20 år som missanpassad – Morrisseys Maladjusted firar 20 år.

 

FullSizeRender-29

Allmän konsensus hävdar att Maladjusted är ett av Morrisseys allra sämsta album. I en omröstning från i vintras, på Morrisseys största fan-community på nätet, morrissey-solo.com, om vilket Moz-album som egentligen är bäst, hamnade Maladjusted näst sist. Och det var inte bättre vid release.

Musiktidningen NME (New Musical Express), som under 80-talet skämtsamt kallades för New Morrissey Express för att så många av deras omslag då pryddes av Morrisseys nuna, men som på 90-talet låg bakom “Morrissey is racist”-drevet, gjorde sig lustiga på hans bekostnad och gav den slutligen det svala betyget 6/10. Spin var inne på samma spår och gav den samma betyg. Blender kallade den för hans sämsta skiva. Rolling Stone stack dock ut hakan och kallade den för hans bästa platta sedan solodebuten Viva Hate, från 1988.

Totalt sålde skivan blott 88,000 exemplar i USA, där Morrissey då (och förmodligen även nu) hade sin starkaste fanbase.

Efter ett par år i mitten av 90-talet, som kantades av misslyckade skivor, singlar, turnéer, och ett bittert förlorat rättsfall, stod Morrissey lågt i kurs. Han hade dessutom blivit omsprungen av det unga britpopgardet som han själv varit med och inspirerat. Han var hopplöst ute. Otrendig. Så när Maladjusted damp ner den 11 augusti 1997 möttes den av ointresse och spe.

Så, varför är då denna skiva, denna klassiskt engelska gitarrpop-skiva, som är så fylld av värme, melankoli, starka melodier och djupt personliga texter, så illa omtyckt? Jag var inne på det tidigare; Morrissey anno 1997 var iskall för alla utanför den allra mest trogna fanskaran. Detta är inget ovanligt. Man hyllas ett tag, och sedan får det räcka. Det har hänt de flesta storheter, från Frank Sinatras fall i början av 50-talet till Thåströms industriexil under 90-talet (för att ta ett svenskt exempel). I Morrisseys fall hade kritikerna bestämt sig redan vid föregående skiva, 1995 års Southpaw Grammar. Mitten och slutet av 90-talet tillhörde Oasis, Blur, Suede, Spice Girls, Prodigy och Robbie Williams. Morrissey (eller kanske framför allt The Smiths) må ha inspirerat merparten av britpoppens stora stjärnor, men han tillförde inget nytt och passade inte in bland trenderna, och därför måste han bort. Skivorna var kanske bra, men det struntade man i, för de passade inte in. Så Morrissey släppte alltså ett av sitt livs mest personliga verk till så gott som döva öron. Året därpå går hans skivbolag i konkurs och Moz står utan skivkontrakt ända fram till 2003.

Maladjusted är förstås inte felfri. Tre av elva spår hade vi kunnat vara utan (vilka tre dessa är blir ni varse i låtgenomgången nedan). Då återstår åtta låtar. Åtta mycket starka låtar. Det är ett utmärkt betyg. 2009 återvände Morrissey till brottsplatsen för att korrigera sina gamla misstag och ge Maladjusted den upprättelse den förtjänar. Han strök de svagaste spåren, la till några outsägligt starka b-sidor från samma tid, och gav skivan ett nytt och mycket stiligt omslag (människan på originalomslaget ser knappt ens ut som Morrissey – en mycket underlig bild). Men i fokus för den här texten står originalutgåvan av Maladjusted, släppt i dag för 20 år sedan.

Maladjusted, låt för låt.

1. Maladjusted

– Ett odjur till förstaspår. Bland de allra starkaste förstaspåren sett till Morrisseys hela karriär. Gitarrerna ylar och fräser och Morrissey mässar på stream-of-consciousness-vis fram rader om självförakt, oförlösta drömmar och begär, och ånger.

The gulf between 
All the things I need 
And the things I receive 
Is an ancient ocean 
Wide, wild, lost, uncrossed

2. Alma Matters

– Skivans första singel. En skimrande poplåt om livsval och om att vara sann gentemot sig själv. En av Morrisseys starkaste singlar.

3. Ambitious Outsiders

– Ett mörkt, orkestralt stycke om barnamördare, som inte hade låtit missanpassatScott Walkers fjärde soloalbum, Scott 4.

4. Trouble Loves Me

– Skivans bästa låt och en av karriärens allra bästa sololåtar. Trouble Loves Me är en stor ballad om en kärlek som har gått förlorad, och om demonerna som hänger en i hasorna. Man ramlar in i fel armar i hopp om att bli fri, men det står så tydligt skrivet att det där fåfängt och hopplöst. Balansen är rubbad igen. Then at midnight I can’t get you out of my head.

5. Papa Jack

– En av skivans tre sämsta låtar, trots en stark sånginsats. Texten, om en ångerfylld gammal far som ser tillbaka på sitt liv, är fin, men sångmelodin släpar sig fram, och den andra halvan av låten är “guitars galore”. Oengagerande.

