Recension: Erik de Vahl – Hold Your Breath

erikdevahl2

Jag börjar med att säga att jag (ännu) inte lyssnat på Eriks podcast som hänger ihop med albumet, och således bedöms albumet helt fristående.

Erik de Vahls musik har alltid varit både drömsk och djupt melankolisk, oavsett om han kompats av elektronik eller av en akustisk gitarr. I fallet med Hold Your Breath är det för det mesta gitarren som ackompanjerar de sorgsna melodierna, men det drömska är lika intakt för det. Och låtkvalitén likaså – Erik de Vahl har gjort ett av årets bästa och finaste album. Och intimt är det, dessutom. Ibland så till den grad att det känns som att man tjuvlyssnar på något väldigt personligt, men man kan inte låta bli att dröja kvar eftersom man relaterar så till det man hör, och man återkommer gång efter annan. Det man hör, känslan som flyter genom hela plattan, är ljudet av ren, äkta kärlek och rädslan för förlust. Men det är också sentimentalitet i sin allra vackraste och smakfullaste form. Som starkast blir detta i den förkrossande vackra Hearts (en låt som mycket väl kan vara den bästa han någonsin gjort), och de tre instrumentala spåren Sorgenfri #1, 2 och 3. Här kristalliseras Eriks uttryck till perfektion och som lyssnare lämnas man visserligen knäckt, men med en varm känsla i hjärtat.

I intervjuer har Erik sagt att han efter varje skiva känner att han ska sluta med musiken. Det vore en förbannad synd om han gjorde verklighet av detta.

Bild hämtad härifrån. Köp skivan härifrån.

Recension: Agent Blå

agent-690x690

 

Och så var den här, Agent Blås fullängdare, efter en lång rad singlar. Singlarna, som alla återfinns på albumet, var larmiga postpunkdängor med mycket (döds)popkänsla. Resten av albumet låter likadant. Det är ett jämnt och enhetligt album, och kvalitén är definitivt hög, men det är aningen odynamiskt. De göthbergska Robert Smith-gitarrerna går som en röd tråd genom hela plattan. Likaså det relativt snabba tempot, och skivan hade absolut tjänat på ett par långsammare nummer för att bryta av och skapa fler nyanser och mer djup. Det ska dock tillstås att gitarrerna är skivans stora behållning – lead-gitarristen är Göteborgs nästa gitarrhjälte.

Man uppnår en dynamik med sistaspåret, tillika plattans odiskutabelt bästa låt, Faust. En sex minuter lång, kylig postpunk-dräpare om en relation som inte riktigt vill sig. Här tar gitarrerna stor plats och de gör de allra bästa av det. Jag gläds med alla unga (och olyckliga) dödspopälskare, som får ha denna pärla i hörlurarna på väg hem efter någon mindre lyckad kväll. Här hittar man en tyngd och ett uttryck som man mer än gärna får ta med sig till uppföljaren. Och jag ser fram emot att följa dem.

 

Bild hämtad härifrån.

 

Recension: Liam Gallagher – Wall of Glass

Attachment-1

 

I kväll, klockan 20:30 svensk tid, stod världen stilla. Liam Gallagher släppte då lös sin debutsingel, Wall of Glass, som soloartist, live på brittisk radio. Förväntningarna hade varit skyhöga. Vad skulle vi få?

Vi fick ingen vårig, folkrockig och akustisk kärleksvisa likt Songbird, ingen lennonsk och mörk psykedelia likt Born on a Different Cloud. Inte heller någon rå, explosiv rock’n’roll-rökare likt Man of Misery eller Ain’t Got Nothin’. Vad vi fick var en välproducerad pop-rock-dänga med bluesinfluenser, ett sjujäkla driv och en jättebra och konfrontativ text, och en fantastisk sångmelodi i verserna. Liam, som ofta fått kritik för sin röst de senaste åren, sjunger dessutom bättre än på mycket länge. Röstläget är balanserat, id:t är självlysande och han låter väldigt avslappnad.

