Recension (tillika bäst just nu, november 2017, del 2): Noel Gallagher’s High Flying Birds – Who Built the Moon?

https---images.genius.com-4a33fe07867287d27f88e51e91d795a4.1000x1000x1

Trötta svenska rockjournalister kommer aldrig att respektera Noel eller Liam Gallagher. Oavsett vad de gör eller hur plattorna egentligen låter kommer samma murkna och motsägelsefulla argument om att det var bättre förr, att de aldrig utvecklas och att det är Beatles- och Stones-influerat rehashas tills tidens ände. Även nu, när Noel släppt en platta som inte låter som något annat han har gjort rapas dessa härskna och mycket lata invändningar upp i recension efter recension. Jag är trött på’t och jag begriper det inte. Nedan följer en recension skriven av någon som dels lyssnat på skivan och dels är insatt i ämnet.

Noel Gallagher är tillbaka, och det med sitt bästa och mest helgjutna album under eget namn, och det klart bästa Gallagher-albumet post-Oasis. Förhandssnacket har (i överkant) handlat om att det är experimentell, hemskt underlig och dansant techno-psykedelia Noel snickrat ihop med producenten David Holmes. Det är fel. Nog för att Who Built the Moon? är modig och inte låter som något annat album han gjort, men SÅ konstig är den inte. Gitarrerna är fortfarande framträdande, men det är större fokus på atmosfärer och ljud, och även rytm. Syntar och samplingar tar mer plats än tidigare, och influenserna är hämtade från fransk pop och psykedelia, men även från tidiga 90-talets Madchester-scen. Men under alla nya och nygamla influenser och referenser är det fortfarande rockmusik med bra melodier, och med Noel Gallaghers klassiska röst ibland långt fram i ljudbilden, ibland långt bak, dränkt av effekter, och ibland, som under de stämningsfulla mellanspelen Wednesday 1 och 2, saknas den helt.

Att Noel sticker ut hakan och gör något nytt är ju roligt, men plattans största behållning är givetvis det starka låtmaterialet. Från öppningsspåret Fort Knox, som är mer ett introstycke i stil med Oasis klassiska Fuckin’ in the Bushes, till avslutande (bonusspåret) Dead in the Water, är det ett jämnt och välskrivet album. Höjdpunkterna är många och starka: förstasingeln Holy Mountain, med Paul Weller på orgel, var jag väldigt tveksam till när jag först hörde den, men den växte sig stark ganska omedelbart. Det är hans mest catchy popsingel på Gud vet hur länge. Keep On Reaching är hårdkokt och malande soul. It’s A Beautiful World går från att i verserna vara suggestiv och monoton till att formligen explodera i en stark och atmosfärisk refräng. Be Careful What You Wish For är disig och psykedelisk blues, med en underbar gitarrloop genom hela låten. The Man Who Built the Moon är plattans mörkaste spår. En dov och episk pärla, full av religiös symbolik, som inte hade låtit fel på ett Nick Cave-album.

Som minst engagerande blir det på den traditionella och rätt bleka pop-rockaren Black and White Sunshine, som jag hade tagit för ett överblivet spår från något hans två tidigare soloalbum, om det inte hade varit så att alla låtar skrevs från scratch i studion i samband med inspelningen. Men de mer traditionella inslagen är inte bara av ondo. Bonusspåret Dead in the Water är en klassisk, akustisk Noel Gallagher-ballad, men så skör och vacker att klockorna stannar. Den är dessutom inspelad live i en irländsk radiostudio och existerar bara i just den här tagningen. Det kan mycket väl vara hans bästa sololåt och den mäter sig utan problem med hans gamla bands största stunder.

Efter att Noel släppt två mer eller mindre ojämna plattor var jag ganska övertygad om att lillebrorsan/ärkefienden Liam skulle dra det längsta strået i år, med sin upphaussade och habila solodebut As You Were. Men genom att återuppfinna sig själv och vidga sitt uttryck, men samtidigt bibehålla sin kärna, visar Noel med Who Built the Moon? att han är den vassare låtskrivaren av de två bröderna.

Annonser

Recension: Morrissey – Low in High School

morrisseylowinhighschool

 

Det var nog inte många som vågade hoppas på en ny Morrissey-skiva efter senaste skivbolags-debaclet 2014, då det skar sig (rejält) mellan Moz och dåvarande labeln Harvest. Och efter några rykten om nya kontrakt i fjol och tidigt i år som inte ledde någonstans såg det inte vidare ljust ut. Men så i augusti stod det plötsligt klart att Morrissey skrivit på för BMG och att ett album kallat Low in High School skulle släppas i november. Och där är vi nu.

