Morrissey: 2000-talets 20 bästa låtar

Morrissey2017_CreditHamishBrown

 

I en tid då ingen hyllar Morrissey, och mediala kontroverser, hans vacklande hälsa och inställda konserter överskuggar det faktum att han nyss faktiskt släppt ett ganska bra album, väljer jag att sticka ut hakan och oförblommerat hylla honom – denna artist och människa som ihop med Thåström hållit mig i schack de senaste 17 åren. Jag väljer att fokusera på hans 2000-tal därför att det har varit en tid då han gått från att vara allas älskling till en av musikvärldens mest utskällda, och en tid då kontroverser alltför ofta tagit fokus från hans musik. Det sistnämnda skulle man kunna skylla på honom själv och då peka på saker han sagt (eller påståtts ha sagt) i intervjuer, på de många inställda konserter och turnéer som kantat hans karriär de här senaste åren eller påstå att materialet han spelat in och släppt under 2000-talet varit för ojämnt. Men hur man än vrider och vänder på det kan och bör man inte glömma bort det stora antalet fantastiska låtar han skänkt oss sedan comebacken 2004. Nedan följer en lista över de 20 bästa av dessa.

 

20. Good Looking Man About Town

År: 2006

Album: You Have Killed Me (singel), senare b-sidesamlingen Swords

– Rädsla för och samtidigt avsaknad av fysisk kärlek, till tonerna av driven rock, smakfullt (och måttligt) inspirerad av österländska tongångar.

 

19. You Have Killed Me

År: 2006

Album: Ringleader of the Tormentors

– 2004, sju år efter förra albumet Maladjusted, gjorde Moz storstilad comeback. 2005 höll han låg profil, flyttade till Rom och spelade där in uppföljaren till comeback-plattan You are the Quarry, Ringleader of the Tormentors. Och så i mars 2006 kom första singeln – den formidabla och lynniga poplåten You Have Killed Me, skriven ihop med den då nya gitarristen i Morrissey-bandet, Jesse Tobias.

Färgad av sin nya hemort strösslar han texten om sexuellt uppvaknande med referenser till italiensk 1900-talsfilm och likställer sig själv bl.a. med den skandalomsusade regissören och poeten Pier Paolo Pasolini och sitt kärleksobjekt med dennes förstlingsverk Accattone från 1961. Lysande.

 

18. I’ll Never Be Anybody’s Hero Now

År: 2006

Album: Ringleader of the Tormentors

– En fin ballad, skriven ihop med Alain Whyte, om att helt tappa tron på sig själv. Här ser Moz sig som ett spöke. De som borde älska honom kliver rakt igenom honom och han inser att han aldrig mer kommer vara någons hjälte eller älskade igen. På många sätt klassisk Moz, men det är bara positivt.

 

17. I’m Playing Easy to Get

År: 2004

Album: Osläppt. Spelades in under en radio-session med BBC 2004.

– En ganska rak poprock-låt, men ack vad bra. En innerlig sångmelodi och en varm text om att släppa på fasaderna och i stället bara omfamna kärleken som stirrar en i ögonen.

Don’t waste time with snappy conversations
I’m yours
everyone knows…I’m yours.

 

16. Smiler With Knife

År: 2014

Album: World Peace is None of Your Business

– 2014 års återkomst, fem år efter Years of Refusal, blev kortlivad. Blott veckor efter comebackalbumet World Peace is None of Your Business hade släppts hamnade Morrissey i en (olöslig) tvist med skivbolaget Harvest, kontraktet revs och Morrissey drog in skivan. Albumet är långt ifrån hans bästa verk, men innehåller några guldkorn. Ett av dessa är balladen Smiler With Knife, skriven ihop med Jesse Tobias. Texten, om dödsångest, livsleda och kärlekslöshet är fenomenalt bra, men allra bäst är det lilla gitarrplinket som först dyker upp runt 1:20 in i låten och sedan igen med mer kräm runt 2:30 och 3:40. Så melodiskt, och även så skört och melankoliskt.

 

15. I’m Not Sorry

År: 2004

Album: You are the Quarry

– Vid tidpunkten för YATQ bodde Morrissey i Los Angeles sedan sex-sju år, och precis som en rad andra låtar på skivan är I’m Not Sorry dränkt i Kalifornien-sol. Den är mellow, och varm, och Moz sjunger tillbakalutat om sin comeback, om tillvarons spel och om pressen på honom.

 

14. Sweetie Pie

År: 2006

Album: I Just Want to See the Boy Happy (singel), senare b-sidesamlingen Swords

– Det mest experimentella och avantgardistiska som den musikaliskt ganska konservative Morrissey någonsin gjort. Morrisseys nakna text om olycklig och omöjlig kärlek körs genom förvridna ljud som inte låter som någonting man är van vid i Moz-världen och som lyssnare lämnas man initialt både imponerad och konfunderad. Skriven ihop med dåvarande keyboardisten Michael Farrell.

