Recension: Thåström – Centralmassivet

FullSizeRender-50

På förstasingeln, industrigospeln Old Point Bar, konstaterade Thåström att tiden var utmätt. Blott en fjärdedel återstår, mässade han. På nästa singel, Körkarlen, är Dödens hantlangare och kusk i antågande. Överallt på Centralmassivet står jag:et ansikte mot ansikte med människans ofta rätt bistra villkor; att medmänniskor försvinner, att man får ångra både ett och annat, att hur man än vrider och vänder på det så är vi inte särskilt unika; samma början och slut väntar oss alla, och när som helst kan det vara över. Men Thåström vore inte Thåström om det hela inte målades med flera nyanser än så. På sina sena soloskivor, och då i synnerhet de två senaste, har Thåström, som ofta beskylls för att vara både deppig och svår, varit rent livsbejakande. Han har hyllat resandet, kärleken, sina barn, och musik och litteratur som berört och inspirerat honom. Han har hela tiden lyft fram det stora i det lilla och uppmanat oss att alltid vara på väg, tro på det man inte törs tro på, och att beväpna oss med vingar. På Centralmassivet må han beröra en rad obekväma ämnen, men han berättar samtidigt för oss att livet är vackert, att de stora stunderna bör tas till vara på, att vi ska låta det goda rulla. Att det är något stort på gång, och att om vi måste blöda så är det helt okej. På nyss nämnda Låt det goda refererar han 15 år bakåt i sin egen historia och lånar en nyckelrad ur mästerverket Kaospassageraren: titta aldrig bakåt, vänd dig aldrig om, sjunger han. Thåström tar pulsen på människan, ställer diagnos och ger oss botemedlet.

Musiken på skivan är skriven ihop med Niklas Hellberg, en av Thåströms allra trognaste bundsförvanter de senaste 25 åren. Tillsammans har de även producerat skivan, och spelat in den i främst Berlin och Karlstad. Hellberg är ett slags ljudlandskapsarkitekt och multiinstrumentalist, en Brian Eno från Värmland om man så vill, och tillsammans har de skapat ett till stor del elektroniskt album som bultar, kokar och fräser. Bluesen i Malmö är ett undantag. En tidlös hymn som mer eller mindre hade passat in på så skilda plattor som Synd, Kärlek är för dom och Beväpna dig med vingar, likaväl som på Centralmassivet. Körkarlen är pulserande industripop. Plattans bästa låt och tillika titelspår är en atmosfärisk och mycket soulig postpunk-ballad som låter som om sentida Bruce Springsteen gått med i The Cure anno Disintegration. Det finns inte tillstymmelse till tvivel om att det där är en av Thåströms allra bästa låtar genom tiderna. Den sköra och aviga pianoballaden Aldrig av med varandra hade inte låtit malplacerad på Skebokvarnsv. 209.  Vidare är albumets avslutande triptyk bestående av Som mästarna målat himlen, Karaokebaren och Natten för det här är en mäktig samling ödesmättade och sprakande industriballader. Gitarrerna och syntarna gnisslar och fräser ikapp innan LaGaylia Fraziers makalösa stämma, som förgyller fem av skivans nio låtar, slussar oss ut och skivan tar slut.

Ofattbara 60 år fyllda fortsätter Thåström att utmana både sig själv och oss lyssnare. Han  finslipar sitt patenterade uttryck, väjer med lätt hand för upprepningar och förblir landets mest relevanta artist och låtskrivare. Och varje ny skiva han släpper är potentiellt den bästa han gjort. Centralmassivet är inget undantag.

Annonser

Thåströms album – från sämst till bäst

Thåström_2017_Webb_0

 

Med mindre än en vecka kvar till årets tyngsta albumsläpp levererar jag i kväll den slutgiltiga listan över Thåströms åtta soloalbum. Varsågoda!

