KORTRECENSIONER: Tre album

Det är en särdeles stark musikvår i år. Den ena grymma plattan kommer in efter den andra, och man hinner knappt få luft. Dessutom är det en massa annat som slukar ens tid och det är så mycket man måste hinna med. I kväll gjorde jag det enkelt för mig: tre plattor på en gång. Två korta recensioner, en halvkort. Tvära kast, brett spektrum. Skyhög kvalitet. Några av årets allra bästa skivor.

Leila Abdul-RaufDiminuition

– På sin tredje fullängdare gör amerikanska Leila Abdul-Rauf dark ambient på ett sätt man inte alls är van vid. Hon hämtar lika mycket inspiration från jazzen som från europeiskt maskinmörker, när hon med subtilt blås, ödsligt piano och gitarrer väver fram sina skuggfigurer till låtar. Vissa låtar är helt instrumentala, vissa sjungs med en eterisk röst som för tankarna till Lisa Gerrard. Maskinerna är också närvarande, men de tar inte plats och till stor del handlar soundet om mellanrummen mellan maskinerna och de andra instrumenten.

Detta är musik för ensamma nätter och tidiga morgnar. Musik som hasar fram i dimma, in och ut ur medvetandet. Och det är utan tvekan ett av årets mest imponerande släpp. Och skivan har årets vackraste omslag.

Betyg: 9/10

Bästa låt: Wayward, men skivan är en helhetsupplevelse.

Om ni gillar detta: Bohren & Der Club of Gore – Sunset Mission

 

GrouperGrid of Points

– I ungefär samma värld som ovanstående hittar vi Grouper och hennes senaste, elfte, album. Här handlar det uteslutande om pianobaserad musik, men även här är sången eterisk och svävande. Och här, precis som hos Rauf, handlar det om mellanrum i soundet. Om saknad. Om tomma ytor. Det är i bruset mellan anslagen i pianot det händer. Och i de subtila små effekterna och ekona. Och det är ett vindpinat sound som Liz Harris skapat. Att hon är baserad i Pacific Northwest-området hörs klart och tydligt. Plattan andas lika mycket djup Twin Peaks-skog som ödsliga kustremsor under blytunga moln och med vågor skvalpande runtomkring.

Detta är Groupers bästa platta och ett album som kommer återfinnas ganska högt på årsbästa-listan i december. Sanna mina ord.

Ps. Skivan är mastrad av ljud- och ambientgeniet Rafael Anton Irrisarri. Ett finfint plus i kanten.

Betyg: 9/10

Bästa låt: Breathing, men även här är det utan tvekan fråga om en sammansatt helhet.

Om ni gillar detta: Grouper – Ruins

 

Leon BridgesGood Thing

– Nu till något helt annat. Amerikanske soulsångaren Leon Bridges har släppt sitt andra album – uppföljaren till 2015 års retrohit Coming Home. Och saker har hänt. Han är fortfarande förankrad i soulhistorien, men har släppt sitt tidigare så fasta grepp om de gamla Sam Cooke– och Otis Redding-vinylerna. Nu blickar han framåt. Vi hör Curtis Mayfields tidiga 70-tal i gitarrspelet och falsetterna. Michael Jacksons sublima 80-tal hörs klart och tydligt i låtar som Forgive You och If It Feels Good (Then It Must Be). Och på You Don’t Know samsas både Michael och Prince. Bridges har heller inga problem med att sälla sig till 00-talets neo-soul-garde (D’Angelo, Bilal, Raphael Saadiq etc). Det är med andra ord fortfarande retro, men med ett tveklöst fäste i samtiden. Och det är ett mer mångbottnat och komplext sound. Good Thing är ingen förutsägbar platta. Här finns också en mognad och ett eget ID, som ännu inte hade hunnit utvecklas på förra plattan.

Vidare har låten Beyond stor hitpotential, men är samtidigt plattans i särklass sämsta, och låter som något som den olidlige Ed Sheeran hade kunnat klämma ur sig om han för sitt liv kunde förmå sig att skriva en enda okej låt. Detta är en ganska unik fläck på den annars självlysande solen som är Good Thing, och definitivt något man kan leva med. Och Leon Bridges är en artist jag ser fram emot att följa.

