Thåström: Det är ni som e dom konstiga det är jag som e normal – 20 år

konstiga

Ett av de viktigaste, om än inte bästa, Thåström-albumen firar denna månad 20 år. Nedan följer mer eller mindre (o)sorterade tankar kring den legendariska plattan Det är ni som e dom konstiga det är jag som e normal.

För att kunna skriva om Thåström måste man känna till historien. För att kunna skriva om en enskild Thåström-skiva måste man känna till vilken del i ledet den utgör. Allt hänger ihop. Och helt enligt Thåström-praxis är också Det är ni som e dom konstiga det är jag som e normal en reaktion på det som kom innan.

”Jag ville göra en enkel platta”, sa Thåström om Konstiga-plattan i intervjun med Jan Gradvall som följde med samlingsboxen Ungefär så här år 2015. Han var trött på hur komplicerat allt hade blivit i Peace, Love & Pitbulls. Trött på engelskan. Trött på maskiner. Kort sagt, han ville åt något enkelt igen. 

Om Peace, Love & Pitbulls var en uppgörelse med och ett raserande av det förgångna är Det är ni som e dom konstiga det är jag som e normal ett sätt att återuppbygga och återknyta till just det förgångna. På svenska hade han inte sjungit sedan 1991 och underskattade albumet Xplodera mig 2000, men då var industri- och samplingsorgien redan igång. Mer eller mindre rak rock’n’roll hade han inte spelat sedan 1982 och Ebba Gröns sista platta. 1999 hade en trött Thåström alltså gått ett helt varv runt och vad gör man då? Well, en sak man kan göra för att hitta tillbaka till sig själv och starta om maskineriet är att helt enkelt börja om. Och är man funtad som Thåström är förutsägbarhet en dödssynd och ingen i PLP-föraktande lilla Sverige vågade väl i slutet av 90-talet hoppas på tre, fyra ackord, mycket elgitarr, svenska texter och punkig energi från Thåström. Men det var precis vad man fick.

Till sin hjälp hade Thåström den här gången ett helt nytt band: Chips Kiesby från Sator på gitarr, och på bas respektive trummor Heikki Kiviaho och Jörgen Wall från Whale. Ett fysiskt rockband. Inga krusiduller. ”Okomplicerade i sitt spel”, enligt Thåström själv. Inte olikt Ebba Grön. Och det hörs.

Öppningsspåret Från himlen sänt fungerar som en gitarrtung och kaxig programförklaring, En vacker död stad var det punkigaste Thåström gjort sedan Kärlek och uppror (1981). Mer manglig, punkig rock blev det på förbisedda guldkornet Städer när jag blöder och singeln Två+två. Men även Imperiets skugga märks på albumet. Hjärter dam är en svidande ironisk och svart ballad av klassiskt Thåströmsnitt, som mycket väl hade kunnat skrivas på Tiggarens tal-tiden. Klassikern Ingen neråtsång är på albumet lika pompös som vilken pompös Imperiet-låt som helst – bara att den har två ton gitarrer. Att texten är flera ljusår bättre än 95% av allt Thåström skrev i Imperiet är en annan historia. Även de båda ömsom atmosfäriska, ömsom fläskiga och, även de, pompösa depprock-styckena Suverän och Ingenting gör mig hade i lite annan skepnad gjort sig på Tiggarens tal eller kanske, kanske Synd. Precis som ni är däremot svår att sätta fingret på. Texten är punk och känns som en kusin till Schweden Schweden. Musikaliskt och melodimässigt är den en obehaglig, teatral slowburner och sticker ut från skivans i övrigt ganska rättframma approach. Sannolikt är det väldigt få som har den som favoritlåt. 

1999

Oavsett vad Thåström själv hade för avsikter med skivan omfamnade publiken både den och honom med hull och hår. Thåström var tillbaka. ”Riktiga” Thåström för många – alltså han som sjunger punkig rock på svenska och spelar elgitarr. Plattan blev en enorm succé. Den sålde jättebra, vann rockbjörnar och turnéerna (två 1999 och en sommaren 2000) blev rejäla framgångar. På konserterna verkade han trivas och chockade sin publik med att spela gamla Ebba- och Imperiet-hits – visserligen helt i linje med Konstiga-plattans sound och attityd.

Själv är jag kluven till skivan. Produktionen (förlåt Micke Herrström) är stundtals tungfotad, fläskig och pompös. Något man visserligen lika väl kan beskylla arrangemangen för. En platta av det här slaget – en svärtad, punkig rock’n’roll-platta -hade gjort sig bättre med ett spinkigare, taggigare sound. Utan orglar, utan mellotroner, med ett annat, kantigare gitarrsound, och kanske utan synthar också. Det är synd på låtarna, som allt som oftast är riktigt bra i grunden, att soundet är så eftersatt. Lyckligtvis har flera av dem fått nytt liv dels live, dels på raritetssamlingarna Kompost (2009) och Fuzzbox (2015), som till stor del består av nyinspelade versioner av gamla låtar. Till exempel innehåller Fuzzbox den fullkomligen magiska, ödsliga piano-versionen av Ingenting gör mig, som ursprungligen gavs ut på en limiterad cd-singel 2005 ihop med en jättefin och akustisk Ingen neråtsång. Liknande versioner har även framförts live. I dessa tappningar kommer låtarna fram. Texterna hålls inte ner av köttiga gitarrmattor och volym och Thåström tillåts kliva in och bo i texterna, och i förlängningen når han också närmare fram till oss lyssnare.

Men Konstiga-albumet är jag som sagt alltjämt kluven till. Som 15-åring, hösten 2000, var jag dock helfrälst. Det var det första Thåström-album jag hörde och som Ebba-fan lät det alldeles underbart, tyckte jag då. Länge var det till och med mitt favoritalbum med Thåström. Knappt två år senare, i april 2002, köpte jag uppföljaren Mannen som blev en gris på releasedagen. Jag tyckte om den, men den slog inte Konstiga. Några år senare kom jag dock på bättre tankar och i dag betraktar jag Mannen som blev en gris som något av ett förbisett mästerverk. Om Konstiga är partyt på kvällen är MSBEG morgonen efter. En systerplatta, javisst, men tyngre, sorgsnare, mer neurotiskt. Mer svärtat. Och det var ju också där som Pelle Ossler gjorde entré i den thåströmska världen – något som inte kan överskattas.

Men den betydelse som Konstiga har haft för Thåström i stort är i det närmaste obestridlig. Som jag sa inledningsvis: allt hänger ihop i Thåström-världen. Konstiga var ett sätt för Thåström att hitta tillbaka till sig själv och sitt ursprungliga uttryck, men med nya, kontemporära medel. Thåström har i flera intervjuer intygat hur svårt det var att börja skriva texter på svenska igen, men texter som Ingen neråtsång pekar framåt mot det personliga, chosefria uttryck som han började använda sig av sex år senare på milstolpen Skebokvarnsv. 209 (2005) och som han raffinerat och förfinat sedan dess. Han har också berättat hur han efter Konstiga och MSBEG var trött på distade gitarrer och volym, något som Skebokvarnsvägens avskalade och intima sound var en reaktion på och som i sin tur skulle fortsätta att utvecklas genom åren. Kort sagt: Konstiga är en viktig del i vad som ligger till grund för den Thåström vi är välsignade med idag. Och som sagt, allt hänger ihop och allt har lett fram till idag. Det är vi tacksamma för.

Albumets tre bästa låtar:

  • Ingen neråtsång

– En av Thåströms kanske fem bästa texter någonsin. Musikaliskt kommer den inte riktigt till sin rätt på albumet, men det gör inte så mycket.

  • Ingenting gör mig

– En ungdomsfavorit av rang. Som dessutom överlevt. Det räcker kanske som motivering? Gör sig bäst i pianoversion, som jag var inne på ovan.

  • Städer när jag blöder

– Förbisedd pärla om flykt, vattenhål och fristäder. Och Köpenhamn. Fullständigt sprakar av livslust, inspiration och energi. Borde spelas live.

19992

Recension: Thåström – Texter

IMG_8505

I juli, när ”PR-maskineriet” för Thåström-boken Texter började rassla igång, skrev jag en längre text om vad Thåströms texter betyder, säger, står för och är. Vem Thåström, textförfattaren, är och vilka hans centrala verk är. För mig och förhoppningsvis för många fler. Då hette det:

För det är ju så enkelt som att så många som möjligt ska få lov att gå vilse och hitta sig själva i Thåströms textvärld. För det är ju det man gör. Thåströms texter hjälper en att försöka bena ut vem man är och vad man sysslar med. /…/ Vi behöver ha Thåströms trösterika ord samlade på ett ställe. Vi behöver den där brunnen att ösa ur när torkan tränger sig på. Vi behöver någonstans att gå när vi saknar ord. När vi saknar förmåga att formulera vårt utanförskap, vår svaghet, vår ilska, vår kärlek, vårt hopp, vår rädsla. När vi saknar inspiration.

I dag sitter jag med boken framför mig. Jag bläddrar och fastnar vid textrader jag läst oräkneliga gånger tidigare. Sugs återigen in i Thåströms livgivande värld. I ena stunden är jag på Fregatten, som med sitt lugn, sin subtilt familjära hållning och sitt ölutbud blivit en favoritkrog, för att i nästa dricka porter i Vesterbro. Jag går längs Bernauer Strasse och tappar andan av kranarna på varvet i Gdansk. Minns enorma läsupplevelser –  som Triumfbågen av Remarque, vad som helst av Stasiuk och Zagajewski – och hur jag en gång upptäckte Gun Club och Jeffrey Lee Pierce. Minns alla gånger ens egen existentiella ångest fått iklä sig Kaospassagerarens perfekta fraseringar och formuleringar – och jag minns känslan efteråt. Lugnet som kommer av att veta att man inte är ensam. Jag minns alla kärleksförklaringar som stulits – från Kom kom, från …den dan, från Samarkanda och Karenina. Romanserna är preskriberade, men texterna släpper jag aldrig. Och de släpper aldrig mig. I dag är det Ner mot terminalen som sätter ord på sånt där. Och Gräsfläckar. Minns hur Den morronen och texter som Alltid va på väg väckte mig ur en närmast trettioårig slummer, fick mig att röra på mig. Minns Postbahnhof och 40-gradig värme i juli 2015. Minns hur Sällskapets första platta år 2007 sparkade in en dörr och visade mig vem jag var, musikaliskt och estetiskt, och i samma veva tonsatte en av de viktigaste tiderna i mitt liv. Jag lyssnar fortfarande på den plattan säkert en gång i månaden. Den tappar aldrig ett uns kraft. Känner tacksamhet över att äntligen ha texterna till Nowy Port-plattan och en del PLP-b-sidor. Slår fast vad jag har funderat på i många år: On/Off är bland det bästa Thåström skrev under tiden i PLP. Vidare läser jag texten till Ingen neråtsång och kan fortfarande inte begripa hur man kan skriva så bra. Minns hur mitt 14-åriga jag, som var på god väg att lämna hiphoppen till fördel för punken, hörde Vacker död stad, som då var färsk, och sedan Ebba Grön, Imperiet och så vidare. Minns vilka ruttna dagar det var på den tiden, minns den vidriga stanken av pappersmassa som låg som ett tungt, elakt väsen utanför Särlaskolan, men minns också hur fint det var att hitta något nytt, något vackert, som gjorde dagarna mer uthärdliga. Läser några rader ur Du är religion och minns blandskivan med Imperiets mörkaste låtar som min äldre kusin gav mig. En viktig byggsten lades på plats och mer medicin för själen. Minns alla svarta dagar då Das neue Konzepts och Warzaws öppningsrader varit precis vad jag behövt. Minns alla cykelturer till hamnen här – hur vyerna och ensamheten, en Zywiec och Natten för det här gungat mig till ro. Jag bläddrar och hamnar hos Ebba Grön. Slås av hur oantastlig Kärlek och uppror är. Hur Turist i tillvaron, med sitt stärkande budskap om att skaka av sig skit, piss, damm och demoner, är en typiskt ”ebbig” och okomplicerad föregångare till de livsbejakande och hoppingivande texter, som till exempel Beväpna dig med vingar, Centralmassivet och Alltid va på väg, som Thåström skriver nuförtiden. Bannar också mig själv för att jag så sällan lyssnar på Ebba idag – detta makalösa band som nästan aldrig tog minsta snedsteg. Samtidigt finns varenda textrad, varenda ackord, i ryggmärgen. På livstid. Så sett lyssnar jag på Ebba varje dag. 