Han är sin generations klarast lysande rockstjärna. Han är en av de allra största i min bok. Och han är tillbaka. Äntligen.

I believe the resurrection’s on.

 

Lyssna på Wall of Glass på Spotify, köp den på iTunes, se videon på YouTube. Och kom ihåg att köpa albumet As You Were i oktober.

***

Tonight at 7:30 BST, the world stood still, as Liam Gallagher let his debut solo single loose on the world, live on BBC Radio 1. The expectations had been sky high. What would we be getting?

We didn’t get a spring-y, folky, acoustic love song like Songbird. Nor did we get a lennonesque dark psychedelic number like Born on a Different Cloud. Nor a raw, explosive rocker like Man of Misery or Ain’t Got Nothin’. What we did get was a nicely produced pop-rocker with bluesy influences, a hell of a stomp and drive, great confrontative lyrics and an amazing vocal melody during the verses. Liam, whose voice often has been criticized over the last few years, is also singing better than he has in a long time. His voice is balanced, instantly recognizable and he sounds very relaxed.

He is his generation’s brightest shining rock star. He is one of the greatest in my book. And he is back. Finally.

I believe the resurrection’s on.

 

Listen to Wall of Glass on Spotify, buy it on iTunes and watch the video on YouTiube. And be sure to buy the album As You Were when it’s released in October.

The National är tillbaka (eller Hur jag slutade våndas och valde att konsekvent blogga på svenska)

national

I samma veva som ett av planetens bästa och mest intressanta band, The National, åter äntrar scenen bestämmer jag mig för att tills vidare endast skriva på mitt modersmål svenska, oavsett ämne. Och när det nu är utrett går vi över till dagens spörsmål – The National.

Den 8:e september släpper The National (via det ypperliga bolaget 4AD) sin sjunde fullängdare, som har fått titeln Sleep Well Beast. Mörkermännen från Brooklyn (via Ohio) lockar med så lovande låttitlar som Day I Die, Born to Beg, I’ll Still Destroy You, The Dark Side of the Gym och The System Only Dreams in Total Darkness. Den sistnämnda är också singeln, som gavs ut i dag.

På singeln hittar vi klassiska National-ingredienser som mollstämda pianon, en drivande bas och den där fingertoppskänslan för melodier som sätter sig utan att för den skull tappa i subtilitet, men vi bjuds även på distade gitarriff och körsångerskor. Singeln vittnar också om att sångaren Matt Berninger fortfarande skriver texter bättre än många andra engelskspråkiga textförfattare i dag. Som vanligt blandar han sitt bläck med lika delar Cohen, Cave och Morrissey – mörker, finess och humor – och delar här med sig av en haltande relation. Någon är världsfrånvänd och isolerad, en annan vill för mycket, tappar tron och känner sig i vägen. Det de hade har blivit något annat. We’re in a different kind of thing now. 

I sommar och fram till december är The National ute på turné. Den 4-5/11 spelar de på Annexet i Stockholm. Läs mer om turnén här, och lyssna på singeln här.

 

Bild hämtad härifrån.

 

Recommendation/New Discovery: Hater

hater

 

I’ll be writing this post in English since the band’s lyrics are in English. They also have a great chance of making it outside of their native Sweden (mainly because I think they’re good enough) and as many people as possible should check them out.

The band I’m speaking of is Hater, hailing from Malmö, Sweden. They debuted last year with an EP, Radius, released on PNKSLM. Their first full length, titled You Tried, was released one month ago (also on PNKSLM), and that album is the main focus of this post.

The music that Hater play is a moody sort of (indie-)pop. It’s not cute enough to be twee, it’s not dark enough to be post punk, not fuzzy enough to be shoegaze nor shimmering enough to be dream pop. Yet they incorporate all of these genres into their own expression. They have the aforementioned moodiness, and some of the darkness, of certain types of post punk (Common Way, Always to Get By). They have the wistfulness and melancholy found in dream pop (Carpet, You Tried) and the sometimes distorted, sometimes jangly guitars of C86/twee (Stay Gold, Mental Haven). And on Heavy Hearts they play an almost Fleetwood Mac-ian kind of sophisticated pop (pinch of salt, please) – in an ‘indie’ sort of way, of course.