 

13. You Were Good in Your Time

År: 2009

Album: Years of Refusal

– På Years of Refusals enda ballad sjunger Morrissey från ett fans perspektiv till sin åldrade idol, och sätter (som vanligt) ord på det man som Morrissey-fan ofta känner:

You made me feel less alone
You made me feel not quite so
Deformed, uninformed and hunchback

Texten fungerar som en uppföljare till The Smiths klassiker Rubber Ring, där Moz sjunger om att vi fans inte ska glömma honom när vi vuxit upp och blivit lyckliga. I YWGIYT har idolen ifråga åldrats och ligger nu på dödsbädden. Han avtackas hjärtligt och slussas sedan vidare till andra sidan.

En mycket gripande och faktiskt ganska kuslig låt.

 

12. One Day Goodbye Will Be Farewell

År: 2009

Album: Years of Refusal

Morrissey påstår här att han ingenting har att ge någon, ingenting att sälja någon. Och livet – det kan när som helst ta slut, så ta vara på det. Allt detta förmedlas till tonerna av melodiös och rusande popmusik signerad Boz Boorer, i vad som mycket väl kan vara YOR:s bästa låt.

 

11. I Bury the Living

År: 2017

Album: Low in High School

– Börjar som en kolsvart och hänsynslös antikrigs-dräpa, där den enskilda soldaten, med sitt människohat och sin blinda patriotism, ges uppfriskande mycket ansvar för de vidrigheter en nation begår i krig. Men soldaten dör, och låten går in i ett Bowie-anno-tidigt-70-tal-aktigt music hall-parti, för att sedan mynna ut i ett trallande som är så bräckligt, men så melodiskt fulländat att klockorna och hjärtat hotar att stanna.

 

10. Irish Blood, English Heart

År: 2004

Album: You are the Quarry

– Våren 2004 sparkade Morrissey in dörren med den stenhårda och kompromisslösa Irish Blood, English Heart. Han hade varit borta i sju år och det var dags att ta tillbaks tronen. Sättet han gjorde det på är ytterst övertygande. Med hjälp IBEH:s musikaliska råstyrka sätts belackare på plats och kungahuset och makthavarna spottas på. 2004 var Morrisseys år och det var med IBEH allting började.

 

9. I Have Forgiven Jesus

År: 2004

Album: You are the Quarry

– I denna midtempo-klassiker, skriven ihop med Alain Whyte, ställs självaste Jesus till svars för den vacklande katoliken Morrisseys livslånga olycka. I en av sina bästa texter konfronterar han Jesus och frågar:

Why did you give me so much love in a loveless world,
When there is no one I can turn to
To unlock all this love?
And why did you stick in self deprecating bones and skin?
Jesus, do you hate me?

Det är genialt och det är djupt rörande.

 

8. I’m Not a Man

År: 2014

Album: World Peace is None of Your Business

Morrissey har alltid varit mer genusmedveten än han får cred för, och detta blev han långt innan det blev coolt. Klassiska mansroller och machismo-manér har han alltid föraktat, men det är först med I’m Not a Man från 2014 som han utan omsvep och symbolik ägnar en hel låt om det. Här radas den ena mansklyschan upp efter den andra, för att sedan förskjutas.

Don Juan, picaresque
Wife-beater vest
Cold hand, ice man
Warring caveman
Well if this is what it takes to describe
I’m not a man

En fantastiskt viktig låt, helt rätt i tiden, som borde lyftas fram i fler sammanhang.

 

7. Home is a Question Mark

År: 2017

Album: Low in High School

–  Home is a Question Mark är episk, självlysande, svävande pop av klassiskt Moz-snitt, om hans eviga rotlöshet. Lyfter under sista minuten mot skyarna för att aldrig någonsin komma ner igen. Det är rent hänförande.

 

6. My Dearest Love

År: 2008

Album: All You Need Is Me (singel), senare på b-sidesamlingen Swords

– Mörk, mullrig ballad om längtan efter en kärlek som aldrig kommer och efter ett drömmarnas land, där alla ensamma outcasts äntligen kan känna samhörighet. Mycket starkt kontrasterande mot a-sidans (uppkäftiga) klumpfots-rock.

 

5. Forgive Someone

År: 2014

Album: World Peace is None of Your Business (Bonus Disc)

– Med CD-utgåvan av WPINOYB följde en bonusskiva med sex stycken extraspår. Två av dessa, Scandinavia och Art Hounds, hade spelats live de föregående åren, och resterande fyra var helt nya. Samtliga låtar var knäckande bra, och utklassade merparten av originalalbumet med sin tidlösa popkänsla, starka melodier och personliga texter. Bäst av dessa är den varma och melodiska Forgive Someone, där den annars ganska oförlåtande och kärva Morrissey medger att det är lättare att hålla hårt på principer och vara tjurskallig än att göra det nobla och förlåta.

 

4. The Public Image

År: 2004

Album: I Have Forgiven Jesus (singel)

–  En av få b-sidor från åren 2004-2009 som inte kom med på den annars oumbärliga b-side-samlingen Swords, som släpptes hösten -09. Också en av Morrisseys allra bästa b-sidor, överhuvudtaget. Skriven ihop med Boz Boorer, och med en sångmelodi av yppersta klass, är detta en djupt drabbande låt om yta, image och om hur man skyler sig med fasader i kampen för överlevnad. Texten är skriven med Morrisseys klassiska och oklanderliga wit:

What you see is what you get
And what you get may well be worth seeing

 

3. Come Back to Camden

År: 2004

Album: You are the Quarry

– Den låt som bäst påvisar den landsflyktige och titt som tätt Englands-kritiske Morrisseys obotliga anglofili – och den låt som bäst eldar på min! Sagolikt vacker och Englands-romantisk ballad, om skiffergrå skyar, te som smakar Themsen och en kärlek som gick förlorad. Mästerliga You are the Quarrys allra bästa låt.

