1:a MAJ

DA3DCF5E-A5A3-4EFA-A73E-AC97B24CA926

 

Dags att bekänna färg. Här är tio låtar med hjärtat på rätta stället, som pissar på rasism och strukturella klyftor och hyllar enighet och solidaritet. De listas utan inbördes ordning.

 

Marvin GayeWhat’s Happening, Brother?

– 1971 släppte Marvin Gaye ett av alla tiders bästa album, den politiskt laddade What’s Going On. Denna låt må vid första anblick handla om en Vietnam-veterans desillusionerade hemkomst, men tar samtidigt upp tidlösa ämnen som sammanhållning, solidaritet och socialt utanförskap.

 

Gang of FourGuns Before Butter

– Åt helvete med nationalism, åt helvete med att arbeta för ett samhälle man inte tror på. Gang of Four var postpunkens mest kompromisslösa gäng. Sylvassa taggtrådsgitarrer, funkiga rytmer och texter som slår dig på käften och får dig att tänka till.

 

Public Enemy Fight the Power

– PE:s största anthem är en vänsterkrok så hård att den sänker rasismen, de sociala klyftorna och alla de rådande krafterna som understödjer dessa farsoter – samtidigt som den får dig att dansa på köpet.

 

Imperiet/ThåströmAlltid rött, alltid rätt

– Ett självklart val denna dag, men ack så hårt träffande. Bäst är Thåströms blitzkrigs-version från turnéerna 1999 och 2002.

 

Gil Scott-HeronThe Liberation Song (Red, Black and Green)

– Svart frigörelse är rasismens utplåning, vilket i sin tur betyder slutet på några av de värsta strukturella orättvisorna som plågat vårt samhälle i hundratals år. Minoriteters och lägre klassers uppror mot förtryckande makter är att skjuta in medicin i demokratins sjuka kropp. Detta visste Gil och gjorde en svängig låt av det.

 

The ClashI’m So Bored with the USA

– Kommentar överflödig? USA anno 1977 var kanske inte så himla kul, men 2018? Fuhgeddaboutit. Joe Strummer har aldrig varit mer saknad.

 

Bruce SpringsteenThe Ghost of Tom Joad

– Bruce kanaliserar Steinbeck och besjunger kapitalismens värsta baksidor i denna folkballad från vad som måste betraktas som ett av hans allra bästa album.

 

Michael JacksonThey Don’t Care About Us

– MJ gör upp med all möjlig samhällelig orättvisa och tyranni, och har aldrig tidigare låtit så förbannad. HIStory-skivan från 1995 är full av liknande nummer, men inget är bättre än detta. 2014-2015 fick låten ett uppsving då den användes av Black Lives Matter-rörelsen. Den kunde inte använts i ett bättre forum. En stolt Michael log sannolikt från sin himmel.

 

John LennonWorking Class Hero

– Arbetarklassens omöjliga predikament. Hur man än gör blir det fel. Den strukturella kvävningsdöden.

 

The ImpressionsKeep on Pushing

– Svårt att välja bara en låt av Curtis Mayfield, men jag stannade vid denna. En av medborgarrättsrörelsens viktigaste låtar under 60-talets mitt, och dess budskap om att härda ut och kämpa emot funkar ypperligt även 50 år senare. Och kommer sannolikt låta lika fräsch om ytterligare 50 år.

***

Spotify-lista med alla låtar hittar ni här.

Annonser

Dubbelrecension: Allergic to Humans – s/t & Magneta – Fel i hjärnan

Att vara människa år 2018 är inte särskilt lätt. Vart och vartannat parti är rasistiskt, världens mäktigaste man är också den mest illasinnade och så ska man förverkliga sig själv och MÅ BRA. Inte undra på att det slår slint. Som hos dessa svenska nykomlingar jag nu ska prata om.

