En klassiker: Thåström – Xplodera mig 2000

xploderamigvinyl

I somras fick jag för mig att dra igång en ny artikelserie här på 482 MHz. ”En klassiker”, skulle den heta, och där skulle jag gå igenom mer eller mindre godtyckligt utvalda klassiska plattor. Jag inledde med en text om The Cures Pornography. Det var kul, men sedan blev det inget mer. Oklart varför. Tidigare i veckan trillade jag över Thåströms  Xplodera mig 2000 på vinyl, och med ens vaknade återigen lusten att skriva om en klassiker. Nedan följer resultatet av denna ohejdbara känsla.

Ibland ska det till något drastiskt för att ta en från en dålig plats till en som inspirerar. Thåströms självbetitlade solodebut, och i synnerhet dess hits, rönte hyggliga framgångar vid releasen 1989. Om Imperiets lynniga plattor Synd (1986) och Tiggarens tal (1988) gjort sitt bästa för att stöta ifrån sig det värsta mainstreamtrycket från Bellman-singeln 1985, väckte solohits som Alla vill till himlen och Karenina den popularitetsbjörn som kanske inte sov men väl slumrade. Thåström var återigen farligt nära att bli mysig trubadur med hela svenska folket. Att skivan i största allmänhet var lättsam och poppig likt inget annat Thåström gjort vare sig förr eller senare gjorde förstås inte saken bättre. När så 80-tal blev 90-tal var behovet av förändring, både privat och konstnärligt, omöjligt att stå emot.

Vid den här tiden gick han i samma fotspår han gått i under hela 80-talet och umgicks med samma människor, och han har sagt att om han blivit kvar i Sverige hade efterföljande plattor låtit ungefär som första soloskivan. Inspirationen var kort sagt urholkad. 1990 slängde han således allt över bord och flyttade till Amsterdam – en stad han tidigare besökt och trivts i.

Och ibland ska det ju till ett uppbrott av det ena eller andra slaget för att maskineriet ska rassla igång igen. Människan har alltid varit på väg, alltid varit ett sökande djur, alltid velat se nya platser, andas ny luft. Och Stockholm kan, precis som alla svenska städer, te sig jäkligt litet och inavlat.

Några år tidigare hade han upptäckt hård, kantig och karg maskindriven musik och band som Einstürzende Neubauten och KMFDM. Han hade försökt implementera dessa influenser på både Tiggarens tal och solodebuten, men det hade gått sådär. På solodebuten fanns det gott om maskiner, men det handlade i första hand om tidstypiska synthar och trummaskiner och det hela lät väldigt tamt. Något bättre gick det på b-sidan Lek med mig, utgiven på Alla vill till himlen-singeln. En industripoplåt av yppersta klass, som låter som om Ministry anno The Land of Rape and Honey gått på disco och roat sig. Men detta räckte inte för den hungrige Thåström. Det behövdes mer av allt. Mer tyngd, mer oljud och tyngre gitarrer. Blod. Konfrontation. Lyssnaren ska inte kunna gömma sig bakom en trevlig popsingel den här gången. Lyssnaren ska möta ljuden. Det ska skava.

I samma veva hade han även upptäckt Public Enemy, som med turntables och samplers skapade furiös, nyskapande hiphop, och som dessutom hade de bästa politiska texterna sedan The Clash. Thåström tog fasta på samplekulturen och hittade en ny ljudvärld. I en intervju med Jan Gradvall 2015 sa han: ”Jag fick en total kick av det [samplandet]. Det gav mig ett nytt perspektiv. Det gav mig möjlighet att få kontroll på ett annat sätt.” Det gick till och med så långt att producenten Sanken Sandqvist fick säga åt honom att tagga ner och att de kanske borde börja skriva låtar istället för att leta efter ljud in absurdum. Men Thåström tycker om att dra saker till sin spets, att utmana. Sina lyssnare, sina medmusiker och inte minst sig själv. Han gjorde det med Ebba Grön och med låtar som Häng Gud och Profit – ilskna punklåtar om förljugna, förhärskande system, som yrvakna och rödvinssega DDR-Sverige inte alls var beredda på. Han skulle göra det mer än någon annan i rock-Sverige någonsin gjort under tiden i Peace, Love & Pitbulls – när band som Atomic Swing, Rob’N’Raz och Ace of Base dominerade topplistorna och svenska folket satt och gonade sig framför 24 Karat på tv. Man kan utan vidare argumentera för att han återigen gjorde det, långt senare och med helt andra medel, på Skebokvarnsv. 209 (2005), där han med akustisk gitarr, högt mixad sång och med rena kortnoveller till texter tvingade lyssnaren att lyssna.

