Morrissey till Dalhalla

BCB8A795-E796-4145-BED7-329593D44183.jpeg

Upprorsmakaren och croonern Morrissey kommer till Sverige i sommar. Den 19 juli intar ikonen och hans band Dalhallas mäktiga arena. Detta står skrivet på Morrisseys officiella hemsida. Information om biljetter har ännu inte tillkännagivits.

I höstas släppte Morrissey sitt elfte soloalbum, Low in High School, och sedan dess har han turnerat runt om i världen. I sommar gör han stopp även i Berlin och hemstaden Manchester.

Annonser

Årets bästa…album

OSSLER_EVIG_FRONT-690x690-2

 

Det är årets sista dag. Ett år som varit anmärkningsvärt bra, inte minst vad gäller antalet tunga skivsläpp. Här följer ett försök till att på ett sant nördigt vis sammanfatta 2017 genom att ranka årets 20 bästa album. Varsågoda.

 

20. Tim KasherNo Resolution

Kasher tonsätter sin egen regidebut, och gör det med sitt bästa album sedan solodebuten 2010. Visst, det är långt ifrån 00-talets många mästerliga Good Life– och Cursive-skivor, men efter en rad svajiga album (både med nämnda band och som soloartist) är detta helt klart ett steg i rätt riktning.

 

19. Iron & WineBeast Epic

Sam Beam gör åter viskande, melankolisk folkmusik efter ett antal flummiga år. Beast Epic är hans bästa skiva sedan åtminstone 2007 års The Shepherd’s Dog.

 

18. MorrisseyLow in High School

– Visst, skivan är ojämn. Visst, texterna är bara ibland fullt så bra som man förväntar sig. Men med LIHS ger Morrissey oss oumbärliga låtar som I Bury the Living och Home is a Question Mark och allt är förlåtet. Och han sjunger fortfarande med en röst som kan rädda liv.

 

17. HaterYou Tried

– Malmöbandet Hater förvaltar 00-tals-indien på ett sätt som få i dag behärskar. Det är moody, drömskt, Marr-jangligt och med bitterljuva texter och melodier. Alla ni som hakat upp er på Alvvays, börja lyssna på Hater i stället.

 

16. Chelsea WolfeHiss Spun

– Mindre gothig postpunk, mer doom- och sludge metal, men samtidigt otvetydigt Chelsea Wolfe. Murrigt, kolsvart, dramatiskt, rått.

 

15. GodfleshPost Self

Godflesh fortsätter sin uppåtgående comeback-kurva, som inleddes 2014. På Post Self bjuds vi dels på klassiskt Streetcleaner-tuggiga nummer, men framförallt är det en experimentell skiva med tyngdpunkt på atmosfäriska spår, och det är detta som lyfter den till höga höjder.

 

14. Tiny Vipers Laughter

– På Laughter, första skivan på åtta år, går Jesy Fortino ifrån sitt patenterade och stämningsfulla gitarr-mummel och tar sig an elektroniska och ambienta ljudvärldar. Resultatet är minst lika trollbindande.

 

13. SvartsinnMörkrets variabler

– Tungt, kompakt mörker från en av Skandinaviens främsta dark ambient-skapare. Med field recordings, cello och elektronik levererar han ett sound som utan att kännas uppenbart eller sökt formligen väller in över den som lyssnar, och omsluter en. Årets bästa dark ambient.

 

12. Noel Gallagher’s High Flying BirdsWho Built the Moon?

The Chief sticker ut hakan, hänger sig åt sin egen och producenten David Holmes experimentlusta och ger oss karriärens mest vågade skiva sedan Oasis mörka, post-britpop-apokalyptiska (och framförallt underskattade) pärla Standing on the Shoulder of Giants från 2000.

 

11. JacaszekKwiaty

– Polens främste ljudmakare släppte i mars sitt bästa album sedan mästerverket Glimmer från 2011. På Kwiaty tonsätter Michal Jacaszek engelsk 1700-tals-lyrik med varm, sprakande elektronik, sparsmakade gitarrfigurer och samplingar. Resultatet är hänförande.

 

10. AlgiersThe Underside of Power

– På uppföljaren till 2015 års hyllade debut tar Algiers sin industrigospel ett par steg längre. Deras unika ID finns kvar, men blandas med ambience, Motown-influenser och gammalt hederligt Joy Division-mörker. För Algiers går vägen spikrakt uppåt.

 

9. Erik de VahlHold Your Breath

Erik hade inte släppt ett album på fem år, men när man lyssnar på Hold Your Breath är det som om inget hänt. I Eriks värld står tiden stilla. På det mest positiva sätt man kan tänka sig. Melodierna är för alltid knäckande sköra och vackra. Sången ren som nyutslagen liljekonvalj. Dröm och verklighet flyter ihop. Saknad och lycka likaså.

 

8. Jay-Z 4:44

– På 4:44 finns (förutom frugan, morsan, Frank Ocean och Damian Marley på en låt vardera) inga gästartister. Ingen bragadocio, ingen machismo, inga klubb-beats. På 4:44 finns bara självrannsakande, brutalt ärliga texter och ytterst smakfulla soul-samplingar. Och mängder av bevis för att Jigga (ihop med Nas) är den bästa MC:n sedan Biggie och för att 4:44 är hans bästa skiva sedan 2001 års klassiker The Blueprint.

 

7. Phoebe BridgersStranger from the Alps

– Bridgers är den just nu intressantaste americana-artisten. Djupt förankrad i Elliott Smith, Red House Painters och tidiga Bright Eyes väver hon djupt personliga och oförställda folk-berättelser som det är stört omöjligt att värja sig mot. Stranger from the Alps är mixad av Mike Mogis (från just Bright Eyes) och är årets bästa debutalbum.

