VAL 2018

482-VAL

I morgon är det val. Det mest ödesdigra valet i modern tid. Sverigedemokraterna, ett explicit rasistiskt parti, gör anspråk på regeringsmakten – och svenska folket uppmuntrar det. Gammelhögern vill ta makten även om deras block blir mindre än det rödgröna – och antyder därmed att de kan tänka sig att regera med stöd från just Sverigedemokraterna, vars syn på skatt, sjukvård, välfärd och till viss del migration de delar. Sossarna står långt ifrån Palmes ideal – fan, till och med en bit ifrån Perssons.

Vi lever i en mörk tid. En tid jag aldrig trodde att jag skulle behöva uppleva. När jag växte upp var Bo Lundgren(!!) ärkefienden, och senare Reinfeldt(!). Neo-fascister som SD var blott komiska fotnoter som ingen vettig människa ägnade en tanke. Tänk, vad bra man hade det. Men nu är det nya, mörka tider. Och dessa tider kräver ett soundtrack. Nedan följer tio låtar, utan inbördes ordning, att spela extra högt inför och under valet. Varsågoda – och Gud hjälpe oss alla (och spellista hittar ni som vanligt längst ner).

 

Imperiet Rasera

– Redan när fascist-Jimpa gick på dagis spydde Thåström galla på den unkna ideologi Jimpa i dag så innerligt vurmar för. Rasera är programförklaringen, tillika titelspåret, på Imperiets första platta. Den hyllar mångfalden och hånar nationalismen, till ett ruggigt svängigt funkkomp. 

The ClashCharlie Don’t Surf

– Faran för nationalismen besjungs även i den här retrofierade och febriga poplåten från eposet Sandinista!We’ve been told to keep the strangers out, sjunger Mick och Joe unisont och citerar de främlingsfientliga. We don’t like them starting to hang around, we don’t like them all over town. Across the world we are going to blow them down. De erkänner det komiska hos dessa människor, men är väl medvetna om allvaret:  It’s a one a way street in a one horse town
One way people starting to brag around
You can laugh, put them down
These one way people gonna blow us down

Kanske är det där problemet ligger. Vi var för snabba med att garva åt dem, förminska dem, avfärda dem. Det gav dem tillfälle att bida sin tid och samla kraft – och nu är det kanske för sent. These one way people gonna blow us down.

 

Dead KennedysKill the Poor

– När en hel rad med högervridna vill förbjuda tiggeri(!) är det lätt att tänka på den här tiopoängaren från ett av USA:s bästa punkband.

The sun beams down on a brand new day
No more welfare tax to pay
Unsightly slums gone up in flashing light
Jobless millions whisked away
At last we have more room to play
All systems go to kill the poor tonight

 

Dan BerglundDe mördades fria republik

Leonard Cohen och Appalachernas folkmusik möter svensk progg i denna kolsvarta uppgörelse med de som ombesörjer kapitalet och tystar de som sätter hårt mot hot.

 

Billy Bragg It Says Here

Do you ever wish you were better informed? 

 

Blå TågetDen ena handen vet vad den andra gör

Ebbas cover är en av tidernas kanske tre allra bästa covers och det här landets allra bästa rocklåt, men man får ej förglömma Blå Tågets alldeles underbara original. Låten hade förtjänat ett omnämnande för enbart klarinetten! Bara den berättar oändligt om svenskt sjuttiotal; om rödtjut, om Palme-tal på tv:n, om sammetskavajer, om brännande ideal, tro, hopp, solidaritet.

 

Bruce SpringsteenRoulette

– Bruce, som alltid haft hjärtat till vänster och alltid varit en förkämpe för den lilla människan, har aldrig låtit argare, och hans E-Street Band har aldrig låtit mörkare, än på River-outtaken Roulette från 1979, om en arbetare som blir blåst på hela sitt liv. Han får ett sammanbrott och försöker bryta sig loss, men systemet lägger krokben:

I tried to find my way out to somewhere where I thought it’d be safe
They stopped me at the roadblock they put up on the interstate
They put me in detention but I broke loose and then I ran
They said they just want to ask me a few questions but I think they had other plans
Now I don’t know who to trust and I don’t know what I can believe
They say they want to help me but with the stuff they keep on saying
I think those guys just wanna keep on playing…

Roulette, with my life
Roulette, with my kids and my wife

 

The OppressedBNP (You’re Full of Shit)

– Ibland behöver man faktiskt inte krångla till det. Ibland räcker det med minsta möjliga antal ackord, ett par rejäla kängor och ett svidande hat för högerextremismen.