Först ut har vi Allergic to Humans, som släpper sin debut-ep på Novoton den 30/3. Med en rejäl näve Stooges (varför låter sig inte fler svenska rockband inspireras av detta ett av tidernas bästa band?) och några skvättar 60-tals-soul kokar de ihop primitiv och nervig garagepunk, fullsprängd med energi och bottenlös frustration över tiderna som är. Gitarrerna är sylvassa rakblad och saxofonen (signerad legendaren Per ”Ruskträsk” Johansson) låter som ren och skär feberångest. Texterna, sedan, är precis vad man kan förvänta sig och hoppas på av ett band med det enkla men geniala bandnamnet Allergic to Humans: vi snackar misantropi varvat med hälsosamma doser självförakt. Som de själva skriver: ”This is the sound of disgust for all human stupidity which seems to be growing by the minute”. Det är inte svårt att sympatisera. Men som med all god konst saknas inte nyanser. På en av höjdpunkterna, mittenspåret Bite Bite Bite, uppmanar de till konfrontation och aktion: ”show the creeps you don’t mess around!”

EP:n släpps som sagt 30/3, men redan igår kom ett smakprov i form av den lysande Blood Rage. Lyssna på den här.

Betyg: 8/10

Bästa låt: Bite Bite Bite

Om ni gillar detta: The Stooges – Raw Power

***

Ett annat gäng som tappat fotfästet är Magneta, som den 23/2 släppte sin andra singel, på etiketten Raeva Records. Där Allergic to Humans främst riktar sin ilska och frustration utåt gör Magneta tvärtom. Med outsinligt självförakt skriker de sig hesa över ett studsigt elektroniskt beat: ”Jag blir aldrig fri, jag har fel i hjärnan!

I pressreleasen talas det om hur de båda medlemmarna ville göra något kantigt och ”brötigt”, som gick emot den ”uppstyrda” musiken de tidigare gjort, och de skulle spela synth och andra instrument de inte behärskar. Men faktum är att det, rent tekniskt, låter förvånansvärt kompetent. Produktionen är ren, låtbygget är stabilt och i melodin finns en tydlig popkänsla. Dessvärre känns approachen, med den hurtiga musiken i kombination med call-and-response-verserna och den lite crazy texten, rätt barnslig och plojig. Jag förstår vad de vill göra, men i praktiken funkar det inte hela vägen.

Bäst just nu: februari 2018, del 1

 

Ny bra musik rasar just nu ner över oss, som hagel från himlen. Detta är ett axplock.

PJ HarveyAn Acre of Land

PJ Harveys senaste gåva till världen är ur-engelsk balladtradition. Regntunga West Country-moln. Skiffergrå skyar. Och fullständigt och odiskutabelt tidlös.

 

ShameDust on Trial

– Englands senaste punkhopp heter Shame och är ett gäng tvärförbannade grabbar från södra London. Sångaren låter som Malcolm Owen nedstigen från punkhimlen, och musiken är dystopiskt mörk och trubbig. Och väldigt, väldigt bra.

 

White BirchesGravity

– Cold- och dark wave är två musikstilar som länge var hopplöst otrendiga, men som i dag är hetare än på åratal. Det är jag glad för. Nu slipper man sitta och fåfängt hoppas på att Asylum Party ska göra oväntad comeback, när band som Lebanon Hanover, Ash Code och inte minst svenska White Birches axlar den svarta manteln så väl. White Birches släppte igår albumet When the Street Calls, och bäst på plattan är den majestätiska Gravity. Väl avvägd dark wave, där mörkret och dramatiken aldrig tar fokus från låtskriveriet.

 