 

6. Rafael Anton IrisarriThe Shameless Years

–  Vi lever i en skamlös tid, full av ”fake news” och ”alternative facts”, och Irisarri vet det. Ljuden han skapat till den här skivan avspeglar vår tid. Varma drones, kalla synthar och processade gitarrljud skapar ett mörker som sköljer över oss, men lämnar tillräckligt mycket ljusglimtar för att vi ska kunna känna hopp och tro på bättring. Förra plattan, 2015 års A Fragile Geography, var en av det årets bästa skivor, och The Shameless Years är tveklöst en av årets bästa.

 

5. SlowdiveSlowdive

– Det ska inte gå att komma tillbaka efter 22 år och vara så här bra, men Slowdive klarar det. Den shoegaziga drömpopen de var med och mejslade fram i början av 90-talet är i dag hetare än någonsin, och med den här självbetitlade comebackplattan visar Slowdive vilka som gör den musiken bäst.

 

4. The National Sleep Well Beast

Sleep Well Beast är skivan The National jobbat sig fram emot sedan 2010 års ojämna High Violet och den stabilare Trouble Will Find Me från tre år senare. Utvecklingen har ständigt pekat uppåt. På SWB är mörkret mer kompakt, ljudexperimenten kommer tätare, men framförallt är The National obrottsligt fokuserade och skivan innehåller inga halvdana spår. Deras bästa skiva sedan mästerverket Boxer från 2007.

 

3. Mount EerieA Crow Looked at Me

– Ibland kommer det skivor som tar knäcken på en vid första lyssning. Skivor som är så omtumlande och drabbande att man bara klarar av att lyssna på dem vid särskilda tillfällen. Skivor man bara BÖR lyssna på vid särskilda tillfällen. A Crow Looked at Me är en sådan skiva. Sommaren 2016 dog Phil ”Mount Eerie” Elverums fru, konstnären och artisten Genevieve Elverum-Castrée, i cancer. Kort därpå började Phil tonsätta och sätta ord på traumat som ett slags självterapi. ACLAM är resultatet av detta. Med bara sin röst, sina brutalt uppriktiga texter och sparsmakade akustiska arrangemang berättar Phil om sin fru, sin saknad, hur det är att på egen hand uppfostra deras lilla dotter och om döden och dess obevekliga kraft. Och inte nog med att det är otroligt drabbande och berörande, det är även fantastiskt bra musik.

 

2. Thåström – Centralmassivet

– På Centralmassivet tar Thåström sin Europa-blues ett par steg längre. Soundet är än dovare och mer mullrande än på föregångaren Den morronen från 2015. Mörkret är mer påtagligt, både i text och musik. Elektroniken likaså. Jag skrev om titelspåret i listan över årets bästa låtar, och vad jag sa där är applicerbart även när man talar om albumet i stort: Centralmassivet kristalliserar allt Thåström står för och är. Den tröstar och river. Talar till kollektivet, men ser individens och det egna jagets alla vedermödor och kval. Går hand i hand med ljuset och mörkret, förvägrar ingetdera. Själva den thåströmska essensen.

 

1. OsslerEvig himmelsk fullkomning

– Hur gör man ett monumentalt mästerverk som Evig himmelsk fullkomning rättvisa på några få rader? Går det? Man lyssnar på den, om och om igen, genom loppet av nio månader. Knäcks av den. Inspireras och byggs upp av den. Slås av den massiva ljudbilden (Osslers helt unika gitarrer, de tunga trummorna, elektroniken, Meierkords och Lönns cellos, Amanda Wernes hemsökande bakgrundssång, den genialt mixade produktionen). Man häpnar över Osslers texter, som är 2017 års bästa. Texter om dåtid och nutid. Texter om att göra upp med sig själv och den man var och den man är. Texter om alla de grymheter vi människor gör mot varandra. Texter om ånger och skuld. Om förlåtelse, om att försöka bli klok på det livet man kämpar med att leva. Man försöker fatta att skivan inte tycks kunna tappa ett uns av kraft hur många gånger man än spelar den. Man konstaterar för femtielfte gången att detta är Osslers allra bästa skiva. Man kan tacka Ossler och högre makter för att den finns och för att man får lyssna på den, men man kan inte göra den rättvisa.

 

***

Jag har svårt att tro att 2018 kommer bli ett lika starkt musikår som 2017 varit, men jag ser mer än fram emot att se efter.

Vi ses på andra sidan!

Skål!

/N

Årets bästa…låtar

Attachment-1-22

 

Vi är vid årets slut, och det är dags att publicera de riktigt tunga listorna. Vi börjar med årets 20 bästa låtar. Nerifrån och upp. Varsågoda.

 

20. Mick JaggerEngland Lost

– I somras dök Mick Jagger plötsligt upp igen, med det fräschaste materialet han skrivit på Gud vet hur länge. En urbrittisk och syrlig kommentar till Brexit och ett gung som måste göra självaste Paul Weller avundsjuk.

 

19. Phoebe Bridgers Funeral

– Folkhimlens senaste stjärna är en av dess just nu starkast lysande. Bridgers debut släpptes i höstas och är full av skör vemodsfolk som för tankarna till Conor Obersts och Elliott Smiths mest introspektiva stunder. Bäst är Funeral, om att drunkna i sig själv och sitt navelskåderi, och inte förmå att göra något åt det.

