MALMÖFESTIVALEN 2018: SUMMERING

malmöfestivalen482

Igår avslutades årets upplaga av Malmöfestivalen. Som ni vet var jag där och spanade in ett gäng olika band och artister. Nedan följer mina samlade intryck!

Tid: fredag, 10/8, kl 21:30

Plats: Gustavscenen

IMG_4129

– Festivalens första dag och jag skulle få återse Radio Dept. för första gången på över 15 år. Jag hoppades på förhand att de skulle lägga visst krut på sitt drömska popmelankoliska material – och jag blev bönhörd. Vi fick Why Won’t You Talk About It, en fantastisk version av Pulling Our Weight och en sparsmakad, närmast sakral, version av mästerverket I Wanted You To Feel the Same. De parade dessa skimrande poppärlor med svängiga nummer som Swedish Guns och Never Follow Suit, och en manglande och alldeles underbar Commited to the Cause. Jag lämnade konserten uppfylld och med den fasta övertygelsen att nästa gång ska det banne mig inte dröja 15 år.

 

Tid: måndag, 13/8, kl 21:15

Plats: Stora Scenen

IMG_4184

– Thåström och bandet är i salig form den här sommaren. De var jättebra i höstas, men levde inte upp till de sanslösa nivåerna från 2012 eller ännu mindre 2015 (om man nu ska jämföra med föregående turnéer alls). Men i sommar kommer de farligt nära. Allt sitter, inte minst ljudet och närvaron. Två avgörande komponenter i Thåströms live-värld. Jag erfor det i juli i Helsingborg, och nu igen i Malmö. Thåström fullkomligen njuter på scen (på dessa två spelningar har jag sett honom le fler gånger än vad jag någonsin gjort tidigare) och bandet är precis så obesvärat samspelta och snortighta som bara de kan vara – Sveriges utan tvekan bästa band.

Nerven – den såriga, bultande, nakna nerven – är tillbaka. I Malmö var det som tydligast under inledande Körkarlen, Ingen sjunger blues som Jeffrey Lee Pierce, Om Black Jim och konsertens bägge höjdpunkter Old Point Bar och avslutande Centralmassivet. Old Point Bar var ett baptistiskt väckelsemöte i Ruhr-området och en urladdning utan dess like, och med en Pelle Ossler i högform. Den låten har aldrig låtit bättre – och det säger en hel del. Centralmassivet å sin tur bara fortsätter att bevisa varför den är den vackraste svenska låten i mannaminne och vår tids hymn. I höstas drunknade den i svajigt ljud. Det gör den inte längre. Och Thåström med band visar varför de står ohotade på toppen. Det finns inget bättre.

 

Tid: tisdag, 14/8, kl. 19:30

Plats: Gustavscenen

IMG_4203

– På Instagram i tisdags skrev jag: ”Anna von Hausswolff fullkomligen mejade ner oss i kväll. Med en av landets bästa röster, med hänsynslöst svärta, med oändligt tunga ljudmattor, med sanslös utstrålning som får hjärtat att slå flera extraslag. Hon tar oss i hand och leder oss in i sin kusligt vackra Wicker Man-värld, serverar oss dessa kolsvarta hinsideshymner som bara hon kan, och vi vill aldrig därifrån. Inte ens i solljus, på en liten utomhusscen mitt under pågående stadsfestival vacklar hon. Detta var sannolikt festivalens bästa spelning.” Och inte för att slå på egna trumman, men det där var en klockren analys. För precis så bra var hon. Trots inramningen (stadsfestival, tidig kväll, solljus, blandad publik) var hon kompromisslös med sitt uttryck, utan att bli arrogant. Hon var brutal utan att tappa i atmosfär eller skönhet. Hon var en besvärjerska, en exorcist, något från en annan sfär. Men så i sista låten dök hon upp hos oss dödliga i publiken och sjöng sista låten där, mitt ibland oss. Men utan att bryta förtrollningen. Efteråt gick jag därifrån som på moln.

