Bäst just nu: februari 2018, del 1

 

Ny bra musik rasar just nu ner över oss, som hagel från himlen. Detta är ett axplock.

PJ HarveyAn Acre of Land

PJ Harveys senaste gåva till världen är ur-engelsk balladtradition. Regntunga West Country-moln. Skiffergrå skyar. Och fullständigt och odiskutabelt tidlös.

 

ShameDust on Trial

– Englands senaste punkhopp heter Shame och är ett gäng tvärförbannade grabbar från södra London. Sångaren låter som Malcolm Owen nedstigen från punkhimlen, och musiken är dystopiskt mörk och trubbig. Och väldigt, väldigt bra.

 

White BirchesGravity

– Cold- och dark wave är två musikstilar som länge var hopplöst otrendiga, men som i dag är hetare än på åratal. Det är jag glad för. Nu slipper man sitta och fåfängt hoppas på att Asylum Party ska göra oväntad comeback, när band som Lebanon Hanover, Ash Code och inte minst svenska White Birches axlar den svarta manteln så väl. White Birches släppte igår albumet When the Street Calls, och bäst på plattan är den majestätiska Gravity. Väl avvägd dark wave, där mörkret och dramatiken aldrig tar fokus från låtskriveriet.

 

Blå timmenIoánnina

– I min bok var gotländska Blå timmen fjolårets bästa nykomlingar. Två singlar släppte de under 2017, och nu är de tillbaka med en tredje. Den som väntar sig mer musik i stil med de föregående singlarnas sofistikerade och postpunkiga mörkerpop blir kanske något ställd. Ioánnina har mer gemensamt med postrock och eterisk drömpop, även om det melankoliska anslaget är detsamma. Men etiketter är sekundärt – i synnerhet när musiken är så här bra. Med Ioánnina breddar sig Blå timmen – som kompositörer och som musiker – och tar sitt uttryck flera steg längre och djupare. Låten inleds med långt, experimentellt intro där ödesmättade gitarrer samsas med mumlad sång. Sedan skingras plötsligt molnen. En Mary Onettes-synth bryter igenom, och en enslig trumpet(?) spelar den sorgsnaste av melodier. Innan man hunnit hämta andan byter låten skepnad igen, och bombastiska trummor och sanslöst vackra och ylande Robin Guthrie-gitarrer tar över ljudbilden, medan sångaren Henrik Ryftenius sjunger med livet som insats om att komma ihåg vem man var och den man är. Och plötsligt har sex minuter gått och låten är slut. Blå timmens bästa låt hittills.

 

Acorn Falling As We Wait

– Sentida Nick Cave möter Thåström över ett jazzigt intrikat komp. Ungefär så låter sistaspåret på danska Acorn Fallings senaste platta. Det är ungefär så bra som det låter. Fuzziga gitarrer, elektronik, ett tätt mörker. Jag är imponerad.

Annonser

Recension: Naiivi – Dark Sunshine

naiivi_darksunshine_1-kopia-1

Efter en stark debutsingel i höstas och en ännu bättre (och rent beroendeframkallande) uppföljare härom månaden (som ni kan läsa om här respektive här) EP-debuterar nu svenska Naiivi. Och med såpass starka förstlingsverk i bagaget är förhoppningarna ganska höga.

Lite finurligt låter hon de bägge singlarna inleda plattan, och visserligen är de minst lika bra nu som när de ursprungligen släpptes, men sådana safe-tricks behöver hon definitivt inte ägna sig åt. Ett ögonblick in i tredje spåret, Feet to the Floor, står det klart att hennes låtskrivarförmåga på intet sätt var någon lyckträff. Feet to the Floor är en underbart tjurig och melodiös poplåt, sjungen med lika delar precision, lika delar attityd. Den är helt klart en av skivans höjdpunkter. Men så höjs nivån ytterligare ett snäpp. På piano-möter-synth-balladen Not Chased skalas plötsligt all eventuell attityd och fasad av, och till och med knarret från pianopallen tränger igenom ljudbilden. Så här blottad har hon aldrig låtit, vare sig förr eller senare. Och med sin uppriktigaste röst sjunger Naiivi om den där kärleken varje kännande människa på jorden eftersträvar: ”I am mortal, but with you I can not die.” EP:n avslutas sedan likt hur den inleddes, med ett snyggt stycke mörkerpop (hatten av till herr producent, Mats Björke). Titelspåret Dark Sunshine är mullrande bas och trummor, sliriga synthar och lika sliriga gitarrer, och hade inte låtit otjänlig på The Cures Kiss Me Kiss Me Kiss Me.

Och sedan är det alltså över, och en av känslorna man lämnas med är att Naiivi otvetydigt är redo för fullängdsformatet. Låt det komma snart.

Dark Sunshine släpps digitalt i dag, fredag 9/2, på Razzia/Sony. Lyssna här.

