RECENSION: Stilla Havet – Dansar i kedjor

242961-860x484

Stilla Havets nya singel, den första sedan i julas, är en energisk och melodistark new wave-dänga, om att låta livet och dess vedermödor stå tillbaka och ta paus en minut – till förmån för dans. Det kan kanske låta banalt, men det är det inte. För som alla tiders bästa dansare en gång sa: ”On many an occasion when I am dancing, I have felt touched by something sacred. In those moments, I felt my spirit soar and become one with everything that exists.” Elias Eriksson vet detta, och bevittnade dansens kraft under ett besök i Nordkorea(!). I ett pressmeddelande säger han: ”Folk som lever under total kontroll och utsätts för hemska övergrepp dansar också, oklart om det är frivilligt eller ej, men när de dansar gör de det i kedjor.” Och så föddes texten till låten.
Och det är en utmärkt låt, sprungen ur lika delar Garbochock, Tant Strul och Hurula, som effektivt sammanför kropp och själ, som all sann rock’n’roll ska göra. Och samtidigt får den Stilla Havets utvecklingskurva att peka fortsatt uppåt.

Release i morgon, 9/5, via Novoton Records. I morgon firas också releasen med fest på prisbelönta restaurangen Woodstockholm (Mosebacke torg) kl 19.30. Stilla Havet spelar live och visar videon till Dansar i kedjor, som är gjord av Mats Mums.

Annonser

1:a MAJ

DA3DCF5E-A5A3-4EFA-A73E-AC97B24CA926

 

Dags att bekänna färg. Här är tio låtar med hjärtat på rätta stället, som pissar på rasism och strukturella klyftor och hyllar enighet och solidaritet. De listas utan inbördes ordning.

 

Marvin GayeWhat’s Happening, Brother?

– 1971 släppte Marvin Gaye ett av alla tiders bästa album, den politiskt laddade What’s Going On. Denna låt må vid första anblick handla om en Vietnam-veterans desillusionerade hemkomst, men tar samtidigt upp tidlösa ämnen som sammanhållning, solidaritet och socialt utanförskap.

 

Gang of FourGuns Before Butter

– Åt helvete med nationalism, åt helvete med att arbeta för ett samhälle man inte tror på. Gang of Four var postpunkens mest kompromisslösa gäng. Sylvassa taggtrådsgitarrer, funkiga rytmer och texter som slår dig på käften och får dig att tänka till.

 

Public Enemy Fight the Power

– PE:s största anthem är en vänsterkrok så hård att den sänker rasismen, de sociala klyftorna och alla de rådande krafterna som understödjer dessa farsoter – samtidigt som den får dig att dansa på köpet.

 

Imperiet/ThåströmAlltid rött, alltid rätt

– Ett självklart val denna dag, men ack så hårt träffande. Bäst är Thåströms blitzkrigs-version från turnéerna 1999 och 2002.

 

Gil Scott-HeronThe Liberation Song (Red, Black and Green)

– Svart frigörelse är rasismens utplåning, vilket i sin tur betyder slutet på några av de värsta strukturella orättvisorna som plågat vårt samhälle i hundratals år. Minoriteters och lägre klassers uppror mot förtryckande makter är att skjuta in medicin i demokratins sjuka kropp. Detta visste Gil och gjorde en svängig låt av det.

 

The ClashI’m So Bored with the USA

– Kommentar överflödig? USA anno 1977 var kanske inte så himla kul, men 2018? Fuhgeddaboutit. Joe Strummer har aldrig varit mer saknad.

 

Bruce SpringsteenThe Ghost of Tom Joad

– Bruce kanaliserar Steinbeck och besjunger kapitalismens värsta baksidor i denna folkballad från vad som måste betraktas som ett av hans allra bästa album.

 

Michael JacksonThey Don’t Care About Us

– MJ gör upp med all möjlig samhällelig orättvisa och tyranni, och har aldrig tidigare låtit så förbannad. HIStory-skivan från 1995 är full av liknande nummer, men inget är bättre än detta. 2014-2015 fick låten ett uppsving då den användes av Black Lives Matter-rörelsen. Den kunde inte använts i ett bättre forum. En stolt Michael log sannolikt från sin himmel.

 

John LennonWorking Class Hero

– Arbetarklassens omöjliga predikament. Hur man än gör blir det fel. Den strukturella kvävningsdöden.

 

The ImpressionsKeep on Pushing

– Svårt att välja bara en låt av Curtis Mayfield, men jag stannade vid denna. En av medborgarrättsrörelsens viktigaste låtar under 60-talets mitt, och dess budskap om att härda ut och kämpa emot funkar ypperligt även 50 år senare. Och kommer sannolikt låta lika fräsch om ytterligare 50 år.

***

Spotify-lista med alla låtar hittar ni här.

The Essence – holländsk sorg upp till ytan igen

 

Anrika indie-etiketten Cherry Red gav nyligen ut en box med holländska The Essence. Boxen innehåller alla album, plus en herrans massa extramaterial och är väl värd att kolla in om man diggar sorgesam och drömsk postpunkig pop.

