Nyheter: Rome tillbaka med nytt album

2COP004_b

 

19 januari nästa år är Rome tillbaka med nya albumet Hall of Thatch. I pressreleasen kan man läsa att Jerome Reuter, som han egentligen heter, den här gången gått ifrån tidigare skivors filosofiska, politiska och historiska spörsmål och i stället vänt siktet inåt, mot sig själv. Skivan beskrivs ta upp personliga och allmänmänskliga ämnen och tankar kring varat, intet, det mänskliga tillståndet, och detta inom en metafysisk och transcendental kontext. Inspirationen sägs komma från en resa Jerome gjorde till Vietnam för några år sedan. Där kom han i kontakt med buddismen och med ett folk som stirrade utplånandet i vitögat för mindre än 50 år sedan. Men Jerome är noga med att poängtera att han inte nått något högre tillstånd, att det hela är en ständigt pågående resa: ”The album is not the peaceful end product of that peaceful being that you eventually want to become, but it focuses the struggle that leads to this point. We obviously tend to have difficulties in letting go. On the album I try to make this negotiation along the journey from one state to another audible. Where am I, who am I, what would I like to be, what must I surrender to achieve this?…//…It’s not the peak of the holy mountain, merely the base camp. That’s all I can sing about, because I’ve not yet been any further.”

Musikaliskt jämförs soundet på skivan med idel mörkermän såsom Swans, Wovenhand och Neurosis-sångaren Steve Von Till och dennes kriminellt förbisedda soloalster. ”Rome’s basic sound has always been massive, but on none of the project’s previous albums was it ever so dark and powerful as on ‘Hall of Thatch’. Reuter grants rays of light here and there, but admits that this time there is no escape. This is not music that you can just flop down to. Rome compares it to being thrown into some satanic barrel organ, where you are never able to come out of it unscathed.”

Första singeln Blighter släpps på fredag, 24/11.

På söndag 26/11 och måndag 27/11 agerar Rome förband åt ThåströmCirkus i Stockholm.

Hall of Thatch släpps 19/1 på Trisol Music Group. Kort därpå, 25/1, inleds en Europa-turné på Babel i Malmö. Fullständiga datum här.

 

Bild hämtad härifrån.

Annonser

Nyheter: Godflesh tillbaka

a2873987893_16

 

Efter att ha tillbringat de senaste par åren med Mark Kozelek är Justin Broadrick nu tillbaka i sitt rätta element. Den 17:e november släpper industrimetal-giganterna i Godflesh sitt första album sedan 2014 års A World Lit Only by Fire. Albumet, som ges ut på Broadricks egna etikett Avalanche Recordings, har fått namnet Post Self, och härom dagen släpptes titelspåret som singel. Låten är ett furiöst och industriellt malande på klassiskt kärvt Godflesh-manér, och som grädde på moset ramar Broadricks karakteristiskt kyliga gitarrer in allting. Det är en höjdarlåt och du hör den här.

Bäst just nu: september 2017, del 1

Attachment-1-10

 

Efter ett litet uppehåll är Bäst just nu tillbaka. Och det är storartade tider för en musikälskare. Här är sju låtar som motiverar det påståendet:

a-haThis Is Our Home

– Nästa månad släpper ett av historiens mest underskattade och missförstådda popband ett livealbum med avskalade versioner av några av sina mest klassiska låtar. Med på skivan finns även en ny låt vid namn This Is Our Home. Och med den visar a-ha än en gång upp sin oklanderliga fingertoppskänsla för über-melankolisk popmusik. This Is Our Home har en melodi som Jocke Berg skulle sälja merparten av sina designerkavajer för.

 

The National Walk It Back

– Knappt sedan Oasis glansdagar har världens största band också varit det bästa. Men så är fallet just nu. The National är sannolikt både störst och bäst, och så har det sett ut de senaste åren. Sleep Well Beast är ett av årets hittills tre bästa album, och The Nationals bästa sedan 2007 års mästerverk Boxer. Jag skulle kunna välja i stort sett vilken låt som helst från plattan, men jag stannade vid Walk It Back. En låt om att till varje pris undvika att bli totalt knäckt, om att vara i krig med sig själv och sina gnagande tankar.