8. Thåström

År: 1989

Skivbolag: Mistlur

– Året efter Imperiets uppbrott släpper Thåström sin solodebut. Där Imperiets sista skiva, 1988 års Tiggarens tal, var mörk och stundtals aggressiv är solodebuten gladlynt, ironisk och poppig. Och, dessvärre, kraftigt daterad. Soundet är ofta (men inte alltid) stelt och platt, men det råder ingen egentlig brist på bra låtar. Karenina är till exempel bland det allra vackraste han överhuvudtaget har gjort. Själv ville han bli mer maskinell och hårdare, och bejaka relativt nya influenser som Einstürzende Neubauten. Han lyckades väl inte riktigt med det, men framtiden såg ljus ut…

 

7. Xplodera mig 2000

År: 1991

Skivbolag: Mistlur

– Ett och ett halvt år senare och Thåström bor numera i Amsterdam. Han har kastat sig med huvudet före in i en ny ljudvärld, och pånyttfödd viger han numera sitt musikaliska liv åt industrirock, samplers och syntar.  Xplodera mig 2000 är Thåströms piggaste och hungrigaste album på flera år. Året därpå bildar han Peace, Love & Pitbulls, och under deras fem år tillsammans fördjupar och förfinar han industrilandskapet till fullo.

 

6. Det är ni som e dom konstiga, det är jag som e normal

År: 1999

Skivbolag: Mistlur

– 1999 var Thåström mätt på det maskinella soundet han fördjupat sig i under hela 90-talet. Att sjunga på engelska kändes inte naturligt, och han förstod att han var tvungen att hitta tillbaka till något, till sig själv. Konstiga blev ett slags back-to-basics-album (nypa salt, tack). Här finns låtar som minner om Ebba Grön, och andra som låter som Imperiet hade kunnat låta om de vågat fläska på med gitarrerna. Framförallt lät det väldigt mycket Thåström. Produktionen var kanske inte den bästa, och albumet är inte hans mest dynamiska eller nyanserade, men det är sannolikt ett av hans viktigaste.

 

5. Mannen som blev en gris

År: 2002

Skivbolag: Mistlur

– Om Konstiga är den triumfartade återkomsten är MSBEG dagen efter. Ljudbilden är tyngre och dovare och allting är sotigare, smutsigare, avigare, långsammare. Och det är på MSBEG som Pelle Ossler gör sin storartade (publika) entré i Thåström-världen. Han spelar akustisk gitarr på öppningsspåret Släpp aldrig in dom, men det är på Kaospassageraren, skivans mittpunkt, som han verkligen visar vem han är och varför han är oumbärlig för Thåströms sound för all framtid. Det Thåström oklanderligt förmedlar i låtens geniala text, om människans villkor, om varför vi finns till och kämpar och om hur meningslöst det kan tyckas vara, det förmedlar Ossler lika genialt i sitt gnissliga och kallsvettiga gitarrspel. Sveriges mest uttrycksfulla sångare och textförfattare möter här sin like; Sveriges mest uttrycksfulla gitarrist.

 

4. Skebokvarnsv. 209

År: 2005

Skivbolag: Sonet/Universal

– MSBEG underskattades av skivköpare och kritiker (och sedermera Thåström själv). Det var återigen dags att återuppfinna sig själv och det egna uttrycket. På Skebokvarnsv. 209 är soundet organiskt, där finns ett lugn vi inte hört från Thåström sedan 80-talets ballader, och framförallt är texterna djupt, djupt personliga. Garden är nere. Han är naken och låter oss se rakt genom honom. Han sjunger oförställt och rakt om sin far, gamla vänner som kommit och gått, Ebba Gröns första tid, förlorad (och vunnen) kärlek och om sina barn. Återigen bryter Thåström ny mark, hos sig själv och i svenskt musikklimat.

 

3. Kärlek är för dom

År: 2009

Skivbolag: Sonet/Universal

– Nästan fyra år senare, efter den monumentala framgången med Skebokvarnsvägen (och dess turnéer) var Thåström tillbaka. KÄFD är ”Skebo-erans” motsvarighet till Mannen som blev en gris: en närbesläktad, men tyngre, mörkare och dovare, skiva som följer i kölvattnet av sin omåttligt framgångsrika föregångare. Två år tidigare, 2007, släppte Thåström ihop med Ossler och Niklas Hellberg en skiva som bandet Sällskapet. Sällskapet tar industrimusikens huvudingredienser, drar ner tempot och skapar ett suggestivt musikaliskt skuggspel, och dess dova klanger har påverkat allt Thåström (och Ossler) gjort sedan dess, inte minst just KÄFD. Men trots lysande recensioner, succéartade turnéer och en Grammis för bästa album, är KÄFD inte alls lika allmänt omhuldad som Skebokvarnsv. 209. Det är synd, för det är ett mer dynamiskt album, med, åtminstone soundmässigt, fler lager.