 

2. Life is a Pigsty

År: 2006

Album: Ringleader of the Tormentors

– En låt som är lika mörk, dov och dramatisk som den är drivande, melodiös och faktiskt ganska rytmisk. ROTT:s mittpunkt (och höjdpunkt) är en låt som, kompromisslöst och utan att sockra, rakt uppochner talar om hur jävligt livet ofta kan vara. Men den erbjuder också en tröst i att trots all djävulskap finns det fortfarande goda chanser att bli förälskad, även om kärleken nödvändigtvis inte är okomplicerad.

ROTT är i mångt och mycket en skiva om sexuell och existentiell pånyttfödelse, och Pigsty är en låt som helt passar in i det temat.

Even now in the final hour
Of my life
I’m falling in love again

 

1. The Never Played Symphonies

År: 2004

Album: Irish Blood, English Heart (singel), senare b-sidesamlingen Swords

– Skimrande klassisk orkestral pop, med Moz i bästa crooner-mode, och med en vemodig sångmelodi av absoluta världsklass. Om att ligga på sin dödsbädd och ångra allt man inte gjort, så till den grad att allt annat, alla som älskat en och stått ut med en, helt överskuggas. Om att de sista sekunderna innan ljuset sväljer en bara kunna tänka på den där som gick förlorad. Bara Morrissey kan göra så här ljuv popmusik av något så fruktansvärt.

En låt som knäckte mig som 19-åring, när jag först hörde den och som än i dag, när helst jag hör den, känns lika stark.

 

***

Spotifylista (innehållande de låtar som finns på Spotify) här.

Fotot hämtat härifrån.

Annonser

Thåströms album – från sämst till bäst

Thåström_2017_Webb_0

 

Med mindre än en vecka kvar till årets tyngsta albumsläpp levererar jag i kväll den slutgiltiga listan över Thåströms åtta soloalbum. Varsågoda!

8. Thåström

År: 1989

Skivbolag: Mistlur

– Året efter Imperiets uppbrott släpper Thåström sin solodebut. Där Imperiets sista skiva, 1988 års Tiggarens tal, var mörk och stundtals aggressiv är solodebuten gladlynt, ironisk och poppig. Och, dessvärre, kraftigt daterad. Soundet är ofta (men inte alltid) stelt och platt, men det råder ingen egentlig brist på bra låtar. Karenina är till exempel bland det allra vackraste han överhuvudtaget har gjort. Själv ville han bli mer maskinell och hårdare, och bejaka relativt nya influenser som Einstürzende Neubauten. Han lyckades väl inte riktigt med det, men framtiden såg ljus ut…

 

7. Xplodera mig 2000

År: 1991

Skivbolag: Mistlur

– Ett och ett halvt år senare och Thåström bor numera i Amsterdam. Han har kastat sig med huvudet före in i en ny ljudvärld, och pånyttfödd viger han numera sitt musikaliska liv åt industrirock, samplers och syntar.  Xplodera mig 2000 är Thåströms piggaste och hungrigaste album på flera år. Året därpå bildar han Peace, Love & Pitbulls, och under deras fem år tillsammans fördjupar och förfinar han industrilandskapet till fullo.

 

6. Det är ni som e dom konstiga, det är jag som e normal

År: 1999

Skivbolag: Mistlur

– 1999 var Thåström mätt på det maskinella soundet han fördjupat sig i under hela 90-talet. Att sjunga på engelska kändes inte naturligt, och han förstod att han var tvungen att hitta tillbaka till något, till sig själv. Konstiga blev ett slags back-to-basics-album (nypa salt, tack). Här finns låtar som minner om Ebba Grön, och andra som låter som Imperiet hade kunnat låta om de vågat fläska på med gitarrerna. Framförallt lät det väldigt mycket Thåström. Produktionen var kanske inte den bästa, och albumet är inte hans mest dynamiska eller nyanserade, men det är sannolikt ett av hans viktigaste.

 

5. Mannen som blev en gris

År: 2002

Skivbolag: Mistlur

– Om Konstiga är den triumfartade återkomsten är MSBEG dagen efter. Ljudbilden är tyngre och dovare och allting är sotigare, smutsigare, avigare, långsammare. Och det är på MSBEG som Pelle Ossler gör sin storartade (publika) entré i Thåström-världen. Han spelar akustisk gitarr på öppningsspåret Släpp aldrig in dom, men det är på Kaospassageraren, skivans mittpunkt, som han verkligen visar vem han är och varför han är oumbärlig för Thåströms sound för all framtid. Det Thåström oklanderligt förmedlar i låtens geniala text, om människans villkor, om varför vi finns till och kämpar och om hur meningslöst det kan tyckas vara, det förmedlar Ossler lika genialt i sitt gnissliga och kallsvettiga gitarrspel. Sveriges mest uttrycksfulla sångare och textförfattare möter här sin like; Sveriges mest uttrycksfulla gitarrist.

