Intervju med STILLA HAVET

stillahavetband
Stilla Havet anno 2019: Från vänster August Borg, Jeanette Axlander och Elias Eriksson

Ett av Sveriges just nu intressantaste postpunkband är Stockholmsbandet Stilla Havet. De debuterade 2016, ur Boris and the Jeltsins spillror, med taggiga och malande plattan Början på ett slut, som följdes upp två år senare med EP:n Verklighet och fantasi – kraftigt påverkad av en vistelse i Nordkorea. I höst är de tillbaka med andra fullängdaren, Brinnande horisont – deras i särklass starkaste släpp, hittills. I dag, 16/8, släpps första singeln därifrån, det dansanta synthnumret Tomma drömmar. Jag blev förälskad i albumet och bestämde mig för att höra av mig med ett gäng frågor. Nedan följer en konversation om nya plattan, 80-talet och om det egentligen finns något hopp för oss människor.

Ni har rötter i politiska popbandet Boris and the Jeltsins, som var aktiva för cirka 10 år sedan. Vad saknade ni i det bandet eller uttrycket som fick er att bilda Stilla Havet?

 Ja, det var ju ett tag sen, vet inte om det var så politiskt. Boris var väldigt unga och störde sig på massa grejer som var fel i samhället och tänkte att det är väl bra om man sjunger om det. Och så är det väl fortfarande med Stilla Havet, bara att sammanhanget och hur man formulerar sig i text är annorlunda. Stilla Havet var till en början ett soloprojekt för Elias som ville åt ett mörkare och hårdare sound. Och sen 2 år tillbaka gör Elias Eriksson och August Borg all musik ihop. Live är även Nettan [Jeanette Axlander, red. anm.] med och spelar slagverk.

Det är tre år sedan debutalbumet släpptes. Vad är största skillnaden med Stilla Havet anno 2019 mot 2016?

Det är lite som våra gamla Transformers: trumsetet har blivit trummaskin och kompgitarren en synt. Finns likheter såklart, men med denna skiva har Stilla Havet jobbat på ett helt annat sätt. Skrivit klart och spelat in alla grunder i studio och sedan låtit Daniel Fagerström lägga sina händer på produktion och mix. EP:n vi släppte 2018 stakade ut riktningen mot det nya soundet. 

Vad betyder eller representerar nya plattan för er? Hur tog den form? Vad
inspirerade arbetet med den?

Skivan betyder såklart mycket för oss. Den är ett bokslut över år av tankar, rundgångar och hantverk. En fast punkt som ger ett före och efter. Inspirationen är komplex och rätt esoterisk. Känslan är 80-tal, både på ett dansgolv i Manchester och inför undergången vid en atomprovsprängning i östra Sovjet. Depeche Mode har just upptäckt heroinet, Robert Smith i The Cure trummaskinerna. Human League, Visage och Classix Nouveaux har tagit det androgyna sminket in i tonårsrummen i Arboga och Åkersberga, till gråa sossepappors förtvivlan. Hårsprejsdimmorna ligger tunga över hela skiten. Bowie har köpt en gul svinful kostym och turnerar med cirkusdansare på ”modern love”-turnén, hög som ett hus.  

StillaHavet_BrinnandeHorisont
Kommande plattan Brinnande horisont

 

En låt jag särskilt fastnat för är 29tusen dar. Den är briljant. Vad kan ni berätta om den?

Kul att du gillar den. Det är en låt om livet från A-Ö. När man föds har man typ 29 000 dagar på sig, sen är det över. Slut. Mörkt. Stopp. Varje morgon har en ny pinne petats av från summan, tanken på det kan göra oss ganska hårdhudade. Ett sätt att stoppa det där tickandet mot slutet för en stund är att komma in under skinnet, att hitta den där gemenskapen – i kärlek eller vänskap – och tillsammans hålla ut en natt, en dag.

Första plattan är väldigt gitarrbaserad, medan ert uttryck i dag till stor del domineras av synthar – något som jag personligen tycker att ni bara vinner på. Vad har synthen som gitarren saknar? Vill ni ta det elektroniska uttrycket ännu längre i framtiden?

Det där med gitarrer eller synthar går i cykler. Att byta instrument och metod sätter nya krav och skakar om, något alla nog behöver ibland, kanske är det cykliskt, det med. Det finns en skärpa och iskyla i de synthar vi använt, som vi valt för att passa in i det större uttrycket. 

80-talet är allestädes närvarande i populärkulturen i dag – i tv, på film och i musik – även hos er, i er estetik och i ert sound. Vad är det som tilltalar er så med 80-talet?

Bilden av åttiotalet, kanske mer än hur det verkligen var, är väldigt tacksamt att projicera saker på. Man tänker direkt på starka kontraster och väldigt höga insatser i såväl kulturen som politiken och samhället. I början av decenniet stod världen verkligen och balanserade på vulkanens kant; en finnig värnpliktig 18-åring kunde med en knapptryckning utplåna hela mänskligheten. Samtidigt blev kostymerna dubbelknäppta och blanka, hårsprejen slog brett och man drack martinis till frukost. De där sakerna hänger nog ihop, fin-de-siecle-känslan när man festar och vågar göra anspråksfull konst som om det inte fanns någon morgondag.

Varför tror ni att 80-talet är så hett i populärkulturen i dag?

Det är nog de många bottnarna, att alla kan hitta sin egen lilla del i panoramamålningen ”80-talet” som passar in på sina förväntningar och drömmar. Är man moderat kan man drömma sig tillbaka till när Thatcherism, SunCity och ”avreglering” klingade fräscht. Är man tjugo år kan man avundas att det fanns lediga hyreslägenheter i innerstan. Kanske var det första gången flera verkligheter kunde existera parallellt, inte minst i musiken där både Joakim Thåström och Tommy Nilsson kunde vara störst, samtidigt.

 

tjernobyl
En av många intressanta influenser på plattan: Sovjetisk atomkraft. På bilden, Tjernobylolyckan, april 1986. Bild lånad från sr.se.

Era texter är väldigt ödesmättade och jag uppskattar verkligen allvarsamheten och hur ironin antingen helt saknas eller är noggrant förklädd. De har en uppfriskande svartsyn som jag tycker ofta saknas i svensk musik. Vad eller vilka inspirerar texterna?

Brinnande Horisont innehåller mycket drama och yviga gester, något som är riskabelt att ta till, men vi såg inga alternativ. Skivan gör inte alls anspråk på att berätta hur samtiden verkligen ser ut, texterna är en reflektion av hur vi upplever omvärlden, våra känslor och reaktioner ställda inför såväl fördärvet som det vackra vi möter i vardagen. Från trampet i slasket på Ringvägen, genom stroboskopblixtrande dansgolv till möten med Nordkoreanska partifunktionärer. 

På tal om svartsyn: Om några månader går vi in i ett nytt årtionde. Finns det hopp för människan?

Det ser nog rätt mörkt ut, tyvärr. Vi lyckades finta bort den där undergången som vi stod och stirrade i vitögat på 80-talet, men till priset av en obönhörlig, krypande och ostoppbar nedåtspiral. Världen brinner upp och halva mänskligheten tycks mest bekymrade över vad vi ska grilla på glöden. De där 29 tusen dagarna vi i vår generation kunnat hoppas på är nog rätt optimistiskt räknat för kommande generationer. 

Till sist: hur ser framtiden ut för Stilla Havet, utöver albumsläpp?

Nu är det dags att leva upp till alla de här stora orden och ta uttrycket till live-scenen. Det kommer bli en visuell treenighet av knivskarp laser, sprängande stroboskop och kvävande rök när Stilla Havet kör live framöver. 

 

***

Singeln Tomma drömmar släpps 16/8 på Novoton. Albumet Brinnande horisont (även det en Novoton-release) släpps 27/9, i samband med Novotons 15-årsfest på Slaktkyrkan i Stockholm. 

 

tommadrömmar
Nya singeln Tomma drömmar, ute nu

 

Annonser

Thåström får årets Bellmanpris – här är hans 5 bästa Stockholmsskildringar

thåhbg2018
Thåström, Sofiero, Helsingborg. 12/7 2018. Foto och redigering: Niklas Lövgren

Joakim Thåström får årets Bellmanpris, och jag kan inte tänka mig en värdigare, nu levande konstnär. Få har i modern tid skildrat Stockholm sexigare, coolare eller mer suggestivt än Thåström. Oavsett om det handlat om Sveavägen, Rågsved eller nån ödslig park på Söder. För att uppmärksamma detta ger jag er här Thåströms fem bästa Stockholmsskildringar (i kronologisk ordning).