Blå timmenIoánnina

– I min bok var gotländska Blå timmen fjolårets bästa nykomlingar. Två singlar släppte de under 2017, och nu är de tillbaka med en tredje. Den som väntar sig mer musik i stil med de föregående singlarnas sofistikerade och postpunkiga mörkerpop blir kanske något ställd. Ioánnina har mer gemensamt med postrock och eterisk drömpop, även om det melankoliska anslaget är detsamma. Men etiketter är sekundärt – i synnerhet när musiken är så här bra. Med Ioánnina breddar sig Blå timmen – som kompositörer och som musiker – och tar sitt uttryck flera steg längre och djupare. Låten inleds med långt, experimentellt intro där ödesmättade gitarrer samsas med mumlad sång. Sedan skingras plötsligt molnen. En Mary Onettes-synth bryter igenom, och en enslig trumpet(?) spelar den sorgsnaste av melodier. Innan man hunnit hämta andan byter låten skepnad igen, och bombastiska trummor och sanslöst vackra och ylande Robin Guthrie-gitarrer tar över ljudbilden, medan sångaren Henrik Ryftenius sjunger med livet som insats om att komma ihåg vem man var och den man är. Och plötsligt har sex minuter gått och låten är slut. Blå timmens bästa låt hittills.

 

Acorn Falling As We Wait

– Sentida Nick Cave möter Thåström över ett jazzigt intrikat komp. Ungefär så låter sistaspåret på danska Acorn Fallings senaste platta. Det är ungefär så bra som det låter. Fuzziga gitarrer, elektronik, ett tätt mörker. Jag är imponerad.

Peter Puders är död

puders

 

I dag slås vi av nyheten att Peter Puders, Sveriges kanske främsta punk- och postpunkgitarrist, har gått bort, 58 år gammal. Under det sena 70-talet och det tidiga 80-talet spelade han med bland andra Henrik Venant i stilbildande Lundabandet TT Reuter, innan han flyttade till Stockholm och bildade postpunkbandet Commando M Pigg (sedermera blott Commando). Han var även verksam som studiogitarrist under 80-talet och spelade bland annat med Ulf Lundell.

Puders gitarrspel var kvintessentiell postpunk. Det var kallsvettigt, kantigt, intrikat och avigt. Lyssna på Buick Elektra, med Commando M Pigg, eller på Nostalgi (eller 2000 år) med TT Reuter. När man hör dessa låtar förstår man att Peter var den främsta bland den första vågen av svenska postpunkgitarrister. Och man hör klart och tydligt varför det var honom Imperiet ropade på, när de behövde någon som avlastade Thåström och dennes gitarrspel, mot slutet av Imperiets levnadstid. Frukten av det samarbetet blev Imperiets sista album, Tiggarens tal från 1988. På låtar som Jag är en idiot och Du är religion svävar Puders kolsvarta gitarrfigurer runt som spöken. Rolösa, svarta spöken. När Thåström 1989 blev soloartist hängde Puders med, och stannade vid Thåströms sida under stora delar av 90-talet, och spelade live och även då och då på skiva, med Peace, Love & Pitbulls. 2015 återförenades Commando M Pigg med det hyllade albumet När dom dumma har fest. Under senare år har Commando M Piggs basist Anders Karlsmark och Puders arbetat ihop på nytt material, bland annat en låt av dramatikern Måns Edwall, som dog förra året. Till TT hälsar Karlsmark att materialet kommer att ges ut.

Peter bodde sedan ett antal år åter i Lund. Att veta att jag under två års tid gått på samma trånga och pittoreska gator som denna svenska postpunkikon har varit hisnande, och känns i dag kanske ännu mäktigare. Peter går inte längre på Lunds gator, men var han än går, så önskar jag att det är med frid i stegen.

Tack.

Tre singlar

Attachment-1-9

 

Tre färska singlar att uppmärksamma.

Svart KattNär allt är över

– Vemodig Stockholmspunk med popkänsla. När allt är över är deras senaste singel, släppt 28/8 på Malmö-baserade Rundgång. Klockar in på dryga minuten, men vilken minut sedan! Hopp, sorg, tacksamhet och melankoli – allt får plats. Men man önskar ju att nästa låt de släpper åtminstone är en minut längre.

 

The Hanged ManThe Crack

– The Hanged Man är Rebecka Rolfart (f.d. Those Dancing Days). The Crack är senaste singeln från det kommande albumet – det är också det starkaste vi hittills fått höra från henne. Det gothiga mörkret från de tidigare singlarna finns kvar, men blandas här ut med en vindpinad drömskhet. Hur bra som helst.

