Bäst just nu: juli 2018 – THÅSTRÖM LIVE

IMG_3602
Thåström, här med Niklas Hellberg t.v. och Mikael Nilzén t.h., på Sofiero i Helsingborg, 12/7 2018. Foto och redigering: Niklas Lövgren

Mycket har sagts om Thåström i allmänhet och liveartisten Thåström i synnerhet – inte minst har jag själv sagt och skrivit en herrans massa redan. Men behovet pockar nu igen. Sveriges bästa liveartist är ju åter ute på vägarna, som vanligt kompad av Sveriges bästa liveband. I torsdags förärade de den skånska sommarkvällen med ett besök på Sofiero i Helsingborg. Denna ”bäst just nu” ägnas helt åt Thåström.

Som sagt, mycket har sagts. Men så sitter man där igen. Hur många gånger har man inte gått igång på det faktum att det i år är 40 år sedan han debuterade med Ebba Grön och att han trots detta hisnande faktum sjunger bättre, är snyggare och en bättre låtskrivare och liveartist än han någonsin varit? Hur många gånger? Tusenfalt. Hur många gånger har man inte tjatat sig hes om bandet, bestående av Niklas Hellberg, Pelle Ossler, Rockis Ivarsson, Anders Hernestam och Mikael Nilzén? Detta urtajta band, lika samspelt och dovt som Bad Seeds, lika skramligt, när behovet finns, som Gun Club anno Fire of Love. Hur många gånger har man frågat sig själv hur det är möjligt att gång på gång bli så knäckt av en konsert med en artist man sett så många gånger att man måste sätta sig ner i lugn och ro och verkligen räkna efter för att själv fatta hur många gånger det rör sig om? Det är ingen idé att undra. Det är bara att acceptera. Svaret är samma nu som det alltid har varit: så länge livet finns, så länge vedermödor och demoner finns, så länge det ligger högar av fastbundna emotioner på själens skrov, som bara väntar på att få sprängas loss – just så länge finns behovet av att se Thåström, så länge finns behovet av att prata om Thåström. Och nu gör jag det alltså igen.

Jag såg Thåström med band i torsdags i Helsingborg. Jag såg dem två gånger i höstas, I Köpenhamn och i Stockholm, på den bejublade turnén som direkt följde släppet av nionde soloalbumet Centralmassivet. Och faktum är att, trots att dessa höstspelningar var grymt tighta och bra, som alltid med Thåström, så var torsdagens spelning någonting särskilt. Och det krävs ju en särskilt bra artist för att en utomhuskonsert, en sommarkväll, på ett stort ställe som Sofiero, ska bli bättre än en inomhuskonsert på ett litet ställe som Vega i Köpenhamn. Typiskt Thåström att vara så märkligt bra.

Det var som att allt det de gjorde i höstas även gjordes i torsdags – men med tyngre, ännu mer övertygande, emfas. Hammarslagen slog hårdare, sjönk djupare ner. Demonerna, var och en av dem, jagades på flykt. Känslorna sprängde banden och flög iväg, lättade. Fötterna lyfte från marken. Det var en urladdning. Det var som regn efter hundra dar av torka. Allting som företogs räckte hela vägen fram och klättrade ytterligare en nivå. Jag har sett det förr från det här gänget, men inte sedan det gyllene året 2015.

Öppningslåten Körkarlen var precis så dansant och ljus, och pulserande och svartskimrande, som den ska vara. Ingen sjunger blues som Jeffrey Lee Pierce, som egentligen aldrig varit en favoritlåt, kan man tycka att man hört till leda, men lik förbannat uppvisar den tecken på evigt liv vid varje konsert – så även på Sofiero. Beväpna dig med vingar var som så ofta i en klass för sig. När man, som jag, pratar om Thåström som exorcist, som någon som driver ut djävulskap och räddar en från mörkret, då är det inte sällan Beväpna dig med vingar man har i åtanke. Den låten, särskilt när den framförs live, sliter upp en ur dyn och kastar iväg en mot himlen. Allra bäst blir det när Thåström släpper loss under Gun Club-partiet. I torsdags gjorde han det. Så förlösande och rått.

En låt jag ofta känner att jag skulle kunna leva utan, vad gäller livekonserter, utan att jag för den skull tycker att den är annat än en riktigt bra låt, är St Ana Katedral. Men i torsdags lät den vitalare, mer angelägen och tyngre än på länge. Kanske någonsin. En annan stor höjdpunkt var southern gothic-mästerverket Om Black Jim, som med den här turnén gjort en efterlängtad comeback. Har någon annan svensk textförfattare skrivit en bättre text om döden? Sällan. Det var andakt när Thåström framförde den i torsdags. Men den är så fin och den river upp så mycket hos så många att publiken till slut inte kunde hålla sig utan exploderade i ett slags försiktig allsång om den obevekliga och stränga döden. Att Alltid va på väg också gjort comeback med den här turnén känns bara vettigt. Få låtar symboliserar Thåströms hela väsen som den låten. Rörelsen, vägran att stagnera, kärleken till Europa, till amerikansk roots-musik, till polsk poesi och livet – allt finns i den låten. Spelningen avslutades med en annan symbollåt, nämligen Centralmassivet. Hymnen, psalmen. Från det att den släpptes har det stått klart att den för alltid kommer att tillhöra Thåströms och hela Sveriges kanon. Den kommer att spelas på begravningar, på skolavslutningar, på bröllop. När allt går i kras, när man står på toppen. Den går hand i hand med ljuset och mörkret, förvägrar ingetdera. Själva den thåströmska essensen. I torsdags lät den klarare än den gjorde i höstas, i en version som gjorde den enastående vackra studioversionen rättvisa. Den bröt sig loss från ljudmassorna och hängde lätt över alla oss i publiken. Och vi lapade girigt i oss. Och vi skrek efter mer när Thåström och bandet gått av, men gick sedan därifrån lyckligare och ljusare än när vi kom. Jag vet att jag sannerligen gjorde det (tack igen till Niklas, T och ni andra).

