Thåström får årets Bellmanpris – här är hans 5 bästa Stockholmsskildringar

thåhbg2018
Thåström, Sofiero, Helsingborg. 12/7 2018. Foto och redigering: Niklas Lövgren

Joakim Thåström får årets Bellmanpris, och jag kan inte tänka mig en värdigare, nu levande konstnär. Få har i modern tid skildrat Stockholm sexigare, coolare eller mer suggestivt än Thåström. Oavsett om det handlat om Sveavägen, Rågsved eller nån ödslig park på Söder. För att uppmärksamma detta ger jag er här Thåströms fem bästa Stockholmsskildringar (i kronologisk ordning).

Ebba GrönHeroinister och kontorister

År: 1982

Album: Ebba Grön

– Ebba skrev flera grymma Stockholmslåtar, men få är finare än denna. Här skildras utarmandet av förorten. Centraliseringen. ”Ingen bor här, för alla bor där”. Till sitt sista album skrev Ebba några av sina absolut starkaste melodier och Thåström flera av sina då hittills bästa texter.

 

ImperietCosmopolite

År: 1986

Album: Synd

– Döpt efter (och kanske utspelad på) gamla Café Cosmopolite – haket i Klara-kvarteren där bland andra Nils Ferlin hängde. En tillflyktsort för tänkare, intellektuella och outsiders i Stockholm i början av 30-talet. Och som vi alla vet är Thåström professor i tillflykt och outsiderism.

 

Thåström – Vacker död stad

År: 1999

Album: Det är ni som e dom konstiga, det är jag som e normal

– 1999, efter flera år i industriland, gjorde Thåström comeback på svenska och för första gången på väldigt länge hörde man spår från det förflutna. Tydligast hörs det på denna tre minuter långa rocksalva, där utvandraren Thåström (då boende i Köpenhamn) besjunger (begråter) sin gamla hemstad.

 

Thåström – Söndagmåndagsång

År: 2005

Album: Skebokvarnsv. 209

– Skebokvarnsv. 209 är full av fina blinkningar till Stockholm, men jag vill mena att Söndagmåndagsång ändå är finast av dessa – med skarp konkurrens från Brev från 10:e våningen. Söndagmåndagsång kan ses som ett slags systerlåt eller uppföljare till både nyss nämnda Brev till 10:e våningen, men också till Vacker död stad. Här har våren kommit och man har flyttat hem till Stockholm igen. Man går ut och andas in stan, känner på den. Morsar på gamla bekanta. Man betraktar vad man har runtomkring sig. Inser att man kanske inte är den man var när man lämnade, även om allt runtomkring en är sig likt.

 

Thåström – Långsamt genom

År: 2015

Album: Den morronen

– Ljus och mörker sida vid sida i denna mäktiga, suggestiva självrannsakan, där Stockholm agerar kuliss. Sällan har väl stan känts så svartvit, så hotfull och samtidigt så förledande och lockande som här.

***

Och det var det. Grattis till Thåström, men kanske främst grattis till Stockholm som får inhysa denna gigant.

högdalen2017
Högdalen, november 2017. Foto och redigering: Niklas Lövgren
Annonser

Recension: Hurula – Klass

klasshurula

Robert Hurula har alltid stått på den lilla människans sida. Aldrig låtit förljugen när han sjungit om utanförskap eller trasighet. Men aldrig förr har det bränt till som det gör på tredje sologiven Klass, utgiven i dag, fredag, på Razzia/Sony. 

Redan vid omslaget står det klart att vi på Klass kommer Hurula närmare än någonsin. På bilden tagen av Luleåpolisen ser vi en tonårig Hurula kort efter att han gripits efter ett inbrott i en pizzeria. Långt innan grammisar och rock’n’roll. I en intervju med Norrbottens Kuriren sa han ”Det [inbrotten] var underhållningen för mig och mina kompisar, ett gäng utan direkt vägledning i livet.” Mugshot-blicken är penetrerande. Den är lika mycket ett ”fuck you” som ett uppgivet ”helvete…”. Ett vrål rakt ut och ett invärtes skri. Tioårsperioden som följde arresteringen är enligt en annan intervju den sämsta i Hurulas liv. Och det är den tiden – barndomen, uppväxten och de tidigaste vuxenåren, och de människor som befolkade Hurulas liv – som skivan kretsar kring.

