The Gun Club: ny JLP-dokumentär + 482 MHz rankar deras 10 bästa låtar

jlp

Jeffrey Lee Pierce, den mytomspunna sångaren i lika mytomspunna rock’n’roll-bandet The Gun Club, är föremål för en ny dokumentär. Om detta skrev amerikanska musiksidan Pitchfork härom dagen. Filmen, som fått den träffande titeln Elvis from Hell, regisseras av tysken Heiko Lange och Jessica Andree. Filmen innehåller intervjuer med ikoner som Nick Cave, Iggy Pop och Mark Lanegan och täcker upp JLP:s liv från födsel till det alltför tidiga frånfället 1996. Visst låter det alla tiders? Det enda minuset är att den väntas ha premiär först nästa år. Och jag menar alltså 2020…

Senast en film om Gun Club eller Jeffrey Lee gjordes var 2006, då dokumentären Ghost on the Highway hade premiär. Den kan man se på YouTube.

Nyheten om Elvis From Hell gjorde förstås 482 MHz på saligt humör, och för att fira har jag satt ihop en lista över Gun Clubs tio bästa låtar. Varsågoda. Spellista i slutet.

 

10. Like Calling Up Thunder

År: 1982

Album: Miami

– Melodi och bröt, taggtrådsgitarrer och slide-gitarr, punk och country – allt samsas ypperligt väl på denna skönhet från bandets andra platta.

 

9. Nobody’s City

År: 1988

Album: The Breaking Hands (singel), senare utgiven på nyutgåvor av albumet Mother Juno

– Kåt, nästan slick, postpunkig funk om flykt, exil och ny kula.

 

8. For the Love of Ivy

År: 1981

Album: Fire of Love

– Vad som händer när kärleken som gått åt pipan och det livslånga utanförskapet till slut fått bägaren att rinna över. Sketen, misantropisk och guttural blues-punk från de som gjorde det bäst.

 

7. Death Party

År: 1983

Album: Death Party EP

– Gun Clubs allra vackraste mangel. Ett av hela 80-talets vackraste mangel.

 

6. Carry Home

År: 1982

Album: Miami

– Hemvändarblues á la Jeffrey Lee.

Although I’ve howled across fields and my eyes
Turned grey
Are yours still the same?

 

5. Yellow Eyes

År: 1987

Album: Mother Juno

– Självaste Blixa Bargeld (Einstürzende Neubauten), The Bad Seeds, m.m.) gästar med sin allra trubbigaste, taggigaste gitarr på denna annars väldigt snygga, souliga historia om svartsjuka och en inte helt sund kärleksrelation. Jag hade kunnat kalla den fantastisk, men det räcker inte till.

 

4. Sex Beat

År: 1981

Album: Fire of Love

– Rock’n’roll direkt från höften. Svettig, febrig, melodiös brunst-punk från LA:s allra sjabbigaste lakan. Fullständigt oemotståndlig oavsett när du hör den. Kan också mycket varmt rekommendera Osslers och Thåströms fantastiska cover Sexbit. Briljant översatt (tolkad) till svenska av Ossler och hämtad från dennes platta Desorienterad (2001).

 

3. The House on Highland Avenue

År: 1983

Album: Death Party EP

– Varmt och empatiskt om en icke namngiven seriemördare och dennes brott och offer. Refrängen träffar som en slägga:
There is no fire in your glass eye
There is no feeling when you’re done
And one day you will find out
What kind of monster you’ve become

 

2. The Breaking Hands

År: 1987

Album: Mother Juno

– Gun Clubs fjärde platta, Mother Juno, producerades av Cocteau Twins-gitarristen Robin Guthrie och ingenstans hörs det tydligare än på The Breaking Hands. Aldrig, vare sig förr eller senare, lät Gun Club mer atmosfäriska än här. Och vad de klär dem. The Breaking Hands är knäckande vacker i allt sitt skimmer och Jeffrey Lees melodisnille har kanske aldrig varit vassare. Fun fact: detta var den första GC-låten jag hörde, någon gång alldeles i kölvattnet av Skebokvarnsv. 209.

 

1. Mother of Earth

År: 1982

Album: Miami

– Mörkret som bodde i Jeffrey Lee uttrycktes väl knappast finare än på den här vemods-countryn. Här finns inga manér, inga utspel, inget skrammel att gömma sig bakom. Här hör vi en man, utled redan vid 24 års ålder, blotta sitt hjärta. I tried my best, but I could not, sjunger han. Men han kunde, och han fortsatte att bevisa detta i fjorton år till, innan det tog stopp för alltid.

Spellistan (något förändrad pga att vissa låtar saknas på Spotify):

 

Annonser

ÅRETS 20 BÄSTA ALBUM

Album

 

Jag tänker inte hålla er på halster längre. Ta ett djupt andetag – 482 MHz ger er…

Årets 20 bästa album. Varsågoda.

 

20. Tapheophobia Ghostwood

– Introspektiva gitarrfigurer blandas med abstrakta ljudkollage och bildar en tjock, tjock dimma av atmosfärisk och drömsk dark ambient. Storslaget utan att ta minsta plats.

 

19. Den Sorte DødBundløse Søer

– Den Sorte Død lever kvar i och finslipar alltjämt sina analoga världar, men på Bundløse Søer är tempot nedskruvat, humöret något tyngt, atmosfären ännu mäktigare. Det är fortfarande mörkt 80-tal, fortfarande filmiskt, men numera är det de tysta timmarna precis efter (zombie)apokalypsen som tonsatts. Och utvecklingskurvan pekar rakt uppåt.

 

18. Colter WallSongs of the Plains

– Visst, man kan klia sig i huvudet och mumla oroligt om gimmicks och image, men när det är så här innerligt och genuint är det knappt lönt. 22-årige kanadensaren Colter Wall må låta som någon som var 70 år 1960, och han gör musik därefter, men det är så innerligt och genuint att man inte kan annat än falla för det. Men jag vidhåller att det nu, efter några plattor förankrade i urgammal västerntradition, vore mycket intressant att höra Colter sjunga om något mer allmängiltigt och personligt. Detta uttryck har han fulländat.

 

17. Det JordiskaDet Jordiska

– En debut som bara växer och växer och ett band jag verkligen ser fram emot att följa. Det Jordiska sätter utan omsvep ord på allsköns neuroser och sjuka tankar man kan tänkas ha, och de gör det till skitig och mullrig rock’n’roll som rör sig någonstans mellan postpunk, punk och Velvet Underground. Inget annat band i Sverige anno 2018 låter som Det Jordiska.

 

16. Leon BridgesGood Thing

– När Bridges går ifrån sina allra mest tummade Sam Cooke- och Otis Redding-vinyler blir han plötsligt en mycket intressantare artist. Den här gången tycks förebilderna heta Curtis Mayfield och Michael Jackson, men året är trots allt 2018 och Bridges är oerhört bekväm med det – retroryktet till trots. Han har aldrig låtit bättre.

 

15. Reutoff feat. Deutsch NepalEating the Dust

– Ryska dark ambient- och postindustri-giganterna i Reutoff slår sina påsar ihop med svenske mörkermannen Peter ”Deutsch Nepal” Andersson och tillsammans kokar de ihop en samling domedagsstycken som svänger, skrämmer och bygger makalösa stämningar. Helgjutet.

