Outgivet och gömt: fyra osläppta låtar som måste höras

Ibland händer det att mästerliga låtar hamnar i byrålådan. Man kan prata om stora artisters bristande omdömen här (och ibland är det berättigat), men ofta finns det en rad olika anledningar till varför vissa låtar ges ut och andra inte. Nu råkar det vara så att några av 482 MHz-universumets mest omhuldade favoriter har färskt och outgivet material liggandes på YouTube. Låtar som de allra flesta kanske inte stöter på. I syfte att göra en kulturgärning vill jag med det här inlägget lyfta fram fyra stycken fantastiska och outgivna låtar av fyra stycken mäktiga artister. Till min hjälp har jag till en av låtarna fått exklusiv insideinformation… Varsågoda.

Ossler – Novembermoln

År: 2018

Exklusiv kommentar från Ossler:

”Novembermoln handlar ju om intill sinnesförvirring förälskelse. Hur man bultar på nåns hjärta för att bli insläppt, trots att det hjärtat med all säkerhet är tomt.”

I den här versionen samspelar Mikael Nilzéns frostiga Blade Runner-synt, Henrik Meierkords dova cello och Osslers försiktiga och djupt melankoliska gitarrplock så fint att man knappt törs andas. När än den släpps kommer den att konkurrera om det årets bästa låt. Det står tydligt.

 

The Cure – It Can Never Be the Same

År: 2016

– The Cure är inte främmande för att kassera och/eller glömma bort kanonlåtar. Det senaste exemplet är It Can Never Be the Same. Den visar upp bandet från deras allra bästa och sorgsnaste sida. Det grandiosa och atmosfäriska vemodet från Disintegration och Bloodflowers, som nästan helt saknats på bandets två senaste studioalbum, är här i full styrka. Robert Smith besjunger en förlust som omkullkastar hela tillvaron. Han resonerar med sig själv och försöker mildra omständigheterna (Don’t worry, I smile, I’ll miss you, but it’s not like you’re gone). Men ganska snart inser han det futila i detta: But we know, we always know I can sing, I can dance, I can laugh as if nothing ever changed, but without you, without you, it can never be the same. Han fortsätter: However long I wait there won’t be another one, it will always be too late, there won’t be another one, we won’t do it all again. Det är brutalt, men vi kommer alla att hamna där. Vi kommer alla att förlora någon som vi inte borde förlora. Någon som vi inte riktigt kan leva utan. Alla vet ju att det bara är en fråga om tid.

Conor Oberst – No One’s Gonna Change

År: 2017

– Conor Oberst och ett piano, på förtvivlans rand, och en ångestdriven redogörelse för självförakt, misantropi, saknad, desillusion och frustration vecklar ut sig. Men byggt på ett fundament av sorg – inte ilska – och en gränslöst vacker och skör melodi. Detta är en comeback till Conors tidiga och oförställda Bright Eyes-uttryck, men med den äldre Conors djup, nyans och world-weariness. Jag kan utan problem hävda att detta är en av hans fem bästa låtar. Att den är outgiven är snudd på perverst.

Morrissey – Blue Dreamers Eyes

År: 2018

– I skenet av dessa blytunga skildringar av förlust, självförakt och saknad ter sig Morrisseys retrodoftande och svepande poplåt, om att mitt i livets svinstia bibehålla drömmarens romantiska blick, som ganska lättviktig. Men det är fel. Blue Dreamers Eyes är en stark return-to-form för en artist som de senaste åren haltat på alla möjliga vis och som följaktligen hamnat både i skamvrån och ute i kylan. Hög tid för upprättelse och för att ta sig i kragen.

 

Det var allt. Stort tack till Pelle.

På återhörande.

Annonser

BÄST JUST NU: skarven juli/augusti 2018

Hettan gör slafs av hjärnan. Jag uppdaterar med alltför grovt tilltagna mellanrum. Men musiken fortsätter trots allt att strömma in. Här är ett axplock av det bästa av det nya jag hört sedan vi senast hördes av.

 

Band Aparte To the House of Stairs (EP)

– Los Angeles-bördiga Band Apartes senaste EP är en ursnygg blandning av Joy Divisions urbana kyla, The Cures strama minimalism anno Seventeen Seconds, vemodiga jangle-gitarrer som ekar Johnny Marr och Sarah Records, och så lite hederlig popkänsla på det. Bäst är den vemodiga gitarrpopen i Gravity’s Rainbow, som enligt bandet själva handlar om falska ledare och hur svårt det är att finna mening i tillvaron, när Tredje världskriget ständigt hotar. EP:n är deras första släpp sedan hyllade debuten Memory on Trial från 2016.