Betyg: 8/10

Bästa låt: Forgive You

Om ni gillar detta: Michael Jackson – Thriller, Curtis Mayfield – Curtis

 

Annonser

FRANK SINATRA – 14/5 1998-14/5 2018: 20 ‘Saloon Songs’

Attachment-1-2

Den 14 maj 1998 tystnade en av musikhistoriens mest ikoniska och stilbildande röster. Francis Albert Sinatra gick bort, 82 år gammal. Och med honom en monumental bit av 1900-talet. Jag minns det tydligt, även om jag bara var 12 och lyssnade på hiphop (jag skulle upptäcka Franks musik på allvar ett par år senare). Frank var morfars idol och detta var enda gången jag sett morfar, denna urkraft, denna symbol för gammaldags pondus, manlighet, stil, och klass (alltså inte olik Sinatra på det sättet), påtagligt skärrad. Jag ska inte säga att han grät, men han var mer än märkbart berörd. Detta har alltid dröjt kvar. Frank måste vara något alldeles särskilt, tänkte jag. Sånär som på dagen ett år senare dog också morfar. Det har också alltid dröjt kvar.

Sinatra var många saker för fruktansvärt många människor. För Bobbysox-generationen var han den tanige skönsjungande The Voice. För andra var han sinnebilden av det goda livet. Vissa såg honom som ett italienskt råskinn med suspekta kontakter. En del tänker på alla kvinnoaffärer, eller på låtar som My Way, på New York, New York, Strangers in the Night, Härifrån till evigheten (filmen som räddade karriären för honom). Han var lika mycket Vegas-nätter utan slut som han var regnvåt asfalt under blinkande neon. Lika mycket LA-glitz som ensamma New York-nätter.

Själv tänker jag främst på Sinatra som alla tiders bästa ‘saloon singer’. Den där ensamma rösten under småtimmarna, på skivtallriken, i hörlurarna, på nattklubbens scen, på jukeboxen, som sjöng från sitt hjärtas mörkaste vrår om förlust, fylla, om att bli lämnad, om ensamhet och om livets alla uppförsbackar. Sinatra själv återkom ofta till sin roll som saloon singer och det var det epitetet han själv var mest bekväm med. Och det var dessa många album som var hans allra bästa.

För att hylla denna outsägligt stora artist ska jag nu lyfta fram hans 20 bästa saloon-låtar, med förhoppning om att fler ska upptäcka dem. Och om det fortfarande finns folk som undrar vad exakt en ‘saloon song’ är hänvisar jag till vad musikjournalisten Marc Myers har sagt: ”A saloon song, by definition, is a conversation set to music that one has with oneself or with an imaginary bartender about being dumped. It doesn’t matter if the ”bartender” is actually listening, and the person singing can, of course, be a man or woman. What matters most is the impression the singer leaves with the listener that he or she is at a near-empty bar around closing time and sharing his or her romantic woes.” Och med de orden…

20. Spring Is Here

År: 1958

Album: Frank Sinatra Sings for Only the Lonely

– Våren är här, men protagonisten kan inte glädjas. Han utgår ifrån att hans kärlekslöshet och ensamhet ligger till grund för detta, och moln samlas på den tidigare så blå himlen. ”Spring is here, I hear…”

 

19. A Man Alone

År: 1969

Album: A Man Alone: The Words and Music of McKuen

– 1969 gjorde Sinatra en platta med tolkningar av (den utskällde och hånade) poeten Rod McKuens dikter. Jag vet egentligen ingenting om McKuen, men plattan är ett sant guldkorn från Sinatras mogna epok. Vissa spår är rena reciteringar av McKuens rättframma dikter om ensamhet, andra är tonsättningar. Sinatra sjunger med närvaro och med enorm patos. Titelspåret är möjligen det bästa, men jag är faktiskt osäker.

 

18. Good-Bye

År: 1958

Album: Frank Sinatra Sings for Only the Lonely

– Ett bittert, mörkt, bluesigt nummer signerat Gordon Jenkins, från Sinatras allra bästa album. Om brutna löften och om att låta kärleken dö.