 

2. Beväpna dig med vingar

År: 2012

Skivbolag: Razzia

– Utvecklingen fortsätter (med råge!) på 2012 års bästa album Beväpna dig med vingar. Skebos självbiografiska anslag, KÄFD:s dova klanger och Sällskapets kyla, ambience och suggestiva natur bildar här en väldigt imponerande enhet. Och bättre skulle det bli…

 

1. Den morronen

År: 2015

Skivbolag: Razzia

– Den morronen är en vidareutveckling och förfining av allt Thåström gjort sedan Skebokvarnsv. 209. Det är skivan och uttrycket han hela tiden (medvetet eller omedvetet) jobbade sig fram till. Det är personligt, romantiskt, kyligt, suggestivt, hoppfullt och dovt. Alla adjektiv man kan tänka sig kring Thåström, sammanfört till ett uttryck. Och framförallt är det en skiva utan minsta antydan till dippar eller svagare stunder. Det är enhetligt och jämnt, med gott om höga toppar, från början till slut. Det är resultatet av en konstnär som outtröttligt och utan sinande inspiration sökt och till slut funnit sitt alldeles egna uttryck.

Det blir väldigt spännande att höra hur detta förvaltas på Centralmassivet. De båda singlarna som släppts lovar mycket gott.

***

Där har vi det. Thåströms bästa album från sämst till bäst. Och utan att på förhand veta om det, blev det också en lista i kronologisk ordning. Men det säger väl allt om Thåström? Vem mer än Thåström kan stoltsera med att ständigt utvecklas, ständigt fila vidare på sitt uttryck, aldrig stå still och förnöjsamt sjunka in i fåtöljen?. Ingen. Hos Thåström finns alltid en eld som inte går att släcka, en hunger som inte går att mätta, ett tvivel som måste överkommas. Jag är bara glad och tacksam att jag får lov att se på.

Recension: Thåström – Utanför Old Point Bar

xnqo7ijhnmp1rfcs0xyi

 

Mellan varje avslutad Thåström-turné och nästa skivsläpp lever man som Moses i öknen. Man harvar runt i vad som känns som en evighet i ett fruktlöst landskap, letar efter tecken, hoppas själen ska hålla ett tag till. Hoppas törsten inte ska knäcka en. Törsten, törsten. Men så en dag kommer något, och man dricker vildsint vid källan. I dag är en sådan dag.

Thåströms senaste singel, Utanför Old Point Bar, det första smakprovet från den ännu namnlösa skivan som kommer i september (via Razzia/Family Tree) är ljudmässigt det tyngsta han gjort på jag vet inte hur länge. Förra sommaren såg han Algiers i Berlin och blev förälskad. Jag förstår varför, och jag hör influenserna (som visserligen redan fanns där). Han blandar europeisk och amerikansk blues med tung industri och gospel. Algiers signum, men Thåström var där och nosade redan på 2015 års Kom med mig (eller kanske redan på Långtbort, från 2009). Nu har han tagit det flera steg längre och djupare. Det skälver i kroppen när man lyssnar.

Den massiva ljudbygget är skapat av Thåström själv och den alltid lika briljante Niklas Hellberg (Sällskapet, Peace, Love & Pitbulls, Thåströms liveband) i Hansastudion i Berlin. Och gitarren som tuggar och fräser – är det Ossler?

I texten befinner han sig i djupaste amerikanska södern och mässar på öijerskt vis fram vackra scenarion om att sitta på en motellbalkong i Houston i ösregn, att lycklig som ett barn susa förbi oljefälten, att hand i hand sjunga med äldre kvinnor i en liten kvarterskyrka. Han sätter sig sedan utanför Old Point Bar, och tänker på Stockholm, och på att han har mindre än en fjärdedel kvar…

Thåström fortsätter ge oss den där musiken man inte kan vara utan, och som bara han kan ge en. Han fortsätter berätta om hur vackert livet är utan att ens snudda vid pastischer. Han fortsätter fylla en med inspiration och känslan av att allt är möjligt.

Tack, Thåström. Nu har du gjort det igen.

Köp singeln på iTunes, eller lyssna på Spotify.