Utan pretentioner eller fasader gräver han djupt ner i sin egen, personliga mylla och historia och det han hittar är kanske inte bildskönt eller romantiskt, men det är oförblommerat, ärligt och prickfritt formulerat. På öppningsspåret Järnvägsbron sjunger han med eld i strupen om en närståendes depression och självmord och om miljonprogramsområdet han växte upp i. På Inte min son bränner det till om möjligt ännu mer. Vi är tillbaks i lägenheten och Hurula gömmer sig på sitt rum – från omvärlden och från styvfadern helt renons på medkänsla och kärlek. Volymen vrids ner på det vackra och sköra stämningsstycket Livstid och vi kommer Hurula ännu närmare och tillåts blicka in i hans ”instängda lägenhetsliv”. Det känns som om vi tjuvlyssnar på något vi inte har med att göra, men det är så vackert att inga alternativ finns. Jag vet är plattans ljusaste stund. En kärlekshistoria i en värld där kärlek är något man inte kan ta för givet. Ett annat slags ljus lyser i bräckliga avslutaren Innan ljuset. Där känns Hurula som ett slags fyrtorn i mörkret för alla oss som känt oss otrygga, oönskade, rädda och fel. Detta är sannolikt skivans bästa spår – vilket säger en del om en skiva som helt saknar svagare spår.

Musikaliskt har han till stor del skakat av sig eller åtminstone rekonstruerat om punkoket från tiden i Masshysteri. Likaså har Broder Daniel-gitarrerna (och -stämningarna) från de två första skivorna tonats ner och på Klass hör jag i stället sentida Thåström och stundtals även engelska 80-tals-band som Chameleons. Men som jag redan nämnt finns här även en skörhet och en intimitet som Hurula tidigare inte gjort sig känd för. Men den passar honom och skänker hans uttryckssätt än mer trovärdighet och nyanser. Den krispiga, skimrande produktionen har vi ingen mindre än Per Hägglund (Imperiet, Thåström) att tacka för. En man som vet ett och annat om postpunkstämningar och hur man snickrar ihop mäktiga ljudlandskap.

Det känns som att Hurula, efter fem år och tre album som soloartist och elva år sedan debuten med Masshysteri, redan gjort den där skivan som artister vanligtvis kämpar sig fram emot i årtionden. Jag nödgas nu ta till en ofrivillig ordvits: Klass är en modern…klassiker.

Betyg: 9/10

Bästa låt: Innan ljuset

Om ni gillar detta: Thåström – Skebokvarnsv. 209, The Chameleons – Script of the Bridge

The Gun Club: ny JLP-dokumentär + 482 MHz rankar deras 10 bästa låtar

jlp

Jeffrey Lee Pierce, den mytomspunna sångaren i lika mytomspunna rock’n’roll-bandet The Gun Club, är föremål för en ny dokumentär. Om detta skrev amerikanska musiksidan Pitchfork härom dagen. Filmen, som fått den träffande titeln Elvis from Hell, regisseras av tysken Heiko Lange och Jessica Andree. Filmen innehåller intervjuer med ikoner som Nick Cave, Iggy Pop och Mark Lanegan och täcker upp JLP:s liv från födsel till det alltför tidiga frånfället 1996. Visst låter det alla tiders? Det enda minuset är att den väntas ha premiär först nästa år. Och jag menar alltså 2020…

Senast en film om Gun Club eller Jeffrey Lee gjordes var 2006, då dokumentären Ghost on the Highway hade premiär. Den kan man se på YouTube.

Nyheten om Elvis From Hell gjorde förstås 482 MHz på saligt humör, och för att fira har jag satt ihop en lista över Gun Clubs tio bästa låtar. Varsågoda. Spellista i slutet.

 

10. Like Calling Up Thunder

År: 1982

Album: Miami

– Melodi och bröt, taggtrådsgitarrer och slide-gitarr, punk och country – allt samsas ypperligt väl på denna skönhet från bandets andra platta.

