En klassiker: THE CURE – PORNOGRAPHY

JPEG-bild-B33F17867C8F-1

Det är dags att med försiktiga steg försöka att introducera ett nytt inslag på 482 MHz. I likhet med bland andra Pitchfork, Hymn och (hopplösa och oläsliga) Gaffa ska jag med jämna mellanrum ägna en klassisk skiva en djupare analys. Vad som betraktas som klassiker är ganska godtyckligt, men någon slags vedertagen uppfattning om skivan i fråga som en klassiker ska helst finnas. Det kan, för att exemplifiera, vara fråga om en odiskutabel mainstream-klassiker (typ: Thriller) eller en indie-motsvariget (typ: Fevers and Mirrors). Eller något mittemellan. I dag, för att sparka igång, har jag valt The Cures mardrömsskildring Pornography, från 1982. Av många betraktat som bandets mästerverk, men av lika många andra är den fullständigt ogenomtränglig. Men om att det är en klassiker råder det ingen tvekan. Låt oss börja.

”People have often said, ‘Nothing you’ve done has had the same kind of intensity or passion.’ But I don’t think you can make too many albums like that, because you wouldn’t be alive.”Robert Smith i en intervju med Rolling Stone, 2004.

1982 var The Cure ett band i spillror. Drogmissbruk, supande, och ett till synes ändlöst turnerande hade gjort slarvsylta av Robert Smiths psyke. Bandet hade funnits sedan 1976, singeldebuterat 1978, men aldrig haft några riktiga hits. Sedan -79 hade de släppt en platta om året, och turnerat med samtliga. Efter turnén som följde albumet Faith, bandets tredje fullängdare, var de slutkörda. De hade färdats runt hela jorden, men i stället för att samla sig, hämta andan och kanske återknyta kontakten med nära och kära gick de in i RAK-studion i London för att spela in sitt fjärde album i början av 1982.

Rent kreativt var vägen mot Pornography inte särskilt ojämn. För varje skiva, sedan den taggiga och mycket lynniga postpunk-pop-debuten Three Imaginary Boys från 1979, via 1980 års minimalistiska och kyliga Seventeen Seconds och den grådisiga och tungt melankoliska Faith från 1981, hade de rört sig med stadiga, om än tunga, steg mot avgrunden och ett allt tätare mörker. Pornography var sista anhalten. Pornography kunde, närmast deterministiskt, bara bli avgrunden själv.

Smith, knäckt av den senaste tidens påfrestningar, hade bestämt att skivan skulle bli tyngre och mörkare än något de gjort tidigare. Inte minst skulle detta avspeglas i texterna. Han tillbringade en inspirerad helg i en väderkvarn(!) i Guildford i sydöstra England där han skrev ihop de mardrömslika texterna på ett stream-of-consciousness-sätt. Robert Smith sa 2003 att planen med Pornography var att göra en sista skiva, en riktig ”fuck-off-platta”, och sedan lägga ner bandet. Han hade också övervägt självmord, men såg som alternativ att göra en skiva som i stället gav uttryck för just de känslorna. Ur detta föddes alltså Pornography, som släpptes 4 maj 1982 på Fiction Records.

Där föregångaren Faith var melankolisk, vindpinad, grå och grubblande är Pornography mer utåtagerande. Den är aggressiv, men på ett sätt som har vare sig med punk eller postpunk eller ens vanlig ilska att göra. Ej heller med rock’n’roll. Pornographys aggressivitet är sammansatt av självförakt, nihilism och en verklighet som av olika anledningar har krackelerat. Till tunga trummor, tribal-rytmer, mullrande basljud, kyliga gitarrslingor och mörkt skimrande syntar gestaltas detta med en fruktansvärd intensitet. Det är en klaustrofobisk platta. Till skillnad från senare Cure-klassiker som Disintegration, som präglas av ett luftigt, vått och regnpiskat sound, är Pornography-soundet till stor del kruttorrt och stramt. Det ligger tätt, tätt, för att pricka in klaustrofobin och känslan av världen som rämnar. Pornography existerar i ett mycket litet, mycket mörkt och skitigt rum, där väggarna kryper närmare och närmare och syret minskar för varje andetag du tar.

Här är låtarna som utgör denna nattsvarta skiva:

1. One Hundred Years

– Programförklaringen, kan man säga. Nihilismen som dominerar både ljud- och textvärlden på den här skivan är sprungen ur öppningslåtens öppningsrad: ”It doesn’t matter if we all die”. Sedan staplas förvridna feberbilder på varandra: ett postindustriellt kontorsliv utan mening eller riktning, en ängslig kärleksrelation, militarism och självmord. Alltmedan elektroniska trummor hamrar och lika delar majestätiska och lika delar arga gitarrer ringer och river genom låten.