6. Ammunition

– Midtempo-gitarr-rock, som man som Moz-fan är van vid, men med en stark text om att göra sig av med det i ryggsäcken och bagaget som tynger ner och stjälper en.

7. Wide to Receive 

– Morrisseys “internet-låt”, enligt egen utsago. Men i själva verket är det en mycket stark ballad om att vara öppen och mottaglig, bara för att upptäcka att det inte finns någon som helst anledning att vara det. Och då gör sig misantropin påmind:

And I don’t 
Get along with myself 
And I’m not too keen 
On anyone else

8. Roy’s Keen

– Här kanaliserar Moz sin inre George Formby (en annan nordengelsk ikon, men från många årtionden tidigare). Låten är en lättsam, om än melodisk, axelryckning i stil med You’re the One for Me, Fatty, Dagenham Dave och Kiss Me a Lot, och är varken bättre eller sämre än dessa, men tillhör utan tvivel Maladjusteds sämre låtar. Titeln är förstås en referens till Manchester Uniteds dåvarande mittfältssjärna Roy Keane.

9. He Cried

– Musikaliskt nära besläktad med Ammunition, men textmässigt har den mer med Trouble Loves Me att göra. Den gråtande huvudpersonen (sannolikt Morrissey själv) ser sig själv som känslomässigt stenad till döds, men vill ändå göra upp med den omgivning som skapat honom och gjort honom till den han är. Mycket starkt.

10. Sorrow Will Come in the End (ej inkluderad på den brittiska utgåvan)

– Om rättstvisten med Smiths-trummisen Mike Joyce, som stämde Morrissey och Marr för uteblivna royalties (och vann), något som Morrissey hela tiden har betraktat som ett justitiemord. Också något som närapå helt tog knäcken på Morrissey. Den kolsvarta och sadistiska texten levereras på spoken-word-vis, till ett tungt stråkarrangemang. Man förstår behovet av att skriva en sådan låt, men känner samtidigt att den kanske gjort sig bättre som b-sida – speciellt med tanke på vilka fantastiska låtar som faktiskt blev b-sidor vid den här tiden.

11. Satan Rejected My Soul

– Inte ens Djävulen själv vill ta i Morrissey med tång. Hårda bud i denna fartfyllda, melodiösa och poppiga gitarrdänga, som avslutar albumet.

 

Maladjusted var det första Morrissey-album jag överhuvudtaget hörde, någon gång runt 2002-2003, när jag var 17 år. Jag tyckte mycket om det då, men tycker nog än mer om det nu. Jag är evigt tacksam för att stadsbiblioteket i Borås hade skivan. Gud vet var livet hade tagit vägen annars.

Manchester – 10 of the best

lowry-original-theblitz

I’ll be writing this English, because the situation calls for it.

In honor of today’s events, here is a list celebrating one of my favourite cities on the planet – Manchester. Ten of the best Manchester songs of all time. One song per artist/band/songwriter, and the artist must be from the Greater Manchester area.

Stay strong, stay handsome, and remain your brilliant self.

 

10. I am KlootTo the Brink

  • Kloot’s beautiful 2010 paean to drink and the safe havens that are Northern English pubs.

9. John Cooper Clarke Beasley Street

  • Apparently about the rundown streets of Salford in the late 70’s. Dark, gritty, mancunian spoken word by the true bard of the urban North West.

8. MagazineMotorcade

  • Howard Devoto looks at the world from a twisted perspective, while death creeps up slowly all around.

7. The ChameleonsPerfume Garden

  • Gorgeous atmospheric mix between dream pop and post punk, about the fallacies of nostalgia.

6. The VerveSonnet

5. Bee GeesHow Deep Is Your Love

  • Born on the Isle of Wight, raised in Manchester, started their career in Australia, made it big after moving back to Britain, heavily associated with New York Disco. They’re not Mancs through and through, but just about. And it helps if you’ve made one of the most beautiful love songs of the 70’s.

4. Stone Roses Mersey Paradise

  • At first glance a jangly celebration of the North West. But a closer look reveals suicidal thoughts, drowning and betrayal. Cheerful music, disturbing lyrics – how Mancunian.

3. Joy DivisionAtmosphere

  • No other band embodies the post-industrial and gritty air of Manchester and the North West better than Joy Division, and this haunting, elegiac piece is perhaps the best example of it.

2. OasisLive Forever

  • Exactly the kind of message of love and freedom the world and Manchester need right now.

1. MorrisseyNow My Heart Is Full

  • The title says it all.

 

The picture is LS Lowry‘s The Blitz, retrieved from here.

My Formative Teenage Albums

img_4375

This entry is inspired by something I read on Pitchfork yesterday. There, the staffers had listed the ten albums from their formative teenage years that have made the most lasting impression on them. As a list geek I immediately figured I wanted to do the same. In chronological order, here are the ten most important albums from my formative years, age 14-18. I interpret “lasting impression” as either meaning albums that opened important doors to musical worlds in which one still dwells, or simply albums one thought was great back then and still does.