 

9. Nobody’s City

År: 1988

Album: The Breaking Hands (singel), senare utgiven på nyutgåvor av albumet Mother Juno

– Kåt, nästan slick, postpunkig funk om flykt, exil och ny kula.

 

8. For the Love of Ivy

År: 1981

Album: Fire of Love

– Vad som händer när kärleken som gått åt pipan och det livslånga utanförskapet till slut fått bägaren att rinna över. Sketen, misantropisk och guttural blues-punk från de som gjorde det bäst.

 

7. Death Party

År: 1983

Album: Death Party EP

– Gun Clubs allra vackraste mangel. Ett av hela 80-talets vackraste mangel.

 

6. Carry Home

År: 1982

Album: Miami

– Hemvändarblues á la Jeffrey Lee.

Although I’ve howled across fields and my eyes
Turned grey
Are yours still the same?

 

5. Yellow Eyes

År: 1987

Album: Mother Juno

– Självaste Blixa Bargeld (Einstürzende Neubauten), The Bad Seeds, m.m.) gästar med sin allra trubbigaste, taggigaste gitarr på denna annars väldigt snygga, souliga historia om svartsjuka och en inte helt sund kärleksrelation. Jag hade kunnat kalla den fantastisk, men det räcker inte till.

 

4. Sex Beat

År: 1981

Album: Fire of Love

– Rock’n’roll direkt från höften. Svettig, febrig, melodiös brunst-punk från LA:s allra sjabbigaste lakan. Fullständigt oemotståndlig oavsett när du hör den. Kan också mycket varmt rekommendera Osslers och Thåströms fantastiska cover Sexbit. Briljant översatt (tolkad) till svenska av Ossler och hämtad från dennes platta Desorienterad (2001).

 

3. The House on Highland Avenue

År: 1983

Album: Death Party EP

– Varmt och empatiskt om en icke namngiven seriemördare och dennes brott och offer. Refrängen träffar som en slägga:
There is no fire in your glass eye
There is no feeling when you’re done
And one day you will find out
What kind of monster you’ve become

 

2. The Breaking Hands

År: 1987

Album: Mother Juno

– Gun Clubs fjärde platta, Mother Juno, producerades av Cocteau Twins-gitarristen Robin Guthrie och ingenstans hörs det tydligare än på The Breaking Hands. Aldrig, vare sig förr eller senare, lät Gun Club mer atmosfäriska än här. Och vad de klär dem. The Breaking Hands är knäckande vacker i allt sitt skimmer och Jeffrey Lees melodisnille har kanske aldrig varit vassare. Fun fact: detta var den första GC-låten jag hörde, någon gång alldeles i kölvattnet av Skebokvarnsv. 209.

 

1. Mother of Earth

År: 1982

Album: Miami

– Mörkret som bodde i Jeffrey Lee uttrycktes väl knappast finare än på den här vemods-countryn. Här finns inga manér, inga utspel, inget skrammel att gömma sig bakom. Här hör vi en man, utled redan vid 24 års ålder, blotta sitt hjärta. I tried my best, but I could not, sjunger han. Men han kunde, och han fortsatte att bevisa detta i fjorton år till, innan det tog stopp för alltid.

Spellistan (något förändrad pga att vissa låtar saknas på Spotify):

 

Bäst just nu: januari 2019

 

 

Nytt år, ny musik. Allt är som vanligt, bara sångerna är nya.

 

1900 30 sekunder under Tokyo

– Året börjar ack så starkt med detta tidigare outgivna mästerstycke från 1900 – geniale Christian Gabels anakronistiska, audiovisuella våta dröm. 30 sekunder under Tokyo blandar österländsk mystik med Jacaszek-stämningar och är inte bara årets första odiskutabla fullträff, utan också en av Gabels allra vackraste kompositioner.

Tio år efter att den första 1900-skivan släpptes spelades musiken för första gången live i en serie succéartade audiovisuella föreställningar. Först med sex utsålda datum på Orionteatern i Stockholm i maj i fjol och sedan under en kritikerrosad turné i Sverige och Norge under hösten. Nu sluts cirkeln då ett livealbum med inspelningar från det gångna året presenteras, varifrån 30 sekunder är hämtad. I dag har föreställningen även nypremiär på Orionteatern. Fram till och med 13/1 ges sex stycken föreställningar. Mer information här.

