BÄST JUST NU: oktober 2018, del 2

Det är total och otvetydig höst, vilket avspeglas i dessa totalt och otvetydigt sorgesamma och höstliga sånger. Ljusterapi är för jönsar. Varsågoda.

 

Folke NikanorSkymningslåt

Annika Norlin möter Jan Johansson. Pianobaserade och vemodiga popmelodier från norr, med stänk av lika vemodig jazz. Det helt instrumentala albumet Bottenviken är utgivet på kvalitetslabeln Novoton, och det kom igår. Skymningslåt är dess i särklass bästa låt.

 

Azure Ray Palindrome

– Azure Ray är tillbaka. Äntligen. På Palindrome låter de precis som man önskar att de ska låta. Det är skört, sorgset och atmosfäriskt, och Maria Taylor sjunger med en röst som kan rädda liv och krossa hjärtan. Precis som hon alltid gör. EP:n Waves, Azure Rays första släpp sedan 2012, gavs ut igår på Taylors egna etikett Flower Moon Records.

 

Boygenius Boygenius (EP)

– Ett av fjolårets bästa album var Phoebe Bridgers debut Stranger in the Alps. Självutlämnande och rå indiefolk med nerverna på utsidan, och med en oklanderlig känsla för melodi och text. I år bildade hon Boygenius ihop med de likasinnade vännerna och musikerna Lucy Dacus och Julien Baker. Resultatet är en EP så stark att den förtjänar att nämnas bland årets bästa. Tycker man om de enskilda artisternas tidigare släpp, eller bara har en svag punkt för känsloladdad och intim indierock och -folk, blir man knappast besviken. Bäst är Bridgers kompositioner Me and My Dog och Ketchum, ID. På den sistnämnda sjunger de harmonier som borde få systrarna Söderberg att skita på sig. Bara en sån sak.

Betyg: 9/10

Bästa låt: Me and My Dog

Om ni gillar detta: Phoebe Bridgers – Stranger in the Alps

 

The FaintChameleon Nights

– Ett annat välkommet återseende. Omahas synthpunk-hjältar The Faint är tillbaka – och de låter mer inspirerade än på många år. Stilen känns igen. Det är suggestivt, mörkt, kantigt och dansant, precis som man är van vid när det kommer till The Faint. Men samtidigt är låten djupt förankrad i nutiden, när sångaren Todd Fink sjunger om förljugenhet, påklistrade och stundom aggressiva nät-personas och ett samhälle som kanske, trots allt, inte vill oss så väl. En fenomenalt bra låt och jag ser fram emot ett nytt album.

 

White Birches Tabula Rasa

– I vintras släppta svenska dark wave-bandet White Birches sitt andra album. Nu följer de upp med en EP, där de gör klart att den goda formen och den klädsamma dysterheten sitter i. Bäst på EP:n är den lågmält dramatiska Tabula Rasa. Även om de inte börjar om på helt ny kula visar Tabula Rasa att de på intet vis skyggar för utveckling eller nya sound.

 

Annonser

Bäst just nu: skarven augusti/september 2018

Bäst just nu har än en gång legat lågt, men här kommer äntligen en ny giv med grym musik. Varsågoda.

 

Amigo the DevilCocaine and Abel

– Årets bomb! Kanske rent av årets bästa låt. Amigo har vuxit enormt och nya låten är många mil från den underhållande, men knappast superberörande, murder folk han annars hänger sig åt. Med piano, gitarr och sparsmakade stråkar levererar han här en hänsynslös och rå, men också melodiös, självuppgörelse, vars sort man annars förknippar med sådana som Conor Oberst. Självhatet som driver låten är uppbyggt av sorg snarare än ilska och det finns hela tiden ett hopp om bot och bättring. I was born impatient and I was born unkind, sjunger han i första versen, och fortsätter: but I refuse to believe that I have to be same person I was born when I die. Det är naket och utlämnande, oändligt vemodigt, men svagt i bakgrunden brinner ett outsläckligt ljus. Allas vårt inneboende egenvärde, som lätt kan vändas till tvivel om vi inte ser upp.

 

Stilla Havet – Verklighet och fantasi

– Tredje och sista delen av en kommande trespårs-ep med samma namn (släpps på fredag 7/9), där vi också hittar redan utgivna postpunk-höjdarna Fritt fall och Dansar i kedjor (bägge 482 MHz-hyllade). Nya låten når inte upp till nyss nämnda kanonlåtar, men känslan för malande komp, öststatselektronik och Simon Gallup-basljud visar ändå på fortsatt god form och jag är tämligen säker på att albumet, som ska släppas via Novoton i vinter, blir helgjutet.

Recensioner av de bägge andra Stilla Havet-låtarna hittar ni här och här.