Med Xplodera mig 2000 var det alltså återigen dags att utmana. Producent Sanken må initialt ha varit orolig för antalet samplingstimmar och bristen på låtar, men faktum är att plattan är full av just låtar. Thåström övergav vare sig gitarrerna som hade varit hans musikaliska signum sedan starten med Ebba Grön eller rytmerna som utgjorde en grundbult i Imperiets sound. Men tillsammans med de nya influenserna och maskinerna lät det inte som något annat han (eller någon annan i Sverige, för den delen) gjort tidigare. Tillsammans med Sanken och den svenske postpunkikonen Peter Puders (känd från TT Reuter, Commando M Pigg och Imperiets sista turnéer) mejslade Thåström fram ett gäng köttiga, svängiga och kåta rocklåtar – och han hade inte låtit så här tänd sedan tiden i Ebba Grön.

thåström91

Plattan öppnar med programförklaringen Radio Thåström – en vibrerande, rytmisk rockkänga – komplett med samplingar och skumma ljud – där en pånyttfödd Thåström sjunger de betryggande raderna ”Om du har ont, om din kropp känns för tung, om du behöver en till injektion: Radio Thåström här!” Låten är förhållandevis snäll, soundmässigt. Kantigare blir det redan i nästa låt, Ich liebe Dich. En monoton kärlekshistoria, där Mona Lisa får agera stand-in för Thåströms kärleksintresse. Ljudexperimenten trappas upp ytterligare i ”knullåten” (Thåströms egna ord!) Elektrisk. En utsvulten Thåström vrålar ut sitt köttsliga begär, men likaväl kan man tolka det som en kärleksförklaring till den nya musiken han upptäckt. Det sistnämnda styrks när man lyssnar på Peace, Love & Pitbulls lysande uppdatering av låten, Elektrik ’93. Rytmerna vi bjöds på i Radio Thåström återkommer i Elvis Presley för en dag. Där förutspår Thåström 2000-talets galna begär efter berömmelse när han sjunger om någon som tar sin jakt på just berömmelse till extrema nivåer. Vederbörande hamnar i elektriska stolen – och i media – och utropar glatt att han äntligen är ”Elvis Presley för en dag!”. Sedan är dags för King Kong, och experimenten i Amsterdam och de nya influenserna fullkomligen exploderar ur högtalarna. King Kong är lika mycket ett hänsynslöst överfall som det är en rocklåt. Monotont, pulserande och in-your-face berättar den om en outsiders bisarra försök till närmanden. Miss Huddinge -72 följer härnäst och är den enda låt från skivan som överlevt tills i dag. Thåström spelar den fortfarande live, till mångas stora glädje. Man skulle kunna argumentera för att skivan innehåller bättre låtar än så, men det är denna söderorts-slowburner om berömmelse och desperation som Thåström förärat evigt liv. Den svängiga maskinrockern Alla har fel (igen) blev plattans första singel, men nådde inte alls samma framgångar som till exempel Karenina eller Alla vill till himlen. Men det var ju också precis det som var poängen. Titelspåret Xplodera mig är ännu en rytm- och samplingsorgie. Hudlöst och utan krusiduller bjuder Thåström ut sig till sitt kärleksintresse: ”Adoptera mig, arrestera mig, annektera mig. Du får mig och jag får dig.” Plattans näst sista spår, den råa Fuzzbox, hade lika väl som Radio Thåström kunnat fungera som programförklaring. Nyförlöst och utsvulten vrålar Thåström här sig hes om sin nyfunna passion: ”det är primalt, det är ultimat, det är onani […] det är som ett gift för en gammal eskapist..” Fuzzbox är det triumfatoriska ljudet av någon som efter år i öknen äntligen hittat hem. Som efter år av famlande äntligen hittat något som är hans eget. Fuzzbox är vad som oundvikligen händer när man med kroppen full av punk, rytm och maskinkärlek äntligen sparkar in dörren till industriland. Det är förresten heller ingen slump att Thåströms publiceringsförlag heter just Fuzzbox. Albumet avslutas sedan med industriballaden Ballad i P-Moll. Man kan snacka om att det var just balladerna han ville bort från med den här plattan, men likväl skänker Ballad i P-Moll välbehövliga nyanser till en, trots rytmerna och gunget, annars karg och oförlåtande platta. Även industrirockare blöder och ingenstans blir det tydligare än på den här låten. Demon, utgiven på 20-års-utgåvan av albumet, är nästan ännu bättre än albumversionen. Hårdare, men ändå skörare, med ännu tydligare industriinfluenser.

