MALMÖFESTIVALEN 2018: SUMMERING

malmöfestivalen482

Igår avslutades årets upplaga av Malmöfestivalen. Som ni vet var jag där och spanade in ett gäng olika band och artister. Nedan följer mina samlade intryck!

Tid: fredag, 10/8, kl 21:30

Plats: Gustavscenen

IMG_4129

– Festivalens första dag och jag skulle få återse Radio Dept. för första gången på över 15 år. Jag hoppades på förhand att de skulle lägga visst krut på sitt drömska popmelankoliska material – och jag blev bönhörd. Vi fick Why Won’t You Talk About It, en fantastisk version av Pulling Our Weight och en sparsmakad, närmast sakral, version av mästerverket I Wanted You To Feel the Same. De parade dessa skimrande poppärlor med svängiga nummer som Swedish Guns och Never Follow Suit, och en manglande och alldeles underbar Commited to the Cause. Jag lämnade konserten uppfylld och med den fasta övertygelsen att nästa gång ska det banne mig inte dröja 15 år.

 

Tid: måndag, 13/8, kl 21:15

Plats: Stora Scenen

IMG_4184

– Thåström och bandet är i salig form den här sommaren. De var jättebra i höstas, men levde inte upp till de sanslösa nivåerna från 2012 eller ännu mindre 2015 (om man nu ska jämföra med föregående turnéer alls). Men i sommar kommer de farligt nära. Allt sitter, inte minst ljudet och närvaron. Två avgörande komponenter i Thåströms live-värld. Jag erfor det i juli i Helsingborg, och nu igen i Malmö. Thåström fullkomligen njuter på scen (på dessa två spelningar har jag sett honom le fler gånger än vad jag någonsin gjort tidigare) och bandet är precis så obesvärat samspelta och snortighta som bara de kan vara – Sveriges utan tvekan bästa band.

Nerven – den såriga, bultande, nakna nerven – är tillbaka. I Malmö var det som tydligast under inledande Körkarlen, Ingen sjunger blues som Jeffrey Lee Pierce, Om Black Jim och konsertens bägge höjdpunkter Old Point Bar och avslutande Centralmassivet. Old Point Bar var ett baptistiskt väckelsemöte i Ruhr-området och en urladdning utan dess like, och med en Pelle Ossler i högform. Den låten har aldrig låtit bättre – och det säger en hel del. Centralmassivet å sin tur bara fortsätter att bevisa varför den är den vackraste svenska låten i mannaminne och vår tids hymn. I höstas drunknade den i svajigt ljud. Det gör den inte längre. Och Thåström med band visar varför de står ohotade på toppen. Det finns inget bättre.

 

Tid: tisdag, 14/8, kl. 19:30

Plats: Gustavscenen

IMG_4203

– På Instagram i tisdags skrev jag: ”Anna von Hausswolff fullkomligen mejade ner oss i kväll. Med en av landets bästa röster, med hänsynslöst svärta, med oändligt tunga ljudmattor, med sanslös utstrålning som får hjärtat att slå flera extraslag. Hon tar oss i hand och leder oss in i sin kusligt vackra Wicker Man-värld, serverar oss dessa kolsvarta hinsideshymner som bara hon kan, och vi vill aldrig därifrån. Inte ens i solljus, på en liten utomhusscen mitt under pågående stadsfestival vacklar hon. Detta var sannolikt festivalens bästa spelning.” Och inte för att slå på egna trumman, men det där var en klockren analys. För precis så bra var hon. Trots inramningen (stadsfestival, tidig kväll, solljus, blandad publik) var hon kompromisslös med sitt uttryck, utan att bli arrogant. Hon var brutal utan att tappa i atmosfär eller skönhet. Hon var en besvärjerska, en exorcist, något från en annan sfär. Men så i sista låten dök hon upp hos oss dödliga i publiken och sjöng sista låten där, mitt ibland oss. Men utan att bryta förtrollningen. Efteråt gick jag därifrån som på moln.

