Intervju: Ossler – om nya projektet DSM-5, framtiden och kommande soloalbum

dsm-5

På måndag, 30/9, står renässansmannen och 482 MHz-vännen Pelle Ossler på anrika antikvariatet Rönnells scen i Stockholm. Men det är inte som soloartist. I stället ska han, cellisten Henrik Meierkord och syntharen/maskinisten Mikael Nilzén (som för övrigt båda kompade Ossler på hans helt igenom fantastiska miniturné vintern 2018) uppträda med nya gemensamma projektet DSM-5. Intressant, tyckte jag, och passade på att grilla Pelle om detta och annat. Nedan följer resultatet av det. Mycket nöje!

 

I presstexten till DSM-5-spelningen heter det att det är en work-in-progress-konsert. Kan du berätta mer om det?

Vi är på gång att spela in en Osslerplatta, Micke Nilzén, Henrik Meierkord och jag. Jag spelar först in lösa grundskisser med hjälp av Ruben Engzell, utan text eller sångmelodi, som sen Micke och Henke får separat för att göra vad dom vill med. Jag har oftast en struktur i huvudet som dom såklart inte hör. Det jag får tillbaks är ofta nåt helt annat än jag tänkt vilket blir smått förvirrande då jag inte har kontroll över min platta. Det finns nåt väldigt spännande i den här vilsenheten som jag hoppas inte försvinner under resans gång. I nåt skede blir vi tvungna att styra upp inspelningarna så att det blir en begriplig Osslerplatta. Så därför har vi nu DSM-5, som tillåts vara helt fritt från ramar.

 

Det låter onekligen som att det kan bli en ganska annorlunda platta, även om det är rätt tidigt i processen. Hur lockad är du av att göra något ”out there” (nypa salt) och abstrakt som soloartist? Du är ju ganska fenomenal på det, vilket instrumentalspår som Hundön och Svinbesättningen samt Sällskapet [det experimentella ambient-industrial-bandet som Ossler har ihop med Niklas Hellberg] vittnar om.

Varje platta jag gjort har varit i kontrast till den föregående, kanske mer inspelningstänket än själva musiken, men jag vill, när jag är färdig och ligger på dödsbädden, kunna se en linje från första till sista alstret. Ett album som är nåt helt annat ska vara under ett annat namn än Ossler. Den här kommer att bli annorlunda än tidigare plattor, men så fort röst och text är på plats kommer du omisskännligt att känna igen det.

  

Om nu Ossler-plattorna behöver vara lite mer ”uppstyrda”, skulle det alls vara aktuellt att göra en platta som DSM-5? Jag tänker instrumentalt, gnissligt, sprakande. Eller skulle det vara att nästan tangera Sällskapet?

Vi funderar lite på att göra en DSM-5 platta. Vi kommer ju att ha en del material, eller vi har redan fina grejer som inte kommer att få plats på Osslerplattan. Så det är bara att fortsätta. Att tangera Sällskapet tror jag inte är nån större risk. DSM-5 är en annan värld, ett annat rum eller tillstånd. Svårt att sätta ord på. Det finns tydliga distinktioner mellan t.ex Sällskapet, Ossler, Citizen H [Niklas Hellberg i Sällskapets dark ambient-projekt, red.anm.] och så vidare, även om det ena kan inspirera det andra.

 

 

Namnet DSM-5 ger ju en del associationer till psykvården – varför det namnet?

Kort svar är att jag snubblade över det där på nätet och tycker att det är snyggt, jag ville ha ett namn för att separera det från mitt soloprojekt. Men Art Brut skulle man kanske kunna kalla det vi gör, om vi hade varit sinnessjuka.

Outsider-konst! Haha…

Det var nån fransos som myntade det där Art Brut. Han ansåg att den mest sanna konsten görs av mentalpatienter. Helt bortom och fri från skolning, indoktrinering, konventioner osv. Intressant.

 

Rönnells är ju en riktig klenod, och nu, mitt i den stockholmska klubbdöden, kan de ju på sätt och vis komma att fylla ett viktigt tomrum – men hur valde du det stället för just den här konserten?

Underbart ställe är det och jag skulle gärna ser fler liknande där man kan se och höra poeter, författare och musikexperiment som inte måste vara på institutioner i döda lokaler. Vill gärna spela där helt enkelt. 

 

ossler
Ossler, 2017. Foto Johan Bergmark

 

Litteratur har ju dykt upp tidigare, dels i intervjuer med mig och dels med andra. Litteraturnörden i mig undrar därför: Vad var det senaste du köpte på Rönnells, på tal om Rönnells? Och läser du någonting just nu?

Det senaste på Rönnells var Zigenarballader av [Federico] Garcia Lorca. Just nu läser jag Båten av Nam Le och Mot Fyren av Virginia Woolf, och bläddrar i Osebol av Marit Kapla. Läser väldigt oregelbundet och har alltid några böcker igång samtidigt.

  

Hur går arbetet med plattan? Jag vet att du tidigare pratat om att det brukar vara motigt.

Motigt var ordet. Inte musikaliskt, men text- och temamässigt är det just nu ganska låst. Väntar på ett ‘divine intervention.’

 

Vad brukar kicka igång inspirationen? Dina plattor brukar ju ha knäckande bra texter. Tänker inte minst på Evig himmelsk fullkomning.

Glad att du gillar mina texter, det finns delade uppfattningar om det. Har ingen formel för att få igång inspirationen. Tyvärr är det mest att sätta sig ner och arbeta, och jag tycker verkligen inte om att arbeta. Då kommer det saker till slut, om det är från himmeln eller ens undermedvetna är oklart.

 

När kan vi förvänta oss en release?

Planen är i mitten av 2020.

 

Vad mer har du planerat för den närmsta framtiden? 

Jag ska försöka att få till en utställning av mina målningar här i Stockholm nu till vintern, och hoppas också kunna visa dom söderut till våren.