2. A Short Term Effect

– Mer feberbilder om död och obehagligheter. Till ljudet av psykedeliska gitarrer och röster. Knappast plattans bästa låt, men klart spännande.

3. The Hanging Garden

– Skivans enda singel. Tog sig märkligt nog in på Englandslistans topp 40 (om än bara för en vecka). En mullrande tribal-gothig historia om naturens mest primitiva uttryck. Hur mycket på den där listan lät som The Hanging Garden? Ettan var Irene Caras Fame och tvåan Come On Eileen.

4. Siamese Twins

– Monotont och malande om självdestruktivitet och smuts – och den monumentala skammen morgonen efteråt.

5. The Figurehead

– Efter fyra rätt hänsynslösa låtar börjar den kompakta mardrömsstämningen så smått luckras upp. Förstå mig rätt, The Figurehead är kolsvart. Vi snackar domedagstrummor, en djup djup bas och iskalla gitarrer – men soundet andas mer. Det är atmosfäriskt och luftigt på ett sätt som vi inte hört sedan någon gång kring Faith. Syntar hörs och det finns ett visst andrum i ljudlandskapet som vi inte hört tidigare på skivan.

6. A Strange Day

– Och det fortsätter och når ett slags kulmen på A Strange Day – skivans allra bästa låt och en av bandets bästa låtar överhuvudtaget. A Strange Day pekar bakåt mot stämningsstycken som The Funeral Party och inte minst framåt i tiden mot de mest atmosfäriska spåren på Kiss Me Kiss Me Kiss Me och hela Disintegration-skivan. Här samsas mörkret med atmosfär och inte minst melodi. För första gången på skivan tränger en stark melodi igenom. A Strange Day är en skimrande gråsvart ballad om jordens undergång och dess nyansrikedom är fullständigt oumbärlig för Pornography-plattan.

7. Cold

– Aldrig har väl en låt haft en mer passande titel? Isande syntar dominerar den här låten och den kyliga atmosfären som först anades på The Figurehead och sedan kulminerade på A Strange Day fortsätter på Cold. Att lyssna på Cold att befinna sig i en mörk och kall grotta. Ett fantastiskt stämningsstycke, som få band klarar av lika bra som The Cure.

8. Pornography

– Ljudkollage, snedtripps-psykedelia och en huvudstupa störtdykning tillbaka ner i avgrunden efter en stunds andhämtning. Titelspåret är skivans mest experimentella och på flera sätt mörkaste och mest obevekliga stund – men också dess mest hoppfulla, visar det sig mot slutet. Efter sex minuters ljudangrepp och förkrossande och märkliga textrader om att se på när någon drunknar i duschen, slakt och nihilistiska och faktiskt ganska uppgivna konstateranden som ”One more day like today and I’ll kill you!” är det som att det hela rinner över för Robert Smith. Som en kontrast mot övriga låten och inte minst även mot albumets öppningsrad, avslutar Smith skivan sedan med att förtvivlat skrika ”I must fight this sickness – find a cure!”.

Och på sätt och vis gjorde han väl också det. Efter skivan följde ännu en tumultarisk turné, som slutade med att bandet i praktiken splittrades. Basisten Simon Gallup slutade och Robert Smith visste väl inte riktigt hur han skulle fortsätta. Han gjorde det genom att göra en helomvändning. I november 1982 släpper The Cure, då endast bestående av Smith och keyboardisten och f.d. trummisen Lol Tolhurst, Let’s Go To Bed. 1983 släpps The Walk och The Lovecats. 1984 The Caterpillar. För att rädda bandet och sin egen mentala hälsa följer Robert Smith upp karriärens svartaste platta med några av de mest kristallklara poplåtarna han gjort. Systemet var rensat, för den här gången, och det rimligaste var att börja på ny kula. Efter detta följde en formtopp och nytändning som skulle komma att hålla i sig i decennier, och under åren som följde blev The Cure det där framgångsrika och inflytelserika bandet vi i dag känner och älskar.

 

 

Annonser

Den morronen tre år

den_morronen-30648071-

Det finns skivor, som när de släpps, ringar in och kastar ljus över hela ens rådande tillvaro. Sällskapets debut var en sådan skiva, likaså Thåströms åttonde soloalbum Den morronen, utgiven i dag för tre år sedan.

I början av 2015 stod jag vid ett vägskäl i livet och hade nått en punkt där det gamla livet en gång för alla nötts ut. 2014 hade (mycket lustfyllt) helt ägnats åt kreativt skrivande, men utan att leda till det där personliga genombrottet jag hade hoppats på. Jag hankade mig i stället fram på jobb jag inte trivdes med, i en stad jag aldrig mått bra av. Lägg därtill en rad andra personliga motgångar och det är enkelt att konstatera att jag behövde något livgivande. Det fanns (och finns) människor i mitt liv som dagligen gör allting så ofantligt mycket bättre, men musik och konst tillför något alldeles särskilt. Cue: Thåström.