 

Tid: torsdag, 16/8, kl 21:30

Plats: Gustavscenen

– Pga dålig dagsform missade jag Alice Boman. Jag har hört idel bra saker om den konserten, och sparkar mig idogt för att jag missade den.

 

Tid: fredag, 17/8, kl 17:30

Plats: Gustavscenen

IMG_4262

– Jag var initialt skeptisk till hur den här typen av musik (skånsk-småländsk kraut-ambient) skulle funka på en utomhusscen mitt i Malmö City, tidig sensommarkväll. Men de gjorde klart bra ifrån sig. Publiken svarade och de hade till och med tur med vädret (det regnade). Men det hade förstås blivit avsevärt mycket bättre på en liten klubbscen.

 

Tid: fredag, 17/8, kl 19:30

Plats: Gustavscenen

IMG_4268

– Festivalen avslutades (för mig) med 2 Tone-legendarerna i The Selecter. Egentligen skulle de ha delat time slot med The Beat, men dessa ställde in. Till en början var jag lite brydd över detta, men sekunder in i Selecters spelning och det var som bortblåst. The Selecter levererade en omåttligt passionerad dansfest i solidaritetens och multikulturalismens tecken – precis i rättan tid. Kanske fanns där en och annan sverigedemokrat i publiken som fick sig en tankeställare. Om nu sverigedemokrater kan få tankeställare… Och hur i hela friden kan frontfiguren Pauline Black fylla 65 om två månader? De få som kan upprätthålla sådan genuin passion, inlevelse och kärlek för sitt uttryck, konstnärskap och inte minst sin publik som Pauline vid den åldern kan minst sagt skatta sig lyckliga.

 

Och där har vi det. 482 MHz:s Malmöfestival 2018, sammanfattat.

På återhörande!

/N

Annonser

MALMÖFESTIVALEN 2018: 6 måsten

malmöfestivalen482

Vi ska alla vara glada att Malmöfestivalen finns. Denna gratisfestival, utspridd i en av landets allra bästa städer, år efter år fullsprängd av finfina bokningar och annan underhållning och grym stämning, liknar inget annat i dagens svenska festivalklimat. Och till skillnad från andra svenska gratisevenemang drivs Malmöfestivalen inte av folk som hatar musik – utan av folk som faktiskt har koll.

Nedan följer sex av årets tyngsta måsten.

Tid: fredag, 10/8, kl 21:30

Plats: Gustavscenen

– Jag har inte sett Radio Dept. live sedan våren 2003. Jag var 17,5 och fintade mig in på en 18-årsklubb i min hemstad. Kände mig vuxen, världsvan, farlig. Kände mig som John Dillinger. Kände mig samtidigt hemma i popklubbsmiljön. I de vemodiga popmelodierna. Kunde spegla mig i det lite nördiga bandet. Det var stort. Vår relation tog trots detta aldrig riktigt fart, blev aldrig riktigt eldig. Kan inte riktigt begripa varför. Har endast återkommit till Radio Dept. i skov, men varje gång har det varit rätt så underbart och väldigt bitterljuvt. Jag ser fram emot fredagens spelning och hoppas med varje fiber i min kropp att de inte sparar på det popmelankoliska krutet.

 

Tid: måndag, 13/8, kl 21:15

Plats: Stora Scenen

– Efter spelningen i Helsingborg i juli var jag inställd på att inte få se Thåström live på ett par år. Så när beskedet om konserten på Malmöfestivalen kom var det som ett brev på posten. En vacker bonus och respit. (Gratis)festivaler är väl inte kända för att frambringa de allra bästa spelningarna, men med Thåström kan man vara så gott som säker på att man får något utöver det vanliga. Jag har tjatat om det förr, men det måste nämnas igen: Thåström är Sveriges bästa (live)artist. Hans band är Sveriges bästa (live)band. Se honom en gång eller se honom 14 gånger, på klubb, på stor scen, inomhus, utomhus – du blir lika överkörd, frälst, helad och lycklig oavsett. Man stålbadar i hans mullriga Europa-blues och kommer ut på andra sidan som en bättre människa. Jag är glad för Malmö-publikens skull och för min egen.