Xplodera mig 2000 skulle bli Thåströms sista svenskspråkiga platta på åtta år. Och de som tyckte att den skivan var svårlyssnad skulle snart få en chock. 1992 flydde han ännu längre in i industriland. Tillsammans med bland andra Niklas Hellberg bildade han det kriminellt underskattade industribandet Peace, Love & Pitbulls och tillsammans gav de ut tre fullständigt oförsonliga, engelskspråkiga plattor mellan 1992-1997 vars like svensk rock aldrig hört. De turnerade flitigt i både Sverige och Europa, men kritikerkåren fattade ingenting och det gjorde knappt skivköparna heller. PLP var, och förblir sannolikt, något som bara en särskilt utvald skara förstår sig på.

Och precis som PLP-skivorna känns Xplodera mig 2000 i dag ganska förbisedd. Varken fansen eller Thåström snackar särskilt mycket om den. Men som sagt, den gavs ut på nytt 2011, när den firade 20 år – så helt bortglömd är den inte. Och fattas bara, för ingen annan skiva har väl banat väg för det industriella sound som mer eller mindre dominerat, förgyllt och breddat Thåströms sound sedan dess. Från PLP:s kompromisslösa urladdningar och Sällskapets ambienta post-industri, till de senare soloårens monotona och dova Europa-blues – Xplodera mig 2000 är grunden på vilken de frodats. Jag, och många med mig, lyfter på hatten och säger tack.

Annonser

Recension: Hurula – Klass

klasshurula

Robert Hurula har alltid stått på den lilla människans sida. Aldrig låtit förljugen när han sjungit om utanförskap eller trasighet. Men aldrig förr har det bränt till som det gör på tredje sologiven Klass, utgiven i dag, fredag, på Razzia/Sony. 

Redan vid omslaget står det klart att vi på Klass kommer Hurula närmare än någonsin. På bilden tagen av Luleåpolisen ser vi en tonårig Hurula kort efter att han gripits efter ett inbrott i en pizzeria. Långt innan grammisar och rock’n’roll. I en intervju med Norrbottens Kuriren sa han ”Det [inbrotten] var underhållningen för mig och mina kompisar, ett gäng utan direkt vägledning i livet.” Mugshot-blicken är penetrerande. Den är lika mycket ett ”fuck you” som ett uppgivet ”helvete…”. Ett vrål rakt ut och ett invärtes skri. Tioårsperioden som följde arresteringen är enligt en annan intervju den sämsta i Hurulas liv. Och det är den tiden – barndomen, uppväxten och de tidigaste vuxenåren, och de människor som befolkade Hurulas liv – som skivan kretsar kring.

Utan pretentioner eller fasader gräver han djupt ner i sin egen, personliga mylla och historia och det han hittar är kanske inte bildskönt eller romantiskt, men det är oförblommerat, ärligt och prickfritt formulerat. På öppningsspåret Järnvägsbron sjunger han med eld i strupen om en närståendes depression och självmord och om miljonprogramsområdet han växte upp i. På Inte min son bränner det till om möjligt ännu mer. Vi är tillbaks i lägenheten och Hurula gömmer sig på sitt rum – från omvärlden och från styvfadern helt renons på medkänsla och kärlek. Volymen vrids ner på det vackra och sköra stämningsstycket Livstid och vi kommer Hurula ännu närmare och tillåts blicka in i hans ”instängda lägenhetsliv”. Det känns som om vi tjuvlyssnar på något vi inte har med att göra, men det är så vackert att inga alternativ finns. Jag vet är plattans ljusaste stund. En kärlekshistoria i en värld där kärlek är något man inte kan ta för givet. Ett annat slags ljus lyser i bräckliga avslutaren Innan ljuset. Där känns Hurula som ett slags fyrtorn i mörkret för alla oss som känt oss otrygga, oönskade, rädda och fel. Detta är sannolikt skivans bästa spår – vilket säger en del om en skiva som helt saknar svagare spår.