Thåström 60: Lista 5, platserna 20-11

 

th

 

Vi är nu framme vid listans verkligt nerviga del – topp 20. Här finner vi de oumbärligaste av de oumbärliga låtarna i Thåströms kanon. Låt oss inte spilla tid, låt oss gå direkt till platserna 20-11.

 

20. Såg dom komma (Sällskapet)

– Episkt, dimmigt och väldigt vackert om ett utdraget ögonblick då allting tycks hända. Och Ossler briljerar som vanligt.

 

19. Österns röda ros (Imperiet)

Imperiets hatlåt till staten Israel. Finns i en rad olika versioner. Imperiets albumversion är pampig och vacker, deras liveversioner var råare, och under Thåströms senaste turné gjordes den i en närapå dansant tappning. En låt som ständigt får nytt liv, och ständigt är aktuell.

 

18. Rött liguriskt vin (Sällskapet)

– Vad som från början var en bluesig, konfrontativ solodemo vid namn Rött liguriskt regn, blir i Sällskapets händer en sprakande, ambient, elektronisk ballad, med referenser till både Velvet Underground och Adam Zagajewski. Nowy Port är på det stora hela underlägsen Sällskapets självbetitlade debut (men nämn den skiva som inte är det!), men topparna är verkligen skyhöga.

 

17. Staten och kapitalet (Ebba Grön)

– Här tar Ebba proggens fröer, sår dem i söderortsbetong, vattnar med sur tirnave, och upp växer ett sjuhelvetes punkschabrak med evigt liv. Precis såhär ska man axla ett arv. Listans enda cover, om jag inte minns fel. Kan också vara alla tiders bästa cover, men jag är inte helt säker. En rock n roll-dänga som ständigt och jämt känns fräsch, när man än sätter på den.

 

16. …ingen neråtsång

– En låt som finns i lika många versioner som det finns stjärnor på himlen. Textmässigt tillhör Thåströms absoluta topp, och hade detta varit en lista över hans bästa texter hade den platsat på topp 5. En oförställd redogörelse över hur det är att vara människa och behöva kämpa för att kunna vara den man vill vara, där man vill vara.

Och på grund av en miss i mitt låtval tvingas jag dela sextondeplatsen på två låtar. Den andra låten är…

Nordlicht (Sällskapet)

– Det första som omvärlden fick höra från Sällskapet, alldeles i början av 2007. Revolutionerade min musikuppfattning och slog an omedelbart och stenhårt. Jag hade aldrig hört något liknande. Minimalistiskt, långsamt, intensivt och intimt om en krog i Hamburg dit man kommer när man ”mönstrat av” och inväntar den där färjan som förr eller senare oundvikligen tar oss alla med. Krogen finns för övrigt på riktigt och är mycket trevlig.

 

15. Söndagmåndagsång

– Ett slags systerlåt eller uppföljare till Brev till 10:e våningen. Våren har kommit och man har flyttat hem igen. Allting är sig likt, fast ändå inte. Man tar några steg tillbaka och betraktar vad man har runtomkring sig, inser att man trots allt kanske inte är den man var när man lämnade.

 

14. Långsamt genom

– Självrannsakan på en promenad genom stan. Blytung live, blytung på platta. Ljus och mörker sida vid sida.

 

13. Honungsgatan (Sällskapet)

– Minimalistisk svartsjuke-noir, med inslag av självförakt, och med en mycket suggestiv Ossler-gitarr som dyker upp genom hela låten. Jag:et förföljer nattetid sitt kärleksintresse, men konfronteras med och lär sig om sig själv snarare än någon annan. En utomordentligt bra låt.

 

12. Fanfanfan

– Få artister kan stoltsera med en genuint fantastisk och intressant låt som sin allra mest populära. Thåström kan det. Detta är en odödlig låt, med en melodi som är så klassisk och självklar att det känns som om den funnits sedan urminnes tider, och med en text så mänsklig och från hjärtat att alla kan relatera till den. Så här skrivs odödliga låtar.

 

11. Die Mauer (Ebba Grön)

– Ännu ett exempel på en omåttligt populär och allmänt älskad låt ur Thåströms kanon som är värd varenda hyllningsord. Omöjlig kärlek och en melodi som alla kan uppskatta. Ihop med Joy Divisions Love Will Tear Us Apart (1980) och The Smiths There Is a Light That Never Goes Out (1986) tillhör Die Mauer postpunk-generationens mest eviga evergreens.

