Årets bästa…låtar

Attachment-1-22

 

Vi är vid årets slut, och det är dags att publicera de riktigt tunga listorna. Vi börjar med årets 20 bästa låtar. Nerifrån och upp. Varsågoda.

 

20. Mick JaggerEngland Lost

– I somras dök Mick Jagger plötsligt upp igen, med det fräschaste materialet han skrivit på Gud vet hur länge. En urbrittisk och syrlig kommentar till Brexit och ett gung som måste göra självaste Paul Weller avundsjuk.

 

19. Phoebe Bridgers Funeral

– Folkhimlens senaste stjärna är en av dess just nu starkast lysande. Bridgers debut släpptes i höstas och är full av skör vemodsfolk som för tankarna till Conor Obersts och Elliott Smiths mest introspektiva stunder. Bäst är Funeral, om att drunkna i sig själv och sitt navelskåderi, och inte förmå att göra något åt det.

 

18. AlgiersDeath March

– Den kyliga synthslingan och Joy Division-gitarrerna är välkomna inslag i Algiers annars bekanta och patenterade industri-gospel. På senaste plattan är de mer markanta än tidigare – kanske allra tydligast på den sublimt mörka Death March.

 

17. AlvvaysDreams Tonite

– Klassiskt drömsk indiepop, komplett med rullande Johnny Marr-ackord, om en tvåsamhet som aldrig riktigt var menad.

 

16. Mark LaneganDeath’s Head Tattoo

– Lanegan fortsätter att utforska elektroniska ljud och atmosfärer, och blandar ut dem med sin sotiga och whiskey-dränkta blues som vore det det mest självklara i världen.

 

15. Blå TimmenSom bly

Careless Whisper möter tidiga Cure hos Sveriges just nu intressantaste debutanter. Får de inte ett (något slags) genombrott under 2018 blir jag vansinnig.

 

14. JacaszekDaffodils

– Polens främste ljudmakare släppte under året sitt bästa album sedan 2011 års mästerliga Glimmer. Bäst på albumet är låten Daffodils, som sprakar och mjukt rullar fram, bara för att sedan stegra och till slut konsumera dig och allt du tänker och är under tiden du lyssnar. Enastående.

 

13. Iron & WineSummer Clouds

– 2017 var också året då Sam Beam (åtminstone tillfälligt) slutade flumma runt och började skriva enkla och djupt vemodiga folksånger igen. Beast Epic låter mer lik Iron & Wines två, tre första album än någon av hans andra skivor, och den knäckande vackra Summer Clouds är den bästa låt han gjort på tio år.

 

12. Liam GallagherChinatown

– Såhär atmosfärisk har Liam Gallagher aldrig låtit förr och det klär honom oförskämt bra. På Chinatown möter somrigt tillbakalutad och disig psykedelia drömska influenser och man önskar att fler låtar på den annars traditionella As You Were lät så här.

 

11. Noel Gallagher’s High Flying Birds Dead in the Water

– Med brorsan Noel är det helt tvärtom. Den (ganska så lysande) plattan Who Built the Moon? är psykedelisk och experimentell, och lyckas mer än bra med det, men det är likt förbannat bonusspåret, den klassiskt gallaghereska akustiska balladen, Dead in the Water som tar hem det. En typisk Noel-komposition på många sätt, och så tidlös och så smärtsamt vacker att det bara återstår att lyfta på hatten.

 

10. The xxSay Something Loving

– Luftig och atmosfärisk pop om den förlamande osäkerheten som följer med varje förälskelse som en fluga i soppan. Refrängen är så bra att man inte vet var man ska ta vägen, och jag undrar om detta inte är The xx:s enskilt bästa låt någonsin.

