RECENSION: Stilla Havet – Dansar i kedjor

242961-860x484

Stilla Havets nya singel, den första sedan i julas, är en energisk och melodistark new wave-dänga, om att låta livet och dess vedermödor stå tillbaka och ta paus en minut – till förmån för dans. Det kan kanske låta banalt, men det är det inte. För som alla tiders bästa dansare en gång sa: ”On many an occasion when I am dancing, I have felt touched by something sacred. In those moments, I felt my spirit soar and become one with everything that exists.” Elias Eriksson vet detta, och bevittnade dansens kraft under ett besök i Nordkorea(!). I ett pressmeddelande säger han: ”Folk som lever under total kontroll och utsätts för hemska övergrepp dansar också, oklart om det är frivilligt eller ej, men när de dansar gör de det i kedjor.” Och så föddes texten till låten.
Och det är en utmärkt låt, sprungen ur lika delar Garbochock, Tant Strul och Hurula, som effektivt sammanför kropp och själ, som all sann rock’n’roll ska göra. Och samtidigt får den Stilla Havets utvecklingskurva att peka fortsatt uppåt.

Release i morgon, 9/5, via Novoton Records. I morgon firas också releasen med fest på prisbelönta restaurangen Woodstockholm (Mosebacke torg) kl 19.30. Stilla Havet spelar live och visar videon till Dansar i kedjor, som är gjord av Mats Mums.

Annonser

1:a MAJ

DA3DCF5E-A5A3-4EFA-A73E-AC97B24CA926

 

Dags att bekänna färg. Här är tio låtar med hjärtat på rätta stället, som pissar på rasism och strukturella klyftor och hyllar enighet och solidaritet. De listas utan inbördes ordning.

 

Marvin GayeWhat’s Happening, Brother?

– 1971 släppte Marvin Gaye ett av alla tiders bästa album, den politiskt laddade What’s Going On. Denna låt må vid första anblick handla om en Vietnam-veterans desillusionerade hemkomst, men tar samtidigt upp tidlösa ämnen som sammanhållning, solidaritet och socialt utanförskap.

 

Gang of FourGuns Before Butter

– Åt helvete med nationalism, åt helvete med att arbeta för ett samhälle man inte tror på. Gang of Four var postpunkens mest kompromisslösa gäng. Sylvassa taggtrådsgitarrer, funkiga rytmer och texter som slår dig på käften och får dig att tänka till.

 

Public Enemy Fight the Power

– PE:s största anthem är en vänsterkrok så hård att den sänker rasismen, de sociala klyftorna och alla de rådande krafterna som understödjer dessa farsoter – samtidigt som den får dig att dansa på köpet.

 

Imperiet/ThåströmAlltid rött, alltid rätt

– Ett självklart val denna dag, men ack så hårt träffande. Bäst är Thåströms blitzkrigs-version från turnéerna 1999 och 2002.

 

Gil Scott-HeronThe Liberation Song (Red, Black and Green)

– Svart frigörelse är rasismens utplåning, vilket i sin tur betyder slutet på några av de värsta strukturella orättvisorna som plågat vårt samhälle i hundratals år. Minoriteters och lägre klassers uppror mot förtryckande makter är att skjuta in medicin i demokratins sjuka kropp. Detta visste Gil och gjorde en svängig låt av det.

 

The ClashI’m So Bored with the USA

– Kommentar överflödig? USA anno 1977 var kanske inte så himla kul, men 2018? Fuhgeddaboutit. Joe Strummer har aldrig varit mer saknad.

 

Bruce SpringsteenThe Ghost of Tom Joad

– Bruce kanaliserar Steinbeck och besjunger kapitalismens värsta baksidor i denna folkballad från vad som måste betraktas som ett av hans allra bästa album.

 

Michael JacksonThey Don’t Care About Us

– MJ gör upp med all möjlig samhällelig orättvisa och tyranni, och har aldrig tidigare låtit så förbannad. HIStory-skivan från 1995 är full av liknande nummer, men inget är bättre än detta. 2014-2015 fick låten ett uppsving då den användes av Black Lives Matter-rörelsen. Den kunde inte använts i ett bättre forum. En stolt Michael log sannolikt från sin himmel.