 

18. AlgiersDeath March

– Den kyliga synthslingan och Joy Division-gitarrerna är välkomna inslag i Algiers annars bekanta och patenterade industri-gospel. På senaste plattan är de mer markanta än tidigare – kanske allra tydligast på den sublimt mörka Death March.

 

17. AlvvaysDreams Tonite

– Klassiskt drömsk indiepop, komplett med rullande Johnny Marr-ackord, om en tvåsamhet som aldrig riktigt var menad.

 

16. Mark LaneganDeath’s Head Tattoo

– Lanegan fortsätter att utforska elektroniska ljud och atmosfärer, och blandar ut dem med sin sotiga och whiskey-dränkta blues som vore det det mest självklara i världen.

 

15. Blå TimmenSom bly

Careless Whisper möter tidiga Cure hos Sveriges just nu intressantaste debutanter. Får de inte ett (något slags) genombrott under 2018 blir jag vansinnig.

 

14. JacaszekDaffodils

– Polens främste ljudmakare släppte under året sitt bästa album sedan 2011 års mästerliga Glimmer. Bäst på albumet är låten Daffodils, som sprakar och mjukt rullar fram, bara för att sedan stegra och till slut konsumera dig och allt du tänker och är under tiden du lyssnar. Enastående.

 

13. Iron & WineSummer Clouds

– 2017 var också året då Sam Beam (åtminstone tillfälligt) slutade flumma runt och började skriva enkla och djupt vemodiga folksånger igen. Beast Epic låter mer lik Iron & Wines två, tre första album än någon av hans andra skivor, och den knäckande vackra Summer Clouds är den bästa låt han gjort på tio år.

 

12. Liam GallagherChinatown

– Såhär atmosfärisk har Liam Gallagher aldrig låtit förr och det klär honom oförskämt bra. På Chinatown möter somrigt tillbakalutad och disig psykedelia drömska influenser och man önskar att fler låtar på den annars traditionella As You Were lät så här.

 

11. Noel Gallagher’s High Flying Birds Dead in the Water

– Med brorsan Noel är det helt tvärtom. Den (ganska så lysande) plattan Who Built the Moon? är psykedelisk och experimentell, och lyckas mer än bra med det, men det är likt förbannat bonusspåret, den klassiskt gallaghereska akustiska balladen, Dead in the Water som tar hem det. En typisk Noel-komposition på många sätt, och så tidlös och så smärtsamt vacker att det bara återstår att lyfta på hatten.

 

10. The xxSay Something Loving

– Luftig och atmosfärisk pop om den förlamande osäkerheten som följer med varje förälskelse som en fluga i soppan. Refrängen är så bra att man inte vet var man ska ta vägen, och jag undrar om detta inte är The xx:s enskilt bästa låt någonsin.

 

9. The Radio Dept.You’re Not in Love

– Jag störde mig på comeback-albumet Running Out of Loves kylighet och klubbifierade ljudbild, och blev därför upp över öronen förälskad i EP-spåret You’re Not in Love från tidigare i år. Låten hämtar inspiration från de vemodiga melodierna och drömska ljudbilderna man hittar på bandets (briljanta) två första album och är sannolikt det bästa de gjort sedan dess.

 

8. HaterBlushing

– Några som just nu gör Radio Dept:s klassiska sound än mer rättvisa än Radio Dept själva är Malmö-baserade popundret Hater. Blushing är en sanslöst vacker indiepoplåt som balanserar på gränsen mellan stärkande och knäckande sorgesam. Som det ska vara. Och basslingan är årets finaste.

 

7. Erik de VahlHearts

De Vahls musik har alltid varit både drömsk och djupt melankolisk, oavsett om han kompats av elektronik eller av en akustisk gitarr. På mästerverket Hearts, hämtad från sommarens lysande comeback-album Hold Your Breath, är det det sistnämnda som är i fokus. Med en akustisk gitarr, sin oförställda och sköra röst och en melodi långt bortom denna värld väver han fram en hjärtskärande vacker ballad.

 

6. MorrisseyHome is a Question Mark

Low in High School lämnade en hel del att önska, men innehöll också ett antal riktigt bra låtar. Den som verkligen sållar sig till Morrisseys klassiska kanon är Home is a Question Mark. Till ett episkt och på många sätt typiskt Moz-arrangemang besjunger Morrissey sin eviga rot- och kärlekslöshet, och man får bekräftat att han fortfarande kan om han vill.

 

5. SlowdiveFalling Ashes

Det självbetitlade comeback-albumets ödsliga avslutningsspår. Som en kvällspromenad mitt i vintern. Som två fåglar högt upp på en annars grå och tom himmel. Som lätt snöfall. Så låter det.

 

4. The NationalGuilty Party

About Todays länge efterlängtade sladdsyskon. Matt Berninger sjunger med sin mest uppgivna stämma om sitt äktenskaps (fiktiva) upplösning till en genomsorgsen melodi och ett intrikat beat.

 

3. Anna von HauswolffThe Mysterious Vanishing of Electra

– Första smakprovet från Anna von Hauswolffs kommande platta är ett odjur som mullrar på i sex kolsvarta och fantastiska minuter. Rytmiken är hämtad från sentida Swans. Feber-gitarrerna skulle kunna vara Osslers. Men soundet är till syvende och sist helt och hållet Anna von Hauswolffs. Vem mer än Anna låter så här?