Slår igen boken, översköljd av alla texter, alla minnen. Vissa är 20 år, vissa en dag.

IMG_8506

Jag öppnar den igen. Bläddrar vidare och stannar upp vid varje sedan tidigare opublicerad bild och granskar den närmast religiöst. Går vi bortom det konstnärliga och bara betraktar den fysiska varelsen Thåström är det lätt att bli lika imponerad. Kindbenen på sidan 214. Blicken på sidan 80. Blicken på sidan 120. Det är trams och yta, jag vet, men Thåströms yttre är lika oantastligt som hans penna.

Jag bläddrar igen och knockas omedelbart av dagboksinläggen. För en sekund, eller om det är en minut, tänker jag att bara dessa är ju värda priset. De senaste 15 åren eller så, har Thåström som bekant gläntat på dörren till sitt inre, blivit mer personlig, än vad man tidigare var van vid. Men dessa dagboksinlägg leder en längre ner i korridoren och gläntar på en annan dörr, ännu närmare det innersta. Det är en ynnest att få ta del av detta, samtidigt som det känns som man tjuvkikar in genom nyckelhålet. Men jag plitar ner varenda referens, varenda bar som nämns, flyttar upp allt på att-göra-listan.

IMG_8509

Vidare är boken, utgiven av Teg Publishing, en stadig pjäs. Den är inbunden, tryckt på ganska tjockt papper, med ett matt och snyggt, om än enkelt layoutat, skyddsomslag. Jag hade definitivt valt en annan, mer sentida bild som omslagsbild och inkluderat fler sentida bilder i själva boken (och för guds skull foton från Sällskapet-åren!), men detta är bara mindre anmärkningar. Som jag nämnde inledningsvis: vi behöver Thåströms texter på ett och samma ställe. Vi behöver kunna öppna dörren och kliva in. Känna att vi är på en plats där utanförskap inte nödvändigtvis är ett hinder, påminnas om att det trots allt finns en vacker värld där ute och trots att vi bara är några i mängden ändå är stjärnor. Vi har såklart alltid haft skivorna till detta, men nu har vi allting samlat. Det är inte svårare än så.

IMG_8508

Varför Thåströms Texter behövs

texter

I september ger Teg Publishing ut Joakim Thåströms samlade låttexter i en, av allt att döma, stilig inbunden utgåva, som fått det enkla, koncisa namnet Texter. 2007 gav förlaget Prisma ut en volym med det snarlika namnet TXTR, som samlade alla dittillsvarande låttexter (med vissa undantag och bortfall). Den boken är sedan länge slutsåld och ur tryck, och sedan dess har Thåström givit ut fem album (Sällskapets  Nowy Port inräknad), vilket man får säga inte bara rättfärdigar utgivningen av den nya boken, utan också gör den till en av höstens mest emotsedda händelser. För det är ju så enkelt som att så många som möjligt ska få lov att gå vilse och hitta sig själva i Thåströms textvärld. För det är ju det man gör. Thåströms texter hjälper en att försöka bena ut vem man är och vad man sysslar med. Det började med Ebba Gröns ofiltrerade skildringar av ett Sverige bortom folkhemmet, ett förortssverige som ingen riktigt ville kännas vid eller ta ansvar för – utom just vissa av eldsjälarna som bodde och verkade där. Ebba Grön själva, till exempel.

Under de dryga fem år som Ebba Grön existerade skrev Thåström texter som gjorde upp med och utmanade makthavare, strukturer och samtiden. På debutplattans Schweden Schweden skrev Thåström om det Sverige som fostrat honom. Det Sverige som gjort sitt yttersta att skapa en lydig, hunsad medborgare, som tackar med mössan i hand. Nöjd med vad som än bjuds. Syrligt och inte så lite drabbande sjunger han: Jag har fått lära mej/att tacka för maten/& ja har fått lära mej/att jag mår bra, jag mår bra, jag mår bra/Och jag känner efter och försöker/Man får ju inte bli en sån där ni vet/en sån som står och hänger,/en sån som står och glor. På uppföljaren Kärlek och upprors avslutare Hat & blod är ungarna från Schweden Schweden ute på stan. Desillusionerade, frustrerade och trötta på det liv som erbjuds dem går de lösa på stan, skrämmer tanter, dricker för mycket, hamnar i slagsmål. Det är vanlig jävla fredagkväll. Vilken desillusionerad, ilsken ungdom behöver inte höra sådana låtar och läsa sådana texter? Och vilken ung, ångestfylld människa behöver inte höra en låt som Uppgång och fall, från Ebbas självbetitlade sista platta? Här är textjaget förpassat till att passiviserat stå utanför samhället – medicinerad står han lydigt i kö och väntar på sånt som blir över, så att icke-existensen ska få fortsätta lite till. Man har tutat i honom att han ju har allt, men han vet bättre. Han vet att han ju egentligen har ingenting alls, att hans liv är en skyddad verkstad för meningslöshet. Och i den sista versen lyser den gamla anarkismen igenom – när samhället som understödjer och skapar dessa tillstånd faller sönder ska han skratta, inte sörja. Han är ivrig, men väntar tålmodigt. Vad som förenar dessa texter och Thåströms Ebba-texter i allmänhet, är patoset. Oavsett om det handlar om ilsken plakatpunklyrik som sparkar uppåt eller nästintill uppgiven lyrik om de människor som samhället vägrar bry sig om, så finns där ett patos. Ett bultande, blödande hjärta för alla på dekis, och en ständig påminnelse om att det går att bryta bojorna och bli något mer. Med detta färskt i minnet hamnar man hos Imperiet.

Imperiet ville alltid mer än Ebba Grön. Nå ut till fler, säga mer, rädda världen. Gesterna var tidsenligt stora och de lyckades väl inte alltid med vad de företog sig. Därmed inte sagt att Thåströms texter var dåliga. Tvärtom. Och patoset var kvar, om än vidgat till hela vida världen. Om Ebba förknippas med förorten (både den fysiska förorten, Rågsved, och förorten som metafysisk och föreställd plats) är Imperiet cosmopoliter, som turnerade och engagerade sig i USA, Nicaragua, Kuba och Mexiko och stundom sjöng på engelska. Men glöden, patoset finns som sagt kvar. Inte minst i debutsingeln Alltid rött, alltid rätt och hatlåten till staten Israel, Österns röda ros. Men Imperiet var också tiden då Thåström på allvar började blicka in i sig själv. Mest drabbande hörs detta på Jag är en idiot, från 1988 års Tiggarens tal – Imperiets sista skiva. En hänsynslös och blodig uppgörelse med sig själv och de tvivelaktiga handlingar man gjort sig skyldig till: svek, falskhet, egoism. När man som felande, lumpen människospillra hör den låten och läser den texten känner man sig plötsligt mindre ensam. Och man börjar bygga upp sig själv igen. Det är kraften i Thåströms lyrik.

När Thåström i början av 90-talet drog till Amsterdam och började mixtra med nya, karga ljudvärldar i bandet Peace, Love & Pitbulls, skrevs texterna på engelska. Språket skalades också av, blev naknare på ett sätt, ofrånkomligen mer distanserat på ett annat. När det begav sig beskrev Thåström själv texterna som toalettklotter. Och läser man texten till (den geniala) This Is Trash, från PLP:s självbetitlade debutplatta, är man beredd att hålla med: I’m gonna teach the masses/With my dum-dum song/I’m gonna kick your asses/I’m the new king kong. Det är enkelt, det är primitivt och det är självförhärligande. Men redan på uppföljaren Red Sonic Underwear har pennan återigen doppats i svartare bläck. På Warzaw liknas livet självt vid en prostituerad, en soptunna och en picknick på ett fabriksgolv. På Das neue Konzept vrålar Thåström tills han får blodsmak i munnen efter uppbrott, nya perspektiv och nya intryck. Detta är utan tvekan skrivet med samma penna som skrev Uppgång och fall och Schweden Schweden, och alla med minsta känsla av vilsenhet, frustration och längtan efter något större kan känna igen sig. Och det är det sistnämnda som för oss till soloårens stärkande, trösterika och inte minst inspirerande lyrik.

IMG_3602
Thåström, här med Niklas Hellberg t.v. och Mikael Nilzén t.h., på Sofiero i Helsingborg, 12/7 2018. Foto och redigering: Niklas Lövgren

Ebbas frontlinjelyrik är ett minne blott, likaså Imperiets storvulenhet och PLP:s engelska toalettklotter. Kvar finns enkla ord, ord som varje människa kan förstå och formuleringar som vanliga människor tar i sin mun. Och med dessa formulerar Thåström för oss vad det innebär att vara människa. Från Kaospassagerarens osminkade skildring av vad det innebär att födas, existera och dö som människa, till senare skivors hyllningar till konsten som bygger upp en, kärleken man inte kan vara utan och järnvägsspåren som tar en dit man vill, finns det goda skäl till att hävda att Thåströms sena sololyrik är den bästa han någonsin skrivit. Kaospassageraren är i min mening den bästa rocklyrik jag stött på – och då har jag ändå lusläst Springsteen, Morrissey, Ian Curtis, Jim Morrison och Iggy Pop, för att nämna några. Alltid va på väg kan lyfta en ur vilken becksvart depression man än hamnat i, och visa hur vackert livet är och vilka möjligheter som finns när man tror att allt är förbi. Beväpna dig med vingar är likadan. Samarkanda hyllar kärleken, den till ens partner och till konsten man hämtar näring från, när man själv inte känner att man förmår. Centralmassivet är hoppet självt. Hymnen. Om Black Jim skildrar grymheten med döden, men hjälper en samtidigt att förlika sig med densamma. Främling överallt hjälper en att förstå föräldragenerationen. Fanfanfan kan en hel värld relatera till. Förlusten, sorgen, saknaden, det malande ”tänk om, tänk om”. Körkarlen öppnar upp ögonen på en och får en att förstå att det är nu vi lever. Inte sen och inte då.

Detta är varför Texter behövs. Vi behöver ha Thåströms trösterika ord samlade på ett ställe. Vi behöver den där brunnen att ösa ur när torkan tränger sig på. Vi behöver någonstans att gå när vi saknar ord. När vi saknar förmåga att formulera vårt utanförskap, vår svaghet, vår ilska, vår kärlek, vårt hopp, vår rädsla. När vi saknar inspiration.

Texter släpps 25 september och innehåller 200 låttexter och flera ej tidigare publicerade bilder. Förboka den här.

Attachment-1[866]
Thåström, här med Niklas Hellberg t.v. och Mikael Nilzén t.h., på Sofiero i Helsingborg, 12/7 2018. Foto och redigering: Niklas Lövgren

Scott Walker är död

IMG_6079

I måndags skakades 482 MHz-världen av Scott Walkers plötsliga bortgång. Den evigt unge brittisk-amerikanske avantgardeikonen, tillika en av mina stora musikaliska hjältar, blev 76 år. Jag försökte samla mina tankar, men gick bet gång på gång. Finns det något svårare än att skriva om någon man beundrat och som nyss gått bort? Jag behövde ett par dagar till att begrunda och leva i Scotts värld. Nedan följer det jag tog med mig ut igen.

Scott Walker var integritet och otämjd passion för det egna skapandet personifierat. Han gick från att vara tonårsidol i The Walker Brothers i mitten av 60-talet i paritet med The Beatles, till att helt oblygt skicka ut det med badvattnet när bandets uttryck började kännas överspelat. Hans nästa drag var att under en period bo i kloster och studera gregoriansk munksång, för att därefter kasta sig huvudstupa ner i europeisk kultur och konstnärer, artister och tänkare som Jacques Brel, Ingmar Bergman och Albert Camus. Musiken han sedan skapade och som utgjorde hans fyra första soloskivor rörde sig i stil någonstans mellan klassiska torch songs och centraleuropeiskt vemod. Första plattan bestod mestadels av covers, men sedan tog de egna kompositionerna över mer och mer – och arrangemangen blev alltmer avancerade, liksom tematiken. Och med det droppade skivförsäljningen av. 70-talet blev ett irrande i blindo, både som soloartist och som en del av ett återförenat Walker Brothers. Inget av det bringade framgång och Scott drog sig undan. Till den där ensamheten och särarten han så innerligt krävde och var tvungen att vårda. Ensamheten och särarten som skickade honom till klostret, som fick honom att gå solo, som genomsyrade låtar som Big Louise och On Your Own Again och som 1978 drev honom till att med det återförenade Walker Brothers på 1978 års album Nite Flights göra suggestiv och hypermodern konstrock istället för att återupprepa framgångsreceptet från 60-talet. I en intervju med The Guardian år 2008 sa han att han inte alls är skygg eller osocial, så som myten om honom vittnar, men att ensamheten är ett måste för skapandet.