Skivan är på många sätt en typisk Morrissey-platta: ojämn. Det är lite för många murkna politiska låtar, lite för spretigt sound, men också gott om rejäla toppar. Home is a Question Mark hör till hans starkaste låtar under 2000-talet. I Bury the Living, likaså. I den förstnämnda sjunger han om rotlösheten som jagat honom under stora delar av livet, och om kärlekslösheten som blivit hans signum. I den sistnämnda belyser han det godtyckliga och meningslösa med krig och ger den enskilde soldaten mer ansvar och mer skuld än man är van vid. Home is a Question Mark är episk, självlysande, svävande pop av klassiskt Moz-snitt, som under sista minuten fullständigt lyfter mot skyarna för att aldrig någonsin komma ner igen. Hänförande. I Bury the Living byter mot slutet kurs och går från att vara en tung och mörk halvballad till Bowie-aktig music hall, och mynnar slutligen ut i ett trallande som är så skört och så vackert att det blir lönlöst att kämpa mot tårarna.

Det är överhuvudtaget första halvan av skivan som är bäst. Öppningsspåret My Love, I’d Do Anything For You är stompig, glammig Moz-rock i stil med You’re Gonna Need Someone On Your Side och Glamorous Glue. Texten är lysande, bortsett från ett par mediefobiska rader alldeles i början. Här återfinns också andrasingeln I Wish You Lonely, en stark och vital poplåt som friskt varvar introspektion med politik.

Andra halvan av skivan är musikaliskt spretigare, vekare och har överlag sämre texter. En grandios och vacker låt som Israel hade definitivt förtjänat en bättre text. When You Open Your Legs, med sin lysande refräng, hade klarat sig utan tango-arrangemanget. Ännu tydligare och än mer enerverande tango hör vi i The Girl from Tel Aviv Who Wouldn’t Kneel, som bortsett från ett par starka textrader helt saknar existensberättigande. All the Young People Must Fall in Love, vars grundbudskap är fint, har en lekfull, om än lite väl lättsam, sångmelodi och hade blivit en bättre låt utan textens ytligt formulerade politikerförakt. Men allra sämst är ändå Who Will Protect Us From the Police. Tungfotad kött-och-potatis-rock, sångmelodi utan melodi och en simpel och tråkig text (om än med en relevant frågeställning i dessa tider), som verkligen borde ratats i ett tidigt skede. Detta är Ganglord del 2: nu ännu segare och tröttare!

Men trots dessa brister ska man kanske inte klaga för mycket. Sedan 2014 då Morrissey senast släppte ett studioalbum har brittisk pop dominerats av låtar som Thinking Out Loud av Ed Sheeran och Hymn for the Weekend med Coldplay.  Låtar (och upphovsmän) som i praktiken fungerar som hån mot popmusiken som uttrycksform och övergrepp på varje normalbegåvad musiklyssnare. Att en sådan som Morrissey nu återvänder och ger oss låtar som Home is a question mark och I Wish You Lonely betyder mer än vad de flesta musiklyssnare och -tyckare omedelbart begriper. Vore det inte för dessa och liknande inslag i våra musiklyssnarliv hade vi för längesedan varit ohjälpliga träskallar. Morrissey håller oss ännu på rätt sida gränsen.

Recension: Thåström – Centralmassivet

FullSizeRender-50

På förstasingeln, industrigospeln Old Point Bar, konstaterade Thåström att tiden var utmätt. Blott en fjärdedel återstår, mässade han. På nästa singel, Körkarlen, är Dödens hantlangare och kusk i antågande. Överallt på Centralmassivet står jag:et ansikte mot ansikte med människans ofta rätt bistra villkor; att medmänniskor försvinner, att man får ångra både ett och annat, att hur man än vrider och vänder på det så är vi inte särskilt unika; samma början och slut väntar oss alla, och när som helst kan det vara över. Men Thåström vore inte Thåström om det hela inte målades med flera nyanser än så. På sina sena soloskivor, och då i synnerhet de två senaste, har Thåström, som ofta beskylls för att vara både deppig och svår, varit rent livsbejakande. Han har hyllat resandet, kärleken, sina barn, och musik och litteratur som berört och inspirerat honom. Han har hela tiden lyft fram det stora i det lilla och uppmanat oss att alltid vara på väg, tro på det man inte törs tro på, och att beväpna oss med vingar. På Centralmassivet må han beröra en rad obekväma ämnen, men han berättar samtidigt för oss att livet är vackert, att de stora stunderna bör tas till vara på, att vi ska låta det goda rulla. Att det är något stort på gång, och att om vi måste blöda så är det helt okej. På nyss nämnda Låt det goda refererar han 15 år bakåt i sin egen historia och lånar en nyckelrad ur mästerverket Kaospassageraren: titta aldrig bakåt, vänd dig aldrig om, sjunger han. Thåström tar pulsen på människan, ställer diagnos och ger oss botemedlet.