 

Tid: tisdag, 14/8, kl. 19:30

Plats: Gustavscenen

– Anna är en av Sveriges mest unika och mest intressanta artister. Hon rör sig i samma sotiga, svärtade undervärld som Pelle Ossler och nyss nämnda Thåström – men hennes uttryck är helt och hållet hennes eget. Vem mer låter som Anna von Hausswolff? Vem mer blandar domedagsorglar, avgrundsmuller, Swans, Lydia Lunch, Diamanda Galas och Ossler-gitarrer – utan att låta som någon annan? Ingen. Att få se henne, gratis, på en liten scen i Malmö, är en ynnest som jag hoppas många bejakar.

 

Tid: torsdag, 16/8, kl 21:30

Plats: Gustavscenen

– Jag har följt Boman sedan debuten 2013, men har aldrig sett henne live. Nu ska det alltså äntligen bli ändring på det. Tänker att tid och plats, en sen sensommar kväll på en liten scen i en sjudande stad, är perfekt för hennes djupblå och sårigt romantiska vemodspop. Molltonerna kommer att skära rakt igenom åhörarna. Vad fint det ska bli.

 

Tid: fredag, 17/8, kl 17:30

Plats: Gustavscenen

Sällskapet, zombiefilmssoundtracks, Tangerine Dream, kraut och 1900, med djup förankring i Skåne. Låter det som något? För en maskinmusikälskare stationerad vid nordvästra Skånes kust är det definitivt något. Cardigans-bassisten Magnus Svenningsson rör sig här många mil ifrån sitt gamla bands myspop – och med självklara och självsäkra steg! Men hur bra kommer det funka på en utomhusscen en tidig kväll? Jag är lite bekymrad, men väldigt intresserad.

 

Tid: fredag, 17/8, kl 19:30

Plats: Gustavscenen

– För min del slutar festivalen med Selecters och Beats gemensamma spelning på Gustavscenen. Festivalen pågår förstås några timmar till, men det känns helt riktigt att avsluta festivalen med lite konfrontativ, dansant och ur-engelsk 2-Tone-ska, efter en vecka av vemodiga och mörka toner. Att två av 2-Tone-rörelsens främsta fanbärare är på turné ihop är stort i sig – att de blivit bokade till Malmöfestivalen är väldigt imponerande. Rekommenderas för alla med minsta intresse för engelsk arbetar- och/eller alternativkultur. Kommer att bli fantastiskt.

Konsertrecension: Ossler, Victoriateatern, Malmö, 24/2 2018

Attachment-1

Att man redan i februari kan säga att man sannolikt sett årets bästa spelning hör knappast till vanligheterna, men jag undrar om jag bannemej inte kan göra det nu, efter att ha bevittnat Pelle Osslers exorcism på Victoriateatern i Malmö igår kväll. Ossler, ihop med cellisten Henrik Meierkord och synt- och maskingurun Mikael Nilzén (två herrar som för övrigt är lika förbannat bra på sina respektive instrument som Ossler är på sina) avslutade igår sin miniturné, som gjort stopp i Stockholm, Karlstad och Göteborg innan den avslutades med två utsålda kvällar i följd på anrika Victoriateatern. Har man sett Ossler tidigare vet man att man får konserter vars intensitet och scennärvaro bara kan matchas av vännen och kollegan Joakim Thåström och dennes spelningar. Men samtidigt är man ändå aldrig förberedd. Man kan ju som bekant aldrig riktigt förbereda sig på de där riktigt starka känslorna som ibland tar en i besittning.