Ebba GrönHeroinister och kontorister

År: 1982

Album: Ebba Grön

– Ebba skrev flera grymma Stockholmslåtar, men få är finare än denna. Här skildras utarmandet av förorten. Centraliseringen. ”Ingen bor här, för alla bor där”. Till sitt sista album skrev Ebba några av sina absolut starkaste melodier och Thåström flera av sina då hittills bästa texter.

 

ImperietCosmopolite

År: 1986

Album: Synd

– Döpt efter (och kanske utspelad på) gamla Café Cosmopolite – haket i Klara-kvarteren där bland andra Nils Ferlin hängde. En tillflyktsort för tänkare, intellektuella och outsiders i Stockholm i början av 30-talet. Och som vi alla vet är Thåström professor i tillflykt och outsiderism.

 

Thåström – Vacker död stad

År: 1999

Album: Det är ni som e dom konstiga, det är jag som e normal

– 1999, efter flera år i industriland, gjorde Thåström comeback på svenska och för första gången på väldigt länge hörde man spår från det förflutna. Tydligast hörs det på denna tre minuter långa rocksalva, där utvandraren Thåström (då boende i Köpenhamn) besjunger (begråter) sin gamla hemstad.

 

Thåström – Söndagmåndagsång

År: 2005

Album: Skebokvarnsv. 209

– Skebokvarnsv. 209 är full av fina blinkningar till Stockholm, men jag vill mena att Söndagmåndagsång ändå är finast av dessa – med skarp konkurrens från Brev från 10:e våningen. Söndagmåndagsång kan ses som ett slags systerlåt eller uppföljare till både nyss nämnda Brev till 10:e våningen, men också till Vacker död stad. Här har våren kommit och man har flyttat hem till Stockholm igen. Man går ut och andas in stan, känner på den. Morsar på gamla bekanta. Man betraktar vad man har runtomkring sig. Inser att man kanske inte är den man var när man lämnade, även om allt runtomkring en är sig likt.

 

Thåström – Långsamt genom

År: 2015

Album: Den morronen

– Ljus och mörker sida vid sida i denna mäktiga, suggestiva självrannsakan, där Stockholm agerar kuliss. Sällan har väl stan känts så svartvit, så hotfull och samtidigt så förledande och lockande som här.

***

Och det var det. Grattis till Thåström, men kanske främst grattis till Stockholm som får inhysa denna gigant.

högdalen2017
Högdalen, november 2017. Foto och redigering: Niklas Lövgren

Robert Smith 60 år – The Cures 60 bästa låtar

smith-gitarr

Robert Smith fyller 60 år. Hisnande.

The Cure är ett av de band jag lyssnat allra mest på. Helt klart jämförbara med Thåström, Morrissey och Elvis i antalet lyssningstimmar. Jag upptäckte The Cure när jag var 15 och ägnade sedan säkert sju år åt att i lugn och ro beta av och sätta mig in i allt de spelat in (det tog sin lilla tid eftersom jag varken hade dator eller pengar). Det var en mäktig upplevelse, och det har varit mäktigt sedan dess. The Cure är ett band jag ständigt återkommer till. Robert Smith är en låtskrivare med en sanslös bredd – som ibland ligger honom i fatet, men som lika ofta är en gåva. Det kvittar ju hur man mår – The Cure har något som passar. Var så säkra.

De var ett av otaliga band som slog igenom i den brittiska postpunk-vågen i slutet av 70- och början av 80-talet. De började som ett postpunkband med ojämförlig känsla för pop – eller möjligen som ett popband med fingertoppskänsla för postpunkens allvar, dramatik och suggestiva arrangemang. De gick vidare därifrån och var med och formade goth-genren, för att sedan överge den och utforska popens alla upptänkbara uttryckssätt och former, för att sedan komma ut på andra sidan fullt kapabla att skriva allt ifrån hypnotiska 10-minuters-stycken, vemodig drömpop och kristallklara poplåtar.

Skillnaden mellan The Cure och i princip vilket annat band som helst från samma era är att The Cure fortfarande headlinar megafestivaler som Glastonbury och Roskilde och säljer ut jättearenor. Och deras sound hörs i otaliga unga band i dag. Varför är det så? Ett enkelt svar är att Robert Smith alltid skrivit förbannat bra låtar, och att hans kompetens sträcker sig över så ofantligt många stilar, genrer och känslolägen. Att den där drömska, postpunkbaserade popmusiken de var med och introducerade för sisådär 35 år sedan varit brännande aktuell i över 15 år gör förstås sitt, det också.

För att hylla detta band, och framförallt denna låtskrivare, som betytt så obeskrivligt mycket för mig i nästan hela mitt musiklyssnarliv, ger jag er här Robert Smiths 60 bästa låtar. För att förtydliga: 58 av dessa är Cure-låtar, två är gästspel hos andra artister. Nedan följer en spellista med de 56 låtar som finns på Spotify – resten når ni via länkarna nedan. Mycket nöje, och grattis till Robert Smith.

 

60. Friday I’m In Love

År: 1992

Album: Wish

– Den må vara uttjatad och sönderspelad, men det räcker att lyssna ett par sekunder för att inse vilken fantastisk poplåt det ändå är. Jangly, luftig, mollig och oändligt romantisk. Det är lätt att förstå varför den är så oändligt populär.

 

59. Yesterday’s Gone (Reeves Gabrels feat. Robert Smith)

År: 2000

Album: Ulysses (Della Notte)

– I dag är gitarristen Reeves Gabrels fast medlem i The Cure, men år 2000 var han främst session-gitarrist, med ett förflutet med bland annat David Bowie under 80- och 90-talen. Denna raritet hör till bland det mest atmosfäriska som Smith skrivit under hela 2000-talet.

 

58. Want

År: 1996

Album: Wild Mood Swings

– Wild Mood Swings är ett spretigt album, med flera toppar och dalar – och många humör, precis som titeln antyder. En av topparna är öppningsspåret Want. Här radar en till vansinne frustrerad och rastlös Robert Smith upp allt han vill ha, allt han önskar och längtar efter – bara för att sedan konstatera att However hard I want/I know deep down inside/I’ll never really get/More hope or any more time.

 

57. Grinding Halt

År: 1979

Album: Three Imaginary Boys

– Apati till tonerna av stram, mycket avskalad postpunk, med ett sväng som för tankarna till The Specials snarare än, säg, Joy Division. Hämtad från det underskattade debutalbumet Three Imaginary Boys.

 

56. Please Come Home

År: 2004

Album: osläppt

– The Cures självbetitlade album från 2004 är ett av deras allra sämsta. Men hade de bytt ut vissa av de många oinspirerade dussinlåtarna mot några av de utmärkta låtar som ratades hade vi fått ett helt annat album. En av dessa ratade låtar är demon Please Come Home – en ursinnig ballad om förlust och saknad. Med tanke på med vilken inlevelse och närvaro Robert sjunger är det märkligt att låten övergavs.

 

55. This Morning

År: 2004

Album: The End of the World (singel)

– Ett marginellt bättre öde fick This Morning, som får skatta sig lycklig som ändå gavs ut. Och fattas bara annat. This Morning är klassisk Cure: detta episka, långsamma och regngrå stycke hade passat utmärkt på Bloodflowers och, med mindre gitarr och lite luftigare produktion, även på Disintegration.

 

54. This is a Lie

År: 1996

Album: Wild Mood Swings

– En låt som kräver sina tillfällen och som kan bli väldigt fel om man är oaktsam. Här ifrågasätter Robert Smith samhälleliga konstruktioner som tvåsamheten, religionen, och de livsval man förväntas göra. Han ser ångesten och det omöjliga i att behöva välja och det absurda i att varje dag tvingas leva med denna ångest och denna förvirring och konstaterar att allt är förljuget.

 

53. The Caterpillar

År: 1984

Album: The Top

– Deras då hittills skiraste och mest romantiska poplåt. 1984 var en märklig tid för Robert Smith och The Cure. Eller, det som fanns kvar av The Cure, vill säga. Efter apokalypsen (även känd som Pornography) låg bandet i spillror. 1982 och 1983 spelade Robert och trummisen Lol Tolhurst in några udda singlar och 1984, med en helt ny lineup, gav de ut den mycket märkliga och djupt psykedeliska plattan The Top. Ett album som på många sätt andades lika mycket självdestruktivitet som Pornography, men som även innehöll några rena poplåtar. Det bästa exemplet på det är utan tvekan The Caterpillar.