 

Interpol Marauder (album)

– Interpol har inte gjort ett helgjutet album sedan 2004 års fina Antics. Efter det tappade de bollen, blev trötta och mäktade inte med mer än ett par tre fullträffar per album. Dessutom hoppade ursprungsmedlemmen och bassisten Carlos D av efter fjärde plattan 2010. Men nu verkar något ha hänt. Oklart vad, eftersom soundet är detsamma som det alltid varit – rockig postpunk-revival med popkänsla. De flesta låtar hade rent soundmässigt kunnat platsa på vilket Interpol-album som helst. Men det är inte svårare än att de helt plötsligt börjat skriva bra låtar igen. Och det låter som att de har roligt tillsammans, vilket verkligen inte varit fallet på de senaste jämntjocka och lätt glömda plattorna. Melodierna sitter, så gott som på varenda låt, och ljudbilden andas.

Öppnaren If You Really Love Nothing har ett intro och ett komp som hade platsat på Morrisseys  Your Arsenal. The Rover är mullrig och interpolsk poprock, precis som man vill ha den. Surveillances vemod påminner om den klassiska debuten Turn on the Bright Lights bättre stunder. Och avslutaren It Probably Matters, vars verser oblygt blandar Otis Redding med Bauhaus, låter inte som mycket annat Interpol givit ut. Och detta är bara en handfull guldkorn från ett album som måste betraktas som en av årets stora överraskningar.

Betyg: 8/10

Bästa låt: If You Really Love Nothing

Om ni gillar detta: Interpol – Antics

 

Advance BaseDolores and Kimberly

– Ända sedan åren som Casiotone for the Painfully Alone har Owen Ashworth varit en mästare på vardagsmelankoli. Karaktärerna i hans texter är vanliga människor som tillåts prata om vanliga vedermödor, som förlust, saknad och utanförskap. Men han kan också måla upp bitterljuva bilder av lycka – som i Dolores and Kimberly, hämtad från kommande plattan Animal Companionship. Till en melodi som skulle kunna vara plockad från Bruce Springsteens Tunnel of Love, sjunger han om en person som lämnat sin familj för att leva med någon denne träffat på nätet. Hon är kanske inte helt lätt att tycka om (när skilsmässan är klar och beskedet kommer om att hon inte längre får träffa barnen firas det med ”good champagne” och en svängom på vardagsrumsgolvet till Moon River), men samtidigt är kärleken som beskrivs så äkta och så mänsklig, och melodin så vacker, att det inte spelar någon roll. Dolores and Kimberly är en fantastisk låt.

 

Geneviéve PasquierLouche

– Geneviéve Pasquier, från industribandet Thorofon, är som soloartist känd för elektronisk och väldigt europeisk och experimentell pop. Men hon kan mer än så. Som i det här sprakande noir-numret. En elektro-ambient jazz-ballad, som för tankarna till både Bohren & Der Club of Gore och Sällskapets mästerverk Rött liguriskt vin. Makalös.

Ny musik från CURSIVE

CursiveVitriolaPhoto_HighRes-2

Ett av 482 MHz:s absoluta favoritband, Omaha-ikonerna Cursive, släppte i dag nyheten om att ett nytt album är på väg. Vitriola, bandets åttonde skiva och den första sedan 2012 års I am Gemini, släpps 5 oktober via deras egna label 15 Passenger. Första singeln har också släppts och heter Life Savings. Den går att lyssna på här.

Skivan spelades in och producerades ihop med gamla parhästen från Saddle Creek-tiden Mike Mogis (Bright Eyes, Lullaby for the Working Class, m.m.). Enligt frontmannen Tim Kasher ska plattan ses som en ångestfylld och frustrerad reaktion på världsläget post 2016. Skivan är enligt uppgift deras mest aggressiva och mest konfrontativa på många år, men Kasher hoppas att snarare än att spä på ilskan och frustrationen som genomsyrar vårt samhälle ska skivan erbjuda katarsis och förtröstan.

Hur låter då singeln Life Savings? Förhandssnacket kring skivan gör gällande att de återvänt till soundet som utgjorde deras, i mitt och många andras tycke, bästa skivor – Domestica (2000) och The Ugly Organ (2003) och EP:na de släppte mellan dessa båda fullträffar. Efter ett antal lyssningar på singeln är jag beredd att medge att så mycket väl kan vara fallet. Detta gör mig väldigt lycklig då det bombastiska och något teatrala sound som dominerat deras tre senaste skivor bara i undantagsfall imponerat på mig. På Life Savings mullrar basen ikapp med cellon (ja, cellon som förgyllde flertalet mästerliga Cursive-låtar under början av 00-talet är tillbaka), medan Kashers och Ted Stevens gitarrer ömsom hugger, ömsom slirar omkring på ljudmattan, på klassiskt Cursive-manér. Och en iskall synth fyller i och nyanserar den karga ljudbilden. Texten, en svartsynt uppgörelse och konfrontation med dagens kapitalistiska läge, sitter och det gör även melodin. Melodierna har annars haltat lite på Cursives senare output, men dessa problem tycks de ha skakat av sig.