Från det inledande ögonblickets Popol Vuh-liknande ljudbygge står det klart att det är något särskilt som byggs upp. Meierkord sätter en kvintessentiellt europeisk prägel på låtarna med sin vemodiga cello, medan Nilzén bygger upp ömsom hotfulla, ömsom vackra ljudkulisser med sina maskiner och Ossler sågar, hugger och sliter i gitarren med stråke, plektrum och nävarna. Tillsammans får de stämningen i salen att enkelt och otvunget skifta mellan feberdröm och sköraste melankoli under konsertens många höjdpunkter. Från Svartvattenfebers Suicide-ifierade ångestrock till den blytunga sorgen som hänger över Fåglar faller. Från mästargnisslet i Ett slutet rum och Ingen rök utan eld till den novemberruskiga meditationen över förlust och förgänglighet i Fars dag. Den outgivna(!!) och förkrossande vackra balladen Novembermoln (som den enligt uppgift ska heta) slår mig med häpnad. En låt om hur svårt det kan vara att släppa taget, vars musikaliska skörhet matchas med protagonistens oerhörda ensamhet. Och så den europeiska skymningen som sänker sig över Victoriateatern under avslutande En förlorad vals och Partisanen (varav den sistnämnda gästas av en hänförande och fransksjungande Sara Broos).

Och då har jag inte ens nämnt kvällens allra största höjdpunkt: Helsingborg. Bästa låten från albumet Evig himmelsk fullkomning är en atmosfärisk ballad av yppersta klass om saknad och självrannsakan. Med sin förtvivlan, sina nakna nerver och oerhörda angelägenhet växer den både på bredden och på höjden på teaterns lilla scen. Alla tre musiker är fullständigt inne i låten och de stundtals furiösa ljudmassorna, och de levererar som vore det det sista de gör. Flera gånger under låtens 6-7 minuter tänker jag att detta, just denna stund, är bland det allra bästa jag upplevt på en livescen. Och jag kan inte minnas när jag senast blev så överkörd.

Det är flera låtar jag inte nämner, men det tjänar inget till att i text återge en hel konsert av den här kalibern. Ossler & co bör i första hand upplevas. Måtte det bli snart igen.

 

Bäst: Helsingborg, och närvaron. Och Victoriateaterns grymma upplägg Picknick-konsert (medtag egen mat och dryck! Revolutionerande!).

Sämst: Ett begrepp som inte riktigt funkar i sammanhanget, men…de hade gärna fått spela i en timme till, tycker den omättlige beundraren.

Längd: ca 80 minuter inkl extranummer.

 

 

 

Recension: Sofia Härdig – Illuminate

härdig

 

Sedan debuten 2005 har den Manifest-nominerade Malmö-musikern Sofia Härdig turnerat världen runt, jobbat med medlemmar från bland andra The Hellacoptersbob hund och Fläskkvartetten, och släppt en handfull plattor, som kanske i första hand har uppmärksammats utomlands. Hon har rört sig fritt mellan kött- och potatis-skrammel, drömsk triphop och postpunk. Senaste singeln Illuminate är hämtad från kommande albumet Changing the Order (ute 20/4 via Solaris Empire). Här bygger hon upp ett ljusskyggt elektroniskt groove, kryddar med ett kyligt piano och sjunger rakt ut i natten med sin bluesiga Patti Smith-röst om en ensamhet som kan lysa upp natthimlen. Det är välkomponerat, med en snygg produktion signerad Jari Hapaalainen, och borde funka ypperligt på klubbar i vår.

Lyssna på Illuminate här.

Recension: Erik de Vahl – Hold Your Breath

erikdevahl2

Jag börjar med att säga att jag (ännu) inte lyssnat på Eriks podcast som hänger ihop med albumet, och således bedöms albumet helt fristående.

Erik de Vahls musik har alltid varit både drömsk och djupt melankolisk, oavsett om han kompats av elektronik eller av en akustisk gitarr. I fallet med Hold Your Breath är det för det mesta gitarren som ackompanjerar de sorgsna melodierna, men det drömska är lika intakt för det. Och låtkvalitén likaså – Erik de Vahl har gjort ett av årets bästa och finaste album. Och intimt är det, dessutom. Ibland så till den grad att det känns som att man tjuvlyssnar på något väldigt personligt, men man kan inte låta bli att dröja kvar eftersom man relaterar så till det man hör, och man återkommer gång efter annan. Det man hör, känslan som flyter genom hela plattan, är ljudet av ren, äkta kärlek och rädslan för förlust. Men det är också sentimentalitet i sin allra vackraste och smakfullaste form. Som starkast blir detta i den förkrossande vackra Hearts (en låt som mycket väl kan vara den bästa han någonsin gjort), och de tre instrumentala spåren Sorgenfri #1, 2 och 3. Här kristalliseras Eriks uttryck till perfektion och som lyssnare lämnas man visserligen knäckt, men med en varm känsla i hjärtat.