 

Nizui Daisy’s Dystopia (demo-EP)

– Shoegaze, emo, postpunk, goth, dreampop – associationerna må vara flertaliga, men soundet och uttrycket saknar (nästintill) motstycke i musiksverige anno 2019. Söderortsynglingarna i Nizui befinner sig ännu på demostadiet, men är redan huvudet högre än flera av sina mer etablerade kollegor. Och vilken mäktig sångare Gabriel Bermúdez är. Om två veckor spelar de i Stockholm. Sannolikt är de lika bra live som på skiva.

 

Rome One Lion’s Roar

– Jerome Reuter hyllar fritänkandet och utanförskapet med tunga nya singeln One Lion’s Roar. Man kan antingen sälla sig till horden av får, sjunger Reuter, eller gå lejonets stolta, egna väg. Vi vet alla vilken väg Rome väljer.

Fredag 18/1 släpps nya albumet Le Ceneri Di Heliodoro via Trisol Music Group.

 

Otavan VeretSyvys (album)

– Finska Otavan Verets andra album, utgivet på lysande Cyclic Law, är den bästa, nya dark ambient-musiken just nu. Drömskt, kyligt och med pulserande atmosfärer som både kväver och förtrollar.

 

Svart KattDet var då

– Vemodspunkarna i Svart Katt är tillbaka med ny singel, utgiven via Adrian Recordings, och i vanlig ordning rör det sig om en explosiv dänga med hjärtat på utsidan. Här besjungs ett skimrande då i skenet av ett grådaskigt nu, och man vet inte om man ska pogo-dansa eller gråta. Men bra är det. Väldigt bra.

 

Bäst just nu: november 2018

 

På grund av den långa recensionen av The Good, the bad & the Queens nya formidabla platta som publiceras samtidigt blir det en något kortare bäst-just-nu-lista den här gången. Men misströsta icke: det är hög kvalitet rakt igenom. Borås och Omaha samsas. Punk, drömpop och folk. Med vemodet som gemensam nämnare. Varsågoda!

 

Free Monkeys with ShoesTowards the Day

– Ångest, kåthet, hedonism och läktarrefränger ryms utan minsta problem på boråsarna i Free Monkeys with Shoes starka debutsingel. Den är lika mycket frustrerade Docs mot busskurer på Allégatan som den är förtvivlade vrål i kudden under nätter som aldrig tycks ta slut. Lika mycket gemenskap, öl och allsång som utanförskap. Allra bäst är refrängen och det atmosfäriska munspelet som skänker låten flera nyanser. Jag ser fram emot att lyssna mer.

 

Rottenheim – Everything

– Förra året skrev jag om Rottenheims debutsingel. En vindpinad och imponerande vacker drömpoppärla. Nu är duon (äntligen) tillbaka. Everything är minst lika ödslig som föregångaren, men här tillåts en akustisk gitarr ta plats, medan sångerskans hemsökta röst gäckar låten och ett filmiskt piano dyker upp. Rottenheim har (redan) utvecklats, men visar att de utan problem är lika intressanta som när de släppte debutsingeln. Everything släpps digitalt i dag fredag 23/11.

 

Det jordiskaDet jordiska (album)

– Umeåbandet Det jordiska spelar punkig och nihilistisk postpunk. Det är distat, kantigt och på tvären. Basen mullrar, trummorna skramlar, gitarrerna är som taggtrådar. Texterna, om neuroser, döden, sjukdom, lidande och om hur svårt det är att vara människa i dagens Sverige, är genomsyrade av galghumor, och de gastas fram. Det låter som ett tvärförbannat Velvet Underground. Som om Brända barn eller Ståålfågel tvingats genomlida det svenska 2010-talet. Det är stundtals förbaskat bra och en jävligt spännande debut.

Släpps i morgon via Lazy Octopus.