 

52. Play for Today

År: 1980

Album: Seventeen Seconds

– Den strama, karga postpunken från debuten året innan fick på uppföljaren fler nyanser, mycket tack vare nytillskottet Mathieu Hartley på keyboard. Det är fortfarande minimalistiskt, men betydligt mer stämningsfullt och med tydliga hintar om vad som komma skulle.

 

51. Charlotte Sometimes

År: 1981

Album: Charlotte Sometimes (singel)

– Smith har alltid avfärdat föreställningen om att The Cure skulle vara ett gothband. Men år 1981 fanns det inget band som var mer goth än The Cure (nej, inte ens Bauhaus). Hade författaren Horace Walpole levat 1981 skulle han inte skrivit skräckromantiska romaner – han skulle spelat synth i The Cure. Charlotte Sometimes är förstklassig goth-pop.

 

50. La Ment

År: 1983

Album: Japanese Whispers

– Japanese Whispers är ett minialbum som samlar upp de singlar och b-sidor som Smith och Tolhurst gav ut 1982-83, i kölvattnet av Pornography. Det mesta på plattan är poppigt, lättillgängligt, till och med nästan lite dansant. Förutom framförallt La Ment, som har långt mer gemensamt med gothnummer som Charlotte Sometimes än med studsiga poplåtar som Let’s Go to Bed och The Walk.

 

49. The Last Day of Summer

År: 2000

Album: Bloodflowers

– Bloodflowers var en återgång till den djupt melankoliska och atmosfäriska musiken som framförallt utgjorde klassikern Disintegration. I The Last Day of Summer står Smith öga mot öga med åldrandet och inser att han tappat grepp om allt han trott på och allt som en gång gjorde honom till den han var. I öppningsversen sjunger han urlakat Nothing I am/Nothing I dream/Nothing is new/Nothing I think or believe in or say/Nothing is true.

 

48. The Top

År: 1984

Album: The Top

– Den skruvade, obehagliga plattan The Tops allra mest missmodiga stund. Här blandas drogfeber med självförakt, saknad och ånger. Resultatet är hypnotiskt.

 

47. To the Sky

År: 1987

Album: Join the Dots: B-sides and Rarities

– Ursprungligen utgiven på en samling från skivbolaget Fiction. Ett perfekt exempel på den där atmosfäriska, melankoliska popen de gjort till ett av sina signum.

 

46. Piggy in the Mirror

År: 1984

Album: The Top

– The Top-plattan är genomdränkt i självförakt och drogdimmor. Ingen låt exemplifierar det förstnämnda bättre än Piggy in the Mirror. Men mitt i allt självhat har Smith ändå den goda smaken att förse låten med en förstklassig melodi.

 

45. Catch

År: 1987

Album: Kiss Me, Kiss Me, Kiss Me

Enligt uppgift ska inspirationen till denna solvarma, lätt vemodiga poppärla om svunnen kärlek komma från en scen ur Rocky II. Så märkligt, så oväntat att det inte går att ta in, men likväl ett faktum (om det nu är ett faktum) som får både filmen och låten att växa ytterligare.

 

44. Bare

År: 1996

Album: Wild Mood Swings

– Från början skulle WMS bli ett avskalat album, med Bare som dess titelspår. Nu blev det inte så, men Bare är fortfarande en fantastiskt fin låt. Dess gitarrbaserade, hudnära sound skulle fyra år senare byggas ut och fläskas på till albumet Bloodflowers.

 

43. Halo

År: 1992

Album: Friday I’m In Love (singel)

– En otvetydigt ljus och romantisk text om äkta och sann kärlek, satt till en mollig popmelodi. Typiskt The Cure.

 

42. Fear of Ghosts

År: 1989

Album: Lovesong (singel)

– Kolsvart goth från avgrundens botten. Sällan har väl depression och neuroser låtit mer skräckinjagande än i denna fantastiska b-sida från 1989 (som i ärlighetens namn hade gjort sig bättre på Disintegration än a-sidan Lovesong).

 

41. Just One Kiss

År: 1982

Album: Japanese Whispers

– Ursprungligen utgiven på Let’s Go to Bed-singeln. Ursnygg, moody och mullrig gothpop.

 

40. Secrets

År: 1980

Album: Seventeen Seconds

– Det mycket snygga albumet Seventeen Seconds kanske allra snyggaste låt, om missade chanser och längtan. Så minimalistisk, så återhållsam, så stram – men ändå så förbannat stämningsfull, melodisk och läcker.

 

39. A Chain of Flowers

År: 1987

Album: Catch (singel)

– 9 av 10 band skulle inte tveka om att ge ut den här som a-sida eller åtminstone albumsspår. För The Cure anno 1987 dög detta skimrande minimästerverk inte till annat än b-sida.

 

38. Killing an Arab

År: 1978

Album: Boys Don’t Cry

– Bandets debutsingel är en tvåminutersversion av Albert Camus klassiska roman Främlingen, till tonerna av hårt åtdragen postpunk med österländska vibbar. Vill man som band etablera en image som introverta grubblare är det en utmärkt idé att tolka Camus på debutsingeln.

 

37. Spilt Milk

År: 1999/2000

Album: Osläppt

– Robert Smith har skrivit många låtar om ånger, livsval, om att bli omsprungen av livet och om att tappa begreppet om vem man själv egentligen är, men få låtar har varit lika drabbande eller känts lika uppriktiga som Spilt Milk. Till Cure-typisk pop sjunger han förtvivlat Sometimes…/I wonder…/If I’m wasting all my time/Sometimes… /I wonder…/If I’m putting off my real life…/What I could’ve done/Where I could’ve been. Låten skrevs omkring tiden för Bloodflowers, men har aldrig givits ut.

 

36. All I Want

År: 1987

Album: Kiss Me, Kiss Me, Kiss Me

– En låt som lyckas med bedriften att vara en furiös gitarrorgie, med en text om att vilja ha sex, samtidigt som den ändå känns innerlig och varm.

 

35. Treasure

År: 1996

Album: Wild Mood Swings

– Outsägligt sorglig ballad om en döendes sista önskan. Förbaskat vacker låt, men inget man slänger på hur som helst.

 

34. Not in Love (Crystal Castles feat. Robert Smith)

År: 2011

Album: Not in Love (singel)

– Electropunkarna Crystal Castles bjöd in Robert till att sjunga på en remix av deras Platinum Blonde-cover och resultatet är…lyckat. Minst sagt. Robert har aldrig backat för att visa sina känslor och här går han all in. Till pulserande beats, skimrande synthar och en otrolig sångmelodi sjunger han texten om en relation som gått om intet med otrolig närvaro. Hans röst krackelerar ju längre låten lider och som lyssnare vet man inte om man ska gråta eller dansa. Detta är en av 2010-talets allra bästa poplåtar.

 

33. Trust

År: 1992

Album: Wish

– Ödslig, oändligt melankolisk ballad om tvivel, svartsjuka och om att vara på väg att förlora någon man absolut inte borde förlora.

 

32. All Cats Are Grey

År: 1981

Album: Faith

– Faith-plattan känns som en regnvåt, dimhöljd hed en söndagseftermiddag, och ingen låt fångar den känslan bättre än All Cats Are Grey. Dess våta, ambienta och episka sound skulle senare bli ett av bandets främsta signum och fulländas på mästerverket Disintegration.

 

31. Breathe

År: 1987

Album: Catch (singel)

– Nivån på The Cures b-sidor från 80-talet är löjlig. Till toppskiktet hör denna elektroniska ballad, skimrande i skymningsrosa. När Robert sjunger sista versen stannar till och med vinden och vågorna upp och lyssnar: Be with me/Be like you used to be/With me/With me.

 

30. Closedown

År: 1989

Album: Disintegration

– Listans första Disintegration-låt är en majestätisk redogörelse över egna tillkortakommanden.

 

robsmith!

 

 

29. The Loudest Sound

År: 2000

Album: Bloodflowers

– Om hur tystnad och stiltje kan vara det mest öronbedövande som finns – särskilt när det uppstår mellan två människor som en gång älskat varandra.

 

28. Close to Me

År: 1985

Album: The Head on the Door

– Första Cure-låten jag någonsin hörde. Jag var 15 år och lyssnade på punk, men anade instinktivt att detta band, som gjort denna märkliga, nerviga och klaustrofobiska poplåt, var något för mig. Jag var (är?) ju trots allt själv ganska märklig, nervig och klaustrofobisk. Många hyllar The Head on the Door som ett av The Cures bästa album, vilket jag aldrig förstått mig på. Jag tycker att det är ett av deras tre sämsta, och det är därför listan endast innehåller en enda låt därifrån. Musikaliskt pendlar skivan mellan lättviktigheter, alltför spretiga utflykter men också en del spännande arrangemang och produktioner. Textmässigt är den oftast ganska ointressant. Men den har sina stunder, och dess finaste stund är trots allt ändå jättehitten Close to Me.