När 70-tal blev 80-tal gick han in i sig själv, fast besluten att lämna alla försök till bred framgång därhän. 1984 kom han ut på andra sidan, med skivan Climate of Hunter, vars fröer såddes redan 1978, på nyss nämnda Nite Flights, men som egentligen inte lät som något annat han gjort. Här blandade han tidstypisk rock, komplett med synthar och stundtals gnistrande produktion, med aviga, abstrakta arrangemang, drömlika ambientpartier och besynnerliga låtstrukturer som tog vändningar man knappast väntade sig. Walkers lyrik, som alltid, även under den kommersiella storhetstiden på 60-talet, behandlat allt annat lättsamma ämnen, var på Climate of Hunter mer svårgenomtränglig än någonsin tidigare. Även röstmässigt kunde man ana en ny Scott Walker. Han var fortfarande en crooner, men man kunde ana en vilja att börja använda rösten på extremare sätt än tidigare. Kort sagt, de vuxna kvinnor anno 1984 som var unga på 60-talet och som såg fram emot att åter stifta bekantskap med sin tonårsidol lär ha blivit gruvligt besvikna. Och förvirrade. Och sådär skulle det fortsätta. Med Climate of Hunter stod det klart att Scott Walker äntligen, en gång för alla, skakat av sig de sista resterna av idoldyrkan och mainstreamberömmelse. Han var aldrig gjord för det och skulle aldrig se sig om efter det igen.

Efter Climate of Hunter var Scott tyst. I elva år. 1995 dök han åter upp igen – denna gång djupare försjunken i de mörka, abstrakta ljudvärldar han nosade på 1984. Tilt är ett smärre mästerverk. Kolsvart, obehagligt, men mycket vackert. Utmärkta musiksajten Allmusic.com liknar albumet vid ”the wind that buffets the gothic cathedrals of everyone’s favorite nightmares.”, och inget kunde väl vara mer sant. Här och var anar man melodier, och skivan är inte helt renons på (relativt sett) försonande, luftiga partier, men detta är för det mesta djupt begravet under groteska och absurda textsjok, kallsvettiga, operaliknande stycken och dissonans. Efter Tilt följde ytterligare en elvaårsperiod i tysthet innan Walker år 2006 gjorde ny comeback med, i mitt tycke, sin allra bästa skiva – The Drift.

IMG_6083

Steget från Tilt till The Drift är förstås inte lika radikalt som det mellan Climate of Hunter och Tilt, men The Drift är mörkare, mer ogästvänlig och ogenomtränglig än något Walker gjort tidigare – något som kritiker och musiklyssnare vid tiden för Tilt knappast hade trott var möjligt. Ackompanjerad av tunga ljudblock som sällan har något med rock att göra (det makalösa öppningsspåret Cossacks Are får ses som ett slags lysande undantag) sjunger Walker febriga, djupt absurda och kollageliknande arior om 9/11, Elvis Presleys dödfödda tvillingbror Jesse, folkmorden i forna Jugoslavien och Mussolinis och hans älskarinnas våldsamma död. Rösten växlar mellan försiktig men samtidigt djupt obehaglig crooning och nervigt mässande. Och vid ett tillfälle dyker en mardrömslik Daffy Duck-röst upp, vilket lär skrämma slag på vem som helst. Att lyssna på The Drift är som att skickas ner i helvetets nedersta skikt med en glappig ficklampa som då och då lyser upp allsköns vidrigheter framför en. Inte så himla mysigt, men en helt igenom originell och mäktig upplevelse. Den har en given plats på min lista över mina tio favoritalbum.

Bish Bosch från 2012 var en naturlig fortsättning på The Drift. De är onekligen två systerplattor. Men även om det kvävande mörkret på The Drift onekligen går igen på Bish Bosch och särskilt på låtar som Dimple, Tar och The Day the ”Conducator” Died är skivan i allmänhet mer lekfull – både musikaliskt och textmässigt. På Phrasing samsas dissonanta elgitarrslingor och svärtade textrader/utrop som ”Pain is not alone” och ”Here’s to a lousy life!” med närmast sambaaktiga trumrytmer och visselpipor. På den monolitiska SDSS1416+13B (Zercon, A Flagpole Sitter) radar Walker upp hysteriska oneliners, omväxlande ackompanjerad av tundraliknande tystnad och kärv industri. På Pilgrim mässar han hurtigt/neurotiskt om att spränga oxgrodor med sugrör och om rum fulla av möss. I bakgrunden surrar ett ihärdigt och egendomligt trummönster. Bish Bosch är fullproppad med liknande märkligheter – och det är däri som obehaget – och skönheten – vilar. I det oförutsägbara gränslandet mellan mörker och ysterhet vet man varken ut eller in, och där någonstans hittar vi Bish Bosch, som en mordisk narr som ler med hela ansiktet medan han skär halsen av dig.

Ingen hade trott det, men redan två år senare, 2014, 71 år gammal (!) var han tillbaka – och det med ännu ett mästerligt album – Soused. Denna gång kompades han av doom metal-titanerna Sunn O))) – ett samarbete som skulle visa sig vara lika otippat som genialt. Sunns sotigt majestätiska drones och Scott Walkers och mångåriga samarbetspartnern Peter Walshs dissonanta ljudkollage går ihop som vore det det mest självklara i världen – oavsett om Sunn O))) subtilt fyller i ljudbilden, som i Bull och Lullaby, eller är mer framträdande, som i Brando och Herod 2014. I de allra flesta avseenden är Soused en naturlig fortsättning på det som Walker pysslat med sedan åtminstone Tilt (1995). Sunn bidrar med granitskarpa kanter till Walkers redan massiva ljudbygge, men deras egenart tar aldrig över och det är tydligt varför Walkers namn står först på konvolutet.

Bortsett från ett par mer eller mindre intressanta soundtracks från 2016 och 2018 var Soused, för övrigt det album som Scott själv tyckte bäst om, det sista vi fick höra från honom. I måndags kom dödsbudet. Någon dödsorsak har man inte gått ut med.  Den evigt private, djupt integritetsfulle Scott Engel, som han egentligen hette, ville väl ha det så. Och integritet hade han, som jag nämnde innan, och mod – så till den grad att han saknar motstycke och likar. I Sverige har vi Thåström som det självklaraste exemplet. David Bowie är ett internationellt praktexempel. Men Scott gick längre än de båda. I den där Guardian-intervjun från 2008 pratar han om hur han sedan länge hade gett upp tanken på att passa in. Han omfamnade sin särart, sa han, och betraktade ensamheten som en drog han måste ha i sig. Och han levde som han lärde – åtminstone konstnärligt. För vem annars än den som helt drivs av orubblig integritet och självbevarelsedrift och som struntar i om folk förstår eller inte vänder ryggen åt kommersiella framgångar, turnerande och gamla meriter för att istället helt gå upp i outforskade världar och ett evigt brinnande intresse för nya uttryck? 

Jag upptäckte Scott ganska sent. Året var 2008 och jag var 23. Jag upptäckte hans 60-tal först och slogs av vad jag uppfattade som en sällsam blandning mellan Frank Sinatra och Leonard Cohen – två andra hjältar. Det dröjde inte mer än ett år innan jag tog mig an hans senare soloalster och knockades omgående av The Drift. För en lyssnare som jag, som är lika torsk på melodi, vemod och blödande hjärtan som på svärta och dissonans var Scott Walker en perfekt artist. Hans låt- och albumskatt är lika mycket av allt det där. Och kvaliteten är för det mesta hisnande hög. Scott Walker skämmer bort en. Han är, för att citera en av hans kändare 60-talslåtar, best of both worlds. Jag saknar honom redan.

IMG_6082

För att runda av ger jag er här en spellista, med 25 fantastiska låtar i kronologisk ordning från hela hans karriär. Se det som ett smakprov och dyk sedan ner djupare. Det är han värd, och ni med.

Vila i frid, Scott. Och tack.

 

IMPERIET, 30 ÅR SENARE: Deras 30 BÄSTA LÅTAR

imperiet30

I februari 1983 var Ebba Grön ett avslutat kapitel. De hade börjat bli tonårsidoler och Thåström, ihop med trummisen Gurra och Ebbas fjärde medlem Stry, drog i nödbromsen. Tillsammans med Madhouse-basisten Christian Falk och saxofonisten Per Hägglund bildade de Imperiet. Redan under Ebba-tiden hade Thåström och Stry experimenterat med nya sound under namnet Rymdimperiet, och som Imperiet skulle dessa nya sound få fritt spelrum. Redan i september 1983 släpps Imperiets första album Rasera. I september 1988, efter fyra fullängdare, splittras de. Åren däremellan är de Sveriges ohotat största rockband. De spelar på fritidsgårdar och klubbar, och de fyller ishallar, folkparker och festivalscener. Säljer drivvis med plattor (men tjänar knappt ett öre själva). De älskas och hyllas, men de skälls också ut för att vara pretentiösa och dryga.

Bland otaliga Thåström-fans och rockälskare i dag hyllas de som något av de bästa Thåström varit inblandad i. Jag förstår dem. Imperiet är utan tvekan hans mest lättlyssnade kapitel. Sånt gillar folk. Själv tycker jag att Imperiet, ihop med den tidiga solokarriären, är hans tveklöst mest ojämna period. De saknade Ebbas nerv och närvaro. De föll offer för mitten av 80-talets inspelningsteknik och som en följd av det låter en stor del av deras produktion daterad i dag (och har egentligen så gjort i 25 år). Samtidigt var de vansinnigt vassa på melodier och deras intresse för sound och arrangemang kan man inte annat än buga och bocka inför. Texterna, sedan, pendlade ständigt mellan geniala och andefattiga, träffsäkra och pekoral, och ibland drunknade de i symbolism och fyndigheter. Det är, kort sagt, frustrerande att lyssna på Imperiet, vilket jag inte alls upplever med Ebba Grön, som kanske inte varierade sitt sound eller sin tematik lika mycket heller, men som likväl knappt spelade in en halvdan ton. För att inte tala om Thåströms oantastliga soloproduktion de, åtminstone, senaste 16 åren (men om den har jag redan orerat tillräckligt – se här).

Men samtidigt, någonstans, älskar jag ju Imperiet. De var ojämna, visst, men Thåströms lägstanivå är ju nästan högre än genomsnitts-rockerns högstanivå. Jag var 15 och Ebba-tokig när jag upptäckte Imperiet. Lånade Greatest Hits-cd:n av en kompis, men precis när jag kommit in i den ville han ha den tillbaka, det aset. Ett par år senare fick jag en bland-cd av en äldre kusin (som dessutom sett dem live på 80-talet! Jag var mäkta imponerad!) och saken var klar. I mina unga år älskade jag Imperiet förbehållslöst, och det är tack vare den där bland-cd:n. Den innehöll deras deppigaste grejer, mycket från Synd och Tiggarens tal, och jag som börjat upptäcka The Cure och Joy Division var mer än nöjd. Jag har fortfarande kvar den där cd:n.

imperietdojan

11 september i år var det 30 år sedan Imperiets sista konsert på svensk mark. För att högtidlighålla detta jubileum ger jag er här, något försenat, deras 30 bästa låtar, med kommentarer. Varsågoda.

 

30. …när vodkan gjort oss vackra

År: 1988

Album: Tiggarens tal

– En Flyktsoda för dagen efter. När festen är slut och bara slumpen är kvar. Man slickar i sig det sista och hoppas på det bästa.

 

29. Moderna män

År: 1988

Album: Blå himlen blues

– 80-talets egocentriska go-getters besjungs kyligt i denna poppiga postpunk-dänga. Imperiets sound beskylls ofta för att snabbt ha blivit daterat (senast för några stycken sedan av mig själv), men det finns exempel på låtar när 80-talssoundet lyckas låta tidlöst. Moderna män, med sin luftiga produktion och kalla synthar är ett bra exempel på just detta.