Musikaliskt har han till stor del skakat av sig eller åtminstone rekonstruerat om punkoket från tiden i Masshysteri. Likaså har Broder Daniel-gitarrerna (och -stämningarna) från de två första skivorna tonats ner och på Klass hör jag i stället sentida Thåström och stundtals även engelska 80-tals-band som Chameleons. Men som jag redan nämnt finns här även en skörhet och en intimitet som Hurula tidigare inte gjort sig känd för. Men den passar honom och skänker hans uttryckssätt än mer trovärdighet och nyanser. Den krispiga, skimrande produktionen har vi ingen mindre än Per Hägglund (Imperiet, Thåström) att tacka för. En man som vet ett och annat om postpunkstämningar och hur man snickrar ihop mäktiga ljudlandskap.

Det känns som att Hurula, efter fem år och tre album som soloartist och elva år sedan debuten med Masshysteri, redan gjort den där skivan som artister vanligtvis kämpar sig fram emot i årtionden. Jag nödgas nu ta till en ofrivillig ordvits: Klass är en modern…klassiker.

Betyg: 9/10

Bästa låt: Innan ljuset

Om ni gillar detta: Thåström – Skebokvarnsv. 209, The Chameleons – Script of the Bridge

Bäst just nu: februari 2019

Ny månad, ny bäst just nu. Varsågoda.

 

Nivhek After Its Own Death/Walking in a Spiral Towards the House (album)

– Liz Harris, geniet bakom fantastiska Grouper, är tillbaka under namnet Nivhek. Här tar hon Groupers eteriska atmosfärer och blandar ut dem med tunga, elektroniska drones. Resultatet är trollbindande och ett fenomenalt bra album. Om fjolårets mästerliga Grouper-platta Grid of Points försatte en i trans djupt inne i de regntunga skogarna i Pacific Northwest-området hör Nivheks varmkalla sound hemma bland Murmansks karga vidder och de portugisiska Azorerna, där Harris tillbringade konstnärsresidens under skivans tillkomst. Soundet är lika kallt och ogästvänligt som det är drömskt och inbjudande.

Betyg: 9/10

Bästa låt: Allihop hänger samman

Om ni gillar detta: Grouper – Grid of Points

 

Jenny LewisHeads Gonna Roll

– Jenny fortsätter övertyga oss om att hon har något riktigt stort på gång. Nya singeln är ännu en drabbande poplåt om samspelet människor emellan och magknipet detta för med sig. Förra singeln var fantastisk, denna är minst lika bra. Det känns som kommande plattan On the Line kan bli hennes bästa.

 

Damien JuradoSouth

Senaste plattan är blott dryga halvåret gammalt och redan nu är Jurado på gång med nytt album. Den helt akustiska In the Shape of a Storm ges ut i april och South är första smakprovet därifrån. Vi som sett Jurados akustiska konserter och känt oss dragna till hans mer avskalade kompositioner är förstås uppspelta över kommande skiva, och får man tro den mycket fina South är albumet precis så bra som man förväntar sig.

 

Star HorseAlbatross

– Star Horse har debuterat med ett habilt shoegaze-album, med självklara men väl förvaltade influenser från klassiska album som Nowhere och Souvlaki. Överlägset bäst är sistaspåret – den monumentala och skimrande Albatross. Gitarrerna blixtrar till, rusar mot skyarna och exploderar i klassisk shoegaze-magi.

 

Alice BAllting går över

How Soon Is Now, The Cure anno 1985-87, vårrusighet, bottenlös melankoli. Allting ryms i Alice B:s nya singel, och bildar en strålande poplåt för vårvintern och alla kluvna känslor årstiden bjuder på.

Kortrecensioner

Livet går för fort. Det är så mycket jag måste hinna med. I ett försök att komma ikapp har jag här snabbrecenserat några av de bästa aktuella albumen och låtarna. Allihop förtjänar egna inlägg och djupare analyser, men detta får duga den här gången.

 

The DelinesThe Imperial (album)

– Årets hittills bästa platta, i det närmaste perfekt. Willy Vlautin frontade tidigare Richmond Fontaine, men tröttnade på uppmärksamheten. Nu är han hjärnan, låtskrivaren och gitarristen i The Delines, när han inte skriver sina fantastiska romaner, förstås. Och precis som romanerna befolkas Delines-texterna av trasiga män och kvinnor, som kämpar för sitt uppehälle, med spriten och mot ett samhälle som inte riktigt vill släppa in dem. Här till tonerna av ändlöst och andlöst vacker countrysoul.