2015 hade jag varit Thåström-fan i 15 år – ett beundrarskap som bara blivit starkare och djupare med åren (inte minst tack vare att han sedan 2002 gjort sina bästa grejer). Han har alltid haft en förmåga att inspirera och ingjuta mod och inspiration i mig i de mest otacksamma situationer, så det kom inte som en chock att det var just han som skulle lysa upp den dunkla och okända vägen 2015.

11 februari släpptes Den morronen, på utmärkta Razzia Records. Ganska exakt tre år efter förra soloalbumet Beväpna dig med vingar (en skiva som det på förhand såg ut att vara svårt att slå). Den föranleddes av unisona hyllningar (standard i Thåström-sammanhang numera, men ändå) intervjuernas intervju (40 minuter pur livsgnista och inspiration) och en stencool video till lysande singeln Kom med mig. Förväntningarna var alltså höga.

Och redan efter första genomlyssningen infann sig den där känslan igen – att Thåström än en gång överträffat sig själv. Över ett kargt sound som hämtar lika mycket näring från industri som från bluesen sjunger han (med en starkare röst än på länge) om förälskelse, att varje dag vakna med en ny chans, om rörelse (fysisk och kreativ sådan) och om att alltid vara på väg. Om den där blå himlen som väntar runt hörnet. Musiken må dra åt det mörkare hållet, men Thåström zoomar in på tillvaron och belyser med ett språk fritt från pretentioner och klyschor de saker som får en att hela tiden vilja fortsätta.

Och det var just detta som gjorde susen. Det var som att injiceras med nya tankar, nytt mod och nya insikter, när det behövdes som mest. 2015 präglades därefter av rörelse och inspiration, och kronan på verket blev ett livsavgörande och permanent miljöombyte med den person som betyder mest för mig. Den morronen var soundtracket och ledstaven.

Hur låter plattan, då? Jag nämnde industrin som en möjlig utgångspunkt. Sällskapets ambienta tolkning av industrin är en annan. Det var på 90-talet Thåström på allvar började experimentera med samplers, synthar, skrot och mer abstrakta ljudbilder. Men när luften gick ur det experimentet, någon gång efter PLP:s sista platta 1997, gick Thåström tillbaka till ett mer back-to-basic-sound (nypa salt) på skivorna Det är ni som e dom konstiga, det är jag som e normal och Mannen som blev en gris. Detta höll några år innan han 2005 på den till största del akustiska Skebokvarnsv. 209 drog ner tempo och volym och rev varenda mur han tidigare gömt sig bakom. Men det skulle dröja till 2007 innan elektroniken och industrin släpptes in i Thåström-världen igen. Då kom Sällskapet. Och det karga, monotona och suggestiva soundet på Sällskapets bägge plattor (tvåan Nowy Port kom 2013) har i min mening haft rent avgörande påverkan på Thåströms sound de senaste 10 åren. Med hjälp av influenser från amerikansk blues och roots-musik når detta sound sin kulmen på just Den morronen – exemplariskt frammejslat av Thåström, Niklas Hellberg och Rockis Ivarsson, som tillsammans producerat skivan. Nedan följer en låt-för-låt-genomgång:

1. Gräsfläckar

– Berlinsk industrijazz om nyförälskelse. En hyllning till små, små ögonblicksbilder som förgyller livet, och till det där ofantligt stora.

2. Den morronen

– Plattans tyngsta stund. En stålgrå himmel över en Masereel-stad. Och en text som är lika delar abstrakt, lika delar vacker, lika delar grotesk.

3. Ner mot terminalen

– Thåström i dur – och det funkar! Plattans stora fan-favorite är en tidlös och evinnerligt ljus kärlekssång, om en kärlek så magisk att den får flugor att te sig som rymdskepp och livet som en svartvit gammal film.

4. Kom med mig

– På 2017 års monumentala Old Point Bar skulle Thåström fullända det bluesiga industri-gospel-soundet, men redan här kommer han nära. Extra plus i kanten för Pelle Osslers magiska feberdrömsgitarrer som ramar in låten.

5. Alltid va på väg

– I min mening plattans bästa spår och den låt som bäst sammanfattar Joakim Thåström. Och det är inte för inte som den ligger alldeles i mitten av albumet. Alltid va på väg kristalliserar Den morronen. Allt det jag pratat om tidigare – vägran att stagnera, rörelse, att se det vackra i det lilla, tröst, styrka, inspiration – allt detta ryms på Alltid va på vägs knappa fem minuter.

6. Slickar i mig det sista

– En stor låt, med en osedvanligt stor refräng, som lite grann tangerar temat för Alltid va på väg. Ibland når livet sin fulla potential med hjälp av en grym Dylan-låt och en schyst utsikt. Ibland är det så enkelt.