Betyg: 8/10

Bästa låt: Hollow eller Not Chased. Eller möjligen Feet to the Floor

Om ni gillar detta: Rilo Kiley – The Execution of All Things, The Cure – Kiss Me Kiss Me Kiss Me

Recension: Sofia Härdig – Illuminate

härdig

 

Sedan debuten 2005 har den Manifest-nominerade Malmö-musikern Sofia Härdig turnerat världen runt, jobbat med medlemmar från bland andra The Hellacoptersbob hund och Fläskkvartetten, och släppt en handfull plattor, som kanske i första hand har uppmärksammats utomlands. Hon har rört sig fritt mellan kött- och potatis-skrammel, drömsk triphop och postpunk. Senaste singeln Illuminate är hämtad från kommande albumet Changing the Order (ute 20/4 via Solaris Empire). Här bygger hon upp ett ljusskyggt elektroniskt groove, kryddar med ett kyligt piano och sjunger rakt ut i natten med sin bluesiga Patti Smith-röst om en ensamhet som kan lysa upp natthimlen. Det är välkomponerat, med en snygg produktion signerad Jari Hapaalainen, och borde funka ypperligt på klubbar i vår.

Lyssna på Illuminate här.

Bäst just nu: Januari 2018

 

Nytt år, och det har börjat med ett BANG. Här är ett axplock av allt det ni måste lyssna på för att kunna känna er riktigt fräcka.

Mount EerieDistortion

Phil Elverum är en mästare på långa, episka, berättande låtar (Through the Trees 1 och 2, Known World, mfl). Han är också en mästare på att med enkla medel sätta ord på det fasansfullt djupa och komplicerade vi ideligen tvingas möta under vår tid här på jorden. På nya singeln Distortion ser vi prov på båda. Distortion är en fortsättning på fjolårets viskande, men brutala, album A Crow Looked at Me, som kretsade kring hustrun Genevieves död och saknaden efter henne. Distortion har till viss del mer distans och behandlar döden och vad döden gör med tillvaron i mer generella ordalag, men är för den skull på intet vis mindre drabbande.

 

The DecemberistsSevered

– I mars är amerikanska The Decemberists tillbaka, och får man tro nya singeln Severed har indiefolk-bandet helt lagt om stilen. Borta är de akustiska sjömansvisorna och det organiska sound man kommit att förvänta sig från Portland-bandet. På Severed spelar de istället mörk synthpop, med New Dawn Fades-gitarrer. Och de gör det som vore det den mest självklara sak i världen.

 

SlowgoldMörkare

– Redan om en månad kommer ett nytt album med Amanda Wernes Slowgold – blott ett år efter framgångarna med den fina Drömmar. Den atmosfäriska progg-vis-jazzen får här stryka på foten för en tjurig, soulig blues, som klär Amanda och hennes röst minst lika bra, och lovar mycket gott inför plattan.

 

PreoccupationsEspionage

– Kanadas kanske främsta postpunkare Preoccupations (fd Viet Cong) är tillbaka. På nya mörkerdängan blandar de iskalla syntar, Joy Division-percussion och Killing Joke-attityd och- energi, med en dagsaktuell text om svek, tvivel och korruption. Mycket imponerande.

 

SällskapetMorgenlicht

– Som jag skrev i fredags, är Sällskapet tillbaka. Morgenlicht, som gästas av Andrea Schroeder, är blekt solljus på fuktig asfalt. Kallvarmt dis genom en jämngrå Europa-himmel. Tunga hjul på en förlåtande autostrada. Sällskapet är tillbaka.

Bonus:

Rome startar sin Sverige-turné på Babel i Malmö på torsdag kväll, och fortsätter sedan till Göteborg, Stockholm och Karlstad. Jag rekommenderar alla att gå. Se detaljerad info här. Och läs min recension av Romes nya album här.

 

Inga gamla låtar den här gången, men det är inte undra på. Det är glassiga tider nu, för en musikslukare.

Recension: Iggof Foggi (Iggo Frost, f.d. Kitchen and the Plastic Spoons) – I väntan på döden

505092

 

I början av 80-talet var Kitchen and the Plastic Spoons ett av landets mest innovativa postpunk-band. Iggo Karlsson Frost var en av ursprungsmedlemmarna och stod för elektroniken. Bandet var i sin ursprungsform kortlivat, och fick aldrig några hits eller något bredare genomslag, men har (med rätta) förblivit respekterade och omtyckta bland de initierade.

I november släppte Iggo solodebuten I väntan på döden, på lilla etiketten Erik Axl Sund Records. Mörkret och postpunken från Kitchen är till stor del utbytt mot en lekfullhet och en än mer utvecklad experimentlusta där syntharna spelar huvudrollen. De virvlar runt, puttrar, viner och fräser, och bildar en fond mot vilken Iggo levererar sina egensinniga texter.