Bäst: Where Are You Sonny? eller Roll Back My Life

Betyg: 9/10

Om ni gillar detta: Willy Vlautins böcker, Richmond Fontaine – We Used To Think the Freeway Sounded Like a River, Elvis Presley – From Elvis in Memphis

 

Hante. Fierce (album)

– Hélène de Thoury från Paris är kvinnan bakom det mystiska namnet Hante. Kvinnan bakom de kalla och ödsliga synthmattorna, som genom kryptobios återvänt från 80-talet – lika vitala nu som då. Och Fierce är hennes bästa platta, hittills. Till skillnad från många andra moderna cold- och darkwave-artister balanserar Hante. på rätt sida av dramatiken och de stora gesterna, och låter i stället melodierna och ljudbilderna ta plats.

Betyg: 8/10

Bäst: Waiting for a Hurricane

Om ni gillar detta: Minuit Machine – Violent Rains

 

Wy Pavements (singel)

– Fenomenal comeback från Malmö-duon Wy. Febrig, nervig och monoton popexplosion som hänsynslöst gör upp med ångest, depression och allsköns demoner. Ute nu via Hybris.

 

Sambassadeur Foot of Afrikka (singel)

– Tack vare Sambassadeurs efterlängtade och helt igenom lysande comebacksingel lever den melankoliska 00-tals-indien alltjämt. Ljudbilden är fortfarande varm och gitarrerna jangliga. Den oklanderliga, men vemodiga, popmelodin vittnat om ett hjärta som både brister och spritter, och långt bak i mixen ligger en synthslinga lika subtil som den är oumbärlig och atmosfärisk. Tillsammans vävs allt ihop till en utomordentlig poplåt. Albumet Survival ges ut i april på egna labeln European Records. Något att se fram emot.

Bäst just nu: januari, del 2

 

Sharon Van EttenRemind Me Tomorrow (album)

– En skiva som inte bara förtjänar ett eget inlägg, egentligen, men som med största sannolikhet även kommer finnas med på en topp 10 i december, när året ska sammanfattas. Men tid finns inte alltid, så jag nöjer mig med att säga att Sharon Van Etten är tillbaka efter fem år – och hon låter nytänd, angelägen och het. Den nya, gnistrande, pulserande, närmast experimentella, ljudbilden parat med attityden i rösten kan vid första anblick få en att tro att det personliga anslaget och intimiteten från tidigare album fått stryka på foten. Så är icke fallet. De hudnära berättelserna finns fortfarande där, men paketeringen är ny. Lite svårare att bryta igenom, måhända. Men så värd mödan.

Betyg: 9/10

Bästa låt: Jupiter 4

Om ni gillar detta: Sharon Van Etten – Are We There

 

Jenny LewisRed Bull & Hennessy

– Vem bryr sig om ifall Fleetwood Mac-medlemmarna bråkar när Jenny Lewis fortsätter göra Fleetwood Mac-musik bättre än nämnda band gjort på 30 år? Red Bull & Hennessy tar vid där 2014 års lysande, Ryan Adams-producerade, platta The Voyager slutade. Vi pratar alltså ursnygg pop, förankrad i 80-tal (utan att bli gräll!), där melodi och slickhet är gudomar. Att Jenny sedan toppar detta med sin gudabenådade röst och en text om passion och hängivelse gör det förstås bara ännu bättre. Jag ser fram emot albumet On the Line, som släpps 22/3.

 

Meipr (band)

– Meipr är en duo bestående av cellisten Henrik Meierkord och maskinskötaren Peter Josefsson. Meierkord känner vi från Pelle Osslers mästerverk Evig himmelsk fullkomning (samt efterföljande turnéer) och Josefsson från industribandet Metallhundarna och postpunkarna Fraktionen.  Tillsammans skapar de outsägligt vacker musik i det svärtade, knappt verkliga och tidigare helt okända, gränslandet mellan kammarmusik och dark ambient. I augusti släpptes den utsökta mini-LP:n Egalité på Bandcamp (och för en sekund var den även tillgänglig som kassett, för de riktigt tursamma). Jag hoppas de håller ångan uppe och ger ut mer musik.