 

9. The Radio Dept.You’re Not in Love

– Jag störde mig på comeback-albumet Running Out of Loves kylighet och klubbifierade ljudbild, och blev därför upp över öronen förälskad i EP-spåret You’re Not in Love från tidigare i år. Låten hämtar inspiration från de vemodiga melodierna och drömska ljudbilderna man hittar på bandets (briljanta) två första album och är sannolikt det bästa de gjort sedan dess.

 

8. HaterBlushing

– Några som just nu gör Radio Dept:s klassiska sound än mer rättvisa än Radio Dept själva är Malmö-baserade popundret Hater. Blushing är en sanslöst vacker indiepoplåt som balanserar på gränsen mellan stärkande och knäckande sorgesam. Som det ska vara. Och basslingan är årets finaste.

 

7. Erik de VahlHearts

De Vahls musik har alltid varit både drömsk och djupt melankolisk, oavsett om han kompats av elektronik eller av en akustisk gitarr. På mästerverket Hearts, hämtad från sommarens lysande comeback-album Hold Your Breath, är det det sistnämnda som är i fokus. Med en akustisk gitarr, sin oförställda och sköra röst och en melodi långt bortom denna värld väver han fram en hjärtskärande vacker ballad.

 

6. MorrisseyHome is a Question Mark

Low in High School lämnade en hel del att önska, men innehöll också ett antal riktigt bra låtar. Den som verkligen sållar sig till Morrisseys klassiska kanon är Home is a Question Mark. Till ett episkt och på många sätt typiskt Moz-arrangemang besjunger Morrissey sin eviga rot- och kärlekslöshet, och man får bekräftat att han fortfarande kan om han vill.

 

5. SlowdiveFalling Ashes

Det självbetitlade comeback-albumets ödsliga avslutningsspår. Som en kvällspromenad mitt i vintern. Som två fåglar högt upp på en annars grå och tom himmel. Som lätt snöfall. Så låter det.

 

4. The NationalGuilty Party

About Todays länge efterlängtade sladdsyskon. Matt Berninger sjunger med sin mest uppgivna stämma om sitt äktenskaps (fiktiva) upplösning till en genomsorgsen melodi och ett intrikat beat.

 

3. Anna von HauswolffThe Mysterious Vanishing of Electra

– Första smakprovet från Anna von Hauswolffs kommande platta är ett odjur som mullrar på i sex kolsvarta och fantastiska minuter. Rytmiken är hämtad från sentida Swans. Feber-gitarrerna skulle kunna vara Osslers. Men soundet är till syvende och sist helt och hållet Anna von Hauswolffs. Vem mer än Anna låter så här?

 

2. OsslerHelsingborg

– Att genom att söka sig tillbaks till dåtiden försöka hitta svar i nuet. Vad gick fel? Varför? Varför täpps vissa hål aldrig igen? Varför är jag som jag är? Pelle Ossler gjorde 2017 sitt livs album, fullt av enorma höjdpunkter. Bäst är sannolikt Helsingborg – en outsägligt vacker, atmosfärisk och gnisslig ballad om allt detta jag just nämnt.

 

1. ThåströmCentralmassivet

– Årets i särklass bästa låt. Hymnen. Från det att den släpptes har det stått klart att den för alltid kommer att tillhöra Thåströms och hela Sveriges kanon. Den kommer att spelas på begravningar, på skolavslutningar, på bröllop. När allt går i kras, när man står på toppen. Den låter inte som något annat Thåström har gjort, men samtidigt kristalliserar den allt han står för. Den tröstar och river. Talar till kollektivet, men ser individens alla vedermödor och kval. Går hand i hand med ljuset och mörkret, förvägrar ingetdera. Själva den thåströmska essensen. Det är inte vart år man får en låt av det här slaget till skänks, och när det händer är det inte sällan den kommer från just Joakim Thåström. Tack.

 

***

Spellista här. På nyårsafton kommer listan över årets 20 bästa låtar.

Annonser

Bäst just nu: juli 2017, del 1

Attachment-1-5

 

Då var det dags igen för en ny samling låtar att lyssna lite extra på. Halva sommaren har gått, det trevande vädret behöver lite hetta. Det finns hjälp att få.