 

Tid: torsdag, 16/8, kl 21:30

Plats: Gustavscenen

– Pga dålig dagsform missade jag Alice Boman. Jag har hört idel bra saker om den konserten, och sparkar mig idogt för att jag missade den.

 

Tid: fredag, 17/8, kl 17:30

Plats: Gustavscenen

IMG_4262

– Jag var initialt skeptisk till hur den här typen av musik (skånsk-småländsk kraut-ambient) skulle funka på en utomhusscen mitt i Malmö City, tidig sensommarkväll. Men de gjorde klart bra ifrån sig. Publiken svarade och de hade till och med tur med vädret (det regnade). Men det hade förstås blivit avsevärt mycket bättre på en liten klubbscen.

 

Tid: fredag, 17/8, kl 19:30

Plats: Gustavscenen

IMG_4268

– Festivalen avslutades (för mig) med 2 Tone-legendarerna i The Selecter. Egentligen skulle de ha delat time slot med The Beat, men dessa ställde in. Till en början var jag lite brydd över detta, men sekunder in i Selecters spelning och det var som bortblåst. The Selecter levererade en omåttligt passionerad dansfest i solidaritetens och multikulturalismens tecken – precis i rättan tid. Kanske fanns där en och annan sverigedemokrat i publiken som fick sig en tankeställare. Om nu sverigedemokrater kan få tankeställare… Och hur i hela friden kan frontfiguren Pauline Black fylla 65 om två månader? De få som kan upprätthålla sådan genuin passion, inlevelse och kärlek för sitt uttryck, konstnärskap och inte minst sin publik som Pauline vid den åldern kan minst sagt skatta sig lyckliga.

 

Och där har vi det. 482 MHz:s Malmöfestival 2018, sammanfattat.

På återhörande!

/N

Annonser

Bäst just nu: juli 2018 – THÅSTRÖM LIVE

IMG_3602
Thåström, här med Niklas Hellberg t.v. och Mikael Nilzén t.h., på Sofiero i Helsingborg, 12/7 2018. Foto och redigering: Niklas Lövgren

Mycket har sagts om Thåström i allmänhet och liveartisten Thåström i synnerhet – inte minst har jag själv sagt och skrivit en herrans massa redan. Men behovet pockar nu igen. Sveriges bästa liveartist är ju åter ute på vägarna, som vanligt kompad av Sveriges bästa liveband. I torsdags förärade de den skånska sommarkvällen med ett besök på Sofiero i Helsingborg. Denna ”bäst just nu” ägnas helt åt Thåström.

Som sagt, mycket har sagts. Men så sitter man där igen. Hur många gånger har man inte gått igång på det faktum att det i år är 40 år sedan han debuterade med Ebba Grön och att han trots detta hisnande faktum sjunger bättre, är snyggare och en bättre låtskrivare och liveartist än han någonsin varit? Hur många gånger? Tusenfalt. Hur många gånger har man inte tjatat sig hes om bandet, bestående av Niklas Hellberg, Pelle Ossler, Rockis Ivarsson, Anders Hernestam och Mikael Nilzén? Detta urtajta band, lika samspelt och dovt som Bad Seeds, lika skramligt, när behovet finns, som Gun Club anno Fire of Love. Hur många gånger har man frågat sig själv hur det är möjligt att gång på gång bli så knäckt av en konsert med en artist man sett så många gånger att man måste sätta sig ner i lugn och ro och verkligen räkna efter för att själv fatta hur många gånger det rör sig om? Det är ingen idé att undra. Det är bara att acceptera. Svaret är samma nu som det alltid har varit: så länge livet finns, så länge vedermödor och demoner finns, så länge det ligger högar av fastbundna emotioner på själens skrov, som bara väntar på att få sprängas loss – just så länge finns behovet av att se Thåström, så länge finns behovet av att prata om Thåström. Och nu gör jag det alltså igen.