 

4. Skebokvarnsv. 209

År: 2005

Skivbolag: Sonet/Universal

– MSBEG underskattades av skivköpare och kritiker (och sedermera Thåström själv). Det var återigen dags att återuppfinna sig själv och det egna uttrycket. På Skebokvarnsv. 209 är soundet organiskt, där finns ett lugn vi inte hört från Thåström sedan 80-talets ballader, och framförallt är texterna djupt, djupt personliga. Garden är nere. Han är naken och låter oss se rakt genom honom. Han sjunger oförställt och rakt om sin far, gamla vänner som kommit och gått, Ebba Gröns första tid, förlorad (och vunnen) kärlek och om sina barn. Återigen bryter Thåström ny mark, hos sig själv och i svenskt musikklimat.

 

3. Kärlek är för dom

År: 2009

Skivbolag: Sonet/Universal

– Nästan fyra år senare, efter den monumentala framgången med Skebokvarnsvägen (och dess turnéer) var Thåström tillbaka. KÄFD är ”Skebo-erans” motsvarighet till Mannen som blev en gris: en närbesläktad, men tyngre, mörkare och dovare, skiva som följer i kölvattnet av sin omåttligt framgångsrika föregångare. Två år tidigare, 2007, släppte Thåström ihop med Ossler och Niklas Hellberg en skiva som bandet Sällskapet. Sällskapet tar industrimusikens huvudingredienser, drar ner tempot och skapar ett suggestivt musikaliskt skuggspel, och dess dova klanger har påverkat allt Thåström (och Ossler) gjort sedan dess, inte minst just KÄFD. Men trots lysande recensioner, succéartade turnéer och en Grammis för bästa album, är KÄFD inte alls lika allmänt omhuldad som Skebokvarnsv. 209. Det är synd, för det är ett mer dynamiskt album, med, åtminstone soundmässigt, fler lager.

 

2. Beväpna dig med vingar

År: 2012

Skivbolag: Razzia

– Utvecklingen fortsätter (med råge!) på 2012 års bästa album Beväpna dig med vingar. Skebos självbiografiska anslag, KÄFD:s dova klanger och Sällskapets kyla, ambience och suggestiva natur bildar här en väldigt imponerande enhet. Och bättre skulle det bli…

 

1. Den morronen

År: 2015

Skivbolag: Razzia

– Den morronen är en vidareutveckling och förfining av allt Thåström gjort sedan Skebokvarnsv. 209. Det är skivan och uttrycket han hela tiden (medvetet eller omedvetet) jobbade sig fram till. Det är personligt, romantiskt, kyligt, suggestivt, hoppfullt och dovt. Alla adjektiv man kan tänka sig kring Thåström, sammanfört till ett uttryck. Och framförallt är det en skiva utan minsta antydan till dippar eller svagare stunder. Det är enhetligt och jämnt, med gott om höga toppar, från början till slut. Det är resultatet av en konstnär som outtröttligt och utan sinande inspiration sökt och till slut funnit sitt alldeles egna uttryck.

Det blir väldigt spännande att höra hur detta förvaltas på Centralmassivet. De båda singlarna som släppts lovar mycket gott.

***

Där har vi det. Thåströms bästa album från sämst till bäst. Och utan att på förhand veta om det, blev det också en lista i kronologisk ordning. Men det säger väl allt om Thåström? Vem mer än Thåström kan stoltsera med att ständigt utvecklas, ständigt fila vidare på sitt uttryck, aldrig stå still och förnöjsamt sjunka in i fåtöljen?. Ingen. Hos Thåström finns alltid en eld som inte går att släcka, en hunger som inte går att mätta, ett tvivel som måste överkommas. Jag är bara glad och tacksam att jag får lov att se på.

Bäst just nu: augusti 2017, del 2

Processed with Snapseed.
Bäst just nu

 

Det är åter dags att lista de bästa låtarna just nu.

RomeMine

– Tidigare i sommar släppte Rome ett album inspelat live i Berlins berömda Hansa Studio. Klassiskt Rome-material fick nytt liv i angelägna och vitala tagningar. Med på skivan fanns en outgiven låt – Mine. En postpunk-dänga som för tankarna till det brittiska 80-talet.

 

SannhetIndigo Illusion

– Brooklyns Sannhet har gjort ett av årets bästa album. De har skakat av sig mycket av sin death metal-bakgrund och låter, i synnerhet på Indigo Illusion, som om Robert Smith i vredesmod bestämt sig för att göra The Cure till ett instrumentalband. Det är blytungt, det är mörkt, men det är samtidigt melodiskt, vemodigt och mycket atmosfäriskt.

 

ClosenessPersonality Therapy

– Makarna Todd och Orenda Fink (kända från The Faint respektive Azure Ray) debuterade nyligen med sitt nya band, Closeness. Musiken de gör är som en blandning av de nyss nämnda banden; det är elektroniskt och kyligt, precis som The Faint, men låtarna bär samtidigt Azure Rays sorgsna, inbjudande signum. Albumet är mycket bra, och som bäst blir det på avslutaren och tillika titelspåret Personality Therapy – en låt som tonsätter känslan av ensampromenader i vintermörker.