 

Det är ju vida bekant att jag  beundrar dig som konstnär nästan lika som musiker, så jag måste fråga: ligger fotokonsten på is nu, till fördel för måleriet? Om ja/nej – varför? 

Både ja och nej, jag målar ju mina fotografier. Vill göra unika original, det blev rörigt med alla klonade printar, var rädd att tappa räkningen på upplagor och så vidare. Målar man blir varje ex ett original även om jag målar samma motiv. Sen försökte jag ju att få mina foton att se ut som målningar, det blev som att gå över ån efter vatten.

 

Till sist, vad kan publiken på Rönnells vänta sig i morgon?

Det blir ju ingen sång eller låtar i den bemärkelsen, inga smakprov från min platta eller så. Vad som sker i morgon när vi lirar vet jag inte. Jag har aldrig gjort nåt liknande för publik så det blir/är något av en prövning. Rönnells är det enda stället jag kan tänka mig att göra en sån här grej.

 

DSM-5 spelar på Rönnells antikvariat, Birger Jarlsgatan 32, i morgon 30/9, kl. 19-21. Biljetter kostar 150 kr och förköp finns på Rönnells. Stort tack till Pelle för intervjun.

Följ Ossler på Instagram för att ta del av hans konst och köp hans musik på alla de vanliga ställena. 

 

Annonser

Höst på 482 MHz

597F0C66-2AA2-4BA0-BD4F-EFDD0AE5985D

Hösten är här och vad ska man göra åt det? Ingenting. Lika bra, då, att bara omfamna den. Här följer några låtar som kan hjälpa till med det. Spellista i slutet.

Varsågoda.

Ossler Lergraven

År: 2008

Album: Ett brus

Ossler själv har liknat sitt sound vid en skånsk leråker i november, och på ingen annan låt än Lergraven passar den beskrivningen bättre. Öppningsraden sätter tonen direkt: Dimman ligger tät över åkern. Parat med darret i Osslers gitarr och Christian Gabels suggestiva, försiktiga trumkomp öppnas en lerig, kall och osäker värld upp. Diktjaget sitter kontemplativ vid köksbordet med en flera timmar gammal, och urdrucken, kaffekopp framför sig. Han tänker tillbaka på en bror han haft, men som mystiskt drunknat i en lergrav ute på ön. På andra sidan fönstret är tillvaron målad med tjock, mjölkgrå färg och det är som om tiden inte rör sig alls. Lergraven är en av Osslers obehagligaste och råaste låtar – både vad gäller text och musik (lyssna på gitarrerna ungefär tre minuter in och hör Ossler och Conny Nimmersjö karva sig igenom mardrömmen). Låten handlar mer om att blint och desperat leta efter något essentiellt i en värld som endast ter sig mörk och svåråtkomlig och som hur lätt som helst kan sluka den som släpper på garden, än om en bror som på ett märkligt sätt försvunnit eller drunknat. I intervjuer har Ossler berättat att lergraven existerar (på Ven, där även Lergravsvägen finns), och en bror har han – men han är i livet. I den osslerska världen är verklighet något illusoriskt och formbart. Vad som är sant, stabilt och tryggt är alltid högst oklart. Det är skrämmande, och inte olikt den vanliga världen.

 

The CurePrayers for Rain

År: 1989

Album: Disintegration

– En mullrande, vindpinad goth-tour de force, med en Robert Smith som formligen ylar på förståndets rand om en relation som äter upp honom inifrån och ut. Den vackra och atmosfäriska Disintegrations allra svartaste och mest oförsonliga stycke. Hade inte låtit oäven på psykos-goth-mästerverket Pornography, från 1982.

 

Mount EerieKnown World

År: 2007

Album: Mount Eerie Pts. 6 &7

– Phil Elverum är på sitt allra drone-igaste humör, på denna blytunga, monotona låt om att flyta mellan sömn och vaka i en tid på året då allt och alla verkar göra detsamma. På senare år har Elverum nästan, nästan snuddat vid vad som skulle kunna liknas vid något slags publikt genombrott med de båda sorgearbetena A Crow Looked at Me (2017) och Now Only (2018), men han är långt mer än bara en sorgsen man med akustisk gitarr, vilket många av hans tidigare plattor visar. Known World är hämtad från den fantastiska EP:n Mount Eerie Pts. 6 &7, från 2007 och är ett lysande exempel på Elverums bredd.

 

Jason Molina It Must be Raining There Forever

År: 2006

Album: Let Me Go Let Me Go Let Me Go

– Rockvärldens kanske ensligaste röst – den här sidan av Elvis Presley – tillhörde Ohio-bördiga geniet Jason Molina. I mars 2013 somnade han in efter år av våldsamt alkoholmissbruk. Innan dess hann han dock spela in ett otal plattor under olika namn och i olika konstellationer (de flesta förkrossande bra). Bäst är kanske 2006 års soloalbum, den nakna och karga Let Me Go Let Me Go Let Me Go, varifrån It Must be Raining There Forever alltså är hämtad. Det brusar lite, och knäpper, och pallen knarrar när Molina rör sig. Och med endast sin akustiska gitarr som ackompanjemang sjunger han från botten av sitt hjärta, om mörkret som bor där inne och mörkret som bor överallt och som det inte går att blunda för. Resultatet är lika varmt och betryggande som det är förbannat sorgset.

 

Thåström Axel Landquists park

År: 2009

Album: Kärlek är för dom

– En råkall och sen kväll i en park på Söder, med höstlöv på marken och huvudet fullt av drömmar om något mer och något bättre, drömmar om Europa och om kärlek. Mycket tack vare Osslers och Nimmersjös fantastiska gitarrer är detta en av sentida solo-Thåströms allra tyngsta och musikaliskt mörkaste stunder – full av obehaglig höstkänsla.

 

Jacaszek Evening Strains to be Time’s Vast

År: 2011

Album: Glimmer

– När jorden går under är det på hösten – och då är det denna låt som ringer i mitt huvud.