Vissa låtar, som den vackra Sjögräs, är rena ljudlandskap, medan andra, som den minst lika fina Med hjärtat högre opp, är välkomponerade poplåtar, som hade förtjänat bredare uppmärksamhet. Sedan har vi den aggressiva Oh oh ahh, där en hårt distad gitarr duellerar mot en armé av sprakande synthar. Allra bäst är måhända den drömska Så gott, där Iggo flyter fram på ett trankilt synthhav och mässar om att lämna mörkret bakom sig. Det är dessa låtar och Iggos avantgardistiska hållning som gör detta till en mycket intressant solodebut.

 

Bäst just nu: oktober 2017, del 2

Attachment-1-15

 

Efter ett omedvetet och ofrivilligt uppehåll är 482 MHz nu så sakteliga på väg tillbaka ut i etern. Här är fem låtar att lyssna extra noga på:

HaterBlushing

– Hater går från klarhet till klarhet, förädlar sitt uttryck och får oss 00-tals-nostalgiker att sakna band som Days och tidiga Radio Dept. lite mindre.

 

MorrisseyI Wish You Lonely

– De senaste tio åren har inte varit Morrisseys bästa. Fantastisk musik har varvats med oinspirerad sådan, och tröttsamma uttalanden och utspel har stundtals helt överskuggat det faktum att han besitter en sagolik förmåga att skapa ljuv popmusik. Comebackbeskedet i augusti värmde hjärtat på mig, men den lättsamma och ganska ointressanta förstasingeln gjorde mig endast frustrerad. Men så släpper han plötsligt I Wish You Lonely, som redan nu ser ut att bli en sentida Morrissey-klassiker. Ett typiskt Moz-anthem om ensamhet och utanförskap, med stridsyxan i högsta hugg och hjärtat på utsidan. Och sångmelodin, som i en Morrissey-låt är lika viktig som texten, den sitter som en smäck!

 

NaiviiI’m Leaving

Thåström och Nicole Sabouné repar med Kent anno Hjärta och Smärta-EP:n, på svenska Naiivis debutsingel. Mörkerpop av hög klass, om hur gräset sällan är grönare på andra sidan. En EP släpps i början av nästa år. Den ser vi fram emot.

 

TrepaneringsritualenGravfärd

– Dödsindustrins okrönte konung, Thomas ”Trepaneringsritualen” Ekelund, är tillbaka. Med besked! Gravfärd är nyckelspåret på nya plattan Your’s Is a Kingdom of Death. Långsamt, mullrande, sprakande, med förtvivlans skrik långt, långt bak i ljudbilden. Musik för de stunder då all färg runnit ur tillvaron.

 

ReukoffCord

– Listans ”oldie” blir ryska dark ambient-duon Reukoff. Låten Cord är hämtad från dubbelalbumet NullRaum, från 2016. Ljudbilden påminner om bulgariske Shrine och hans mästerliga album Ordeal 26.04.86 (också från i fjol). Tung, tung elektronik, som fräser och viner, blandas ut med ren musikalitet och känsla för melodi, och bildar ett vackert stycke melankolisk musik, alldeles oavsett genre.

 

Peter Puders är död

puders

 

I dag slås vi av nyheten att Peter Puders, Sveriges kanske främsta punk- och postpunkgitarrist, har gått bort, 58 år gammal. Under det sena 70-talet och det tidiga 80-talet spelade han med bland andra Henrik Venant i stilbildande Lundabandet TT Reuter, innan han flyttade till Stockholm och bildade postpunkbandet Commando M Pigg (sedermera blott Commando). Han var även verksam som studiogitarrist under 80-talet och spelade bland annat med Ulf Lundell.

Puders gitarrspel var kvintessentiell postpunk. Det var kallsvettigt, kantigt, intrikat och avigt. Lyssna på Buick Elektra, med Commando M Pigg, eller på Nostalgi (eller 2000 år) med TT Reuter. När man hör dessa låtar förstår man att Peter var den främsta bland den första vågen av svenska postpunkgitarrister. Och man hör klart och tydligt varför det var honom Imperiet ropade på, när de behövde någon som avlastade Thåström och dennes gitarrspel, mot slutet av Imperiets levnadstid. Frukten av det samarbetet blev Imperiets sista album, Tiggarens tal från 1988. På låtar som Jag är en idiot och Du är religion svävar Puders kolsvarta gitarrfigurer runt som spöken. Rolösa, svarta spöken. När Thåström 1989 blev soloartist hängde Puders med, och stannade vid Thåströms sida under stora delar av 90-talet, och spelade live och även då och då på skiva, med Peace, Love & Pitbulls. 2015 återförenades Commando M Pigg med det hyllade albumet När dom dumma har fest. Under senare år har Commando M Piggs basist Anders Karlsmark och Puders arbetat ihop på nytt material, bland annat en låt av dramatikern Måns Edwall, som dog förra året. Till TT hälsar Karlsmark att materialet kommer att ges ut.

Peter bodde sedan ett antal år åter i Lund. Att veta att jag under två års tid gått på samma trånga och pittoreska gator som denna svenska postpunkikon har varit hisnande, och känns i dag kanske ännu mäktigare. Peter går inte längre på Lunds gator, men var han än går, så önskar jag att det är med frid i stegen.

Tack.