Ain’t gonna run in your hate race
Coz I know your shit is wrong
Fascist man like the Ku Klux Klan
Don’t you know you don’t belong

 

Katthem Hetsa

– Fy fan för att växa upp eller vara ung vuxen i dag. All respekt till er som står ut och gör något vettigt av det. Som Katthem, ett av de bästa unga svenska banden de senaste åren. Tant Strul möter Birthday Party, typ. Fantastiskt.

 

Elvis PresleyIf I Can Dream

– Men det kommer en tid då ilskan övergår i något slags melankoliskt hopp eller längtan. Man kan inte gapa hur länge som helst. Och då behövs Elvis varma röst och trösterika ord om hur det måste finnas något bättre än det vi upplever nu. If I Can Dream gavs ut för 50 år sedan, 1968. Ett år då både Martin Luther King och Robert Kennedy hade mördats (något som Elvis tog hårt) och Vietnam-kriget härjade för fullt (dessutom hade JFK mördats 1963 och Malcolm X två år senare). Då som nu var människor förtvivlade. Då som nu är If I Can Dream en välbehövlig vitamininjektion och en påminnelse om att det finns något vackert runt hörnet – det gäller bara att besegra de mörka krafter som står i vår väg. Det gör vi i morgon.

Kram på er.

Spellista:

 

 

Annonser

MALMÖFESTIVALEN 2018: 6 måsten

malmöfestivalen482

Vi ska alla vara glada att Malmöfestivalen finns. Denna gratisfestival, utspridd i en av landets allra bästa städer, år efter år fullsprängd av finfina bokningar och annan underhållning och grym stämning, liknar inget annat i dagens svenska festivalklimat. Och till skillnad från andra svenska gratisevenemang drivs Malmöfestivalen inte av folk som hatar musik – utan av folk som faktiskt har koll.

Nedan följer sex av årets tyngsta måsten.

Tid: fredag, 10/8, kl 21:30

Plats: Gustavscenen

– Jag har inte sett Radio Dept. live sedan våren 2003. Jag var 17,5 och fintade mig in på en 18-årsklubb i min hemstad. Kände mig vuxen, världsvan, farlig. Kände mig som John Dillinger. Kände mig samtidigt hemma i popklubbsmiljön. I de vemodiga popmelodierna. Kunde spegla mig i det lite nördiga bandet. Det var stort. Vår relation tog trots detta aldrig riktigt fart, blev aldrig riktigt eldig. Kan inte riktigt begripa varför. Har endast återkommit till Radio Dept. i skov, men varje gång har det varit rätt så underbart och väldigt bitterljuvt. Jag ser fram emot fredagens spelning och hoppas med varje fiber i min kropp att de inte sparar på det popmelankoliska krutet.

 

Tid: måndag, 13/8, kl 21:15

Plats: Stora Scenen

– Efter spelningen i Helsingborg i juli var jag inställd på att inte få se Thåström live på ett par år. Så när beskedet om konserten på Malmöfestivalen kom var det som ett brev på posten. En vacker bonus och respit. (Gratis)festivaler är väl inte kända för att frambringa de allra bästa spelningarna, men med Thåström kan man vara så gott som säker på att man får något utöver det vanliga. Jag har tjatat om det förr, men det måste nämnas igen: Thåström är Sveriges bästa (live)artist. Hans band är Sveriges bästa (live)band. Se honom en gång eller se honom 14 gånger, på klubb, på stor scen, inomhus, utomhus – du blir lika överkörd, frälst, helad och lycklig oavsett. Man stålbadar i hans mullriga Europa-blues och kommer ut på andra sidan som en bättre människa. Jag är glad för Malmö-publikens skull och för min egen.

 

Tid: tisdag, 14/8, kl. 19:30

Plats: Gustavscenen

– Anna är en av Sveriges mest unika och mest intressanta artister. Hon rör sig i samma sotiga, svärtade undervärld som Pelle Ossler och nyss nämnda Thåström – men hennes uttryck är helt och hållet hennes eget. Vem mer låter som Anna von Hausswolff? Vem mer blandar domedagsorglar, avgrundsmuller, Swans, Lydia Lunch, Diamanda Galas och Ossler-gitarrer – utan att låta som någon annan? Ingen. Att få se henne, gratis, på en liten scen i Malmö, är en ynnest som jag hoppas många bejakar.

 

Tid: torsdag, 16/8, kl 21:30

Plats: Gustavscenen

– Jag har följt Boman sedan debuten 2013, men har aldrig sett henne live. Nu ska det alltså äntligen bli ändring på det. Tänker att tid och plats, en sen sensommar kväll på en liten scen i en sjudande stad, är perfekt för hennes djupblå och sårigt romantiska vemodspop. Molltonerna kommer att skära rakt igenom åhörarna. Vad fint det ska bli.