 

2. OsslerHelsingborg

– Att genom att söka sig tillbaks till dåtiden försöka hitta svar i nuet. Vad gick fel? Varför? Varför täpps vissa hål aldrig igen? Varför är jag som jag är? Pelle Ossler gjorde 2017 sitt livs album, fullt av enorma höjdpunkter. Bäst är sannolikt Helsingborg – en outsägligt vacker, atmosfärisk och gnisslig ballad om allt detta jag just nämnt.

 

1. ThåströmCentralmassivet

– Årets i särklass bästa låt. Hymnen. Från det att den släpptes har det stått klart att den för alltid kommer att tillhöra Thåströms och hela Sveriges kanon. Den kommer att spelas på begravningar, på skolavslutningar, på bröllop. När allt går i kras, när man står på toppen. Den låter inte som något annat Thåström har gjort, men samtidigt kristalliserar den allt han står för. Den tröstar och river. Talar till kollektivet, men ser individens alla vedermödor och kval. Går hand i hand med ljuset och mörkret, förvägrar ingetdera. Själva den thåströmska essensen. Det är inte vart år man får en låt av det här slaget till skänks, och när det händer är det inte sällan den kommer från just Joakim Thåström. Tack.

 

***

Spellista här. På nyårsafton kommer listan över årets 20 bästa låtar.

Årets…blandat

Attachment-1-19

 

De riktigt tunga listorna (årets låtar samt årets album) kommer lite senare, men redan nu vill jag inleda årssummeringarna genom att ge er en samling blandade utmärkelser. Vad sägs om årets konsert? Årets musikdokumentär? Årets genombrott? Look no further!

 

Årets konsert: 

Ossler, Tivoli, Helsingborg, 30/9. 

– Live på scen med bara sin elgitarr och två cellister skapade Ossler en intensiv stämning när han i slutet av september stod på Tivolis scen. Han spelade låtar från de senaste tre, fyra soloalbumen och närvaron låg alltjämt som ett högspänningsfält över lokalen. Jag såg honom med fullt band i Malmö i april respektive augusti i år, men trots att det var utmärkta spelningar var det den avskalade kvällen i Helsingborg som brände mest. Ossler är tvivelsutan en av Sveriges finaste artister – inte minst på scen.

 

Årets musikvideo:

MorrisseyJacky’s Only Happy When She’s Up on the Stage

– Well, det är kanske inte Michael Jackson-kvalitet på videon (eller koreografin!), men jisses vad den är härlig. Morrissey och bandet dansar en mycket enkelt koreograferad dans i vad som ser ut som en gammal Soul Train-studio från 70-talet. Morrissey klädd i grå kostym, bandmedlemmarna klädda i turkosa velourdräkter. Behöver jag säga mer? Alla hämningar är borta. Allt är bara kärlek, sång och dans.

 

Årets musikdokumentär:

I Called Him Morgan (regi: Kasper Collin)

– Enkel, osentimental, ärlig, och mycket atmosfärisk. Inga märkvärdiga filmgrepp, men väl vackert foto, lika vacker musik och gott om insikter om jazzlegenden Lee Morgan, som man annars inte hör mycket om.

 

Årets musikbok:

Erin OsmonJason Molina: Riding with the Ghost

– Att någon går och skriver en bok om den gudabenådade ikonen Jason Molina (Songs: Ohia, Magnolia Electric Co.) är en kulturgärning så stor att ingen någonsin kan visa tillräcklig tacksamhet.

 

Årets comeback:

Liam Gallagher

– Det räcker inte med att ha varit borta ett par år. För att det ska kallas comeback ska man förstås dels ha varit borta en längre period, men man ska framförallt ha varit uträknad, förbisedd, omsprungen. Allt detta går att applicera på Liam Gallaghers återkomst i år. Efter att Oasis splittrades 2009 bildade Liam och resterande medlemmar bandet Beady Eye. De saknade inte bra låtar, men på det hela taget var det ett slags halvmesyr. Detta blev som allra tydligast i år, när Liam gjorde debut som soloartist. För så här tänd, fräsch och hungrig har han inte varit sedan Oasis glansdagar. Och när sjöng han senast så här bra? 1997? 2000? Inte efter 2002 i alla fall. Att storebror Noels skiva, släppt en månad efter Liams, var solklart bättre spelar ingen roll. 2017 har varit Liams år. Från käftsmällen och tillika solodebutsingeln Wall of Glass i maj, till hans bejublade framträdande på One Love Manchester i början av juni, höstens storsäljande debutalbum As You Were (över 200,000 ex sålda – hittills!) och den utsålda UK-turnén under december månad. För att inte glömma alla fantastiska intervjuer. Jag är glad att han är tillbaka och jag är glad att det går bra. Världen är klart trevligare när Liam Gallagher är i farten.

 

Årets nykomling:

Blå timmen

– Bara två singlar släppta, men det står tydligt som i en pekbok: Blå timmen är årets intressantaste nya band. De är svåra att genrebestämma, men drar åt postpunk, sofistikerad 80-tals-pop, cold wave. Det är suggestivt. Det är kyla och desperation. Popkänsla. Vassa och kalla gitarrer, ett saxofonsolo, sval sång, ett avgrundsvrål. På blott sju-åtta minuter musik inkorporerar de allt detta på ett självklart sätt och med ytterst lätt hand. Och så en sångare med så mycket känsla att han går i tu. Nästa år vill jag ha mer musik. Och en turné.

