Joseph Jackson 1928-2018

joseph-jackson-467150-1-402

Mannen som gav oss Michael Jackson, en av alla tiders största, viktigaste och bästa artister, har dött. Patriarken, musikern och managern Joseph Walter Jackson avled i dag i sviterna av cancer. Han blev 89 år gammal.

Han satte ihop vad som skulle komma att bli The Jackson 5 med sina söner i början av 60-talet, och efter att ha drillats hårt och länge och avverkat en lång rad klubbturnéer skrev gruppen på för Motown 1969. Samma år släppte de sitt debutalbum, Diana Ross Presents The Jackson 5 – en skiva som bland annat innehöll en av alla tiders bästa poplåtar tillika gruppens debutsingel för Motown: I Want You Back. The Jackson 5:s fyra första singlar (nyss nämnda I Want You Back, ABC, The Love You Save och I’ll be There) gick alla upp på USA:s förstaplats och sålde tio miljoner exemplar på tio månader. The Jackson 5 fortsatte vara framgångsrika under de följande åren, med Joseph som fortsatt manager. 1975 lämnade de Motown för Epic Records och Joseph följde givetvis med. Tillsammans med Michael förhandlade han fram en mycket lukrativ deal för gruppen. 1979 löpte management-kontraktet med soloartisten Michael ut, och Michael valde att inte förnya. 1982 drog Joseph igång dottern Janets karriär – ännu ett smart drag, skulle det visa sig.

Som pop- och soul-musikälskare har man alltså mycket att tacka Joseph Jackson för. Hans metoder var inte alltid schysta, men de gav resultat, om man ska vara krass. Och när Michael tvingades igenom diverse förnedringar under 90- och 00-talet stod pappa Joe vid hans sida, när många andra inte gjorde det. Det kallas botgöring.

Vila i frid, Mr. Jackson. Och tack för allt.

Annonser

Nyheter/recension: Ny singel och kommande album från DEN SORTE DØD

dsd-new_large

Dansk-svenska dungeon-synt-duon Den Sorte Død är aktuella med en ny singel och ett nytt album. Senast de släppte något var 2016, då debut-EP:n Intet kan stoppe den sorte død gavs ut. 1 juli släpps fullängdsdebuten De bundlløse søer, på Anna von Hausswolffs utmärkta label Pomperipossa Records. Men redan nu finns alltså ett smakprov att tillgå, i form av låten Tågens favn.

Likt den två år gamla EP:n rör sig Tågens favn i grumliga, bottenlösa, elektroniska vatten. Det är meditativt och hotfullt, uråldrigt och futuristiskt. Och hade Blade Runner utspelats under pesttidens Danmark hade Den Sorte Død varit givna till filmmusiken. Soundet är direkt sprunget ur det tidiga 80-talets analoga och pulserande syntvärld, som skapade odödliga soundtracks åt filmer som just Blade Runner, men också skräck som Day of the Dead.

Och det filmiska soundet är väl förvaltat. Angst och Offermose, som utgör duon, vet exakt vilka rattar att skruva på för att skapa den där stämningen som för tankarna till så vitt skilda saker som mörka nordiska skogar, svarta tjärn, sterila ödelandskap och våt betong.

Debut-ep:n var utmärkt. Nya singeln likaså. Jag ser fram emot albumet.

Jalal Mansur Nuriddin (The Last Poets) är död

Mer död och elände. Igår berättade jag om att Clarence Fountain, från The Blind Boys of Alabama, gått bort. I dag nås vi av nyheten att Jalal Mansur Nuriddin, som var med och bildade den banbrytande amerikanska spoken word- och proto-rap-gruppen The Last Poets, har dött.

Tillsammans med Abiodun Oyewole, Omar Ben Hassen och Nilaja bildades The Last Poets i slutet av 60-talet i Harlem. Deras kombination av spoken-word-poesi och percussion la grunden för vad vi i dag betraktar som rap och hiphop, och banade väg för andra pionjärer som Gil Scott-Heron. Deras politiska texter, om svart frigörelse och om att stå upp, stå ut och slå tillbaka i ett vitt, förtryckande samhälle, var starkt influerade av medborgarrättsrörelsen och tänkare som Malcolm X och Stokely Carmichael och utan dem hade sannolikt inte Public Enemy eller The Roots låtit som de gjort.

Gruppen bestod periodvis av flera konstellationer, men det var uppsättningen Oyewole-Hassen-Nilaja-Nuriddin som blev mest berömd och som lämnade störst avtryck. Det självbetitlade debutalbumet gavs ut 1970, och året därpå släpptes uppföljaren This Is Madness. Nuriddin fortsatte att ge ut musik, bland annat med Last Poets, ända in på 2000-talet.

Nuriddin blev 74 år gammal. Någon dödsorsak har inte tillkännagivits.

Vila i frid.

 

Clarence Fountain (Blind Boys of Alabama) är död

Clarence-Fountain

I dag på 482 MHz hyllar vi en av grundarna av ett av musikhistoriens mest stilbildande gospelband. Clarence Fountain från Blind Boys of Alabama har gått bort, 88 år gammal.

Fountain träffade övriga gruppmedlemmar 1939, när de var barn, på Alabama Institute for the Negro Blind, i Talladega, Alabama. Några år senare började de sjunga tillsammans och bildade The Five Blind Boys of Alabama (som de till en början kallade sig).