 

Boy HarsherLA

– Mörkt och dansant, med skimrande synthar, pumpande trummaskiner och avmätt sång. Allt är sig likt i Boy Harsher-land – och det är väl för väl. Nya singeln visar att även nästa platta sannolikt kommer hålla god kvalitet.

 

Orphan AnnThe Practice of Surrender (album)

Cocteau Twins och tidiga Dead Can Dance sjunker ner i ett ändlöst mörker – helt utan avsikt att någonsin komma upp igen. Ungefär så låter Orphan Anns debutalbum. Det är vackert och atmosfäriskt likt Cocteau Twins, bär samma suggestiva mystik som man hittar på Dead Can Dance’s debutalbum och är insvept i ett kargt och kallt mörker man annars främst hittar i dark ambient-genren. Eteriska röster fladdrar förbi, synthar bygger upp hotfulla, vackra, elaka, undersköna ljudvärldar och låtarna är mer meditationer och stämningsstycken än rena ”låtar”. Men bra är det. Förbaskat bra. Gavs ut igår fredag på Moloton.

Betyg: 8/10

Bästa låt: Du kommer aldrig nära igen

Om ni gillar detta: Ovan nämnda album

 

Recension: BETTER OBLIVION COMMUNITY CENTER (CONOR OBERST & PHOEBE BRIDGERS) – S/T

boalbum

Emofolkens främste fanbärare, tillika den vansinnigt begåvade låtskrivaren och sångaren, Conor Oberst slår sina påsar ihop med lärjungen och arvtagerskan Phoebe Bridgers och resultatet är ungefär så bra som man hoppas och tror.

I början av 2000-talet var Oberst, då under namnet Bright Eyes, posterboy för nervig, (till synes) dagbokspersonlig och sårigt melankolisk indiefolk. Ett underbarn, sa man, med hjärtat på utsidan och ett oantastligt snille för både melodi och melankoli. Jag upptäckte honom 2003, som 17- eller 18-åring. Utan att ha hört en enda ton köpte jag genombrottsskivan Fevers and Mirrors efter att ha läst en kort puff i numera insomnade musiktidningen Groove. Ett köp jag aldrig ångrat. Jag har varit ett troget fan sedan dess.

Nu skriver vi 2019 och mycket vatten har runnit under broarna. Oberst har ända sedan genombrottet släppt en hyfsat strid ström av mer eller mindre utsökta skivor, och i stort sett samma saker som man sa om Conor för sisådär 15 år sedan kan i dag sägas om LA-bördiga singer-songwritern Phoebe Bridgers. Bridgers, ett uttalat Oberst-fan, har sedan sin lysande debutplatta Stranger in the Alps från 2017, gått från klarhet till klarhet. Arvet från trasiga folkhjältar som Elliott Smith och just Conor Oberst går igen i hennes sånger om identitet, död och förlust – oavsett om de ges ut i eget namn eller som en tredjedel av boygenius. Att det nu kommer ett samarbete med Oberst känns fullständigt naturligt. På flera sätt är de ju tvillingsjälar. De har visserligen samarbetat förr, ska tilläggas. På scen och på skiva. Men nu har de alltså blivit med både band och platta. Och skivan, oantastligt producerad av Conors trotjänare sedan gammalt, Andy Lemaster, låter ungefär så bra som man hoppats och trott.

Den som dock väntat på ett nytt She & Him får tänka om. Här finns inga romantiska duetter. Ingen mysig folkpop, inga Sonny & Cher-retrovibbar. Ibland turas de om om verserna, men i de flesta fall sjunger de samtidigt. Förr om åren exploderade Conors röst i ångestvrål. Numer knarrar den varmt, men ändå bitterljuvt, som en gungstol eller som en dörr in till en vrå i skymundan. Den gifter sig mer än väl med Bridgers sköra, sorgtyngda stämma. Ibland ligger hennes röst överst i mixen, ibland är det Conor som hörs tydligast, med Bridgers röst som mjukt, svalt gräs att vila på.