 

14. Mount ShrineWinter Restlessness

Brasilianske dark ambient-artisten Mount Shrine skapar vacker musik av djupa, varma drones och stämningsmättade field recordings. Skivan frammanar bilder av ödslighet, hällregn och dimma så tjock att man kan krama om den. Ännu ett fantastiskt album från svensk-amerikanska dark ambient-labeln Cryo Chamber.

 

13. Mark Lanegan & Duke GarwoodWith Animals

– Lanegans och Garwoods andra album har mer gemensamt med Lanegans sentida soloplattor än deras första, ganska sköra giv ihop. Lanegans sträva, monotona blues dominerar ljudbilden och det är en av de mest helgjutna album Lanegan släppt. Och ett av de mest drömska.

 

12. Leila Abdul RaufDiminuition

– Dark ambient varvas med jazz, maskinpålägg och subtilt blås möter ödsliga pianon, vackra ljudkulisser balanserar tomrum och tystnad och vice versa. Diminuition är ett av årets vackraste album. Musik för timmen mellan natt och gryning.

 

11. Sevendeaths FT4C EP

– Borde varit med på EP-listan, kanske vissa tycker. Men med sina 53 minuters speltid går det inte att motivera, oavsett vad plattan heter. Och FT4C känns som ett album. Det där albumet man spelar precis efter att bomben fallit och askflingorna yr i luften och allt är grått och stilla.

 

10. I’m KingfisherTransit

– Jag har skrivit månget inlägg om I’m Kingfisher i år, så jag ska fatta mig kort. Svensk americana mår förträffligt år 2018 och längst fram i ledet går Thomas ”I’m Kingfisher” Jonsson. Med nakna nerver och ett hjärta som svallar över av kärlek skriver han underskön musik som hemsöks av Molina, Oberst, Jurado. Musik som skulle kunna vara komponerad av någon hjärtekrossad kofösare på en ranch i Wyoming, men som ju egentligen har mer med Värmland att göra. Sakta men säkert börjar fler och fler tas i besittning av Thomas storhet, färre och färre kan värja sig. Och det är helt i sin ordning.

 

9. Marissa NadlerFor My Crimes

– På sitt åttonde album, I utrymmet mellan förälskelse och uppbrott/utplåning, målar den fantastiska sångerskan/låtskrivaren Marissa Nadler upp sina sotiga och disiga goth-folk-historier vackrare än någonsin tidigare. For My Crimes är hennes bästa platta.

 

8. Inade The Nine Colours of the Threshold

– Årets bästa dark ambient kommer inte oväntat i form av tyska genierna i Inade och deras comebackplatta The Nine Colours of the Threshold. Som vanligt och precis som man vill ha det från Inade är soundet massivt, iskallt och hänförande. Som vanligt körs tunga maskinljud ihop med sprakande elektronik och mässande gränsgångarröster. Det låter uråldrigt och framtida på en och samma gång. Dröm och parallell verklighet. Rituellt och industriellt. Arrangemang som vältrar sig över en och genom tid och rum. Det är kolsvart, men oupphörligen fascinerande och förbannat bra.

 

7. Slowgold Mörkare

– Vissa är sylvassa på att sätta samman ett riktigt album. Amanda Werne vet hur man gör. Mörkare är en synnerligen genomarbetad och enhetlig platta, med minutiöst fokus rakt igenom. Och den saknar helt och hållet minsta utfyllnad. Varje ljud, varje gitarrslinga, varje synth, varje stavelse (inte minst), finns där för att de måste finnas där. Allting hänger ihop och alla ljud och alla ord är beroende av varandra. Och vilka ljud, dessutom. Och vilka ord. Om förra skivan Drömmar var drömsk prärierock med ett någorlunda fast grepp om ljuset är Mörkare, well…mörkare. Den sömnlösa natten efteråt, där det klassiska Slowgold-soundet blandas ut med nattsuddar-toner á la 50-tals-Sinatra och Cure-atmosfärer. Fullständigt briljant.

 

6. John Prine The Tree of Forgiveness

– Han är 72 bast, John Prine. Han har levt, han har stirrat döden i vitögat mer än en gång, och det hörs. Rösten är väderbiten, kanske inte lika kraftfull som förr om åren, men när John Prine sjunger, då lyssnar man. År 2018 är John Prine den lilla människans främste företrädare. Han sjunger om vanliga människors vanliga vedermödor och han gör det med djup empati och mycket värme. The Tree of Forgiveness är Prines första skiva med nyskrivet material på 13 år och man hoppas ju att det kommer fler. Han har väl aldrig låtit bättre.

 

5. Anna Von HausswolffDead Magic

– Anna går från klarhet till och klarhet och levererade 2018 sitt bästa album hittills. Dead Magic är en hänsynslös och särdeles vacker samling hinsideshymner. En perfekt uppbyggd värld av djup skog och svarta orgelklanger, och där en trollbindande röst lockar en längre och längre in, tills man vare sig vill eller kan hitta ut.

 

4. Cursive Vitriola

– Av alla comebacker år 2018 (och det finns ju ett antal mäktiga att välja bland) gör mig nog Cursives allra gladast. Ett mycket kärt favoritband för mig, som efter en rad undermåliga skivor i höstas kom tillbaka med sitt bästa album på minst 15 år. Borta är de överjästa produktioner, obefintliga melodier och ansträngda teman som i olika grad tyngt ner de tre senaste albumen. Vitriola är i stället fokuserad, förtätad, helt utan dödkött och med en produktion som både är krispig och karg. Sångaren och låtskrivaren Tim Kasher låter mer inspirerad än på många år och hans låtar är kompromisslösa uppgörelser – med samtiden och med det egna jaget. Det är en svart (men ack så sann) bild av samhället som han målar upp på Vitriola. Samtidigt har väl förfallet aldrig låtit vackrare eller mäktigare än här.

 

3. Grouper Grid of Points

– En skiva jag inte kan få nog av. Fråga mig närhelst på dygnet om jag skulle vilja kliva in i Liz Harris regndisiga och djupt vemodiga Pacific Northwest-värld, gömma mig i de brusiga tomrummen mellan de ödsliga pianoanslagen, och svaret blir varje gång ett rungande ja. Grid of Points må bara vara 21 minuter lång, men det är 21 perfekta minuter.

 

2. The Good, the Bad & the QueenMerrie Land

– Brexit och det öppna Storbritanniens fall fick Damon Albarn att ge sig ut på en resa runt öriket som fostrat honom, samla ihop den magnifika ”supergruppen” The Good, the Bad & the Queen för första gången sedan 2007 och skriva vad som torde vara sitt bästa album i karriären. Merrie Land är ett fulländat album, fyllt av kvintessentiellt engelska sånger stöpta i dub, pop, folk, music hall och den sorg som infinner sig när man inte längre känner igen sitt eget hem och när de anständiga värderingar man trott på i hela sitt liv kastats ut med badvattnet.

 

1. Sällskapet Disparition

– Etta. För hur de får vår europeiska skymning att kännas lite mindre ensam, lite mindre hotfull. För Andrea Schroeder och hur hon lyckas axla den thåströmska manteln. För Thåströms knappt verkliga, men helt igenom magiska, gästspel på L’Autostrada. För Osslers förtvivlade, undersköna gitarrer på nyss nämnda L’Autostrada. För den berusande drömskildringen i Tiefenrausch. För de perfekt frammejslade stålverksklangerna i Wandler. För gitarrerna, för mullret, för Hellbergs livsfarliga högspänningselektronik. För de svartvita bilderna. För associationerna. För helheten. För Hellbergs och Osslers särställning i svenskt musikklimat, där ingen eller inget låter som dem utom just de själva. För inspirationen. Tack.