Bandet bildades i Rotterdam 1984, och signades till engelska labeln Midnight Music året därpå. De har ofta beskyllts för att vara Cure-kopior, främst pga sångaren Hans Dieners uppenbara (sökta?) röstlikheter med Robert Smith, och de blev aldrig annat än ett kultband i gothkretsar, men de förtjänar att lyftas fram och hyllas. De prickade kanske inte alltid rätt, men när de gjorde det skapade de oändligt sorgsen och drömsk postpunk, med tyngdpunkt på melodi och atmosfär. Som till exempel på andra albumet A Monument of Trust, från 1987 eller EP:n Like Christ från 1990. Där står Cure-mätarna på max, men det gör även känslan för att med gitarrer och syntar som främsta vapen skapa popmusik med rejäl emotionell och melodisk tyngd och träffsäkerhet. Lyssna bara på de ödsliga mästerverken In Tears och The Waves of Death eller magnifika The World Collapsed – och försök sedan att hålla det tryckande vemodet tillbaka.

I The Essence värld är kärleken – drömd såväl som verkligt upplevd – allestädes närvarande, men den har liten eller ingen chans att överleva. Skymningen hänger tungt över stad och land, natten rullar snabbt in. Döden och förgängligheten pressar sig fram överallt, och det enda man kan göra är sjunga om det och lätta sitt ständigt tunga hjärta. Hans Diener och hans vänner gjorde precis detta. Inte alltför många har hört på, men vi som har gjort det är berikade därav.

Bäst just nu: mars 2018

Bäst just nu har varit lite frånvarande den sista tiden, på grund av andra åtaganden. Men nu är det dags att ta tag i saker och ting igen. Varsågoda.

 

Sofia HärdigMy Week

– Tredje singeln från kommande plattan Changing the Order är Härdigs bästa låt, hittills. Med gnissliga gitarrer och ett tuggande komp låter My Week som om Blondie anno 1978 flyttat till Manchester och anställt Pelle Ossler som gitarrist. Det är, som ni förstår, förfärligt bra, och en låt som gärna får pågå…och pågå… I morgon släpps den, då kommer ni att förstå.

 

The AmazingRewind

– I en värld där Mark Kozelek helt har slutat att skriva låtar, och i stället ägnar sig åt att kompa sin egen dagbok på skiva, är låtar som The Amazings Rewind, som låter mer som Kozelek och Red House Painters än vad Kozelek själv gjort på decennier, fruktansvärt välkomna. Att de dessutom balanserar sina influenser med sitt egna drömska uttryck gör förstås bara allting ännu bättre. Kommande albumet ser ut att bli riktigt bra. Min lyriska recension av förra singeln kan ni hitta här.

 

Damien JuradoOver Rainbows and Rainier

Jurados senaste skivor har varit grandiosa, smått episka, med lager-på-lager-arrangemang. De har inte engagerat mig fullt ut, men nya singeln (den första att släppas från kommande albumet The Horizon Just Laughed) är något helt annat. Over Rainbows and Rainier är sparsmakad, viskande folk, på ett sätt man inte hört från Jurado sedan det sena 90-talet. Otroligt skört och alldeles lysande.

 

 Azure Blue My Final Candle/Beneath the Sphere

Tobias Isaksson kan inte längre med att göra renodlade kärleksplattor, pga den bistra verklighet människor som Donald Trump försatt oss i. Detta är synd och skam, då Isaksson har tre av de finaste vemodiga indieplattorna från de senaste tio åren på sitt samvete. Nya singeln är en dubbel a-sida och båda låtarna är hämtade från kommande albumet Fast Falls The Eventide. Båda låtarna blickar utåt, bort från naveln och kärlekstrassel. My Final Candle hyllar dekadensen och lyfter fram den som ett drivmedel. Beneath the Sphere är pratsång om att vara sann mot sig själv och god mot andra, över ett lika delar hårt, lika delar skimrande beat. Båda låtarna är elektroniska och dansanta, båda är fruktansvärt fina. Jag är redo för fullängdaren.

 

EMAReceive Love

Erika M. Anderson är en 35-åring från South Dakota, som sedan decenniets början gjort en rad säregna album där stilar som noise, goth, folk, pop, industri och ambient fritt blandats – ofta med finfina resultat. Hennes senaste album, Exile in the Outer Ring, är hennes bästa, och det är där man hittar Receive Love. En naken låt, med en sårbarhet man egentligen inte hittar någon annanstans på skivan, om hur rötägg i ens förflutna sår frön av tvivel i nuet. Och gitarren som skriker i bakgrunden är bara den värd all ens uppmärksamhet.

Recension: The Soft Moon – Criminal

a3260974313_16

Oakland-bördiga, och Berlin-baserade, Luis Vasquez släppte i början av månaden sitt fjärde album under aliaset The Soft Moon, via lysande etiketten Sacred Bones. På sina tre första album gick han från att göra ren cold wave-influerad postpunk till att gradvis bli mer och mer maskinell. På fjärde given Criminal tillåts båda sidorna florera. Men framförallt är Criminal en Pretty Hate Machine för 2010-talet.

Precis som på Nine Inch Nails klassiska debut från -89 finns här samma maskinella rytmer och samma aggressiva duellerande mellan gitarrer och elektronik. Och inte minst samma konfrontativa och rent självdestruktiva texter. How can you love someone like me?, undrar Vasquez på lysande The Pain. På Bukowski-refererande Born Into This drunknar han i sitt eget spott. På titelspåret uttrycker han en explicit dödslängtan.

Tematiskt är det kolsvart, skivan igenom. Onyanserat, tänker ni säkert nu – men icke! Precis som hos Nine Inch Nails finns här en sensualitet och sexighet i hur Vasquez levererar sina mörkerstycken. Han må sjunga från själens allra lägsta punkt, men han låter som om han bara vill dra hem dig till sitt Berlin-loft, tända några svarta stearinljus till tonerna av Closer eller möjligen Some Kind of Stranger. 

Men vad som verkligen understryker nyansrikedomen på skivan är den omistliga känslan för melodier och ibland rent av pop. Från sångmelodin i Give Something, via goth-klubb-vibbarna i It Kills och The Pain, till refrängen i Young hör vi samma crossover-appeal som gjorde Nine Inch Nails till ett av 90-talets största band.

Betyg: 8/10

Bästa låt: Give Something

Om ni gillar detta: Nine Inch Nails – Pretty Hate Machine

Bäst just nu: Januari 2018

 

Nytt år, och det har börjat med ett BANG. Här är ett axplock av allt det ni måste lyssna på för att kunna känna er riktigt fräcka.

Mount EerieDistortion

Phil Elverum är en mästare på långa, episka, berättande låtar (Through the Trees 1 och 2, Known World, mfl). Han är också en mästare på att med enkla medel sätta ord på det fasansfullt djupa och komplicerade vi ideligen tvingas möta under vår tid här på jorden. På nya singeln Distortion ser vi prov på båda. Distortion är en fortsättning på fjolårets viskande, men brutala, album A Crow Looked at Me, som kretsade kring hustrun Genevieves död och saknaden efter henne. Distortion har till viss del mer distans och behandlar döden och vad döden gör med tillvaron i mer generella ordalag, men är för den skull på intet vis mindre drabbande.

 

The DecemberistsSevered

– I mars är amerikanska The Decemberists tillbaka, och får man tro nya singeln Severed har indiefolk-bandet helt lagt om stilen. Borta är de akustiska sjömansvisorna och det organiska sound man kommit att förvänta sig från Portland-bandet. På Severed spelar de istället mörk synthpop, med New Dawn Fades-gitarrer. Och de gör det som vore det den mest självklara sak i världen.

 

SlowgoldMörkare

– Redan om en månad kommer ett nytt album med Amanda Wernes Slowgold – blott ett år efter framgångarna med den fina Drömmar. Den atmosfäriska progg-vis-jazzen får här stryka på foten för en tjurig, soulig blues, som klär Amanda och hennes röst minst lika bra, och lovar mycket gott inför plattan.

 

PreoccupationsEspionage

– Kanadas kanske främsta postpunkare Preoccupations (fd Viet Cong) är tillbaka. På nya mörkerdängan blandar de iskalla syntar, Joy Division-percussion och Killing Joke-attityd och- energi, med en dagsaktuell text om svek, tvivel och korruption. Mycket imponerande.

 

SällskapetMorgenlicht

– Som jag skrev i fredags, är Sällskapet tillbaka. Morgenlicht, som gästas av Andrea Schroeder, är blekt solljus på fuktig asfalt. Kallvarmt dis genom en jämngrå Europa-himmel. Tunga hjul på en förlåtande autostrada. Sällskapet är tillbaka.

Bonus:

Rome startar sin Sverige-turné på Babel i Malmö på torsdag kväll, och fortsätter sedan till Göteborg, Stockholm och Karlstad. Jag rekommenderar alla att gå. Se detaljerad info här. Och läs min recension av Romes nya album här.

 

Inga gamla låtar den här gången, men det är inte undra på. Det är glassiga tider nu, för en musikslukare.

Recension: Beach Bully – Beach Bully

a0004324171_16

 

New Jersey-bandet Beach Bully debuterade med en ep tidigare under månaden. Och vilken EP det är. Med en imponerande fingertoppskänsla för sångmelodier och stämningar skapar de lynnig och atmosfärisk indierock, med ingredienser hämtade från postpunken, 90- och 00-talens post-hardcore-scen och Red House Painters mer elektrifierade stunder.

EP:n består av fyra låtar, och samtliga är synnerligen bra. Från inledande Catherine Wheel, som med sina Cure-gitarrer i introt och Small Brown Bike-verser, via instrumentala postrock-möter-slowcore-numret Turning och For Against-minnande gitarr-explosionen Skinny, till det avslutande mästerstycket, tillika plattans höjdpunkt – den atmosfäriska och drömska sexminutaren Mint.

Finns det någon rättvisa här i världen kommer Beach Bully att skörda stora framgånger det närmsta året. Som de förtjänar det!

Betyg: 9/10

Bästa låt: Mint

Om du gillar detta: Small Brown Bike – The River Bed