De turnerade och spelade in under i stort sett alla år som aktiva. På 60-talet var de en del av Civil Rights-rörelsen och sjöng på tillställningar och demonstrationer för Martin Luther King. De har även jobbat med artister som Peter Gabriel, Lou Reed, Mavis Staples och Justin Vernon. I våras besökte de Sverige.

På senare år turnerade inte längre Fountain med gruppen pga sin diabetessjukdom, men han förblev en del av gruppen och sågs länge som deras ledare. Senaste skivan han sjöng på var fjolårets Almost Home.

Gruppen bildades i djupaste södern under en av USA:s allra mörkaste och skamligaste tidsepoker, Jim Crow-eran. Inget förväntades då av dessa svarta, blinda pojkar och uppförsbacken var monumental och borde ha knäckt vem som helst. Men Alabamas blinda pojkar framhärdade och vann. Och sjöng. Musiken de skapade var djupt förankrad i en afroamerikansk kristen tradition, men transcenderade utan problem både ras- och trosgränser och skänkte mening och djup åt generationer av musiklyssnare. Det är vi tacksamma för.

I videon nedan river de av en lysande version av Curtis Mayfield-klassikern People Get Ready. Varsågoda. Och vila i frid, Clarence Fountain!

Morrissey till Dalhalla

BCB8A795-E796-4145-BED7-329593D44183.jpeg

Upprorsmakaren och croonern Morrissey kommer till Sverige i sommar. Den 19 juli intar ikonen och hans band Dalhallas mäktiga arena. Detta står skrivet på Morrisseys officiella hemsida. Information om biljetter har ännu inte tillkännagivits.

I höstas släppte Morrissey sitt elfte soloalbum, Low in High School, och sedan dess har han turnerat runt om i världen. I sommar gör han stopp även i Berlin och hemstaden Manchester.

RECENSION: Citizen H (Niklas Hellberg) – Monoscope

afa71a2a748b18ad96eb908c5cdc19d0a6690e95

En av Sveriges vassaste ljudmakare, Niklas Hellberg, överraskar med en ny platta under aliaset Citizen H. Senast Hellberg släppte något under det namnet var 2016, då debuten Transference kom – ett av det årets intressantaste dark ambient-släpp. Nya fyraspårs-EP:n Monoscope kom i måndags, via Hellbergs egna etikett Nutopia Music, och soundet är mer avskalat än vad vi är vana vid. Oavsett om man förknippar Hellberg med Citizen H, industrimanglet i Peace, Love & Pitbulls, Sällskapets Europa-blues, eller som solo-Thåströms högra hand, kan man inte bortse från hans maskiner och hans elektronik. På Monoscope, däremot, dominerar ensliga och vemodiga pianofigurer. Maskinerna är visserligen kvar, men de håller sig för det mesta i bakgrunden och bygger skickligt atmosfärer. De får fullt spelrum endast på den lysande Fabrica Abandona. Ett smygande och suggestivt stycke ambient industri som Hellberg är så fenomenal på att få till.

Hellberg själv kallar musiken på Monoscope för ”ambient piano for travelers” och det är en träffande beskrivning. Som det mesta och bästa han tidigare gjort frammanar också Monoscope bilder av ensamma resor i dunkla tågkupéer, där dina medresenärer är tigande, hålögda. Konduktören, han är likadan, och hasar fram mellan vagnarna som ett spöke. På andra sidan fönstret fladdrar ett sotigt och kyligt Europa förbi. Det är 2018, men skulle lika väl kunna vara 1900-tal. Det är skymning nästan jämt.

Lyssna på Monoscope här.

Betyg: 9/10

Bästa låt: Fabrica Abandona eller Pianissimo

Om ni gillar detta: Citizen H – Transference, Sällskapet – s/t

RECENSION: Nordmark – Tomorrow (singel)

Per Nordmark känner vi som musikproducent, och som trummis i bland annat Kristofer Åströms band Hidden Truck, Fireside och Pelle Osslers liveband. Han är också programledare för en av landets bästa poddar, och verkar vara en helt igenom sympatisk kille. Nu debuterar Nordmark som soloartist och sångare. I morgon, fredag 20/4, släpps första låten, Tomorrow, från en kommande EP. Och när man hör resultatet undrar man varför det dröjt, för låten är ett smått lysande stycke drömsk pop.

Till en varm men i huvudsak elektronisk ljudbild, och med lätt reverbad sång, sjunger Nordmark om förgänglighet och om att göra det bästa av tiden vi fått. Självklara teman, kan tyckas, men lika tidlösa som solsken och regn, och av yttersta vikt. För snart 20 år sedan fick Nordmark cancer. Han överlevde efter en tuff behandling, men i höstas trodde han att sjukdomen kommit tillbaka, och då skrev han låten. Det var falskt alarm, men det väckte något hos honom. I en intervju med NSD säger han att låten handlar om att vara ödmjuk inför livet, och fortsätter med att säga att ”oavsett hur jävligt det än är löser det sig. Att försvinna är i sig inte det hemska, det hemska är det som sker under tiden. Om man kan göra något av det bör man göra det bästa, att leva i nuet.” Plattityder, säger den blaserade cynikern, men detta är saker människan ständigt måste påminnas om. För det går väl knappt en dag utan att man sitter och stirrar in i naveln och förtvivlar över bagateller – som en (fullt frisk) idiot? Jag är glad att människor som Per Nordmark finns och att han påminner oss om vad det är som gäller. Att han gör det med högklassig drömpop är förstås ännu bättre.

Och kom ihåg: i morgon släpps den, alltså!