 

John MausThe Combine

– John Maus är tillbaka och allt är som vanligt. Syntpopen är suggestiv, barytonrösten sjunger obegripligheter, och det är klart bra, alltsammans. Jag ser fram emot fullängdaren (27/10 på Ribbon Music).

 

Bilden är min egen.

Iggy 70

iggy

Some days ago, on April 21, James Newell Osterberg (aka Iggy Pop) turned 70 years old. Seventy. Since the Stoogesdebut in 1969, he’s been an untamed, sinewy…entity, haunting the world of rock’n’roll with his wry barytone, flailing arms and sinister demeanor.

He invented punk rock before the seventies had even started, to little or no acclaim at the time (people were too busy grooving to the bubblegum nonsense of The Archies and the criminally overrated not-saying-anything-but-has long-guitar-solos tyrannosaurus rock of Led Zeppelin). With their brooding guitars and equally brooding, and introvert, lyrics, the Stooges went on to invent post-punk before anyone had even heard of punk. 

And Iggy is still around. He is still relevant and hungry. Just last year he released an amazing, universally acclaimed, album – his first to be acknowledged and lauded upon its release, according to himself. And to quote one of the driving forces behind that album, Josh Homme: ”He’s the last of the one-and-onlys”. He’s got a point. In my book, Iggy’s one of the huge ones, and I’m grateful that he’s around. He’s much needed.

To celebrate this genius, this giant, and his birthday, I’ve compiled a top 10 of some of his greatest songs, solo and with the Stooges. Let’s begin.

10. Gold

– Released this year, in January, accompanying the film of the same name. A collaboration with Danger Mouse, Gold is a introspective, slow burner that brings to mind late era Cohen or –Cash. Gorgeous.

9. Chocolate Drops

– One of many stunning songs off of last year’s Post-Pop Depression. Chocolate Drops is an ode to survival and perseverance, by one of rock’s greatest survivors (perhaps THE greatest survivor – only Keith Richards would argue).

When You get to the bottom You’re near the top
The shit turns into chocolate drops

8. Gimme Danger (The Stooges)

– Iggy goes seductive and ominous, accompanied by some mean guitar by James Williamson. Completely ignored upon its release in 1973, the Stooges third album Raw Power is now considered one of the best rock albums of the 1970’s, and rightly so.

7. The Passenger

– Bar Lust for Life, this was the first Iggy song I ever heard, and it was love at first listen. One of those moments of hearing something unique for the first time. This celebration of travelling and movement and vigor and the pure drinking in of the outside world will never sound out of date.

6. Fall in Love with Me

– Again, Iggy the seducer, the romantic. This time the setting is a cold and wet West Berlin, circa 1977. With a combination of post-punk moodiness and attitude and the blues, Iggy is trying to attract someone who apparently is younger than she looks and who can’t keep from falling over. Bizarre and just great.

5. I Need Somebody (The Stooges)

– Here, Iggy knows he’s being duped, but he’s losing his nerve, his friends and his feelings, and he needs somebody. Sometimes you just can’t face yourself alone again. This is perhaps the moodiest song off of Raw Power, and it’s the best one.

4. Some Weird Sin

– Iggy, the ultimate outsider. Here, he turns his outsidership into a catchy pop-rock song with an amazing riff (courtesy of Ricky Gardiner). And then there’s the lyrics… Iggy addressing and facing up to the fact that he’s been 30 years on the planet and more than ten years in the rock’n’roll business, and is yet to feel at home or be accepted.

Well, I never got my license to live
They won’t give it up
So I stand at the world’s edge

I’m trying to break in
Oh, I know it’s not for me
And the sight of it all
Makes me sad and ill

3. Mass Production

– The (glorious) albums The Idiot and Lust for Life (both released in 1977) were recorded in Berlin and produced by David Bowie. At one point they lived together, and toured and traveled together. Mass Production is perhaps the Iggy song that sounds the most like the mythical West Berlin of the late 70’s. Moody, heavy atmosphere, chilly electronics, and weird lyrics about loss, dying and yearning. Gorgeous.