 

17. In the Wee Small Hours of the Morning

År: 1955

Album: In the Wee Small Hours

– Titelspåret till ett av Sinatras allra mest klassiska album – tillika ett av tidernas första konceptalbum – är en skör historia skriven av David Mann, där den obesvarade kärleken håller protagonisten vaken långt in på småtimmarna, när resten av världen sover. Orkestern spelar ack så försiktigt, som för att inte störa.

 

16. The September of My Years

År: 1965

Album: The September of My Years

– 1965 var Sinatra 50 år. Han kände hur tiden började rinna iväg och med oförställd och bitterljuv melankoli sjöng han: ”As a man who has always had the wand’ring ways, now I’m reaching back for yesterdays”. Vagabonden, vars enda stig varit den som lett framåt, har plötsligt blivit nostalgisk. Han vill tillbaks, kanske ställa något till rätta. ”And I find that I’m sighing softly as I near
September, the warm September of my years”

 

15. Only the Lonely

År: 1958

Album: Frank Sinatra Sings for Only the Lonely

– Programförklaringen till detta klassiska album. Filmiska stråkar, några melankoliska pianoackord och så Ol’ Blue Eyes som proklamerar: ”Each place I go, only the lonely go”. Och med ens står vi och hänger vid baren, på det sista nattöppna stället.

 

14. Glad to be Unhappy

År: 1955

Album: In the Wee Small Hours

– Att Morrissey är Sinatra-fan är ingen hemlighet, och finns det någon Sinatra-låt som mer än någon annan borde tilltala Morrissey är det Glad to be Unhappy. 30 år innan The Smiths ironiserade Sinatra med bitterljuv stämma över sin egen ångest och ensamhet på ett sätt man numera helt förknippar med croonern från Stretford.

 

13. Drinking Again

År: 1967

Album: The World We Knew

– Hjärtesorg och fylla – två saker man förknippar med både Sinatra och saloon-genren. Öppningsstrofen sätter omedelbart tonen: ”Drinkin’ again and thinkin’ of when, when you loved me. I’m havin’ a few and wishin’ that you were here.” Sinatra sjunger med sin mest uppgivna stämma – han låter verkligen urlakad – medan bartendern tittar på klockan och torkar ur glasen. En av Sinatras bästa 60-tals-ballader.

 

12. Stormy Weather

År: 1959

Album: No One Cares

– Mullrande trummor och en olycksbådande cello öppnar låten, innan Sinatra kommer in och sjunger med rösten hos någon som blivit fullkomligt sönderriven av livet. Han låter rädd och ångestriden på ett sätt han nog aldrig gjort vare sig förr eller senare. Jag vill t.o.m. gå så långt som att säga att detta är Sinatras allra mörkaste låt. Att det, som alltid, låter så oförställt och nära gör obehaget bara starkare. Stormy Weather är en låt man inte kan värja sig mot, och jag råder er alla att lyssna med måttfullhet!

 

11. Everything Happens to Me

År: ca. 1981

Album: Everything Happens to Me

– Inspelad i en rad versioner, och cirka 1981 gjorde han sitt sista och, skulle det visa sig, starkaste försök (som saknas på Spotify! Versionen jag länkar till i spellistan nedan är från plattan Close To You från 1957). Från början en lätt ironisk och självförebrående låt gjord ihop med Tommy Dorsey och hans orkester (som ju Frank sjöng med under några år på 40-talet), men den här versionen är mörkare, med en ny text, och Sinatra sjunger med det knarret i rösten han fick under de sista decennierna. Magnifikt.

 

10. Rain in My Heart

År: 1968

Album: Cycles

– Kanske något för pampig för att kunna klassas som en typisk saloon song (åtminstone vad gäller refrängen), men den är för bra för att hållas utanför listan. Protagonisten förebrår kvinnan som lämnat honom, samtidigt som han medger att han inte kan släppa henne. Klassiskt. Utåt visar han inte sin sorg, men invärtes rasar monsunregn och sliter honom i tu. Allt medan musiken pendlar mellan stramt och nyktert och expressivt och pampigt.

 

9. One for My Baby (And One More for the Road)

År: 1958

Album: Frank Sinatra Sings for Only the Lonely

– Kanske den allra mest klassiska saloon-låten genom alla tider. Detta är arketypen och urmodern – både vad gäller text och musik. Till ett late-night-jazzigt pianokomp sjunger Sinatra till sin bartender: ”It’s quarter to three
There’s no one in the place except you and me
So set’em up Joe
I got a little story you I think you should know”, varpå tungsint fyllesnack följer. Och en av Sinatras mest klassiska låtar vecklar ut sig.