Musiken på skivan är skriven ihop med Niklas Hellberg, en av Thåströms allra trognaste bundsförvanter de senaste 25 åren. Tillsammans har de även producerat skivan, och spelat in den i främst Berlin och Karlstad. Hellberg är ett slags ljudlandskapsarkitekt och multiinstrumentalist, en Brian Eno från Värmland om man så vill, och tillsammans har de skapat ett till stor del elektroniskt album som bultar, kokar och fräser. Bluesen i Malmö är ett undantag. En tidlös hymn som mer eller mindre hade passat in på så skilda plattor som Synd, Kärlek är för dom och Beväpna dig med vingar, likaväl som på Centralmassivet. Körkarlen är pulserande industripop. Plattans bästa låt och tillika titelspår är en atmosfärisk och mycket soulig postpunk-ballad som låter som om sentida Bruce Springsteen gått med i The Cure anno Disintegration. Det finns inte tillstymmelse till tvivel om att det där är en av Thåströms allra bästa låtar genom tiderna. Den sköra och aviga pianoballaden Aldrig av med varandra hade inte låtit malplacerad på Skebokvarnsv. 209.  Vidare är albumets avslutande triptyk bestående av Som mästarna målat himlen, Karaokebaren och Natten för det här är en mäktig samling ödesmättade och sprakande industriballader. Gitarrerna och syntarna gnisslar och fräser ikapp innan LaGaylia Fraziers makalösa stämma, som förgyller fem av skivans nio låtar, slussar oss ut och skivan tar slut.

Ofattbara 60 år fyllda fortsätter Thåström att utmana både sig själv och oss lyssnare. Han  finslipar sitt patenterade uttryck, väjer med lätt hand för upprepningar och förblir landets mest relevanta artist och låtskrivare. Och varje ny skiva han släpper är potentiellt den bästa han gjort. Centralmassivet är inget undantag.

(Dubbel)Recension: Alvvays – Antisocialites och The Pains of Being Pure at Heart – The Echo of Pleasure

 

Två av twee- och indiepoppens främsta fanbärare har nyligen båda släppt nya album; kanadensiska Alvvays och amerikanska The Pains of Being Pure at Heart. Så varför inte behandla bägge i en och samma text?

Alvvays följer upp sin hyllade (och självbetitlade) lo-fi-debut från 2014 med den något mer polerade Antisocialites. Där debuten påminde om Beat Happening och Beta Band låter Antisocialites mer som ren pop, nu förankrad i Johnny Marr-gitarrer och skivbolag som Matador och Sarah Records. Och ofta fungerar det alldeles finfint. Den drömska Dreams Tonite är en av årets finaste poplåtar, om en tvåsamhet som inte riktigt vill sig. Och Not My Baby, om livet omedelbart efter ett uppbrott, är verkligen inte så dum, den heller. Och det är i dessa vemodiga, nedtonade stunder som skivan är som bäst (precis som i fallet med debuten). Då kommer de ofta välskrivna och indiepoppigt finurliga texterna fram och bandets musikaliska finesser och kvaliteter står tydliga. I de (tyvärr lite för många) upptempolåtarna lyser de gamla och något enerverande influenserna igenom och intresset falnar.