 

28. Den nya dansmusiken

År: 1983

Album: Alltid rött alltid rätt (singel)

– Skriven av Stry Terrarie och Peter Ivarss. En fortsättning på Vad ska du bli och en föregångare till Ståaldrigstill. Svängigare än förstnämnda, kåtare än sistnämnda.

 

27. Running in the Rain

År: 1988

Album: Imperiet (engelsk)

– Per Hägglund har sagt att Imperiets engelskspråkiga platta var ”en kil rakt ner i bandets själ”. I hopp om att slå utomlands skeppades de ner till Holland för att spela in gamla låtar på nytt, när de kanske borde ha satsat allt på ett nytt, helgjutet, svenskt album i stället. Det engelskspråkiga albumet och utlandslanseringen floppade rejält, men ett par låtar fick de till. Bäst är Running in the Rain, en av de första de spelade in. Den är en engelsk version av Rymdimperiets hit Vad pojkar vill ha. Borta är det springsteenska soundet, som var en stor del till varför originalet var så bra. I stället är den stöpt i ganska tidstypisk, halvsynthig skrud och känns i största allmänhet tillrättalagd. Trots detta är det en riktigt bra låt, med en nerv och ett uns av passion som annars helt saknas på engelska plattan.

 

26. Balladen om briggen Blue Bird av Hull

År: 1985

Album: Märk hur vår skugga/Briggen Blue Bird av Hull (singel)

Evert Taubes ödesmättade berättelse om den fördömde sjömannen Karl Stranne från Smögen blir i Imperiets händer ett gothigt och vindpinat ambient-jazz-nummer – 22 år innan Sällskapet fulländade uttrycket med debutsingeln Nordlicht.

 

25. Kung av jidder

År: 1988

Album: Tiggarens tal

– En atmosfärisk redogörelse över självförakt, skriven av Falk och Thåström. En av Tiggarens tals bästa texter.

 

24. Tonårs-Jesus

År: 1985

Album: Blå himlen blues

– Imperiet när de är på sitt allra bästa pop-humör!

 

23. Cold Turkey (live)

År: 1985

Album: 2:a augusti

– Har en svensk artist någonsin sjungit rock på engelska bättre eller mer övertygande än vad Thåström gör här? Svaret är blankt NEJ. Även om man bortser från det faktum att uttal och frasering sitter som en smäck finns här en närvaro och känsla för både text och musik man annars kan glömma från svenska rocksångare som ger sig på att härma sina engelskspråkiga idoler – i synnerhet 1985. John Lennons original är helt igenom fantastiskt, men Imperiets cover river i hälarna.

 

22. Cosmopolite

År: 1986

Album: Synd

– Döpt efter (och kanske utspelad på) gamla Café Cosmopolite – haket i Klara-kvarteren där bland andra Nils Ferlin hängde. En tillflyktsort för tänkare och intellektuella i Stockholm i början av 30-talet. Och det är om just tillflykt som Thåström sjunger i det här franskklingande numret.

Vi behöver inget utifrån, vi har gin och magnecyl, vi talar i tungor, sjunger våra sånger.

 

21. Offret

År: 1986

Album: Synd

– Imperiet när de är som mest atmosfäriska. Men om vad texten handlar har jag ingen aning. Och visst är den lite för lång. Och kanske är jag för generös med den här placeringen…men en fin låt är det.

 

20. 19Hundra80Sju

År: 1987…

Album: 19Hundra80Sju (singel)

– Imperiet goes maskin-rock – och gör det med bravur. En fingervisning mot vad som komma skulle, bara några år senare.

 

19. (Kom ihåg) den fria världen

År: 1983

Album: Rasera

– Ett av de starkaste och bästa exemplen på att Ebbas själ aldrig dog. Kom ihåg är en svettig och konfrontativ uppgörelse med den moderna tillvaron och pseudo-friheten den saluför. Den är också en hyllning till alla de som står upp och emot.

Ditt blod är vin, till och med nitroglycerin!

 

18. Var e vargen

År: 1986

Album: Var e vargen (singel)

Vad är vargen, är väl frågan man bör ställa sig? Är det ryssen, det röda spöket som gäckade västvärlden under merparten av 1900-talet – inte minst under 80-talet? Eller är det revolutionen som aldrig kom, trots att Wiehe och proggarna sjöng sig hesa om den? Oavsett är Var e vargen en lysande rocklåt, som fick nytt liv dels under Peace, Love & Pitbulls 90-tal och Thåströms 2000-tal (senast i somras).

 

17. Personliga Persson

År: 1988

Album: Den flygande holländaren

– Det är ingen lätt match att trumfa Cornelis mästerliga originalversion om den alkoholiserade och självbelåtna kvinnomisshandlaren Persson, men Imperiets febriga goth-kabaré-version ger den en god match. Utgiven på en hyllningsplatta till den då nyligen avlidne skalden.

 

16. Erotisk politik

År: 1988

Album: Tiggarens tal

– En av Imperiets bästa, rena rocklåtar, och en av Thåströms allra bästa sånginsatser. Här ger han allt och får 100% utdelning. Anglosaxiska idoler som Iggy Pop är inte längre ouppnåeliga väsen – de är jämlikar. 

Titeln är hämtad från Jim Morrison, som refererade till sitt band The Doors som ”erotic politicians” i en intervju från 1968.

 

15. Rasera

År: 1983

Album: Rasera

– ”Det var några [skinheads] som brände kors och tände eld på hus där chilenska familjer bodde. Så invandrarna samlade ihop hundra man och sedan röjde de skinsen som ingenting. Skinsen vågade inte gå ut efter det. Det var skitkul.” – Thåström om låten Rasera, i en intervju med tidningen Recension, 1983. 35 år senare, när extremhögervindar blåser starkt och flyktingförläggningar brinner, känns Rasera som en av Imperiets allra mest relevanta låtar.

 

14. Rock’n’Roll e död

År: 1987

Album: 19Hundra80Sju (singel)

– Här experimenterar Imperiet med instrumentering och arr och visar på intet vis hur rocken skulle vara död. I deras händer, 1987, levde den och kändes fräschare än på länge.

 

13. Århundradets brott

År: 1985

Album: Blå himlen blues

– 1984 sattes Thåström på kåken för vapenvägran. Där, på Svartsjöanstalten i Ekerö kommun, skrev han flertalet av låtarna på Blå himlen blues. Paradnumret från fängelsevistelsen är förstås Århundradets brott. Och vare sig förr eller senare har Thåström eller Imperiet låtit mer Eldkvarn än vad de gör här.

 

12. Märk hur vår skugga

År: 1985

Album: Märk hur vår skugga/Balladen om briggen Blue Bird av Hull (singel)

– Tidernas största backfire? 1985 hade Imperiet gått och blivit lite för stora. De bestämde sig för att ge ut ett par mörka, långsamma och mycket suggestiva tolkningar av gamla svenska visklassiker, för att få lite andrum och dra ner på populariteten. Det gick sådär. Bellman-tolkningen Märk hur vår skugga blev deras i särklass största framgång och den låg på Svensktoppen i hela 19 veckor mellan december -85 och april -86. Efter den hitten visste alla, inklusive taxichaffisar och tanter på Konsum, vem Thåström var. Vill man fjärma sig från mainstream-populariteten krävs hårdare tag än så, vilket svenska folket blev varse under 90-talets början.

 

11. Du ska va president

År: 1984

Album: Du ska va president (singel)

– Imperiet kanaliserar The Clash och hyllar upproret och utanförskapet i låten som är en av deras mest ikoniska.

 

10. Innan himlen faller ner

År: 1986

Album: Synd

– En fantastiskt vacker uppmaning till alla eftersatta att resa sig upp och ta för sig, för allt är ändå på väg åt helvete.

 

9. Guld och döda skogar (live)

År: 1985

Album: 2:a augusti

– Egentligen ett ganska torrt och lättglömt albumspår på Rasera, men som på liveplattan 2:a augusti blir ett tungt och ödesmättat synthnummer. Miljöpartiet må ha bildats 1981, men miljöpolitik har aldrig låtit sexigare eller coolare än i händerna på Imperiet.

 

8. Du är religion

År: 1988

Album: Tiggarens tal

– På Du är religion är jaget djupt missnöjd över sin livssituation; han lever i en spökstad, vill inte möta livet, tål inte sin egen spegelbild, är tärd av skuld och tigger desperat efter ett uns av glädje. Det är mörkt, men melodiskt, atmosfäriskt och faktiskt lite svängigt. Imperiets sista platta, Tiggarens Tal, är deras mörkaste, och detta är ett av de bästa exemplen på det.

 

7. Alltid rött alltid rätt

År: 1983

Album: Alltid rött alltid rätt (singel)

– Imperiets debutsingel. En nervig, blodröd programförklaring, med hjärtat bultande på utsidan. Hårdare och mer konfrontativt än det mesta Ebba gjorde de sista åren. Bäst är ändå Thåströms blizkriegsversioner från turnéerna -99 och -02.

 

6. Kriget med mig själv

År: 1984

Album: Imperiet (Mini-LP)

– Alla tiders självföraktaranthem! En av de första Imperiet-låtarna jag föll för – och inte undra på. Och en av få Imperiet-låtar som inte låter det minsta daterad. Både text och musik kommer leva för evigt.

 

5. Kom kom

År: 1984

Album: Du ska va president

– En av Thåströms tidigaste kärlekslåtar. Och även om texten emellanåt är rätt pajig, så är detta en grymt fin låt. Varm, innerlig, med en fantastisk melodi (starka melodier var i sanning ingen bristvara i Imperiet!). Och rotar man lite i texten hittar man trots allt några riktigt fina rader, till exempel: Var en nyhet bland det gamla, när man tröttnat på allt det andra.

 

4. Blå himlen blues

År: 1985

Album: Blå himlen blues

– Thåström har gjort många låtar om vattenhål, fristäder, tillflyktsorter och murar. Han vet hur tillvaron ser ut och han vet att det behövs något att fly till. Man kan argumentera för att detta är en av de första av dessa låtar. Det är atmosfäriskt, det är 80-tal, det är fantastiskt moody och snyggt. 2002 framförde Thåström en version av låten som av undertecknad betraktas som den ultimata. Den återfinns på live-skivan På Röda Sten.

 

3. Saker som hon gör

År: 1986

Album: Synd

– Saker som hon gör har en typisk 80-tals-ljudbild. Det är stora trummor, feta synthar, det är melodramatiskt, och med en stor refräng – men det funkar! Denna typen av drömsk, atmosfärisk,  alternativ 80-tals-rock har haft en revival så länge nu att det känns som att den aldrig blivit omodern. Väldigt häftigt, och därtill en väldigt vacker låt. Dessutom en av inte jättemånga Imperiet-låtar som faktiskt låter bättre med Imperiet än med solo-Thåström. Han har ju annars en tendens att förbättra de gamla Imperiet-pärlorna så till den grad att originalen om inte bleknar åtminstone hamnar i skymundan.

 

2. Jag är en idiot

År: 1988

Album: Tiggarens tal

– En hänsynslös och blodig uppgörelse med sig själv och de tvivelaktiga handlingar man gjort sig skyldig till: svek, falskhet, egoism. Per Hägglund, saxofonist, keyboardist, den som hade bäst och mest kontakt med skivbolag och det administrativa i bandet, och inte minst en nära vän till Thåström, hade inför Tiggarens tal fått sparken. Thåström mådde skit över detta. Jag är en idiot är resultatet.

Imperiet har aldrig låtit argare eller mer skoningslösa än här. 14 år senare skulle Thåström fullända låten på Röda Sten i Göteborg. Den versionen hör till de allra, allra bästa Thåström-inspelningar som släppts.

 

1. Österns röda ros

År: 1986

Album: Synd

– Imperiets hatlåt till staten Israel. Finns i en rad olika versioner. Imperiets albumversion är pampig och vacker, deras liveversioner var råare (Oviken -88 kan vara den ultimata), och under Thåströms turné våren 2015 gjordes den i en närapå dansant tappning. En låt som ständigt får nytt liv, och ständigt är aktuell (inte minst på grund av att Gaza-konflikten aldrig tycks lösas).