 

27. Play

År: 1992

Album: High (singel)

– I de många låtar som Smith skrivit om trasig kärlek, förlust och saknad är det allt som oftast han själv som är boven i dramat. Han (textjaget) må ha brister, men brist på självinsikt är inte en av dessa. Smärtsamt tydligt blir detta i den ypperliga b-sidan Play. Med all önskvärd uppriktighet sjunger Smith: Day after day/I let you down/Promise you to change it all/Then change my mind/And every time I promise you/Soon be fine/It won’t be like this next time.

 

26. Untitled

År: 1989

Album: Disintegration

– Hypnotisk percussion, varmt klingande gitarrer och den sorgsnaste dragsspelslinga(?) man kan tänka sig tonsätter denna text om förlamande depression och vankelmod.

 

25. Sugar Girl

År: 1987

Album: Just Like Heaven (singel)

– Jag är omöjligt förtjust i denna enkla lilla poplåt och har så alltid varit. Melodislingan är så gränslöst vemodig och texten så lätt att relatera till att jag aldrig kunnat motstå den, och jag är sannolikt den enda som föredrar den framför dess klassiska a-sida.

 

24. 10:15 Saturday Night

År: 1979

Album: Three Imaginary Boys

– Tristess och ensamhet omvandlat till knappt fyra minuter suggestiv och rå postpunk. Inget dåligt sätt att inleda ett debutalbum på.

 

23. The Drowning Man

År: 1981

Album: Faith

– Hypnotisk goth inspirerad av Mervyn Peakes Gormenghast-trilogi ramar in denna ruggiga berättelse om död och utdömd kärlek.

 

22. Open

År: 1992

Album: Wish

– I 10:15 Saturday Night var tristessen förlamande och passiviserande. I Open driver den textjaget till fullskalig hedonism. På runt sju minuter och till tonerna av febrig, malande  och shoegazig psykedelia släpper en självföraktande och misantropisk Smith lös ett makalöst ordsvall om festandets och socialiserandets baksidor. Alla som vantrivts på en fest eller helt enkelt bara fått för mycket innanför västen kan relatera till denna fantastiska låt och text.

 

21. Jupiter Crash

År: 1996

Album: Wild Mood Swings

– Wild Mood Swings kanske mest atmosfäriska låt och den låt på skivan som låter mest som ”klassiska Cure”. Här får ett upphaussat stjärnfall agera metafor för en kärlek som aldrig blev. Stjärnfallet lever inte upp till flickans förväntan och uttråkad glider hon iväg, bort. Textjaget blir ensamt kvar. Yeah, that was it/That was the Jupiter crash/Drawn too close and gone in a flash/Just a few bruises in the region of the splash/She left to the sound of the sea/She just drifted away from me/So much for gravity.

 

20. Prayers For Rain

År: 1989

Album: Disintegration

– Kanske Disintegrations svartaste stund. Här finns inte tillstymmelse till hopp. Inte minsta ljusinsläpp. Textjaget tycks bortom all räddning och relationen han lever i likaså. You shatter me your grip on me a hold on me/So dull it kills /You stifle me /Infectious sense of /Hopelessness and prayers for rain. Musiken är inte mycket muntrare. Boris Williams trummor faller ner som tunga kaskader från himlen. Smith och dåvarande gitarristen Porl Thompson spelar sina gitarrer både baklänges och framlänges och illustrerar fint textjagets febriga kvävningskänslor. Och genom hela låten löper Roger O’Donnells ödesmättade keyboardslinga som ett tema, medan alltsammans vilar mot basisten Simon Gallups mullrande fond.

 

19. From the Edge of the Deep Green Sea

År: 1992

Album: Wish

– Episk och drivande. Hänsynslös och skör. Romantisk och svartsynt. En fantastisk poplåt och åtta minuter lång. Att From the Edge of the Deep Green Sea är en fanfavorit är inte konstigt. Den sammanfattar vad The Cure är och innehåller flera av deras styrkor.

 

18. The Kiss

År: 1987

Album: Kiss Me Kiss Me Kiss Me

– Goth-psykedelia som är lika tillintetgörande och kärv som den är stämningsfull och vacker. Lyssna på det kontrasterande samspelet mellan de sobra syntharna och de febriga avgrundsgitarrerna. Öppningsspåret på Kiss Me-plattan var något helt annat än föregångaren, den poppiga The Head on the Door. Kiss Me-plattan skulle visa sig vara ungefär lika spretig som The Head on the Door var, men låtmaterialet var ofantligt mycket bättre och Smith & co vågade ta ut svängarna betydligt mer.

 

17. It Can Never Be the Same

År: 2016

Album: osläppt

– När The Cure drog ut på turné 2016 hade de två nya låtar med sig. Den ena, Step Into the Light, var ett tydligt och betryggande steg i rätt riktning efter åtta års tystnad. Den andra, It Can Never Be the Same, tillhör en klass för sig. Vi var många som saknade det grandiosa och skimrande vemodet från t.ex. Disintegration på Cures två senaste album, men på It Can Never Be the Same är det tillbaka – och det som ett knytnävslag i magen. Till en hjärtskärande vacker ljudbild som domineras av Simon Gallups mullrande, distade bas, och Roger O’Donnells elegiska synthslingor sjunger Robert Smith om en förlust som omkullkastar hela tillvaron. Han resonerar med sig själv och försöker mildra omständigheterna (Don’t worry, I smile/I’ll miss you, but it’s not like you’re gone). Men ganska snart inser han det futila i detta: But we know, we always know/I can sing, I can dance, I can laugh/as if nothing ever changed/but without you, without you/it can never be the same. Han fortsätter: However long I wait/there won’t be another one/it will always be too late/there won’t be another one/we won’t do it all again. Det är brutalt, men vi kommer alla att hamna där. Vi kommer alla att förlora någon som vi inte borde förlora. Någon som vi inte riktigt kan leva utan. Har det inte hänt än så kan du räkna med att det endast är en fråga om tid. Senare i år släpper The Cure sitt fjortonde album, och sitt första på elva år. Man kan bara hoppas att It Can Never Be the Same har en given plats på det albumet.

 

16. Strange Attraction

År: 1996

Album: Wild Mood Swings

– Outstanding poplåt om en i huvudsak brevledes romans som är lika dödsdömd som den är omtumlande och intensiv – och vackrare än livet självt. Det går att tolka texten som att den skulle handla om en romans mellan Robert och ett fan, men det är bara en av många tolkningsmöjligheter. Men om att det är en strålande låt råder ingen tvekan.

 

15. The Figurehead

År: 1982

Album: Pornography

– Pornography är en fantastisk skiva. Men den är kompakt. Klaustrofobisk. Intensiv. Jag snackar både ljudbild och produktion här. Ögonblicken då lite syre släpps in är lätträknade. Ett sådant tillfälle är The Figurehead. Pornography har betydligt mer atmosfäriska låtar (mer om dessa senare), men på The Figurehead tillåts ljudbilden andas lite. Det är luft och tomma utrymmen mellan anslagen i basen, trummorna och gitarren. Och synthar hörs! De värsta åskmolnen på himlen har skingrats. Det är fortfarande mörkt, men det går att andas igen.

 

14. Cut Here

År: 2001

Album: Greatest Hits

– En av två nyskrivna låtar till storsäljande Greatest Hits från 2001. Låten är en av många fantastiska poplåtar som Robert Smith skrivit om ånger, förlust och sociala misslyckanden och misslyckanden som har med relationer människor emellan att göra. Men få drabbar en lika hårt som Cut Here. 1997 begick Billy McKenzie, sångare i The Associates och en nära vän till Smith, självmord. Texten till Cut Here handlar om Smiths oförmåga att vårda vänskapsrelationen med McKenzie i vad som skulle visa sig vara slutet av dennes liv. Vid tiden för release var det också tal om att detta skulle vara bandets sista låt. Titeln Cut Here är ett anagram på The Cure.

 

13. Apart

År: 1992

Album: Wish

– För någon som varit tillsammans med en och samma partner sedan tonåren är Robert Smith en jävel på att skildra kärleken från dess allra sämsta sida – som i den här bottenlöst sorgliga skildringen av relationer som alla gått käpprätt åt helvete. För paren i Apart finns det inga lyckliga slut och till en bitterljuv ljudbild och en lika knäckande melodi sjunger Smith, med en närmast urlakad röst, textrader som: She waits all night for him to call/But he won’t call anymore /He waits to hear her say/Forgive /But she just drops her pearl-black eyes/And prays to hear him say/I love you /But he tells no more lies.