 

Tid: fredag, 17/8, kl 17:30

Plats: Gustavscenen

Sällskapet, zombiefilmssoundtracks, Tangerine Dream, kraut och 1900, med djup förankring i Skåne. Låter det som något? För en maskinmusikälskare stationerad vid nordvästra Skånes kust är det definitivt något. Cardigans-bassisten Magnus Svenningsson rör sig här många mil ifrån sitt gamla bands myspop – och med självklara och självsäkra steg! Men hur bra kommer det funka på en utomhusscen en tidig kväll? Jag är lite bekymrad, men väldigt intresserad.

 

Tid: fredag, 17/8, kl 19:30

Plats: Gustavscenen

– För min del slutar festivalen med Selecters och Beats gemensamma spelning på Gustavscenen. Festivalen pågår förstås några timmar till, men det känns helt riktigt att avsluta festivalen med lite konfrontativ, dansant och ur-engelsk 2-Tone-ska, efter en vecka av vemodiga och mörka toner. Att två av 2-Tone-rörelsens främsta fanbärare är på turné ihop är stort i sig – att de blivit bokade till Malmöfestivalen är väldigt imponerande. Rekommenderas för alla med minsta intresse för engelsk arbetar- och/eller alternativkultur. Kommer att bli fantastiskt.

1:a MAJ

DA3DCF5E-A5A3-4EFA-A73E-AC97B24CA926

 

Dags att bekänna färg. Här är tio låtar med hjärtat på rätta stället, som pissar på rasism och strukturella klyftor och hyllar enighet och solidaritet. De listas utan inbördes ordning.

 

Marvin GayeWhat’s Happening, Brother?

– 1971 släppte Marvin Gaye ett av alla tiders bästa album, den politiskt laddade What’s Going On. Denna låt må vid första anblick handla om en Vietnam-veterans desillusionerade hemkomst, men tar samtidigt upp tidlösa ämnen som sammanhållning, solidaritet och socialt utanförskap.

 

Gang of FourGuns Before Butter

– Åt helvete med nationalism, åt helvete med att arbeta för ett samhälle man inte tror på. Gang of Four var postpunkens mest kompromisslösa gäng. Sylvassa taggtrådsgitarrer, funkiga rytmer och texter som slår dig på käften och får dig att tänka till.

 

Public Enemy Fight the Power

– PE:s största anthem är en vänsterkrok så hård att den sänker rasismen, de sociala klyftorna och alla de rådande krafterna som understödjer dessa farsoter – samtidigt som den får dig att dansa på köpet.

 

Imperiet/ThåströmAlltid rött, alltid rätt

– Ett självklart val denna dag, men ack så hårt träffande. Bäst är Thåströms blitzkrigs-version från turnéerna 1999 och 2002.

 

Gil Scott-HeronThe Liberation Song (Red, Black and Green)

– Svart frigörelse är rasismens utplåning, vilket i sin tur betyder slutet på några av de värsta strukturella orättvisorna som plågat vårt samhälle i hundratals år. Minoriteters och lägre klassers uppror mot förtryckande makter är att skjuta in medicin i demokratins sjuka kropp. Detta visste Gil och gjorde en svängig låt av det.

 

The ClashI’m So Bored with the USA

– Kommentar överflödig? USA anno 1977 var kanske inte så himla kul, men 2018? Fuhgeddaboutit. Joe Strummer har aldrig varit mer saknad.

 

Bruce SpringsteenThe Ghost of Tom Joad

– Bruce kanaliserar Steinbeck och besjunger kapitalismens värsta baksidor i denna folkballad från vad som måste betraktas som ett av hans allra bästa album.

 

Michael JacksonThey Don’t Care About Us

– MJ gör upp med all möjlig samhällelig orättvisa och tyranni, och har aldrig tidigare låtit så förbannad. HIStory-skivan från 1995 är full av liknande nummer, men inget är bättre än detta. 2014-2015 fick låten ett uppsving då den användes av Black Lives Matter-rörelsen. Den kunde inte använts i ett bättre forum. En stolt Michael log sannolikt från sin himmel.

 

John LennonWorking Class Hero

– Arbetarklassens omöjliga predikament. Hur man än gör blir det fel. Den strukturella kvävningsdöden.