***

Och där var 2018 över. 2017 var ett legendariskt musikår, men 2018 bjöd upp till match. Nästa gång vi hörs skriver vi 2019, och vad som där väntar vet ingen.

Gott slut!

/N

 

Årets 20 bästa låtar

ÅRETS20 (kopia)

Albumlistan dröjer ännu några dagar, men håll tillgodo med en redogörelse över 2018 års 20 bästa låtar. Idel fullträffar. Här samsas drömpop med americana, postpunk med taggig indierock, veteraner med debutanter, ikoner med underdogs. Förlamande mörker möter gränslös romantik. Precis som det ska vara. Varsågoda.

PS! Spellista här och i slutet av inlägget.

 

20. Band AparteGravity’s Rainbow

– Jangly engelsk drömpop möter postpunkig goth på kaliforniska stränder – och resultatet är både monokromt och bländande.

 

19. Rottenheim Everything

– En akustisk gitarr tar plats i Rottenheims ljudbild, men diset och drömskheten skingras inte. Rottenheims formkurva fortsätter att peka uppåt, och det enda vi kan begära av dem nu är högre produktivitet. En låt om året är frustrerande lite.

 

18. Advance BaseDolores and Kimberly

– Owen Ashworth är fortfarande, 15 år efter genombrottet som Casiotone for the Painfully Alone, en mästare på melankoliska vardagsbetraktelser, där vanliga människor drabbas av vanliga saker och livet förändras. Dolores and Kimberly, höjdpunkten från årets platta Animal Companionship, är ett utmärkt exempel på detta.

 

17. The Mary OnettesWait Out a Ghost

– B-sidan till comebacksingeln Cola Falls är urstark, klassisk Mary Onettes-pop och bland det bästa de givit ut. Lika mycket 2018 som 1984. Somrig och skimrande, men med tungt hjärta.

 

16. Mirny MineBad

– Gotländsk ödslighet och kyla – och oändligt med skönhet – utgör debutanten Anna Sundströms absolut bästa låt. Alla vi som saknar Skriet får här vårt lystmäte.

 

15. Damien JuradoAllocate

– Årets kanske bästa soul kommer något oväntat från americana-maestron Damien Jurado. Men det är bara att tacka och ta emot.

 

14. Johnny MarrHi Hello

– Call the Comet, Marrs tredje soloplatta, är hans mest experimentella och sannolikt hans bästa. Men lik förbannat är det den Smiths-doftande Hi Hello som är dess höjdpunkt. Marr visar här alla efterapare vem som är kungen av indiegitarr.

 

13. Blå timmenIoánnina

– Den sofistikerade, drömska postpunken som utgjorde fjolårets singlar bereder här plats åt en massivare, stundtals nästan postrockig, ljudbild – och resultatet får en att tappa andan.

 

12. Boygenius Me and My Dog

– Phoebe Bridgers, en av fjolårets allra mest imponerande debutanter, går från klarhet till klarhet på ”supergruppen” Boygenius debutplatta. Me and My Dog, hennes komposition, är typiskt personlig och vemodig Bridgers-folk – här kryddad med vackra harmonier och tunga gitarrer, signerade bandkamraterna Julien Baker och Lucy Dacus.

 

11. Morrissey Never Again Will I Be a Twin

– Den bästa av de tre nyskrivna bonuslåtarna från nyutgåvan av Low in High School. Skriven ihop med bassisten Mando Lopez – och det hörs. Basen mullrar och gungar sexigt och suggestivt genom hela denna mörka och atmosfäriska historia om förlust, identitet, kärlekens omöjlighet och mänsklighetens meningslöshet. Klassisk Moz, som ni förstår.

 

10. I’m KingfisherCan’t Wait for the Future

– Skört, bitterljuvt och väldigt personligt från en av de finaste och mest innerliga låtskrivarna och artisterna vi har. På Can’t Wait for the Future, kniven mot strupen den bästa låten från finfina plattan Transit från i våras, lär han oss om livet och man lyssnar lyhört.

 

9. The AmazingPull

– The Amazing bygger en bro mellan The Cures Disintegration och Slowdives Souvlaki. Som en grådisig dag mitt emellan dröm och vaka, med lika delar vemod som hopp i hjärtat.

 

8. Cursive It’s Gonna Hurt

– Ett styrkebesked och en comeback utan dess like från Tim Kasher & co. Nya plattan är en av deras allra bästa och detta är dess höjdpunkt. En modernt förankrad återgång till det klassiska Cursive-soundet från tidigt 00-tal.

 

7. Azure RayPalindrome

– Ännu en stark comeback. Det är skört, sorgset och atmosfäriskt, och Maria Taylor sjunger med en röst som kan rädda liv och krossa hjärtan. Precis som hon alltid gör.

 

6. Stars One Day Left

– Från ojämna kanadensarna i Stars vet man aldrig vad man får, men One Day Left är en mästerlig, sorgsen, poplåt om kärlek som gått om intet och de sista skälvande timmarna innan allt är historia. Wow!

 

5. Sällskapet L’Autostrada

– Introts tribal-rytmer, Hellbergs kokande, brinnande högspänningselektronik, Osslers åskmolnsgitarrer. Schroeders mässande sång om att alltid vara på väg, aldrig stå still. Thåström, som likt en osalig ande fladdrar in och ut ur låten, och utan att säga särskilt mycket säger mer än vad många andra skulle förmå. Tempot. Intensiteten. L’Autostrada är en upplevelse. Ljudet, känslan av ett förlösande uppbrott. L’Autostrada är att dundra fram på Autobahn eller E 40. Bort, iväg, ifrån. 2018 var året då Sällskapet kom tillbaka – och de gjorde det med besked. L’Autostrada är ett exempel på detta.

 

4. Amigo the DevilCocaine and Abel

– Hänsynslös och rå självuppgörelse i americanaskrud, som träffar som en slägga oavsett hur många gånger du än lyssnar. Att den bygger på sorg snarare än ilska, och att denna sorg även genomsyrar låtens subtila men urstarka melodi, gör den bara än mer drabbande. Amigo slog i år in på en mer privat stig, som jag hoppas att han håller sig på framöver.

 

3. John Prine Summer’s End

– Förlust, saknad, längtan. Bekanta teman,  här i en lika bekant folktappning, men framfört av en man med så mycket pondus, levnadsärr och hjärta att det känns som man hör allt för första gången. 2018 är i sanning återkomsternas år, och John Prine är utan tvekan en stor del av det.

 

2. The Good, the Bad & the QueenRibbons

– I min översvallande lyriska recension av albumet Merrie Land skrev jag följande om Ribbons: ”En otröstligt sorgsen folkballad, med en melodi som vilken annan låtskrivare som helst skulle gå över lik för. Till ett skört komp (och den där melodin som man inte kan nämna för många gånger) vecklar ett mästerverk om brittiska traditioner, gemenskap, tillhörighet och förlust (av detsamma) ut sig. Och om någon någonsin tvivlat på om Damon Albarn är sin generations bäste sångare behöver denne någon endast lyssna på Ribbons. Själv tvivlar jag bara på om Damon någonsin sjungit bättre än vad han gör här.” Ribbons är ett mästerverk, precis som hela plattan, och därtill tre minuter koncentrerad engelskhet.