Betyg: 7/10

Bästa låt: Den jordiska

Om du gillar detta: Ståålfåågel – s/t

 

Conor OberstThe Rockaways

– Conors nya dubbelasida No One Changes/The Rockaways är sannolikt det allra bästa han släppt under hela årtiondet. No One Changes har jag redan hunnit prata om både en och två gånger när den ännu var osläppt, men The Rockaways är alldeles färsk. Här återvänder Conor till sin gyllene era omkring 2000-2002, när han på löpande band gav ut mästerliga, berättande, personliga och väldigt sorgsna folkballader. Samma sak uppnås på The Rockaways. Här bjuds vi på allmänmänskliga utsnitt ur vardagslivet, som lyckas fånga exakt det man själv upplever och uthärdar, utan att vara det minsta högtravande eller ”svår”.

Här sjunger han:

Scared of everything
Everything’s on blast
Never travel light
I carry the past
In an armored car
That’s my skeleton

Lite senare liknar han desillusionerat förgängligheten i en raketuppskjutning med sin älskades röst när hon säger hejdå. Båda försvinner sakta och bleknar bort. Närvarande en kort stund, sedan borta.

The Rockaways är Conor Oberst när han är som allra, allra bäst.

Bäst just nu: oktober 2018

 

Blandad kompott den här gången. Allt för att göra hösten lite mer dräglig. Fem album, en singel. 100% kvalitet. Varsågoda.

Colter WallSongs of the Plains (album)

– Kompromisslös prärieromantik från den kanadensisk-amerikanska gränsen. Myllan, dammet och brännvinet bor i den blott 22-årige Colters för sin tid helt unika röst, och han berättar skickligt historier om det nordamerikanska slättlandet, armod och fallna westernikoner. Hur han inte är en nyligen framvaskad relik från många decennier sedan är nästan omöjligt att begripa. Samtidigt vore det onekligen roligt att höra Colter sjunga om något lite mer personligt, ej lika djupt förankrat i vildmarkstrubadur-romantiken från fordom. Man vill inte att det blir gimmick av det hela. Det vore synd och skam på en sådan talang.

 

Kübler RossMitt livs största misstag var att flytta till Malmö (album)

– Årets roligaste albumtitel, tillika årets charmigaste skilsmässoplatta. Men också grym, förtvivlad punkrock om ett liv som gått åt helvete och hur man tar sig ut på andra sidan – med Malmö som kuliss och co-star. Kübler Ross är enligt egen utsago ett post-breakup-band som spelar småländsk emo. I kväll öppnar de för Albert af Ekenstam på Babel i Malmö. Plattan är utgiven digitalt och på kassett på Rundgång Rekords. 20 låtar på dryga halvtimmen. Tryck på play igen.

 

Stainwasher Time Lapse (singel)

– Stainwasher stod för ett av fjolårets finaste stycken svensk drömpop, i form av singeln Ruminate Forever. Nu är hon tillbaka igen – och det låter lika ljuvligt vindpinat och vemodigt som sist. Möjligen är soundet än mer eteriskt, än luftigare, än vemodigare nu än i fjol. Och modigare. Stainwasher kliver längre in i skugglandskapet och jag ser fram emot att följa efter.

 

Adrianne Lenkerabysskiss (album)

Saddle Creek-bandet Big Thiefs sångerska Adrianne Lenker släppte igår sitt andra soloalbum. Vi pratar skör, plockande singer-songwriter-folk i lo-fi-format. Det är intimt och romantiskt, men samtidigt vilar ett subtilt stråk av obehag över plattan. Redan i öppningsspåret dör hon (textens jag, alltså). Samma sak sker i sista låten. Och spritt över skivan, till den varma och intima ljudbilden, sjunger Lenker med både flickig och märklig röst, om avgrunder, vänner som faller ifrån, omöjlig åtrå, flugor och annat som får en att vrida sig lite. Men bra är det. Ruggigt bra.

 

Den Sorte DødBundløse Søer (album)

– Dansk-svenska dungeon synth-duon Den Sorte Død släppte sin debut i fjol, på Anna Von Hausswolffs finfina etikett Pomperipossa Records. En hotfull, stundtals pulserande uppvisning i kolsvart analog synth, som förde tankarna till lika mycket zombiefilm från 80-talet, som till mörka europeiska medeltidsskogar. På Bundløse Søer slås jag av en melankoli som inte riktigt funnits tidigare. Den här gången är det mer atmosfäriskt, mer ambient och mer dagen efter apokalypsen än mitt i den. Framförallt är det otroligt vackert.