Their singer, Caroline Landahl, alternates (convincingly) between hoarse cries and an almost velvet-y whisper. She sings of lost love, getting by in life, dealing with yourself and others – and I believe every word she says. The melodies surrounding her voice and lyrics are strong, yet subtle. You might not be walking down the street whistling any of the songs off of You Tried, but when you listen to the songs, the melodies, you feel them, way down in your gut.

I was supposed to see them live this past December, supporting Radio Dept., but my plans fell through (as so often they do…), and I wound up selling my ticket instead. Better luck next time, I hope. And hopefully soon!

Their album is available for purchase at PNKSLM’s store and all the usual places.

Photo from: http://pnkslm.tictail.com/product/hater-you-tried-lp-black-vinyl

Thåström 60: Lista 6, platserna 10-1

kollage

 

Vi är framme vid 20:e mars 2017. Vi är framme vid sista listan. Framme vid Thåströms 60-årsdag. Det har varit ett roligt projekt, och spännande att verkligen gå till botten med vilka låtar jag faktiskt tycker allra bäst om. Thåström är en oerhört jämn artist, så det har endast i undantagsfall varit lätt att göra urvalet och att sedan ranka de utvalda låtarna. En del listplaceringar ångrar jag, kanske även vissa låtval, men jag tänker inte gräma mig över det nu. I stället fokuserar vi på listan. Topp 10-listan. Thåströms 10 bästa låtar.

 

10. Uppgång & Fall (Ebba Grön)

År: 1982

Album: Ebba Grön

– På Ebbas sista platta var punken ett minne blott. Dessutom hade trion blivit en kvartett när Skånes punkikon Stry Terrarie anslutit till gruppen året dessförinnan. Parallellt hade Stry och Thåström startat Rymdimperiet; ett mer meldiöst och samtidigt experimentellt sidoprojekt till Ebba Grön. Deras musik bottnade i influenser som E-Street Band, new wave och dansmusik, och några av dessa influenser läckte över till Ebbas tredje och sista platta. Nu var ljudbilden varmare, svängigare, och innehöll instrument som klaviatur och munspel, som man normalt sett inte förknippade med Ebba. Skivan är långt bättre än sitt rykte, och innehåller några av Ebbas allra bästa låtar. En av dessa är Uppgång & Fall. En vemodig, Stones-doftande, melodiös pop-rock-dänga, med suveränt samspel mellan piano, munspel och akustisk (och elektrisk) gitarr, och med en av Thåströms allra bästa Ebba-texter (sannolikt den allra bästa). Texten är skriven ur ett utanför-perspektiv. Jag:et är förpassat till att passiviserat stå utanför samhället – medicinerad står han lydigt i kö och väntar “på sånt som blir över”, så att icke-existensen ska få fortsätta lite till. Man har tutat i honom att han ju “har allt” – en mor som tar hand om honom, tak över huvudet (får vi anta), fysisk hälsa(?), men han vet bättre. Han vet att han ju egentligen har “ingenting alls”, att hans liv är en “skyddad verkstad för meningslöshet”. Och i den sista versen lyser den gamla anarkismen igenom – när samhället som understödjer och skapar dessa tillstånd faller sönder ska han skratta, inte sörja. Han är ivrig, men väntar tålmodigt.

 

9. Jag är en idiot (Imperiet)

År: 1988

Album: Tiggarens tal

– Ännu en låt som, om detta vore en lista över texter, hade platsat på topp 5. Nu hamnar den strax söder om topp 5. Men jösses vilken fantastisk text och låt detta är. En hänsynslös och blodig uppgörelse med sig själv och de tvivelaktiga handlingar man gjort sig skyldig till: svek, falskhet, egoism. Imperiet har aldrig låtit argare eller mer skoningslösa än här. 14 år senare skulle Thåström fullända låten på Röda Sten i Göteborg. Den versionen hör till de allra, allra bästa Thåström-inspelningar som släppts.