 

Årets genombrott:

Hater

– Jag har redan skrivit om Malmö-bandet Hater ett antal gånger i år, så jag ska fatta mig kort. De debuterade i fjol med ep:n Radius. Fullängdaren You Tried kom i våras, och sent i höstas kom nya ep:n Red Blinders. De gör popmusik för nyförälskade och för permanent olyckliga. För våren och för hösten. Deras musik åkallar andarna från Radio Dept. (och egentligen hela Labrador) anno 2002-2006 och från det geniala men dessvärre avsomnade Göteborgsbandet Days. De återuppfinner inte hjulet, men låter otvetydigt fräscha och angelägna. Jag ser fram emot att följa dem.

 

Årets nyupptäckt:

Shrine

– Bakom pseudonymen Shrine gömmer sig bulgariske ljudkonstnären Hristo Gospodinov. Han gör massiv dark ambient för ett Europa i ständig skymning. Jag upptäckte honom i vintras, genom albumet han släppte i fjol på Cyclic Law, Ordeal 26.04.86. En temaplatta om Tjernobyl-olyckan 1986. Det säger väl allt? Atmosfär, tyngd, skönhet och hot – allt strömmar obehindrat ut ur denne bulgars syntar, laptops och samplers. En dark ambient-upptäckt att ta med till graven.

 

Årets återupptäckt:

Swans

– Det har varit dåligt med riktiga återupptäckter i år, men under hösten har Swans tidiga diskografi gått varm. Jag är kluven till deras tre senaste album, men åren 1983-1996 var det inte många skott utanför mål. Från det svartaste, smutsigaste mörker, till religiösa grubblerier, självhat, existentiell ångest, ljudexperiment och de sköraste sånger man kan föreställa sig. Detta var Swans guldålder och kreativiteten flödade från Michael Giras förryckta hjärna. Jag hade inte lyssnat särskilt mycket på Swans första period på ganska länge, men så hamnade jag i en svacka, och det är ju då som detta band slår an som hårdast. Bäst var som alltid den becksvarta Failure, från 1991. Med endast en akustisk gitarr och en frostig synt som ackompanjemang berättar Gira om på alla sätt han är en oduglig odåga. Resultatet är häpnadsväckande och uppfriskande hänsynslöst.

 

Årets skivomslag:

OsslerEvig himmelsk fullkomning (bild: Pelle Ossler, design Pär Wickholm och Pelle Ossler)

– Ett foto som blev en kolteckning, som blev ett enastående vackert skivomslag. På Evig himmelsk fullkomning tar Ossler i flera låtar upp den lilla människans kamp mot något större, något mörkt och hotfullt. Och det är precis det som så skickligt målas upp på omslagsbilden.

Pelle Osslers känsla för ljud känner vi ju till, men hans känsla för bild och form är minst lika vass och värd att uppmärksamma. När han inte spelar musik (eller snickrar möbler, som är ännu en sträng på lyran) då fotograferar han (eller ritar med kol). Hans bilder är kärva och motsträviga och framhäver det sköna i det spruckna, och skulle man titta på dem utan att veta vem som låg bakom dem skulle man tänka på just Ossler och höra hans suggestiva toner.

När jag i februari 2016 med ett vagt och gryende intresse för fotokonst besökte en av Osslers fotoutställningar föll alla bitar på plats. Att där och då samtala med honom om fotandet och samtidigt se hans bilder sparkade upp dörrarna för mig. Sedan dess har jag konstant fotat och experimenterat med bilder. Några syns här på bloggen, resten på Instagram (@lovgren__).

 

***

En sådan här lista kan ju pågå hur länge som helst, men nu får det räcka. Håll utkik den närmsta tiden efter listorna över årets album och årets låtar.

Hörs vi inte innan, så önskar jag eder en god jul!

/N

Morrissey: 2000-talets 20 bästa låtar

Morrissey2017_CreditHamishBrown

 

I en tid då ingen hyllar Morrissey, och mediala kontroverser, hans vacklande hälsa och inställda konserter överskuggar det faktum att han nyss faktiskt släppt ett ganska bra album, väljer jag att sticka ut hakan och oförblommerat hylla honom – denna artist och människa som ihop med Thåström hållit mig i schack de senaste 17 åren. Jag väljer att fokusera på hans 2000-tal därför att det har varit en tid då han gått från att vara allas älskling till en av musikvärldens mest utskällda, och en tid då kontroverser alltför ofta tagit fokus från hans musik. Det sistnämnda skulle man kunna skylla på honom själv och då peka på saker han sagt (eller påståtts ha sagt) i intervjuer, på de många inställda konserter och turnéer som kantat hans karriär de här senaste åren eller påstå att materialet han spelat in och släppt under 2000-talet varit för ojämnt. Men hur man än vrider och vänder på det kan och bör man inte glömma bort det stora antalet fantastiska låtar han skänkt oss sedan comebacken 2004. Nedan följer en lista över de 20 bästa av dessa.

 

20. Good Looking Man About Town

År: 2006

Album: You Have Killed Me (singel), senare b-sidesamlingen Swords

– Rädsla för och samtidigt avsaknad av fysisk kärlek, till tonerna av driven rock, smakfullt (och måttligt) inspirerad av österländska tongångar.

 

19. You Have Killed Me

År: 2006

Album: Ringleader of the Tormentors

– 2004, sju år efter förra albumet Maladjusted, gjorde Moz storstilad comeback. 2005 höll han låg profil, flyttade till Rom och spelade där in uppföljaren till comeback-plattan You are the Quarry, Ringleader of the Tormentors. Och så i mars 2006 kom första singeln – den formidabla och lynniga poplåten You Have Killed Me, skriven ihop med den då nya gitarristen i Morrissey-bandet, Jesse Tobias.