 

ThåströmKörkarlen

– Vi är ett steg närmare Centralmassivet. Nya singeln är kylig och varm, ljus och mörk, om vartannat. Den är också närapå dansant och mer elektronisk än vad vi tidigare hört från Thåström. Läs min längre recension av låten här.

 

Red RiderHuman Race

– Tack vare Pitchforks lysande artikel (och lika lysande, och tillhörande, spellista) om syntens påverkan på den amerikanska folk- och Heartland-rocken på 80-talet, upptäckte jag igår denna pärla. Red Rider är ett kanadensiskt band, som under 80-talet var stora i Kanada, men egentligen ingen annanstans. Human Race är hämtad från tredje albumet, Neruda, från 1983. Det är en väldigt tidstypisk rocklåt, med stora syntar och stora gitarrer, men som tack vare nutida band som The War on Drugs, som hämtat mycket inspiration från just den här typen av rock, låter väldigt modern.

 

Tack, och på återhörande.

Elvis 1935-1977: Jubileumslistan, platserna 10-1 – SISTA LISTAN

1485916151813

 

Det finns mycket att säga om Elvis Presley, men Pierre Hellqvist (eldjsäl, musikguru och chefredaktör för Sveriges bästa musiktidining Sonic) sa det i dag bättre än någon annan:

”Det sägs ibland att han inte betytt något för dagens musik när han i själva verket betytt allt. Den laddade och sexiga korsbefruktningen av svart och vitt, den visuella praktfullheten, mystiken, den utomjordiska utstrålningen, de explosiva liveshowerna. Då har vi inte gått in på rösten…”

Det har nu blivit dags att sammanställa den sista listan i detta topp-40-projekt – platserna 10-1. Elvis tio bästa låtar.

Låt oss börja, och låt oss också minnas denna utomvärdsligt enigmatiska artist, denna sångare och röst som reser sig över alla andra, i dag på dagen 40 år efter hans bortgång.

 

10. Just Pretend

År: 1970

Album: That’s the Way It Is

– Storslagen, utan att tappa ett uns intimitet eller värme – som de flesta av Elvis 70-tals-ballader. Här var dock låtmaterialet på nivå som bara några få andra av dessa ballader kan matcha.

 

9. Love Letters 

År: 1966

Album: Elvis’ Gold Records, vol. 4

– Skrevs ursprungligen 1945 till filmen med samma namn. Spelades också in 1962 av Ketty Lester, men i vanlig ordning sopar Elvis golvet med alla föregångare och gör låten till helt och hållet sin egen. En enkel och sentimental ballad om längtan, med en sångmelodi som utan omvägar borrar sig rakt in i hjärtat. Låten spelades också in i en alternativ, något countryfierad, version 1970. Jag kan inte ärligt säga vilken av dessa jag egentligen föredrar.

 

8. I Believe

År: 1957

Album: Peace in the Valley (EP)

– Denna gospelinspirerade ballad spelades in av en rad sångare och artister, och blev en stor hit för Frankie Laine, 1953. Elvis version hade kunnat göra Karl Marx kristen. Fantastiskt vacker.

 

7. The Girl of My Best Friend

År: 1960

Album: Elvis is Back!

– En poplåt som tål hur många genomlyssningar som helst utan att tappa sin attraktionsförmåga – mycket tack vare den oemotståndliga melodin, Elvis subtila men passionerade sånginsats och låtens perfekta poplängd (runt 2:30). En av de stora höjdpunkterna på Elvis första album efter att ha muckat från det militära i början av 1960.

 

6. Mama Liked the Roses

År: 1969

Album: The Wonder of You (Singel. Bortsett från en återutgivning av Elvis julskiva 1970 skulle det dröja decennier innan den dök upp på en fullängdare, därför hänvisar jag här till singeln den ursprungligen gavs ut på)

– Det sägs att Elvis grät när han först hörde demoversionen av den här låten, och man förstår varför. 1958, blott 23 år gammal, förlorade Elvis den person som tveklöst stod honom närmast – hans mor Gladys. Så denna andaktsfulla och sköra låt, om att mista just en mor och om att hålla hennes minne vid liv, slog förstås an på ett djupt personligt plan. I min mening är det den bästa låten från Memphis-inspelningarna 1969.

 

5. How Great Thou Art

År: 1977

Album: Elvis in Concert

– En av Elvis största stunder – som sångare, som artist, som demonutdrivare – var från början en svensk 1800-tals-psalm. Det, ni. Den översattes först till tyska och ryska, och till engelska först på 40-talet. Elvis spelade in den 1966, till sitt andra gospelalbum (som också fick namnet How Great Thou Art), men det är liveversionerna från 70-talet som verkligen bevisar dess storhet. Särskilt stark är versionen från livealbumet Elvis in Concert, från 1977, inspelat runt åtta veckor innan han dog. Det pratas ofta om att Elvis var slut som artist och sångare vid den här tiden, men How Great Thou Art och…

 

4. Unchained Melody

År: 1977

Album: The Great Performances

– …bevisar motsatsen. Även denna spelades in live 1977, och en version inspelad i början av det året dök upp på vad som skulle bli Elvis sista skiva, Moody Blue, samma år. Elvis spelade låten ensam, sittande vid pianot, och den ultimata versionen, inspelad i juni 1977, hittar man på Youtube (se länk). Han är tydligt märkt av sin dåliga hälsa, men sittande vid pianot är det som att allt det försvinner och han är åter den där naturkraften som blåste in över musikvärlden 21 år tidigare.