Att Cursive är tillbaka är alltid roligt i sig. Att de dessutom tycks vara i särdeles god form är förstås alldeles underbart. Nu hoppas jag på turnéstopp i antingen Sverige eller Danmark.

 

BÄST JUST NU: skarven juli/augusti 2018

Hettan gör slafs av hjärnan. Jag uppdaterar med alltför grovt tilltagna mellanrum. Men musiken fortsätter trots allt att strömma in. Här är ett axplock av det bästa av det nya jag hört sedan vi senast hördes av.

 

Band Aparte To the House of Stairs (EP)

– Los Angeles-bördiga Band Apartes senaste EP är en ursnygg blandning av Joy Divisions urbana kyla, The Cures strama minimalism anno Seventeen Seconds, vemodiga jangle-gitarrer som ekar Johnny Marr och Sarah Records, och så lite hederlig popkänsla på det. Bäst är den vemodiga gitarrpopen i Gravity’s Rainbow, som enligt bandet själva handlar om falska ledare och hur svårt det är att finna mening i tillvaron, när Tredje världskriget ständigt hotar. EP:n är deras första släpp sedan hyllade debuten Memory on Trial från 2016.

 

J.G. SparkesFerrero Roche Limit 

– James Buchanan, som Sparkes egentligen heter, är en engelsk oljudsmakare bosatt i Stockholm. Skickligt skapar han sällsamt vackra ljudlandskap, som gränsar mellan hotfull dark ambient och drömsk ambient-drone ála Rafael Anton Irrisarri och Anduin. Buchanans maskiner skär loss strimmor i mörkret och låter ljuset sippra in. Resultatet är imponerande och man vill genast ha mer.

 

Mount ShrineWinter Restlessness (album)

– Ständigt makalösa dark ambient-labeln Cryo Chambers senaste släpp. Bakom namnet Mount Shrine döljer sig en okänd man(?) (av den suddiga bilden att döma) från Rio De Janeiro. Winter Restlessness är hans debutalbum och består av djupa, varma drones och stämningsmättade field recordings. Skivan frammanar bilder av ödslighet, hällregn och dimma så tjock att man kan krama om den. Ännu ett fantastiskt album från svensk-amerikanska Cryo Chamber.

 

Mark Lanegan & Duke GarwoodScarlett

– Senaste smakprovet från Lanegans och Garwoods kommande andra skiva, och det lovar mycket gott, precis som de två föregående singlarna gjort. Där första skivan, Black Pudding, drog åt ett akustiskt folkbaserat sound tycks kommande uppföljaren With Animals ha mer med Lanegans soloalster att göra. Det är släpig, monoton och murrig blues för hela slanten. Och det är mycket bra. Lanegan själv har sagt att ”Scarlett is a fever dream soundscape born from a banquet of Scarlett Johansson movies.”. Fascinerande. With Animals ser ut att bli sensommarens bästa platta.

 

A Perfect Friend (band)

– Omgångens ”oldie” är Thomas ”I’m Kingfisher” Jonssons och CJ Larsgårdens indietronica-/folktronica-/ambient-band från det sena 00-talet. De släppte två skivor, den självbetitlade debuten 2007, och uppföljaren Timber and Modern Ways från 2009, och båda är helgjutna från början till slut. Det är djupt atmosfäriskt, knastrigt, varmt, inbjudande, psykedeliskt och väldigt vemodigt. När de är som bäst, som i den fantastiska Picture, från debuten, påminns jag om Bright Eyes mest experimentella stunder. Ibland, som på uppföljarens höjdpunkt Maple, känns det som om Sällskapet byggt upp sin maskinpark djupt inne i de värmländska skogarna, i stället för nere i Centraleuropa. Jag önskar att jag hade upptäckt det här bandet när jag var 22. Men bättre sent än aldrig. Tack till T för tipset.

Ny låt från MORRISSEY: Blue Dreamers Eyes

Morrissey-5Bfeatured5D-e1488532538606

Mitt i infernot av inställda turnéer, politiska kontroverser och medial lynchning skickar barden från Stretford (via sin systerson) ut en ny låt. Blue Dreamers Eyes är skriven ihop med gamle parhästen och gitarristen Boz Boorer, och är enligt Stereogum en av en handfull låtar som nyligen registrerats hos BMI. Och…den är fantastisk.