Färgad av sin nya hemort strösslar han texten om sexuellt uppvaknande med referenser till italiensk 1900-talsfilm och likställer sig själv bl.a. med den skandalomsusade regissören och poeten Pier Paolo Pasolini och sitt kärleksobjekt med dennes förstlingsverk Accattone från 1961. Lysande.

 

18. I’ll Never Be Anybody’s Hero Now

År: 2006

Album: Ringleader of the Tormentors

– En fin ballad, skriven ihop med Alain Whyte, om att helt tappa tron på sig själv. Här ser Moz sig som ett spöke. De som borde älska honom kliver rakt igenom honom och han inser att han aldrig mer kommer vara någons hjälte eller älskade igen. På många sätt klassisk Moz, men det är bara positivt.

 

17. I’m Playing Easy to Get

År: 2004

Album: Osläppt. Spelades in under en radio-session med BBC 2004.

– En ganska rak poprock-låt, men ack vad bra. En innerlig sångmelodi och en varm text om att släppa på fasaderna och i stället bara omfamna kärleken som stirrar en i ögonen.

Don’t waste time with snappy conversations
I’m yours
everyone knows…I’m yours.

 

16. Smiler With Knife

År: 2014

Album: World Peace is None of Your Business

– 2014 års återkomst, fem år efter Years of Refusal, blev kortlivad. Blott veckor efter comebackalbumet World Peace is None of Your Business hade släppts hamnade Morrissey i en (olöslig) tvist med skivbolaget Harvest, kontraktet revs och Morrissey drog in skivan. Albumet är långt ifrån hans bästa verk, men innehåller några guldkorn. Ett av dessa är balladen Smiler With Knife, skriven ihop med Jesse Tobias. Texten, om dödsångest, livsleda och kärlekslöshet är fenomenalt bra, men allra bäst är det lilla gitarrplinket som först dyker upp runt 1:20 in i låten och sedan igen med mer kräm runt 2:30 och 3:40. Så melodiskt, och även så skört och melankoliskt.

 

15. I’m Not Sorry

År: 2004

Album: You are the Quarry

– Vid tidpunkten för YATQ bodde Morrissey i Los Angeles sedan sex-sju år, och precis som en rad andra låtar på skivan är I’m Not Sorry dränkt i Kalifornien-sol. Den är mellow, och varm, och Moz sjunger tillbakalutat om sin comeback, om tillvarons spel och om pressen på honom.

 

14. Sweetie Pie

År: 2006

Album: I Just Want to See the Boy Happy (singel), senare b-sidesamlingen Swords

– Det mest experimentella och avantgardistiska som den musikaliskt ganska konservative Morrissey någonsin gjort. Morrisseys nakna text om olycklig och omöjlig kärlek körs genom förvridna ljud som inte låter som någonting man är van vid i Moz-världen och som lyssnare lämnas man initialt både imponerad och konfunderad. Skriven ihop med dåvarande keyboardisten Michael Farrell.

 

13. You Were Good in Your Time

År: 2009

Album: Years of Refusal

– På Years of Refusals enda ballad sjunger Morrissey från ett fans perspektiv till sin åldrade idol, och sätter (som vanligt) ord på det man som Morrissey-fan ofta känner:

You made me feel less alone
You made me feel not quite so
Deformed, uninformed and hunchback

Texten fungerar som en uppföljare till The Smiths klassiker Rubber Ring, där Moz sjunger om att vi fans inte ska glömma honom när vi vuxit upp och blivit lyckliga. I YWGIYT har idolen ifråga åldrats och ligger nu på dödsbädden. Han avtackas hjärtligt och slussas sedan vidare till andra sidan.

En mycket gripande och faktiskt ganska kuslig låt.

 

12. One Day Goodbye Will Be Farewell

År: 2009

Album: Years of Refusal

Morrissey påstår här att han ingenting har att ge någon, ingenting att sälja någon. Och livet – det kan när som helst ta slut, så ta vara på det. Allt detta förmedlas till tonerna av melodiös och rusande popmusik signerad Boz Boorer, i vad som mycket väl kan vara YOR:s bästa låt.

 

11. I Bury the Living

År: 2017

Album: Low in High School

– Börjar som en kolsvart och hänsynslös antikrigs-dräpa, där den enskilda soldaten, med sitt människohat och sin blinda patriotism, ges uppfriskande mycket ansvar för de vidrigheter en nation begår i krig. Men soldaten dör, och låten går in i ett Bowie-anno-tidigt-70-tal-aktigt music hall-parti, för att sedan mynna ut i ett trallande som är så bräckligt, men så melodiskt fulländat att klockorna och hjärtat hotar att stanna.

 

10. Irish Blood, English Heart

År: 2004

Album: You are the Quarry

– Våren 2004 sparkade Morrissey in dörren med den stenhårda och kompromisslösa Irish Blood, English Heart. Han hade varit borta i sju år och det var dags att ta tillbaks tronen. Sättet han gjorde det på är ytterst övertygande. Med hjälp IBEH:s musikaliska råstyrka sätts belackare på plats och kungahuset och makthavarna spottas på. 2004 var Morrisseys år och det var med IBEH allting började.

 

9. I Have Forgiven Jesus

År: 2004

Album: You are the Quarry

– I denna midtempo-klassiker, skriven ihop med Alain Whyte, ställs självaste Jesus till svars för den vacklande katoliken Morrisseys livslånga olycka. I en av sina bästa texter konfronterar han Jesus och frågar:

Why did you give me so much love in a loveless world,
When there is no one I can turn to
To unlock all this love?
And why did you stick in self deprecating bones and skin?
Jesus, do you hate me?