 

Grouper Lighthouse

År: 2014

Album: Ruins

– Med endast ett piano, en eterisk röst och lite brus bygger Liz ”Grouper” Harris upp atmosfäriska ljudvärldar de flesta behöver pålägg efter pålägg för att få till. På Lighthouse maler den regnvåta oktobervärlden tröstlöst på, men i Groupers sällskap känner man sig alltid trygg.

 

Bruce SpringsteenMy Father’s House

År: 1982

Album: Nebraska

– Om senare soloalbum som The Ghost of Tom Joad (1995) och Devils & Dust (2005) utspelats i och kring den brända myllan i sydvästra USA är mästerverket Nebraska fast förankrat i mellanvästerns och östkustens allra ruggigaste höstmånader. Det hörs allra tydligast på titelspåret och på suggestiva State Trooper, men även på den avskalade och psalmlika My Father’s House. Här hörs det i de ödsliga ackorden och i den kärva produktionen, men också i Bruces stoiska röst, som sjunger om rotlöshet, arvsynd och om att famla efter religion.

 

Cocteau TwinsMusette and Drums

År: 1983

Album: Head Over Heels

– Många försöker emulera dem, men nästan ingen gör svart, ödslig och drömsk postpunk som Cocteau Twins gjorde på Head Over Heels – deras största stund. Och nästan ingen spelar förtvivlad, skriande gitarr bättre än vad Robin Guthrie gör från 3:10-strecket och någon minut fram.

 

Steve Von TillWarning of a Storm

År: 2000

Album: As the Crow Flies

Neurosis-sångaren Steve Von Till har några riktigt fina soloskivor under bältet. Bäst är kanske debuten, As the Crow Flies. Där Neurosis varvar larm med sludge-metal, atmosfärer och avgrund är Von Tills soloalster lågmälda och avskalade. De kryper under skinnet på en och skrämmer inte med volym utan med olustig stämning. Ett gott exempel är solodebutens hörnsten Warning of a Storm. Där viskar Von Till sin text, sin bedjan, om att få lite glädje, lite harmoni och stabilitet till låns. Och detta kompad endast av ett mycket litet antal strängar på sin akustiska gitarr, en fräsande synth-ton och en ödesmättad fiol. Naket, kärvt och fruktansvärt fint.

 

Frank SinatraAutumn Leaves

År: 1957

Album: Where Are You?

– Avslutar listan något förutsägbart med detta gamla örhänge. Mollstämt så det förslår, när Sinatra begråter en kärlek som likt sommaren ter sig oändligt långt borta. Det är mäktigt hur många av Sinatras låtar, även om de alldeles uppenbarligen tillhör en svunnen tid, låter oförskämt fräscha och bra såhär långt efteråt.

Outgivet och gömt: fyra osläppta låtar som måste höras

Ibland händer det att mästerliga låtar hamnar i byrålådan. Man kan prata om stora artisters bristande omdömen här (och ibland är det berättigat), men ofta finns det en rad olika anledningar till varför vissa låtar ges ut och andra inte. Nu råkar det vara så att några av 482 MHz-universumets mest omhuldade favoriter har färskt och outgivet material liggandes på YouTube. Låtar som de allra flesta kanske inte stöter på. I syfte att göra en kulturgärning vill jag med det här inlägget lyfta fram fyra stycken fantastiska och outgivna låtar av fyra stycken mäktiga artister. Till min hjälp har jag till en av låtarna fått exklusiv insideinformation… Varsågoda.

Ossler – Novembermoln

År: 2018

Exklusiv kommentar från Ossler:

”Novembermoln handlar ju om intill sinnesförvirring förälskelse. Hur man bultar på nåns hjärta för att bli insläppt, trots att det hjärtat med all säkerhet är tomt.”

I den här versionen samspelar Mikael Nilzéns frostiga Blade Runner-synt, Henrik Meierkords dova cello och Osslers försiktiga och djupt melankoliska gitarrplock så fint att man knappt törs andas. När än den släpps kommer den att konkurrera om det årets bästa låt. Det står tydligt.

 

The Cure – It Can Never Be the Same

År: 2016

– The Cure är inte främmande för att kassera och/eller glömma bort kanonlåtar. Det senaste exemplet är It Can Never Be the Same. Den visar upp bandet från deras allra bästa och sorgsnaste sida. Det grandiosa och atmosfäriska vemodet från Disintegration och Bloodflowers, som nästan helt saknats på bandets två senaste studioalbum, är här i full styrka. Robert Smith besjunger en förlust som omkullkastar hela tillvaron. Han resonerar med sig själv och försöker mildra omständigheterna (Don’t worry, I smile, I’ll miss you, but it’s not like you’re gone). Men ganska snart inser han det futila i detta: But we know, we always know I can sing, I can dance, I can laugh as if nothing ever changed, but without you, without you, it can never be the same. Han fortsätter: However long I wait there won’t be another one, it will always be too late, there won’t be another one, we won’t do it all again. Det är brutalt, men vi kommer alla att hamna där. Vi kommer alla att förlora någon som vi inte borde förlora. Någon som vi inte riktigt kan leva utan. Alla vet ju att det bara är en fråga om tid.

Conor Oberst – No One’s Gonna Change

År: 2017

– Conor Oberst och ett piano, på förtvivlans rand, och en ångestdriven redogörelse för självförakt, misantropi, saknad, desillusion och frustration vecklar ut sig. Men byggt på ett fundament av sorg – inte ilska – och en gränslöst vacker och skör melodi. Detta är en comeback till Conors tidiga och oförställda Bright Eyes-uttryck, men med den äldre Conors djup, nyans och world-weariness. Jag kan utan problem hävda att detta är en av hans fem bästa låtar. Att den är outgiven är snudd på perverst.

Morrissey – Blue Dreamers Eyes

År: 2018

– I skenet av dessa blytunga skildringar av förlust, självförakt och saknad ter sig Morrisseys retrodoftande och svepande poplåt, om att mitt i livets svinstia bibehålla drömmarens romantiska blick, som ganska lättviktig. Men det är fel. Blue Dreamers Eyes är en stark return-to-form för en artist som de senaste åren haltat på alla möjliga vis och som följaktligen hamnat både i skamvrån och ute i kylan. Hög tid för upprättelse och för att ta sig i kragen.