7. Gärna gjort det

– Ödslig och monoton blues om empati. Hellberg spelar sitt allra mest hotfulla piano.

8. Långsamt genom

– Den låt som mest potent hotar Alltid va på väg om att vara plattans bästa. Blytung och kolsvart ljudkuliss och en text om självrannsakan och ögonblicksbilder på promenad genom stan. Live var den något alldeles särskilt, och man kan bara hoppas att han väljer att spela den igen.

9. Psalm

– En anspråkslös och skör hymn om att våga. Våga leva, våga ta för sig, våga göra det man känner att man måste göra, vara den man måste vara. Ännu en låt som ringar in Thåström i allmänhet och Den morronen i synnerhet.

 

Så ser den alltså ut, Thåströms bästa soloskiva. Som jag skrev i höstas, när jag rankade hans alla soloalbum: ”[Den morronen] är resultatet av en konstnär som outtröttligt och utan sinande inspiration sökt och till slut funnit sitt alldeles egna uttryck.” År av minutiöst mejslande ledde fram till detta mästerverk, där varje låt hakar i den förra, där sammanhanget är kristallklart och alla medverkande levererar sitt yttersta. Man hade kunnat tro att det skulle räcka här, och för en mindre konstnär hade det kanske gjort det, men 2,5 år senare kom som bekant nästa giv: Centralmassivet. Och det ska ju inte vara möjligt, men där hittar Thåström ytterligare några nya infallsvinklar, genom att gräva ännu djupare i både den amerikanska myllan och Ruhr-områdets asfalt och maskinparker. Och visst lyckas den hota Den morronen, men det är en annan historia.

Tack.

Elvis 1935-1977: Jubileumslistan, platserna 10-1 – SISTA LISTAN

1485916151813

 

Det finns mycket att säga om Elvis Presley, men Pierre Hellqvist (eldjsäl, musikguru och chefredaktör för Sveriges bästa musiktidining Sonic) sa det i dag bättre än någon annan:

”Det sägs ibland att han inte betytt något för dagens musik när han i själva verket betytt allt. Den laddade och sexiga korsbefruktningen av svart och vitt, den visuella praktfullheten, mystiken, den utomjordiska utstrålningen, de explosiva liveshowerna. Då har vi inte gått in på rösten…”

Det har nu blivit dags att sammanställa den sista listan i detta topp-40-projekt – platserna 10-1. Elvis tio bästa låtar.

Låt oss börja, och låt oss också minnas denna utomvärdsligt enigmatiska artist, denna sångare och röst som reser sig över alla andra, i dag på dagen 40 år efter hans bortgång.

 

10. Just Pretend

År: 1970

Album: That’s the Way It Is

– Storslagen, utan att tappa ett uns intimitet eller värme – som de flesta av Elvis 70-tals-ballader. Här var dock låtmaterialet på nivå som bara några få andra av dessa ballader kan matcha.

 

9. Love Letters 

År: 1966

Album: Elvis’ Gold Records, vol. 4

– Skrevs ursprungligen 1945 till filmen med samma namn. Spelades också in 1962 av Ketty Lester, men i vanlig ordning sopar Elvis golvet med alla föregångare och gör låten till helt och hållet sin egen. En enkel och sentimental ballad om längtan, med en sångmelodi som utan omvägar borrar sig rakt in i hjärtat. Låten spelades också in i en alternativ, något countryfierad, version 1970. Jag kan inte ärligt säga vilken av dessa jag egentligen föredrar.

 

8. I Believe

År: 1957

Album: Peace in the Valley (EP)

– Denna gospelinspirerade ballad spelades in av en rad sångare och artister, och blev en stor hit för Frankie Laine, 1953. Elvis version hade kunnat göra Karl Marx kristen. Fantastiskt vacker.

 

7. The Girl of My Best Friend

År: 1960

Album: Elvis is Back!

– En poplåt som tål hur många genomlyssningar som helst utan att tappa sin attraktionsförmåga – mycket tack vare den oemotståndliga melodin, Elvis subtila men passionerade sånginsats och låtens perfekta poplängd (runt 2:30). En av de stora höjdpunkterna på Elvis första album efter att ha muckat från det militära i början av 1960.

 

6. Mama Liked the Roses

År: 1969

Album: The Wonder of You (Singel. Bortsett från en återutgivning av Elvis julskiva 1970 skulle det dröja decennier innan den dök upp på en fullängdare, därför hänvisar jag här till singeln den ursprungligen gavs ut på)

– Det sägs att Elvis grät när han först hörde demoversionen av den här låten, och man förstår varför. 1958, blott 23 år gammal, förlorade Elvis den person som tveklöst stod honom närmast – hans mor Gladys. Så denna andaktsfulla och sköra låt, om att mista just en mor och om att hålla hennes minne vid liv, slog förstås an på ett djupt personligt plan. I min mening är det den bästa låten från Memphis-inspelningarna 1969.