 

8. Autumn Leaves

År: 1957

Album: Where Are You?

– Mollstämd, atmosfärisk jazz, där kärleken korresponderar med årstiden utanför fönstret. Bill Evans och Miles Davis har också spelat in minnesvärda versioner.

 

7.  I’m a Fool To Want You

År: 1957

Album: Where Are You?

– Anledningen till att Sinatra spelade in så många saloon songs, torch songs och ballader under, framförallt, 50-talet, sägs vara den giftiga av-och-på-relationen han hade med Hollywood-stjärnan Ava Gardner. Sinatra lämnade sin första fru, Nancy, för Gardner och de levde ihop under åren 1951-1957. Gardner har sagt att han var hennes livs kärlek och sannolikt var det ömsesidigt. Relationen var som sagt allt annat än idyllisk. De slogs, bråkade, separerade, bedrog varandra, och Sinatra drevs nästan till självmord. Och de hade fruktansvärt svårt att släppa varandra och den här konflikten fick Frank utlopp för på flera skivor under 50-talet. Vad som får låten I’m a Fool To Want You att sticka ut är det faktum att Frank var med och skrev texten till den. Frank var ju annars ingen låtskrivare, men här provar han sina vingar – och han gör det ypperligt väl! Texten fångar perfekt Franks och Avas infekterade relation, och musiken andas uppgivna nätter framför aldrig sinande glas.

 

6. When No One Cares

År: 1959

Album: No One Cares

– Med textrader som: ”You’re like a falling star that dies, and seems to go on dying” står det tydligt att detta är en blytung saloon song, från ett av hans bästa album med (nästan) samma namn. Tittar man på skivomslaget blir det ännu tydligare.

 

5. I Loved Her

År: 1981

Album: She Shot Me Down

– Sinatras sista fullträff, om man så vill, var plattan She Shot Me Down, från -81. Efter en rad splittrade album under 70-talet var SSMD en återgång till skivorna han spelade in under 50-talet på Capitol Records. Vi snackar (ja, ni vet ju nu) ballader, stråkar, late-night-jazziga arr, och texter om förlust sjungna med en nu 65-årig röst nedtyngd av motgångar och welt-schmerz. Sinatra sa själv om albumet:  ”A complete saloon album…tear-jerkers and cry-in-your-beer kind of things.” I Loved Her är utan tvekan höjdpunkten. En olycklig historia om två alldeles för olika älskande: den enkle mannen och den finkulturella donnan. ”She was Mozart, I was Basie, she was afternoon tea, I was saloon…” Sinatras radar upp flera exempel i den stilen och beklagar sig: ”Opposites attract, the wise men claim,
Still I wish that we had been a little more the same.
It might have been a shorter war,
If we had know each other more.” Låten avslutas med att Sinatra säger att trots att hon visste och kunde mycket fanns det en sak hon inte visste, och det var att han älskade henne – därför att han aldrig berättade det. Jisses. Cry-in-your-beer, indeed.

 

4. The Night We Called It a Day

År: 1957

Album: Where Are You?

– Från början Sinatras första inspelning som soloartist. Men den ultimata versionen är den från det fantastiska albumet Where Are You?.

Det talas ofta om Sinatras sångteknik. Om hans sätt att frasera och hans andningsteknik. Jag sticker här ut hakan och påstår att ingenstans hör vi bättre prov på just detta än i The Night We Called It a Day. Lyssna på hur han tar sig igenom tredje versen. Hur han åker slalom mellan fraserna och ser sig inte om. Häpnadsväckande. En av hans tre bästa sånginsatser, på det stora hela.

 

3. Angel Eyes

År: 1958

Album: Frank Sinatra Sings for Only the Lonely

– Den låt som bäst utmanar One For My Baby om titeln ”Alla saloon-låtars urmoder”. Allting klaffar här: barmiljön, den nattliga stämningen, det släpiga och atmosfäriska jazzkompet. Texten om den där kärleken som oupphörligen hemsöker en.