 

J.G. SparkesFerrero Roche Limit 

– James Buchanan, som Sparkes egentligen heter, är en engelsk oljudsmakare bosatt i Stockholm. Skickligt skapar han sällsamt vackra ljudlandskap, som gränsar mellan hotfull dark ambient och drömsk ambient-drone ála Rafael Anton Irrisarri och Anduin. Buchanans maskiner skär loss strimmor i mörkret och låter ljuset sippra in. Resultatet är imponerande och man vill genast ha mer.

 

Mount ShrineWinter Restlessness (album)

– Ständigt makalösa dark ambient-labeln Cryo Chambers senaste släpp. Bakom namnet Mount Shrine döljer sig en okänd man(?) (av den suddiga bilden att döma) från Rio De Janeiro. Winter Restlessness är hans debutalbum och består av djupa, varma drones och stämningsmättade field recordings. Skivan frammanar bilder av ödslighet, hällregn och dimma så tjock att man kan krama om den. Ännu ett fantastiskt album från svensk-amerikanska Cryo Chamber.

 

Mark Lanegan & Duke GarwoodScarlett

– Senaste smakprovet från Lanegans och Garwoods kommande andra skiva, och det lovar mycket gott, precis som de två föregående singlarna gjort. Där första skivan, Black Pudding, drog åt ett akustiskt folkbaserat sound tycks kommande uppföljaren With Animals ha mer med Lanegans soloalster att göra. Det är släpig, monoton och murrig blues för hela slanten. Och det är mycket bra. Lanegan själv har sagt att ”Scarlett is a fever dream soundscape born from a banquet of Scarlett Johansson movies.”. Fascinerande. With Animals ser ut att bli sensommarens bästa platta.

 

A Perfect Friend (band)

– Omgångens ”oldie” är Thomas ”I’m Kingfisher” Jonssons och CJ Larsgårdens indietronica-/folktronica-/ambient-band från det sena 00-talet. De släppte två skivor, den självbetitlade debuten 2007, och uppföljaren Timber and Modern Ways från 2009, och båda är helgjutna från början till slut. Det är djupt atmosfäriskt, knastrigt, varmt, inbjudande, psykedeliskt och väldigt vemodigt. När de är som bäst, som i den fantastiska Picture, från debuten, påminns jag om Bright Eyes mest experimentella stunder. Ibland, som på uppföljarens höjdpunkt Maple, känns det som om Sällskapet byggt upp sin maskinpark djupt inne i de värmländska skogarna, i stället för nere i Centraleuropa. Jag önskar att jag hade upptäckt det här bandet när jag var 22. Men bättre sent än aldrig. Tack till T för tipset.

Lonnie Holley – I Woke Up in a Fucked Up America

a3829842247_10

Ibland snubblar man över musik som fullständigt knockar en. Detta hände mig härom dagen, när jag av en lycklig slump upptäckte amerikanske konstnären, poeten och artisten Lonnie Holley och dennes nya singel I Woke Up in a Fucked Up America.

Holley, född 1950 i Birmingham, AL, gör vid sidan av musiken avig och osmickrande outsiderkonst –  och musiken drar åt samma håll. Nya singeln är en blodrött indignerad replik på det politiska mardrömsläget som råder i USA 2018. Musikaliskt existerar den i samma värld som Algiers, Gil Scott-Heron anno I’m New Here och Joakim Thåström. En värld där bluesen är trubbig och industriell och där man lika väl kan mässa fram texten ála spoken word som sjunga den. Och där kall och monoton elektronik och percussion väger lika tungt, om inte tyngre, som en Gibson.

Låten finns ute nu via amerikanska indie-labeln Jagjaguwar, och går att lyssna på här. Albumet MITH släpps 21 september.

En klassiker: THE CURE – PORNOGRAPHY

JPEG-bild-B33F17867C8F-1

Det är dags att med försiktiga steg försöka att introducera ett nytt inslag på 482 MHz. I likhet med bland andra Pitchfork, Hymn och (hopplösa och oläsliga) Gaffa ska jag med jämna mellanrum ägna en klassisk skiva en djupare analys. Vad som betraktas som klassiker är ganska godtyckligt, men någon slags vedertagen uppfattning om skivan i fråga som en klassiker ska helst finnas. Det kan, för att exemplifiera, vara fråga om en odiskutabel mainstream-klassiker (typ: Thriller) eller en indie-motsvariget (typ: Fevers and Mirrors). Eller något mittemellan. I dag, för att sparka igång, har jag valt The Cures mardrömsskildring Pornography, från 1982. Av många betraktat som bandets mästerverk, men av lika många andra är den fullständigt ogenomtränglig. Men om att det är en klassiker råder det ingen tvekan. Låt oss börja.

”People have often said, ‘Nothing you’ve done has had the same kind of intensity or passion.’ But I don’t think you can make too many albums like that, because you wouldn’t be alive.”Robert Smith i en intervju med Rolling Stone, 2004.

1982 var The Cure ett band i spillror. Drogmissbruk, supande, och ett till synes ändlöst turnerande hade gjort slarvsylta av Robert Smiths psyke. Bandet hade funnits sedan 1976, singeldebuterat 1978, men aldrig haft några riktiga hits. Sedan -79 hade de släppt en platta om året, och turnerat med samtliga. Efter turnén som följde albumet Faith, bandets tredje fullängdare, var de slutkörda. De hade färdats runt hela jorden, men i stället för att samla sig, hämta andan och kanske återknyta kontakten med nära och kära gick de in i RAK-studion i London för att spela in sitt fjärde album i början av 1982.

Rent kreativt var vägen mot Pornography inte särskilt ojämn. För varje skiva, sedan den taggiga och mycket lynniga postpunk-pop-debuten Three Imaginary Boys från 1979, via 1980 års minimalistiska och kyliga Seventeen Seconds och den grådisiga och tungt melankoliska Faith från 1981, hade de rört sig med stadiga, om än tunga, steg mot avgrunden och ett allt tätare mörker. Pornography var sista anhalten. Pornography kunde, närmast deterministiskt, bara bli avgrunden själv.

Smith, knäckt av den senaste tidens påfrestningar, hade bestämt att skivan skulle bli tyngre och mörkare än något de gjort tidigare. Inte minst skulle detta avspeglas i texterna. Han tillbringade en inspirerad helg i en väderkvarn(!) i Guildford i sydöstra England där han skrev ihop de mardrömslika texterna på ett stream-of-consciousness-sätt. Robert Smith sa 2003 att planen med Pornography var att göra en sista skiva, en riktig ”fuck-off-platta”, och sedan lägga ner bandet. Han hade också övervägt självmord, men såg som alternativ att göra en skiva som i stället gav uttryck för just de känslorna. Ur detta föddes alltså Pornography, som släpptes 4 maj 1982 på Fiction Records.

Där föregångaren Faith var melankolisk, vindpinad, grå och grubblande är Pornography mer utåtagerande. Den är aggressiv, men på ett sätt som har vare sig med punk eller postpunk eller ens vanlig ilska att göra. Ej heller med rock’n’roll. Pornographys aggressivitet är sammansatt av självförakt, nihilism och en verklighet som av olika anledningar har krackelerat. Till tunga trummor, tribal-rytmer, mullrande basljud, kyliga gitarrslingor och mörkt skimrande syntar gestaltas detta med en fruktansvärd intensitet. Det är en klaustrofobisk platta. Till skillnad från senare Cure-klassiker som Disintegration, som präglas av ett luftigt, vått och regnpiskat sound, är Pornography-soundet till stor del kruttorrt och stramt. Det ligger tätt, tätt, för att pricka in klaustrofobin och känslan av världen som rämnar. Pornography existerar i ett mycket litet, mycket mörkt och skitigt rum, där väggarna kryper närmare och närmare och syret minskar för varje andetag du tar.

Här är låtarna som utgör denna nattsvarta skiva:

1. One Hundred Years

– Programförklaringen, kan man säga. Nihilismen som dominerar både ljud- och textvärlden på den här skivan är sprungen ur öppningslåtens öppningsrad: ”It doesn’t matter if we all die”. Sedan staplas förvridna feberbilder på varandra: ett postindustriellt kontorsliv utan mening eller riktning, en ängslig kärleksrelation, militarism och självmord. Alltmedan elektroniska trummor hamrar och lika delar majestätiska och lika delar arga gitarrer ringer och river genom låten.

2. A Short Term Effect

– Mer feberbilder om död och obehagligheter. Till ljudet av psykedeliska gitarrer och röster. Knappast plattans bästa låt, men klart spännande.

3. The Hanging Garden

– Skivans enda singel. Tog sig märkligt nog in på Englandslistans topp 40 (om än bara för en vecka). En mullrande tribal-gothig historia om naturens mest primitiva uttryck. Hur mycket på den där listan lät som The Hanging Garden? Ettan var Irene Caras Fame och tvåan Come On Eileen.

4. Siamese Twins

– Monotont och malande om självdestruktivitet och smuts – och den monumentala skammen morgonen efteråt.

5. The Figurehead

– Efter fyra rätt hänsynslösa låtar börjar den kompakta mardrömsstämningen så smått luckras upp. Förstå mig rätt, The Figurehead är kolsvart. Vi snackar domedagstrummor, en djup djup bas och iskalla gitarrer – men soundet andas mer. Det är atmosfäriskt och luftigt på ett sätt som vi inte hört sedan någon gång kring Faith. Syntar hörs och det finns ett visst andrum i ljudlandskapet som vi inte hört tidigare på skivan.

6. A Strange Day

– Och det fortsätter och når ett slags kulmen på A Strange Day – skivans allra bästa låt och en av bandets bästa låtar överhuvudtaget. A Strange Day pekar bakåt mot stämningsstycken som The Funeral Party och inte minst framåt i tiden mot de mest atmosfäriska spåren på Kiss Me Kiss Me Kiss Me och hela Disintegration-skivan. Här samsas mörkret med atmosfär och inte minst melodi. För första gången på skivan tränger en stark melodi igenom. A Strange Day är en skimrande gråsvart ballad om jordens undergång och dess nyansrikedom är fullständigt oumbärlig för Pornography-plattan.

7. Cold

– Aldrig har väl en låt haft en mer passande titel? Isande syntar dominerar den här låten och den kyliga atmosfären som först anades på The Figurehead och sedan kulminerade på A Strange Day fortsätter på Cold. Att lyssna på Cold att befinna sig i en mörk och kall grotta. Ett fantastiskt stämningsstycke, som få band klarar av lika bra som The Cure.

8. Pornography

– Ljudkollage, snedtripps-psykedelia och en huvudstupa störtdykning tillbaka ner i avgrunden efter en stunds andhämtning. Titelspåret är skivans mest experimentella och på flera sätt mörkaste och mest obevekliga stund – men också dess mest hoppfulla, visar det sig mot slutet. Efter sex minuters ljudangrepp och förkrossande och märkliga textrader om att se på när någon drunknar i duschen, slakt och nihilistiska och faktiskt ganska uppgivna konstateranden som ”One more day like today and I’ll kill you!” är det som att det hela rinner över för Robert Smith. Som en kontrast mot övriga låten och inte minst även mot albumets öppningsrad, avslutar Smith skivan sedan med att förtvivlat skrika ”I must fight this sickness – find a cure!”.

Och på sätt och vis gjorde han väl också det. Efter skivan följde ännu en tumultarisk turné, som slutade med att bandet i praktiken splittrades. Basisten Simon Gallup slutade och Robert Smith visste väl inte riktigt hur han skulle fortsätta. Han gjorde det genom att göra en helomvändning. I november 1982 släpper The Cure, då endast bestående av Smith och keyboardisten och f.d. trummisen Lol Tolhurst, Let’s Go To Bed. 1983 släpps The Walk och The Lovecats. 1984 The Caterpillar. För att rädda bandet och sin egen mentala hälsa följer Robert Smith upp karriärens svartaste platta med några av de mest kristallklara poplåtarna han gjort. Systemet var rensat, för den här gången, och det rimligaste var att börja på ny kula. Efter detta följde en formtopp och nytändning som skulle komma att hålla i sig i decennier, och under åren som följde blev The Cure det där framgångsrika och inflytelserika bandet vi i dag känner och älskar.

 

 

KORTRECENSIONER: Tre album

Det är en särdeles stark musikvår i år. Den ena grymma plattan kommer in efter den andra, och man hinner knappt få luft. Dessutom är det en massa annat som slukar ens tid och det är så mycket man måste hinna med. I kväll gjorde jag det enkelt för mig: tre plattor på en gång. Två korta recensioner, en halvkort. Tvära kast, brett spektrum. Skyhög kvalitet. Några av årets allra bästa skivor.

Leila Abdul-RaufDiminuition

– På sin tredje fullängdare gör amerikanska Leila Abdul-Rauf dark ambient på ett sätt man inte alls är van vid. Hon hämtar lika mycket inspiration från jazzen som från europeiskt maskinmörker, när hon med subtilt blås, ödsligt piano och gitarrer väver fram sina skuggfigurer till låtar. Vissa låtar är helt instrumentala, vissa sjungs med en eterisk röst som för tankarna till Lisa Gerrard. Maskinerna är också närvarande, men de tar inte plats och till stor del handlar soundet om mellanrummen mellan maskinerna och de andra instrumenten.

Detta är musik för ensamma nätter och tidiga morgnar. Musik som hasar fram i dimma, in och ut ur medvetandet. Och det är utan tvekan ett av årets mest imponerande släpp. Och skivan har årets vackraste omslag.

Betyg: 9/10

Bästa låt: Wayward, men skivan är en helhetsupplevelse.

Om ni gillar detta: Bohren & Der Club of Gore – Sunset Mission

 

GrouperGrid of Points

– I ungefär samma värld som ovanstående hittar vi Grouper och hennes senaste, elfte, album. Här handlar det uteslutande om pianobaserad musik, men även här är sången eterisk och svävande. Och här, precis som hos Rauf, handlar det om mellanrum i soundet. Om saknad. Om tomma ytor. Det är i bruset mellan anslagen i pianot det händer. Och i de subtila små effekterna och ekona. Och det är ett vindpinat sound som Liz Harris skapat. Att hon är baserad i Pacific Northwest-området hörs klart och tydligt. Plattan andas lika mycket djup Twin Peaks-skog som ödsliga kustremsor under blytunga moln och med vågor skvalpande runtomkring.

Detta är Groupers bästa platta och ett album som kommer återfinnas ganska högt på årsbästa-listan i december. Sanna mina ord.

Ps. Skivan är mastrad av ljud- och ambientgeniet Rafael Anton Irrisarri. Ett finfint plus i kanten.

Betyg: 9/10

Bästa låt: Breathing, men även här är det utan tvekan fråga om en sammansatt helhet.

Om ni gillar detta: Grouper – Ruins

 

Leon BridgesGood Thing

– Nu till något helt annat. Amerikanske soulsångaren Leon Bridges har släppt sitt andra album – uppföljaren till 2015 års retrohit Coming Home. Och saker har hänt. Han är fortfarande förankrad i soulhistorien, men har släppt sitt tidigare så fasta grepp om de gamla Sam Cooke– och Otis Redding-vinylerna. Nu blickar han framåt. Vi hör Curtis Mayfields tidiga 70-tal i gitarrspelet och falsetterna. Michael Jacksons sublima 80-tal hörs klart och tydligt i låtar som Forgive You och If It Feels Good (Then It Must Be). Och på You Don’t Know samsas både Michael och Prince. Bridges har heller inga problem med att sälla sig till 00-talets neo-soul-garde (D’Angelo, Bilal, Raphael Saadiq etc). Det är med andra ord fortfarande retro, men med ett tveklöst fäste i samtiden. Och det är ett mer mångbottnat och komplext sound. Good Thing är ingen förutsägbar platta. Här finns också en mognad och ett eget ID, som ännu inte hade hunnit utvecklas på förra plattan.

Vidare har låten Beyond stor hitpotential, men är samtidigt plattans i särklass sämsta, och låter som något som den olidlige Ed Sheeran hade kunnat klämma ur sig om han för sitt liv kunde förmå sig att skriva en enda okej låt. Detta är en ganska unik fläck på den annars självlysande solen som är Good Thing, och definitivt något man kan leva med. Och Leon Bridges är en artist jag ser fram emot att följa.

Betyg: 8/10

Bästa låt: Forgive You

Om ni gillar detta: Michael Jackson – Thriller, Curtis Mayfield – Curtis

 

FRANK SINATRA – 14/5 1998-14/5 2018: 20 ‘Saloon Songs’

Attachment-1-2

Den 14 maj 1998 tystnade en av musikhistoriens mest ikoniska och stilbildande röster. Francis Albert Sinatra gick bort, 82 år gammal. Och med honom en monumental bit av 1900-talet. Jag minns det tydligt, även om jag bara var 12 och lyssnade på hiphop (jag skulle upptäcka Franks musik på allvar ett par år senare). Frank var morfars idol och detta var enda gången jag sett morfar, denna urkraft, denna symbol för gammaldags pondus, manlighet, stil, och klass (alltså inte olik Sinatra på det sättet), påtagligt skärrad. Jag ska inte säga att han grät, men han var mer än märkbart berörd. Detta har alltid dröjt kvar. Frank måste vara något alldeles särskilt, tänkte jag. Sånär som på dagen ett år senare dog också morfar. Det har också alltid dröjt kvar.

Sinatra var många saker för fruktansvärt många människor. För Bobbysox-generationen var han den tanige skönsjungande The Voice. För andra var han sinnebilden av det goda livet. Vissa såg honom som ett italienskt råskinn med suspekta kontakter. En del tänker på alla kvinnoaffärer, eller på låtar som My Way, på New York, New York, Strangers in the Night, Härifrån till evigheten (filmen som räddade karriären för honom). Han var lika mycket Vegas-nätter utan slut som han var regnvåt asfalt under blinkande neon. Lika mycket LA-glitz som ensamma New York-nätter.

Själv tänker jag främst på Sinatra som alla tiders bästa ‘saloon singer’. Den där ensamma rösten under småtimmarna, på skivtallriken, i hörlurarna, på nattklubbens scen, på jukeboxen, som sjöng från sitt hjärtas mörkaste vrår om förlust, fylla, om att bli lämnad, om ensamhet och om livets alla uppförsbackar. Sinatra själv återkom ofta till sin roll som saloon singer och det var det epitetet han själv var mest bekväm med. Och det var dessa många album som var hans allra bästa.

För att hylla denna outsägligt stora artist ska jag nu lyfta fram hans 20 bästa saloon-låtar, med förhoppning om att fler ska upptäcka dem. Och om det fortfarande finns folk som undrar vad exakt en ‘saloon song’ är hänvisar jag till vad musikjournalisten Marc Myers har sagt: ”A saloon song, by definition, is a conversation set to music that one has with oneself or with an imaginary bartender about being dumped. It doesn’t matter if the ”bartender” is actually listening, and the person singing can, of course, be a man or woman. What matters most is the impression the singer leaves with the listener that he or she is at a near-empty bar around closing time and sharing his or her romantic woes.” Och med de orden…

20. Spring Is Here

År: 1958

Album: Frank Sinatra Sings for Only the Lonely

– Våren är här, men protagonisten kan inte glädjas. Han utgår ifrån att hans kärlekslöshet och ensamhet ligger till grund för detta, och moln samlas på den tidigare så blå himlen. ”Spring is here, I hear…”

 

19. A Man Alone

År: 1969

Album: A Man Alone: The Words and Music of McKuen

– 1969 gjorde Sinatra en platta med tolkningar av (den utskällde och hånade) poeten Rod McKuens dikter. Jag vet egentligen ingenting om McKuen, men plattan är ett sant guldkorn från Sinatras mogna epok. Vissa spår är rena reciteringar av McKuens rättframma dikter om ensamhet, andra är tonsättningar. Sinatra sjunger med närvaro och med enorm patos. Titelspåret är möjligen det bästa, men jag är faktiskt osäker.

 

18. Good-Bye

År: 1958

Album: Frank Sinatra Sings for Only the Lonely

– Ett bittert, mörkt, bluesigt nummer signerat Gordon Jenkins, från Sinatras allra bästa album. Om brutna löften och om att låta kärleken dö.

 

17. In the Wee Small Hours of the Morning

År: 1955

Album: In the Wee Small Hours

– Titelspåret till ett av Sinatras allra mest klassiska album – tillika ett av tidernas första konceptalbum – är en skör historia skriven av David Mann, där den obesvarade kärleken håller protagonisten vaken långt in på småtimmarna, när resten av världen sover. Orkestern spelar ack så försiktigt, som för att inte störa.

 

16. The September of My Years

År: 1965

Album: The September of My Years

– 1965 var Sinatra 50 år. Han kände hur tiden började rinna iväg och med oförställd och bitterljuv melankoli sjöng han: ”As a man who has always had the wand’ring ways, now I’m reaching back for yesterdays”. Vagabonden, vars enda stig varit den som lett framåt, har plötsligt blivit nostalgisk. Han vill tillbaks, kanske ställa något till rätta. ”And I find that I’m sighing softly as I near
September, the warm September of my years”

 

15. Only the Lonely

År: 1958

Album: Frank Sinatra Sings for Only the Lonely

– Programförklaringen till detta klassiska album. Filmiska stråkar, några melankoliska pianoackord och så Ol’ Blue Eyes som proklamerar: ”Each place I go, only the lonely go”. Och med ens står vi och hänger vid baren, på det sista nattöppna stället.

 

14. Glad to be Unhappy

År: 1955

Album: In the Wee Small Hours

– Att Morrissey är Sinatra-fan är ingen hemlighet, och finns det någon Sinatra-låt som mer än någon annan borde tilltala Morrissey är det Glad to be Unhappy. 30 år innan The Smiths ironiserade Sinatra med bitterljuv stämma över sin egen ångest och ensamhet på ett sätt man numera helt förknippar med croonern från Stretford.

 

13. Drinking Again

År: 1967

Album: The World We Knew

– Hjärtesorg och fylla – två saker man förknippar med både Sinatra och saloon-genren. Öppningsstrofen sätter omedelbart tonen: ”Drinkin’ again and thinkin’ of when, when you loved me. I’m havin’ a few and wishin’ that you were here.” Sinatra sjunger med sin mest uppgivna stämma – han låter verkligen urlakad – medan bartendern tittar på klockan och torkar ur glasen. En av Sinatras bästa 60-tals-ballader.

 

12. Stormy Weather

År: 1959

Album: No One Cares

– Mullrande trummor och en olycksbådande cello öppnar låten, innan Sinatra kommer in och sjunger med rösten hos någon som blivit fullkomligt sönderriven av livet. Han låter rädd och ångestriden på ett sätt han nog aldrig gjort vare sig förr eller senare. Jag vill t.o.m. gå så långt som att säga att detta är Sinatras allra mörkaste låt. Att det, som alltid, låter så oförställt och nära gör obehaget bara starkare. Stormy Weather är en låt man inte kan värja sig mot, och jag råder er alla att lyssna med måttfullhet!

 

11. Everything Happens to Me

År: ca. 1981

Album: Everything Happens to Me

– Inspelad i en rad versioner, och cirka 1981 gjorde han sitt sista och, skulle det visa sig, starkaste försök (som saknas på Spotify! Versionen jag länkar till i spellistan nedan är från plattan Close To You från 1957). Från början en lätt ironisk och självförebrående låt gjord ihop med Tommy Dorsey och hans orkester (som ju Frank sjöng med under några år på 40-talet), men den här versionen är mörkare, med en ny text, och Sinatra sjunger med det knarret i rösten han fick under de sista decennierna. Magnifikt.

 

10. Rain in My Heart

År: 1968

Album: Cycles

– Kanske något för pampig för att kunna klassas som en typisk saloon song (åtminstone vad gäller refrängen), men den är för bra för att hållas utanför listan. Protagonisten förebrår kvinnan som lämnat honom, samtidigt som han medger att han inte kan släppa henne. Klassiskt. Utåt visar han inte sin sorg, men invärtes rasar monsunregn och sliter honom i tu. Allt medan musiken pendlar mellan stramt och nyktert och expressivt och pampigt.

 

9. One for My Baby (And One More for the Road)

År: 1958

Album: Frank Sinatra Sings for Only the Lonely

– Kanske den allra mest klassiska saloon-låten genom alla tider. Detta är arketypen och urmodern – både vad gäller text och musik. Till ett late-night-jazzigt pianokomp sjunger Sinatra till sin bartender: ”It’s quarter to three
There’s no one in the place except you and me
So set’em up Joe
I got a little story you I think you should know”, varpå tungsint fyllesnack följer. Och en av Sinatras mest klassiska låtar vecklar ut sig.

 

8. Autumn Leaves

År: 1957

Album: Where Are You?

– Mollstämd, atmosfärisk jazz, där kärleken korresponderar med årstiden utanför fönstret. Bill Evans och Miles Davis har också spelat in minnesvärda versioner.

 

7.  I’m a Fool To Want You

År: 1957

Album: Where Are You?

– Anledningen till att Sinatra spelade in så många saloon songs, torch songs och ballader under, framförallt, 50-talet, sägs vara den giftiga av-och-på-relationen han hade med Hollywood-stjärnan Ava Gardner. Sinatra lämnade sin första fru, Nancy, för Gardner och de levde ihop under åren 1951-1957. Gardner har sagt att han var hennes livs kärlek och sannolikt var det ömsesidigt. Relationen var som sagt allt annat än idyllisk. De slogs, bråkade, separerade, bedrog varandra, och Sinatra drevs nästan till självmord. Och de hade fruktansvärt svårt att släppa varandra och den här konflikten fick Frank utlopp för på flera skivor under 50-talet. Vad som får låten I’m a Fool To Want You att sticka ut är det faktum att Frank var med och skrev texten till den. Frank var ju annars ingen låtskrivare, men här provar han sina vingar – och han gör det ypperligt väl! Texten fångar perfekt Franks och Avas infekterade relation, och musiken andas uppgivna nätter framför aldrig sinande glas.

 

6. When No One Cares

År: 1959

Album: No One Cares

– Med textrader som: ”You’re like a falling star that dies, and seems to go on dying” står det tydligt att detta är en blytung saloon song, från ett av hans bästa album med (nästan) samma namn. Tittar man på skivomslaget blir det ännu tydligare.

 

5. I Loved Her

År: 1981

Album: She Shot Me Down

– Sinatras sista fullträff, om man så vill, var plattan She Shot Me Down, från -81. Efter en rad splittrade album under 70-talet var SSMD en återgång till skivorna han spelade in under 50-talet på Capitol Records. Vi snackar (ja, ni vet ju nu) ballader, stråkar, late-night-jazziga arr, och texter om förlust sjungna med en nu 65-årig röst nedtyngd av motgångar och welt-schmerz. Sinatra sa själv om albumet:  ”A complete saloon album…tear-jerkers and cry-in-your-beer kind of things.” I Loved Her är utan tvekan höjdpunkten. En olycklig historia om två alldeles för olika älskande: den enkle mannen och den finkulturella donnan. ”She was Mozart, I was Basie, she was afternoon tea, I was saloon…” Sinatras radar upp flera exempel i den stilen och beklagar sig: ”Opposites attract, the wise men claim,
Still I wish that we had been a little more the same.
It might have been a shorter war,
If we had know each other more.” Låten avslutas med att Sinatra säger att trots att hon visste och kunde mycket fanns det en sak hon inte visste, och det var att han älskade henne – därför att han aldrig berättade det. Jisses. Cry-in-your-beer, indeed.

 

4. The Night We Called It a Day

År: 1957

Album: Where Are You?

– Från början Sinatras första inspelning som soloartist. Men den ultimata versionen är den från det fantastiska albumet Where Are You?.

Det talas ofta om Sinatras sångteknik. Om hans sätt att frasera och hans andningsteknik. Jag sticker här ut hakan och påstår att ingenstans hör vi bättre prov på just detta än i The Night We Called It a Day. Lyssna på hur han tar sig igenom tredje versen. Hur han åker slalom mellan fraserna och ser sig inte om. Häpnadsväckande. En av hans tre bästa sånginsatser, på det stora hela.

 

3. Angel Eyes

År: 1958

Album: Frank Sinatra Sings for Only the Lonely

– Den låt som bäst utmanar One For My Baby om titeln ”Alla saloon-låtars urmoder”. Allting klaffar här: barmiljön, den nattliga stämningen, det släpiga och atmosfäriska jazzkompet. Texten om den där kärleken som oupphörligen hemsöker en.

”Try to think that love’s not around
Still it’s uncomfortably near
My old heart ain’t gaining any ground
Because my angel eyes ain’t here”

Låten avslutas oändligt snyggt med att protagonisten ger sig ut i natten för att leta efter ”Angel Eyes”. Excuse me while I disappear, sjunger han.

Även detta en av Sinatras mest klassiska låtar, och live var den något alldeles särskilt.

 

2. It’s a Lonesome Old Town

År: 1958

Album: Frank Sinatra Sings for Only the Lonely

– Blekt ljus från en gatlykta, regnvåt asfalt, tomma gator. ”Jag driver runt i natten, för jag sover inte bra”, sjöng Pelle Ossler 2013 på låten Tiden lider, och detta är ett tema som även Sinatra var väl bevandrad i. Vad mer finns att göra, när hjärtat känns söndertrasat, än att småfull driva omkring i den öde staden och hoppas/inte hoppas att man mot förmodan stöter på den där personen man bara måste glömma? Och är det möjligen protagonisten från Angel Eyes som vi träffar på här?

 

1. What’s New?

År: 1958

Album: Frank Sinatra Sings for Only the Lonely

– Och så var vi framme vid ettan – den allra bästa saloon-låten. Även den från mästerverket Only the Lonely. Om precis det där osannolika mötet jag var inne på här ovan. Den olycklige saten springer på sin gamla kärlek och tafatt och lite nervös försöker han spela mogen och balanserad: ”What’s new? How is the world treating you?”, frågar han, men kan inte låta bli att komma med komplimanger: ”[You’re] Lovely as ever, I must admit”. I nästa vers tappar han fattningen ytterligare, när han mot bättre vetande drar upp kvinnans nuvarande relation, och man anar att han blev lämnad på grund av den: How did that romance come through? We haven’t met since then…” Han avslutar med hjärtat i rännstenen och proklamerar: ”I haven’t changed, I still love you so…”, och man kan inte hjälpa att känna att han borde stannat hemma den där kvällen. Å andra sidan blev det en bra låt av det hela – den allra bästa saloon-låten.

***

Och där var det slut. Öppna nu en flaska Daniel’s eller gråt ner i ölen, och höj volymen. Här är låtarna samlade i en Spotifylista. 

Vila i frid, Frank. Och morfar, som öppnade mina ögon och öron.

 

The Essence – holländsk sorg upp till ytan igen

 

Anrika indie-etiketten Cherry Red gav nyligen ut en box med holländska The Essence. Boxen innehåller alla album, plus en herrans massa extramaterial och är väl värd att kolla in om man diggar sorgesam och drömsk postpunkig pop.

Bandet bildades i Rotterdam 1984, och signades till engelska labeln Midnight Music året därpå. De har ofta beskyllts för att vara Cure-kopior, främst pga sångaren Hans Dieners uppenbara (sökta?) röstlikheter med Robert Smith, och de blev aldrig annat än ett kultband i gothkretsar, men de förtjänar att lyftas fram och hyllas. De prickade kanske inte alltid rätt, men när de gjorde det skapade de oändligt sorgsen och drömsk postpunk, med tyngdpunkt på melodi och atmosfär. Som till exempel på andra albumet A Monument of Trust, från 1987 eller EP:n Like Christ från 1990. Där står Cure-mätarna på max, men det gör även känslan för att med gitarrer och syntar som främsta vapen skapa popmusik med rejäl emotionell och melodisk tyngd och träffsäkerhet. Lyssna bara på de ödsliga mästerverken In Tears och The Waves of Death eller magnifika The World Collapsed – och försök sedan att hålla det tryckande vemodet tillbaka.

I The Essence värld är kärleken – drömd såväl som verkligt upplevd – allestädes närvarande, men den har liten eller ingen chans att överleva. Skymningen hänger tungt över stad och land, natten rullar snabbt in. Döden och förgängligheten pressar sig fram överallt, och det enda man kan göra är sjunga om det och lätta sitt ständigt tunga hjärta. Hans Diener och hans vänner gjorde precis detta. Inte alltför många har hört på, men vi som har gjort det är berikade därav.