 

5. How Great Thou Art

År: 1977

Album: Elvis in Concert

– En av Elvis största stunder – som sångare, som artist, som demonutdrivare – var från början en svensk 1800-tals-psalm. Det, ni. Den översattes först till tyska och ryska, och till engelska först på 40-talet. Elvis spelade in den 1966, till sitt andra gospelalbum (som också fick namnet How Great Thou Art), men det är liveversionerna från 70-talet som verkligen bevisar dess storhet. Särskilt stark är versionen från livealbumet Elvis in Concert, från 1977, inspelat runt åtta veckor innan han dog. Det pratas ofta om att Elvis var slut som artist och sångare vid den här tiden, men How Great Thou Art och…

 

4. Unchained Melody

År: 1977

Album: The Great Performances

– …bevisar motsatsen. Även denna spelades in live 1977, och en version inspelad i början av det året dök upp på vad som skulle bli Elvis sista skiva, Moody Blue, samma år. Elvis spelade låten ensam, sittande vid pianot, och den ultimata versionen, inspelad i juni 1977, hittar man på Youtube (se länk). Han är tydligt märkt av sin dåliga hälsa, men sittande vid pianot är det som att allt det försvinner och han är åter den där naturkraften som blåste in över musikvärlden 21 år tidigare.

 

3. Stay Away

År: 1968

Album: US Male (Singel. Även här skulle det dröja decennier innan den dök upp på någon fullängdare, därför hänvisar jag här till singeln den ursprungligen gavs ut på)

– En vemodig countrypop-låt om att längta tillbaka till ens rötter och till naturen som fostrat en, baserad på den engelska 1500-tals-sången Greensleeves tidlösa melodi. Stay Away introducerades i filmen Stay Away, Joe, från 1968, och blev sedan b-sida till US Male samma år. Sedan glömdes den i stort sett bort, och det är både synd och skam, för maken till genuin och innerlig poplåt finns inte. Melodin och atmosfären gifter sig extremt väl med texten, och innan du vet ordet av sitter du på en stubbe djupt inne i skogen och undrar hur du kom dit.

My dreams are there where the eagle flies
Where the mountain tops seem to touch the sky
The winding streams and the winds that blow
Ask me ”how can you stay away?”

 

2. I’ll Remember You

År: 1966

Album: Spinout

– Elvis vackraste kärleksballad. Ett atmosfäriskt stycke om längtan och saknad, och hopp om återförening. Och precis som i fallet med Stay Away är symbiosen mellan musik, melodi, atmosfär och text alldeles perfekt. Låten förflyttar dig till en annan plats och en annan tid, och man gör bäst i att bara åka med, för det är en särdeles vacker plats.

 

1. An American Trilogy

År: 1972

Album: An American Trilogy (Singel. Just singelversionen av låten inkluderades aldrig på någon fullängdare förrän efter Elvis död, därför hänvisar jag här till singeln den ursprungligen gavs ut på)

– Hur väljer man egentligen vilken Elvis-låt som egentligen är bäst? Det är faktiskt inte så svårt. En stunds självrannsakan leder en fram till rätt beslut. Vilken låt slår an hårdast? Vilken låt återvänder man oftast till? Vad säger låten till en? Vad säger den om en? I mitt fall heter låten An American Trilogy. Den spelades aldrig in i studio, men flera liveversioner från 70-talet finns. En av dessa släpptes som singel 1972. Låten är ett medley bestående av folk- och spiritual-sångerna Dixie, All My Trials och Battle Hymn of the Republic. Den visar upp Elvis i all sin oerhörda kraft som sångare och som uttolkare, och som kärl vari hundratals år av folk- och gospelmusik obehindrat flödar fram. Man hör och känner hela Elvis väsen i American Trilogy. Man hör den fattiga uppväxten i småstaden Tupelo, man hör utanförskapet som ungdom i Memphis, man hör framgångarna och råstyrkan från de tidiga åren som artist, och man hör motgångarna och kampen som vid den här tiden, 1972, egentligen bara hade börjat.

So hush little baby
Don’t you cry
You know your daddy’s bound to die
But all my trials, Lord will soon be over

 

Och där var det över. Elvis 40 bästa låtar samlade och rankade. En sammanställd Spotifylista med alla låtar hittar ni här.
 Tack till Elvis för outsinlig tröst och inspiration, och till min mor som en gång i tiden introducerade honom för mig.