Jag kämpade med att välja mellan denna och Idiot. Det har alltid varit en kamp mellan dessa två för mig. Jag kan inte säga säkert säga varför jag valde Österns. Kanske är det inte svårare än att detta är den Imperiet-låt jag oftast vill höra. Kanske är det melankolin och det atmosfäriska soundet som gör det. Eller så är det sångmelodin och ackordbytena. Kanske spelar det mindre roll. Men att det är Imperiets bästa låt, det är jag helt med på.

 

***

Här kommer en spellista (och eftersom Running in the Rain saknas på Spotify tog jag i stället med originalet Vad pojkar vill ha):

 

 

MICHAEL JACKSON 60 ÅR: hans 60 bästa låtar

I begynnelsen var Michael Jackson. Långt innan jag upptäckte Thåström, Morrissey, punk, indie, syntar, gitarrer, industri, Iggy Pop eller ens Elvis Presley – då fanns bara Michael Jackson.

Året var 1995. Jag var tio år. Favoritlåtarna hette När vi gräver guld i USA och I Wish. Musik var inte alls lika kul som fotboll eller serietidningar. När min dåvarande bästa kompis Mikael Herzberg (shoutout!) spelade upp Billie Jean, från skivan HIStory, som han, tillsammans med en stereo, fått i tioårspresent av sina föräldrar, expanderade min värld. Musik kunde vara något mer än en catchy melodi och lustig text (som jag knappt ändå inte begrep). Musik kunde vara något mystiskt, något tvetydigt. Artister kunde vara som övernaturliga väsen. De kunde bevisligen se ut precis hur som helst. Låta hur som helst. Röra sig som om tyngdlag (eller leder!) inte existerade. Trotsa alla föreskrivna lagar och regler. Det var där och då som musik blev mitt stora intresse. Detta var roten till det nörderi och den besatthet som präglat efterföljande decennier, och som med största sannolikhet kommer prägla resterande.

För mig var Michael Jackson roten och källan. Ett par år senare skulle han komma att bli utkonkurrerad av hiphoppen, som i sin tur några år efter det skulle bli utkonkurrerad av punken, alternativrocken, osv, ad infinitum… Universumet slutar aldrig att expandera. Men min kärlek till och respekt för Michael Jackson har aldrig upphört. Kanske har han inte alltid snurrat på skivtallriken, men han har alltid funnits i bakhuvudet som ett aldrig slocknande ur-ljus. När han dog 2009, utan upprättelse, utan den respekt han förtjänade, alltjämt jagad och hemsökt av allsköns vidriga och märkliga rykten och påhopp, dog en del av barndomen. En klyscha, måhända, men likväl sant. Det kändes som att en gammal vän hade dött. En barndomsvän, eller en kusin man stod nära i barndomen men sedan tappat kontakten med. Hösten dessförinnan hade jag börjat att återupptäcka hans musik, och det återupptäckandet tog rejäl fart i kölvattnet av hans död. Det gick upp för mig för första gången på ett antal år vilken sanslös talang han var. Vilken stor sångare. Vilken musiker. Vilken känsla för melodier. Det blev våldsamt tydligt vilken begåvad producent och arrangör han var. Han har alltid kallats för Kungen av pop, men för mig är det alldeles för simpelt. För mig har det blivit tydligare och tydligare att Michael Jackson mer än någonting annat är Kungen av soul och funk. Michael är en symbios av James Browns primala och gutturala svett-funk, Jackie Wilsons lidelse, Otis Reddings sårbarhet och närhet till gospeln, och känslan för melodier kommer raka vägen från Motowns 60-tal. Michael tog allt detta och körde det genom sitt eget ständigt föränderliga filter och lät den ytterligt delikata fingertoppskänslan för vad som är modernt och originellt styra varthän det skulle gå. Michael hade popkänsla, om det råder ingen tvekan, vilket försäljningssiffrorna bekräftar, men han stod med båda fötterna fast förankrade i soulen och funken som fostrade honom. Att kalla det han gjorde för blott pop är att kraftigt förenkla det.

I dag skulle han ha fyllt 60 år. Detta inlägg är min hyllning till mannen som gav mig mitt musikintresse, det intresse som givit så mycket i så många år. Dagen till ära rankar jag här hans, i min mening, 60 bästa låtar. I vanlig ordning med kommentarer till varje låt. På listan samsas megahits, med mindre hits, albumspår, rariteter och outgivna låtar. Det blir låtar från hela karriären. Från tidiga Jackson 5, via de tidigaste soloplattorna, till åren då han var planetens största artist. I slutet av inlägget hittar ni en spellista med de låtar som finns att tillgå på Spotify.

Varsågoda.

 

60. Bad

År: 1987

Album: Bad

– En av Michaels mest ikoniska låtar. Ursprungligen tänkt som en duett med ärkerivalen Prince, men denne backade. Det gick bevisligen rätt så bra ändå. Låten blev en megahit, ”who’s bad?” en catchphrase som fortfarande lever, och videon, regisserad av ingen mindre än Martin Scorsese, är en av Michaels allra bästa.

 

 

59. Don’t Walk Away

År: 2001

Album: Invincible

– En riktig tårdrypare om förlorad kärlek, och en av få låtar från sista plattan Invincible som verkligen bränner till. Michael sjunger med otrolig närvaro, och det är inte utan att man spekulerar i vem han har i tankarna här. Mellan 1994-1996 var MJ som bekant gift med Lisa Marie Presley, och enligt denne ska de ha haft ett av-och-på-förhållande även under efterföljande fyra år – alltså under inspelningen och arbetet med Invincible. Michael sjunger låten med ett patos som bara kan komma från någon som levt texten.

 

58. Up Again

År: 1973

Album: Music & Me

– Stämningsfull och tidstypisk soulballad, med en sjujäkla refräng. Det är lätt att glömma att Michael faktiskt släppte ett knippe soloalbum innan Off the Wall (1979). De må vara något sämre, men innehåller ändå en rad pärlor.

 

57. Keep the Faith

År: 1991

Album: Dangerous

– Otroligt upplyftande, om än soundmässigt något daterad, gospeldänga från spretiga plattan Dangerous. Michael vårdade väl även denna sida av sitt musikaliska arv.

 

56. What You Don’t Know (The Jackson 5)

År: 1974

Album: Dancing Machine

– Idéen om att bröderna Jackson tog ut de kreativa svängarna först efter att de lämnat Motown är i min mening något överdriven. Lyssna bara på What You Don’t Know. Många mil ifrån poppen i I Want You Back och The Love You Save, och betydligt närmare funkiga rytmexperimenten i senare hits som Shake Your Body. Lyssna på det intrikata trumkompet, på den futuristiska syntslingan, på den fuzziga gitarren.

 

55. Monkey Business

År: ca. 1990-1991

Album: Osläppt fram till 2004 – då utgiven på boxen The Ultimate Collection

– Michael sägs ha spelat in upp emot 70 låtar inför Dangerous-plattan (och han skrev merparten av dessa själv). En av de låtar som ratades var denna deep south-souliga groove-historia, som osar sex och synd. Den är utan tvekan bättre än flera av de låtar som faktiskt kom med på Dangerous.

 

54. History

År: 1995

Album: HIStory – Past, Present and Future: Book 1 (kommer i fortsättningen att refereras till som blott HIStory)

– En låt som skyms lite bakom alla samplingar, men som egentligen är riktigt bra. Verserna är aggressiv r’n’b, som närapå drar åt rap. I refrängerna lättas stämningen upp och Michael ihop med vokalgruppen Boyz II Men bjuder på mäktig och soulig gospel. Mycket fint.

 

53. One More Chance

År: 2003

Album: Number Ones

– Sista singeln att släppas under Michaels livstid. En högklassig soulballad signerad R. Kelly. Kanske inte lika mäktig (och inte i närheten av lika framgångsrik) som You Are Not Alone (Kellys kändaste MJ-samarbete), men utan tvekan en rörande historia som Michael framför mycket känsla.

 

52. Tabloid Junkie

År: 1995

Album: HIStory

– På 90-talet experimenterade Michael med nya hårdare, mer metalliska sound. Han lyssnade på Nine Inch Nails och gick igång på att skapa nya ljudbilder. Detta hörs i många låtar på samtliga av Michaels 90-tals-plattor. Inte minst i Tabloid Junkie – en fullständigt ursinnig attack på media och deras försök att tillintetgöra honom – och alla de enfaldiga som sväljer vad skvallerpressen kokar ihop.

 

51. You Are Not Alone

År: 1995

Album: HIStory

– HIStory var en spretig platta – precis som alla skivor post Quincy Jones. Den rymde hårda ljudexperiment likt nyss nämnda Tabloid Junkie, men också klassiska soul- och gospel-ballader som You are not Alone – skriven av R. Kelly, som då var något av mästare på det gebitet. Låten blev en jättehit, och Michaels sista singeletta i USA. Även videon är klassisk. Där syns Michael mysa i bara mässingen ihop med frugan Lisa Marie.

 

50. Serious Effect (feat. LL Cool J)

År: ca 1990

Album: osläppt

– Ännu en höjdar-outtake från Dangerous-tiden som fick stryka på foten. Michael sjunger rått och dessutom i ett lägre register än man är van vid. LL Cool J, vid tiden för inspelningen världens hetaste rappare, gästar och hade varit ett välkommet inslag på Dangerous-plattan, och dessutom skänkt mycket street-cred åt Michael.

 

49. Dangerous

År: 1991

Album: Dangerous

– Michael avslutar den mycket ambitiösa, spretiga, men väldigt mogna Dangerous-plattan med det mörka titelspåret. Plattan innehåller en rad ljusa och hoppfulla låtar, men skyggar definitivt inte för mörkret – oavsett om det kommer från samhället eller från mänskliga relationer – och det är mörkret som avslutar skivan. Till ett industriellt new jack swing-funkigt komp pratsjunger Michael om en opålitlig, lömsk, men samtidigt väldigt lockande femme fatale (ett ämne som han återkom till gång på gång under hela karriären). Bäst är den sista versen:

And her mouth was
Smoother than oil
But her inner spirit and words
Were as sharp as
A two-edged sword
But I loved it
‘Cause it’s dangerous

 

48. Is It Scary?

År: 1997

Album: Blood on the Dancefloor

– Michael älskade skräck och gotik – och på Is It Scary når det sitt klimax. Här parar han gotiskt och skräckromantiskt bildspråk med det djupt personliga. 1997 hade Michael varit driftkucku och paria i media i över tio år, och de senaste årens anklagelser hade sårat honom värre än något annat tidigare. I en rad låtar under mitten av 90-talet gav han svar på tal – och Is It Scary är en av höjdpunkterna. Likt en minstrel-uppträdare tar han här på sig rollen som ”freak” – eftersom det är det som förväntas av honom. Han sjunger:

Am I amusing you
Or just confusing you
Am I the beast
You visualized
And if you want to see
Eccentric oddities
I’ll be grotesque
Before your eyes

Men i en senare vers påminner han dock lyssnaren om sitt sanna väsen:

But if you came to see
The truth, the purity
It’s here inside
A lonely heart

Men vem Michael egentligen var gav ju gemene man blanka fan i. Det som stod i kvälls- och skvallerpressen var ju så ofantligt mycket skojigare.

 

47. 2000 Watts

År: 2001

Album: Invincible

– Jag snackade om Michaels låga register i Serious Effect – men vänta tills ni hör 2000 Watts. En kantig och hård beat- och rytmorgie där Michael använder en röst man fick höra alldeles för lite av. Vilket brett register den mannen hade. En fantastisk låt.

 

46. Will You Be There?

År: 1991

Album: Dangerous

– Låten inleds med Beethovens nionde symfoni, innan den övergår i en gospel om att härda ut i en värld som kanske inte alltid vill en gott.

But they told me, a man should be faithful
And walk when not able
And fight till the end but I’m only human,

sjunger Michael i ett av låtens starkaste partier.

Men bäst är de närmast baptistiska improvisationerna under låtens mittenparti. Där är han inte längre the King of Pop – där är han Baptistpastor Michael Jackson. En roll som klädde honom synnerligen väl. Mer om den lite senare i listan.