Turnén pågår ett bra tag till. Gå och se:

TORS 19 JUL 2018 Bukta Tromsö
LÖR 21 JUL 2018 Malakoff Rockfestival Nordfjordeid
FRE 27 JUL 2018 Storsjöyran Östersund
LÖR 28 JUL 2018 Månefestivalen Fredrikstad
LÖR 4 AUG 2018 Arvika Hamnfest Arvika
FRE 10 AUG 2018 Haven Köpenhamn
LÖR 11 AUG 2018 Way Out West Göteborg
FRE 17 AUG 2018 Pstereofestivalen Trondheim
FRE 24 AUG 2018 Huskvarna Folkets Park Huskvarna
TORS 30 AUG 2018 Gröna Lund Stockholm
Annonser

THÅSTRÖM – LIVE! TIO FANTASTISKA KLIPP!

JPEG-bild-936EC415AF75-1
Thåström live på Vega i Köpenhamn, 9/11 2017. Foto och redigering: Niklas Lövgren

På torsdag är det dags. Då drar Sveriges bästa liveartist ut på vägarna igen. Som vanligt backas han av landets bästa liveband, bestående av Pelle Ossler (gitarr), Niklas Hellberg (elektronik, klaviatur), Rockis Ivarsson (bas), Anders Hernestam (trummor) och Mikael Nilzén (syntar). Först ut är Bergen, i Norge.

I höstas släppte Thåström sitt nionde studioalbum, Centralmassivet – en platta som blandar gospel och blues med synth, ambient och industri som vore det det mest naturliga som finns. Dessutom en skiva som bara fortsätter att växa och hitta nya sätt att beröra och tilltala på. Turnén som följde var som väntat bra, och nu är det alltså äntligen dags igen.

För att ladda inför turnén bjuder jag här på tio odödliga, förkrossande liveklipp, utan inbördes ordning, från Thåströms bländande solokarriär. Varsågoda!

 

Jag är en idiot – Röda Sten, Göteborg, 20 juli 2002

– Länge höll jag denna som det bästa som mannen överhuvudtaget spelat in. Sedan dess har jag, pga den strida ström av kvalitet som han givit ut de senaste 10-12 åren, tvingats omvärdera det. Men det förblir ett fantastiskt livenummer. Blytungt, naket, hänsynslöst.

 

Beväpna dig med vingar – Lokomotivet, Eskilstuna, 28 mars 2015

– Den kanske ultimata versionen av en av Thåströms allra största låtar. Intensiv, på gränsen till manisk, snudd på euforisk. Lika mycket en ren vitamininjektion som ett musikstycke. Något att ta till när det krisar eller när man behöver utlopp för kokande livsenergi.

 

Kaospassageraren – sommaren 2006

– Att Thåströms allra bästa låt bara spelats live några få gånger är snudd på kriminellt. Versionen jag länkar till här råkar vara från Malmö, och är på inget vis bäst, men det är den enda som YouTube tillhandahåller. Han spelade en lysande och tung version i Tantolunden samma sommar, och likaså i Göteborg, men håll till godo med denna. Och hoppas att han besinnar sig och spelar den igen i sommar.

 

Nere på Maskinisten – Hornstulls Strand, Stockholm, 31 augusti 2012

– En rå, otyglad version, med en rent ursinnig Ossler-gitarr. Fångar perfekt hur bra det kan låta när detta gäng står på scen.

 

Österns röda ros – våren 2015

Imperiets rätt pompösa klassiker blev 2015 en stram, och samtidigt ganska dansant historia, och hade nog aldrig låtit bättre. Jag upplevde en underbar version i Göteborg, men den saknar YouTube. Här är i stället en jättebra och likvärdig version från Annexet i Stockholm.

 

Långsamt genom – Gothenburg Film Studios, Göteborg, 26 mars 2015

–  Återhållen, men ändå otroligt laddad och förtätad. Som en panter i bur. Jag minns vilken bulldozer detta nummer var. Ännu en låt han mer än gärna får spela igen.

 

Körkarlen – Vega, Köpenhamn, 9 november 2017

– Dansen. Energin. Allt det där. 4 minuter livsglädje.

 

Om Black Jim – Olympen, Lund, 17 mars 2006

– Ensam på scen. En publik som är nära att brista, men som vill behärska sig och helga stunden. Och Thåströms röst. Hans närvaro. 10/10.

 

Fanfanfan – Sentrum Scene, Oslo, 17 mars 2012

– En sådan där låt som aldrig tappar i kraft, som tåls att spelas om och om igen. Hur ofta är artisters och bands mest framgångsrika hits såhär bra? Det hände med Joy Division. Det hände, på sätt och vis, med The Smiths, och kanske några fler. Men det är högst ovanligt. Thåströms största hit är en sådan låt. En tidlös, gränslös evergreen, som växer ännu mer live. Versionen jag länkar till är hämtad från dvd:n/liveplattan Som jordgubbarna smakade. Videoklippet saknas på YouTube, så länken leder till Spotify. Gott nog.

 

Kort biografi med litet testamente – Gothenburg Film Studios, Göteborg, 26 mars 2015

– Thåströms moderna klassiker om djupaste självrannsakan – här i en furiöst sprakande version. Både Ossler och Thåström spelar på sina gitarrer som om livet stod på spel. På ett sätt gör det väl det också. Resultatet blir i alla fall häpnadsväckande. Konserten på Gothenburg Film Studios, 26 mars 2015, håller jag som en av de två bästa Thåström-konserter jag sett. Då hade han varit aktiv liveartist i nära 40 år. Nu har han passerat den gränsen. Det, ni. Buga.