 

John LennonWorking Class Hero

– Arbetarklassens omöjliga predikament. Hur man än gör blir det fel. Den strukturella kvävningsdöden.

 

The ImpressionsKeep on Pushing

– Svårt att välja bara en låt av Curtis Mayfield, men jag stannade vid denna. En av medborgarrättsrörelsens viktigaste låtar under 60-talets mitt, och dess budskap om att härda ut och kämpa emot funkar ypperligt även 50 år senare. Och kommer sannolikt låta lika fräsch om ytterligare 50 år.

***

Spotify-lista med alla låtar hittar ni här.

Bäst just nu: april 2018

Nu när vädret gjort bort sig igen, vad passar då bättre än lite mörk och vemodig popmusik? Ingenting! Varsågoda!

Double EchoWater’s Edge

– Slutet av-mitten-spåret på det brittisk-amerikanska postpunk-bandets senaste album är oändligt vemodig, svepande och vacker goth. Tänk The Essence, Disintegration-Cure och Sad Lovers and Giants. Tänk regnvåta hedar under skiffergrå skyar.

 

Tallest Man on EarthSomewhere in the Mountains, Somewhere in New York

– Ängslan och rädsla för förlust, till tonerna av en tidlös folk-melodi, och så Kristian Mattssons alldeles unika röst på det. Som ett gryningsljus över Appalacherna.

 

No Suits in Miami Plain Sight

– Med nya No Suits in Miami-singeln Plain Sight är det plötsligt inte längre lika självklart att Hater är vassast i landet på sorgsen och genialt melodisk indiepop. Lundagänget No Suits…hotar definitivt sina grannar i Malmö. Och Plain Sight är en fantastisk poplåt, där varma och jangliga gitarrer, atmosfäriska syntar och Field Mice-sjuor sätts på piedestal och vårdas mer än ömt.

 

Wrekmeister HarmoniesThe Alone Rush

JR Robinson har döpt sitt musikprojekt efter den lysande Béla Tarr-filmen Werckmeister Harmonies, och musiken korrelerar med filmen. Det är mörkt, dissonant, suggestivt, men med en renande känsla som skär genom det svarta. Titelspåret från nya albumet är inget undantag. Men vi slipper de många orkestrala utbrotten som tyngt ner vissa av hans tidigare produktioner, vilket gör The Alone Rush till Robinsons starkaste alster hittills. Diggar man Nick Cave eller 90-tals-Swans/Angels of Light gör man bäst i att kolla upp detta.

 

Pink Turns Blue I Coldly Stare Out

Härom veckan skrev jag om The Essence (och nämnde dem som hastigast även i detta inlägg), och nu tar jag återigen tillfället i akt att lyfta fram ett annat bortglömt europeiskt goth/postpunk-band, nämligen tyska Pink Turns Blue.

I Coldly Stare Out är första låten från första skivan If Two Worlds Kiss, och i mångt och mycket är det klassisk, vindpinad dark wave: mullrande bas, tunga, distinkta trummor, Robert Smith-gitarrer och en synt som ligger som ett istäcke över produktionen. Som sagt, klassiskt. Men gjort med ack så mycket känsla för genren.

Pink Turns Blue existerade mellan 1985-1995, och återförenades 2003. Deras senaste platta kom 2016.

Bäst just nu: februari 2018, del 1

 

Ny bra musik rasar just nu ner över oss, som hagel från himlen. Detta är ett axplock.

PJ HarveyAn Acre of Land

PJ Harveys senaste gåva till världen är ur-engelsk balladtradition. Regntunga West Country-moln. Skiffergrå skyar. Och fullständigt och odiskutabelt tidlös.

 

ShameDust on Trial

– Englands senaste punkhopp heter Shame och är ett gäng tvärförbannade grabbar från södra London. Sångaren låter som Malcolm Owen nedstigen från punkhimlen, och musiken är dystopiskt mörk och trubbig. Och väldigt, väldigt bra.