I can’t stay in
And I can’t come back
I just keep awake 
And I won’t react
I walk through Lawrence town
Along the tracks
My own body in my arms
But I won’t colapse
So don’t go dark on me

 

Club 8Breathe

– Ett av Labradors flaggskepp och allra skickligaste popkreatörer överraskar stort med senaste singeln Breathe – som visar sig vara ren och skär ambient av allra vassaste sort. Det här är så långt man rimligen kan komma ifrån t.ex The Boy Who Couldn’t Stop Dreaming från 2007, eller syntpopen på förra plattan Pleasure från 2015. Singeln Lost från tidigare i år drog åt samma håll, men Breathe är en förbättring, fördjupning och ett finslipande man bara måste lyfta på hatten för. Fruktansvärt bra.

 

Alice BomanDreams

– Alice Boman är tillbaka och det är tamejfan på tiden. Och vilken återkomst sedan! Låten, som gör skäl för sin titel, är en drömsk och skör ballad om förlust och om att kravla sig tillbaka. Sorg och hopp på tre väldigt vackra minuter. Välkommen tillbaka, du har varit saknad.

 

Susanne Sundfør Undercover

– Sundførs nya album heter Music For People In Trouble, och med den titeln understryker hon något av det viktigaste musiken är och kan vara, nämligen något att ta till när livet försatt en i knipa. Och lyssnar man skivan, och inte minst höjdpunkten Undercover, hör man att hon menar allvar med titeln. Det är varm, innerlig musik, som inte hymlar med djävulskapen i livet, men som också erbjuder tröst och kärlek.

 

Deptford GothYou Can’t Paint it All

Daniel Woolhouse har släppt vad som troligtvis är sin hittills bästa låt. Man är van vid att få suggestiva och förvridna (och förbaskat fina) soulballader från honom, men här levererar han vad som måste ses som en närapå rak popballad. Jag säger närapå, för den innehåller en del experimentella inslag, så räkna inte några spelningar på reklamradion, men samtidigt är det en låt som många kan och bör uppskatta. Om de hör den.

 

R.E.M.Mike’s Pop Song

– Veckans oldie är både gammal och ny(utgiven). Inom kort släpper R.E.M. en jubileumsutgåva av sitt klassiska album Automatic for the People, som i år firar 25 år. Med på plattan finns två outgivna låtar, bland annat Mike’s Pop Song. Visserligen hör man att det är en demo, men samtidigt är låtkvalitén såpass hög att många band, med rätta, hade gett ut den som singel. Men R.E.M., som samma år ger ut tidlösa klassiker som Everybody Hurts, The Sidewinder Sleeps Tonite och The Man on the Moon, väljer att förpassa den till arkivet. 25 år senare får den upprättelse. Det är suverän, jangly gitarrpop från ett av banden som verkligen visste hur det skulle låta.

 

Jag kan bara säga varsågoda. Här har ni fått sju(!) makalösa poplåtar.

Fotot är mitt.

Peter Puders är död

puders

 

I dag slås vi av nyheten att Peter Puders, Sveriges kanske främsta punk- och postpunkgitarrist, har gått bort, 58 år gammal. Under det sena 70-talet och det tidiga 80-talet spelade han med bland andra Henrik Venant i stilbildande Lundabandet TT Reuter, innan han flyttade till Stockholm och bildade postpunkbandet Commando M Pigg (sedermera blott Commando). Han var även verksam som studiogitarrist under 80-talet och spelade bland annat med Ulf Lundell.