Jag såg Thåström med band i torsdags i Helsingborg. Jag såg dem två gånger i höstas, I Köpenhamn och i Stockholm, på den bejublade turnén som direkt följde släppet av nionde soloalbumet Centralmassivet. Och faktum är att, trots att dessa höstspelningar var grymt tighta och bra, som alltid med Thåström, så var torsdagens spelning någonting särskilt. Och det krävs ju en särskilt bra artist för att en utomhuskonsert, en sommarkväll, på ett stort ställe som Sofiero, ska bli bättre än en inomhuskonsert på ett litet ställe som Vega i Köpenhamn. Typiskt Thåström att vara så märkligt bra.

Det var som att allt det de gjorde i höstas även gjordes i torsdags – men med tyngre, ännu mer övertygande, emfas. Hammarslagen slog hårdare, sjönk djupare ner. Demonerna, var och en av dem, jagades på flykt. Känslorna sprängde banden och flög iväg, lättade. Fötterna lyfte från marken. Det var en urladdning. Det var som regn efter hundra dar av torka. Allting som företogs räckte hela vägen fram och klättrade ytterligare en nivå. Jag har sett det förr från det här gänget, men inte sedan det gyllene året 2015.

Öppningslåten Körkarlen var precis så dansant och ljus, och pulserande och svartskimrande, som den ska vara. Ingen sjunger blues som Jeffrey Lee Pierce, som egentligen aldrig varit en favoritlåt, kan man tycka att man hört till leda, men lik förbannat uppvisar den tecken på evigt liv vid varje konsert – så även på Sofiero. Beväpna dig med vingar var som så ofta i en klass för sig. När man, som jag, pratar om Thåström som exorcist, som någon som driver ut djävulskap och räddar en från mörkret, då är det inte sällan Beväpna dig med vingar man har i åtanke. Den låten, särskilt när den framförs live, sliter upp en ur dyn och kastar iväg en mot himlen. Allra bäst blir det när Thåström släpper loss under Gun Club-partiet. I torsdags gjorde han det. Så förlösande och rått.

En låt jag ofta känner att jag skulle kunna leva utan, vad gäller livekonserter, utan att jag för den skull tycker att den är annat än en riktigt bra låt, är St Ana Katedral. Men i torsdags lät den vitalare, mer angelägen och tyngre än på länge. Kanske någonsin. En annan stor höjdpunkt var southern gothic-mästerverket Om Black Jim, som med den här turnén gjort en efterlängtad comeback. Har någon annan svensk textförfattare skrivit en bättre text om döden? Sällan. Det var andakt när Thåström framförde den i torsdags. Men den är så fin och den river upp så mycket hos så många att publiken till slut inte kunde hålla sig utan exploderade i ett slags försiktig allsång om den obevekliga och stränga döden. Att Alltid va på väg också gjort comeback med den här turnén känns bara vettigt. Få låtar symboliserar Thåströms hela väsen som den låten. Rörelsen, vägran att stagnera, kärleken till Europa, till amerikansk roots-musik, till polsk poesi och livet – allt finns i den låten. Spelningen avslutades med en annan symbollåt, nämligen Centralmassivet. Hymnen, psalmen. Från det att den släpptes har det stått klart att den för alltid kommer att tillhöra Thåströms och hela Sveriges kanon. Den kommer att spelas på begravningar, på skolavslutningar, på bröllop. När allt går i kras, när man står på toppen. Den går hand i hand med ljuset och mörkret, förvägrar ingetdera. Själva den thåströmska essensen. I torsdags lät den klarare än den gjorde i höstas, i en version som gjorde den enastående vackra studioversionen rättvisa. Den bröt sig loss från ljudmassorna och hängde lätt över alla oss i publiken. Och vi lapade girigt i oss. Och vi skrek efter mer när Thåström och bandet gått av, men gick sedan därifrån lyckligare och ljusare än när vi kom. Jag vet att jag sannerligen gjorde det (tack igen till Niklas, T och ni andra).