 

White BirchesGravity

– Cold- och dark wave är två musikstilar som länge var hopplöst otrendiga, men som i dag är hetare än på åratal. Det är jag glad för. Nu slipper man sitta och fåfängt hoppas på att Asylum Party ska göra oväntad comeback, när band som Lebanon Hanover, Ash Code och inte minst svenska White Birches axlar den svarta manteln så väl. White Birches släppte igår albumet When the Street Calls, och bäst på plattan är den majestätiska Gravity. Väl avvägd dark wave, där mörkret och dramatiken aldrig tar fokus från låtskriveriet.

 

Blå timmenIoánnina

– I min bok var gotländska Blå timmen fjolårets bästa nykomlingar. Två singlar släppte de under 2017, och nu är de tillbaka med en tredje. Den som väntar sig mer musik i stil med de föregående singlarnas sofistikerade och postpunkiga mörkerpop blir kanske något ställd. Ioánnina har mer gemensamt med postrock och eterisk drömpop, även om det melankoliska anslaget är detsamma. Men etiketter är sekundärt – i synnerhet när musiken är så här bra. Med Ioánnina breddar sig Blå timmen – som kompositörer och som musiker – och tar sitt uttryck flera steg längre och djupare. Låten inleds med långt, experimentellt intro där ödesmättade gitarrer samsas med mumlad sång. Sedan skingras plötsligt molnen. En Mary Onettes-synth bryter igenom, och en enslig trumpet(?) spelar den sorgsnaste av melodier. Innan man hunnit hämta andan byter låten skepnad igen, och bombastiska trummor och sanslöst vackra och ylande Robin Guthrie-gitarrer tar över ljudbilden, medan sångaren Henrik Ryftenius sjunger med livet som insats om att komma ihåg vem man var och den man är. Och plötsligt har sex minuter gått och låten är slut. Blå timmens bästa låt hittills.

 

Acorn Falling As We Wait

– Sentida Nick Cave möter Thåström över ett jazzigt intrikat komp. Ungefär så låter sistaspåret på danska Acorn Fallings senaste platta. Det är ungefär så bra som det låter. Fuzziga gitarrer, elektronik, ett tätt mörker. Jag är imponerad.

Recension: Naiivi – Dark Sunshine

naiivi_darksunshine_1-kopia-1

Efter en stark debutsingel i höstas och en ännu bättre (och rent beroendeframkallande) uppföljare härom månaden (som ni kan läsa om här respektive här) EP-debuterar nu svenska Naiivi. Och med såpass starka förstlingsverk i bagaget är förhoppningarna ganska höga.

Lite finurligt låter hon de bägge singlarna inleda plattan, och visserligen är de minst lika bra nu som när de ursprungligen släpptes, men sådana safe-tricks behöver hon definitivt inte ägna sig åt. Ett ögonblick in i tredje spåret, Feet to the Floor, står det klart att hennes låtskrivarförmåga på intet sätt var någon lyckträff. Feet to the Floor är en underbart tjurig och melodiös poplåt, sjungen med lika delar precision, lika delar attityd. Den är helt klart en av skivans höjdpunkter. Men så höjs nivån ytterligare ett snäpp. På piano-möter-synth-balladen Not Chased skalas plötsligt all eventuell attityd och fasad av, och till och med knarret från pianopallen tränger igenom ljudbilden. Så här blottad har hon aldrig låtit, vare sig förr eller senare. Och med sin uppriktigaste röst sjunger Naiivi om den där kärleken varje kännande människa på jorden eftersträvar: ”I am mortal, but with you I can not die.” EP:n avslutas sedan likt hur den inleddes, med ett snyggt stycke mörkerpop (hatten av till herr producent, Mats Björke). Titelspåret Dark Sunshine är mullrande bas och trummor, sliriga synthar och lika sliriga gitarrer, och hade inte låtit otjänlig på The Cures Kiss Me Kiss Me Kiss Me.

Och sedan är det alltså över, och en av känslorna man lämnas med är att Naiivi otvetydigt är redo för fullängdsformatet. Låt det komma snart.