Puders gitarrspel var kvintessentiell postpunk. Det var kallsvettigt, kantigt, intrikat och avigt. Lyssna på Buick Elektra, med Commando M Pigg, eller på Nostalgi (eller 2000 år) med TT Reuter. När man hör dessa låtar förstår man att Peter var den främsta bland den första vågen av svenska postpunkgitarrister. Och man hör klart och tydligt varför det var honom Imperiet ropade på, när de behövde någon som avlastade Thåström och dennes gitarrspel, mot slutet av Imperiets levnadstid. Frukten av det samarbetet blev Imperiets sista album, Tiggarens tal från 1988. På låtar som Jag är en idiot och Du är religion svävar Puders kolsvarta gitarrfigurer runt som spöken. Rolösa, svarta spöken. När Thåström 1989 blev soloartist hängde Puders med, och stannade vid Thåströms sida under stora delar av 90-talet, och spelade live och även då och då på skiva, med Peace, Love & Pitbulls. 2015 återförenades Commando M Pigg med det hyllade albumet När dom dumma har fest. Under senare år har Commando M Piggs basist Anders Karlsmark och Puders arbetat ihop på nytt material, bland annat en låt av dramatikern Måns Edwall, som dog förra året. Till TT hälsar Karlsmark att materialet kommer att ges ut.

Peter bodde sedan ett antal år åter i Lund. Att veta att jag under två års tid gått på samma trånga och pittoreska gator som denna svenska postpunkikon har varit hisnande, och känns i dag kanske ännu mäktigare. Peter går inte längre på Lunds gator, men var han än går, så önskar jag att det är med frid i stegen.

Tack.

Nyheter: Nytt album från Morrissey i höst

ipanews_e82563c6-2c8d-400b-9174-c4d7f9db9c76_1

 

Man får nog nypa sig i armen. Ja, det är sant. Morrissey släpper nytt album i höst. Samma höst, alltså, som Thåström och Liam Gallagher.

Skivan, Morrisseys elfte som soloartist, har fått titeln Low In High School, och släpps på Morrisseys egna, nystartade etikett Etienne Records (en underetikett till BMG, som Morrissey nyligen skrivit på för) den 17:e november, rapporterar Manchester Evening News. Den spelades in i La Fabrique-studion i södra Frankrike, och i Rom i Ennio Morricones Forum-studio. Precis som på förra albumet, World Peace is None of Your Business från 2014, står Joe Chicarelli för produktionen.

Korda Marshall på BMG säger följande: “There are not many artists around today that can compare to Morrissey. He is an extraordinary talent. He is prodigious, literate, witty, elegant and above all, courageous. His lyrics, humour and melodies have influenced many generations. The music on this new landmark record will speak for itself and we are delighted to welcome him to BMG.”

En turné lär följa, men just nu är det endast Hollywood Bowl i L.A. den 10:e november som sägs vara bokad.

Tack, Morrissey. Den här hösten blev plötsligt väldigt mycket lättare att betvinga.

 

Bild hämtad härifrån.

Tre singlar

Attachment-1-8

 

Här är tre nysläppta singlar från tre aktuella, men väldigt olika, artister och band.

 

MakthaverskanIn My Dreams

– Makthaverskan har själva sagt att de spelar ”dödspop”, och att de är en reaktion mot Göteborgs tillrättalagda och gulliga indiescen. När jag först hörde talas om detta blev jag konfunderad, och när jag nu lyssnat igenom In My Dreams kvarstår förvirringen. Det är alltjämt upptempo, catchiga melodier, jangly gitarrer, randiga tröjor och sneda luggar för hela slanten. Makthaverskan är och förblir ett ganska gulligt (men kompetent) indiepopband från Göteborg. Det är inget fel på det, men det är nog dags att omfamna det.

Tredje plattan kommer i höst, och det första smakprovet finns ute nu.

 

Chelsea WolfeVex

– Tuffare tag blir det på Chelsea Wolfes senaste singel Vex, från kommande plattan Hiss Spun (22/9 på Sargent House). Med sig på denna sotsvarta pärla har hon Troy Van Leuwven (Queens of the Stone Age) på gitarr och Aaron Turner (ISIS, Old Man Gloom) på sång/growl. Resultatet är en makalös doom metal/goth rock-symbios som lovar gott inför kommande album.