Musikaliskt rör de sig mellan försiktig folk, rena rocknummer, mellanting och så ett synthinslag som bryter av. Bägge artisterna har en bred repertoar sedan innan – inte minst Oberst som varit aktiv skivartist sedan han som 13-åring 1993 släppte sin första kassett på Lumberjack Records (som sedermera skulle komma att bli numera legendariska Saddle Creek). Oberst har gjort folk, pop, punk, post-hardcore, country och mixtrat med synthar och maskiner. Bridgers har släppt en fullängdare i eget namn och en ep med boygenius men övertygar oavsett om hon rockar loss med ett sjok elgitarrer eller viskar fram bräckliga sorgesånger på akustisk gitarr. Som Better Oblivion Community Center får de tillfälle att prova på det mesta, och de gör det med finess och känsla.

bo

Öppningsspåret Didn’t Know What I Was In For – ett sorgset, vackert och uppgivet nummer om hur förbannat svårt det är att vara människa i dag – hade låtit givet på Stranger in the Alps och hade också tillhört höjdpunkterna. Sleepwalkin’ är folkrock komponerad av lika delar Mystic Valley Band och lika delar Phoebe Bridgers och är möjligen den låt man kanske lättast glömmer bort. De återhämtar sig emellertid med tredjespåret, tillika rocknumret, Dylan Thomas, där verserna är klassisk Conor medan refrängen inte hade kunnat vara skriven av någon annan än Bridgers. Tillsammans sjunger de om hur det egna, privata lidandet (eller helvetet, som de själva uttrycket det) pareras med den yttre världen, och låten hör till skivans bättre hälft. Ännu starkare blir det redan i nästa låt. 2016 avled Conors bror, Matt Oberst (bland annat känd från Saddle Creek-bandet Sorry About Dresden), endast 42 år gammal. Jag kan förstås inte svära på att det är om honom som den monumentalt drabbande folkballaden Service Road handlar, och tänker inte säga att det är så, heller, men jag skulle bli förvånad om så ej var fallet – särskilt med tanke på omständigheterna kring Matts död. Hur det än ligger till är Service Road, som jag sa, oerhört drabbande – om missbruk, om hur hopp blir till förtvivlan, om hur empati mot ens vilja förvandlas till ilska och frustration, om förlusten, om sorgen, om de små sakerna man minns, om hur man måste handskas med känslorna som blir kvar när den man förlorat är…well, förlorad.

Stämningen lättas, åtminstone, musikaliskt/melodiskt upp med nästa låt –  synthnumret Exception to the Rule. Alla vi som älskat Conors tidigare utflykter i synthland (Neely O’Hara, I Will Be Grateful…, Breakfast in Bed, stora delar av Digital Ash och People’s Key), får här vårt lystmäte. Nämnda låt är kanske inte lika bra som ovanstående, men ekvationen Conor+synthar+Phoebe Bridgers är i sanning lika med framgång. Och än en gång ventileras vilken uppförsbacke man kämpar i –  tyngd av relationer, krav, vårt moderna samhälle. Det hjälper inte ens att fly. I wanted to avoid it, sjunger de och fortsätter:
Live out in the forest
Play out of that orbit
Go drifting out to sea
But fate just wouldn’t have it
It treats us like a magnet
Mends my broken habits
And makes a fool of me

En av skivans finaste stunder är Chesapeake. En på en och samma gång smärtsam och finstämd slowburner om musikens (direkta och indirekta) kraft, om minnena och om ensamheten man både kan finna och bota med hjälp av just musiken. I nästa låt, den 90-tals-doftande My City, rasar tankarna – kring förlorad kärlek och den desperata jakten på ny och en närmast existentialistisk ångest inför friheten – på en promenad genom stan, medan tillvaron krackelerar runtomkring. Det är en för all del habil rocklåt, men i slutändan drar den ganska oambitiösa musiken det kortare strået jämfört med texten. Jämnare skägg är det definitivt i den jättefina folkpopvalsen Forest Lawn, om en vänskap som runnit ut i sanden (eller grävts ner i jorden?).

Den låt som tydligast vuxit sedan jag började lyssna på albumet är troligtvis Big Black Heart. Här hör man drag från dels de allra tidigaste Bright Eyes-inspelningarna och dels Commander Venus, och i öppningsriffet (som också återkommer senare i låten) hörs även spår av The Cure.

Den låt som dock verkligen tar knäcken på mig är avslutaren, tillika Taylor Hollingsworth-covern, Dominos. Det må som sagt vara en cover, men ingen låt på skivan bär tydligare Conor Obersts förgyllda, helt igenom vemodsdränkta och melodiskt och ackordsföljdsmässigt urstarka signum som Dominos. Att låtskrivaren Taylor Hollingsworth spelar med Conor i Mystic Valley Band och samtidigt är en stor beundrare av densamme lär inte förvåna någon. Dominos, i sin sköra balans mellan sorg och hopp, självförakt och tro, indiefolk och fuzzig rock, pop och rena atmosfärer, är så mycket Conor Oberst man någonsin kan begära – och den är makalös.