Turnén pågår ett bra tag till. Gå och se:

TORS 19 JUL 2018 Bukta Tromsö
LÖR 21 JUL 2018 Malakoff Rockfestival Nordfjordeid
FRE 27 JUL 2018 Storsjöyran Östersund
LÖR 28 JUL 2018 Månefestivalen Fredrikstad
LÖR 4 AUG 2018 Arvika Hamnfest Arvika
FRE 10 AUG 2018 Haven Köpenhamn
LÖR 11 AUG 2018 Way Out West Göteborg
FRE 17 AUG 2018 Pstereofestivalen Trondheim
FRE 24 AUG 2018 Huskvarna Folkets Park Huskvarna
TORS 30 AUG 2018 Gröna Lund Stockholm

Liverecension: I’M KINGFISHER, Mejeriet, Lund, 27/4 2018

JPEG-bild-13C21B7E11B2-1

Igår såg jag Thomas ”I’m Kingfisher” Jonsson öppna för kanadensiska indie-folk-pärlan The Weather Station på Mejeriet i Lund. Och jag råder alla med minsta intresse för americana/folk i allmänhet och intensiv, innerlig musik i synnerhet att gå och se någon av Jonssons resterande spelningar, på turnén som kretsar kring senaste albumet Transit.

På skiva är Kingfisher inte sällan lågmäld, nästan timid. Live, och trots att han är ensam på scen med blott en sliten akustisk gitarr och en effektpedal, är det en helt annan utstrålning. Med en febrighet och med ”Oberstska” nerver vrider han furiöst ur sina folksånger ur själ och hjärta och trollbinder sin publik.  Och då har jag inte ens nämnt hans virtuositet med gitarren. Thomas Jonsson är tvivelsutan svenskt gitarrspels svar på Chuck Johnson – den amerikanske folk-gitarristen och experimentalisten, vars finger-picking man tror ej kunna hava någon like. Men efter att ha bevittnat Thomas Jonsson gå lös på sin stålsträngade gitarr tvingas man inse att så ej är fallet. Utan att anstränga sig vrider, rycker, slår Jonsson fram omöjligt intrikata gitarrfigurer i låtar som Silent Spring och Sarajevo, och psykedelian i Sinking Ship blir om möjligt snårigare och tyngre med bara Jonsson och hans gitarr. Men det där vemodet som är hans kanske allra främsta medel finns där också. I den alltid lika lena, ensliga rösten, och i mästerliga låtar som What Good Would Loving Do Me Now? och den hittills obetitlade(?) låten som avslutade setet. En låt som för övrigt, potentiellt, skulle kunna vara bland det allra bästa han gjort, med en melodi som skulle kunna vara skriven när som helst de senaste 60 åren. Man kan höra Elvis sjunga den, i American Sound-studion 1969, eller Glen Campbell några år tidigare, eller Springsteen kring Tunnel of Love 1987. Under en konsert med flera höjdpunkter var detta peaken. Jag hoppas på en snar release.

Och jag hoppas att fler får upp ögon och öron för Jonsson. I sommar spelar han på en rad platser (och fler tillkommer). Gå och se honom.

Följande är saxat från www.imkingfisher.com:

10 JUN – EKSJÖ (S)

    1. @ Emmas lada

28 JUN – MALMÖ (S)

    1. @ TBA

06 JUL – KARLSTAD (S)

    1. @ Kvarteret Eken

26 JUL – HULTSFRED (S)

    1. @ Hotell Hulingen 3-nighter with Ella Blixt

27 JUL – HULTSFRED (S)

    1. @ Hotell Hulingen 3-nighter with Ella Blixt

28 JUL – HULTSFRED (S)

    1. @ Hotell Hulingen 3-nighter with Ella Blixt

07 AUG – HELSINKI (SF)

    1. @ Elmun Baari

11 AUG – NOTTINGHAM (UK)

    1. Melodica Nottingham (Rough Trade)

12 AUG – NOTTINGHAM (UK)

    1. Melodica Nottingham (Jam Cafe)

29 SEP – LUND (S)

    1. @ Stjärnteatern (+ Louise Hoffsten)

13 OCT – UMEÅ (S)

    1. @ Droskan (w Damien Jurado)

14 OCT – ÖSTERSUND (S)

    1. @ Studioscenen, Storsjöteatern (w Damien Jurado)

16 OCT – MALMÖ (S)

    @ Folk å Rock (w Damien Jurado)