 

12. Last Dance

År: 1989

Album: Disintegration

– Det blir aldrig som det en gång varit. Besvikelsen denna insikt för med sig. Till tonerna av Disintegration-typisk, skimrande och smärtsamt romantisk drömgoth.

 

11. Cold

År: 1982

Album: Pornography

– Aldrig har väl en låt haft en mer passande titel? Isande syntar dominerar och den kyliga och luftiga atmosfären som på Pornography först anades på The Figurehead fortsätter på Cold. Ett fantastiskt stämningsstycke. Over the top, melodramatiskt och heart-on-the-sleeve, som få band klarar av att ro hem utan att framstå som pubertala pellejönsar.

 

10. Bloodflowers

År: 2000

Album: Bloodflowers

– The Cures bästa låt de senaste 20 åren kan utan tvekan jämföras med bandets finaste 80-tals-ögonblick. Detta mästerstycke behandlar klassiska teman som förgänglighet, tillit och vilka val man förväntas göra i livet och gör det till ett arrangemang som svävar högt, högt upp och exploderar i vad som måste vara Smiths allra bästa gitarrsolo.

”This wave always breaks”, I said/”this sun always sets again/And these flowers will always fade”.

 

9. 2 Late

År: 1989

Album: Lovesong (singel)

– Av The Cures alla atmosfäriska, blödande romantiska, ändlöst melankoliska och melodiskt fulländade poplåtar är denna b-sida, om att beundra och älska någon på avstånd, bäst. Lyssna på den perfekta sångmelodin. De jangliga gitarrerna. De drömska syntharna. Smärtan och hoppet i Smiths röst – rösten hos någon som vill, någon som längtar, men som samtidigt vet att det är kört. 2 Late är en fulländad poplåt.

 

8. A Thousand Hours

År: 1987

Album: Kiss Me Kiss Me Kiss Me

– Att lyssna på A Thousand Hours, denna klagande, sorgfyllda ballad, är att begrunda ett liv levt i motvind och konstatera att man nått vägs ände. Det är ett fantastiskt vackert stycke musik, men också rejält drabbande lyssning.

 

7. Disintegration

År: 1989

Album: Disintegration

– Disintegrations titelspår rusar fram – malande, hänsynslöst – men nedtyngd av den sortens ångest som uppstår när allt det man hållit kärt plötsligt känns förljuget och dött. Smiths obarmhärtiga text om en relation bortom all räddning forsar fram på ett woolfskt vis medan glas krossas runtomkring oss, som för att illustrera kollapsen, och de aggressiva trummorna och den murriga basgången paras med O’Donnells vemodiga keyboardslinga. Och sannolikt är detta även en av Smiths fem bästa texter.

 

6. Faith

År: 1981

Album: Faith

– 1963 stångades pastor Tomas Ericsson mot Guds tystnad och sin egen rådvillhet, i Ingmar Bergmans odiskutabla mästerverk Nattvardsgästerna. Ericsson, spelad av Gunnar Björnstrand, har så gott som gett upp Gud. Han predikar mekaniskt för sin decimerade församling, men kan inte övertyga ens sig själv om det han säger. 18 år senare skulle en 22-årig vacklande katolik från Crawley brottas med liknande saker i ett av 80-tals-popens tyngsta existentialistiska verk. Skillnaden mellan Ericsson och Smith är att den senare lämnar oss med en känsla av hopp. Han konstaterar visserligen synnerligen uppgivet att ”the mountain never moves” (en referens till ordspråket ”Faith can move mountains”), han dömer närmast hånfullt ut predikantens röst som ”dead and old” och orden denne yttrar som tomma, och han lämnar församlingen och gudstjänsten med en stark känsla av utanförskap (Lost forever in a happy crowd/…/I went away alone). Han må ha gett upp, och blivit desillusionerad av, den organiserade katolicismen, men ett slags agnostisk tro förblir ändå intakt. Allt detta till tonerna av Simon Gallups rullande bas och Smiths hypnotiska, slingriga gitarr.

 

rob2018

 

5. To Wish Impossible Things

År: 1992

Album: Wish

– Drömmar om det som gått förlorat och en längtan tillbaka, och så det bistra morgonljuset som rasar in från fönstret när man inser att det man haft aldrig kommer åter och att alla drömmerier är lönlösa. Låter det dystert? Det är det. Men det är också en av 90-talets allra vackraste och mest atmosfäriska ballader och ett Cure i sitt esse.

 

4. A Strange Day

År: 1982

Album: Pornography

– Pornographys bästa låt. A Strange Day pekar bakåt mot stämningsstycken som The Funeral Party från Faith-plattan och inte minst framåt i tiden mot de mest atmosfäriska spåren på Kiss Me Kiss Me Kiss Me och hela Disintegration. Här samsas mörkret med atmosfär och inte minst melodi. För första gången på skivan tränger en stark melodi igenom och dominerar. A Strange Day är en skimrande gråsvart ballad om det vackra och mäktiga i något så slutgiltigt som jordens undergång och dess nyansrikedom är fullständigt oumbärlig för Pornography-plattan.

 

3. The Same Deep Water As You

År: 1989

Album: Disintegration

– The Same Deep Water As You är en av Robert Smiths allra mäktigaste kompositioner. I nästan tio minuter, till ljudet av forsande regn, åska (både faktisk och Boris Williams monumentala, åskliknande trummor), frostiga synthar och Smiths omisskännliga sexsträngsbas, hör vi hur han sjunker djupare och djupare ner i en kärleksaffär som bara kan sluta på ett enda sätt. It’s lower now and slower now/The strangest twist upon your lips/But I don’t see and I don’t feel/But tightly hold up silently/My hands before my fading eyes/And in my eyes your smile/The very last thing before I go. Jag var 17 år när jag hörde The Same Deep Water As You för första gången. Jag hade aldrig hört något liknande tidigare. Jag visste att ingen jag kände hade det heller. Jag visste att The Cure var ett stort, omhuldat band, men allt man hörde var ju hitsen. Detta var något annat. Som att ta en avstickare och ramla över ett underjordiskt rike, som bara några få utvalda känner till och släppts in i. Ett dystert skymningslandskap, måhända, men samtidigt outhärdligt vackert, med ändlösa, vindlande gator och stigar till platser man aldrig kunnat föreställa sig. Platser dit man kan gå när den vanliga världen känns för trång och där de där svarta känslorna som tynger en blir till något vackert, något naturligt och hanterbart. Så oerhört mäktigt för en 17-åring…och för en 33-åring också, för den delen.

 

2. One More Time

År: 1987

Album: Kiss Me Kiss Me Kiss Me

– The Cures mest underskattade låt. De har inte spelat den live sedan 1987, den påtalas aldrig och är aldrig med på listor över deras bästa låtar. För mig är det helt obegripligt. Få låtar har berört mig lika starkt som One More Time. Få låtar ligger mig lika varmt om hjärtat. Att den med sin drömska produktion och sin smärtsamt sorgsna melodislinga är en tydlig föregångare till det på alla sätt hyllade albumet Disintegration gör det hela ännu märkligare. Jag hörde den för första gången 2007 (jag var sen på Kiss Me-plattan). Och  tack vare (på grund av?) min förmåga (förbannelse?) att kunna känna sorg i alla lägen, oavsett hur lycklig jag än må vara, slog den an direkt. Den är ett litet mästerverk som alla med minsta dragning till drömsk, melankolisk musik borde älska – och det gäller dig också, Robert Smith!

 

1. Plainsong

År: 1989

Album: Disintegration

– Jag ska inte säga att detta är urmodern till The Cures drömska, storslagna sound (vi har ju precis talat om både A Strange Day och inte minst One More Time), men det är på Plainsong som de fulländar uttrycket – och detta cementeras redan i det två och en halv minuter långa introt. Ett vindspel är det första vi hör, innan bombastiska trummor kraschar ner som från en öppen himmel och dånande elektronik öppnar upp låten. En vemodig synthslinga sätter sedan tonen och kompletteras av Smiths karaktäristiska gitarr, och det står klart att vi befinner oss i ett drömlandskap vi tidigare bara kunnat ana. När den släpptes 1989 satte den ribban för hur all dreampop, drömsk postpunk och vemodig goth borde låta. Plainsong är mallen som jag som storkonsument av ovan nämnda stilar jämför med och refererar till när jag lyssnar på drömsk musik. Om en låt är hälften så vacker som Plainsong har den vunnit mycket, för lika vacker finns det nog ingen som är.