Det är genialt och det är djupt rörande.

 

8. I’m Not a Man

År: 2014

Album: World Peace is None of Your Business

Morrissey har alltid varit mer genusmedveten än han får cred för, och detta blev han långt innan det blev coolt. Klassiska mansroller och machismo-manér har han alltid föraktat, men det är först med I’m Not a Man från 2014 som han utan omsvep och symbolik ägnar en hel låt om det. Här radas den ena mansklyschan upp efter den andra, för att sedan förskjutas.

Don Juan, picaresque
Wife-beater vest
Cold hand, ice man
Warring caveman
Well if this is what it takes to describe
I’m not a man

En fantastiskt viktig låt, helt rätt i tiden, som borde lyftas fram i fler sammanhang.

 

7. Home is a Question Mark

År: 2017

Album: Low in High School

–  Home is a Question Mark är episk, självlysande, svävande pop av klassiskt Moz-snitt, om hans eviga rotlöshet. Lyfter under sista minuten mot skyarna för att aldrig någonsin komma ner igen. Det är rent hänförande.

 

6. My Dearest Love

År: 2008

Album: All You Need Is Me (singel), senare på b-sidesamlingen Swords

– Mörk, mullrig ballad om längtan efter en kärlek som aldrig kommer och efter ett drömmarnas land, där alla ensamma outcasts äntligen kan känna samhörighet. Mycket starkt kontrasterande mot a-sidans (uppkäftiga) klumpfots-rock.

 

5. Forgive Someone

År: 2014

Album: World Peace is None of Your Business (Bonus Disc)

– Med CD-utgåvan av WPINOYB följde en bonusskiva med sex stycken extraspår. Två av dessa, Scandinavia och Art Hounds, hade spelats live de föregående åren, och resterande fyra var helt nya. Samtliga låtar var knäckande bra, och utklassade merparten av originalalbumet med sin tidlösa popkänsla, starka melodier och personliga texter. Bäst av dessa är den varma och melodiska Forgive Someone, där den annars ganska oförlåtande och kärva Morrissey medger att det är lättare att hålla hårt på principer och vara tjurskallig än att göra det nobla och förlåta.

 

4. The Public Image

År: 2004

Album: I Have Forgiven Jesus (singel)

–  En av få b-sidor från åren 2004-2009 som inte kom med på den annars oumbärliga b-side-samlingen Swords, som släpptes hösten -09. Också en av Morrisseys allra bästa b-sidor, överhuvudtaget. Skriven ihop med Boz Boorer, och med en sångmelodi av yppersta klass, är detta en djupt drabbande låt om yta, image och om hur man skyler sig med fasader i kampen för överlevnad. Texten är skriven med Morrisseys klassiska och oklanderliga wit:

What you see is what you get
And what you get may well be worth seeing

 

3. Come Back to Camden

År: 2004

Album: You are the Quarry

– Den låt som bäst påvisar den landsflyktige och titt som tätt Englands-kritiske Morrisseys obotliga anglofili – och den låt som bäst eldar på min! Sagolikt vacker och Englands-romantisk ballad, om skiffergrå skyar, te som smakar Themsen och en kärlek som gick förlorad. Mästerliga You are the Quarrys allra bästa låt.

 

2. Life is a Pigsty

År: 2006

Album: Ringleader of the Tormentors

– En låt som är lika mörk, dov och dramatisk som den är drivande, melodiös och faktiskt ganska rytmisk. ROTT:s mittpunkt (och höjdpunkt) är en låt som, kompromisslöst och utan att sockra, rakt uppochner talar om hur jävligt livet ofta kan vara. Men den erbjuder också en tröst i att trots all djävulskap finns det fortfarande goda chanser att bli förälskad, även om kärleken nödvändigtvis inte är okomplicerad.

ROTT är i mångt och mycket en skiva om sexuell och existentiell pånyttfödelse, och Pigsty är en låt som helt passar in i det temat.

Even now in the final hour
Of my life
I’m falling in love again

 

1. The Never Played Symphonies

År: 2004

Album: Irish Blood, English Heart (singel), senare b-sidesamlingen Swords

– Skimrande klassisk orkestral pop, med Moz i bästa crooner-mode, och med en vemodig sångmelodi av absoluta världsklass. Om att ligga på sin dödsbädd och ångra allt man inte gjort, så till den grad att allt annat, alla som älskat en och stått ut med en, helt överskuggas. Om att de sista sekunderna innan ljuset sväljer en bara kunna tänka på den där som gick förlorad. Bara Morrissey kan göra så här ljuv popmusik av något så fruktansvärt.

En låt som knäckte mig som 19-åring, när jag först hörde den och som än i dag, när helst jag hör den, känns lika stark.

 

***

Spotifylista (innehållande de låtar som finns på Spotify) här.

Fotot hämtat härifrån.

Recension: Morrissey – Low in High School

morrisseylowinhighschool

 

Det var nog inte många som vågade hoppas på en ny Morrissey-skiva efter senaste skivbolags-debaclet 2014, då det skar sig (rejält) mellan Moz och dåvarande labeln Harvest. Och efter några rykten om nya kontrakt i fjol och tidigt i år som inte ledde någonstans såg det inte vidare ljust ut. Men så i augusti stod det plötsligt klart att Morrissey skrivit på för BMG och att ett album kallat Low in High School skulle släppas i november. Och där är vi nu.