Vi är många som väntar på ett nytt album från Conor – särskilt efter styrkebeviset från härom sistens, den otroliga singeln No One Is Going To Change/The Rockaways, och lika många suktar efter Bridgers uppföljare till Stranger in the Alps. I väntan på dessa album är Better Oblivion Community Center mer än tillräckligt.

Just nu filas det på en turné, och ett Sverigedatum är utlovat. Jag ser fram emot att se dem.

I mars släpps skivan fysiskt, på vinyl och cd, via Dead Oceans.

Betyg: 8/10

Bästa låt: Dominos

Om ni gillar detta: Conor Oberst – Ruminations, Phoebe Bridgers – Stranger in the Alps

Bäst just nu: skarven november/december 2018

 

Americana, bluesrock, maskiner. November glider in i ett grått, fuktigt december och det är detta vi lyssnar på.

 

Signalfel Spökgarn (EP)

– Göteborgsindie, där hurtigheten skruvats ner flera steg, men där melankolin bibehållits. Signalfels meditationer över förgänglighet och vår trasiga omvärld kapslas in av sparsmakade, men samtidigt djupt drömska, ljudbilder i stället för skramliga Göthbergs-gitarrer eller jangliga Marr-diton, som GBG-traditionen annars bjuder på. Dessutom levereras ett par instrumentala nummer, varav det ena är en cover på 1900:s moderna klassiker Den minsta av segrar.

En intressant debut från ett band jag gärna hör mer av.

Betyg: 7/10

Bästa låt: Fragment

Om ni gillar detta:  David Kauffman & David Caboor – Songs from Suicide Bridge

 

Free Monkeys with ShoesNever Get to Know Me

– Senaste släppet från Borås-dräggen är mer Stones-blues á la Exile on Main Street och spritdränkta pubgolv än debutsingelns ångestdarriga, läktarvåldsromantiska ölhävarpunk. Vad de båda dock har gemensamt är attityden, det bultande hjärtat och känslan för refränger.

 

Rome Who Only Europe Know

– En av två nya singlar från 482 MHz-favoriten Rome, och den första att släppas digitalt. På klassiskt Rome-vis samsas här akustisk folk med samplingar och maskiner, och fram vävs en otvetydigt europeisk sång om solidaritet, kamp och blodspillan. Jerome Reuter (aka Rome) tycks inte kunna skapa något halvdant. Who Only Europe Know är ännu en fullträff och ännu en kuslig gestaltning av ett Europa som kommit, gått och kommit åter. Albumet, Le Ceneri di Heliodoro, släpps i början av nästa år via Trisol Music Group.

 

The Young Gods Figure Sans Nom

– Figure Sans Nom är det första livstecknet (på vax) från de schweiziska industri- och maskinpionjärerna på sju år. På nya singeln är hörnen rundade, jämfört med förra plattans sprakande, vassa ljudbild. Här får vi i stället en suggestiv, förförisk poplåt där fokus ligger på att skapa en stämning. Och stämningsfullt är det – från första ton. Och bra. Riktigt bra.

 

Ryan BinghamWolves

– Från europeisk skymning till amerikansk mylla. På nya singeln gör americana-pärlan Ryan Bingham precis det man förväntar sig (och hoppas). Men han gör det med fingertoppskänsla och insikt. För uttrycket och för genren. Så här säger Ryan själv om låten:

”It is really about the constant effort of fighting the darkness. Not only from what I’ve experienced personally growing up, but also witnessing what others are going through and fighting for everyday. There were a lot of ‘Wolves’ in my past from the schoolyard bully who was looking for a fight in the many different schools I went to while my parents kept moving, to the demons that were creeping up in my family with parents who were dealing with substance abuse. But the song was also inspired by the March for Our Lives students, in the wake of the Parkland school shooting, who were dealing with grown men and women questioning their integrity on social media…I was really taken aback by the kind of rhetoric people were using against these young people who were speaking out against gun violence. The courage of these kids was inspiring to me.”

Hjärtat på rätta stället, fingret på pulsen och med känsla för att förmedla alla dessa intryck. Americana av hög klass.