Musikaliskt och textmässigt har den föga att göra med materialet som utgjorde merparten av fjolårets album Low in High School. Musikaliska influenser går i stället att spåra till Roy Orbisons och The Walker Brothers ballader. Arrangemanget bygger på stråkar och en urstark melodi vars make vi inte hört på år och dar. Här finns en värme och en innerlighet som förra plattan hart när var helt renons på. Samma värme och samma innerlighet går igen i texten. Borta är tråkig och alienerande politik. På Blue Dreamers Eyes sjunger en både självföraktande och romantisk Morrissey om det han är bäst på – utanförskap, död och om att aldrig sluta drömma. Han ställer sig själv mot väggen och konstaterar att hans liv kantats av misslyckanden och att han är och alltid har varit ett as (en känga till alla som nu plötsligt vänt honom ryggen?). Han ser döden, när den än kommer, som en befrielse och undrar lite kryptiskt om han gjort oss stolta. I den högt svävande och oerhört mäktiga refrängen sjunger han att han trots allt mörker och djävulskap ändå ser på livet och kärleken med en drömmares blå ögon. Och det är precis så vi vill ha Moz.

Det är den här typen av låtar som fick oss att falla för honom från början. Varma, romantiska, trösterika låtar som There Is a Light that Never Goes Out, Trouble Loves Me, The Never Played Symphonies och Everyday is Like Sunday. Blue Dreamers Eyes hör till samma skrot och korn som dessa klassiker och jag är glad att han fortfarande gör sådan musik. Måtte han hålla sig till det.

 

Joseph Jackson 1928-2018

joseph-jackson-467150-1-402

Mannen som gav oss Michael Jackson, en av alla tiders största, viktigaste och bästa artister, har dött. Patriarken, musikern och managern Joseph Walter Jackson avled i dag i sviterna av cancer. Han blev 89 år gammal.

Han satte ihop vad som skulle komma att bli The Jackson 5 med sina söner i början av 60-talet, och efter att ha drillats hårt och länge och avverkat en lång rad klubbturnéer skrev gruppen på för Motown 1969. Samma år släppte de sitt debutalbum, Diana Ross Presents The Jackson 5 – en skiva som bland annat innehöll en av alla tiders bästa poplåtar tillika gruppens debutsingel för Motown: I Want You Back. The Jackson 5:s fyra första singlar (nyss nämnda I Want You Back, ABC, The Love You Save och I’ll be There) gick alla upp på USA:s förstaplats och sålde tio miljoner exemplar på tio månader. The Jackson 5 fortsatte vara framgångsrika under de följande åren, med Joseph som fortsatt manager. 1975 lämnade de Motown för Epic Records och Joseph följde givetvis med. Tillsammans med Michael förhandlade han fram en mycket lukrativ deal för gruppen. 1979 löpte management-kontraktet med soloartisten Michael ut, och Michael valde att inte förnya. 1982 drog Joseph igång dottern Janets karriär – ännu ett smart drag, skulle det visa sig.

Som pop- och soul-musikälskare har man alltså mycket att tacka Joseph Jackson för. Hans metoder var inte alltid schysta, men de gav resultat, om man ska vara krass. Och när Michael tvingades igenom diverse förnedringar under 90- och 00-talet stod pappa Joe vid hans sida, när många andra inte gjorde det. Det kallas botgöring.

Vila i frid, Mr. Jackson. Och tack för allt.

Jalal Mansur Nuriddin (The Last Poets) är död

Mer död och elände. Igår berättade jag om att Clarence Fountain, från The Blind Boys of Alabama, gått bort. I dag nås vi av nyheten att Jalal Mansur Nuriddin, som var med och bildade den banbrytande amerikanska spoken word- och proto-rap-gruppen The Last Poets, har dött.

Tillsammans med Abiodun Oyewole, Omar Ben Hassen och Nilaja bildades The Last Poets i slutet av 60-talet i Harlem. Deras kombination av spoken-word-poesi och percussion la grunden för vad vi i dag betraktar som rap och hiphop, och banade väg för andra pionjärer som Gil Scott-Heron. Deras politiska texter, om svart frigörelse och om att stå upp, stå ut och slå tillbaka i ett vitt, förtryckande samhälle, var starkt influerade av medborgarrättsrörelsen och tänkare som Malcolm X och Stokely Carmichael och utan dem hade sannolikt inte Public Enemy eller The Roots låtit som de gjort.

Gruppen bestod periodvis av flera konstellationer, men det var uppsättningen Oyewole-Hassen-Nilaja-Nuriddin som blev mest berömd och som lämnade störst avtryck. Det självbetitlade debutalbumet gavs ut 1970, och året därpå släpptes uppföljaren This Is Madness. Nuriddin fortsatte att ge ut musik, bland annat med Last Poets, ända in på 2000-talet.

Nuriddin blev 74 år gammal. Någon dödsorsak har inte tillkännagivits.

Vila i frid.