Erik de VahlHearts

– Precis den sortens romantiska och vemodiga melodi och stämning som utan ansträngning sliter hjärtat ur kroppen på en. Akustisk(!) drömpop när den är som bäst.

Radio Dept.You’re Not in Love

– Även om jag uppskattade delar av fjolårets comeback-platta Running Out of Love var det på det hela taget inte hur jag vill att Radio Dept. ska låta. Med detta nya ep-spår är det en helt annan femma. Den här låten har sound- och stämningsmässigt mer gemensamt med mästerverket Pet Grief (2006) än någon annan Radio Dept.-skiva. En helt igenom fantastisk låt.

Peter PerrettTake Me Home

– 65 år fyllda är The Only Ones-frontfiguren Peter Perrett tillbaka, efter en evighet av drogmissbruk och ett tufft liv i skymundan. Kompad av sina söner (kända från Babyshambles) levererar han här varm, okonstlad och melankolisk gitarrpop, med det distinkta melodisinnet fullständigt intakt. Otroligt.

Jessica93R.I.P. in Peace

– Fransmännen har alltid haft lätt för att skapa snygg och kylig coldwave och gothpop och -rock. Jessica93 är inget undantag. Nya singeln är en mullrande atmosfärisk dänga som bör bli en hit på varje dunkelt dansgolv framöver.

Zola JesusSoak

– Storslagen goth om livsval, arv och om att ta sitt eget öde i egna händer. I ett pressmeddelande berättade Zola Jesus att låten från början var skriven ur en seriemördares offers perspektiv, men att den allteftersom visade sig handla om henne själv. Utan tvekan listans mörkaste låt.

 

Bara nya låtar denna gång. Ingen är mer förvånad än jag.

Fotot är taget och redigerat av mig.

2016 in Review: The 20 Best Songs

20. True MoonVoodoo

– Svensk postpunk lever och frodas.

19. The Radio Dept.Swedish Guns

– Radioavdelningen visar att det tydligen går att blanda atmosfärisk pop med politisk text.

18. Christian KjellvanderThe Dark Ain’t That Dark

Jason Molina nickar uppmuntrande från sin himmel.

17. Iggy PopChocolate Drops

– 2016 var året då Iggy kom tillbaka. Tusenfalt. 2016 var inte bara elände, alltså.

16. Marie DanielleOne Night Stands

– Drygt 150 lyssnare på Spotify. Perverst. Denna låt har en av årets största och vackraste refränger.

15. Marissa NadlerKatie I Know

Chelsea Wolfe på stesolid. ”Hänförande” är ordet.

14. Ivy BellsGoing Home

– Skulle ha slagit igenom. Borde ha slagit igenom. Skimrande vemodig pop som för tankarna till Days, The Field Mice och The Mary Onettes. Skamligt förbisedda.

13. 1900 (feat. Ossler och Thåström)- Vi

– Solidaritet gestaltat av en skör melodi, och hummande från Sveriges två tyngsta röster.

12. AllseitsSink In Sideways

– VM-guld i dark ambient 2016 går tveklöst till tyska Allseits. När det moderna samhället äntligen rasar ihop, så är det denna låten som kommer att spelas. Kom ihåg var ni hörde det först.

11. The Good Life Are You Afraid Of Dying?

– Temat ”underskattade band” fortsätter med Omaha, NE:s The Good Life, frontat av Tim Kasher (även känd från Cursive). Ett band som oavsett hur bra de är aldrig får ett riktigt genombrott. Sådan är världen vi lever i.

10. kentDen sista sången

– kent avslutade 2016 karriären med (ännu) ett undermåligt album. Stundtals upprörande dåligt. Men också stundtals riktigt fint. Som i fallet med denna låten. En varm bris i solnedgången, på väg bort mot något annat.

9. Frida HyvönenFredag morgon

– Från ingenstans dyker Frida Hyvönen senhösten 2016 upp och släpper ett makalöst album. Denna blytunga pjäs är skivans mest imponerande stund.

8. Minor Victories (feat. Mark Kozelek) – For You Always

– Ett något poppigare Slowdive möter klassisk (sentida) Kozelek. Enkel lyrik (om man ens kan kalla det för lyrik), men så naket och romantiskt att man får hjärtsvikt.

7. Nick Cave & the Bad SeedsJesus Alone

– You believe in God, but you get no special dispensation for this belief now. Inte ens gudsfruktan hjälper när det allra värsta händer.

6. Leonard CohenYou Want It Darker

– Cohen släpper hösten 2016 en av de tyngsta låtarna i hela karriären (hämtad från det starkaste albumet sedan 1988). Kort därpå dör han. I’m ready, my Lord.

5. Maria Taylor  (feat. Conor Oberst) – If Only

– Mig veterligen hade Maria och Conor inte samarbetat sedan 2007, så detta var mycket välkommet. Och vilken återförening, dessutom! Så vackert och vansinnigt sorgset om andra chanser att ögonen trillar ur skallen på en.

4. David BowieLazarus

– Med facit i hand, det brutalaste som släpptes under 2016.

3. Conor OberstNext of Kin

– Oberst följer upp 2014-års Upside Down Mountain med vad som måste räknas till en av karriärens tre bästa skivor. Här ringar han in förlust på ett fantastiskt och rått sätt:

Her bathrobe hangs on the bedroom door
Though she’s been dead for a year or more
He buried her by the sycamore
So that he could keep her close
It broke his heart and it made him old
Tries to rebuild but it just erodes
Some people say that’s the way it goes
But he don’t feel that way

2. Sun Kil Moon & JesuGood Morning, My Love

– Mot Justin Broadricks blytunga fond ställer Mark Kozelek en av livets viktigaste frågor:

What does rekindle mean?

1. Rome (feat. Thåström) – Stillwell

– 2016 var året då även Jerome Reuter nådde nya höjder. På Stillwell föräras han med ett besök av vännen och ikonen Joakim Thåström, och resultatet är bortom denna värld. Måste upplevas, kan inte vidare beskrivas.

 

Alla låtar har sammanställts i en spellista. Lyssna här

This week’s rediscovery: The Radio Dept. – This Past Week

cover_org_NEW.ai

Swedish dream pop band The Radio Dept. followed their atmospheric and wistful, yet still rough-around-the edges, debut album Lesser Matters from 2003 with an EP in 2005 called This Past Week.

Here they adopted softer corners and in the process slipped further into that dream state they’ve since made their own. They had ditched the ”upbeat” (for desperate lack of a better term) pop and shoegaze of Why Won’t You Talk About It?, Where Damage Isn’t Already Done, 1995 and so on off their debut album and replaced it with shimmering songs with yearning melodies, conjuring up images of slate grey skies, a gentle drizzle falling on desolate sea shores and pinkish twilights all at the same time.

Irrespective of what the lyrics actually mean to singer Johan Duncanson who wrote them, to me all of the songs perfectly encapsulate feelings of love, loss, longing and regret. From the opening/title track‘s rather simple, yet earnest wish to belong to someone, to something (I want to be a good friend, I want to find my best friend, someone who wants to stay, someone who doesn’t go away), to the closing track Let Me Have This and its cautious celebration almost of having exactly that, yet being perfectly aware that it can be taken away at any given moment (This could be the final song, ‘cause I think I have it all. Only time can tell, but take me now). This is The Radio Dept. to me; love and loss in equal measure.

You can get most Radio Dept. releases from CDON, but this particular EP is out of print. However, you can get it second hand from Discogs and listen to it on Spotify.

Picture is taken from Labrador Records. I claim no ownership whatsoever.