 

3. Stay Away

År: 1968

Album: US Male (Singel. Även här skulle det dröja decennier innan den dök upp på någon fullängdare, därför hänvisar jag här till singeln den ursprungligen gavs ut på)

– En vemodig countrypop-låt om att längta tillbaka till ens rötter och till naturen som fostrat en, baserad på den engelska 1500-tals-sången Greensleeves tidlösa melodi. Stay Away introducerades i filmen Stay Away, Joe, från 1968, och blev sedan b-sida till US Male samma år. Sedan glömdes den i stort sett bort, och det är både synd och skam, för maken till genuin och innerlig poplåt finns inte. Melodin och atmosfären gifter sig extremt väl med texten, och innan du vet ordet av sitter du på en stubbe djupt inne i skogen och undrar hur du kom dit.

My dreams are there where the eagle flies
Where the mountain tops seem to touch the sky
The winding streams and the winds that blow
Ask me ”how can you stay away?”

 

2. I’ll Remember You

År: 1966

Album: Spinout

– Elvis vackraste kärleksballad. Ett atmosfäriskt stycke om längtan och saknad, och hopp om återförening. Och precis som i fallet med Stay Away är symbiosen mellan musik, melodi, atmosfär och text alldeles perfekt. Låten förflyttar dig till en annan plats och en annan tid, och man gör bäst i att bara åka med, för det är en särdeles vacker plats.

 

1. An American Trilogy

År: 1972

Album: An American Trilogy (Singel. Just singelversionen av låten inkluderades aldrig på någon fullängdare förrän efter Elvis död, därför hänvisar jag här till singeln den ursprungligen gavs ut på)

– Hur väljer man egentligen vilken Elvis-låt som egentligen är bäst? Det är faktiskt inte så svårt. En stunds självrannsakan leder en fram till rätt beslut. Vilken låt slår an hårdast? Vilken låt återvänder man oftast till? Vad säger låten till en? Vad säger den om en? I mitt fall heter låten An American Trilogy. Den spelades aldrig in i studio, men flera liveversioner från 70-talet finns. En av dessa släpptes som singel 1972. Låten är ett medley bestående av folk- och spiritual-sångerna Dixie, All My Trials och Battle Hymn of the Republic. Den visar upp Elvis i all sin oerhörda kraft som sångare och som uttolkare, och som kärl vari hundratals år av folk- och gospelmusik obehindrat flödar fram. Man hör och känner hela Elvis väsen i American Trilogy. Man hör den fattiga uppväxten i småstaden Tupelo, man hör utanförskapet som ungdom i Memphis, man hör framgångarna och råstyrkan från de tidiga åren som artist, och man hör motgångarna och kampen som vid den här tiden, 1972, egentligen bara hade börjat.

So hush little baby
Don’t you cry
You know your daddy’s bound to die
But all my trials, Lord will soon be over

 

Och där var det över. Elvis 40 bästa låtar samlade och rankade. En sammanställd Spotifylista med alla låtar hittar ni här.
 Tack till Elvis för outsinlig tröst och inspiration, och till min mor som en gång i tiden introducerade honom för mig.

Elvis 1935-1977: Jubileumslistan, platserna 20-11

118234983

Efter ett litet uppehåll har det nu åter blivit dags för en ny Elvis-lista. Och nu börjar det bli verkligt spännande – vi är framme vid topp 20. I dag avhandlas alltså platserna 20-11, och på onsdag, den 16:e augusti, på dagen 40 år sedan Elvis gick bort, släpps sista listan. Men nu 20-11:

 

20. One Broken Heart for Sale

År: 1963

Album: It Happened at the World’s Fair

– Ännu en stark kandidat i kategorin ”Grymma soundtrack-låtar”. Denna oemotståndliga popdänga från 1963, signerad den smått geniale Otis Blackwell, hördes för första gången i filmen It Happened at the World’s Fair. Versionen i filmen är något längre än den som släpptes på soundtracket och som singel.

En kriminellt förbisedd poppärla, som antagligen bara de mest inbitna Elvis-fans känner till och tycker om, men som förtjänar så mycket mer.

 

19. (There’ll be) Peace in the Valley (For Me)

År: 1957

Album: Peace in the Valley (EP)

– En av många gospellåtar inspelade av Elvis som borde tilltala även de mest radikala ateister. Klockorna stannar, alla problem sköljs bort.

 

18. Heartbreak Hotel

År: 1956

Album: Elvis’ Golden Records

– 23 år innan Bela Lugosi’s Dead sår Elvis (och låtskrivarna Mae Boren Axton och Tommy Durden) de första fröerna till vad som ska komma att bli gothrock, i denna kolsvarta, bluesiga låt om ett ställe dit bara de allra mest förtvivlade hittar (och aldrig lämnar). Ett ställe man går till när allt hopp runnit ifrån en och man är alldeles ensam. Heartbreak Hotel, längst ner på Lonely Street.