I intervjuer har Erik sagt att han efter varje skiva känner att han ska sluta med musiken. Det vore en förbannad synd om han gjorde verklighet av detta.

Bild hämtad härifrån. Köp skivan härifrån.

Recommendation/New Discovery: Hater

hater

 

I’ll be writing this post in English since the band’s lyrics are in English. They also have a great chance of making it outside of their native Sweden (mainly because I think they’re good enough) and as many people as possible should check them out.

The band I’m speaking of is Hater, hailing from Malmö, Sweden. They debuted last year with an EP, Radius, released on PNKSLM. Their first full length, titled You Tried, was released one month ago (also on PNKSLM), and that album is the main focus of this post.

The music that Hater play is a moody sort of (indie-)pop. It’s not cute enough to be twee, it’s not dark enough to be post punk, not fuzzy enough to be shoegaze nor shimmering enough to be dream pop. Yet they incorporate all of these genres into their own expression. They have the aforementioned moodiness, and some of the darkness, of certain types of post punk (Common Way, Always to Get By). They have the wistfulness and melancholy found in dream pop (Carpet, You Tried) and the sometimes distorted, sometimes jangly guitars of C86/twee (Stay Gold, Mental Haven). And on Heavy Hearts they play an almost Fleetwood Mac-ian kind of sophisticated pop (pinch of salt, please) – in an ‘indie’ sort of way, of course.

Their singer, Caroline Landahl, alternates (convincingly) between hoarse cries and an almost velvet-y whisper. She sings of lost love, getting by in life, dealing with yourself and others – and I believe every word she says. The melodies surrounding her voice and lyrics are strong, yet subtle. You might not be walking down the street whistling any of the songs off of You Tried, but when you listen to the songs, the melodies, you feel them, way down in your gut.

I was supposed to see them live this past December, supporting Radio Dept., but my plans fell through (as so often they do…), and I wound up selling my ticket instead. Better luck next time, I hope. And hopefully soon!

Their album is available for purchase at PNKSLM’s store and all the usual places.

Photo from: http://pnkslm.tictail.com/product/hater-you-tried-lp-black-vinyl

New Discoveries: Sekel

img_4445

Hurula får den mesta uppmärksamheten från kritiker och den breda publiken, men den fräschaste postpunken just nu kommer från Malmö. Jag har tidigare pratat om True Moon och deras snygga blandning av Siouxie and the Banshees-attiyd och Chameleons-gitarrer. Den senaste upptäckten jag gjort heter Sekel. Sprungna ur psykrockbandet Technicolor Poets spelar de en atmosfärisk och melodiös postpunk, kraftigt strösslad med ett slags oljud man skulle kunna härleda till My Bloody Valentine eller A Place To Bury Strangers. Debutsingeln Selasi/Fred’s Wave släpptes i våras på Malmö-baserade Rundgång Rekords, och en fullängdare är på gång. Något att se fram emot.

Köp singeln här, och lyssna digitalt här.

English translation:

Hurula gets most of the attention from critics and the wider audience, but the hottest Swedish postpunk right now comes from Malmö. I’ve previously mentioned True Moon and their mix of Siouxie attitude and Chameleons-type guitars. My latest discovery is a band called Sekel. 3/4 of the members played together in the psych rock outfit Technicolor Poets, but now they play atmospheric and melodic postpunk, heavily sprinkled with the type of noise one would associate with A Place To Bury Strangers or My Bloody Valentine. Their debut single Selasi/Fred’s Wave was released this past spring on Malmö based Rundgång Rekords, and a full length is on its way. Something to look forward to.

Buy the single here, and listen to it digitally here.