 

1. Conor OberstNo One Changes

– Om detta makalösa stycke musik och lyrik har jag redan skrivit spaltmeter: dels i fjol och tidigare i år när den ännu var en outgiven, gömd pärla på YouTube, och dels härom månaden när den (äntligen) gavs ut som singel. Jag ska inte återupprepa mig (igen), utan bara understryka att när Conor Oberst når sin fulla potential är det inte många som rår på honom. Vilket vi klart och tydligt ser här. No One Changes förtjänar att nämnas i samma andetag som tidigare Conor-mästerverk som Gold Mine Gutted, Going for the Gold och Amy in the White Coat.

Spellista:

IMPERIET, 30 ÅR SENARE: Deras 30 BÄSTA LÅTAR

imperiet30

I februari 1983 var Ebba Grön ett avslutat kapitel. De hade börjat bli tonårsidoler och Thåström, ihop med trummisen Gurra och Ebbas fjärde medlem Stry, drog i nödbromsen. Tillsammans med Madhouse-basisten Christian Falk och saxofonisten Per Hägglund bildade de Imperiet. Redan under Ebba-tiden hade Thåström och Stry experimenterat med nya sound under namnet Rymdimperiet, och som Imperiet skulle dessa nya sound få fritt spelrum. Redan i september 1983 släpps Imperiets första album Rasera. I september 1988, efter fyra fullängdare, splittras de. Åren däremellan är de Sveriges ohotat största rockband. De spelar på fritidsgårdar och klubbar, och de fyller ishallar, folkparker och festivalscener. Säljer drivvis med plattor (men tjänar knappt ett öre själva). De älskas och hyllas, men de skälls också ut för att vara pretentiösa och dryga.

Bland otaliga Thåström-fans och rockälskare i dag hyllas de som något av de bästa Thåström varit inblandad i. Jag förstår dem. Imperiet är utan tvekan hans mest lättlyssnade kapitel. Sånt gillar folk. Själv tycker jag att Imperiet, ihop med den tidiga solokarriären, är hans tveklöst mest ojämna period. De saknade Ebbas nerv och närvaro. De föll offer för mitten av 80-talets inspelningsteknik och som en följd av det låter en stor del av deras produktion daterad i dag (och har egentligen så gjort i 25 år). Samtidigt var de vansinnigt vassa på melodier och deras intresse för sound och arrangemang kan man inte annat än buga och bocka inför. Texterna, sedan, pendlade ständigt mellan geniala och andefattiga, träffsäkra och pekoral, och ibland drunknade de i symbolism och fyndigheter. Det är, kort sagt, frustrerande att lyssna på Imperiet, vilket jag inte alls upplever med Ebba Grön, som kanske inte varierade sitt sound eller sin tematik lika mycket heller, men som likväl knappt spelade in en halvdan ton. För att inte tala om Thåströms oantastliga soloproduktion de, åtminstone, senaste 16 åren (men om den har jag redan orerat tillräckligt – se här).

Men samtidigt, någonstans, älskar jag ju Imperiet. De var ojämna, visst, men Thåströms lägstanivå är ju nästan högre än genomsnitts-rockerns högstanivå. Jag var 15 och Ebba-tokig när jag upptäckte Imperiet. Lånade Greatest Hits-cd:n av en kompis, men precis när jag kommit in i den ville han ha den tillbaka, det aset. Ett par år senare fick jag en bland-cd av en äldre kusin (som dessutom sett dem live på 80-talet! Jag var mäkta imponerad!) och saken var klar. I mina unga år älskade jag Imperiet förbehållslöst, och det är tack vare den där bland-cd:n. Den innehöll deras deppigaste grejer, mycket från Synd och Tiggarens tal, och jag som börjat upptäcka The Cure och Joy Division var mer än nöjd. Jag har fortfarande kvar den där cd:n.

imperietdojan

11 september i år var det 30 år sedan Imperiets sista konsert på svensk mark. För att högtidlighålla detta jubileum ger jag er här, något försenat, deras 30 bästa låtar, med kommentarer. Varsågoda.

 

30. …när vodkan gjort oss vackra

År: 1988

Album: Tiggarens tal

– En Flyktsoda för dagen efter. När festen är slut och bara slumpen är kvar. Man slickar i sig det sista och hoppas på det bästa.

 

29. Moderna män

År: 1988

Album: Blå himlen blues

– 80-talets egocentriska go-getters besjungs kyligt i denna poppiga postpunk-dänga. Imperiets sound beskylls ofta för att snabbt ha blivit daterat (senast för några stycken sedan av mig själv), men det finns exempel på låtar när 80-talssoundet lyckas låta tidlöst. Moderna män, med sin luftiga produktion och kalla synthar är ett bra exempel på just detta.

 

28. Den nya dansmusiken

År: 1983

Album: Alltid rött alltid rätt (singel)

– Skriven av Stry Terrarie och Peter Ivarss. En fortsättning på Vad ska du bli och en föregångare till Ståaldrigstill. Svängigare än förstnämnda, kåtare än sistnämnda.

 

27. Running in the Rain

År: 1988

Album: Imperiet (engelsk)

– Per Hägglund har sagt att Imperiets engelskspråkiga platta var ”en kil rakt ner i bandets själ”. I hopp om att slå utomlands skeppades de ner till Holland för att spela in gamla låtar på nytt, när de kanske borde ha satsat allt på ett nytt, helgjutet, svenskt album i stället. Det engelskspråkiga albumet och utlandslanseringen floppade rejält, men ett par låtar fick de till. Bäst är Running in the Rain, en av de första de spelade in. Den är en engelsk version av Rymdimperiets hit Vad pojkar vill ha. Borta är det springsteenska soundet, som var en stor del till varför originalet var så bra. I stället är den stöpt i ganska tidstypisk, halvsynthig skrud och känns i största allmänhet tillrättalagd. Trots detta är det en riktigt bra låt, med en nerv och ett uns av passion som annars helt saknas på engelska plattan.

 

26. Balladen om briggen Blue Bird av Hull

År: 1985

Album: Märk hur vår skugga/Briggen Blue Bird av Hull (singel)

Evert Taubes ödesmättade berättelse om den fördömde sjömannen Karl Stranne från Smögen blir i Imperiets händer ett gothigt och vindpinat ambient-jazz-nummer – 22 år innan Sällskapet fulländade uttrycket med debutsingeln Nordlicht.

 

25. Kung av jidder

År: 1988

Album: Tiggarens tal

– En atmosfärisk redogörelse över självförakt, skriven av Falk och Thåström. En av Tiggarens tals bästa texter.

 

24. Tonårs-Jesus

År: 1985

Album: Blå himlen blues

– Imperiet när de är på sitt allra bästa pop-humör!

 

23. Cold Turkey (live)

År: 1985

Album: 2:a augusti

– Har en svensk artist någonsin sjungit rock på engelska bättre eller mer övertygande än vad Thåström gör här? Svaret är blankt NEJ. Även om man bortser från det faktum att uttal och frasering sitter som en smäck finns här en närvaro och känsla för både text och musik man annars kan glömma från svenska rocksångare som ger sig på att härma sina engelskspråkiga idoler – i synnerhet 1985. John Lennons original är helt igenom fantastiskt, men Imperiets cover river i hälarna.