”Try to think that love’s not around
Still it’s uncomfortably near
My old heart ain’t gaining any ground
Because my angel eyes ain’t here”

Låten avslutas oändligt snyggt med att protagonisten ger sig ut i natten för att leta efter ”Angel Eyes”. Excuse me while I disappear, sjunger han.

Även detta en av Sinatras mest klassiska låtar, och live var den något alldeles särskilt.

 

2. It’s a Lonesome Old Town

År: 1958

Album: Frank Sinatra Sings for Only the Lonely

– Blekt ljus från en gatlykta, regnvåt asfalt, tomma gator. ”Jag driver runt i natten, för jag sover inte bra”, sjöng Pelle Ossler 2013 på låten Tiden lider, och detta är ett tema som även Sinatra var väl bevandrad i. Vad mer finns att göra, när hjärtat känns söndertrasat, än att småfull driva omkring i den öde staden och hoppas/inte hoppas att man mot förmodan stöter på den där personen man bara måste glömma? Och är det möjligen protagonisten från Angel Eyes som vi träffar på här?

 

1. What’s New?

År: 1958

Album: Frank Sinatra Sings for Only the Lonely

– Och så var vi framme vid ettan – den allra bästa saloon-låten. Även den från mästerverket Only the Lonely. Om precis det där osannolika mötet jag var inne på här ovan. Den olycklige saten springer på sin gamla kärlek och tafatt och lite nervös försöker han spela mogen och balanserad: ”What’s new? How is the world treating you?”, frågar han, men kan inte låta bli att komma med komplimanger: ”[You’re] Lovely as ever, I must admit”. I nästa vers tappar han fattningen ytterligare, när han mot bättre vetande drar upp kvinnans nuvarande relation, och man anar att han blev lämnad på grund av den: How did that romance come through? We haven’t met since then…” Han avslutar med hjärtat i rännstenen och proklamerar: ”I haven’t changed, I still love you so…”, och man kan inte hjälpa att känna att han borde stannat hemma den där kvällen. Å andra sidan blev det en bra låt av det hela – den allra bästa saloon-låten.

***

Och där var det slut. Öppna nu en flaska Daniel’s eller gråt ner i ölen, och höj volymen. Här är låtarna samlade i en Spotifylista. 

Vila i frid, Frank. Och morfar, som öppnade mina ögon och öron.

 

The Essence – holländsk sorg upp till ytan igen

 

Anrika indie-etiketten Cherry Red gav nyligen ut en box med holländska The Essence. Boxen innehåller alla album, plus en herrans massa extramaterial och är väl värd att kolla in om man diggar sorgesam och drömsk postpunkig pop.

Bandet bildades i Rotterdam 1984, och signades till engelska labeln Midnight Music året därpå. De har ofta beskyllts för att vara Cure-kopior, främst pga sångaren Hans Dieners uppenbara (sökta?) röstlikheter med Robert Smith, och de blev aldrig annat än ett kultband i gothkretsar, men de förtjänar att lyftas fram och hyllas. De prickade kanske inte alltid rätt, men när de gjorde det skapade de oändligt sorgsen och drömsk postpunk, med tyngdpunkt på melodi och atmosfär. Som till exempel på andra albumet A Monument of Trust, från 1987 eller EP:n Like Christ från 1990. Där står Cure-mätarna på max, men det gör även känslan för att med gitarrer och syntar som främsta vapen skapa popmusik med rejäl emotionell och melodisk tyngd och träffsäkerhet. Lyssna bara på de ödsliga mästerverken In Tears och The Waves of Death eller magnifika The World Collapsed – och försök sedan att hålla det tryckande vemodet tillbaka.

I The Essence värld är kärleken – drömd såväl som verkligt upplevd – allestädes närvarande, men den har liten eller ingen chans att överleva. Skymningen hänger tungt över stad och land, natten rullar snabbt in. Döden och förgängligheten pressar sig fram överallt, och det enda man kan göra är sjunga om det och lätta sitt ständigt tunga hjärta. Hans Diener och hans vänner gjorde precis detta. Inte alltför många har hört på, men vi som har gjort det är berikade därav.

Fyra nykomlingar: Oestergaards, Pink Spit, Stenlunga och Parasite Child

 

Det är en fin tid för popmusik, vare sig det handlar om veteraner eller rookies. Nedan följer några exempel på lovande färskingar (nåja…) att hålla koll på.