Dark Sunshine släpps digitalt i dag, fredag 9/2, på Razzia/Sony. Lyssna här.

Betyg: 8/10

Bästa låt: Hollow eller Not Chased. Eller möjligen Feet to the Floor

Om ni gillar detta: Rilo Kiley – The Execution of All Things, The Cure – Kiss Me Kiss Me Kiss Me

Recension: Sofia Härdig – Illuminate

härdig

 

Sedan debuten 2005 har den Manifest-nominerade Malmö-musikern Sofia Härdig turnerat världen runt, jobbat med medlemmar från bland andra The Hellacoptersbob hund och Fläskkvartetten, och släppt en handfull plattor, som kanske i första hand har uppmärksammats utomlands. Hon har rört sig fritt mellan kött- och potatis-skrammel, drömsk triphop och postpunk. Senaste singeln Illuminate är hämtad från kommande albumet Changing the Order (ute 20/4 via Solaris Empire). Här bygger hon upp ett ljusskyggt elektroniskt groove, kryddar med ett kyligt piano och sjunger rakt ut i natten med sin bluesiga Patti Smith-röst om en ensamhet som kan lysa upp natthimlen. Det är välkomponerat, med en snygg produktion signerad Jari Hapaalainen, och borde funka ypperligt på klubbar i vår.

Lyssna på Illuminate här.

Bäst just nu: Januari 2018

 

Nytt år, och det har börjat med ett BANG. Här är ett axplock av allt det ni måste lyssna på för att kunna känna er riktigt fräcka.

Mount EerieDistortion

Phil Elverum är en mästare på långa, episka, berättande låtar (Through the Trees 1 och 2, Known World, mfl). Han är också en mästare på att med enkla medel sätta ord på det fasansfullt djupa och komplicerade vi ideligen tvingas möta under vår tid här på jorden. På nya singeln Distortion ser vi prov på båda. Distortion är en fortsättning på fjolårets viskande, men brutala, album A Crow Looked at Me, som kretsade kring hustrun Genevieves död och saknaden efter henne. Distortion har till viss del mer distans och behandlar döden och vad döden gör med tillvaron i mer generella ordalag, men är för den skull på intet vis mindre drabbande.

 

The DecemberistsSevered

– I mars är amerikanska The Decemberists tillbaka, och får man tro nya singeln Severed har indiefolk-bandet helt lagt om stilen. Borta är de akustiska sjömansvisorna och det organiska sound man kommit att förvänta sig från Portland-bandet. På Severed spelar de istället mörk synthpop, med New Dawn Fades-gitarrer. Och de gör det som vore det den mest självklara sak i världen.

 

SlowgoldMörkare

– Redan om en månad kommer ett nytt album med Amanda Wernes Slowgold – blott ett år efter framgångarna med den fina Drömmar. Den atmosfäriska progg-vis-jazzen får här stryka på foten för en tjurig, soulig blues, som klär Amanda och hennes röst minst lika bra, och lovar mycket gott inför plattan.

 

PreoccupationsEspionage

– Kanadas kanske främsta postpunkare Preoccupations (fd Viet Cong) är tillbaka. På nya mörkerdängan blandar de iskalla syntar, Joy Division-percussion och Killing Joke-attityd och- energi, med en dagsaktuell text om svek, tvivel och korruption. Mycket imponerande.

 

SällskapetMorgenlicht

– Som jag skrev i fredags, är Sällskapet tillbaka. Morgenlicht, som gästas av Andrea Schroeder, är blekt solljus på fuktig asfalt. Kallvarmt dis genom en jämngrå Europa-himmel. Tunga hjul på en förlåtande autostrada. Sällskapet är tillbaka.

Bonus:

Rome startar sin Sverige-turné på Babel i Malmö på torsdag kväll, och fortsätter sedan till Göteborg, Stockholm och Karlstad. Jag rekommenderar alla att gå. Se detaljerad info här. Och läs min recension av Romes nya album här.

 

Inga gamla låtar den här gången, men det är inte undra på. Det är glassiga tider nu, för en musikslukare.