Elvis första singel för RCA.

 

17. Suspicious Minds

År: 1969

Album: Worldwide 50 Gold Award Hits Volume 1

– Svartsjuka har aldrig avhandlats lika effektivt som i den här soul-urladdningen, och ingen hade kunnat göra det bättre än Elvis. Den största och mest framgångsrika låten från Elvis omhuldade Memphis-sessioner 1969. Tillhör de mest ikoniska inspelningarna i Elvis hela kanon.

 

16. I Was the One

År: 1956

Album: For LP Fans Only

– B-sidan till Heartbreak Hotel. En doo-wop-doftande ballad om förlorad kärlek, och bland de tidigaste exemplen på den stora sångaren Elvis. Enastående sånginsats från en blott 21-årig Elvis.

 

15. (Marie’s the Name) His Latest Flame

År: 1961

Album: Elvis Golden Records, vol. 3

– En poppig rocklåt eller rockig poplåt? Förmodligen det sistnämnda, men vem bryr sig? En sagolikt bra låt är det, och man hör hur Elvis och bandet älskar denna berättelse om mannen som träffar på en gammal vän och snart inser att de är förälskade i samma kvinna. Djup olycka uppstår, förstås, men det hörs inte någonstans. Låten är pur popglädje, anno tidigt 60-tal.

Ps: Även The Smiths cover rekommenderas. Återfinns på livealbumet Rank, från 1988.

 

14. Make the World Go Away

År: 1971

Album: Elvis Country

– En countryballad sjungen på ett sätt som blåser skallen av vedermödorna som tynger en, och är samtidigt len som balsam för själen.

 

13. We Can Make the Morning

År: 1972

Album: Elvis Now

– Som musiknörd har jag många nördiga önskedrömmar. Att ha fått vara med i studion när Elvis spelade in den här, är en av dem. Här spränger han taket med sin röst och reser sig 30 meter upp i luften, högt över alla konkurrenter.

 

12. Always on My Mind

År: 1972

Album: Separate Ways

– Inspelad nära inpå skilsmässan med Priscilla, och man hör sorgen i rösten, om man så bara lyssnar flyktigt. För sådan var han, Elvis. Han kanske inte vara någon låtskrivare, men han la ner varje uns av sin själ i sina låtar och oavsett vad han sjöng om så trodde man honom. I fallet med Always on My Mind var det särskilt lätt att tro honom.

 

11. Can’t Help Falling in Love (live 1970)

År: 1970

Album: That’s the Way It Is: Deluxe Edition

Originalversionen, från Blue Hawaii, är jättefin, men det är liveversionerna från 70-talet, speciellt de som återfinns på That’s the Way It Is-boxen, som verkligen är något alldeles särskilt. Stråkarna, hur Elvis leker med sångmelodin, urladdningen mot slutet. Han avslutade så gott som varje konsert med den här låten, men det finns inte en version jag har hört där han inte ger allt. Och man får gåshud varje gång.

 

 

Bild hämtad härifrån.

Bäst just nu: augusti 2017, del 1

Attachment-1-7

Hösten har satt sig utanför dörren och mumlar nu hotfullt genom brevinkastet. Jag stänger ute ljuden med dessa låtar:

Deptford GothWeirder in Here

– Med nya singeln Weirder in Here närmar sig Daniel Woolhouses lynniga misfit-soul klarare strukturer, och i sångmelodin hörs lika delar The National som Blood Orange. Resultatet är mycket snyggt, och beroendeframkallande.

The War on DrugsStrangest Thing

– Med gitarrmattorna och de svepande stråkarna känns detta vemodsstycke, om att befinna sig vid sidan av tillvaron, i ett desillusionerat intet, närmast episkt (ursäkta detta hopplöst tjatiga ordval). Inte ovanligt för Granduciel och grabbarna, och jag ser fram emot den kommande fullängdaren.

GrouperChildren

– En nyligen släppt outtake från inspelningen av skivan Ruins, från 2014, och det närmaste en politisk Grouper-låt man antagligen kommer. Med sin karaktäristiska visksång, och sitt lika karaktäristiska suggestiva och disiga pianokomp, gör Liz Harris upp med amerikansk utrikespolitik:

Wish I knew a way to erase these bitter traces
Of the patterns and the powers that we’re used to
Poisoning ourselves with intentional deception
Setting fire to every foreign land we come to

SijForwards in Time

– Sij kommer från den rysk-ukrainska självstyrande staden Sevastopol och släpper skivor på det utmärkta dark ambient-bolaget Cryo Chamber. Det senaste albumet, The Time Machine, släpptes i februari och är ett av årets klart bästa dark ambient-släpp. Värme och kyla samexisterar, och den intrikat detaljerade ljudbilden är skapad av syntar, samplingar, elektroniska ljudkollage och fältinspelningar. Forwards in Time är sannolikt skivans höjdpunkt.