 

8. Sluta när jag vill

År: 2012

Album: Beväpna dig med vingar

– En låt som i sitt tidiga skede, redan 2007, var en upptempo, närmast rusig (och alldeles underbar), rocklåt, inspelad i Berlin, vars närmaste släkting torde vara den elektriska versionen av The Haters. Fem år senare är den en lågmäld, elektronisk ballad. Helt ny stil, närapå en helt ny låt – men lika vacker, lika fantastisk. Texten är minst lika bra. Är det jag:et som konfronterar sig självt? Ställer sig självt till svars för alla flyktförsök och alla gömställen? Svaret som ges är vare sig defensivt eller nekande, blott ett konstaterande att “det är såhär: jag kan sluta när jag vill”. Gott så.

 

7. Kort BIOGRAFI med litet testamente

År: 2009

Album: Kärlek är för dom

– När den utmärkta musiktidningen Sonic 2012 listade Thåströms 50 bästa låtar, framröstade av vänner, kollegor, musikjournalister, branschfolk, var det Kort biografi som vann. Jag kan förstå varför. Det är ett mästerverk till låt. Med ett textgrepp, lånat av den amerikanske beatpoeten Lawrence Ferlinghetti, via svenska Sonja Åkesson, bestående av fragmentariska minnesbilder från hela livet rullar låten på med ett tungt musikaliskt driv, och avslutas med en sista vädjan att, när den yttersta dagen kommer, få slippa läggas på Skogskyrkogården, halvvägs ut till Farsta. 

Låten är enorm live, och måtte han aldrig tröttna på att spela den.

 

6. Karenina

År: 1989

Album: Thåström

– När Thåström år 1985 höll på att sugas ner i  det oerhört folkkära vis- och balladträsket, i och med Imperiets enorma framgångar med Bellman/Taube-singeln, var paniken nära. Taxichaffisar och gamla tanter visste vem han var, och de ville småprata. Imperiet tvärvände och släppte året därpå sin mest ambitiösa skiva, Synd. Mörk, atmosfärisk, experimentell (för att vara Imperiet), och med texter som drog åt både det politiska och det abstrakta. Tre år senare har Imperiet upplösts och ett liknande scenario är på väg att hända. Thåström bestämmer sig för att återigen leka på det folkkäras rand. Han släpper den hjärtskärande kärleksballaden Karenina som singel från sin solodebut, och den blir genast en stor hit. Allmänheten älskar ballad-Thåström. Det gör jag också. Han har ett sällan skådat sinne för drabbande moll-melodier, och hittar med till synes enkla medel in i folks hjärtan med sina texter om den där kärleken som trots allt gick förlorad. Det skulle sedan dröja 16 år innan Thåström släppte en regelrätt kärleksballad igen, och även den gången blev det en megahit. Vi älskar ballad-Thåström.

 

5. Alltid va på väg

År: 2015

Album: Den morronen

– Resandet, både det inre och det fysiska förflyttandet, vägran att stagnera, att varje dag vakna med en ny chans, att hålla ögonen öppna för det vackra runtomkring oss, att alltid vara på väg – det är vad Thåström är för mig. Tröst, styrka, inspiration. Alltid va på väg kristalliserar detta.

 

4. Om Black Jim

År: 2005

Album: Skebokvarnsv. 209

– Om Dan Andersson (Black Jim var en pseudonym han använde) och dennes tragiska bortgång på ett hotellrum i Stockholm år 1920. Hotellet hade cyanväterökt rummen mot ohyra, men inte vädrat ur sängkläderna ordentligt, och Andersson dog en mycket onödig och ensam död.  Texten till Om Black Jim är sannolikt det allra bästa jag läst om döden, när det kommer till låttexter. Texten och det drabbande uttrycket i rösten (en av Thåströms allra bästa sånginsatser) fångar klockrent känslan av maktlöshet och desperation inför det där som väntar oss alla. Pengar hjälper inte, ingen är speciell, ingen skonas, och hur lång eller kort tid man levt spelar ingen roll när de kommer från fabriken. Man är hjälplös, född hjälplös.