Billy Idol Billy Idol

– Time of discovery: late 2000, aged 14.

To be quite honest, Billy Idol is the original reason for me listening to alternative (pop/rock) music. Before seeing the White Wedding video on MTV’s “So 80’s” Weekend in the fall of 2000, the only music I listened to was hiphop and Michael Jackson (which is great, of course). Seeing this video, this sinister, weird, gothic video, changed everything. The song was equally sinister and weird, yet catchy, and with strange lyrics. It didn’t sound like anything I had ever heard before, or like anything my friends or classmates listened to. And the guy singing it was pale, skinny, wearing a red leather vest (with nothing underneath) and black pants, looking all cool and threatening. This was the first time I could even remotely see myself in a musician (even though we only had the pale and skinny thing in common – I was the least cool person you would ever meet). Earth-shattering. I went out and bought his self-titled debut album. I remember being disappointed that the other songs were kind of poppy, but it didn’t matter. I became a Billy Idol fanatic, and through him I discovered punk rock, and through punk I discovered…everything else. I became a…person. I developed some sort of style. I got ideas. Opinions.  Values. Stuff that’s still at the core of my being. Thank you, Billy. You’re one of the most criminally underrated singers/songwriters of all time (not to mention vocalists!).

Sex PistolsNever Mind the Bollocks, here’s the Sex Pistols

Time of discovery: late 2000, aged 15.

– I had learned that Billy Idol was originally a punk and lead singer with original punks Generation X. This made me terribly interested in the genre, and for my 15th birthday I got a gift certificate at the record store CD Land and I bought this album. Another earth shattering moment. Again, it sounded like nothing I had ever heard. It was totally aggressive, but the lyrics were hilarious (without failing to convey important messages such as anti-royalism, solidarity and alienation) and their attitude was so off, so un-cool (the traditional sense of cool) and antisocial it instantly felt super cool. I was on my path to becoming an individual.

Ebba GrönKärlek och uppror

Time of discovery: 2000, aged 15.

-The dearest thing I ever discovered through punk rock. Cemented my love for all things Thåström – a love that gets stronger with each passing day. There’s no-one like him.

The CureThree Imaginary Boys

Time of discovery: early 2001, aged 15.

– I discovered The Cure on the same So 80’s Weekend on MTV as I did with Billy Idol (and a-ha! and The Clash!), although I had heard of them before. I knew they were moody and weird, and the video for Close to Me didn’t change that idea. It took me a few months, however, before buying my first Cure CD (and this was the only one that the record store had), but I liked it. It was guitar-driven, like the punk rock I usually listened to, but it was more understated, moodier, weirder. Mood-wise, this suited me better than punk and I got deeper and deeper into The Cure in the following years. They are still very dear to me.

Oasis(What’s the Story) Morning Glory?

– Time of discovery: mid-late 2001, aged 15 or 16.

I missed the Britpop wave of the mid 90’s (I was too busy trying to learn how to Moonwalk and rap along to Biggie songs). But after listening to punk and Billy Idol and The Cure for a year or so, I knew I wanted to take it further. I knew of Oasis and I knew their most famous songs, so I decided to borrow their albums from the public library. And I don’t know what it was exactly, but they spoke to me. Their music had the attitude I loved from punk, combined with the wistfulness I more and more felt I needed from music. And so, another life long love began.

Bruce Springsteen The Rising

Time of discovery: mid-late 2002, aged 16.

– I was exploring my increasingly deeper interest in music and decided to check out this legend and his newly released and much talked-about comeback album. It was instant love and Bruce is now one of my all-time favorite artists, and someone I keep returning to. This is far from his greatest album, but it was the first one I heard and that’s important.

KentIsola

– Time of discovery: late 2002, aged 17.

My teen angst had really started to gain serious momentum at this point, and this album spoke to me. It was like discovering an album you always knew was out there, but one you never really seemed to find – until one day.

Joy DivisionSubstance: 1977-1980

Time of discovery: early 2003, aged 17.

– I bought it because I had been knocked out by Love Will Tear Us Apart, and even though the other stuff on the album was far less catchy, I loved it. It had a seriousness to it that I had never heard before. The lyrics were very abstract to my 17-year-old ears. Very pensive.  Very contemplative. They matched my more and more frequent…moods. My love for the band would however grow even stronger in the years to come and I now consider them one of my top 5 all time favorite bands.

The SmithsThe Queen Is Dead

Time of discovery: early-mid 2003, aged 17.

Solidified my lifelong love for Morrissey (and Marr). Helped me survive my teens, my twenties and with a little luck, my thirties and beyond.

Bright Eyes Fevers and Mirrors

Time of discovery: late 2003, aged 18.

I would become a full-fledged hardcore Conor Oberst fan in 2007, but this album blew me away four years prior. Conor is a more interesting songwriter now, but this album is definitely intense. I bought it on a whim, without having heard a single note from it, having read a blurb at the back of a three-year old music rag. I remember it said something overblown about angst. That sealed the deal for me. Glad it did!

 

Photo by me.