 

Och så var det bara en enda lista kvar, platserna 10-1, och den publiceras på Thåströms 60-årsdag, den 20:e mars. Vi ses då!

Bilden tillhör Kulturbloggen och är hämtad härifrån.

Thåström 60: Lista 4, platserna 30-21

tha_890x490

Har ni hämtat er från förra fredagens omvälvande nyheter? Det har inte jag. Så sent som i eftermiddags bokade jag fler biljetter. Flera konserter är nu slutsålda, ännu fler är på god väg. Detta och annat säger mig att det kommer att bli en alldeles särskild turné.

Men det är ännu många månader kvar, och nu fokuserar vi på listan. Den nedre halvan är avklarad – nu återstår den övre halvan. Låt oss börja.

30. Städer när jag blöder

År: 1999

Album: Det är ni som e dom konstiga, det är jag som e normal

– Hyllningen till fristaden framför alla andra, Köpenhamn, och kanske närmare bestämt Vesterbro. Ett ajöss till Stockholm där alla vet vem man är överallt. Integriteten måste värnas, utanförskapet bli ett nödvändigt ont.

En underskattad och skamligt förbisedd explosion till lovsång, om vikten av att få vara ifred  (förbisedd inte minst av upphovsmannen själv).

29. Saker som hon gör (Imperiet)

År: 1986

Album: Synd

– Tiden med Imperiet är Thåströms mest ojämna period. Ofta var de riktigt bra och gjorde många låtar som håller än i dag, men lika ofta var de ofokuserade, lite opersonliga och med en ljudbild som länge känts daterad. Saker som hon gör har en typisk 80-tals-ljudbild. Det är stora trummor, feta synthar, det är melodramatiskt, och med en stor refräng – men det funkar! Denna typen av drömsk, atmosfärisk,  alternativ 80-tals-rock har haft en revival så länge nu att det känns som att den aldrig blivit omodern. Här var Imperiet före sin tid, samtidigt som de var oerhört förankrade i sin samtid. Väldigt häftigt och en väldigt vacker låt. För övrigt den enda Imperiet-låt som faktiskt låter bättre med Imperiet än med solo-Thåström.

28. Spår överallt (Sällskapet)

År: 2007

Album: Sällskapet

– Trots att tiden i Amsterdam var en viktig tid för Thåström är det sällan man hör honom uttryckligen besjunga den eller staden. Spår överallt är ett mycket sällsynt exempel. Han sjunger om hur han gick till centralstationen, såg tågen gå förbi och drömde sig bort. Amanda Ooms säger i boken som medföljde Ungefär såhär-boxen att det var i Amsterdam som Thåström verkligen upptäckte resandet, och denna låten får ses som ett slags hyllning till resande-tillståndet.

27. Alla visa män (Ebba Grön)

År: 1981

Album: Kärlek och Uppror

– En av många Ebba-låtar som aldrig tappar kraft. En skimrande pop-punk-dänga om hur gammel-vänstern (proggarna?) ser ner på den yngre generationen (punkarna). Helt igenom fantastisk.

26. Främling överallt

År: 2005

Album: Skebokvarnsv. 209

– En låt om Thåströms far, men kan likaväl handla om vem som helst som lever i ett utanförskap. Man är fast i något man inte kan ta sig ur (familj, jobb, relation, geografisk eller mental plats), man vet om att man mist de viktigaste chanserna, att man svikit sig själv. Det finns inga vänner kvar, för vem kan man relatera till? Så vad gör man? Man harvar på, dricker sig full, ligger och vrider sig om natten, och önskar sig långt långt bort.

25. Ravic (Sällskapet)

År: 2007

Album: Sällskapet

Osslers stora stund på första Sällskapet-plattan. En låt döpt efter huvudkaraktären i Remarques utomordentligt fantastiska Triumfbågen (en roman senare besjungen i Samarkanda – tack, Thåström, för det tipset!). Ossler väver in Thåströms och Hellbergs pulserande elektronik i sitt febriga garn och tillsammans skapar de Sällskapets bästa instrumentallåt.

24. Kom kom (Imperiet)

År: 1984

Album: Du ska va president! (singel)

– En av Thåströms tidigaste kärlekslåtar. Och även om texten stundtals är rätt pajig, så är detta en grymt fin låt. Varm, innerlig, med en fantastisk melodi. Och stundtals är texten faktiskt riktigt träffande och fin: Var en nyhet bland det gamla, när man tröttnat på allt det andra.