 

45. Blood on the Dancefloor

År: 1997

Album: Blood on the Dancefloor

– Klassisk MJ på många sätt: en noir-ig femme fatale-historia det går ypperligt att dansa till. Men vad gör det att man hört det förr, när Michael gör det så bra? I USA gjorde den inte mycket väsen ifrån sig, men i Europa blev den en stor hit (singeletta i Storbritannien). Jag minns klart och tydligt hur den, till min stora glädje, pumpades ut på både MTV och Z-TV, våren -97.

 

44. The Life of the Party (The Jackson 5)

År: 1974

Album: Dancing Machine

– Ännu en ursnygg funk-disco-dänga från vad som måste betraktas som ett av de bästa albumen som bröderna Jackson gjorde tillsammans. Den alltid så ambitiöse och drivne Michael hade ledsnat på Motown och deras sound. Han ville skriva egna låtar. Men till och med han måste ju ha uppskattat den här pärlan? Dancing Machine-plattan la grunden för det mer progressiva och utmanande materialet bröderna började skriva när de lämnade Motown två år senare.

 

43.  Cheater

År: ca 1987

Album: Osläppt fram till 2004 – då utgiven på boxen The Ultimate Collection

– En orgeldriven, svettig funkhistoria om otrohet. Michael låter lika delar kåt, tvärförbannad och obesvärat cool. Och man måste älska raderna:

Life is an aggravator
It all starts piling up
I broke my radiator – Vad menas?!

 

42. Price of Fame

År: ca 1987

Album: Bad 25

– Outtake från Bad-plattan, utgiven 2012 på jubileumsutgåvan. 1987 hade Michael ännu inte blivit alltför personlig i sina låtar. Det fanns vissa (tvetydiga) undantag, men inte mycket mer än så. Price of Fame är däremot väldigt personlig och tiden (eller Michael) var sannolikt inte mogen för ett sådant kliv än. Låten förblev gömd i 25 år.

1987 hade den då 29-årige Michael varit känd i nästan 20 år. Alla visste vem han var. Hans minsta steg kartlades. Hans privata affärer hängdes ut. Han hånades och förföljdes. Det hade börjat äta på honom. Rejält. Price of Fame handlar om precis detta. I första versen sjunger han brutalt ärligt: I want a face no one can recognize, in disguise. För en person med det mest omtalade ansiktet i världshistorien var detta mycket utlämnande.

Låten är också en i största allmänhet riktigt bra poplåt och Michael sjunger med stora mått patos. Den hade absolut förtjänat en plats på Bad, men ersattes sannolikt med Leave Me Alone – en låt som i luddigare ordalag tar upp ungefär samma teman.

 

41. This Time Around (feat. The Notorious B.I.G.)

År: 1995

Album: HIStory

– När jag var 11-12 hade jag på allvar börjat att upptäcka hiphopen, och jag hade två musikidoler: Michael Jackson och The Notorious B.I.G. Att dessa två dessutom hade gjort en låt ihop var (och är) förstås oerhört mäktigt. I dag skulle detta motsvara en duett med Thåström och Morrissey. Ni hör ju själva – sanslöst.

This Time Around är en av de många låtarna från mitten av 90-talet där Michael går till motattack mot alla de som misstrott, motarbetat, förtalat eller försökt sänka honom. Och frågan är om han någonsin låtit mer ilsken? This time around I’m takin’ no shit, sjunger han till ett hiphop-funkigt beat signerat Dallas Austin (en av dåtidens hetaste r’n’b-producenter). Han är svinförbannad och tänker inte censurera sig. Inte heller censurerar han Biggie (utan tvekan den starkast lysande stjärnan på raphimlen anno mitten av 90-talet), utan låter honom gå loss som vore det en överbliven vers från Ready to Die:

Listen, I’ve got problems of my own
Flashin’ cameras, taps on my phone
Even in my home I ain’t safe as I should be
Things always missin’
Maybe it could be my friends
They ain’t friends if they robbin’ me
Stoppin’ me from makin’ a profit, see
Apology shallow like the ocean
I guess I’ll resort to gun totin’
If I was dead broke and smokin’
I’d probably be by my lonesome
I’mma kill a nigga, I ain’t jokin’
Indo smoke got me chokin’, I’m hopin’
The fool comes slippin’
So I could blow’em open
This time around
I changed up my flow
Got rid of the rocks
Got pits by the door
A real set of peoples to watch my back
Stay away from strangers
So I won’t slack
And I know my nigga Mike like that,
Baby!

Det är ett fantastiskt samarbete mellan två giganter, från två olika generationer, inom afroamerikansk musik. Det hade kunnat bli pajigt, men blir precis så bra som man kan önska. Båda är ärliga i sitt uttryck och ingen håller tillbaka.

 

40. We are the World (USA For Africa)

År: 1985

Album: USA For Africa (singel)

– Visst, den är gränslöst smörig och svulstig på sant 80-tals-manér – men vilket pop-anthem det är, ändå, när man verkligen lyssnar. Melodin är klockren. Tillräckligt vemodig för att beröra och driva hem budskapet, men samtidigt tillräckligt catchy och trallvänlig för att sätta sig hos folk. Singeln sålde i drivor och förblir till dags dato en av de tio bäst säljande fysiska singlarna. Skriven ihop med Lionel Richie.

 

39. I Wanna Be Where You Are

År: 1972

Album: Got to Be There

– Oemotståndlig pop-soul-eufori, hämtad från Michaels första soloskiva.

 

38. Mama’s Pearl (The Jackson 5)

År: 1970

Album: Third Album

– Mer pop-soul-eufori, denna gång med bröderna. 1970 var J5 redan framme vid sitt tredje album, och materialet var ojämnare än på de två föregående skivorna. Men det saknades inte pärlor

 

37. Show You the Way to Go (The Jacksons)

År: 1976

Album: The Jacksons

– 1976 hade bröderna Jackson äntligen lämnat Motown och kunde på allvar börja utforska vuxnare material. De bytte namn till The Jacksons och yngsta brodern Randy ersatte avhoppade Jermaine, som blev kvar på Motown eftersom han var gift med Motown-bossen Berry Gordys dotter. De skrev på för Epic Records och slog sina påsar ihop med hitmakarna från Philadelphia Kenny Gamble och Leon Huff – kända för sin Philly Soul. Show You…var en av hittarna från plattan och dess blandning av tidstypisk Philly soul, komplett med snygga stråkarrangemang, och luftig mid-tempo-disco gör den till en av brödernas bästa låtar.

 

36. Dancing Machine (The Jackson 5)

År: 1974

Album: Dancing Machine

– Som jag nämnde tidigare var tiden på Motown inte bara lättsam pop-soul. Näst sista plattan Dancing Machine var soundmässigt minst lika utmanande som det mesta de släppte följande år som The Jacksons. Plattans sannolikt bästa låt är den oerhört coola funk-disco-exercisen till titelspår. 1973 framförde de låten på anrika musikprogrammet Soul Train, och framförandet av inte minst dansrutinen The Robot är ett av de tidigaste exemplen på Michael som utomvärldslig dansare. Måste ses.

 

35. You Rock My World

År: 2001

Album: Invincible

– Det var den första nya låten från Michael på över fyra år – och vad mycket gott den lovande inför kommande albumet. YRMW lät som en Off the Wall för 2000-talet. Äntligen skulle han komma tillbaka till toppen! Dessvärre visade sig Invincible vara ett överjäst och överambitiöst hopkok av alldeles för många stilar och låtskrivarpartners, och inte mycket på skivan lät som YRMW. Men låten, med sitt tidlösa och luftiga neo-soul-sound, står sig än i dag.

 

34. Who Is It

År: 1991

Album: Dangerous

– Ett slags svartsjukt syskon till Billie Jean. Båda låtarna är mörka, ljudmässigt spännande låtar med grymma basgångar, där textjaget på olika sätt brottas med en femme fatale. I Billie Jean är hon en stalker och i Who Is It en bedragerska. Billie Jean är universellt erkänd som ett mästerverk, och det med rätta, men Who Is It tycks förbli en förbisedd pärla. Videon, regisserad av en ung David Fincher, är också en höjdpunkt.

 

33. The Lady in My Life

År: 1982

Album: Thriller

– Listans första Thriller-låt! En av två låtar från den plattan som inte släpptes som singel (den andra är Baby Be Mine), men The Lady…är knappast något utfyllnadsspår. Här möter Frank Sinatra Marvin Gaye, och Stevie Wonder dirigerar. Resultatet är hänförande sängkammarsoul.

 

32. P.Y.T. (Pretty Young Thing)

År: 1982

Album: Thriller

– Listans andra Thriller-låt är upbeat och smittsam 80-tals-funk, toppad med call-and-response-körer, vocoder och en Michael som försöker prata omkull sitt kärleksintresse med sin bästa sängkammarröst.

 

31. If You Don’t Love Me

År: ca 1990

Album: Osläppt

– Ännu en fantastisk låt som ratades till Dangerous-skivan. Här hörs ekon från tidig 60-tals-soul och låtar som Do You Love Me, Twist and Shout och It Takes Two. Sångmelodin i verserna är mästerlig och så oerhört catchy och refrängerna är rena urladdningar. Den hade låtit ganska off på Dangerous, det medger jag, men den förtjänar verkligen att ges ut.

 

30. Earth Song

År: 1995

Album: HIStory

– Michael Jackson låg i framkant även vad gäller miljöfrågor – något som i dag är omåttligt hett. Redan 1995 varnade han för antropocentrismens påverkan på miljön – och han gjorde det med en sjujäkla mäktig gospel. Liveversionen från Brunei(!) 1996 är makalös.

 

29. Shake Your Body (Down to the Ground) (The Jacksons)

År: 1978

Album: Destiny

– En åtta minuter lång funkuppvisning, skriven av Michael och Randy, som inte lät som något annat på Billboards topp 10 vid den tiden. Bröderna Jackson hade här blivit riktigt varma i kläderna och visade utan omsvep hur pass kreativa de var när de fick fria händer.

 

28. Dreamer (The Jacksons)

År: 1976

Album: The Jacksons

– En luftig, svävande och soulig discoballad signerad Gamble & Huff. Melankolin i melodin går igen i texten om olycklig kärlek och livet som hopplös romantiker. Att Michael relaterar extra mycket till den här låten går knappast någon förbi.

 

27. The Love You Save (The Jackson 5)

År: 1970

Album: ABC

– Oemotståndligt catchy pop-soul från bröderna. Gruppens tredje raka singeletta och en av deras kändaste hits. Blir man inte glad av denna är det nog kört.

 

26. In the Closet

År: 1991

Album: Dangerous

– Frågan är om Michael någonsin låtit kåtare eller mer förförisk än han gör på denna New Jack Swing-funkiga hit om förbjuden frukt och hemliga förbindelser. Videon, där han oblygt åmar sig med Naomi Campbell, matchar mer än väl låtens budskap och känsla. Så till den grad att den förbjöds i Sydafrika.

 

25. Another Part of Me

År: 1987

Album: Bad

– Euforisk 80-tals-funk som ursprungligen medverkade i sci-fi-filmen Captain EO från 1986, som Michael gjorde ihop med George Lucas och Francis Ford Coppola. Låten är Michael i sitt esse, görande det han gjorde bäst, nämligen sexig, fysisk och melodiös funk med popkänsla.

 

24. They Don’t Care About Us

År: 1995

Album: HIStory

– 90-talets bästa protestlåt? Sannolikt. Michael har aldrig, vare sig förr eller senare, låtit så här politiskt indignerad på skiva. Till ett aggressivt tribal-beat, samplade polisradior, ilskna gitarrer och subtila gospelkörer fräser Michael ur sig den fenomenala texten om polisbrutalitet, svartas utsatthet och medias angrepp på honom själv. Men han visar också långfingret åt alla som försökt sätta dit honom (Beat me, bash me, you can never trash me/hit me, kick me, you can never get me), och passar på att hylla Martin Luther King. En helt igenom fantastisk låt.

 

23. For All Time

År: Oklart. Vissa säger Thriller-eran, andra Dangerous. Röst- och sound-mässigt lutar det definitivt åt det sistnämnda.

Album: Thriller 25

– Hur en sådan här makalöst vacker låt inte fick en ordentlig release är helt obegripligt. Denna utsökta och 90-tals-doftande r’n’b-ballad hade kunnat bli en monsterhit. Den har utan tvekan melodin och den där avgörande blandningen av melankoliskt patos och hoppfull värme. Michael sjunger den med otrolig närvaro.

