med 2007 års mästerverk (Listen For) The Rag and Bone Man håller i sig, och visar inga tendenser på att falna.

18. Minor VictoriesMinor Victories

– Det var inte mer än rätt att världen åter skulle få njuta av Rachel Goswells (Slowdive) utmärkta stämma.

17. Cities Last Broadcast The Humming Tapes

– Brusig, stämningsfull dark ambient, ibland med närapå jazziga inslag.

16. Citizen HTransference

– Niklas Hellbergs solodebut. Hellberg är ju annars mer känd från All That Jazz, Peace, Love & Pitbulls och Sällskapet, och som en avgörande viktig kugge i Joakim Thåströms solokarriär och -band. Som Citizen H gör han instrumental, elektronisk dark ambient, och hans fingertoppskänsla för atmosfärer och ljudlandskap är intakt. Jag hoppas på ett fysiskt släpp.

15. Marissa Nadler Strangers

– Förföriskt mörker.

14. 1900Tekno

– Christian Gabel är en av Sveriges bästa ljudmakare.

13. Iggy Pop Post Pop Depression

– Iggy släppte i maj karriärens tredje bästa soloalbum, nedpetat endast av Berlin-plattorna från 1977. Texterna är inspirerade, sången sitter perfekt, och musiken (styrd av Josh Homme och Iggy själv) är intressantare än på decennier.

12. ApocryphosStone Speak

– Kylig, karg dark ambient. Låter som en fika vid en hamn, i januari. Utan något att fika på.

11. Christian KjellvanderA Village: Natural Light

– En promenad längs öde fält, gårdar och åkrar i november.

10. Neurosis Fires Within Fires

– Vackert och skräckinjagande om vartannat. Neurosis har gjort det igen. Metal för folk med för mycket finess och känsla för att lyssna på metal.

9. Ivy BellsSculptures

– Skimrande pop, så melankolisk att man blir förlamad.

8. David BowieBlackstar

– Precis som sin gamle vapendragare Iggy, så släppte också Bowie ett av karriärens bästa album i år. Men till skillnad från Iggy, så fick Bowie inte uppleva vilket genomslag plattan fick. Två dagar efter release gick han bort i levercancer. Vedervärdigt.

7. Nick Cave & the Bad SeedsSkeleton Tree

– Den gamla föreställningen om att konstnären frodas när tillvaron rasar ihop får här vatten på sin kvarn.

6. Maria Taylor In the Next Life

– Jag är så vansinnigt svag för Maria. Hennes röst, hennes melodier, hennes texter och den sorgsenhet som genomsyrar alla hennes skivor. I år släppte hon sin karriärs jämnaste platta, och återförenades med Conor Oberst (om än bara på en låt).

5. Leonard CohenYou Want It Darker

– 2016 var året då ikonerna gjorde comeback, och Cohen tillhör den skaran. 2016 var även året då många ikoner gick bort, och dessvärre tillhör Cohen även detta gäng. Han dog  några veckor efter releasen. Detta är hans bästa platta sedan 1988 års I’m Your Man. Soundet är kargt, texterna fokuserade, rösten stannar tiden. Klassisk Cohen.

4. AllseitsChimäre

– Soundtracket till alltings undergång. Vansinnigt snygg dark ambient. Fantastisk produktion.

3. RomeThe Hyperion Machine

– Jerome Reuter går ifrån temaskivorna, och får trots det ihop sin bästa och jämnaste platta hittills. Mörk, romantisk, atmosfärisk. Lyriken sitter, melodierna är rakt igenom starka. Och Thåström gästar.

2. Frida HyvönenKvinnor och barn

– I höstas gick jag från att inte ha någon relation till Fridas musik (hade hört debutplattan 2005 när den var ny, men det var allt) till att betrakta henne som en av vårt lands intressantaste artister och textförfattare. Allt tack vare denna skivan.

1. Conor Oberst Ruminations

– På Ruminations skalar Conor av sig precis allt, och blottar sig på ett sätt han inte gjort sedan han som 20-åring slog igenom med Bright Eyes. Men då var det (till en början) febrig ångestpop, nu ger han ett betydligt mer samlat intryck, trots att ångesten finns kvar. Men den är tyngre nu. Mer gnagande än skärande. Melodierna är lika bra som någonsin, men texterna är ännu vassare. Djupt personligt, men samtidigt aldrig annat än allmängiltigt.

 

Köp plattorna där plattor säljes. Fotot är taget av mig. Photo by me.