Årets deppigaste dag – frossa i eländet med hjälp av dessa 11 låtar

depp

I dag är årets deppigaste dag. Får vi tro massmedia blir det alltså inte värre än i dag. Låt oss då helhjärtat gegga ner oss i den svarta gallan, och låt oss göra det till (moll)-tonerna av följande elva låtar, listade utan inbördes ordning. Oavsett vad man deppar över finns här något relatera till: hjärtesorg, existentiell ångest, armod, död, sorg, förlust, vemod och allt däremellan. Och i stället för de sedvanliga låtkommentarerna har jag i stället, helt godtyckligt, valt ut vad jag anser vara den deppigaste textraden från varje låt – så att ni verkligen kan frossa i eländet.

Spellista här och i slutet.

Mycket (miss)nöje!

 

1. The CureFaith

Rape me like a child
Christened in blood

 

2. Swans Failure

My back hurts me when I bend
Because I carry a load
And my brain hurts like a knife-hole
Because I’ve yet to be shown
How to pull myself out from
The sucking quicksand
of failure

 

3. Jason MolinaIt’s Easier Now

It’s easier now
That I just say I got better
It’s easier when I just admit
Death comes now
And the next minute

 

4. Joy DivisionTwenty Four Hours

Just for one moment, thought I’d found my way.
  Destiny unfolded, I watched it slip away.

 

5. Ossler Tysk höst

Det tog slut nu på våren
 till trastarnas sång

 

6. Elvis PresleyPieces of My Life

I’m lookin’ back on my life
To see if I can find the pieces
I know that some were stolen
And some just blew away
Well, I found the bad parts
Found all the sad parts
But I guess I threw the best part away

 

7. Bright EyesOn My Way To Work

I pass a graveyard on my way to work
Today I saw two dozen white roses
On a fresh new mound of dirt
And I wondered about the occupant
When the darkness finally swallowed him was he calm and content
Or was he sweating in a struggle to keep breathing
Ripping apart the sheets that dressed his bed
Crying out loud for someone to help him
And collapsing on his back all pale and dead

 

8. The SmithsI Know It’s Over

I know it’s over – still I cling
 I don’t know where else I can go

 

9. Nick Cave and the Bad SeedsA Box for Black Paul

When ya done ransackin’ his room
Grabbin’ any damn thing that shines
Throw the scraps down on the street
Like all his books and his notes
All his books and his notes and
All the junk that he wrote
The whole fuckin’ lot right up in smoke
Ain’t there nothing sacred anymore
Won’t someone build a box for Black Paul?

 

10. Einstürzende NeubautenSchwarz

Will dich nie mehr verraten
 Nie mehr nie Wieder

 

11. Townes Van ZandtWaitin’ ‘Round to Die

One time, friends, I had a ma
I even had a pa
He beat her with a belt once ‘cause she cried
She told him to take care of me
Headed down to Tennessee
It’s easier than just waitin’ around to die

The Gun Club: ny JLP-dokumentär + 482 MHz rankar deras 10 bästa låtar

jlp

Jeffrey Lee Pierce, den mytomspunna sångaren i lika mytomspunna rock’n’roll-bandet The Gun Club, är föremål för en ny dokumentär. Om detta skrev amerikanska musiksidan Pitchfork härom dagen. Filmen, som fått den träffande titeln Elvis from Hell, regisseras av tysken Heiko Lange och Jessica Andree. Filmen innehåller intervjuer med ikoner som Nick Cave, Iggy Pop och Mark Lanegan och täcker upp JLP:s liv från födsel till det alltför tidiga frånfället 1996. Visst låter det alla tiders? Det enda minuset är att den väntas ha premiär först nästa år. Och jag menar alltså 2020…

Senast en film om Gun Club eller Jeffrey Lee gjordes var 2006, då dokumentären Ghost on the Highway hade premiär. Den kan man se på YouTube.

Nyheten om Elvis From Hell gjorde förstås 482 MHz på saligt humör, och för att fira har jag satt ihop en lista över Gun Clubs tio bästa låtar. Varsågoda. Spellista i slutet.

 

10. Like Calling Up Thunder

År: 1982

Album: Miami

– Melodi och bröt, taggtrådsgitarrer och slide-gitarr, punk och country – allt samsas ypperligt väl på denna skönhet från bandets andra platta.

 

9. Nobody’s City

År: 1988

Album: The Breaking Hands (singel), senare utgiven på nyutgåvor av albumet Mother Juno

– Kåt, nästan slick, postpunkig funk om flykt, exil och ny kula.

 

8. For the Love of Ivy

År: 1981

Album: Fire of Love

– Vad som händer när kärleken som gått åt pipan och det livslånga utanförskapet till slut fått bägaren att rinna över. Sketen, misantropisk och guttural blues-punk från de som gjorde det bäst.

 

7. Death Party

År: 1983

Album: Death Party EP

– Gun Clubs allra vackraste mangel. Ett av hela 80-talets vackraste mangel.

 

6. Carry Home

År: 1982

Album: Miami

– Hemvändarblues á la Jeffrey Lee.

Although I’ve howled across fields and my eyes
Turned grey
Are yours still the same?

 

5. Yellow Eyes

År: 1987

Album: Mother Juno

– Självaste Blixa Bargeld (Einstürzende Neubauten), The Bad Seeds, m.m.) gästar med sin allra trubbigaste, taggigaste gitarr på denna annars väldigt snygga, souliga historia om svartsjuka och en inte helt sund kärleksrelation. Jag hade kunnat kalla den fantastisk, men det räcker inte till.

 

4. Sex Beat

År: 1981

Album: Fire of Love

– Rock’n’roll direkt från höften. Svettig, febrig, melodiös brunst-punk från LA:s allra sjabbigaste lakan. Fullständigt oemotståndlig oavsett när du hör den. Kan också mycket varmt rekommendera Osslers och Thåströms fantastiska cover Sexbit. Briljant översatt (tolkad) till svenska av Ossler och hämtad från dennes platta Desorienterad (2001).

 

3. The House on Highland Avenue

År: 1983

Album: Death Party EP

– Varmt och empatiskt om en icke namngiven seriemördare och dennes brott och offer. Refrängen träffar som en slägga:
There is no fire in your glass eye
There is no feeling when you’re done
And one day you will find out
What kind of monster you’ve become

 

2. The Breaking Hands

År: 1987

Album: Mother Juno

– Gun Clubs fjärde platta, Mother Juno, producerades av Cocteau Twins-gitarristen Robin Guthrie och ingenstans hörs det tydligare än på The Breaking Hands. Aldrig, vare sig förr eller senare, lät Gun Club mer atmosfäriska än här. Och vad de klär dem. The Breaking Hands är knäckande vacker i allt sitt skimmer och Jeffrey Lees melodisnille har kanske aldrig varit vassare. Fun fact: detta var den första GC-låten jag hörde, någon gång alldeles i kölvattnet av Skebokvarnsv. 209.

 

1. Mother of Earth

År: 1982

Album: Miami

– Mörkret som bodde i Jeffrey Lee uttrycktes väl knappast finare än på den här vemods-countryn. Här finns inga manér, inga utspel, inget skrammel att gömma sig bakom. Här hör vi en man, utled redan vid 24 års ålder, blotta sitt hjärta. I tried my best, but I could not, sjunger han. Men han kunde, och han fortsatte att bevisa detta i fjorton år till, innan det tog stopp för alltid.

Spellistan (något förändrad pga att vissa låtar saknas på Spotify):

 

ÅRETS 20 BÄSTA ALBUM

Album

 

Jag tänker inte hålla er på halster längre. Ta ett djupt andetag – 482 MHz ger er…

Årets 20 bästa album. Varsågoda.

 

20. Tapheophobia Ghostwood

– Introspektiva gitarrfigurer blandas med abstrakta ljudkollage och bildar en tjock, tjock dimma av atmosfärisk och drömsk dark ambient. Storslaget utan att ta minsta plats.

 

19. Den Sorte DødBundløse Søer

– Den Sorte Død lever kvar i och finslipar alltjämt sina analoga världar, men på Bundløse Søer är tempot nedskruvat, humöret något tyngt, atmosfären ännu mäktigare. Det är fortfarande mörkt 80-tal, fortfarande filmiskt, men numera är det de tysta timmarna precis efter (zombie)apokalypsen som tonsatts. Och utvecklingskurvan pekar rakt uppåt.