Elvis 1935-1977: Jubileumslistan, platserna 20-11

118234983

Efter ett litet uppehåll har det nu åter blivit dags för en ny Elvis-lista. Och nu börjar det bli verkligt spännande – vi är framme vid topp 20. I dag avhandlas alltså platserna 20-11, och på onsdag, den 16:e augusti, på dagen 40 år sedan Elvis gick bort, släpps sista listan. Men nu 20-11:

 

20. One Broken Heart for Sale

År: 1963

Album: It Happened at the World’s Fair

– Ännu en stark kandidat i kategorin ”Grymma soundtrack-låtar”. Denna oemotståndliga popdänga från 1963, signerad den smått geniale Otis Blackwell, hördes för första gången i filmen It Happened at the World’s Fair. Versionen i filmen är något längre än den som släpptes på soundtracket och som singel.

En kriminellt förbisedd poppärla, som antagligen bara de mest inbitna Elvis-fans känner till och tycker om, men som förtjänar så mycket mer.

 

19. (There’ll be) Peace in the Valley (For Me)

År: 1957

Album: Peace in the Valley (EP)

– En av många gospellåtar inspelade av Elvis som borde tilltala även de mest radikala ateister. Klockorna stannar, alla problem sköljs bort.

 

18. Heartbreak Hotel

År: 1956

Album: Elvis’ Golden Records

– 23 år innan Bela Lugosi’s Dead sår Elvis (och låtskrivarna Mae Boren Axton och Tommy Durden) de första fröerna till vad som ska komma att bli gothrock, i denna kolsvarta, bluesiga låt om ett ställe dit bara de allra mest förtvivlade hittar (och aldrig lämnar). Ett ställe man går till när allt hopp runnit ifrån en och man är alldeles ensam. Heartbreak Hotel, längst ner på Lonely Street.

Elvis första singel för RCA.

 

17. Suspicious Minds

År: 1969

Album: Worldwide 50 Gold Award Hits Volume 1

– Svartsjuka har aldrig avhandlats lika effektivt som i den här soul-urladdningen, och ingen hade kunnat göra det bättre än Elvis. Den största och mest framgångsrika låten från Elvis omhuldade Memphis-sessioner 1969. Tillhör de mest ikoniska inspelningarna i Elvis hela kanon.

 

16. I Was the One

År: 1956

Album: For LP Fans Only

– B-sidan till Heartbreak Hotel. En doo-wop-doftande ballad om förlorad kärlek, och bland de tidigaste exemplen på den stora sångaren Elvis. Enastående sånginsats från en blott 21-årig Elvis.

 

15. (Marie’s the Name) His Latest Flame

År: 1961

Album: Elvis Golden Records, vol. 3

– En poppig rocklåt eller rockig poplåt? Förmodligen det sistnämnda, men vem bryr sig? En sagolikt bra låt är det, och man hör hur Elvis och bandet älskar denna berättelse om mannen som träffar på en gammal vän och snart inser att de är förälskade i samma kvinna. Djup olycka uppstår, förstås, men det hörs inte någonstans. Låten är pur popglädje, anno tidigt 60-tal.

Ps: Även The Smiths cover rekommenderas. Återfinns på livealbumet Rank, från 1988.

 

14. Make the World Go Away

År: 1971

Album: Elvis Country

– En countryballad sjungen på ett sätt som blåser skallen av vedermödorna som tynger en, och är samtidigt len som balsam för själen.

 

13. We Can Make the Morning

År: 1972

Album: Elvis Now

– Som musiknörd har jag många nördiga önskedrömmar. Att ha fått vara med i studion när Elvis spelade in den här, är en av dem. Här spränger han taket med sin röst och reser sig 30 meter upp i luften, högt över alla konkurrenter.

 

12. Always on My Mind

År: 1972

Album: Separate Ways

– Inspelad nära inpå skilsmässan med Priscilla, och man hör sorgen i rösten, om man så bara lyssnar flyktigt. För sådan var han, Elvis. Han kanske inte vara någon låtskrivare, men han la ner varje uns av sin själ i sina låtar och oavsett vad han sjöng om så trodde man honom. I fallet med Always on My Mind var det särskilt lätt att tro honom.

 

11. Can’t Help Falling in Love (live 1970)

År: 1970

Album: That’s the Way It Is: Deluxe Edition

Originalversionen, från Blue Hawaii, är jättefin, men det är liveversionerna från 70-talet, speciellt de som återfinns på That’s the Way It Is-boxen, som verkligen är något alldeles särskilt. Stråkarna, hur Elvis leker med sångmelodin, urladdningen mot slutet. Han avslutade så gott som varje konsert med den här låten, men det finns inte en version jag har hört där han inte ger allt. Och man får gåshud varje gång.

 

 

Bild hämtad härifrån.