2. Cry for Love

– Co-written by Steve Jones (the Sex Pistols). The lead single off of his commercially most successful album, Blah-blah-blah, Cry for Love is very much a 1980’s mid tempo rocker-ballad. It would sit perfectly on a Billy Idol album. But it doesn’t sound dated, or if it does I’m completely oblivious to it – it’s such a beautiful song. A melody most would murder for, paired with vulnerable, personal, yet witty lyrics about desperately wanting to connect with someone special. Stunning.

1. Dirt (The Stooges)

– Post-punk meets the blues (at least seven years before anyone had even considered the term post-punk, let alone punk!). Can anyone think of a better stanza than this to sum up (what would be become) post-punk:

I’ve been dirt
And I don’t care
‘Cause I’m burning inside

Seven minutes of coal black perfection.

*********

I love you, Iggy. I hope you’ll outlive us all.

Photo retrieved from here. Playlist available here.

The Clash – Forty Years On

 

IMG_5432

 

1977. Året då Elvis Presley gick bort, Abba var världens största popband, discon slog igenom, David Bowie släppte sin bästa platta och Iggy Pop solodebuterade. Och en hyfsat ny form av rock’n’roll nådde de breda massorna, nämligen punken. Ett av banden som som hjälpte till med detta var The Clash, från London. Den 8/4 1977 släppte de sitt självbetitlade debutalbum.

The Clashs debutalbum var ett album som, mitt i den brittiska punkvågens närmast desperata och våldsamt utåtagerande attityder vågade vara komplext. Komplext nog att ta upp arbetslöshet och samtidigt vägran att ta vilket jävla skitjobb som helst som erbjuds en. Det var ett album som tog upp identitet och det eviga problemet att hitta sig själv. Problemen som kan dyka upp när man inser vem man är, men samtidigt inser att den man är inte går ihop med samhället man råka leva i.

Janie Jones, Career Opportunities, Hate and War, What’s My Name, osv.

The Clash var redan på debuten postpunk rent textmässigt och tematiskt – ett år innan postpunken ens existerade. De insåg att problemen låg i en själv lika väl som de låg i det ruttnande samhälle man verkade sitta fast i.

Samtidigt som de var punkrockare besatt de en hakan-i-golvet-känsla för väldigt starka melodier. En popkänsla. En känsla för populärmusiken, kan man säga, och både dess historia och nutid. De blandade musikstilar redan på debutalbumet (utan att för den skull tappa fokus eller kohesion) – något som de flesta punkare väntade med några år. Pop, dub, reggae, punk. The Clash vågade redan i begynnelsen mer än många andra.

I dag har jag lyssnat på The Clash debutalbum, för vilken gång i ordningen sedan jag som 16-åring fick skivan av min mamma i födelsedagspresent kan ingen räkna till. Det är ett av de där albumen man stöter på i sitt liv – The Queen Is Dead, Elvis Presley, The Velvet Underground & Nico, Unknown Pleasures – som man vid första genomlyssningen vet kommer etsa sig fast i en, rota sig i blodomloppet och aldrig lämna en. Man vet att det är något speciellt man hör – kan bero på hypen, men det kan också bero på den där känslan som finns i vissa plattor, vissa konstverk. Den där känslan som slår läger i vissa konstverk och ger dem evigt liv. En bultande pulsåder och en röst som förkunnar att nu lyssnar du på/tar del av något som inte bara kommer bli till en del av dig, men som också kommer fortsätta växa och veckla ut nya sidor för dig under åren som kommer. The Clashs debut är ett sådant konstverk.

Folk kommer att fortsätta att tala i tungor om den spretiga London Calling tills käkarna går ur led, för det är kutym (missförstå mig inte – London Calling är en riktigt bra skiva). Men vill man ha The Clash från deras mest fokuserade, jämna, brännande sida ska man lyssna på debuten. Deras tveklöst bästa platta.

Köp den överallt där skivor säljs.

I can’t think of a better way to spend the night

Fotot taget av mig.