 

22. Beat It

År: 1982

Album: Thriller

– Vad kan man säga om Beat It som inte redan är sagt? På sina fyra minuter sprängde Michael och låten dåtidens popmusikaliska ras- och estetik-gränser. Låten är r’n’b i grunden, melodin och refrängen är pop-guld och gitarrerna signerade dåtidens stora gitarrhjälte Eddie Van Halen är ren och skär rock’n’roll. Det är en sällsynt perfekt symbios mellan vitt och svart. Nu tar vi dessa saker för givet, men 1982 var det allt annat än självklart. Inte sedan Elvis tidiga singlar från mitten av 50-talet hade det vita och svarta USA mötts på det här sättet. Och allt låter enkelt, självklart och alldeles fantastiskt. Låten blev välförtjänt en av Michaels allra största hits.

 

21. Liberian Girl

År: 1987

Album: Bad

– Michael hyllar sitt afrikanska arv och Afrikas kvinnor i denna förbisedda pärla från Bad. Det atmosfäriska och organiska arrangemanget frammanar bilder av ett tropiskt skymningslandskap och tvingar Michaels vita publik att se skönheten i Afrika och dess kvinnor. Helt klart en av Michaels bästa och mest originella ballader.

 

20. Stranger in Moscow

År: 1995

Album: HIStory

– HIStorys bästa låt är en ömsom bluesig, ömsom nästan eterisk och drömsk, klagan över ensamhet och ett inre inferno – utspelad på Moskvas gator. Låten skrevs under Dangerous-turnéns stopp i Moskva hösten 1993. Då låg Michaels tillvaro farligt nära avgrunden. En före detta vän till Michael hade under sommaren anklagat Michael för sexuella övergrepp på dennes son. Utredningen lades ner, inga bevis hittades, och långt senare uppdagades det att det hela var fabriceringar. Men skadan var skedd, och det gör sig påmint i flera låtar från den här tiden – men aldrig så naket, så sårbart eller så bottenlöst melankoliskt som i Stranger in Moscow.

 

19. Ain’t No Sunshine

År: 1972

Album: Got to Be There

– Vissa artister var livsfarliga när det kom till covers. Elvis Presley var en sådan. Frank Sinatra likaså. Till viss del Johnny Cash. De fick en att aldrig mer ägna originalen en tanke. Michael Jackson spelade inte in många covers, men när han gjorde det sopade han mattan med originalen. Som i fallet med Bill Withers jätteklassiker Ain’t No Sunshine. Den då 13-årige Michael levererar sin tolkning med sanslös patos, till ett ursnyggt 70-tals-soul-arr och det finns plötsligt ingen anledning längre att lyssna på Withers (lysande) original. Än mindre på de många tafatta tolkningar som senare gjorts.

 

18. Dirty Diana

År: 1987

Album: Bad

– Tung, mörk, nästan filmisk (stråkarna! atmosfären! narrativet!) rock-soul om…you guessed it – en hänsynslös femme fatale och groupie. Till soundet är det en mer dramatisk Beat It, en Beat It 2.0. Denna gång står Billy Idols gitarrist Steve Stevens för gitarrsolot. Och vilket solo det är. Brännande, sprakande, närmast pyrotekniskt, dundrar det ut ur högtalarna och upp mot skyarna. Eddie Van who?!

 

17. This Place Hotel (The Jacksons)

År: 1980

Album: Triumph

– Jag har pratat mycket om Michaels fallenhet för/besatthet vid femme fatales, och det var med denna låt det började. Bröderna Jacksons mardrömsskildring av ett kraschat förhållande och en kvinna som inte går att räkna med, är ett goth-souligt mästerverk och brödernas bästa låt under namnet The Jacksons.

 

16. Morphine

År: 1997

Album: Blood on the Dancefloor

– Det finns underskattade och förbisedda låtar – och så finns det Morphine. Vad som sannolikt är Michaels mest personliga och samtidigt mest kreativa och originella låt gavs ut 1997, gömd på HIStory-appendixet Blood on the Dancefloor. Morphine är nyckelhålet in till Michaels innersta väsen, åtminstone anno 1990-talet. Musiken är exemplariskt utförd industri-funk och låter som om Trent Reznor runt Downward Spiral fått för sig att jamma med James Brown omkring The Payback – med Michael Jackson hållande i taktpinnen. Det är rått, tungt, monotont och samtidigt jävligt svängigt. Texten i sin tur blottar oblygt Michaels missbruk av demerol, morfin och annat lugnande och smärtstillande. 1984 brände Michael skalpen under en reklamfilmsinspelning för Pepsi, varpå han tvingades börja använda smärtstillande medel. Allt eftersom torskade han, och när de vettlösa anklagelserna om pedofili närapå rämnade hans tillvaro i början av 90-talet hänföll han helt åt preparaten. Fullt förståeligt. Han provade på rehab 1993, men beroendet kom och gick. Hur pass beroende han var under senare delen av sitt liv kan man bara spekulera i. 2009 gick han outsägligt tragiskt bort av en överdos av narkosmedlet Propofol, som hans läkare utfärdade och injicerade för att stävja Michaels sömnlöshet. Att det här finns en koppling till Michaels tidigare missbruksproblematik råder det knappast någon tvekan om.

 

15. Working Day and Night

År: 1979

Album: Off the Wall

– Ännu en rytm-, percussion- och funk-orgasm. Låten inleds effektivt med Michaels patenterade beatboxande och röst-tics och växer sedan succesivt till den ljudexplosion den är – i takt med att textjagets oro för otrohet växer. En helt igenom mästerlig låt.

 

14. Off the Wall

År: 1979

Album: Off the Wall

– Titelspåret till vad som många anser vara Michaels bästa platta (det tvistas i regel om det är den eller Thriller). En funkig soul-disco-pärla i midtempotakt, om att skaka av sig livets vedermödor på dansgolvet och på klubben. En rätt enkel låt, men sanslöst snygg och bra. Skriven av engelsmannen Rod Temperton, som senare skulle komma att skriva ett annat klassiskt titelspår – nämligen det till Thriller.

 

13. Give in to Me

År: 1991

Album: Dangerous

– Michael hade gjort rock förr (Beat It, Dirty Diana…), men aldrig på det här sättet. Give in To Me är rå och personlig, från själens mörka vrår. En kall och dunkel historia om kärlek och besatthet, tro och otro, förakt och förälskelse. I verserna är han sårad och sårbar, och han blottar sina känslor, medan han i refrängerna förvandlas till någon helt annan. Där uppvisar han kraft, hänsynslöshet och även sensualitet. Han kräver underkastelse och att kärleksintresset helt sonika ska stilla hans begär. Med tsunamistyrka i rösten sjunger han:

Love is a feeling
Give it when I want it
‘Cause I’m on fire
Quench my desire
Give it when I want it
Talk to me woman
Give in to me

Och då har vi inte ens nämnt Slashs (gitarrist i Guns N Roses, då världens tveklöst största rockband) fullkomligt furiösa urladdning till gitarrsolo. Slash spelade även i introsegmentet till Black Or White (också från Dangerous-plattan), och på varje MJ-skiva fram till Invincible (2001) – och man förstår varför.

 

12. With a Child’s Heart

År: 1973

Album: Music & Me

– Michaels bästa sololåt, pre Off the Wall, är en helt igenom mästerlig och oerhört atmosfärisk 70-tals-soulballad, om vikten av att ha barnasinnet kvar. Michael var vid inspelningen 14 år, men hade levt otaliga liv, lät det som och kändes det som när man lyssnade på hans inspelningar. With a Child’s Heart är också ännu ett exempel på Michael som livsfarlig uttolkare av andras låtar. Hur många kan i ärlighetens namn säga sig föredra Stevie Wonders original efter att ha hört Michaels cover?

 

11. Wanna Be Startin’ Somethin’

År: 1982

Album: Thriller

– Futuristisk, elektronisk, pulserande, febrig, manisk, kåt, paranoid och euforisk mardrömsfunk (med en släng av subtil black pride) från mästaren själv. Vilken låt! Vad mer lät som denna 1982? Ingenting. Vad kan mäta sig i dag? Inte ett dugg. Öppningslåten på Thriller sätter ribban rejält högt och visar att väldigt mycket har hänt på de tre år som gått sedan Off the Wall (som ju i sig la den kreativa ribban ruggigt högt!). Och så har vi texten, den fenomenala texten – om sjukdom (fysisk och psykisk), sammanbrott, förföljelsemani och förtal. Och swahili-mässandet som låten kulminerar i är ännu en höjdpunkt i en låt fullsprängd med höjdpunkter. Om den har Mark Anthony Neal, amerikansk författare och professor i afroamerikansk kultur, sagt följande: ”These are the moments that most casual listeners of Jackson’s music continues to miss. For those who read Jackson’s ever devolving facial features as some evidence of racial self-hatred, Wanna Be Startin’ Somethin’ is Jackson’s unspoken retort, as he summoned the Orishas in a way never before experienced in American pop music.” Väl rutet!

 

10. Baby Be Mine

År: 1982

Album: Thriller

– Hur hög nivån är på Thriller, där sju av nio spår blev singlar, blir plågsamt tydligt när ett mästerverk som Baby Be Mine får nöja sig med att förbli albumspår. En vanlig dödlig artist hade skyndat sig med att ge ut den som singel, och sedan skrattat hela vägen till banken. För hitpotential finns i överflöd, hos detta luftiga och skimrande stycke pop-soul.

 

9. I’ll Be There (The Jackson 5)

År: 1970

Album: Third Album

– Titeln är en Four Tops-referens (likaså utropet mot slutet: ”Just look over your shoulders, honey!”). The Temptations hade dödat för harmonierna. Men J5, och i synnerhet deras 12-årige och överjordiske sångare, spelar i en helt egen liga här. Ett tidlöst mästerverk och ett riktmärke för alla som vill göra popballader.

 

8. Get on the Floor

År: 1979

Album: Off the Wall

– 1977-78 spelade Michael in filmen The Wiz (en urban adaption av Trollkarlen från Oz, med bara afroamerikaner i ensemblen). Lediga kvällar tillbringades med stor behållning på Studio 54 på Manhattan – vid den tiden planetens hetaste klubb. Sannolikt ligger detta till grund till varför Get on the Floor låter så ohämmat äkta i sin euforiska och funkiga glädje. För frågan är om Michael någonsin låtit lika otyglad och uppsluppen som här? Och sedan har vi musiken, arrangemanget. Varje gång jag lyssnar slås jag av hur vansinnigt snygg och välproducerad och -arrangerad den här låten är. Stråkarrangemanget är ej av denna värld. Samma gäller rytmerna (den stenhårda basen! Paulinho Da Costas afrikanska percussion!). Och den subtila gitarren andas något farligt, något sexigt, något hotfullt. Detta är ett dansgolvsmästerverk som aldrig kommer upphöra att låta fräscht eller sexigt.

 

7. Who’s Lovin’ You (The Jackson 5)

År: 1969

Album: Diana Ross Presents The Jackson 5

– Det finns bra covers, det finns fantastiska covers. Och så finns Jackson 5:s Smokey Robinson-tolkning Who’s Lovin’ You. Hur en elvaåring kan sjunga så här bra (och då snackar vi inte talangjakts-lillgammalt-bra), hur en elvaåring kan förmedla känslor som vanligtvis är reserverade för betydligt äldre sångare, sångare som varit i helvetet och vänt (vi snackar Otis Redding, Elvis Presley, Aretha Franklin), kommer jag aldrig att begripa. Michael sjunger med hela jordens tyngd på sina späda mellanstadieaxlar, med ett hjärta sänkt av motgångar, svek och krossade drömmar. Han sjunger rått, som en Muddy Waters eller John Lee Hooker, och man glömmer fullständigt bort att grabben är blott elva år. Detta skulle mycket väl kunna vara alla tiders bästa cover.

 

6. Don’t Stop ‘Til You Get Enough

År: 1979

Album: Off the Wall

– Ohämmad glädje i denna funkexplosion, som andas frigörelse och en ny tid. Detta var rent officiellt Michaels första komposition som soloartist, det var det första spåret på första soloskivan som vuxen och hans första singeletta som soloartist sedan 1972. 1979 var också året som Michael blev myndig och året då hans far Joe Jackson upphörde vara hans manager. Don’t Stop…är ljudet av en naturkraft som i åratal bidat sin tid och nu äntligen släpps lös.