OsslerHelsingborg

– Veckans oldie är inte gammal. Den är egentligen inte ens äldst på listan, om man tänker på utgivningsdatum, men den är åtminstone äldst för mig. Och alla som läst bloggen känner till Ossler, så jag ska inte bli långvarig här. Men det är fortfarande så att Ossler gjort 2017 års bästa album, och möjligen är det så att Helsingborg är årets hittills bästa låt (där stångas han med vännen och samarbetspartnern Thåström och dennes Old Point Bar – och den slutgiltiga kampen om årets bästa album kommer med all sannolikhet att göras upp mellan dessa båda herrar, någon gång i vinter, när Thåström släppt sitt efterlängtade nionde soloalbum).

På söndag spelar Ossler i Malmö, och i september i just Helsingborg. Man laddar med fördel inför dessa båda spelningar genom att med stadig frekvens återvända till mästerstycket Evig himmelsk fullkomning och låta sig malas ner av Sveriges trubbigaste och tyngsta gitarr.

 

Nu tackar jag för mig, för den här gången (och ja, fotot är mitt eget).

På återseende!

Elvis, 1935-1977: Jubileumslistan, platserna 30-21

43476e957d5bb690e8b9500083fea16a

 

Ny vecka, ny Elvis-lista för att uppmärksamma att det den 16:e augusti är 40 år sedan han gick bort. Jag sammanställer hans 40 bästa låtar genom att en gång i veckan i fyra veckor publicera en topp 10-lista. I dag har vi kommit fram till platserna 30-21. Låt oss börja.

30. Faded Love

År: 1970

Album: Elvis Country

– Aldrig förr (eller senare) hade Elvis och bandet låtit mer som ett barband från den djupaste södern än de gör på den här undanstoppade pärlan från det ypperliga albumet Elvis Country, utgivet 1971. Ett utmärkt och sketet gung.

29. She Thinks I Still Care

År: 1976

Album: Moody Blue

– Denna countryballad spelades in hemma på Graceland 1976 under vad som skulle bli Elvis sista inspelningssession. Förhållandet med Linda Thompson hade nyss tagit slut, och Elvis, märkt av de senaste årens svårigheter, sjunger här hjärtat ur kroppen.

28. Blue Moon

År: 1956

Album: Elvis Presley

– Den spelades in av Sun Records 1954, och Elvis spelade den live regelbundet under 1954-55, men den släpptes inte på skiva innan debutalbumet 1956. Detta kusliga och atmosfäriska mästerstycke förknippas i dag lika mycket med Elvis och 50-tals-kulturen som med (planetens finaste fotbollsklubb) Manchester City, som gjort låten till sin nationalsång.

27. Promised Land

År: 1975

Album: Promised Land

– Till alla belackare som hävdar att Elvis inte hade ett uns rock kvar i kroppen under 70-talet: lyssna på Promised Land. Här blåser han skallen av självaste Chuck Berry och dennes förhållandevis tama originalversion. Aw, get on it!

26. How the Web Was Woven

År: 1970

Album: That’s the Way It Is

– Ett av många kraftprov som sångaren Elvis Presley visade upp under vad som skulle bli hans sista decennium. Förutom den makalösa sånginsatsen är det värmen som genomsyrar hela låten, den starka melodin, och crescendot i refrängen som gör detta till ett riktigt stort nummer.

25. Mystery Train

År: 1955

Album: Any Way You Want Me (EP)

–  En av gitarristen Scotty Moores största stunder med Elvis (lyssna på tågrytmen i elgitarren!) och den sista singeln Elvis släppte via Sun Records, 1955. Enastående.

24. Tomorrow is a Long Time

År: 1966

Album: Spinout (soundtrack)

– Det finns många fina versioner av denna Bob Dylan-klassiker. Nationalteaterns tolkning, Men bara om min älskade väntar, är en svensk klassiker och har i sin tur tolkats av Joakim Thåström och blivit något av en fan favorite, men ingen, inte ens Dylan själv, gör det lika bra eller lika drabbande som Elvis. I hans händer blir den en trånande, akustisk blues, släpad i myllan. Det sägs också att detta är Dylans egen favorit-cover – och man förstår varför.

23.  Loving Arms

År: 1974

Album: Good Times

– Ännu en omskakande 70-tals-ballad. Inspelad två månader efter att skilsmässan från Priscilla gått igenom. Ångern i rösten och texten kan skära genom titan.

22. If I Can Dream

År: 1968

Album: Elvis TV Special (soundtrack)

Översten ville att en jullåt skulle avsluta den legendariska TV-specialen från 1968 (som kom att kallas The ’68 Comeback Special), men Elvis och regissören Steve Binder lyckades övertala honom att If I Can Dream var rätt för ändamålet, och vilken tur. I stället för någon intetsägande jullåt fick vi denna gigant till låt, med ett tidsenligt (och samtidigt tidlöst) budskap om hopp, gemenskap och gränslöshet. Känslorna i Elvis röst spränger högtalarna, och efter femte tagningen ska han, enligt Binder, ha svimmat av utmattning.

21. Fame and Fortune

År: 1960

Album: Elvis’ Golden Records vol. 3

– B-sidan till Stuck on You, som var Elvis första singel sedan han muckat från det militära i början av 1960. En doo-wop-doftande ballad med en sångmelodi och sånginsats från himlen sänt. En av många låtar jag önskar att 70-tals-Elvis hade spelat live.

 

Nästan vecka tar listan en paus. På återseende igen om två veckor!

Bild hämtad härifrån.