23. t.k.k. (Fläskkvartetten feat. Thåström)

År: 2007

Album: Voices of Eden

– Vad är nu detta, undrar ni? Vad gör en sådan här parentes på en lista över Thåströms 60 bästa låtar? Det är så här: i Thåströms händer blir även de så kallade parenteserna till stora låtar, för han kan inte annat. Och jag minns när denna släpptes. Den lades upp på Thåströms MySpace (kommer ni ihåg MySpace?!) någon gång i januari 2007. Jag var i färd med att bryta upp från en gammal värld, ett föråldrat liv som inte gav mig något längre (hade det någonsin gjort det?). Jag var trött på vissa människor och vissa mönster, vissa aspekter av tillvaron. Så kom denna låten, som ett sofistikerat, iskallt och självförtroendeingivande långfinger åt allt och alla som inte var med på min nya devis. Vad den hjälpte mig, och det är jag glad för, för det blev så oerhört mycket bättre kort därpå.

22. Brev till 10:e våningen

År: 2005

Album: Skebokvarnsv. 209

– Då möter nu, när Thåström sträcker ut en hand mot det förgångna och bjuder in det till nuet. Han rannsakar sig själv och sammanfattar mycket av det som varit, men gör det på ett allmänmänskligt sätt. Alla vet hur det är när livet går isär, alla väntar vi på någon eller något som aldrig kommer, alla har vi någon vi borde ringt mer än vad vi gjort. Saknad, hopp, ånger, värme, i vad som måste betraktas som en av Thåströms stora klassiker.

21. Nere på Maskinisten

År: 2012

Album: Beväpna dig med vingar

Googlar man lite finner man att det i Rotterdam finns inte mindre än två ställen som går under namnet De Machinist (ett café/sunkhak och ett flottare ställe). Eftersom Thåström själv aldrig (offentligt) berättat vad som åsyftas tänker jag inte säga säkert att det är något av dessa ställen som han sjunger om, men med hans förflutna i Holland känns det inte alls osannolikt att det skulle kunna vara något av dessa två ställen (kanske i synnerhet det förstnämnda). Men på drömvärlds-Maskinisten spelar staden mindre roll. Där pågår något alldeles eget. Där hänger tyske journalisten, författaren och antifascisten Kurt Tucholsky med svenske poeten Bertil Malmberg. Regnbågsflickor samsas med självupptagna primadonnor och (blonda) adjutanter. Och genom dessa gestalter berättar Thåström om livet – om ånger, självbevarelse, galenskap, och om att se igenom falskhet.

Ingen del av nånting, ingen del av allt

Nästa vecka avhandlas platserna 20-11. Det drar ihop sig nu.

Och kom ihåg, biljetterna till turnén säljer slut snabbt. Köp här!

Bild hämtad från: http://www.luger.se/sites/luger.se/files/imagecache/large/images/THA_890X490.jpg, tagen av (den geniale) Pär Wickholm.

2016 In Review: The albums

2016.img_3541

 

20. Bon Iver22, A Million

– Justin Vernons musik blir underligare och underligare, och svårare och svårare att relatera till och förstå, men den blir aldrig ointressant.

19. And Also the Trees Born Into the Waves

– AATT:s 2000-tals-renässans, som inleddes 2003 med Further From the Truth (och peakade med 2007 års mästerverk (Listen For) The Rag and Bone Man) håller i sig, och visar inga tendenser på att falna.

18. Minor VictoriesMinor Victories

– Det var inte mer än rätt att världen åter skulle få njuta av Rachel Goswells (Slowdive) utmärkta stämma.

17. Cities Last Broadcast The Humming Tapes

– Brusig, stämningsfull dark ambient, ibland med närapå jazziga inslag.

16. Citizen HTransference

– Niklas Hellbergs solodebut. Hellberg är ju annars mer känd från All That Jazz, Peace, Love & Pitbulls och Sällskapet, och som en avgörande viktig kugge i Joakim Thåströms solokarriär och -band. Som Citizen H gör han instrumental, elektronisk dark ambient, och hans fingertoppskänsla för atmosfärer och ljudlandskap är intakt. Jag hoppas på ett fysiskt släpp.