 

Det var allt. Stort tack till Pelle.

På återhörande.

Bäst just nu: juli 2018 – THÅSTRÖM LIVE

IMG_3602
Thåström, här med Niklas Hellberg t.v. och Mikael Nilzén t.h., på Sofiero i Helsingborg, 12/7 2018. Foto och redigering: Niklas Lövgren

Mycket har sagts om Thåström i allmänhet och liveartisten Thåström i synnerhet – inte minst har jag själv sagt och skrivit en herrans massa redan. Men behovet pockar nu igen. Sveriges bästa liveartist är ju åter ute på vägarna, som vanligt kompad av Sveriges bästa liveband. I torsdags förärade de den skånska sommarkvällen med ett besök på Sofiero i Helsingborg. Denna ”bäst just nu” ägnas helt åt Thåström.

Som sagt, mycket har sagts. Men så sitter man där igen. Hur många gånger har man inte gått igång på det faktum att det i år är 40 år sedan han debuterade med Ebba Grön och att han trots detta hisnande faktum sjunger bättre, är snyggare och en bättre låtskrivare och liveartist än han någonsin varit? Hur många gånger? Tusenfalt. Hur många gånger har man inte tjatat sig hes om bandet, bestående av Niklas Hellberg, Pelle Ossler, Rockis Ivarsson, Anders Hernestam och Mikael Nilzén? Detta urtajta band, lika samspelt och dovt som Bad Seeds, lika skramligt, när behovet finns, som Gun Club anno Fire of Love. Hur många gånger har man frågat sig själv hur det är möjligt att gång på gång bli så knäckt av en konsert med en artist man sett så många gånger att man måste sätta sig ner i lugn och ro och verkligen räkna efter för att själv fatta hur många gånger det rör sig om? Det är ingen idé att undra. Det är bara att acceptera. Svaret är samma nu som det alltid har varit: så länge livet finns, så länge vedermödor och demoner finns, så länge det ligger högar av fastbundna emotioner på själens skrov, som bara väntar på att få sprängas loss – just så länge finns behovet av att se Thåström, så länge finns behovet av att prata om Thåström. Och nu gör jag det alltså igen.

Jag såg Thåström med band i torsdags i Helsingborg. Jag såg dem två gånger i höstas, I Köpenhamn och i Stockholm, på den bejublade turnén som direkt följde släppet av nionde soloalbumet Centralmassivet. Och faktum är att, trots att dessa höstspelningar var grymt tighta och bra, som alltid med Thåström, så var torsdagens spelning någonting särskilt. Och det krävs ju en särskilt bra artist för att en utomhuskonsert, en sommarkväll, på ett stort ställe som Sofiero, ska bli bättre än en inomhuskonsert på ett litet ställe som Vega i Köpenhamn. Typiskt Thåström att vara så märkligt bra.

Det var som att allt det de gjorde i höstas även gjordes i torsdags – men med tyngre, ännu mer övertygande, emfas. Hammarslagen slog hårdare, sjönk djupare ner. Demonerna, var och en av dem, jagades på flykt. Känslorna sprängde banden och flög iväg, lättade. Fötterna lyfte från marken. Det var en urladdning. Det var som regn efter hundra dar av torka. Allting som företogs räckte hela vägen fram och klättrade ytterligare en nivå. Jag har sett det förr från det här gänget, men inte sedan det gyllene året 2015.

Öppningslåten Körkarlen var precis så dansant och ljus, och pulserande och svartskimrande, som den ska vara. Ingen sjunger blues som Jeffrey Lee Pierce, som egentligen aldrig varit en favoritlåt, kan man tycka att man hört till leda, men lik förbannat uppvisar den tecken på evigt liv vid varje konsert – så även på Sofiero. Beväpna dig med vingar var som så ofta i en klass för sig. När man, som jag, pratar om Thåström som exorcist, som någon som driver ut djävulskap och räddar en från mörkret, då är det inte sällan Beväpna dig med vingar man har i åtanke. Den låten, särskilt när den framförs live, sliter upp en ur dyn och kastar iväg en mot himlen. Allra bäst blir det när Thåström släpper loss under Gun Club-partiet. I torsdags gjorde han det. Så förlösande och rått.

En låt jag ofta känner att jag skulle kunna leva utan, vad gäller livekonserter, utan att jag för den skull tycker att den är annat än en riktigt bra låt, är St Ana Katedral. Men i torsdags lät den vitalare, mer angelägen och tyngre än på länge. Kanske någonsin. En annan stor höjdpunkt var southern gothic-mästerverket Om Black Jim, som med den här turnén gjort en efterlängtad comeback. Har någon annan svensk textförfattare skrivit en bättre text om döden? Sällan. Det var andakt när Thåström framförde den i torsdags. Men den är så fin och den river upp så mycket hos så många att publiken till slut inte kunde hålla sig utan exploderade i ett slags försiktig allsång om den obevekliga och stränga döden. Att Alltid va på väg också gjort comeback med den här turnén känns bara vettigt. Få låtar symboliserar Thåströms hela väsen som den låten. Rörelsen, vägran att stagnera, kärleken till Europa, till amerikansk roots-musik, till polsk poesi och livet – allt finns i den låten. Spelningen avslutades med en annan symbollåt, nämligen Centralmassivet. Hymnen, psalmen. Från det att den släpptes har det stått klart att den för alltid kommer att tillhöra Thåströms och hela Sveriges kanon. Den kommer att spelas på begravningar, på skolavslutningar, på bröllop. När allt går i kras, när man står på toppen. Den går hand i hand med ljuset och mörkret, förvägrar ingetdera. Själva den thåströmska essensen. I torsdags lät den klarare än den gjorde i höstas, i en version som gjorde den enastående vackra studioversionen rättvisa. Den bröt sig loss från ljudmassorna och hängde lätt över alla oss i publiken. Och vi lapade girigt i oss. Och vi skrek efter mer när Thåström och bandet gått av, men gick sedan därifrån lyckligare och ljusare än när vi kom. Jag vet att jag sannerligen gjorde det (tack igen till Niklas, T och ni andra).