By the Time I Get to Phoenix: Glen Campbell, 1936-2017

glen-campbell-by-the-time-i-get-to-phoenix

 

Glen Campbell är död. Jag ska inte utge mig för att vara något stort fan som nu sitter här med blödande hjärta och ett två meter högt berg av näsdukar. Men Campbell gjorde världen uppmärksam på minst två av de vackraste styckena popmusik jag kan komma på (även om han inte skrev dem): Gentle on My Mind och By the Time I Get to Phoenix, och förtjänar därmed alla de hyllningsord som onekligen kommer att strös över honom och hans gärning de kommande dagarna och veckorna.

Den förstnämnda av de nyss nämnda låtarna upptäckte jag först med Elvis Presleys enastående tolkning från 1969, och den sistnämnda, skriven av Jimmy Webb, var för mig länge synonym med Frank Sinatra, som spelade in den (och även Gentle on My Mind) till sitt grymt underskattade folk-pop-album Cycles, 1968. Frank ska också ha kallat By the Time I Get to Phoenix för tidernas bästa ”torch song” – en åsikt man måste respektera, för har det någonsin existerar en större auktoritet på ämnet än just Francis Albert? Och det var just den låten som omedelbart dök upp i skallen när jag igår kväll läste att Campbell gått bort, 81 år gammal.

De båda versionerna (Franks och Glens) är olika varandra. Franks version betonar stråkarna, och den akustiska gitarren är med mest som utsmyckning. I Glens fall är det tvärtom. Där är gitarren drivande, och de filmiska, men samtidigt nedtonade, stråkarna fyller ut utrymmet runtomkring med lika delar värme och vemod. Frank levererar den gripande texten sobert och med bara ett visst, men mycket väl avvägt, mått känslosamhet. Glen, däremot, sjunger hela tiden med en klump i halsen och med hjärtat utanpå skjortärmen, men går aldrig över gränsen och förvandlas till någon Orbison eller Johnnie Ray.

Texten berättar om en man som en gång för alla lämnar sin kvinna. Han har gjort otaliga försök förut, men aldrig lyckats. Denna gång lyckas han. Han kör genom sydvästra USA rakt österut, från LA till Phoenix, Albuquerque, och slutligen Oklahoma. För varje stad han kommer till går kvinnans dag sin gilla gång; När han når Phoenix stiger hon upp, hon läser avskedslappen han skrivit, men skrattar bara, och kan inte ta det hon läser på allvar (‘Cause I’ve left that girl many times before). Samtidigt som han når Albuquerque är hon på jobbet. Hon äter sin lunch, ringer hem men utan att få något svar. Hon kommer hem framåt eftermiddagen, och det blir kväll. Hon lägger sig, samtidigt som han rullar in i Oklahoma. Hon somnar, men vaknar på natten. Hon ropar på honom, men det är tyst. Hon är fortfarande ensam. Han har verkligen lämnat henne.

Som poptext, som lyrik, betraktat är detta helt igenom genialt, och så drabbande. Dels handlar den om uppbrott, förstås. Om att bryta sig loss från en dålig relation, om att sluta göra sig själv och personen man lever ihop med, olycklig. Dels handlar den om ett annat slags uppbrott; att äntligen våga ta sig loss från vad det nu är som hållit en kvar och sugit musten ur en så länge. Om att våga bejaka någonting större, någonting mer än det man normalt sett harvar runt i. En tredje aspekt är resandet. Rörelsen. Att inte stå still, att inte stagnera. Nya platser skänker nya perspektiv och nya tankar, och ibland måste man ge sig av mot detta. Och det är dessa tre aspekter som ju är popmusik – kärlek, uppror, rörelse, och By the Time I Get to Phoenix kapslar in allt detta på under tre minuter, och därför är det en stor låt.

Jag vill rikta ett tack till Jimmy Webb, som skrivit låten, och till Glen Campbell som öppnade våra ögon för den. Och jag hoppas att Campbell har det bra, var han nu än befinner sig.

Bild hämtad härifrån.

Bäst just nu: juli 2017, del 2

Attachment-1-6

 

Det är slutet av juli, och sommarens andra hälft. Laddat läge. Nerver. Man vill suga musten ur de sista förhoppningarna. Detta gör man med fördel till dessa toner:

Conor OberstNo One is Going to Change

– Nyskriven, ännu ej släppt, ännu ej inspelad i studio (såvitt vi utanför den inre cirkeln vet), men så bra att all annan musik ter sig platt och oviktig under de nästan fyra minuterna som låten pågår. Conor Obersts bästa låt på många år, och en återgång till de becksvarta och råa känslorna vi känner igen från hans tidiga 00-tal, men med den äldre Conors touch och djup. Jag råder alla med minsta intresse för textdriven musik att lyssna på denna pärla.