 

3. Beväpna dig med vingar

År: 2012

Album: Beväpna dig med vingar

– Precis som Alltid va på väg är detta en hyllning till, och nu blir det pajigt, det vackra i livet, och en uppmaning att fortsätta klättra uppåt, röra sig framåt – beväpna sig med vingar. Än en gång; tröst, styrka, inspiration. Ännu en låt som växer till om möjligt ännu högre höjder live – speciellt under Gun Club-partiet.

 

2. …den dan (Sällskapet)

År: 2007

Album: Sällskapet

– Man väcks ur den vackra, febriga hypnosen som är Sällskapets debutalbum med detta knytnävsslag i magen till låt. I åtta låtar har man vaggats in i något slags vagt drömtillstånd av Ossler-gitarrer, pulserande elektronik, och drömska texter sjungna av en röst som låter som att den finns i samma rum som du, sedan kommer …den dan. …den dan är en kärlekslåt, men dess text och dess hotfulla musik gör den till en osannolik kärlekslåt. Men det passar bra, för kärleken den besjunger är en kärlek så stor, så obegriplig att den i sig blir osannolik.

En låt som knockade mig när jag hörde den för första gången, 28/3 2007, och jag har ännu inte rest mig. Kommer aldrig komma upp.

 

1. Kaospassageraren

År: 2002

Album: Mannen som blev en gris

– Av alla låtar jag någonsin hört är detta min favorit. Av alla låttexter jag läst är detta den bästa. Den redogör för livet, “levandet”, vägarna man tar, besluten man fattar, uppförsbackarna man släpar sig uppför. Och alla transithallarna man väntar i, alla tåg man måste med. Den rastlösa resan. Man hamnar snett, gör bort sig, blir en gris. Men till slut blir pusslet ändå klart. 

Thåström sa i en intervju med Aftonbladet 2002, i samband med släppet av Mannen som blev en gris, att han med Kaospassageraren ville “få fram ett Tarkovskij-landskap”. En ödslighet, en “karg vandring” – och som han får till det! Kaospassageraren låter som Stalker eller Den yttersta domen ser ut. Texten klaffar till 110% med musiken på ett sätt som man ytterst sällan är med om.

Det är en makalös låt, som jag i mitt hjärtas allra djupaste vrår kommer bära med mig tills den dan när mitt nummer kommer upp.

 

 

Och där var listan slut. Thåströms 60 bästa låtar är sammanfattade och rankade. Tack till alla som läst. Ett extra stort tack (och grattis!) till Joakim Thåström för (suverän) inspiration, outsinlig styrka, bottenlös tröst. Tack.

 

Listan finns nu på Spotify. Lyssna här.

 

Köp Thåströms skivor, gå på hans konserter, läs/titta på hans intervjuer. Gör er själva den tjänsten.

 

Det taffliga kollaget är (uppenbarligen) mitt eget verk (men lite hjälp har jag fått – tack för det), men bilderna har jag hämtat från Google.

 

Det var allt, det var allt.

 

/Niklas

Thåström 60: Lista 5, platserna 20-11

 

th

 

Vi är nu framme vid listans verkligt nerviga del – topp 20. Här finner vi de oumbärligaste av de oumbärliga låtarna i Thåströms kanon. Låt oss inte spilla tid, låt oss gå direkt till platserna 20-11.

 

20. Såg dom komma (Sällskapet)

– Episkt, dimmigt och väldigt vackert om ett utdraget ögonblick då allting tycks hända. Och Ossler briljerar som vanligt.

 

19. Österns röda ros (Imperiet)

Imperiets hatlåt till staten Israel. Finns i en rad olika versioner. Imperiets albumversion är pampig och vacker, deras liveversioner var råare, och under Thåströms senaste turné gjordes den i en närapå dansant tappning. En låt som ständigt får nytt liv, och ständigt är aktuell.