The Pains of Being Pure at Heart lider av syndrom, med den lilla skillnaden att här saknas det nedtonade och nyanserande stunder nästan helt och hållet. Kip Berman, för närvarande bandets enda fasta medlem, är fortfarande tweeigt täppt i näsan, men det musikaliska soundet har ändrats till att låta fläskigare. Produktionen låter (relativt!) dyrare och mer opersonlig, syntpåläggen är fler, och det hela drar ofta åt ett ganska ointressant new wave-poppigt håll. Men framför allt saknas melodierna, och för ett renodlat popband är melodierna som bekant a och o. Skivan pågår i dryga 40 minuter och det mesta låter likadant rakt igenom. Det känns extra tråkigt då föregångaren, 2014 års Days of Abandon, var fullsprängd med skimrande indiepoplåtar och Bermans bästa melodier hittills. Förklaringen kan, om man vill vara cynisk, ligga i att detta är Pains mogna album. Berman skrev plattan när han och hans fru väntade barn. För ett band som byggt en karriär på att skriva om ung och flyktig kärlek, i en genre som premierar hjärtesorg och förluster, är det förstås en stor utmaning att tackla en sådan här omvälvande förändring och mognad. Vad gör man som indiepoppare, när kärleken inte längre är flyktig och man har ett litet liv att ta hand om? Kanske gör man gladlynt och melodifattig new wave-pop, vad vet jag? Jag önskar Berman lycka till, och sätter på plattans enda fullträff – det vackra avslutningsspåret Stay, som låter som en uppdaterad Field Mice-ballad.

Recension: The National – Sleep Well Beast

5913672e1d363

 

16 år efter det självbetitlade debutalbumet har The National gått och gjort vad som sannolikt kan vara deras allra bästa platta. Det musikaliska uttrycket känns igen från de flesta av de föregående skivorna – de gör fortfarande National-musik (som endast kan höras, ej förklaras), men uttrycket har finslipats med fingertoppskänsla och når här en kulmen. Svärtan som alltid varit deras signum och som för varje skiva fått fler och fler lager, är nu svartare ändå. Arrangemangen är än mer intrikata och egensinniga än tidigare och blandar och varvar vansinnigt skickligt elektroniska ljud med akustiska, gitarrutsvävningar med varma syntmattor och omöjliga trummönster. Och då har jag inte ens nämnt sångaren Matt Berningers briljanta texter. De tycks vara hämtade djupare inifrån honom själv än någonsin tidigare, och då är han ändå känd som någon som åtminstone till synes bär hjärtat på utsidan, om än då och då maskerat. Kände man inte till kontexten här, att Matt är lyckligt gift och att hans fru Carin Besser faktiskt varit med och skrivit texterna på skivan, hade man trott att detta är The Nationals skilsmässoskiva. Var och varannan låt, den ena brutalare än den andra, tycks handla om ett förhållande som antingen kraschat eller åtminstone är centimeter från asfalten med huvudet före. Men det blir aldrig för privat och det är aldrig utan finess. Matt skriver fortfarande med pennan doppad i Cohen, Morrissey och Cave. Svartsynt, men med kvickhet och nyanser.

På skivans bästa låt, Guilty Party, sjunger han med sin allra sorgsnaste stämma:

You’re sleeping night and day
How’d you do it
Me I am wide awake
Feeling defeated 

I say your name
I say I’m sorry
I know it’s not working
I’m no holiday
It’s nobody’s fault
No guilty party
We just got nothing
Nothing left to say

Det är demonutdrivning, och det är en parallell verklighet där makarna Berninger-Besser får redogöra för och hänge sig åt allt det där som är fel med förhållandet. Det är ingen bitterhet, ingen skuld, bara en förlamande uppgivenhet. Men det känns som en nödvändighet för att det verkliga livet, livet utanför texthäftet, ska fungera. Det är högst sofistikerad parterapi.

Men det är ju också livet i stort som tynger ner Matt. I låten I’ll Destroy You sjunger han om hur inte ens droger eller berusning får honom att känna annorlunda. Ett par verser senare blickar han in i sig själv och ser…ingenting.

I have no positions
No point of view or vision
I’m just trying to stay in touch with anything I’m still in touch with

Liknande känslor går återfinns även i den fenomenalt vackra Walk it Back. Han sjunger där om hur han bara tänker värdelösa tankar och om hur han blandar gräs med vin until everything is less insane. Destruktivitet men med självinsikt, får man väl kalla det.

På skivans sista låt, tillika titelspåret, Sleep Well Beast, är temat återigen parterapi. Till ett elektroniskt arrangemang som stundtals låter mer som The Postal Service än The National sjunger Matt om hur han vill rädda förhållandet och få det tillbaka till hur det var när de först började träffas. Men han kommer ingenstans, han tappar greppet, och mot slutet av låten är de båda parterna som (o)djur inför varandra. En dag kommer någon av dem att förgöras, får vi veta, och låten avslutas med att de önskar varandra en god natt. Sleep well, beast. You as well, beast.

 

bild hämtad härifrån.