Skivan är på många sätt en typisk Morrissey-platta: ojämn. Det är lite för många murkna politiska låtar, lite för spretigt sound, men också gott om rejäla toppar. Home is a Question Mark hör till hans starkaste låtar under 2000-talet. I Bury the Living, likaså. I den förstnämnda sjunger han om rotlösheten som jagat honom under stora delar av livet, och om kärlekslösheten som blivit hans signum. I den sistnämnda belyser han det godtyckliga och meningslösa med krig och ger den enskilde soldaten mer ansvar och mer skuld än man är van vid. Home is a Question Mark är episk, självlysande, svävande pop av klassiskt Moz-snitt, som under sista minuten fullständigt lyfter mot skyarna för att aldrig någonsin komma ner igen. Hänförande. I Bury the Living byter mot slutet kurs och går från att vara en tung och mörk halvballad till Bowie-aktig music hall, och mynnar slutligen ut i ett trallande som är så skört och så vackert att det blir lönlöst att kämpa mot tårarna.

Det är överhuvudtaget första halvan av skivan som är bäst. Öppningsspåret My Love, I’d Do Anything For You är stompig, glammig Moz-rock i stil med You’re Gonna Need Someone On Your Side och Glamorous Glue. Texten är lysande, bortsett från ett par mediefobiska rader alldeles i början. Här återfinns också andrasingeln I Wish You Lonely, en stark och vital poplåt som friskt varvar introspektion med politik.

Andra halvan av skivan är musikaliskt spretigare, vekare och har överlag sämre texter. En grandios och vacker låt som Israel hade definitivt förtjänat en bättre text. When You Open Your Legs, med sin lysande refräng, hade klarat sig utan tango-arrangemanget. Ännu tydligare och än mer enerverande tango hör vi i The Girl from Tel Aviv Who Wouldn’t Kneel, som bortsett från ett par starka textrader helt saknar existensberättigande. All the Young People Must Fall in Love, vars grundbudskap är fint, har en lekfull, om än lite väl lättsam, sångmelodi och hade blivit en bättre låt utan textens ytligt formulerade politikerförakt. Men allra sämst är ändå Who Will Protect Us From the Police. Tungfotad kött-och-potatis-rock, sångmelodi utan melodi och en simpel och tråkig text (om än med en relevant frågeställning i dessa tider), som verkligen borde ratats i ett tidigt skede. Detta är Ganglord del 2: nu ännu segare och tröttare!

Men trots dessa brister ska man kanske inte klaga för mycket. Sedan 2014 då Morrissey senast släppte ett studioalbum har brittisk pop dominerats av låtar som Thinking Out Loud av Ed Sheeran och Hymn for the Weekend med Coldplay.  Låtar (och upphovsmän) som i praktiken fungerar som hån mot popmusiken som uttrycksform och övergrepp på varje normalbegåvad musiklyssnare. Att en sådan som Morrissey nu återvänder och ger oss låtar som Home is a question mark och I Wish You Lonely betyder mer än vad de flesta musiklyssnare och -tyckare omedelbart begriper. Vore det inte för dessa och liknande inslag i våra musiklyssnarliv hade vi för längesedan varit ohjälpliga träskallar. Morrissey håller oss ännu på rätt sida gränsen.

Bäst just nu: oktober 2017, del 2

Attachment-1-15

 

Efter ett omedvetet och ofrivilligt uppehåll är 482 MHz nu så sakteliga på väg tillbaka ut i etern. Här är fem låtar att lyssna extra noga på:

HaterBlushing

– Hater går från klarhet till klarhet, förädlar sitt uttryck och får oss 00-tals-nostalgiker att sakna band som Days och tidiga Radio Dept. lite mindre.

 

MorrisseyI Wish You Lonely

– De senaste tio åren har inte varit Morrisseys bästa. Fantastisk musik har varvats med oinspirerad sådan, och tröttsamma uttalanden och utspel har stundtals helt överskuggat det faktum att han besitter en sagolik förmåga att skapa ljuv popmusik. Comebackbeskedet i augusti värmde hjärtat på mig, men den lättsamma och ganska ointressanta förstasingeln gjorde mig endast frustrerad. Men så släpper han plötsligt I Wish You Lonely, som redan nu ser ut att bli en sentida Morrissey-klassiker. Ett typiskt Moz-anthem om ensamhet och utanförskap, med stridsyxan i högsta hugg och hjärtat på utsidan. Och sångmelodin, som i en Morrissey-låt är lika viktig som texten, den sitter som en smäck!

 

NaiviiI’m Leaving

Thåström och Nicole Sabouné repar med Kent anno Hjärta och Smärta-EP:n, på svenska Naiivis debutsingel. Mörkerpop av hög klass, om hur gräset sällan är grönare på andra sidan. En EP släpps i början av nästa år. Den ser vi fram emot.

 

TrepaneringsritualenGravfärd

– Dödsindustrins okrönte konung, Thomas ”Trepaneringsritualen” Ekelund, är tillbaka. Med besked! Gravfärd är nyckelspåret på nya plattan Your’s Is a Kingdom of Death. Långsamt, mullrande, sprakande, med förtvivlans skrik långt, långt bak i ljudbilden. Musik för de stunder då all färg runnit ur tillvaron.

 

ReukoffCord

– Listans ”oldie” blir ryska dark ambient-duon Reukoff. Låten Cord är hämtad från dubbelalbumet NullRaum, från 2016. Ljudbilden påminner om bulgariske Shrine och hans mästerliga album Ordeal 26.04.86 (också från i fjol). Tung, tung elektronik, som fräser och viner, blandas ut med ren musikalitet och känsla för melodi, och bildar ett vackert stycke melankolisk musik, alldeles oavsett genre.