 

The ImpressionsKeep on Pushing

– Svårt att välja bara en låt av Curtis Mayfield, men jag stannade vid denna. En av medborgarrättsrörelsens viktigaste låtar under 60-talets mitt, och dess budskap om att härda ut och kämpa emot funkar ypperligt även 50 år senare. Och kommer sannolikt låta lika fräsch om ytterligare 50 år.

***

Spotify-lista med alla låtar hittar ni här.

Dubbelrecension: Allergic to Humans – s/t & Magneta – Fel i hjärnan

Att vara människa år 2018 är inte särskilt lätt. Vart och vartannat parti är rasistiskt, världens mäktigaste man är också den mest illasinnade och så ska man förverkliga sig själv och MÅ BRA. Inte undra på att det slår slint. Som hos dessa svenska nykomlingar jag nu ska prata om.

Först ut har vi Allergic to Humans, som släpper sin debut-ep på Novoton den 30/3. Med en rejäl näve Stooges (varför låter sig inte fler svenska rockband inspireras av detta ett av tidernas bästa band?) och några skvättar 60-tals-soul kokar de ihop primitiv och nervig garagepunk, fullsprängd med energi och bottenlös frustration över tiderna som är. Gitarrerna är sylvassa rakblad och saxofonen (signerad legendaren Per ”Ruskträsk” Johansson) låter som ren och skär feberångest. Texterna, sedan, är precis vad man kan förvänta sig och hoppas på av ett band med det enkla men geniala bandnamnet Allergic to Humans: vi snackar misantropi varvat med hälsosamma doser självförakt. Som de själva skriver: ”This is the sound of disgust for all human stupidity which seems to be growing by the minute”. Det är inte svårt att sympatisera. Men som med all god konst saknas inte nyanser. På en av höjdpunkterna, mittenspåret Bite Bite Bite, uppmanar de till konfrontation och aktion: ”show the creeps you don’t mess around!”

EP:n släpps som sagt 30/3, men redan igår kom ett smakprov i form av den lysande Blood Rage. Lyssna på den här.

Betyg: 8/10

Bästa låt: Bite Bite Bite

Om ni gillar detta: The Stooges – Raw Power

***

Ett annat gäng som tappat fotfästet är Magneta, som den 23/2 släppte sin andra singel, på etiketten Raeva Records. Där Allergic to Humans främst riktar sin ilska och frustration utåt gör Magneta tvärtom. Med outsinligt självförakt skriker de sig hesa över ett studsigt elektroniskt beat: ”Jag blir aldrig fri, jag har fel i hjärnan!

I pressreleasen talas det om hur de båda medlemmarna ville göra något kantigt och ”brötigt”, som gick emot den ”uppstyrda” musiken de tidigare gjort, och de skulle spela synth och andra instrument de inte behärskar. Men faktum är att det, rent tekniskt, låter förvånansvärt kompetent. Produktionen är ren, låtbygget är stabilt och i melodin finns en tydlig popkänsla. Dessvärre känns approachen, med den hurtiga musiken i kombination med call-and-response-verserna och den lite crazy texten, rätt barnslig och plojig. Jag förstår vad de vill göra, men i praktiken funkar det inte hela vägen.

Bäst just nu: februari 2018, del 1

 

Ny bra musik rasar just nu ner över oss, som hagel från himlen. Detta är ett axplock.

PJ HarveyAn Acre of Land

PJ Harveys senaste gåva till världen är ur-engelsk balladtradition. Regntunga West Country-moln. Skiffergrå skyar. Och fullständigt och odiskutabelt tidlös.

 

ShameDust on Trial

– Englands senaste punkhopp heter Shame och är ett gäng tvärförbannade grabbar från södra London. Sångaren låter som Malcolm Owen nedstigen från punkhimlen, och musiken är dystopiskt mörk och trubbig. Och väldigt, väldigt bra.

 

White BirchesGravity

– Cold- och dark wave är två musikstilar som länge var hopplöst otrendiga, men som i dag är hetare än på åratal. Det är jag glad för. Nu slipper man sitta och fåfängt hoppas på att Asylum Party ska göra oväntad comeback, när band som Lebanon Hanover, Ash Code och inte minst svenska White Birches axlar den svarta manteln så väl. White Birches släppte igår albumet When the Street Calls, och bäst på plattan är den majestätiska Gravity. Väl avvägd dark wave, där mörkret och dramatiken aldrig tar fokus från låtskriveriet.