Recension: The War on Drugs – A Deeper Understanding

A_Deeper_Understanding

Philadelphia-bandet The War on Drugs, ett av indievärldens mest hypade, släppte i dagarna sitt fjärde album – det på förhand oerhört upphaussade A Deeper Understanding. Föregångaren Lost in the Dream från 2014 var ett av det årets bästa och mest atmosfäriska album. Där blandade man genialt shoegazing med americana och 80-talets syntifierade heartland-rock och fick till ett skimrande resultat – det var vackert men med bett. På A Deeper Understanding har kanterna slipats ner. Soundet är vänare, tempot långsammare. Inget fel på det, i sig. Problemet här ligger i att det låter lite för nedslipat, lite för mysigt. Skivan är inte dålig, men lunkar på i söndagspromenadtakt. Låtarna är välspelade, välskrivna och texterna är lätta att relatera till. Men bortsett från Pain, episka Thinking of Place och den vackra avslutaren You Don’t Have to Go, skivans i särklass bästa låtar, är det inte mycket som sticker ut eller händer. Det är svårt att minnas de andra låtarna. Det blir för homogent.

Något annat som ligger skivan i fatet är dess längd; den klockar in på 66 minuter, och med tanke på dess lite mjäkiga sound och det faktum att samma sångmelodi och låtuppbyggnad tycks återanvändas gång på gång (och för att inte tala om sångaren Adam Granduciels skamlösa Bob Dylan-imitationer som skivan genomgående är ”strösslad” med) känns det som en evighet. Albumet bara pågår och pågår, inte mycket händer, det kryper i kroppen, man blir irriterad och förstår till en början inte varför.

Men som sagt, det är ingen dålig skiva och TWOD är ett bra band. Åtminstone tre låtar på plattan är riktigt bra, och Granduciel är vass på att sätta ord på känslor kring vilsenhet, uppgivenhet, sorg och tvivel. Och han menar vad han säger, både verbalt och musikaliskt. Det är mer än man kan säga om många andra.

 

Bild hämtad från Wikipedia (By Source, Fair use, https://en.wikipedia.org/w/index.php?curid=54892479).

 

Recension: Thåström – Körkarlen

IMG_7707

 

Och så var den här – Körkarlen, singel nummer 2 från kommande albumet Centralmassivet. Där förra singeln, Old Point Bar, var en blytung industrigospel rullande fram över glödhet Louisiana-asfalt, är Körkarlen en sprakande och pulserande elektronisk Berlin-dänga – som det dessutom svänger om (en eller ett par nypor salt)! En svängighet vi nog inte hört hos Thåström sedan de tidiga industriåren i början av 90-talet, och låtar som Fuzzbox och Nutopia. Körkarlen är ”Sällskapet går på klubb”, skulle man kunna säga, om man tillåts ta ut svängarna lite.

Och det är också de båda parhästarna i Sällskapet, Hellberg och Ossler, som utgör stommen i arrangemanget. Niklas Hellbergs högspänningselektronik är låtens musikaliska själ och Pelle Osslers ylande gitarr både smyckar och fyller ut konturerna. Båda är lika oumbärliga.

I likhet med Old Point Bar är det det vackra i livet som bejakas. Man är i en stad som är alldeles rätt för en, man hänger hänglås på bron, minns gamla vänner, och konstaterar att den enda tiden är nu och att man både kan äta kakan och ha den kvar. Allting är möjligt när man är på rätt plats med rätt person. Men precis som i Old Point Bar lurar ett mörker om hörnet. I den låten insåg Thåström att han har blott en fjärdedel kvar. I Körkarlen lyder refrängen: Hey, hey, hey, Körkarlen kommer. För er som inte vet är Körkarlen Dödens sändebud och kusk, och titeln på en roman av Selma Lagerlöf och en film(atisering) av Victor Sjöström.

Man kan och man bör njuta och vara livsbejakande, men förr eller senare har Körkarlen kommit fram, och det är dags att kliva på kärran.

Och det är just den här dynamiken som gör låten så genial. Ljuset och det svagt svarta stråket. Ett öga riktat mot här och nu, det andra håller utkik mot vad som komma skall. Med dessa sanningar i bakhuvudet blir ljuset desto ljusare och varje vacker stund man får till skänks ankras några hundra meter djupare. Simpla sanningar, måhända, men ack så viktiga.

 

1:a september släpps Körkarlen på 12-tumssingel, med Old Point Bar på baksidan. Beställ den från valfri skivmånglare. Tills dess går det fint att spela den på t.ex Spotify. Sista september släpps albumet Centralmassivet (Razzia/Family Tree).

 

bild hämtad härifrån.