 

5. I Want You Back (The Jackson 5)

År: 1969

Album: Diana Ross Presents The Jackson 5

– Pop-perfektion. Inget annat än ren och skär pop-perfektion. Det blir inte bättre pop än så här. Pianot i introt, basen som lägger grunden, gitarren som följer, och så stråkarna…stråkarna! Och den oemotståndliga, mästerliga melodin. Och så den där elvaårige sångaren, som sjunger med en omöjlig lidelse och passion. Man häpnar varje gång man hör låten.

 

4. Rock With You

År: 1979

Album: Off the Wall

– Michael följer upp euforin i Don’t Stop…med den silkeslena discosoulen i Rock With You – och ännu en perfekt komponerad, arrangerad och producerad låt vecklar ut sig. De svävande stråkarna, den mjuka Nile Rodgers-minnande gitarren som knappt hörs men som ändå är fullständigt oumbärlig, den skimrande synthen, rytmsektionen som allt böljar fram på – och så sängkammar-Michael i högform, som försiktigt men självsäkert leder sitt kärleksintresse ut på dansgolvet (eller in i sängkammaren?). Allt sitter. Rock With You är blåkopian för allt vad R Kelly, Frank Ocean, The Weeknd och dess likar gjort sedan dess.

 

3. Man in the Mirror

År: 1987

Album: Bad

– Michael Jackson, likt en mängd artister före honom, influerades av gospeln. Jag har varit inne på det ett flertal gånger under listan, men starkast och bäst lyser de influenserna igenom i mästerstycket Man in the Mirror. Under sina dryga fem minuter går den från modern, sparsmakad ballad till rå sydstatsgospel, med en Michael som likt en otyglad baptistpastor predikar textens budskap om solidaritet och rättvisa. 1988 framförde Michael låten på Grammy-galan, ihop med gospelgruppen The Andraé Crouch Singers (som också hörs på albumversionen). Där växte låtens improviserade (och redan mäktiga) coda till något alldeles oerhört. I över tre minuter går Pastor Jackson loss och improviserar fram ett helt nytt stycke, som hämtat från moderns lilla födelseort i Alabama. Under dessa tre minuter hyllar han klarare än någonsin sitt arv, musikens rötter och sitt folk. Se framförandet här.

 

2. Human Nature

År: 1982

Album: Thriller

– Urban, atmosfärisk soul har aldrig låtit bättre. Textjaget, uppfylld av längtan, desperation och tillförsikt, vandrar genom New York i skymning. Han möter någon, sitt kärleksintresse, men är hon på riktigt? Är hon blott en symbol för staden i sig? Texten väcker fortfarande tankar och frågor. Human Nature är Michaels kanske mest drömska och fantasieggande låt.

 

1. Billie Jean

År: 1982

Album: Thriller

– Vad i hela friden finns det kvar att säga om en megaklassiker som Billie Jean? Ska man välja en enda låt som definierar Michael Jackson, då måste det bli denna. Billie Jean är ett mästerverk. Det ordet har använts förr, om flera låtar på den här listan, men allra bäst klär det Billie Jean. Efter alla dessa år bibehåller den sin mörka, suggestiva, paranoida lyskraft. Lyssnar man på låten kliver man omedelbart in i det hotfulla skugglandskap som gäckar textjaget, där ingen riktigt går att lita på. Texten är fortfarande en av Michaels allra bästa. Och visa mig en låt som är bättre producerad eller snyggare arrangerad. Omöjligt.

Billie Jean förtjänar utan tvekan att kallas Michael Jacksons bästa låt. Och då har jag inte ens nämnt Motown 25-framförandet eller den fantastiska musikvideon

 

Och det var allt. Nu återstår bara att önska grattis på födelsedagen till denna GIGANT!

Och här finns spellistan:

En klassiker: THE CURE – PORNOGRAPHY

JPEG-bild-B33F17867C8F-1

Det är dags att med försiktiga steg försöka att introducera ett nytt inslag på 482 MHz. I likhet med bland andra Pitchfork, Hymn och (hopplösa och oläsliga) Gaffa ska jag med jämna mellanrum ägna en klassisk skiva en djupare analys. Vad som betraktas som klassiker är ganska godtyckligt, men någon slags vedertagen uppfattning om skivan i fråga som en klassiker ska helst finnas. Det kan, för att exemplifiera, vara fråga om en odiskutabel mainstream-klassiker (typ: Thriller) eller en indie-motsvariget (typ: Fevers and Mirrors). Eller något mittemellan. I dag, för att sparka igång, har jag valt The Cures mardrömsskildring Pornography, från 1982. Av många betraktat som bandets mästerverk, men av lika många andra är den fullständigt ogenomtränglig. Men om att det är en klassiker råder det ingen tvekan. Låt oss börja.

”People have often said, ‘Nothing you’ve done has had the same kind of intensity or passion.’ But I don’t think you can make too many albums like that, because you wouldn’t be alive.”Robert Smith i en intervju med Rolling Stone, 2004.

1982 var The Cure ett band i spillror. Drogmissbruk, supande, och ett till synes ändlöst turnerande hade gjort slarvsylta av Robert Smiths psyke. Bandet hade funnits sedan 1976, singeldebuterat 1978, men aldrig haft några riktiga hits. Sedan -79 hade de släppt en platta om året, och turnerat med samtliga. Efter turnén som följde albumet Faith, bandets tredje fullängdare, var de slutkörda. De hade färdats runt hela jorden, men i stället för att samla sig, hämta andan och kanske återknyta kontakten med nära och kära gick de in i RAK-studion i London för att spela in sitt fjärde album i början av 1982.

Rent kreativt var vägen mot Pornography inte särskilt ojämn. För varje skiva, sedan den taggiga och mycket lynniga postpunk-pop-debuten Three Imaginary Boys från 1979, via 1980 års minimalistiska och kyliga Seventeen Seconds och den grådisiga och tungt melankoliska Faith från 1981, hade de rört sig med stadiga, om än tunga, steg mot avgrunden och ett allt tätare mörker. Pornography var sista anhalten. Pornography kunde, närmast deterministiskt, bara bli avgrunden själv.

Smith, knäckt av den senaste tidens påfrestningar, hade bestämt att skivan skulle bli tyngre och mörkare än något de gjort tidigare. Inte minst skulle detta avspeglas i texterna. Han tillbringade en inspirerad helg i en väderkvarn(!) i Guildford i sydöstra England där han skrev ihop de mardrömslika texterna på ett stream-of-consciousness-sätt. Robert Smith sa 2003 att planen med Pornography var att göra en sista skiva, en riktig ”fuck-off-platta”, och sedan lägga ner bandet. Han hade också övervägt självmord, men såg som alternativ att göra en skiva som i stället gav uttryck för just de känslorna. Ur detta föddes alltså Pornography, som släpptes 4 maj 1982 på Fiction Records.

Där föregångaren Faith var melankolisk, vindpinad, grå och grubblande är Pornography mer utåtagerande. Den är aggressiv, men på ett sätt som har vare sig med punk eller postpunk eller ens vanlig ilska att göra. Ej heller med rock’n’roll. Pornographys aggressivitet är sammansatt av självförakt, nihilism och en verklighet som av olika anledningar har krackelerat. Till tunga trummor, tribal-rytmer, mullrande basljud, kyliga gitarrslingor och mörkt skimrande syntar gestaltas detta med en fruktansvärd intensitet. Det är en klaustrofobisk platta. Till skillnad från senare Cure-klassiker som Disintegration, som präglas av ett luftigt, vått och regnpiskat sound, är Pornography-soundet till stor del kruttorrt och stramt. Det ligger tätt, tätt, för att pricka in klaustrofobin och känslan av världen som rämnar. Pornography existerar i ett mycket litet, mycket mörkt och skitigt rum, där väggarna kryper närmare och närmare och syret minskar för varje andetag du tar.

Här är låtarna som utgör denna nattsvarta skiva:

1. One Hundred Years

– Programförklaringen, kan man säga. Nihilismen som dominerar både ljud- och textvärlden på den här skivan är sprungen ur öppningslåtens öppningsrad: ”It doesn’t matter if we all die”. Sedan staplas förvridna feberbilder på varandra: ett postindustriellt kontorsliv utan mening eller riktning, en ängslig kärleksrelation, militarism och självmord. Alltmedan elektroniska trummor hamrar och lika delar majestätiska och lika delar arga gitarrer ringer och river genom låten.

2. A Short Term Effect

– Mer feberbilder om död och obehagligheter. Till ljudet av psykedeliska gitarrer och röster. Knappast plattans bästa låt, men klart spännande.

3. The Hanging Garden

– Skivans enda singel. Tog sig märkligt nog in på Englandslistans topp 40 (om än bara för en vecka). En mullrande tribal-gothig historia om naturens mest primitiva uttryck. Hur mycket på den där listan lät som The Hanging Garden? Ettan var Irene Caras Fame och tvåan Come On Eileen.

4. Siamese Twins

– Monotont och malande om självdestruktivitet och smuts – och den monumentala skammen morgonen efteråt.

5. The Figurehead

– Efter fyra rätt hänsynslösa låtar börjar den kompakta mardrömsstämningen så smått luckras upp. Förstå mig rätt, The Figurehead är kolsvart. Vi snackar domedagstrummor, en djup djup bas och iskalla gitarrer – men soundet andas mer. Det är atmosfäriskt och luftigt på ett sätt som vi inte hört sedan någon gång kring Faith. Syntar hörs och det finns ett visst andrum i ljudlandskapet som vi inte hört tidigare på skivan.

6. A Strange Day

– Och det fortsätter och når ett slags kulmen på A Strange Day – skivans allra bästa låt och en av bandets bästa låtar överhuvudtaget. A Strange Day pekar bakåt mot stämningsstycken som The Funeral Party och inte minst framåt i tiden mot de mest atmosfäriska spåren på Kiss Me Kiss Me Kiss Me och hela Disintegration-skivan. Här samsas mörkret med atmosfär och inte minst melodi. För första gången på skivan tränger en stark melodi igenom. A Strange Day är en skimrande gråsvart ballad om jordens undergång och dess nyansrikedom är fullständigt oumbärlig för Pornography-plattan.

7. Cold

– Aldrig har väl en låt haft en mer passande titel? Isande syntar dominerar den här låten och den kyliga atmosfären som först anades på The Figurehead och sedan kulminerade på A Strange Day fortsätter på Cold. Att lyssna på Cold att befinna sig i en mörk och kall grotta. Ett fantastiskt stämningsstycke, som få band klarar av lika bra som The Cure.

8. Pornography

– Ljudkollage, snedtripps-psykedelia och en huvudstupa störtdykning tillbaka ner i avgrunden efter en stunds andhämtning. Titelspåret är skivans mest experimentella och på flera sätt mörkaste och mest obevekliga stund – men också dess mest hoppfulla, visar det sig mot slutet. Efter sex minuters ljudangrepp och förkrossande och märkliga textrader om att se på när någon drunknar i duschen, slakt och nihilistiska och faktiskt ganska uppgivna konstateranden som ”One more day like today and I’ll kill you!” är det som att det hela rinner över för Robert Smith. Som en kontrast mot övriga låten och inte minst även mot albumets öppningsrad, avslutar Smith skivan sedan med att förtvivlat skrika ”I must fight this sickness – find a cure!”.

Och på sätt och vis gjorde han väl också det. Efter skivan följde ännu en tumultarisk turné, som slutade med att bandet i praktiken splittrades. Basisten Simon Gallup slutade och Robert Smith visste väl inte riktigt hur han skulle fortsätta. Han gjorde det genom att göra en helomvändning. I november 1982 släpper The Cure, då endast bestående av Smith och keyboardisten och f.d. trummisen Lol Tolhurst, Let’s Go To Bed. 1983 släpps The Walk och The Lovecats. 1984 The Caterpillar. För att rädda bandet och sin egen mentala hälsa följer Robert Smith upp karriärens svartaste platta med några av de mest kristallklara poplåtarna han gjort. Systemet var rensat, för den här gången, och det rimligaste var att börja på ny kula. Efter detta följde en formtopp och nytändning som skulle komma att hålla i sig i decennier, och under åren som följde blev The Cure det där framgångsrika och inflytelserika bandet vi i dag känner och älskar.