 

Offermose Mørkt Førår (album)

– Inte nog med att Den Sorte Død nyligen alltså släppt nytt album, så gör nu den ena halvan av duon samma sak, fast på solokvist. Och resultatet är egentligen inte särskilt långt ifrån DSD. Även i fallet Offermose snackar vi ödslig och karg dungeon synth, med ena foten i bottenlösa svarta tjärn och den andra i grå östblocksbetong. Men Offermose tar steget bort från det strikt ordlösa och har med både gästsångare (Of the Wand and the Moons Kim Larsen, bland annat) och samplingar. Mørkt Førår fungerar utmärkt som en systerplatta till DSD:s Bundløse Søer och visar klart och tydligt var genrens just nu främsta företrädare finns.

Skivan släpptes digitalt och på vinyl på Pomperipossa Records igår 12/10.

 

Recension: JOE STRUMMER – 001

strummer

Rockens brinnande hjärta sammanfattas i ny samling

Det känns typiskt, som grym ironi, att det var just hjärtat som skulle fela och ta kål på Joe Strummer. Ett par dagar innan jul 2002 somnade han plötsligt in, 50 år gammal – ett offer för ett oupptäckt och medfött hjärtfel – denne man, som hade ett av rockens starkast brinnande hjärtan. Det var ju hjärtat, med dess inneboende sprakande passion och nyfikenhet, som fick diplomatsonen John Mellor, som han egentligen hette, att rusa genom livet, vändande på varje sten och aldrig stå still, alltid vara på väg. Han var konstskoleelev och dödgrävare. Reste runt i Europa och USA och Sydamerika. Han älskade amerikansk bilkultur lika mycket som latinamerikansk revolutionsromantik. Han var en jävel på pubrock, men sjöng också punk bättre än någon annan. Han älskade jamaicansk reggae och ska, lika väl som amerikansk och irländsk folkmusik. Och när en ny musikstil kallad hiphop började slå igenom i USA i slutet av 70-talet och början av 80-talet var Strummers band The Clash bland de allra första i Storbritannien att fatta grejen. Allt med känsla och glöd rymdes i Strummers enorma hjärta. The Clash vägrade att stå stilla, utan experimenterade med ljud och stilar redan från början, trots att punkarna brölade om att de glömt sina rötter och ideal. När de splittrades 1986 fortsatte den där elden som Strummer bar på att helt enkelt spridas åt andra håll. Och det är här 001 tar vid.

För även om vi bjuds på två låtar med Strummers gamla pubrockband The 101ers och en Clash-demo ligger fokus på åren efter The Clash – och de flesta låtar är rariteter i någon mening. Och det är banne mig inte mycket som inte håller måttet. Strummers gränslösa kärlek till musiken och det konstnärliga uttrycket matchas med lätt hand av hans låtskrivarförmåga. Höjdpunkterna står som spön i backen. Appalach-countryn i Tennessee Rain är en sådan. Johnny Cash-duetten tillika Bob Marley-covern Redemption Song en annan. Den tidigare osläppta Rose of Erin är underskönt vemodig irländsk pop. Rockern Strummer får också visa upp sig – inte minst i Mescaleros-klassiker som Coma Girl – men också i fantastiska Trash City, som han gjorde 1988 med konstellationen Joe Strummer & The Latino Rockabilly War, och It’s a Rockin’ World från 1998. Allra mäktigast är kanske, måhända (det är ju så svårt att välja), tiominutaren U.S. North, som han spelade in ihop med Mick Jones (den gamle vapendragaren från The Clash) till Sid and Nancy-soundtracket. Få, ytterst få, rockröster funkar så bra ihop som Strummer/Jones.

Oavsett vilken Joe Strummer man älskar, eller om man älskar det mesta med honom, kommer 001 att tillfredsställa en. Och få en att vilja gräva vidare. Detta är ett av årets finaste släpp. Och Joe Strummers brinnande hjärta slutar aldrig inspirera.

Betyg: 9/10

Bästa låt: U.S North eller Redemption Song. Eller…

Om ni gillar detta: Allt med The Clash