 

22. Cosmopolite

År: 1986

Album: Synd

– Döpt efter (och kanske utspelad på) gamla Café Cosmopolite – haket i Klara-kvarteren där bland andra Nils Ferlin hängde. En tillflyktsort för tänkare och intellektuella i Stockholm i början av 30-talet. Och det är om just tillflykt som Thåström sjunger i det här franskklingande numret.

Vi behöver inget utifrån, vi har gin och magnecyl, vi talar i tungor, sjunger våra sånger.

 

21. Offret

År: 1986

Album: Synd

– Imperiet när de är som mest atmosfäriska. Men om vad texten handlar har jag ingen aning. Och visst är den lite för lång. Och kanske är jag för generös med den här placeringen…men en fin låt är det.

 

20. 19Hundra80Sju

År: 1987…

Album: 19Hundra80Sju (singel)

– Imperiet goes maskin-rock – och gör det med bravur. En fingervisning mot vad som komma skulle, bara några år senare.

 

19. (Kom ihåg) den fria världen

År: 1983

Album: Rasera

– Ett av de starkaste och bästa exemplen på att Ebbas själ aldrig dog. Kom ihåg är en svettig och konfrontativ uppgörelse med den moderna tillvaron och pseudo-friheten den saluför. Den är också en hyllning till alla de som står upp och emot.

Ditt blod är vin, till och med nitroglycerin!

 

18. Var e vargen

År: 1986

Album: Var e vargen (singel)

Vad är vargen, är väl frågan man bör ställa sig? Är det ryssen, det röda spöket som gäckade västvärlden under merparten av 1900-talet – inte minst under 80-talet? Eller är det revolutionen som aldrig kom, trots att Wiehe och proggarna sjöng sig hesa om den? Oavsett är Var e vargen en lysande rocklåt, som fick nytt liv dels under Peace, Love & Pitbulls 90-tal och Thåströms 2000-tal (senast i somras).

 

17. Personliga Persson

År: 1988

Album: Den flygande holländaren

– Det är ingen lätt match att trumfa Cornelis mästerliga originalversion om den alkoholiserade och självbelåtna kvinnomisshandlaren Persson, men Imperiets febriga goth-kabaré-version ger den en god match. Utgiven på en hyllningsplatta till den då nyligen avlidne skalden.

 

16. Erotisk politik

År: 1988

Album: Tiggarens tal

– En av Imperiets bästa, rena rocklåtar, och en av Thåströms allra bästa sånginsatser. Här ger han allt och får 100% utdelning. Anglosaxiska idoler som Iggy Pop är inte längre ouppnåeliga väsen – de är jämlikar. 

Titeln är hämtad från Jim Morrison, som refererade till sitt band The Doors som ”erotic politicians” i en intervju från 1968.

 

15. Rasera

År: 1983

Album: Rasera

– ”Det var några [skinheads] som brände kors och tände eld på hus där chilenska familjer bodde. Så invandrarna samlade ihop hundra man och sedan röjde de skinsen som ingenting. Skinsen vågade inte gå ut efter det. Det var skitkul.” – Thåström om låten Rasera, i en intervju med tidningen Recension, 1983. 35 år senare, när extremhögervindar blåser starkt och flyktingförläggningar brinner, känns Rasera som en av Imperiets allra mest relevanta låtar.

 

14. Rock’n’Roll e död

År: 1987

Album: 19Hundra80Sju (singel)

– Här experimenterar Imperiet med instrumentering och arr och visar på intet vis hur rocken skulle vara död. I deras händer, 1987, levde den och kändes fräschare än på länge.

 

13. Århundradets brott

År: 1985

Album: Blå himlen blues

– 1984 sattes Thåström på kåken för vapenvägran. Där, på Svartsjöanstalten i Ekerö kommun, skrev han flertalet av låtarna på Blå himlen blues. Paradnumret från fängelsevistelsen är förstås Århundradets brott. Och vare sig förr eller senare har Thåström eller Imperiet låtit mer Eldkvarn än vad de gör här.

 

12. Märk hur vår skugga

År: 1985

Album: Märk hur vår skugga/Balladen om briggen Blue Bird av Hull (singel)

– Tidernas största backfire? 1985 hade Imperiet gått och blivit lite för stora. De bestämde sig för att ge ut ett par mörka, långsamma och mycket suggestiva tolkningar av gamla svenska visklassiker, för att få lite andrum och dra ner på populariteten. Det gick sådär. Bellman-tolkningen Märk hur vår skugga blev deras i särklass största framgång och den låg på Svensktoppen i hela 19 veckor mellan december -85 och april -86. Efter den hitten visste alla, inklusive taxichaffisar och tanter på Konsum, vem Thåström var. Vill man fjärma sig från mainstream-populariteten krävs hårdare tag än så, vilket svenska folket blev varse under 90-talets början.

 

11. Du ska va president

År: 1984

Album: Du ska va president (singel)

– Imperiet kanaliserar The Clash och hyllar upproret och utanförskapet i låten som är en av deras mest ikoniska.

 

10. Innan himlen faller ner

År: 1986

Album: Synd

– En fantastiskt vacker uppmaning till alla eftersatta att resa sig upp och ta för sig, för allt är ändå på väg åt helvete.

 

9. Guld och döda skogar (live)

År: 1985

Album: 2:a augusti

– Egentligen ett ganska torrt och lättglömt albumspår på Rasera, men som på liveplattan 2:a augusti blir ett tungt och ödesmättat synthnummer. Miljöpartiet må ha bildats 1981, men miljöpolitik har aldrig låtit sexigare eller coolare än i händerna på Imperiet.

 

8. Du är religion

År: 1988

Album: Tiggarens tal

– På Du är religion är jaget djupt missnöjd över sin livssituation; han lever i en spökstad, vill inte möta livet, tål inte sin egen spegelbild, är tärd av skuld och tigger desperat efter ett uns av glädje. Det är mörkt, men melodiskt, atmosfäriskt och faktiskt lite svängigt. Imperiets sista platta, Tiggarens Tal, är deras mörkaste, och detta är ett av de bästa exemplen på det.

 

7. Alltid rött alltid rätt

År: 1983

Album: Alltid rött alltid rätt (singel)

– Imperiets debutsingel. En nervig, blodröd programförklaring, med hjärtat bultande på utsidan. Hårdare och mer konfrontativt än det mesta Ebba gjorde de sista åren. Bäst är ändå Thåströms blizkriegsversioner från turnéerna -99 och -02.

 

6. Kriget med mig själv

År: 1984

Album: Imperiet (Mini-LP)

– Alla tiders självföraktaranthem! En av de första Imperiet-låtarna jag föll för – och inte undra på. Och en av få Imperiet-låtar som inte låter det minsta daterad. Både text och musik kommer leva för evigt.

 

5. Kom kom

År: 1984

Album: Du ska va president

– En av Thåströms tidigaste kärlekslåtar. Och även om texten emellanåt är rätt pajig, så är detta en grymt fin låt. Varm, innerlig, med en fantastisk melodi (starka melodier var i sanning ingen bristvara i Imperiet!). Och rotar man lite i texten hittar man trots allt några riktigt fina rader, till exempel: Var en nyhet bland det gamla, när man tröttnat på allt det andra.