OestergaardsRötterna (digital EP, ute fredag 13/4 via Lamour)

– Älvkarlebys Tomas Östergårds gör blytung dark ambient med hela hjärtat. Med ett förflutet i americana-genren är Rötterna Tomas första exkursion i de elektroniska, industriella ljudvärldarna, och det märks – på gott och ont! Det är stundtals extra-allt-känsla och lite ofokuserat, vilket inte är ovanligt när det kommer till debuter. Man vill ju visa upp och släppa ut allt man gått och värkt fram och burit på. Men samtidigt är det så uppenbart att det också handlar om pur kärlek till och kunskap om genren, dess historia, dess uttryck och flaggskepp.

Rötterna är en kall, trubbig och hotfull ljudupplevelse. En bra dark ambient-debut, som lovar gott inför framtiden.

Betyg: 7/10

Bästa låt: Nihilist

Om ni gillar detta: SvartsinnElegies for the End

 

Parasite ChildPC (digitalt album, ute 18/4)

– Parasite Child är stockholmaren Andreas Stellan, känd från bland annat Avantgardet och Sylvester Schlegel. Den 18/4 släpper han sitt andra album som Parasite Child. Där andra band han spelat med i regel varit gitarrbaserade fokuserar Parasite Child mest på trummaskiner och syntar. Musiken han gör är ett slags sofistikerad vuxenpop, med rötter i 80-talet. De vemodiga melodierna och det kyliga anslaget för tankarna till band som Prefab Sprout, a-ha, The Blue Nile och Junior Boys (för att nämna något mer samtida). Och stundtals är det förbaskat bra. Som i den gränslöst melankoliska öppnaren The Fix (som gästas av Björn Almgren), den xx-souliga Smile eller avslutande elektroniska balladen Walk Away, som torde göra Jocke Berg avundsjuk. Och det är när Stellan fokuserar på just dessa romantiska, melankoliska skymningsstämningar som det verkligen funkar. Dessvärre finns där också en och annan hurtig poplåt (Thinking of You), något halv-klubbigt experiment (Star) och någon Prince-pastisch (You Know Where to Go) som faktiskt bara stör helheten. Men en bra platta är det, helt klart. Och Andreas Stellan sjunger tamejfan klanderfritt.

Betyg: 6/10

Bästa låt: The Fix

Om ni gillar detta: Junior Boys – So This Is Goodbye

 

StenlungaNär det inte längre är kul (digital ep, ute nu via Veritabel Fonogram)

– Bakom det geniala och underliga namnet Stenlunga hittar vi Sebastian Eriksson och Robin Lindqvist från jämtländska bandet Reseda (som jag skrev om i vintras). Reseda gör som bekant drömsk indierock, men Stenlunga har däremot helt andra saker för sig. Helt utan sång skapar Eriksson och Lindqvist på blott 12 minuter en finfin samling 1900-doftande och kraftiga musikstycken, inspelade i Lindqvists studio i Rissna.  Och än en gång får vi se prov på vilken grymma musiker och kompositörer de är. Detta må vara långt ifrån musiken de till vardags gör med Reseda, men jag vill nog tillstå att de hittar särdeles rätt här. Enda minuset är väl att plattan är i kortaste laget. Nästa gång hoppas jag på åtminstone tio minuter mer musik.

Betyg: 8/10

Bästa låt: Ohyra

Om ni gillar detta: 1900 – s/t

 

Pink Spit Two Bodies Were Found Last Night (digital enspårssingel, ute nu)

– Under eget namn gör Malmö-baserade stockholmaren John Riggebo märklig, suggestiv och förbannat begåvad och bra lo-fi-indie, vars närmsta referens måste vara Skriet. Nu gör han musik på engelska under namnet Pink Spit. Debutsingeln släpptes i februari och klockar in på ynka 96 sekunder. Men på den tiden hinner Riggebo, ett piano och en ursnygg saxofon bygga upp en stämning som för tankarna både till tidiga Kent och till Twin Peaks. Inte dumt alls! Den här killen vill vi höra mer av.