15. Marissa Nadler Strangers

– Förföriskt mörker.

14. 1900Tekno

– Christian Gabel är en av Sveriges bästa ljudmakare.

13. Iggy Pop Post Pop Depression

– Iggy släppte i maj karriärens tredje bästa soloalbum, nedpetat endast av Berlin-plattorna från 1977. Texterna är inspirerade, sången sitter perfekt, och musiken (styrd av Josh Homme och Iggy själv) är intressantare än på decennier.

12. ApocryphosStone Speak

– Kylig, karg dark ambient. Låter som en fika vid en hamn, i januari. Utan något att fika på.

11. Christian KjellvanderA Village: Natural Light

– En promenad längs öde fält, gårdar och åkrar i november.

10. Neurosis Fires Within Fires

– Vackert och skräckinjagande om vartannat. Neurosis har gjort det igen. Metal för folk med för mycket finess och känsla för att lyssna på metal.

9. Ivy BellsSculptures

– Skimrande pop, så melankolisk att man blir förlamad.

8. David BowieBlackstar

– Precis som sin gamle vapendragare Iggy, så släppte också Bowie ett av karriärens bästa album i år. Men till skillnad från Iggy, så fick Bowie inte uppleva vilket genomslag plattan fick. Två dagar efter release gick han bort i levercancer. Vedervärdigt.

7. Nick Cave & the Bad SeedsSkeleton Tree

– Den gamla föreställningen om att konstnären frodas när tillvaron rasar ihop får här vatten på sin kvarn.

6. Maria Taylor In the Next Life

– Jag är så vansinnigt svag för Maria. Hennes röst, hennes melodier, hennes texter och den sorgsenhet som genomsyrar alla hennes skivor. I år släppte hon sin karriärs jämnaste platta, och återförenades med Conor Oberst (om än bara på en låt).

5. Leonard CohenYou Want It Darker

– 2016 var året då ikonerna gjorde comeback, och Cohen tillhör den skaran. 2016 var även året då många ikoner gick bort, och dessvärre tillhör Cohen även detta gäng. Han dog  några veckor efter releasen. Detta är hans bästa platta sedan 1988 års I’m Your Man. Soundet är kargt, texterna fokuserade, rösten stannar tiden. Klassisk Cohen.

4. AllseitsChimäre

– Soundtracket till alltings undergång. Vansinnigt snygg dark ambient. Fantastisk produktion.

3. RomeThe Hyperion Machine

– Jerome Reuter går ifrån temaskivorna, och får trots det ihop sin bästa och jämnaste platta hittills. Mörk, romantisk, atmosfärisk. Lyriken sitter, melodierna är rakt igenom starka. Och Thåström gästar.

2. Frida HyvönenKvinnor och barn

– I höstas gick jag från att inte ha någon relation till Fridas musik (hade hört debutplattan 2005 när den var ny, men det var allt) till att betrakta henne som en av vårt lands intressantaste artister och textförfattare. Allt tack vare denna skivan.

1. Conor Oberst Ruminations

– På Ruminations skalar Conor av sig precis allt, och blottar sig på ett sätt han inte gjort sedan han som 20-åring slog igenom med Bright Eyes. Men då var det (till en början) febrig ångestpop, nu ger han ett betydligt mer samlat intryck, trots att ångesten finns kvar. Men den är tyngre nu. Mer gnagande än skärande. Melodierna är lika bra som någonsin, men texterna är ännu vassare. Djupt personligt, men samtidigt aldrig annat än allmängiltigt.

 

Köp plattorna där plattor säljes. Fotot är taget av mig. Photo by me.

Sällskapet #3 – update

2479426

There’s been some updates regarding Sällskapets forthcoming third album (slated for release sometime next year). According to an interview with Niklas Hellberg and Pelle Ossler conducted by NWT, it is implied that the band’s singer Joakim Thåström is no longer with the group. The singing on the album is instead done by German artist Andrea Schroeder. No official announcement has been made, and nowhere does it say why Thåström has left.

This is of course shocking and worrying, but I’ll keep soldiering on and I will post further updates regarding Sällskapet as soon as I hear anything. And do listen to Andrea on, say, Spotify. I have been doing that today and she is quite good. Quite good indeed.

 

Photo by Carl Edblom, NWT. Retrieved from 2479426.jpg