 

4. Blå himlen blues

År: 1985

Album: Blå himlen blues

– Thåström har gjort många låtar om vattenhål, fristäder, tillflyktsorter och murar. Han vet hur tillvaron ser ut och han vet att det behövs något att fly till. Man kan argumentera för att detta är en av de första av dessa låtar. Det är atmosfäriskt, det är 80-tal, det är fantastiskt moody och snyggt. 2002 framförde Thåström en version av låten som av undertecknad betraktas som den ultimata. Den återfinns på live-skivan På Röda Sten.

 

3. Saker som hon gör

År: 1986

Album: Synd

– Saker som hon gör har en typisk 80-tals-ljudbild. Det är stora trummor, feta synthar, det är melodramatiskt, och med en stor refräng – men det funkar! Denna typen av drömsk, atmosfärisk,  alternativ 80-tals-rock har haft en revival så länge nu att det känns som att den aldrig blivit omodern. Väldigt häftigt, och därtill en väldigt vacker låt. Dessutom en av inte jättemånga Imperiet-låtar som faktiskt låter bättre med Imperiet än med solo-Thåström. Han har ju annars en tendens att förbättra de gamla Imperiet-pärlorna så till den grad att originalen om inte bleknar åtminstone hamnar i skymundan.

 

2. Jag är en idiot

År: 1988

Album: Tiggarens tal

– En hänsynslös och blodig uppgörelse med sig själv och de tvivelaktiga handlingar man gjort sig skyldig till: svek, falskhet, egoism. Per Hägglund, saxofonist, keyboardist, den som hade bäst och mest kontakt med skivbolag och det administrativa i bandet, och inte minst en nära vän till Thåström, hade inför Tiggarens tal fått sparken. Thåström mådde skit över detta. Jag är en idiot är resultatet.

Imperiet har aldrig låtit argare eller mer skoningslösa än här. 14 år senare skulle Thåström fullända låten på Röda Sten i Göteborg. Den versionen hör till de allra, allra bästa Thåström-inspelningar som släppts.

 

1. Österns röda ros

År: 1986

Album: Synd

– Imperiets hatlåt till staten Israel. Finns i en rad olika versioner. Imperiets albumversion är pampig och vacker, deras liveversioner var råare (Oviken -88 kan vara den ultimata), och under Thåströms turné våren 2015 gjordes den i en närapå dansant tappning. En låt som ständigt får nytt liv, och ständigt är aktuell (inte minst på grund av att Gaza-konflikten aldrig tycks lösas).

Jag kämpade med att välja mellan denna och Idiot. Det har alltid varit en kamp mellan dessa två för mig. Jag kan inte säga säkert säga varför jag valde Österns. Kanske är det inte svårare än att detta är den Imperiet-låt jag oftast vill höra. Kanske är det melankolin och det atmosfäriska soundet som gör det. Eller så är det sångmelodin och ackordbytena. Kanske spelar det mindre roll. Men att det är Imperiets bästa låt, det är jag helt med på.

 

***

Här kommer en spellista (och eftersom Running in the Rain saknas på Spotify tog jag i stället med originalet Vad pojkar vill ha):

 

 

BÄST JUST NU: skarven juli/augusti 2018

Hettan gör slafs av hjärnan. Jag uppdaterar med alltför grovt tilltagna mellanrum. Men musiken fortsätter trots allt att strömma in. Här är ett axplock av det bästa av det nya jag hört sedan vi senast hördes av.

 

Band Aparte To the House of Stairs (EP)

– Los Angeles-bördiga Band Apartes senaste EP är en ursnygg blandning av Joy Divisions urbana kyla, The Cures strama minimalism anno Seventeen Seconds, vemodiga jangle-gitarrer som ekar Johnny Marr och Sarah Records, och så lite hederlig popkänsla på det. Bäst är den vemodiga gitarrpopen i Gravity’s Rainbow, som enligt bandet själva handlar om falska ledare och hur svårt det är att finna mening i tillvaron, när Tredje världskriget ständigt hotar. EP:n är deras första släpp sedan hyllade debuten Memory on Trial från 2016.

 

J.G. SparkesFerrero Roche Limit 

– James Buchanan, som Sparkes egentligen heter, är en engelsk oljudsmakare bosatt i Stockholm. Skickligt skapar han sällsamt vackra ljudlandskap, som gränsar mellan hotfull dark ambient och drömsk ambient-drone ála Rafael Anton Irrisarri och Anduin. Buchanans maskiner skär loss strimmor i mörkret och låter ljuset sippra in. Resultatet är imponerande och man vill genast ha mer.

 

Mount ShrineWinter Restlessness (album)

– Ständigt makalösa dark ambient-labeln Cryo Chambers senaste släpp. Bakom namnet Mount Shrine döljer sig en okänd man(?) (av den suddiga bilden att döma) från Rio De Janeiro. Winter Restlessness är hans debutalbum och består av djupa, varma drones och stämningsmättade field recordings. Skivan frammanar bilder av ödslighet, hällregn och dimma så tjock att man kan krama om den. Ännu ett fantastiskt album från svensk-amerikanska Cryo Chamber.

 

Mark Lanegan & Duke GarwoodScarlett

– Senaste smakprovet från Lanegans och Garwoods kommande andra skiva, och det lovar mycket gott, precis som de två föregående singlarna gjort. Där första skivan, Black Pudding, drog åt ett akustiskt folkbaserat sound tycks kommande uppföljaren With Animals ha mer med Lanegans soloalster att göra. Det är släpig, monoton och murrig blues för hela slanten. Och det är mycket bra. Lanegan själv har sagt att ”Scarlett is a fever dream soundscape born from a banquet of Scarlett Johansson movies.”. Fascinerande. With Animals ser ut att bli sensommarens bästa platta.

 

A Perfect Friend (band)

– Omgångens ”oldie” är Thomas ”I’m Kingfisher” Jonssons och CJ Larsgårdens indietronica-/folktronica-/ambient-band från det sena 00-talet. De släppte två skivor, den självbetitlade debuten 2007, och uppföljaren Timber and Modern Ways från 2009, och båda är helgjutna från början till slut. Det är djupt atmosfäriskt, knastrigt, varmt, inbjudande, psykedeliskt och väldigt vemodigt. När de är som bäst, som i den fantastiska Picture, från debuten, påminns jag om Bright Eyes mest experimentella stunder. Ibland, som på uppföljarens höjdpunkt Maple, känns det som om Sällskapet byggt upp sin maskinpark djupt inne i de värmländska skogarna, i stället för nere i Centraleuropa. Jag önskar att jag hade upptäckt det här bandet när jag var 22. Men bättre sent än aldrig. Tack till T för tipset.

Bäst just nu: juli 2018 – THÅSTRÖM LIVE

IMG_3602
Thåström, här med Niklas Hellberg t.v. och Mikael Nilzén t.h., på Sofiero i Helsingborg, 12/7 2018. Foto och redigering: Niklas Lövgren

Mycket har sagts om Thåström i allmänhet och liveartisten Thåström i synnerhet – inte minst har jag själv sagt och skrivit en herrans massa redan. Men behovet pockar nu igen. Sveriges bästa liveartist är ju åter ute på vägarna, som vanligt kompad av Sveriges bästa liveband. I torsdags förärade de den skånska sommarkvällen med ett besök på Sofiero i Helsingborg. Denna ”bäst just nu” ägnas helt åt Thåström.