 

18. Colter WallSongs of the Plains

– Visst, man kan klia sig i huvudet och mumla oroligt om gimmicks och image, men när det är så här innerligt och genuint är det knappt lönt. 22-årige kanadensaren Colter Wall må låta som någon som var 70 år 1960, och han gör musik därefter, men det är så innerligt och genuint att man inte kan annat än falla för det. Men jag vidhåller att det nu, efter några plattor förankrade i urgammal västerntradition, vore mycket intressant att höra Colter sjunga om något mer allmängiltigt och personligt. Detta uttryck har han fulländat.

 

17. Det JordiskaDet Jordiska

– En debut som bara växer och växer och ett band jag verkligen ser fram emot att följa. Det Jordiska sätter utan omsvep ord på allsköns neuroser och sjuka tankar man kan tänkas ha, och de gör det till skitig och mullrig rock’n’roll som rör sig någonstans mellan postpunk, punk och Velvet Underground. Inget annat band i Sverige anno 2018 låter som Det Jordiska.

 

16. Leon BridgesGood Thing

– När Bridges går ifrån sina allra mest tummade Sam Cooke- och Otis Redding-vinyler blir han plötsligt en mycket intressantare artist. Den här gången tycks förebilderna heta Curtis Mayfield och Michael Jackson, men året är trots allt 2018 och Bridges är oerhört bekväm med det – retroryktet till trots. Han har aldrig låtit bättre.

 

15. Reutoff feat. Deutsch NepalEating the Dust

– Ryska dark ambient- och postindustri-giganterna i Reutoff slår sina påsar ihop med svenske mörkermannen Peter ”Deutsch Nepal” Andersson och tillsammans kokar de ihop en samling domedagsstycken som svänger, skrämmer och bygger makalösa stämningar. Helgjutet.

 

14. Mount ShrineWinter Restlessness

Brasilianske dark ambient-artisten Mount Shrine skapar vacker musik av djupa, varma drones och stämningsmättade field recordings. Skivan frammanar bilder av ödslighet, hällregn och dimma så tjock att man kan krama om den. Ännu ett fantastiskt album från svensk-amerikanska dark ambient-labeln Cryo Chamber.

 

13. Mark Lanegan & Duke GarwoodWith Animals

– Lanegans och Garwoods andra album har mer gemensamt med Lanegans sentida soloplattor än deras första, ganska sköra giv ihop. Lanegans sträva, monotona blues dominerar ljudbilden och det är en av de mest helgjutna album Lanegan släppt. Och ett av de mest drömska.

 

12. Leila Abdul RaufDiminuition

– Dark ambient varvas med jazz, maskinpålägg och subtilt blås möter ödsliga pianon, vackra ljudkulisser balanserar tomrum och tystnad och vice versa. Diminuition är ett av årets vackraste album. Musik för timmen mellan natt och gryning.

 

11. Sevendeaths FT4C EP

– Borde varit med på EP-listan, kanske vissa tycker. Men med sina 53 minuters speltid går det inte att motivera, oavsett vad plattan heter. Och FT4C känns som ett album. Det där albumet man spelar precis efter att bomben fallit och askflingorna yr i luften och allt är grått och stilla.

 

10. I’m KingfisherTransit

– Jag har skrivit månget inlägg om I’m Kingfisher i år, så jag ska fatta mig kort. Svensk americana mår förträffligt år 2018 och längst fram i ledet går Thomas ”I’m Kingfisher” Jonsson. Med nakna nerver och ett hjärta som svallar över av kärlek skriver han underskön musik som hemsöks av Molina, Oberst, Jurado. Musik som skulle kunna vara komponerad av någon hjärtekrossad kofösare på en ranch i Wyoming, men som ju egentligen har mer med Värmland att göra. Sakta men säkert börjar fler och fler tas i besittning av Thomas storhet, färre och färre kan värja sig. Och det är helt i sin ordning.

 

9. Marissa NadlerFor My Crimes

– På sitt åttonde album, I utrymmet mellan förälskelse och uppbrott/utplåning, målar den fantastiska sångerskan/låtskrivaren Marissa Nadler upp sina sotiga och disiga goth-folk-historier vackrare än någonsin tidigare. For My Crimes är hennes bästa platta.

 

8. Inade The Nine Colours of the Threshold

– Årets bästa dark ambient kommer inte oväntat i form av tyska genierna i Inade och deras comebackplatta The Nine Colours of the Threshold. Som vanligt och precis som man vill ha det från Inade är soundet massivt, iskallt och hänförande. Som vanligt körs tunga maskinljud ihop med sprakande elektronik och mässande gränsgångarröster. Det låter uråldrigt och framtida på en och samma gång. Dröm och parallell verklighet. Rituellt och industriellt. Arrangemang som vältrar sig över en och genom tid och rum. Det är kolsvart, men oupphörligen fascinerande och förbannat bra.

 

7. Slowgold Mörkare

– Vissa är sylvassa på att sätta samman ett riktigt album. Amanda Werne vet hur man gör. Mörkare är en synnerligen genomarbetad och enhetlig platta, med minutiöst fokus rakt igenom. Och den saknar helt och hållet minsta utfyllnad. Varje ljud, varje gitarrslinga, varje synth, varje stavelse (inte minst), finns där för att de måste finnas där. Allting hänger ihop och alla ljud och alla ord är beroende av varandra. Och vilka ljud, dessutom. Och vilka ord. Om förra skivan Drömmar var drömsk prärierock med ett någorlunda fast grepp om ljuset är Mörkare, well…mörkare. Den sömnlösa natten efteråt, där det klassiska Slowgold-soundet blandas ut med nattsuddar-toner á la 50-tals-Sinatra och Cure-atmosfärer. Fullständigt briljant.

 

6. John Prine The Tree of Forgiveness

– Han är 72 bast, John Prine. Han har levt, han har stirrat döden i vitögat mer än en gång, och det hörs. Rösten är väderbiten, kanske inte lika kraftfull som förr om åren, men när John Prine sjunger, då lyssnar man. År 2018 är John Prine den lilla människans främste företrädare. Han sjunger om vanliga människors vanliga vedermödor och han gör det med djup empati och mycket värme. The Tree of Forgiveness är Prines första skiva med nyskrivet material på 13 år och man hoppas ju att det kommer fler. Han har väl aldrig låtit bättre.

 

5. Anna Von HausswolffDead Magic

– Anna går från klarhet till och klarhet och levererade 2018 sitt bästa album hittills. Dead Magic är en hänsynslös och särdeles vacker samling hinsideshymner. En perfekt uppbyggd värld av djup skog och svarta orgelklanger, och där en trollbindande röst lockar en längre och längre in, tills man vare sig vill eller kan hitta ut.

 

4. Cursive Vitriola

– Av alla comebacker år 2018 (och det finns ju ett antal mäktiga att välja bland) gör mig nog Cursives allra gladast. Ett mycket kärt favoritband för mig, som efter en rad undermåliga skivor i höstas kom tillbaka med sitt bästa album på minst 15 år. Borta är de överjästa produktioner, obefintliga melodier och ansträngda teman som i olika grad tyngt ner de tre senaste albumen. Vitriola är i stället fokuserad, förtätad, helt utan dödkött och med en produktion som både är krispig och karg. Sångaren och låtskrivaren Tim Kasher låter mer inspirerad än på många år och hans låtar är kompromisslösa uppgörelser – med samtiden och med det egna jaget. Det är en svart (men ack så sann) bild av samhället som han målar upp på Vitriola. Samtidigt har väl förfallet aldrig låtit vackrare eller mäktigare än här.

 

3. Grouper Grid of Points

– En skiva jag inte kan få nog av. Fråga mig närhelst på dygnet om jag skulle vilja kliva in i Liz Harris regndisiga och djupt vemodiga Pacific Northwest-värld, gömma mig i de brusiga tomrummen mellan de ödsliga pianoanslagen, och svaret blir varje gång ett rungande ja. Grid of Points må bara vara 21 minuter lång, men det är 21 perfekta minuter.

 

2. The Good, the Bad & the QueenMerrie Land

– Brexit och det öppna Storbritanniens fall fick Damon Albarn att ge sig ut på en resa runt öriket som fostrat honom, samla ihop den magnifika ”supergruppen” The Good, the Bad & the Queen för första gången sedan 2007 och skriva vad som torde vara sitt bästa album i karriären. Merrie Land är ett fulländat album, fyllt av kvintessentiellt engelska sånger stöpta i dub, pop, folk, music hall och den sorg som infinner sig när man inte längre känner igen sitt eget hem och när de anständiga värderingar man trott på i hela sitt liv kastats ut med badvattnet.