 

MÄBEVarje kväll nånstans

– Att recensera vänner och kollegor borde vara förbjudet – och det är det kanske också. Men detta är ju ingen recension, bara en kort notis. Mattias Johansson, aka MÄBE, kommer från Strömstad och spelar suggestiv rock som för tankarna till Thåström, Ossler och Nick Cave. Senaste singeln är hans bästa hittills (och det säger jag inte bara för att det är jag gjort omslaget). Tillhörande EP släpps någon gång i höst.

 

 

 

Fotot är mitt.

Bäst just nu: juli 2017, del 2

Attachment-1-6

 

Det är slutet av juli, och sommarens andra hälft. Laddat läge. Nerver. Man vill suga musten ur de sista förhoppningarna. Detta gör man med fördel till dessa toner:

Conor OberstNo One is Going to Change

– Nyskriven, ännu ej släppt, ännu ej inspelad i studio (såvitt vi utanför den inre cirkeln vet), men så bra att all annan musik ter sig platt och oviktig under de nästan fyra minuterna som låten pågår. Conor Obersts bästa låt på många år, och en återgång till de becksvarta och råa känslorna vi känner igen från hans tidiga 00-tal, men med den äldre Conors touch och djup. Jag råder alla med minsta intresse för textdriven musik att lyssna på denna pärla.

Avi Vinocur I Should Have Been a Con Man

Elliott Smith och Pelle Ossler går in på en bar i Seattle i början av 90-talet med ett anteckningsblock och en elgitarr. Ungefär så låter detta guldkorn till låt, som sannolikt inte kommer att nå ut till särskilt många alls, eftersom världen är en grym och elaksinnad plats. Men jag lyfter på hatten till min käre lille bror (Ossler-entusiaster vet att detta inte är en särskrivning), som har vett nog att känna till och tipsa om såhär bra musik. Kolla även in Avis huvudprojekt, alt-country-bandet Goodnight, Texas.

Mick JaggerEngland Lost

– Från obskyrt till megaikon. I natt släppte plötsligt en av rockhistoriens allra största ikoner, Mick Jagger, en ny tvåspårssingel. Och det är framförallt spår 2, b-sidan (eller den andra a-sidan?) som imponerar på mig. England Lost är en lynnig kommentar och känga till post-Brexit England, och låter som något som Paul Weller hade kunnat få ur sig på en av sina bättre (solo-)dagar. Väldigt engelskt, väldigt bra.

SlowdiveFalling Ashes

– Nästan tre månader efter release och jag fortsätter att sjunka in i Slowdives fjärde fullängdare och hitta nya favoritlåtar. Den senaste i ordningen heter Falling Ashes och den avslutar albumet. Det är ett episkt, åtta minuters pianobaserat ambientstycke om förlust och minnen. Låtskrivaren Neil Halstead har sagt att denna låten kan vara en fingervisning om vart Slowdive är på väg och hur en eventuell femte skiva skulle kunna låta. Lovande, minst sagt.

Scott WalkerThe Plague

En av de största i min bok heter Scott Walker. Ni känner säkert till historien om hur han på 60-talet slog igenom som tonårsidol i The Walker Brothers, hoppade av, inledde en solokarriär influerad av Frank Sinatra, Jacques Brel och jazz, och började släppa skivor som successivt blev mer och mer avantgardistiska, mörka och underliga. Konstnärligt har han peakat med sina två senaste soloalbum och tillika utforskningar av människans svartaste avgrunder, The Drift (2006) och Bish Bosch (2012) (samarbetet med Sunn O))) från 2014 låter precis som sentida Scott, men är ingen regelrätt soloskiva). The Plague, som jag har valt som denna listans ‘oldie’, släpptes emellertid 1967 och var b-sida till singeln Jackie. Den hintar om de mörka teman som skulle komma att utforskas lite längre fram, utan att för den skull tappa i melodi eller sväng.

 

När vi hörs nästa gång har jag en ny Elvis-lista att visa upp.

Fotot är taget och redigerat av mig.