Avi Vinocur I Should Have Been a Con Man

Elliott Smith och Pelle Ossler går in på en bar i Seattle i början av 90-talet med ett anteckningsblock och en elgitarr. Ungefär så låter detta guldkorn till låt, som sannolikt inte kommer att nå ut till särskilt många alls, eftersom världen är en grym och elaksinnad plats. Men jag lyfter på hatten till min käre lille bror (Ossler-entusiaster vet att detta inte är en särskrivning), som har vett nog att känna till och tipsa om såhär bra musik. Kolla även in Avis huvudprojekt, alt-country-bandet Goodnight, Texas.

Mick JaggerEngland Lost

– Från obskyrt till megaikon. I natt släppte plötsligt en av rockhistoriens allra största ikoner, Mick Jagger, en ny tvåspårssingel. Och det är framförallt spår 2, b-sidan (eller den andra a-sidan?) som imponerar på mig. England Lost är en lynnig kommentar och känga till post-Brexit England, och låter som något som Paul Weller hade kunnat få ur sig på en av sina bättre (solo-)dagar. Väldigt engelskt, väldigt bra.

SlowdiveFalling Ashes

– Nästan tre månader efter release och jag fortsätter att sjunka in i Slowdives fjärde fullängdare och hitta nya favoritlåtar. Den senaste i ordningen heter Falling Ashes och den avslutar albumet. Det är ett episkt, åtta minuters pianobaserat ambientstycke om förlust och minnen. Låtskrivaren Neil Halstead har sagt att denna låten kan vara en fingervisning om vart Slowdive är på väg och hur en eventuell femte skiva skulle kunna låta. Lovande, minst sagt.

Scott WalkerThe Plague

En av de största i min bok heter Scott Walker. Ni känner säkert till historien om hur han på 60-talet slog igenom som tonårsidol i The Walker Brothers, hoppade av, inledde en solokarriär influerad av Frank Sinatra, Jacques Brel och jazz, och började släppa skivor som successivt blev mer och mer avantgardistiska, mörka och underliga. Konstnärligt har han peakat med sina två senaste soloalbum och tillika utforskningar av människans svartaste avgrunder, The Drift (2006) och Bish Bosch (2012) (samarbetet med Sunn O))) från 2014 låter precis som sentida Scott, men är ingen regelrätt soloskiva). The Plague, som jag har valt som denna listans ‘oldie’, släpptes emellertid 1967 och var b-sida till singeln Jackie. Den hintar om de mörka teman som skulle komma att utforskas lite längre fram, utan att för den skull tappa i melodi eller sväng.

 

När vi hörs nästa gång har jag en ny Elvis-lista att visa upp.

Fotot är taget och redigerat av mig.

Bäst just nu: juni 2017, del 2

Attachment-1

 

Då var det dags igen. En ny samling låtar att lyssna lite extra på. Precis som vanligt blandar jag nytt med gammalt.

AlgiersCleveland

– Andra singeln från nya albumet visar än tydligare varför Algiers är ett av de bästa aktiva banden just nu. Apokalyptisk industrigospel som sparkar både vildsint och vackert mot orättvisorna som förföljer USA:s svarta befolkning.

Oneohtrix Point Never & Iggy PopThe Pure and the Damned

– Iggy gästar OPN:s nya singel, och resultatet är så bra som man kan tänka sig. OPN:s skimrande elektroniska ljudbild passar utmärkt ihop med Iggys baryton och hans text om att önska sig bort till något större och vackrare. Nu hoppas vi att Iggy får mersmak för den här typen av musik.

Alan VegaDTM

– För nästan exakt ett år sedan gick Suicides frontfigur, den omåttligt inflytelserika Alan Vega, bort. Mellan 2010 och fram till sin död jobbade Vega med ett soloalbum, IT, och DTM (Dead to Me, förkortat) är första smakprovet från den skivan. Och det är en fantastisk låt. Rytmen är karg och mekanisk, maskiner ylar i bakgrunden, allt medan Vega mässar om en rutten samtid. Fantastiskt.

SannhetWay Out

– Bandet bakom låt nummer fyra är en helt och hållet ny upptäckt. De heter Sannhet och kommer från Brooklyn, NY. De gör ett slags blytung och drömsk postrock, med gitarr- och basinfluenser från 80-talets brittiska postpunk-scen, och band som The Cure och Chameleons. Resultatet är bländande.

Songs: OhiaCross the Road, Molina

– Jason Molina är en av de fem största artisterna, låtskrivarna och sångarna i min bok. Han är också en av de mest underskattade och förbisedda jag överhuvudtaget känner till. Cross the Road, Molina är det bästa spåret från den mästerliga skivan Didn’t It Rain, från 2002. Det är en ödesmättad låt. Tunga stråkar, en ogästvänlig elgitarr och en banjo ramar in Molinas ensliga röst och texten om hur nära under klingan man rör sig, hur lätt man kan förlora allt, och att man måste fokusera och fatta rätt beslut, om man alls vill klara sig.

***

God lyssning, och på återhörande!

Fotot är taget och redigerat av mig.