Recension: Thåström – Körkarlen

IMG_7707

 

Och så var den här – Körkarlen, singel nummer 2 från kommande albumet Centralmassivet. Där förra singeln, Old Point Bar, var en blytung industrigospel rullande fram över glödhet Louisiana-asfalt, är Körkarlen en sprakande och pulserande elektronisk Berlin-dänga – som det dessutom svänger om (en eller ett par nypor salt)! En svängighet vi nog inte hört hos Thåström sedan de tidiga industriåren i början av 90-talet, och låtar som Fuzzbox och Nutopia. Körkarlen är ”Sällskapet går på klubb”, skulle man kunna säga, om man tillåts ta ut svängarna lite.

Och det är också de båda parhästarna i Sällskapet, Hellberg och Ossler, som utgör stommen i arrangemanget. Niklas Hellbergs högspänningselektronik är låtens musikaliska själ och Pelle Osslers ylande gitarr både smyckar och fyller ut konturerna. Båda är lika oumbärliga.

I likhet med Old Point Bar är det det vackra i livet som bejakas. Man är i en stad som är alldeles rätt för en, man hänger hänglås på bron, minns gamla vänner, och konstaterar att den enda tiden är nu och att man både kan äta kakan och ha den kvar. Allting är möjligt när man är på rätt plats med rätt person. Men precis som i Old Point Bar lurar ett mörker om hörnet. I den låten insåg Thåström att han har blott en fjärdedel kvar. I Körkarlen lyder refrängen: Hey, hey, hey, Körkarlen kommer. För er som inte vet är Körkarlen Dödens sändebud och kusk, och titeln på en roman av Selma Lagerlöf och en film(atisering) av Victor Sjöström.

Man kan och man bör njuta och vara livsbejakande, men förr eller senare har Körkarlen kommit fram, och det är dags att kliva på kärran.

Och det är just den här dynamiken som gör låten så genial. Ljuset och det svagt svarta stråket. Ett öga riktat mot här och nu, det andra håller utkik mot vad som komma skall. Med dessa sanningar i bakhuvudet blir ljuset desto ljusare och varje vacker stund man får till skänks ankras några hundra meter djupare. Simpla sanningar, måhända, men ack så viktiga.

 

1:a september släpps Körkarlen på 12-tumssingel, med Old Point Bar på baksidan. Beställ den från valfri skivmånglare. Tills dess går det fint att spela den på t.ex Spotify. Sista september släpps albumet Centralmassivet (Razzia/Family Tree).

 

bild hämtad härifrån.

Annonser

Nyheter: Nytt album från Morrissey i höst

ipanews_e82563c6-2c8d-400b-9174-c4d7f9db9c76_1

 

Man får nog nypa sig i armen. Ja, det är sant. Morrissey släpper nytt album i höst. Samma höst, alltså, som Thåström och Liam Gallagher.

Skivan, Morrisseys elfte som soloartist, har fått titeln Low In High School, och släpps på Morrisseys egna, nystartade etikett Etienne Records (en underetikett till BMG, som Morrissey nyligen skrivit på för) den 17:e november, rapporterar Manchester Evening News. Den spelades in i La Fabrique-studion i södra Frankrike, och i Rom i Ennio Morricones Forum-studio. Precis som på förra albumet, World Peace is None of Your Business från 2014, står Joe Chicarelli för produktionen.

Korda Marshall på BMG säger följande: “There are not many artists around today that can compare to Morrissey. He is an extraordinary talent. He is prodigious, literate, witty, elegant and above all, courageous. His lyrics, humour and melodies have influenced many generations. The music on this new landmark record will speak for itself and we are delighted to welcome him to BMG.”

En turné lär följa, men just nu är det endast Hollywood Bowl i L.A. den 10:e november som sägs vara bokad.

Tack, Morrissey. Den här hösten blev plötsligt väldigt mycket lättare att betvinga.

 

Bild hämtad härifrån.

Bäst just nu, juni 2017

Attachment-1-2

Fem låtar att lyssna lite extra på.

ThåströmUtanför Old Point Bar

– I slutet av september kommer Centralmassivet, i början av september släpps nästa singel (som fått namnet Körkarlen, efter en film av Victor Sjöström och en berättelse av Selma Lagerlöf). Tills dess får vi hålla till goda med den här spoken word- och industrigospel-dängan. Och det gör vi ju så gärna.

Liam GallagherWall of Glass

– Äntligen. Och den lever upp till förväntningarna. I believe the resurrection’s on.

ChromaticsShadow

– En av många bra saker med nya Twin Peaks är den fantastiska musiken. Chromatics nya singel är det starkaste exemplet. Vemodig, atmosfärisk drömpop som gjord för The Bang Bang Bar och de dimmiga skogarna uppe i nordväst.

Mount EerieEmptiness, pt. 2

– Förra sommaren gick Phil Elverums fru bort i cancer. Likt Nick Caves senaste album, Skeleton Tree, är Mount Eeries senaste alster, A Crow Looked at Me, en reflektion över död, förlust och saknad. Men där Cave använde sig av metaforer är Phil Elverum ständigt brutalt rak och okonstlad. Döden är inget att sjunga om, gör han klart tidigt på skivan. Inget att göra konst utav. Den är meningslös och smärtsam. There is nothing to learn, her absence is a scream saying nothing, sjunger han sedan i Emptiness, pt. 2.

Songs: OhiaMighty Like Love, Mighty Like Sorrow

– Och slutligen ett äldre bidrag. Jason Molina gjorde musik i flera olika konstellationer. Mest känd är han för projektet Songs: Ohia, som släppte skivor mellan 1997 och 2003. Jag återkommer ständigt till Molina. Till hans varma, ensliga röst. Till hans texter, som trots sitt mörker alltid är trösterika och hoppfulla. Till hans musik som lika ofta är kärv som den är melodisk och varm.  Jason Molina slog aldrig igenom på riktigt. I mars 2013, nio månader innan sin 40-årsdag, dog han ensam i sin lilla lägenhet i Indianapolis. En vidrig orättvisa och en hopplös förlust. Jason Molina tillhör de allra största gåvorna som musikgudarna någonsin har skänkt oss. Denna låt är bara ett litet exempel på detta.

 

Fotot taget och redigerat av mig.