Turnén pågår ett bra tag till. Gå och se:

TORS 19 JUL 2018 Bukta Tromsö
LÖR 21 JUL 2018 Malakoff Rockfestival Nordfjordeid
FRE 27 JUL 2018 Storsjöyran Östersund
LÖR 28 JUL 2018 Månefestivalen Fredrikstad
LÖR 4 AUG 2018 Arvika Hamnfest Arvika
FRE 10 AUG 2018 Haven Köpenhamn
LÖR 11 AUG 2018 Way Out West Göteborg
FRE 17 AUG 2018 Pstereofestivalen Trondheim
FRE 24 AUG 2018 Huskvarna Folkets Park Huskvarna
TORS 30 AUG 2018 Gröna Lund Stockholm

THÅSTRÖM – LIVE! TIO FANTASTISKA KLIPP!

JPEG-bild-936EC415AF75-1
Thåström live på Vega i Köpenhamn, 9/11 2017. Foto och redigering: Niklas Lövgren

På torsdag är det dags. Då drar Sveriges bästa liveartist ut på vägarna igen. Som vanligt backas han av landets bästa liveband, bestående av Pelle Ossler (gitarr), Niklas Hellberg (elektronik, klaviatur), Rockis Ivarsson (bas), Anders Hernestam (trummor) och Mikael Nilzén (syntar). Först ut är Bergen, i Norge.

I höstas släppte Thåström sitt nionde studioalbum, Centralmassivet – en platta som blandar gospel och blues med synth, ambient och industri som vore det det mest naturliga som finns. Dessutom en skiva som bara fortsätter att växa och hitta nya sätt att beröra och tilltala på. Turnén som följde var som väntat bra, och nu är det alltså äntligen dags igen.

För att ladda inför turnén bjuder jag här på tio odödliga, förkrossande liveklipp, utan inbördes ordning, från Thåströms bländande solokarriär. Varsågoda!

 

Jag är en idiot – Röda Sten, Göteborg, 20 juli 2002

– Länge höll jag denna som det bästa som mannen överhuvudtaget spelat in. Sedan dess har jag, pga den strida ström av kvalitet som han givit ut de senaste 10-12 åren, tvingats omvärdera det. Men det förblir ett fantastiskt livenummer. Blytungt, naket, hänsynslöst.

 

Beväpna dig med vingar – Lokomotivet, Eskilstuna, 28 mars 2015

– Den kanske ultimata versionen av en av Thåströms allra största låtar. Intensiv, på gränsen till manisk, snudd på euforisk. Lika mycket en ren vitamininjektion som ett musikstycke. Något att ta till när det krisar eller när man behöver utlopp för kokande livsenergi.

 

Kaospassageraren – sommaren 2006

– Att Thåströms allra bästa låt bara spelats live några få gånger är snudd på kriminellt. Versionen jag länkar till här råkar vara från Malmö, och är på inget vis bäst, men det är den enda som YouTube tillhandahåller. Han spelade en lysande och tung version i Tantolunden samma sommar, och likaså i Göteborg, men håll till godo med denna. Och hoppas att han besinnar sig och spelar den igen i sommar.

 

Nere på Maskinisten – Hornstulls Strand, Stockholm, 31 augusti 2012

– En rå, otyglad version, med en rent ursinnig Ossler-gitarr. Fångar perfekt hur bra det kan låta när detta gäng står på scen.

 

Österns röda ros – våren 2015

Imperiets rätt pompösa klassiker blev 2015 en stram, och samtidigt ganska dansant historia, och hade nog aldrig låtit bättre. Jag upplevde en underbar version i Göteborg, men den saknar YouTube. Här är i stället en jättebra och likvärdig version från Annexet i Stockholm.

 

Långsamt genom – Gothenburg Film Studios, Göteborg, 26 mars 2015

–  Återhållen, men ändå otroligt laddad och förtätad. Som en panter i bur. Jag minns vilken bulldozer detta nummer var. Ännu en låt han mer än gärna får spela igen.

 

Körkarlen – Vega, Köpenhamn, 9 november 2017

– Dansen. Energin. Allt det där. 4 minuter livsglädje.

 

Om Black Jim – Olympen, Lund, 17 mars 2006

– Ensam på scen. En publik som är nära att brista, men som vill behärska sig och helga stunden. Och Thåströms röst. Hans närvaro. 10/10.

 

Fanfanfan – Sentrum Scene, Oslo, 17 mars 2012

– En sådan där låt som aldrig tappar i kraft, som tåls att spelas om och om igen. Hur ofta är artisters och bands mest framgångsrika hits såhär bra? Det hände med Joy Division. Det hände, på sätt och vis, med The Smiths, och kanske några fler. Men det är högst ovanligt. Thåströms största hit är en sådan låt. En tidlös, gränslös evergreen, som växer ännu mer live. Versionen jag länkar till är hämtad från dvd:n/liveplattan Som jordgubbarna smakade. Videoklippet saknas på YouTube, så länken leder till Spotify. Gott nog.

 

Kort biografi med litet testamente – Gothenburg Film Studios, Göteborg, 26 mars 2015

– Thåströms moderna klassiker om djupaste självrannsakan – här i en furiöst sprakande version. Både Ossler och Thåström spelar på sina gitarrer som om livet stod på spel. På ett sätt gör det väl det också. Resultatet blir i alla fall häpnadsväckande. Konserten på Gothenburg Film Studios, 26 mars 2015, håller jag som en av de två bästa Thåström-konserter jag sett. Då hade han varit aktiv liveartist i nära 40 år. Nu har han passerat den gränsen. Det, ni. Buga.

***

Nu ser jag fram emot konserten i Helsingborg i juli (tack till Niklas!). Måtte tiden gå snabbt.

Och bli inte förvånade om det kommer fler Thåström-relaterade inlägg i samband med sommarturnén.

Tack också till alla som filmat och förevigat dessa fantastiska ögonblick.

Här ser ni Thåströms kompletta turnéplan:

TORS 14 JUN 2018 Bergenfest Bergen
FRE 15 JUN 2018 Sentrum Scene Oslo
FRE 6 JUL 2018 Peace & Love Borlänge
TORS 12 JUL 2018 Sofiero Slott Helsingborg
FRE 13 JUL 2018 Fårösunds Marina Gotland
TORS 19 JUL 2018 Bukta Tromsö
LÖR 21 JUL 2018 Malakoff Rockfestival Nordfjordeid
FRE 27 JUL 2018 Storsjöyran Östersund
LÖR 28 JUL 2018 Månefestivalen Fredrikstad
LÖR 4 AUG 2018 Arvika Hamnfest Arvika
FRE 10 AUG 2018 Haven Köpenhamn
LÖR 11 AUG 2018 Way Out West Göteborg
FRE 17 AUG 2018 Pstereofestivalen Trondheim
FRE 24 AUG 2018 Huskvarna Folkets Park Huskvarna
TORS 30 AUG 2018 Gröna Lund

 

Låt det goda rulla!

/N

 

”Du vet, har man varit med i Sällskapet kan man inte lämna” – INTERVJU med albumaktuella Sällskapet – om nya plattan, musicerandet, synestesi, och nya och gamla medlemmar.

288590-860x484

När jag startade den här sidan hade jag ett fåtal delmål. Att intervjua Sällskapet var ett brännande sådant. Sedan deras första singel släpptes, i början av 2007, har jag snackat hål i huvudet på vänner, flickvänner, syskon, läsare (inte minst) om briljansen med det här perverst underskattade bandet. Hopplöst nördig och nördigt hopplös har jag hasplat ur mig salvor om Europa, svartvit Ruhr-blues och hamnkranar och bara hoppats att någon ska fatta grejen. Kannst du verstehen?!

Att få en inblick i hur medlemmarna i detta band resonerar kring sin musik har med andra ord länge funnits med på önskelistan, och nu kan det bockas av. Jag vill rikta ett monumentalt och från hjärtats botten levererat danke till Pelle Ossler. Till Niklas Hellberg. Och till Andrea Schroeder. För generositeten, för intervjun, och inte minst för allt annat.

***

Sällskapet är aktuella med sitt tredje album, Disparition, utgivet 16/3 på BMG. Jag tog kontakt med dem och ställde frågor om bland annat skivan, Sällskapets vision och gamla och nya medlemmar. Här är resultatet.

Hur såg skapandeprocessen ut den här gången? Hur och när började arbetet med skivan och hur utvecklades det?

Det fanns en del idéer kvar sedan tidigare plattor som vi inte hunnit med att ta vara på. Samt att det fanns en hel del nya idéer som vi samlat på oss mellan plattorna. Tanken var att ta ett steg till mot ett ännu mer europeiskt sound.  Ytterligare en förlängning på tidigare plattor. Mycket har arbetats på separat, men vi har också setts och tagit varje fas vidare.

– Och hur ser skapandeprocessen ut rent generellt för Sällskapet? Ses ni och jammar eller sitter ni var och en för sig och sedan skickar grejer till varandra?
Vi brukar träffas och skapa en känsla och en ljudbild som vi sedan arbetar vidare med till färdiga låtar.
Ordet disparition tycks vara ett franskt ord för försvinnande. Berätta lite om vad titeln betyder för plattan?

Det har samma betydelse som det engelska “void” och nån bra svensk översättning av ordet finns inte. Vi snubblade över ordet när vi letade en titel till en av låtarna och tycker att det är väldigt fint, också grafiskt. Det skulle kunna vara ett svenskt uttryck och borde bli det eftersom betydelsen av ordet faktiskt saknas i svenskan. Sen var det en märklig slump (eller inte?) att Andrea (Schroeder, sångerska på albumet. red.anm.) döpte sin senaste platta till just Void, hon hade då inte börjat spela in med oss och visste inget om våra planer på titel.

4050538344370_Sallskapet_VO.indd

Med den här plattan känns det som att ni närmat er ett mer låtbaserat sound än tidigare, med mindre fokus på rena atmosfärer och ambientstycken. Var det ett medvetet val?
Föll sig naturligt att det blev så den här gången. Fanns en tidig tanke på att försöka göra lite mer tydliga melodier, fast kanske inte heller med helt vanliga låt-arr. Men då det passade perfekt med Andreas sång på det ljudlandskap som fanns så blev strukturen som den blev.

 

Ljudbilden på albumet är verkligen massiv, och med grym dynamik vad gäller mix och produktion. Vad har ni använt för utrustning när ni spelat på skivan och var någonstans har ni spelat in?

Niklas Hellberg: Vi har använt det som jag brukar använda. Inga märkliga grejer. En bra mick och ett bra ljudkort. Kan gärna rada upp vilka prylar det är men det blir väldigt tekniskt känns det som i detta sammanhang. Den är inspelad i studio Nutopia, och delar av sången i Hansa Tonstudion i Berlin. Sen är den ju mixad av maestro Ilbert.

 

Hur ser den röda tråden ut mellan dessa tre Sällskapet-album?

Hellberg: Tåg, Hamnstäder, Berlin. Svart-vitt, noir, Europa, kantigt. Jag tycker man känner igen känslan trots att plattorna i sak är relativt olika.

Ossler: Den röda tråden är väl att vi försöker sätta ljud till ett Europa som vi uppfattar det.

 

För den som inte är så haj på tyska, kan ni säga något om texterna (även om det förstås är Andrea som skrivit dem)?

Bara Andrea kan svara på det. Enligt henne har hon låtit sig inspireras av musiken som vi skickade, vi gjorde instrumentala spår och Andrea lyssnade och satte ord till det hon kände när hon lyssnade. Tanken var 2-3 låtar med henne men det blev åtta…

Frågan om tid är ett tema hon använder vilket passar oss bra eftersom vi ju kommit på att den egentligen inte existerar.
Andrea Schroeder: I found oceans and cities in the music – in a time that is lost, a time that stands still and moves fast and decays. Memories appear, all is in repetition, it already happened or will happen someday. A travel through time – disparition.

 

Vad lyssnade ni på när ni jobbade med skivan?

Vi såg på film.

-Vilka filmer var detta?

Ossler: Jag minns inte så noga, men Stalker såg vi.

 

Sällskapets visuella estetik har alltid varit särpräglad och slående, precis som Osslers. Så även fallet med den här skivan, med dess omslag och fantastiskt fina merchandise. Kan ni berätta lite om Sällskapets visuella uttryck?

Ossler: Jag hade från början en dröm om en tydlig och genomgående visuell stil i Sällskapet och tyckte att vi borde ha en fjärde medlem som bara sysslade med bild. Nu blev det inte så och då får vi skapa det själva. En sorts postfuturistisk stil, precis som musiken. Är själv löjligt förtjust i artister eller band som har en tydlig estetisk linje. Ytterst sällsynt är det.

 

Många fans (inkl undertecknad) fick lite magknip när det blev känt att Thåström inte längre var en del av Sällskapet. När blev det klart att han inte skulle vara med? Och vilken var anledningen bakom?
Det är inte så drastiskt som det låter och är något som sakta bara blev. Varför svarar såklart Thåström själv bäst på, men det handlar väldigt mycket om att kunna fokusera på en sak och att ha tid till det.
Hur kändes det att han lämnade?
Vi hade diskuterat att använda andra europeiska vokalister redan på Nowy Port-plattan. Nu blev det en realitet på ett naturligt sätt. Thåström har också varit delaktig och är även delkompositör till några av låtarna. Så ja, att Thåström inte är med som fast del i projektet Sällskapet är såklart supertråkigt. Men han är en livstidsmedlem i Sällskapet ändå.  Du vet, har man varit med i Sällskapet så kan man inte lämna.
Var det alltid självklart att fortsätta utan honom?

Nej. Hade inte han sagt ok till det så hade det inte blivit någon fortsättning. Det var ju han som bildade bandet en gång.

 

Var det givet att Andrea skulle sjunga på skivan, eller fanns det något annat upplägg?
Fanns som sagt redan på förra plattan tankar om europeiska sångerskor. Så även på denna. Initialt var nog tanken att vi skulle ha flera. Men det skulle blivit för splittrat i sin upplevelse. Så det blev fokus på det tyska ljudlandskapet och Andrea.
Vi spånade många idéer i inledningsskedet, under tiden som vi byggde låtar instrumentalt. En idé var ingen sång alls, en annan var att använda olika sångare på olika europeiska språk (utom engelska, svenska eller holländska) och den första och oundvikliga var ju tyskan…och Andrea.

i_vUJZT9uzy8IWRmkLwBwUHQTTs

Du, Pelle, jobbade ju med Andrea på hennes senaste soloalbum, som Rockis (Ivarsson, basist och producent hos bl.a. Thåström och solo-Ossler. red.anm.) producerade. Var det så ni för första gången kom i kontakt med henne? I vilket skede av arbetet med skivan var detta?

Ossler: Andreas partner Jesper Lehmkuhl, som också skriver mycket av Andreas musik, tog kontakt för många år sen via Facebook. Han var intresserad av vad vi höll på med och verkar själv i nån sorts eurobluesvärld. Jag träffade dom båda när jag spelade i Berlin med Høyem (Sivert Høyem, norsk sångare/låtskrivare, som Ossler turnerade med 2014. red.anm.), och vi bestämde oss för att göra nåt tillsammans. Så blev det att jag spelar på Andreas platta och hon sjunger på Sällskapet.

 

Andrea kommer utifrån till ett ganska slutet sällskap (ni har ju känt och jobbat ihop med varandra i närapå decennier). På vilket sätt har hon påverkat ert uttryck och er dynamik?

Inte alls. Hon har skapat texterna utifrån färdiga ljudlandskap, låtar och melodier.

Vi har ju bjudit in gäster från första början. Nino Ramsby på första, Bruno K Öijer och Anna von Hausswolff på Nowy Port, så situationen är bekant. Skillnaden är att Andrea sjunger på nästan hela plattan, det var aldrig meningen, men hennes djupa röst och inte minst språket placerade vårt material i helt rätt sammanhang.

 

Kan ni berätta om hur bandet bildades?

Niklas Hellberg: Det var Thåström som frågade mig en sen natt i Köpenhamn om vi inte skulle ta och bilda ett syntband. Sen är det ju självklart att ett syntband behöver en gitarrist och då var ju Ossler självskriven.

 

Hur har Sällskapet, som band/projekt/vision, utvecklats genom åren? Hur har era ambitioner ändrats?
Ambitionen är samma som från första början. Att med ljud visualisera atmosfärer och resor.

 

Vem är ledaren i bandet? Har ni olika roller?

Nån ledare har vi inte, det är slutresultatet som bestämmer och starkast argument vinner. Men Hellberg är kanske mest drivande. Men alla beslut tas gemensamt, vilket blir enklare ju färre man är, såklart.

 

Er musik är fruktansvärt bra på att frammana rent synestetiska upplevelser – man ser ödsliga bangårdar och hamnområden framför sig när man lyssnar på er musik, man känner lukten av bränd diesel, våt asfalt, hör sprakande tågledningar – vad upplever ni själva av er musik och vilka upplevelser vill ni ge lyssnaren?

Superbra att du känner så. Det är hela ambitionen. Att ge lyssnaren en inre bild. Att det inte bara passerar. Vad som faktiskt visualiseras är ju högst personligt.

 

Hittills har Sällskapet aldrig spelat live. Kan det komma att ändras?

Det får framtiden utvisa. Kanske vore något att göra något live. Faktum är att vi spelade live utan publik när vi gjorde lite film kring några av låtarna.

***

Disparition finns ute nu via BMG, på vinyl, cd och digitalt.

 

RECENSION: SÄLLSKAPET – DISPARITION

4050538344370_Sallskapet_VO.indd

I fem långa år har man gått och väntat. På de varmkalla taggtrådsgitarrerna, på stålverksklangerna och högspänningselektroniken. På de där tonerna som bättre än någonting annat gestaltar skymningen som vårt Europa hopplöst sitter fast i. I fem långa år har man väntat på Sällskapets tredje platta. Nu är den här. På fredag, 16/3, släpps Disparition.

En hel del har förändrats sedan 2013 års Nowy Port. Grundaren och sångaren Joakim Thåström är inte längre fast medlem. I stället sjungs merparten av låtarna på plattan av Berlin-baserade sångerskan Andrea Schroeder – på tyska. Vi var många som fick lite magknip när detta tillkännagavs hösten 2016, men det krävs inte många lyssningar innan den känslan är som bortblåst. Schroeder vet hur man förvaltar Sällskapet-soundet. Hon sjunger med en gränsgångares röst, likt den hos landskvinnan Nico. Hon flyter otvunget och mellan vår värld och den hinsides, och jag kan inte föreställa mig en röst – möjligen med undantag för just Thåströms – som bättre hade kunnat ikläda sig Pelle Osslers och Niklas Hellbergs europeiskt vemodiga och karga ljudbilder.

Och just ljudbilden på albumet är något som känns igen. Även om kompositionerna till stor del drar mer åt låthållet än på tidigare skivor (utan att för den skull trilla in i någon vers-refräng-vers-mall!) känner vi igen den värld Ossler och Hellberg skapar. Med sitt patenterade maskinella driv, som är lika suggestivt och subtilt som det är kärvt och hotfullt, framställer de en monokrom värld av glas, betong, fuktig asfalt, överhettad diesel och disiga hamnkranar. Och så ibland gnistrar en ljusskärva till, om så bara likt reflektioner i en vattenpöl. Skivan är producerad av Sällskapet själva, och mixad i Hansa Tonstudio, Berlin, av maestron Michael Ilbert. Och man måste lyfta på hatten åt samtliga inblandade – för detta är i det närmaste ett ljudmässigt mästerverk. Perfekt balanseras de skarpa gitarrljuden, den mullrande maskinbasen och elektroniken, med Andreas sång, och jag försöker förgäves att komma på när jag senast hörde en skiva – där nämnda herrar inte var inblandade – som lät såhär bra. Varje pianoackord, varje vridning på varje ratt och varje furiöst utfall mot gitarren tas till vara på och vägs på guldskål. Resultatet blir därefter.

Men hur är det med låtmaterialet, undrar ni? Det är starkt, ska jag säga er. Mycket starkt. Inledande trojkan Disparition, Pt. 1MorgenlichtDie Zeit vergeht rör sig mellan smygande lågintensitet och kokande feberpuls. Mittpartiet, bestående av Westerplatte, L’Autostrada och Wandler, utgör emellertid plattans koncentrerat starkaste stund. Instrumentala, dova Westerplatte är ”gamla” Sällskapet, och en låt som med sitt maskinella, malande stöveltrampsbeat perfekt levandegör minnet av nazisternas övergrepp på Polen 1939, på halvön utanför Gdansk med samma namn. Westerplatte följs sedan av vad som måste betraktas som årets hittills mäktigaste låt – L’Autostrada. Från introts ritual-rytmer, fräsande syntar och Osslers åskmolnsgitarrer, till Schroeders mässande sång. Och så från ingenstans dyker han upp – maskinisten från Högdalen. Som en osalig ande fladdrar Thåström sedan in och ut ur L’Autostrada. Han låter lika unikt och förbannat hungrig och angelägen som vanligt. Och hans blotta närvaro skänker minst två ton extra tyngd och emfas åt en låt som redan är allt man vågar önska sig. Och har Ossler någonsin spelat mer emotionell eller sårbar gitarr än vad han gör vid 2:58-strecket? Jösses, vad fint. Från denna omtumlande upplevelse tas vi till Wandler. Det är ingen lätt uppgift att följa en mästerlig låt som L’Autostrada, men Wandler gör ett finfint jobb. Schroeder sjunger om en drömvärld där verklighet och dikt flyter samman, och Hellberg och Ossler tonsätter detta ypperligt med skarp och industriell perkussion och subtila gitarr- och syntfigurer. Efterföljande Waltzer påminner oss sedan om den nyss nämnda europeiska skymningen, och låter som om Leonard Cohen gjort en låt ihop med Blixa Bargeld, med Niklas Hellberg på piano. Tiefenrausch, skivans näst sista låt, är en annan höjdpunkt. Med porlande, puttrande elektronik och drömlik stämning skapas ett kvintessentiellt berlinskt sound, minnande om Bowie och Eno, som just dessa ljudmakare skulle betalat dyrt för 1977 – eller 2018, om så var fallet! Skivan avslutas sedan med Disparition, pt. 2. Schroeder sjunger med sin ömtåligaste röst och man slussas motvilligt ut ur Sällskapets värld, till ljudet av ödsliga pianotoner och gitarrer som ömsom smeker, ömsom hugger i en.

Jag har till leda pratat om vad Sällskapet betyder för mig, så jag skippar det, den här gången. I stället trycker jag för femtielfte gången på ”play”, och önskar (kanske förgäves) att det inte ska ta fem år till nästa platta. Och så säger jag tack.

Betyg: 9/10

Bästa låt: L’Autostrada

Om ni gillar detta: Sällskapet – s/t, Andrea Schroeder – Where the Wild Oceans End, Ossler – Evig Himmelsk Fullkomning, Citizen H – Transference