***

Nu ser jag fram emot konserten i Helsingborg i juli (tack till Niklas!). Måtte tiden gå snabbt.

Och bli inte förvånade om det kommer fler Thåström-relaterade inlägg i samband med sommarturnén.

Tack också till alla som filmat och förevigat dessa fantastiska ögonblick.

Här ser ni Thåströms kompletta turnéplan:

TORS 14 JUN 2018 Bergenfest Bergen
FRE 15 JUN 2018 Sentrum Scene Oslo
FRE 6 JUL 2018 Peace & Love Borlänge
TORS 12 JUL 2018 Sofiero Slott Helsingborg
FRE 13 JUL 2018 Fårösunds Marina Gotland
TORS 19 JUL 2018 Bukta Tromsö
LÖR 21 JUL 2018 Malakoff Rockfestival Nordfjordeid
FRE 27 JUL 2018 Storsjöyran Östersund
LÖR 28 JUL 2018 Månefestivalen Fredrikstad
LÖR 4 AUG 2018 Arvika Hamnfest Arvika
FRE 10 AUG 2018 Haven Köpenhamn
LÖR 11 AUG 2018 Way Out West Göteborg
FRE 17 AUG 2018 Pstereofestivalen Trondheim
FRE 24 AUG 2018 Huskvarna Folkets Park Huskvarna
TORS 30 AUG 2018 Gröna Lund

 

Låt det goda rulla!

/N

 

RECENSION: Nordmark – Tomorrow (singel)

Per Nordmark känner vi som musikproducent, och som trummis i bland annat Kristofer Åströms band Hidden Truck, Fireside och Pelle Osslers liveband. Han är också programledare för en av landets bästa poddar, och verkar vara en helt igenom sympatisk kille. Nu debuterar Nordmark som soloartist och sångare. I morgon, fredag 20/4, släpps första låten, Tomorrow, från en kommande EP. Och när man hör resultatet undrar man varför det dröjt, för låten är ett smått lysande stycke drömsk pop.

Till en varm men i huvudsak elektronisk ljudbild, och med lätt reverbad sång, sjunger Nordmark om förgänglighet och om att göra det bästa av tiden vi fått. Självklara teman, kan tyckas, men lika tidlösa som solsken och regn, och av yttersta vikt. För snart 20 år sedan fick Nordmark cancer. Han överlevde efter en tuff behandling, men i höstas trodde han att sjukdomen kommit tillbaka, och då skrev han låten. Det var falskt alarm, men det väckte något hos honom. I en intervju med NSD säger han att låten handlar om att vara ödmjuk inför livet, och fortsätter med att säga att ”oavsett hur jävligt det än är löser det sig. Att försvinna är i sig inte det hemska, det hemska är det som sker under tiden. Om man kan göra något av det bör man göra det bästa, att leva i nuet.” Plattityder, säger den blaserade cynikern, men detta är saker människan ständigt måste påminnas om. För det går väl knappt en dag utan att man sitter och stirrar in i naveln och förtvivlar över bagateller – som en (fullt frisk) idiot? Jag är glad att människor som Per Nordmark finns och att han påminner oss om vad det är som gäller. Att han gör det med högklassig drömpop är förstås ännu bättre.

Och kom ihåg: i morgon släpps den, alltså!

 

”Du vet, har man varit med i Sällskapet kan man inte lämna” – INTERVJU med albumaktuella Sällskapet – om nya plattan, musicerandet, synestesi, och nya och gamla medlemmar.

288590-860x484

När jag startade den här sidan hade jag ett fåtal delmål. Att intervjua Sällskapet var ett brännande sådant. Sedan deras första singel släpptes, i början av 2007, har jag snackat hål i huvudet på vänner, flickvänner, syskon, läsare (inte minst) om briljansen med det här perverst underskattade bandet. Hopplöst nördig och nördigt hopplös har jag hasplat ur mig salvor om Europa, svartvit Ruhr-blues och hamnkranar och bara hoppats att någon ska fatta grejen. Kannst du verstehen?!

Att få en inblick i hur medlemmarna i detta band resonerar kring sin musik har med andra ord länge funnits med på önskelistan, och nu kan det bockas av. Jag vill rikta ett monumentalt och från hjärtats botten levererat danke till Pelle Ossler. Till Niklas Hellberg. Och till Andrea Schroeder. För generositeten, för intervjun, och inte minst för allt annat.

***

Sällskapet är aktuella med sitt tredje album, Disparition, utgivet 16/3 på BMG. Jag tog kontakt med dem och ställde frågor om bland annat skivan, Sällskapets vision och gamla och nya medlemmar. Här är resultatet.

Hur såg skapandeprocessen ut den här gången? Hur och när började arbetet med skivan och hur utvecklades det?

Det fanns en del idéer kvar sedan tidigare plattor som vi inte hunnit med att ta vara på. Samt att det fanns en hel del nya idéer som vi samlat på oss mellan plattorna. Tanken var att ta ett steg till mot ett ännu mer europeiskt sound.  Ytterligare en förlängning på tidigare plattor. Mycket har arbetats på separat, men vi har också setts och tagit varje fas vidare.

– Och hur ser skapandeprocessen ut rent generellt för Sällskapet? Ses ni och jammar eller sitter ni var och en för sig och sedan skickar grejer till varandra?
Vi brukar träffas och skapa en känsla och en ljudbild som vi sedan arbetar vidare med till färdiga låtar.
Ordet disparition tycks vara ett franskt ord för försvinnande. Berätta lite om vad titeln betyder för plattan?