Recension: Beach Bully – Beach Bully

a0004324171_16

 

New Jersey-bandet Beach Bully debuterade med en ep tidigare under månaden. Och vilken EP det är. Med en imponerande fingertoppskänsla för sångmelodier och stämningar skapar de lynnig och atmosfärisk indierock, med ingredienser hämtade från postpunken, 90- och 00-talens post-hardcore-scen och Red House Painters mer elektrifierade stunder.

EP:n består av fyra låtar, och samtliga är synnerligen bra. Från inledande Catherine Wheel, som med sina Cure-gitarrer i introt och Small Brown Bike-verser, via instrumentala postrock-möter-slowcore-numret Turning och For Against-minnande gitarr-explosionen Skinny, till det avslutande mästerstycket, tillika plattans höjdpunkt – den atmosfäriska och drömska sexminutaren Mint.

Finns det någon rättvisa här i världen kommer Beach Bully att skörda stora framgånger det närmsta året. Som de förtjänar det!

Betyg: 9/10

Bästa låt: Mint

Om du gillar detta: Small Brown Bike – The River Bed

By the Time I Get to Phoenix: Glen Campbell, 1936-2017

glen-campbell-by-the-time-i-get-to-phoenix

 

Glen Campbell är död. Jag ska inte utge mig för att vara något stort fan som nu sitter här med blödande hjärta och ett två meter högt berg av näsdukar. Men Campbell gjorde världen uppmärksam på minst två av de vackraste styckena popmusik jag kan komma på (även om han inte skrev dem): Gentle on My Mind och By the Time I Get to Phoenix, och förtjänar därmed alla de hyllningsord som onekligen kommer att strös över honom och hans gärning de kommande dagarna och veckorna.

Den förstnämnda av de nyss nämnda låtarna upptäckte jag först med Elvis Presleys enastående tolkning från 1969, och den sistnämnda, skriven av Jimmy Webb, var för mig länge synonym med Frank Sinatra, som spelade in den (och även Gentle on My Mind) till sitt grymt underskattade folk-pop-album Cycles, 1968. Frank ska också ha kallat By the Time I Get to Phoenix för tidernas bästa ”torch song” – en åsikt man måste respektera, för har det någonsin existerar en större auktoritet på ämnet än just Francis Albert? Och det var just den låten som omedelbart dök upp i skallen när jag igår kväll läste att Campbell gått bort, 81 år gammal.

De båda versionerna (Franks och Glens) är olika varandra. Franks version betonar stråkarna, och den akustiska gitarren är med mest som utsmyckning. I Glens fall är det tvärtom. Där är gitarren drivande, och de filmiska, men samtidigt nedtonade, stråkarna fyller ut utrymmet runtomkring med lika delar värme och vemod. Frank levererar den gripande texten sobert och med bara ett visst, men mycket väl avvägt, mått känslosamhet. Glen, däremot, sjunger hela tiden med en klump i halsen och med hjärtat utanpå skjortärmen, men går aldrig över gränsen och förvandlas till någon Orbison eller Johnnie Ray.

Texten berättar om en man som en gång för alla lämnar sin kvinna. Han har gjort otaliga försök förut, men aldrig lyckats. Denna gång lyckas han. Han kör genom sydvästra USA rakt österut, från LA till Phoenix, Albuquerque, och slutligen Oklahoma. För varje stad han kommer till går kvinnans dag sin gilla gång; När han når Phoenix stiger hon upp, hon läser avskedslappen han skrivit, men skrattar bara, och kan inte ta det hon läser på allvar (‘Cause I’ve left that girl many times before). Samtidigt som han når Albuquerque är hon på jobbet. Hon äter sin lunch, ringer hem men utan att få något svar. Hon kommer hem framåt eftermiddagen, och det blir kväll. Hon lägger sig, samtidigt som han rullar in i Oklahoma. Hon somnar, men vaknar på natten. Hon ropar på honom, men det är tyst. Hon är fortfarande ensam. Han har verkligen lämnat henne.

Som poptext, som lyrik, betraktat är detta helt igenom genialt, och så drabbande. Dels handlar den om uppbrott, förstås. Om att bryta sig loss från en dålig relation, om att sluta göra sig själv och personen man lever ihop med, olycklig. Dels handlar den om ett annat slags uppbrott; att äntligen våga ta sig loss från vad det nu är som hållit en kvar och sugit musten ur en så länge. Om att våga bejaka någonting större, någonting mer än det man normalt sett harvar runt i. En tredje aspekt är resandet. Rörelsen. Att inte stå still, att inte stagnera. Nya platser skänker nya perspektiv och nya tankar, och ibland måste man ge sig av mot detta. Och det är dessa tre aspekter som ju är popmusik – kärlek, uppror, rörelse, och By the Time I Get to Phoenix kapslar in allt detta på under tre minuter, och därför är det en stor låt.

Jag vill rikta ett tack till Jimmy Webb, som skrivit låten, och till Glen Campbell som öppnade våra ögon för den. Och jag hoppas att Campbell har det bra, var han nu än befinner sig.

Bild hämtad härifrån.

Bäst just nu: juli 2017, del 2

Attachment-1-6

 

Det är slutet av juli, och sommarens andra hälft. Laddat läge. Nerver. Man vill suga musten ur de sista förhoppningarna. Detta gör man med fördel till dessa toner:

Conor OberstNo One is Going to Change

– Nyskriven, ännu ej släppt, ännu ej inspelad i studio (såvitt vi utanför den inre cirkeln vet), men så bra att all annan musik ter sig platt och oviktig under de nästan fyra minuterna som låten pågår. Conor Obersts bästa låt på många år, och en återgång till de becksvarta och råa känslorna vi känner igen från hans tidiga 00-tal, men med den äldre Conors touch och djup. Jag råder alla med minsta intresse för textdriven musik att lyssna på denna pärla.

Avi Vinocur I Should Have Been a Con Man

Elliott Smith och Pelle Ossler går in på en bar i Seattle i början av 90-talet med ett anteckningsblock och en elgitarr. Ungefär så låter detta guldkorn till låt, som sannolikt inte kommer att nå ut till särskilt många alls, eftersom världen är en grym och elaksinnad plats. Men jag lyfter på hatten till min käre lille bror (Ossler-entusiaster vet att detta inte är en särskrivning), som har vett nog att känna till och tipsa om såhär bra musik. Kolla även in Avis huvudprojekt, alt-country-bandet Goodnight, Texas.

Mick JaggerEngland Lost

– Från obskyrt till megaikon. I natt släppte plötsligt en av rockhistoriens allra största ikoner, Mick Jagger, en ny tvåspårssingel. Och det är framförallt spår 2, b-sidan (eller den andra a-sidan?) som imponerar på mig. England Lost är en lynnig kommentar och känga till post-Brexit England, och låter som något som Paul Weller hade kunnat få ur sig på en av sina bättre (solo-)dagar. Väldigt engelskt, väldigt bra.

SlowdiveFalling Ashes

– Nästan tre månader efter release och jag fortsätter att sjunka in i Slowdives fjärde fullängdare och hitta nya favoritlåtar. Den senaste i ordningen heter Falling Ashes och den avslutar albumet. Det är ett episkt, åtta minuters pianobaserat ambientstycke om förlust och minnen. Låtskrivaren Neil Halstead har sagt att denna låten kan vara en fingervisning om vart Slowdive är på väg och hur en eventuell femte skiva skulle kunna låta. Lovande, minst sagt.

Scott WalkerThe Plague

En av de största i min bok heter Scott Walker. Ni känner säkert till historien om hur han på 60-talet slog igenom som tonårsidol i The Walker Brothers, hoppade av, inledde en solokarriär influerad av Frank Sinatra, Jacques Brel och jazz, och började släppa skivor som successivt blev mer och mer avantgardistiska, mörka och underliga. Konstnärligt har han peakat med sina två senaste soloalbum och tillika utforskningar av människans svartaste avgrunder, The Drift (2006) och Bish Bosch (2012) (samarbetet med Sunn O))) från 2014 låter precis som sentida Scott, men är ingen regelrätt soloskiva). The Plague, som jag har valt som denna listans ‘oldie’, släpptes emellertid 1967 och var b-sida till singeln Jackie. Den hintar om de mörka teman som skulle komma att utforskas lite längre fram, utan att för den skull tappa i melodi eller sväng.

 

När vi hörs nästa gång har jag en ny Elvis-lista att visa upp.

Fotot är taget och redigerat av mig.