 

Blå timmenIoánnina

– I min bok var gotländska Blå timmen fjolårets bästa nykomlingar. Två singlar släppte de under 2017, och nu är de tillbaka med en tredje. Den som väntar sig mer musik i stil med de föregående singlarnas sofistikerade och postpunkiga mörkerpop blir kanske något ställd. Ioánnina har mer gemensamt med postrock och eterisk drömpop, även om det melankoliska anslaget är detsamma. Men etiketter är sekundärt – i synnerhet när musiken är så här bra. Med Ioánnina breddar sig Blå timmen – som kompositörer och som musiker – och tar sitt uttryck flera steg längre och djupare. Låten inleds med långt, experimentellt intro där ödesmättade gitarrer samsas med mumlad sång. Sedan skingras plötsligt molnen. En Mary Onettes-synth bryter igenom, och en enslig trumpet(?) spelar den sorgsnaste av melodier. Innan man hunnit hämta andan byter låten skepnad igen, och bombastiska trummor och sanslöst vackra och ylande Robin Guthrie-gitarrer tar över ljudbilden, medan sångaren Henrik Ryftenius sjunger med livet som insats om att komma ihåg vem man var och den man är. Och plötsligt har sex minuter gått och låten är slut. Blå timmens bästa låt hittills.

 

Acorn Falling As We Wait

– Sentida Nick Cave möter Thåström över ett jazzigt intrikat komp. Ungefär så låter sistaspåret på danska Acorn Fallings senaste platta. Det är ungefär så bra som det låter. Fuzziga gitarrer, elektronik, ett tätt mörker. Jag är imponerad.

Peter Puders är död

puders

 

I dag slås vi av nyheten att Peter Puders, Sveriges kanske främsta punk- och postpunkgitarrist, har gått bort, 58 år gammal. Under det sena 70-talet och det tidiga 80-talet spelade han med bland andra Henrik Venant i stilbildande Lundabandet TT Reuter, innan han flyttade till Stockholm och bildade postpunkbandet Commando M Pigg (sedermera blott Commando). Han var även verksam som studiogitarrist under 80-talet och spelade bland annat med Ulf Lundell.

Puders gitarrspel var kvintessentiell postpunk. Det var kallsvettigt, kantigt, intrikat och avigt. Lyssna på Buick Elektra, med Commando M Pigg, eller på Nostalgi (eller 2000 år) med TT Reuter. När man hör dessa låtar förstår man att Peter var den främsta bland den första vågen av svenska postpunkgitarrister. Och man hör klart och tydligt varför det var honom Imperiet ropade på, när de behövde någon som avlastade Thåström och dennes gitarrspel, mot slutet av Imperiets levnadstid. Frukten av det samarbetet blev Imperiets sista album, Tiggarens tal från 1988. På låtar som Jag är en idiot och Du är religion svävar Puders kolsvarta gitarrfigurer runt som spöken. Rolösa, svarta spöken. När Thåström 1989 blev soloartist hängde Puders med, och stannade vid Thåströms sida under stora delar av 90-talet, och spelade live och även då och då på skiva, med Peace, Love & Pitbulls. 2015 återförenades Commando M Pigg med det hyllade albumet När dom dumma har fest. Under senare år har Commando M Piggs basist Anders Karlsmark och Puders arbetat ihop på nytt material, bland annat en låt av dramatikern Måns Edwall, som dog förra året. Till TT hälsar Karlsmark att materialet kommer att ges ut.

Peter bodde sedan ett antal år åter i Lund. Att veta att jag under två års tid gått på samma trånga och pittoreska gator som denna svenska postpunkikon har varit hisnande, och känns i dag kanske ännu mäktigare. Peter går inte längre på Lunds gator, men var han än går, så önskar jag att det är med frid i stegen.

Tack.

Tre singlar

Attachment-1-9

 

Tre färska singlar att uppmärksamma.

Svart KattNär allt är över

– Vemodig Stockholmspunk med popkänsla. När allt är över är deras senaste singel, släppt 28/8 på Malmö-baserade Rundgång. Klockar in på dryga minuten, men vilken minut sedan! Hopp, sorg, tacksamhet och melankoli – allt får plats. Men man önskar ju att nästa låt de släpper åtminstone är en minut längre.

 

The Hanged ManThe Crack

– The Hanged Man är Rebecka Rolfart (f.d. Those Dancing Days). The Crack är senaste singeln från det kommande albumet – det är också det starkaste vi hittills fått höra från henne. Det gothiga mörkret från de tidigare singlarna finns kvar, men blandas här ut med en vindpinad drömskhet. Hur bra som helst.

 

John MausThe Combine

– John Maus är tillbaka och allt är som vanligt. Syntpopen är suggestiv, barytonrösten sjunger obegripligheter, och det är klart bra, alltsammans. Jag ser fram emot fullängdaren (27/10 på Ribbon Music).

 

Bilden är min egen.