Det har samma betydelse som det engelska “void” och nån bra svensk översättning av ordet finns inte. Vi snubblade över ordet när vi letade en titel till en av låtarna och tycker att det är väldigt fint, också grafiskt. Det skulle kunna vara ett svenskt uttryck och borde bli det eftersom betydelsen av ordet faktiskt saknas i svenskan. Sen var det en märklig slump (eller inte?) att Andrea (Schroeder, sångerska på albumet. red.anm.) döpte sin senaste platta till just Void, hon hade då inte börjat spela in med oss och visste inget om våra planer på titel.

4050538344370_Sallskapet_VO.indd

Med den här plattan känns det som att ni närmat er ett mer låtbaserat sound än tidigare, med mindre fokus på rena atmosfärer och ambientstycken. Var det ett medvetet val?
Föll sig naturligt att det blev så den här gången. Fanns en tidig tanke på att försöka göra lite mer tydliga melodier, fast kanske inte heller med helt vanliga låt-arr. Men då det passade perfekt med Andreas sång på det ljudlandskap som fanns så blev strukturen som den blev.

 

Ljudbilden på albumet är verkligen massiv, och med grym dynamik vad gäller mix och produktion. Vad har ni använt för utrustning när ni spelat på skivan och var någonstans har ni spelat in?

Niklas Hellberg: Vi har använt det som jag brukar använda. Inga märkliga grejer. En bra mick och ett bra ljudkort. Kan gärna rada upp vilka prylar det är men det blir väldigt tekniskt känns det som i detta sammanhang. Den är inspelad i studio Nutopia, och delar av sången i Hansa Tonstudion i Berlin. Sen är den ju mixad av maestro Ilbert.

 

Hur ser den röda tråden ut mellan dessa tre Sällskapet-album?

Hellberg: Tåg, Hamnstäder, Berlin. Svart-vitt, noir, Europa, kantigt. Jag tycker man känner igen känslan trots att plattorna i sak är relativt olika.

Ossler: Den röda tråden är väl att vi försöker sätta ljud till ett Europa som vi uppfattar det.

 

För den som inte är så haj på tyska, kan ni säga något om texterna (även om det förstås är Andrea som skrivit dem)?

Bara Andrea kan svara på det. Enligt henne har hon låtit sig inspireras av musiken som vi skickade, vi gjorde instrumentala spår och Andrea lyssnade och satte ord till det hon kände när hon lyssnade. Tanken var 2-3 låtar med henne men det blev åtta…

Frågan om tid är ett tema hon använder vilket passar oss bra eftersom vi ju kommit på att den egentligen inte existerar.
Andrea Schroeder: I found oceans and cities in the music – in a time that is lost, a time that stands still and moves fast and decays. Memories appear, all is in repetition, it already happened or will happen someday. A travel through time – disparition.

 

Vad lyssnade ni på när ni jobbade med skivan?

Vi såg på film.

-Vilka filmer var detta?

Ossler: Jag minns inte så noga, men Stalker såg vi.

 

Sällskapets visuella estetik har alltid varit särpräglad och slående, precis som Osslers. Så även fallet med den här skivan, med dess omslag och fantastiskt fina merchandise. Kan ni berätta lite om Sällskapets visuella uttryck?

Ossler: Jag hade från början en dröm om en tydlig och genomgående visuell stil i Sällskapet och tyckte att vi borde ha en fjärde medlem som bara sysslade med bild. Nu blev det inte så och då får vi skapa det själva. En sorts postfuturistisk stil, precis som musiken. Är själv löjligt förtjust i artister eller band som har en tydlig estetisk linje. Ytterst sällsynt är det.

 

Många fans (inkl undertecknad) fick lite magknip när det blev känt att Thåström inte längre var en del av Sällskapet. När blev det klart att han inte skulle vara med? Och vilken var anledningen bakom?
Det är inte så drastiskt som det låter och är något som sakta bara blev. Varför svarar såklart Thåström själv bäst på, men det handlar väldigt mycket om att kunna fokusera på en sak och att ha tid till det.
Hur kändes det att han lämnade?
Vi hade diskuterat att använda andra europeiska vokalister redan på Nowy Port-plattan. Nu blev det en realitet på ett naturligt sätt. Thåström har också varit delaktig och är även delkompositör till några av låtarna. Så ja, att Thåström inte är med som fast del i projektet Sällskapet är såklart supertråkigt. Men han är en livstidsmedlem i Sällskapet ändå.  Du vet, har man varit med i Sällskapet så kan man inte lämna.
Var det alltid självklart att fortsätta utan honom?

Nej. Hade inte han sagt ok till det så hade det inte blivit någon fortsättning. Det var ju han som bildade bandet en gång.

 

Var det givet att Andrea skulle sjunga på skivan, eller fanns det något annat upplägg?
Fanns som sagt redan på förra plattan tankar om europeiska sångerskor. Så även på denna. Initialt var nog tanken att vi skulle ha flera. Men det skulle blivit för splittrat i sin upplevelse. Så det blev fokus på det tyska ljudlandskapet och Andrea.
Vi spånade många idéer i inledningsskedet, under tiden som vi byggde låtar instrumentalt. En idé var ingen sång alls, en annan var att använda olika sångare på olika europeiska språk (utom engelska, svenska eller holländska) och den första och oundvikliga var ju tyskan…och Andrea.

i_vUJZT9uzy8IWRmkLwBwUHQTTs

Du, Pelle, jobbade ju med Andrea på hennes senaste soloalbum, som Rockis (Ivarsson, basist och producent hos bl.a. Thåström och solo-Ossler. red.anm.) producerade. Var det så ni för första gången kom i kontakt med henne? I vilket skede av arbetet med skivan var detta?

Ossler: Andreas partner Jesper Lehmkuhl, som också skriver mycket av Andreas musik, tog kontakt för många år sen via Facebook. Han var intresserad av vad vi höll på med och verkar själv i nån sorts eurobluesvärld. Jag träffade dom båda när jag spelade i Berlin med Høyem (Sivert Høyem, norsk sångare/låtskrivare, som Ossler turnerade med 2014. red.anm.), och vi bestämde oss för att göra nåt tillsammans. Så blev det att jag spelar på Andreas platta och hon sjunger på Sällskapet.

 

Andrea kommer utifrån till ett ganska slutet sällskap (ni har ju känt och jobbat ihop med varandra i närapå decennier). På vilket sätt har hon påverkat ert uttryck och er dynamik?

Inte alls. Hon har skapat texterna utifrån färdiga ljudlandskap, låtar och melodier.

Vi har ju bjudit in gäster från första början. Nino Ramsby på första, Bruno K Öijer och Anna von Hausswolff på Nowy Port, så situationen är bekant. Skillnaden är att Andrea sjunger på nästan hela plattan, det var aldrig meningen, men hennes djupa röst och inte minst språket placerade vårt material i helt rätt sammanhang.

 

Kan ni berätta om hur bandet bildades?

Niklas Hellberg: Det var Thåström som frågade mig en sen natt i Köpenhamn om vi inte skulle ta och bilda ett syntband. Sen är det ju självklart att ett syntband behöver en gitarrist och då var ju Ossler självskriven.

 

Hur har Sällskapet, som band/projekt/vision, utvecklats genom åren? Hur har era ambitioner ändrats?
Ambitionen är samma som från första början. Att med ljud visualisera atmosfärer och resor.

 

Vem är ledaren i bandet? Har ni olika roller?

Nån ledare har vi inte, det är slutresultatet som bestämmer och starkast argument vinner. Men Hellberg är kanske mest drivande. Men alla beslut tas gemensamt, vilket blir enklare ju färre man är, såklart.

 

Er musik är fruktansvärt bra på att frammana rent synestetiska upplevelser – man ser ödsliga bangårdar och hamnområden framför sig när man lyssnar på er musik, man känner lukten av bränd diesel, våt asfalt, hör sprakande tågledningar – vad upplever ni själva av er musik och vilka upplevelser vill ni ge lyssnaren?

Superbra att du känner så. Det är hela ambitionen. Att ge lyssnaren en inre bild. Att det inte bara passerar. Vad som faktiskt visualiseras är ju högst personligt.

 

Hittills har Sällskapet aldrig spelat live. Kan det komma att ändras?

Det får framtiden utvisa. Kanske vore något att göra något live. Faktum är att vi spelade live utan publik när vi gjorde lite film kring några av låtarna.

***

Disparition finns ute nu via BMG, på vinyl, cd och digitalt.

 

RECENSION: SÄLLSKAPET – DISPARITION

4050538344370_Sallskapet_VO.indd

I fem långa år har man gått och väntat. På de varmkalla taggtrådsgitarrerna, på stålverksklangerna och högspänningselektroniken. På de där tonerna som bättre än någonting annat gestaltar skymningen som vårt Europa hopplöst sitter fast i. I fem långa år har man väntat på Sällskapets tredje platta. Nu är den här. På fredag, 16/3, släpps Disparition.

En hel del har förändrats sedan 2013 års Nowy Port. Grundaren och sångaren Joakim Thåström är inte längre fast medlem. I stället sjungs merparten av låtarna på plattan av Berlin-baserade sångerskan Andrea Schroeder – på tyska. Vi var många som fick lite magknip när detta tillkännagavs hösten 2016, men det krävs inte många lyssningar innan den känslan är som bortblåst. Schroeder vet hur man förvaltar Sällskapet-soundet. Hon sjunger med en gränsgångares röst, likt den hos landskvinnan Nico. Hon flyter otvunget och mellan vår värld och den hinsides, och jag kan inte föreställa mig en röst – möjligen med undantag för just Thåströms – som bättre hade kunnat ikläda sig Pelle Osslers och Niklas Hellbergs europeiskt vemodiga och karga ljudbilder.

Och just ljudbilden på albumet är något som känns igen. Även om kompositionerna till stor del drar mer åt låthållet än på tidigare skivor (utan att för den skull trilla in i någon vers-refräng-vers-mall!) känner vi igen den värld Ossler och Hellberg skapar. Med sitt patenterade maskinella driv, som är lika suggestivt och subtilt som det är kärvt och hotfullt, framställer de en monokrom värld av glas, betong, fuktig asfalt, överhettad diesel och disiga hamnkranar. Och så ibland gnistrar en ljusskärva till, om så bara likt reflektioner i en vattenpöl. Skivan är producerad av Sällskapet själva, och mixad i Hansa Tonstudio, Berlin, av maestron Michael Ilbert. Och man måste lyfta på hatten åt samtliga inblandade – för detta är i det närmaste ett ljudmässigt mästerverk. Perfekt balanseras de skarpa gitarrljuden, den mullrande maskinbasen och elektroniken, med Andreas sång, och jag försöker förgäves att komma på när jag senast hörde en skiva – där nämnda herrar inte var inblandade – som lät såhär bra. Varje pianoackord, varje vridning på varje ratt och varje furiöst utfall mot gitarren tas till vara på och vägs på guldskål. Resultatet blir därefter.

Men hur är det med låtmaterialet, undrar ni? Det är starkt, ska jag säga er. Mycket starkt. Inledande trojkan Disparition, Pt. 1MorgenlichtDie Zeit vergeht rör sig mellan smygande lågintensitet och kokande feberpuls. Mittpartiet, bestående av Westerplatte, L’Autostrada och Wandler, utgör emellertid plattans koncentrerat starkaste stund. Instrumentala, dova Westerplatte är ”gamla” Sällskapet, och en låt som med sitt maskinella, malande stöveltrampsbeat perfekt levandegör minnet av nazisternas övergrepp på Polen 1939, på halvön utanför Gdansk med samma namn. Westerplatte följs sedan av vad som måste betraktas som årets hittills mäktigaste låt – L’Autostrada. Från introts ritual-rytmer, fräsande syntar och Osslers åskmolnsgitarrer, till Schroeders mässande sång. Och så från ingenstans dyker han upp – maskinisten från Högdalen. Som en osalig ande fladdrar Thåström sedan in och ut ur L’Autostrada. Han låter lika unikt och förbannat hungrig och angelägen som vanligt. Och hans blotta närvaro skänker minst två ton extra tyngd och emfas åt en låt som redan är allt man vågar önska sig. Och har Ossler någonsin spelat mer emotionell eller sårbar gitarr än vad han gör vid 2:58-strecket? Jösses, vad fint. Från denna omtumlande upplevelse tas vi till Wandler. Det är ingen lätt uppgift att följa en mästerlig låt som L’Autostrada, men Wandler gör ett finfint jobb. Schroeder sjunger om en drömvärld där verklighet och dikt flyter samman, och Hellberg och Ossler tonsätter detta ypperligt med skarp och industriell perkussion och subtila gitarr- och syntfigurer. Efterföljande Waltzer påminner oss sedan om den nyss nämnda europeiska skymningen, och låter som om Leonard Cohen gjort en låt ihop med Blixa Bargeld, med Niklas Hellberg på piano. Tiefenrausch, skivans näst sista låt, är en annan höjdpunkt. Med porlande, puttrande elektronik och drömlik stämning skapas ett kvintessentiellt berlinskt sound, minnande om Bowie och Eno, som just dessa ljudmakare skulle betalat dyrt för 1977 – eller 2018, om så var fallet! Skivan avslutas sedan med Disparition, pt. 2. Schroeder sjunger med sin ömtåligaste röst och man slussas motvilligt ut ur Sällskapets värld, till ljudet av ödsliga pianotoner och gitarrer som ömsom smeker, ömsom hugger i en.

Jag har till leda pratat om vad Sällskapet betyder för mig, så jag skippar det, den här gången. I stället trycker jag för femtielfte gången på ”play”, och önskar (kanske förgäves) att det inte ska ta fem år till nästa platta. Och så säger jag tack.

Betyg: 9/10

Bästa låt: L’Autostrada

Om ni gillar detta: Sällskapet – s/t, Andrea Schroeder – Where the Wild Oceans End, Ossler – Evig Himmelsk Fullkomning, Citizen H – Transference

 

SÄLLSKAPET: Alla (hittills utgivna) låtar – rankade och kommenterade!

 

Det är alltid både svårt och vanskligt att skriva listor. Extra svårt när ett enda band står i fokus. Ännu lite svårare när bandet ifråga är så jämnt som Sällskapet är. Visst, de har inte givit ut så hemskt mycket musik, men den musik de har givit ut håller hög klass. Varje klang, varje anslag, varje sprakande synt, varje dallrande gitarr, är minutiöst frammejslad. Allt är en noga utvald byggsten till den suggestiva drömvärld av järn, betong, fräsande kablar och dieseldofter som är Sällskapets hemvist.

Så varför krångla till det för sig och ranka (och kommentera!) varenda låt de givit ut? Well, helt enkelt för att det är så satans skoj, och Sällskapets musik är så inspirerande och en värld man gärna dröjer kvar i.

Så vad som följer är alltså alla låtar från alla album, plus alla extralåtar från 2007, och nya singeln Morgenlicht – rankade och kommenterade – från ”sämst” till bäst! Håll i er!

 

24. Bagatelle (feat. Anna von Hauswolff)

År: 2013

Album: Nowy Port

– På Nowy Ports motsvarighet till debutens svartvita piano-noir Rum 212 hör vi Anna von Hauswolff visa upp sångmässig bredd. Hennes visksång är lika obehaglig som den är snygg. Synd, bara, att den hamnade så långt bak i mixen.

 

23. E40

År: 2013

Album: Nowy Port

Nowy Ports mest aggressiva instrumentallåt, med ett beat som alltid påmint mig om den gamla PLP-b-sidan Dreamin’ in Perfect Distortion. En snabb, dunkande färd rakt österut.

 

22. Slite

År: 2007

Album: – (outgiven, finns endast som video på YouTube – se ovan)

– En låt som under drygt två minuter växer från försiktig dark ambient till frustande mörkerrock, för att sedan åter mynna ut i en viskning. Mycket snyggt.

 

21. Dom glömda

År: 2013

Album: Nowy Port

– Hetsiga stråkar och (underbara) stålverksklanger.

 

20. Rum 212

År: 2007

Album: Sällskapet

– Ett litet rum. En grammofon på golvet. Fönstret står öppet, ett blekt solljus strilar in. I fönstret står en en ensam kvinna och tittar ut på ett sönderbombat Dresden.

Sällskapets musik föder bilder – rörliga, orörliga. Detta är min bild av Rum 212.

 

19. Nattportiern

År: 2007

Album: Sällskapet DVD

– Jazz från Ruhr. Att denna låt valdes bort säger en hel del om nivån på Sällskapets debutplatta. Döpt efter en alldeles makalös film, med två av filmhistoriens mest obesjungna ikoner i huvudrollerna, Dirk Bogarde och Charlotte Rampling.

 

18. Del 2

År: 2013

Album: Nowy Port

– Köttets lustar, ála Sällskapet. Rytmiskt, coolt, med en bra text och lysande gitarrer från Ossler.

 

17. Var och en av oss (feat. Bruno K. Öijer)

År: 2013

Album: Nowy Port

– Hur bedömer man den här? Textmässigt hör den ju hemma på förstaplatsen. Landets bästa poet, Bruno Keats Öijer, levererar en av de bästa dikterna från sin allra bästa diktsamling, i fullständig symbios med Sällskapets karga musik. Samtidigt känner jag mig villrådig. Den hade kunnat hamna lite varstans på listan.

 

16. Le Havre

År: 2007

Album: Sällskapet

– Suveränt drone, med ett syntetiskt horn som skulle kunna vara Maskinistens anfader.

 

15. Järnstaden (feat. Nino Ramsby)

År: 2007

Album: Sällskapet

– Drömsk visa, körd igenom ett industriellt filter. Ramsbys och Sällskapets till synes olika världar möts, som den mest naturliga sak i världen. Verklighet och fiktion flyter ihop, hopp föds och suddas ut.

 

14. Gdansk

År: 2013

Album: Nowy Port

– Spöklik, subtil dark ambient. Slut ögonen och du står och huttrar i en råkall hamn, väntande.

 

13. Flodvaktaren

År: 2013

Album: Nowy Port

– Dramatiskt och suggestivt. Sprakande och dovt mullrande. Med Motławas hypnotiska skvalp i bakgrunden. En låt som på många sätt ringar mycket av det som Sällskapet är.

 

12. Morgenlicht

År: 2018

Album: Disparition

– Blekt solljus på fuktig asfalt. Kallvarmt dis genom en jämngrå Europa-himmel. Tunga hjul på en förlåtande autostrada. Bort, bort, bort. Sällskapets första låt utan Thåström, och första med Andrea Schroeder. Andrea gör saknaden uthärdlig.

 

11. Järnstaden (Thåström)

År: 2007

Album: Sällskapet DVD

– Mer oljud, mer stål, och världens bästa, nu levande, sångare gör denna version till den bästa.

 

10. 482 MHz

År: 2007

Album: Sällskapet

– Jag hade kunnat skriva hyllmeter bara om känslan Sällskapet och deras debut fyllde mig med i mars 2007. Det är en sådan där upplevelse man är med om en gång och som sedan aldrig går ur kroppen (eller själen). Jag kan inte fördjupa mig i detta här och nu, men jag kan säga att efter Nordlicht-singeln i februari 2007 hade en musikalisk revolution påbörjats i mig. Jag hade aldrig förr hört något liknande, men kände instinktivt och direkt att detta var jag.

Denna känsla förstärktes och bekräftades när skivan sedan släpptes, och 482 MHz var ju förstaspåret på skivan och låten som slussade in en till Sällskapets värld. Låten börjar lite försiktigt, för att sedan anta formen av en bulldozer och obönhörligt meja ner en. Alla inblandade går loss fullständigt, men på något sätt lyckas de bibehålla mystiken som är Sällskapet.

Och Thåströms brunstiga väsande var för den 21-22-åriga Niklas själva essensen av coolhet – och kan mycket väl vara det även än i dag!

 

9. Nowy Port

År: 2013

Album: Nowy Port

– Titelspåret från Sällskapets andra album, uppkallat efter en stadsdel i Gdansk i Polen.

Huvudpersonen pressar sig fram genom hamnarna, över kajen, under stjärnorna, förbi försäljarna, och dricker fyra glas special för att känna sig på riktigt. Armbågar sig fram, på väg mot något högre. Vad får vi inte veta, men stjärnorna vet, guldfiskarna likaså. Huvudpersonen vet också.

En låt om att köra över tillvarons motstånd med bara sin egen vilja som drivkraft och vapen. Och ännu ett exempel på hur skickliga dramaturger Sällskapet är och hur de utan att svettas en droppe lätt kan få en låt att skifta mellan smygande och stegrande, från subtil till dramatisk.

 

8. Spår överallt

År: 2007

Album: Sällskapet

Thåströms minns tillbaka på tiden i Amsterdam under början av 90-talet. Det har sagts att det var där och då som hans kärlek till resandet på allvar cementerades. Spår överallt är som en hyllning till detta.

 

7. Hauptbahnhof

År: 2007

Album: Sällskapet

– Centralstationer, tågskenor. Myller av röster. Rörelse. Lugnet av att vara på väg.

 

6. Nordlicht

År: 2007

Album: Sällskapet

– Som sagt, det första omvärlden fick höra från Sällskapet. Slog an omedelbart och stenhårt. Jag hade aldrig hört något liknande. Minimalistiskt, långsamt, intensivt, kallt och varmt och intimt om en krog i Hamburg dit man kommer när man ”mönstrat av” och inväntar den där färjan som förr eller senare oundvikligen tar oss alla med. Och om det finns någon som fortfarande undrar: ja, krogen finns på riktigt, och den är mycket trevlig.

 

5. Ravic

År: 2007

Album: Sällskapet

Pelle Osslers tour de force i Sällskapet. Sveriges (världens, väl?) febrigaste, mest suggestiva, nervigaste och bästa gitarr blandas här ut med jämbördig elektronik och resultatet blir Sällskapets mest fulländade instrumentallåt.

 

4. Såg dom komma

År: 2013

Album: Nowy Port

– Episk, dimmig och väldigt vacker och industriell ambient-gospel, om ett utdraget och förhöjt ögonblick då allting tycks hända. Och Ossler briljerar som vanligt.

Det första smakprovet från Sällskapets andra album (och det kanske mest emotsedda album i mitt musiklyssnarliv). Låten var precis vad man ville höra och släpptes precis när man behövde den som mest. Att man aldrig har fått höra denna låt live är i det närmaste oförlåtligt – den hade kunnat bli höjdpunkten på vilken konsert som helst.

 

3. Rött liguriskt vin

År: 2013

Album: Nowy Port

– Vad som från början, 2007, var en bluesig, konfrontativ Thåström-demo vid namn Rött liguriskt regn, blir i Sällskapets händer en sprakande, ambient, elektronisk ballad, med referenser till både Velvet Underground och Adam Zagajewski. Iskall och kärv och samtidigt vansinnigt snygg och sexig, och med en Thåström som sjunger med sin allra sköraste röst.

 

2. Honungsgatan

År: 2007

Album: Sällskapet

– Minimalistisk svartsjuke-noir, med inslag av självförakt, och med en mycket suggestiv Ossler-gitarr som dyker upp genom hela låten. Jag:et förföljer nattetid sitt kärleksintresse, men konfronteras med och lär sig om sig själv snarare än någon annan. En utomordentligt bra låt som tåls att spelas ett oändligt antal gånger.

 

1. …den dan

År: 2007

Album: Sällskapet

– Man väcks ur den vackra, febriga hypnosen som är Sällskapets debutalbum med detta hänsynslösa knytnävsslag i magen till låt. I åtta låtar har man vaggats in i något slags brusande drömtillstånd av Ossler-gitarrer, malande elektronik, och drömska texter sjungna av en röst som låter som att den sitter bredvid dig. Sedan kommer plötsligt …den dan. …den dan är en kärlekslåt, men den hotfulla, pulserande musiken, parat med textens uppräknande av omöjligheter, gör den till en osannolik sådan. Men det passar bra, för kärleken den besjunger är en kärlek så obegripligt stor att den i sig blir osannolik.

En låt som knockade mig när jag hörde den för första gången, 28/3 2007, och jag har ännu inte rest mig. Kommer nog aldrig komma upp.

***

Och där har vi det. Sällskapets alla hittills utgivna låtar, rankade. Det har inte varit lätt – stundtals har det varit riktigt svårt, men i vanlig ordning har det varit kul. Nu ser vi fram emot Disparition.

Tack till Sällskapet.

Foton av Anna Ledin Wirén resp. Sara Broos (hämtad från www.sallskapet.net).

Konsertrecension: Ossler, Victoriateatern, Malmö, 24/2 2018

Attachment-1

Att man redan i februari kan säga att man sannolikt sett årets bästa spelning hör knappast till vanligheterna, men jag undrar om jag bannemej inte kan göra det nu, efter att ha bevittnat Pelle Osslers exorcism på Victoriateatern i Malmö igår kväll. Ossler, ihop med cellisten Henrik Meierkord och synt- och maskingurun Mikael Nilzén (två herrar som för övrigt är lika förbannat bra på sina respektive instrument som Ossler är på sina) avslutade igår sin miniturné, som gjort stopp i Stockholm, Karlstad och Göteborg innan den avslutades med två utsålda kvällar i följd på anrika Victoriateatern. Har man sett Ossler tidigare vet man att man får konserter vars intensitet och scennärvaro bara kan matchas av vännen och kollegan Joakim Thåström och dennes spelningar. Men samtidigt är man ändå aldrig förberedd. Man kan ju som bekant aldrig riktigt förbereda sig på de där riktigt starka känslorna som ibland tar en i besittning.

Från det inledande ögonblickets Popol Vuh-liknande ljudbygge står det klart att det är något särskilt som byggs upp. Meierkord sätter en kvintessentiellt europeisk prägel på låtarna med sin vemodiga cello, medan Nilzén bygger upp ömsom hotfulla, ömsom vackra ljudkulisser med sina maskiner och Ossler sågar, hugger och sliter i gitarren med stråke, plektrum och nävarna. Tillsammans får de stämningen i salen att enkelt och otvunget skifta mellan feberdröm och sköraste melankoli under konsertens många höjdpunkter. Från Svartvattenfebers Suicide-ifierade ångestrock till den blytunga sorgen som hänger över Fåglar faller. Från mästargnisslet i Ett slutet rum och Ingen rök utan eld till den novemberruskiga meditationen över förlust och förgänglighet i Fars dag. Den outgivna(!!) och förkrossande vackra balladen Novembermoln (som den enligt uppgift ska heta) slår mig med häpnad. En låt om hur svårt det kan vara att släppa taget, vars musikaliska skörhet matchas med protagonistens oerhörda ensamhet. Och så den europeiska skymningen som sänker sig över Victoriateatern under avslutande En förlorad vals och Partisanen (varav den sistnämnda gästas av en hänförande och fransksjungande Sara Broos).

Och då har jag inte ens nämnt kvällens allra största höjdpunkt: Helsingborg. Bästa låten från albumet Evig himmelsk fullkomning är en atmosfärisk ballad av yppersta klass om saknad och självrannsakan. Med sin förtvivlan, sina nakna nerver och oerhörda angelägenhet växer den både på bredden och på höjden på teaterns lilla scen. Alla tre musiker är fullständigt inne i låten och de stundtals furiösa ljudmassorna, och de levererar som vore det det sista de gör. Flera gånger under låtens 6-7 minuter tänker jag att detta, just denna stund, är bland det allra bästa jag upplevt på en livescen. Och jag kan inte minnas när jag senast blev så överkörd.

Det är flera låtar jag inte nämner, men det tjänar inget till att i text återge en hel konsert av den här kalibern. Ossler & co bör i första hand upplevas. Måtte det bli snart igen.

 

Bäst: Helsingborg, och närvaron. Och Victoriateaterns grymma upplägg Picknick-konsert (medtag egen mat och dryck! Revolutionerande!).

Sämst: Ett begrepp som inte riktigt funkar i sammanhanget, men…de hade gärna fått spela i en timme till, tycker den omättlige beundraren.

Längd: ca 80 minuter inkl extranummer.