 

1. Sällskapet Disparition

– Etta. För hur de får vår europeiska skymning att kännas lite mindre ensam, lite mindre hotfull. För Andrea Schroeder och hur hon lyckas axla den thåströmska manteln. För Thåströms knappt verkliga, men helt igenom magiska, gästspel på L’Autostrada. För Osslers förtvivlade, undersköna gitarrer på nyss nämnda L’Autostrada. För den berusande drömskildringen i Tiefenrausch. För de perfekt frammejslade stålverksklangerna i Wandler. För gitarrerna, för mullret, för Hellbergs livsfarliga högspänningselektronik. För de svartvita bilderna. För associationerna. För helheten. För Hellbergs och Osslers särställning i svenskt musikklimat, där ingen eller inget låter som dem utom just de själva. För inspirationen. Tack.

***

Och där var 2018 över. 2017 var ett legendariskt musikår, men 2018 bjöd upp till match. Nästa gång vi hörs skriver vi 2019, och vad som där väntar vet ingen.

Gott slut!

/N

 

Årets 20 bästa låtar

ÅRETS20 (kopia)

Albumlistan dröjer ännu några dagar, men håll tillgodo med en redogörelse över 2018 års 20 bästa låtar. Idel fullträffar. Här samsas drömpop med americana, postpunk med taggig indierock, veteraner med debutanter, ikoner med underdogs. Förlamande mörker möter gränslös romantik. Precis som det ska vara. Varsågoda.

PS! Spellista här och i slutet av inlägget.

 

20. Band AparteGravity’s Rainbow

– Jangly engelsk drömpop möter postpunkig goth på kaliforniska stränder – och resultatet är både monokromt och bländande.

 

19. Rottenheim Everything

– En akustisk gitarr tar plats i Rottenheims ljudbild, men diset och drömskheten skingras inte. Rottenheims formkurva fortsätter att peka uppåt, och det enda vi kan begära av dem nu är högre produktivitet. En låt om året är frustrerande lite.

 

18. Advance BaseDolores and Kimberly

– Owen Ashworth är fortfarande, 15 år efter genombrottet som Casiotone for the Painfully Alone, en mästare på melankoliska vardagsbetraktelser, där vanliga människor drabbas av vanliga saker och livet förändras. Dolores and Kimberly, höjdpunkten från årets platta Animal Companionship, är ett utmärkt exempel på detta.

 

17. The Mary OnettesWait Out a Ghost

– B-sidan till comebacksingeln Cola Falls är urstark, klassisk Mary Onettes-pop och bland det bästa de givit ut. Lika mycket 2018 som 1984. Somrig och skimrande, men med tungt hjärta.

 

16. Mirny MineBad

– Gotländsk ödslighet och kyla – och oändligt med skönhet – utgör debutanten Anna Sundströms absolut bästa låt. Alla vi som saknar Skriet får här vårt lystmäte.

 

15. Damien JuradoAllocate

– Årets kanske bästa soul kommer något oväntat från americana-maestron Damien Jurado. Men det är bara att tacka och ta emot.

 

14. Johnny MarrHi Hello

– Call the Comet, Marrs tredje soloplatta, är hans mest experimentella och sannolikt hans bästa. Men lik förbannat är det den Smiths-doftande Hi Hello som är dess höjdpunkt. Marr visar här alla efterapare vem som är kungen av indiegitarr.

 

13. Blå timmenIoánnina

– Den sofistikerade, drömska postpunken som utgjorde fjolårets singlar bereder här plats åt en massivare, stundtals nästan postrockig, ljudbild – och resultatet får en att tappa andan.

 

12. Boygenius Me and My Dog

– Phoebe Bridgers, en av fjolårets allra mest imponerande debutanter, går från klarhet till klarhet på ”supergruppen” Boygenius debutplatta. Me and My Dog, hennes komposition, är typiskt personlig och vemodig Bridgers-folk – här kryddad med vackra harmonier och tunga gitarrer, signerade bandkamraterna Julien Baker och Lucy Dacus.

 

11. Morrissey Never Again Will I Be a Twin

– Den bästa av de tre nyskrivna bonuslåtarna från nyutgåvan av Low in High School. Skriven ihop med bassisten Mando Lopez – och det hörs. Basen mullrar och gungar sexigt och suggestivt genom hela denna mörka och atmosfäriska historia om förlust, identitet, kärlekens omöjlighet och mänsklighetens meningslöshet. Klassisk Moz, som ni förstår.

 

10. I’m KingfisherCan’t Wait for the Future

– Skört, bitterljuvt och väldigt personligt från en av de finaste och mest innerliga låtskrivarna och artisterna vi har. På Can’t Wait for the Future, kniven mot strupen den bästa låten från finfina plattan Transit från i våras, lär han oss om livet och man lyssnar lyhört.

 

9. The AmazingPull

– The Amazing bygger en bro mellan The Cures Disintegration och Slowdives Souvlaki. Som en grådisig dag mitt emellan dröm och vaka, med lika delar vemod som hopp i hjärtat.

 

8. Cursive It’s Gonna Hurt

– Ett styrkebesked och en comeback utan dess like från Tim Kasher & co. Nya plattan är en av deras allra bästa och detta är dess höjdpunkt. En modernt förankrad återgång till det klassiska Cursive-soundet från tidigt 00-tal.

 

7. Azure RayPalindrome

– Ännu en stark comeback. Det är skört, sorgset och atmosfäriskt, och Maria Taylor sjunger med en röst som kan rädda liv och krossa hjärtan. Precis som hon alltid gör.

 

6. Stars One Day Left

– Från ojämna kanadensarna i Stars vet man aldrig vad man får, men One Day Left är en mästerlig, sorgsen, poplåt om kärlek som gått om intet och de sista skälvande timmarna innan allt är historia. Wow!

 

5. Sällskapet L’Autostrada

– Introts tribal-rytmer, Hellbergs kokande, brinnande högspänningselektronik, Osslers åskmolnsgitarrer. Schroeders mässande sång om att alltid vara på väg, aldrig stå still. Thåström, som likt en osalig ande fladdrar in och ut ur låten, och utan att säga särskilt mycket säger mer än vad många andra skulle förmå. Tempot. Intensiteten. L’Autostrada är en upplevelse. Ljudet, känslan av ett förlösande uppbrott. L’Autostrada är att dundra fram på Autobahn eller E 40. Bort, iväg, ifrån. 2018 var året då Sällskapet kom tillbaka – och de gjorde det med besked. L’Autostrada är ett exempel på detta.

 

4. Amigo the DevilCocaine and Abel

– Hänsynslös och rå självuppgörelse i americanaskrud, som träffar som en slägga oavsett hur många gånger du än lyssnar. Att den bygger på sorg snarare än ilska, och att denna sorg även genomsyrar låtens subtila men urstarka melodi, gör den bara än mer drabbande. Amigo slog i år in på en mer privat stig, som jag hoppas att han håller sig på framöver.

 

3. John Prine Summer’s End

– Förlust, saknad, längtan. Bekanta teman,  här i en lika bekant folktappning, men framfört av en man med så mycket pondus, levnadsärr och hjärta att det känns som man hör allt för första gången. 2018 är i sanning återkomsternas år, och John Prine är utan tvekan en stor del av det.

 

2. The Good, the Bad & the QueenRibbons

– I min översvallande lyriska recension av albumet Merrie Land skrev jag följande om Ribbons: ”En otröstligt sorgsen folkballad, med en melodi som vilken annan låtskrivare som helst skulle gå över lik för. Till ett skört komp (och den där melodin som man inte kan nämna för många gånger) vecklar ett mästerverk om brittiska traditioner, gemenskap, tillhörighet och förlust (av detsamma) ut sig. Och om någon någonsin tvivlat på om Damon Albarn är sin generations bäste sångare behöver denne någon endast lyssna på Ribbons. Själv tvivlar jag bara på om Damon någonsin sjungit bättre än vad han gör här.” Ribbons är ett mästerverk, precis som hela plattan, och därtill tre minuter koncentrerad engelskhet.

 

1. Conor OberstNo One Changes

– Om detta makalösa stycke musik och lyrik har jag redan skrivit spaltmeter: dels i fjol och tidigare i år när den ännu var en outgiven, gömd pärla på YouTube, och dels härom månaden när den (äntligen) gavs ut som singel. Jag ska inte återupprepa mig (igen), utan bara understryka att när Conor Oberst når sin fulla potential är det inte många som rår på honom. Vilket vi klart och tydligt ser här. No One Changes förtjänar att nämnas i samma andetag som tidigare Conor-mästerverk som Gold Mine Gutted, Going for the Gold och Amy in the White Coat.

Spellista: