Recension: Agent Blå

agent-690x690

 

Och så var den här, Agent Blås fullängdare, efter en lång rad singlar. Singlarna, som alla återfinns på albumet, var larmiga postpunkdängor med mycket (döds)popkänsla. Resten av albumet låter likadant. Det är ett jämnt och enhetligt album, och kvalitén är definitivt hög, men det är aningen odynamiskt. De göthbergska Robert Smith-gitarrerna går som en röd tråd genom hela plattan. Likaså det relativt snabba tempot, och skivan hade absolut tjänat på ett par långsammare nummer för att bryta av och skapa fler nyanser och mer djup. Det ska dock tillstås att gitarrerna är skivans stora behållning – lead-gitarristen är Göteborgs nästa gitarrhjälte.

Man uppnår en dynamik med sistaspåret, tillika plattans odiskutabelt bästa låt, Faust. En sex minuter lång, kylig postpunk-dräpare om en relation som inte riktigt vill sig. Här tar gitarrerna stor plats och de gör de allra bästa av det. Jag gläds med alla unga (och olyckliga) dödspopälskare, som får ha denna pärla i hörlurarna på väg hem efter någon mindre lyckad kväll. Här hittar man en tyngd och ett uttryck som man mer än gärna får ta med sig till uppföljaren. Och jag ser fram emot att följa dem.

 

Bild hämtad härifrån.

 

Recension: Liam Gallagher – Wall of Glass

Attachment-1

 

I kväll, klockan 20:30 svensk tid, stod världen stilla. Liam Gallagher släppte då lös sin debutsingel, Wall of Glass, som soloartist, live på brittisk radio. Förväntningarna hade varit skyhöga. Vad skulle vi få?

Vi fick ingen vårig, folkrockig och akustisk kärleksvisa likt Songbird, ingen lennonsk och mörk psykedelia likt Born on a Different Cloud. Inte heller någon rå, explosiv rock’n’roll-rökare likt Man of Misery eller Ain’t Got Nothin’. Vad vi fick var en välproducerad pop-rock-dänga med bluesinfluenser, ett sjujäkla driv och en jättebra och konfrontativ text, och en fantastisk sångmelodi i verserna. Liam, som ofta fått kritik för sin röst de senaste åren, sjunger dessutom bättre än på mycket länge. Röstläget är balanserat, id:t är självlysande och han låter väldigt avslappnad.

Han är sin generations klarast lysande rockstjärna. Han är en av de allra största i min bok. Och han är tillbaka. Äntligen.

I believe the resurrection’s on.

 

Lyssna på Wall of Glass på Spotify, köp den på iTunes, se videon på YouTube. Och kom ihåg att köpa albumet As You Were i oktober.

***

Tonight at 7:30 BST, the world stood still, as Liam Gallagher let his debut solo single loose on the world, live on BBC Radio 1. The expectations had been sky high. What would we be getting?

We didn’t get a spring-y, folky, acoustic love song like Songbird. Nor did we get a lennonesque dark psychedelic number like Born on a Different Cloud. Nor a raw, explosive rocker like Man of Misery or Ain’t Got Nothin’. What we did get was a nicely produced pop-rocker with bluesy influences, a hell of a stomp and drive, great confrontative lyrics and an amazing vocal melody during the verses. Liam, whose voice often has been criticized over the last few years, is also singing better than he has in a long time. His voice is balanced, instantly recognizable and he sounds very relaxed.

He is his generation’s brightest shining rock star. He is one of the greatest in my book. And he is back. Finally.

I believe the resurrection’s on.

 

Listen to Wall of Glass on Spotify, buy it on iTunes and watch the video on YouTiube. And be sure to buy the album As You Were when it’s released in October.