 

18. Rött liguriskt vin (Sällskapet)

– Vad som från början var en bluesig, konfrontativ solodemo vid namn Rött liguriskt regn, blir i Sällskapets händer en sprakande, ambient, elektronisk ballad, med referenser till både Velvet Underground och Adam Zagajewski. Nowy Port är på det stora hela underlägsen Sällskapets självbetitlade debut (men nämn den skiva som inte är det!), men topparna är verkligen skyhöga.

 

17. Staten och kapitalet (Ebba Grön)

– Här tar Ebba proggens fröer, sår dem i söderortsbetong, vattnar med sur tirnave, och upp växer ett sjuhelvetes punkschabrak med evigt liv. Precis såhär ska man axla ett arv. Listans enda cover, om jag inte minns fel. Kan också vara alla tiders bästa cover, men jag är inte helt säker. En rock n roll-dänga som ständigt och jämt känns fräsch, när man än sätter på den.

 

16. …ingen neråtsång

– En låt som finns i lika många versioner som det finns stjärnor på himlen. Textmässigt tillhör Thåströms absoluta topp, och hade detta varit en lista över hans bästa texter hade den platsat på topp 5. En oförställd redogörelse över hur det är att vara människa och behöva kämpa för att kunna vara den man vill vara, där man vill vara.

Och på grund av en miss i mitt låtval tvingas jag dela sextondeplatsen på två låtar. Den andra låten är…

Nordlicht (Sällskapet)

– Det första som omvärlden fick höra från Sällskapet, alldeles i början av 2007. Revolutionerade min musikuppfattning och slog an omedelbart och stenhårt. Jag hade aldrig hört något liknande. Minimalistiskt, långsamt, intensivt och intimt om en krog i Hamburg dit man kommer när man “mönstrat av” och inväntar den där färjan som förr eller senare oundvikligen tar oss alla med. Krogen finns för övrigt på riktigt och är mycket trevlig.

 

15. Söndagmåndagsång

– Ett slags systerlåt eller uppföljare till Brev till 10:e våningen. Våren har kommit och man har flyttat hem igen. Allting är sig likt, fast ändå inte. Man tar några steg tillbaka och betraktar vad man har runtomkring sig, inser att man trots allt kanske inte är den man var när man lämnade.

 

14. Långsamt genom

– Självrannsakan på en promenad genom stan. Blytung live, blytung på platta. Ljus och mörker sida vid sida.

 

13. Honungsgatan (Sällskapet)

– Minimalistisk svartsjuke-noir, med inslag av självförakt, och med en mycket suggestiv Ossler-gitarr som dyker upp genom hela låten. Jag:et förföljer nattetid sitt kärleksintresse, men konfronteras med och lär sig om sig själv snarare än någon annan. En utomordentligt bra låt.

 

12. Fanfanfan

– Få artister kan stoltsera med en genuint fantastisk och intressant låt som sin allra mest populära. Thåström kan det. Detta är en odödlig låt, med en melodi som är så klassisk och självklar att det känns som om den funnits sedan urminnes tider, och med en text så mänsklig och från hjärtat att alla kan relatera till den. Så här skrivs odödliga låtar.

 

11. Die Mauer (Ebba Grön)

– Ännu ett exempel på en omåttligt populär och allmänt älskad låt ur Thåströms kanon som är värd varenda hyllningsord. Omöjlig kärlek och en melodi som alla kan uppskatta. Ihop med Joy Divisions Love Will Tear Us Apart (1980) och The Smiths There Is a Light That Never Goes Out (1986) tillhör Die Mauer postpunk-generationens mest eviga evergreens.

 

Och så var det bara en enda lista kvar, platserna 10-1, och den publiceras på Thåströms 60-årsdag, den 20:e mars. Vi ses då!

Bilden tillhör Kulturbloggen och är hämtad härifrån.