Som sagt, mycket har sagts. Men så sitter man där igen. Hur många gånger har man inte gått igång på det faktum att det i år är 40 år sedan han debuterade med Ebba Grön och att han trots detta hisnande faktum sjunger bättre, är snyggare och en bättre låtskrivare och liveartist än han någonsin varit? Hur många gånger? Tusenfalt. Hur många gånger har man inte tjatat sig hes om bandet, bestående av Niklas Hellberg, Pelle Ossler, Rockis Ivarsson, Anders Hernestam och Mikael Nilzén? Detta urtajta band, lika samspelt och dovt som Bad Seeds, lika skramligt, när behovet finns, som Gun Club anno Fire of Love. Hur många gånger har man frågat sig själv hur det är möjligt att gång på gång bli så knäckt av en konsert med en artist man sett så många gånger att man måste sätta sig ner i lugn och ro och verkligen räkna efter för att själv fatta hur många gånger det rör sig om? Det är ingen idé att undra. Det är bara att acceptera. Svaret är samma nu som det alltid har varit: så länge livet finns, så länge vedermödor och demoner finns, så länge det ligger högar av fastbundna emotioner på själens skrov, som bara väntar på att få sprängas loss – just så länge finns behovet av att se Thåström, så länge finns behovet av att prata om Thåström. Och nu gör jag det alltså igen.

Jag såg Thåström med band i torsdags i Helsingborg. Jag såg dem två gånger i höstas, I Köpenhamn och i Stockholm, på den bejublade turnén som direkt följde släppet av nionde soloalbumet Centralmassivet. Och faktum är att, trots att dessa höstspelningar var grymt tighta och bra, som alltid med Thåström, så var torsdagens spelning någonting särskilt. Och det krävs ju en särskilt bra artist för att en utomhuskonsert, en sommarkväll, på ett stort ställe som Sofiero, ska bli bättre än en inomhuskonsert på ett litet ställe som Vega i Köpenhamn. Typiskt Thåström att vara så märkligt bra.

Det var som att allt det de gjorde i höstas även gjordes i torsdags – men med tyngre, ännu mer övertygande, emfas. Hammarslagen slog hårdare, sjönk djupare ner. Demonerna, var och en av dem, jagades på flykt. Känslorna sprängde banden och flög iväg, lättade. Fötterna lyfte från marken. Det var en urladdning. Det var som regn efter hundra dar av torka. Allting som företogs räckte hela vägen fram och klättrade ytterligare en nivå. Jag har sett det förr från det här gänget, men inte sedan det gyllene året 2015.

Öppningslåten Körkarlen var precis så dansant och ljus, och pulserande och svartskimrande, som den ska vara. Ingen sjunger blues som Jeffrey Lee Pierce, som egentligen aldrig varit en favoritlåt, kan man tycka att man hört till leda, men lik förbannat uppvisar den tecken på evigt liv vid varje konsert – så även på Sofiero. Beväpna dig med vingar var som så ofta i en klass för sig. När man, som jag, pratar om Thåström som exorcist, som någon som driver ut djävulskap och räddar en från mörkret, då är det inte sällan Beväpna dig med vingar man har i åtanke. Den låten, särskilt när den framförs live, sliter upp en ur dyn och kastar iväg en mot himlen. Allra bäst blir det när Thåström släpper loss under Gun Club-partiet. I torsdags gjorde han det. Så förlösande och rått.

En låt jag ofta känner att jag skulle kunna leva utan, vad gäller livekonserter, utan att jag för den skull tycker att den är annat än en riktigt bra låt, är St Ana Katedral. Men i torsdags lät den vitalare, mer angelägen och tyngre än på länge. Kanske någonsin. En annan stor höjdpunkt var southern gothic-mästerverket Om Black Jim, som med den här turnén gjort en efterlängtad comeback. Har någon annan svensk textförfattare skrivit en bättre text om döden? Sällan. Det var andakt när Thåström framförde den i torsdags. Men den är så fin och den river upp så mycket hos så många att publiken till slut inte kunde hålla sig utan exploderade i ett slags försiktig allsång om den obevekliga och stränga döden. Att Alltid va på väg också gjort comeback med den här turnén känns bara vettigt. Få låtar symboliserar Thåströms hela väsen som den låten. Rörelsen, vägran att stagnera, kärleken till Europa, till amerikansk roots-musik, till polsk poesi och livet – allt finns i den låten. Spelningen avslutades med en annan symbollåt, nämligen Centralmassivet. Hymnen, psalmen. Från det att den släpptes har det stått klart att den för alltid kommer att tillhöra Thåströms och hela Sveriges kanon. Den kommer att spelas på begravningar, på skolavslutningar, på bröllop. När allt går i kras, när man står på toppen. Den går hand i hand med ljuset och mörkret, förvägrar ingetdera. Själva den thåströmska essensen. I torsdags lät den klarare än den gjorde i höstas, i en version som gjorde den enastående vackra studioversionen rättvisa. Den bröt sig loss från ljudmassorna och hängde lätt över alla oss i publiken. Och vi lapade girigt i oss. Och vi skrek efter mer när Thåström och bandet gått av, men gick sedan därifrån lyckligare och ljusare än när vi kom. Jag vet att jag sannerligen gjorde det (tack igen till Niklas, T och ni andra).

Turnén pågår ett bra tag till. Gå och se:

TORS 19 JUL 2018 Bukta Tromsö
LÖR 21 JUL 2018 Malakoff Rockfestival Nordfjordeid
FRE 27 JUL 2018 Storsjöyran Östersund
LÖR 28 JUL 2018 Månefestivalen Fredrikstad
LÖR 4 AUG 2018 Arvika Hamnfest Arvika
FRE 10 AUG 2018 Haven Köpenhamn
LÖR 11 AUG 2018 Way Out West Göteborg
FRE 17 AUG 2018 Pstereofestivalen Trondheim
FRE 24 AUG 2018 Huskvarna Folkets Park Huskvarna
TORS 30 AUG 2018 Gröna Lund Stockholm

En klassiker: THE CURE – PORNOGRAPHY

JPEG-bild-B33F17867C8F-1

Det är dags att med försiktiga steg försöka att introducera ett nytt inslag på 482 MHz. I likhet med bland andra Pitchfork, Hymn och (hopplösa och oläsliga) Gaffa ska jag med jämna mellanrum ägna en klassisk skiva en djupare analys. Vad som betraktas som klassiker är ganska godtyckligt, men någon slags vedertagen uppfattning om skivan i fråga som en klassiker ska helst finnas. Det kan, för att exemplifiera, vara fråga om en odiskutabel mainstream-klassiker (typ: Thriller) eller en indie-motsvariget (typ: Fevers and Mirrors). Eller något mittemellan. I dag, för att sparka igång, har jag valt The Cures mardrömsskildring Pornography, från 1982. Av många betraktat som bandets mästerverk, men av lika många andra är den fullständigt ogenomtränglig. Men om att det är en klassiker råder det ingen tvekan. Låt oss börja.

”People have often said, ‘Nothing you’ve done has had the same kind of intensity or passion.’ But I don’t think you can make too many albums like that, because you wouldn’t be alive.”Robert Smith i en intervju med Rolling Stone, 2004.

1982 var The Cure ett band i spillror. Drogmissbruk, supande, och ett till synes ändlöst turnerande hade gjort slarvsylta av Robert Smiths psyke. Bandet hade funnits sedan 1976, singeldebuterat 1978, men aldrig haft några riktiga hits. Sedan -79 hade de släppt en platta om året, och turnerat med samtliga. Efter turnén som följde albumet Faith, bandets tredje fullängdare, var de slutkörda. De hade färdats runt hela jorden, men i stället för att samla sig, hämta andan och kanske återknyta kontakten med nära och kära gick de in i RAK-studion i London för att spela in sitt fjärde album i början av 1982.

Rent kreativt var vägen mot Pornography inte särskilt ojämn. För varje skiva, sedan den taggiga och mycket lynniga postpunk-pop-debuten Three Imaginary Boys från 1979, via 1980 års minimalistiska och kyliga Seventeen Seconds och den grådisiga och tungt melankoliska Faith från 1981, hade de rört sig med stadiga, om än tunga, steg mot avgrunden och ett allt tätare mörker. Pornography var sista anhalten. Pornography kunde, närmast deterministiskt, bara bli avgrunden själv.

Smith, knäckt av den senaste tidens påfrestningar, hade bestämt att skivan skulle bli tyngre och mörkare än något de gjort tidigare. Inte minst skulle detta avspeglas i texterna. Han tillbringade en inspirerad helg i en väderkvarn(!) i Guildford i sydöstra England där han skrev ihop de mardrömslika texterna på ett stream-of-consciousness-sätt. Robert Smith sa 2003 att planen med Pornography var att göra en sista skiva, en riktig ”fuck-off-platta”, och sedan lägga ner bandet. Han hade också övervägt självmord, men såg som alternativ att göra en skiva som i stället gav uttryck för just de känslorna. Ur detta föddes alltså Pornography, som släpptes 4 maj 1982 på Fiction Records.

Där föregångaren Faith var melankolisk, vindpinad, grå och grubblande är Pornography mer utåtagerande. Den är aggressiv, men på ett sätt som har vare sig med punk eller postpunk eller ens vanlig ilska att göra. Ej heller med rock’n’roll. Pornographys aggressivitet är sammansatt av självförakt, nihilism och en verklighet som av olika anledningar har krackelerat. Till tunga trummor, tribal-rytmer, mullrande basljud, kyliga gitarrslingor och mörkt skimrande syntar gestaltas detta med en fruktansvärd intensitet. Det är en klaustrofobisk platta. Till skillnad från senare Cure-klassiker som Disintegration, som präglas av ett luftigt, vått och regnpiskat sound, är Pornography-soundet till stor del kruttorrt och stramt. Det ligger tätt, tätt, för att pricka in klaustrofobin och känslan av världen som rämnar. Pornography existerar i ett mycket litet, mycket mörkt och skitigt rum, där väggarna kryper närmare och närmare och syret minskar för varje andetag du tar.

Här är låtarna som utgör denna nattsvarta skiva:

1. One Hundred Years

– Programförklaringen, kan man säga. Nihilismen som dominerar både ljud- och textvärlden på den här skivan är sprungen ur öppningslåtens öppningsrad: ”It doesn’t matter if we all die”. Sedan staplas förvridna feberbilder på varandra: ett postindustriellt kontorsliv utan mening eller riktning, en ängslig kärleksrelation, militarism och självmord. Alltmedan elektroniska trummor hamrar och lika delar majestätiska och lika delar arga gitarrer ringer och river genom låten.

2. A Short Term Effect

– Mer feberbilder om död och obehagligheter. Till ljudet av psykedeliska gitarrer och röster. Knappast plattans bästa låt, men klart spännande.

3. The Hanging Garden

– Skivans enda singel. Tog sig märkligt nog in på Englandslistans topp 40 (om än bara för en vecka). En mullrande tribal-gothig historia om naturens mest primitiva uttryck. Hur mycket på den där listan lät som The Hanging Garden? Ettan var Irene Caras Fame och tvåan Come On Eileen.

4. Siamese Twins

– Monotont och malande om självdestruktivitet och smuts – och den monumentala skammen morgonen efteråt.

5. The Figurehead

– Efter fyra rätt hänsynslösa låtar börjar den kompakta mardrömsstämningen så smått luckras upp. Förstå mig rätt, The Figurehead är kolsvart. Vi snackar domedagstrummor, en djup djup bas och iskalla gitarrer – men soundet andas mer. Det är atmosfäriskt och luftigt på ett sätt som vi inte hört sedan någon gång kring Faith. Syntar hörs och det finns ett visst andrum i ljudlandskapet som vi inte hört tidigare på skivan.

6. A Strange Day

– Och det fortsätter och når ett slags kulmen på A Strange Day – skivans allra bästa låt och en av bandets bästa låtar överhuvudtaget. A Strange Day pekar bakåt mot stämningsstycken som The Funeral Party och inte minst framåt i tiden mot de mest atmosfäriska spåren på Kiss Me Kiss Me Kiss Me och hela Disintegration-skivan. Här samsas mörkret med atmosfär och inte minst melodi. För första gången på skivan tränger en stark melodi igenom. A Strange Day är en skimrande gråsvart ballad om jordens undergång och dess nyansrikedom är fullständigt oumbärlig för Pornography-plattan.

7. Cold

– Aldrig har väl en låt haft en mer passande titel? Isande syntar dominerar den här låten och den kyliga atmosfären som först anades på The Figurehead och sedan kulminerade på A Strange Day fortsätter på Cold. Att lyssna på Cold att befinna sig i en mörk och kall grotta. Ett fantastiskt stämningsstycke, som få band klarar av lika bra som The Cure.

8. Pornography

– Ljudkollage, snedtripps-psykedelia och en huvudstupa störtdykning tillbaka ner i avgrunden efter en stunds andhämtning. Titelspåret är skivans mest experimentella och på flera sätt mörkaste och mest obevekliga stund – men också dess mest hoppfulla, visar det sig mot slutet. Efter sex minuters ljudangrepp och förkrossande och märkliga textrader om att se på när någon drunknar i duschen, slakt och nihilistiska och faktiskt ganska uppgivna konstateranden som ”One more day like today and I’ll kill you!” är det som att det hela rinner över för Robert Smith. Som en kontrast mot övriga låten och inte minst även mot albumets öppningsrad, avslutar Smith skivan sedan med att förtvivlat skrika ”I must fight this sickness – find a cure!”.

Och på sätt och vis gjorde han väl också det. Efter skivan följde ännu en tumultarisk turné, som slutade med att bandet i praktiken splittrades. Basisten Simon Gallup slutade och Robert Smith visste väl inte riktigt hur han skulle fortsätta. Han gjorde det genom att göra en helomvändning. I november 1982 släpper The Cure, då endast bestående av Smith och keyboardisten och f.d. trummisen Lol Tolhurst, Let’s Go To Bed. 1983 släpps The Walk och The Lovecats. 1984 The Caterpillar. För att rädda bandet och sin egen mentala hälsa följer Robert Smith upp karriärens svartaste platta med några av de mest kristallklara poplåtarna han gjort. Systemet var rensat, för den här gången, och det rimligaste var att börja på ny kula. Efter detta följde en formtopp och nytändning som skulle komma att hålla i sig i decennier, och under åren som följde blev The Cure det där framgångsrika och inflytelserika bandet vi i dag känner och älskar.