MICHAEL JACKSON 60 ÅR: hans 60 bästa låtar

I begynnelsen var Michael Jackson. Långt innan jag upptäckte Thåström, Morrissey, punk, indie, syntar, gitarrer, industri, Iggy Pop eller ens Elvis Presley – då fanns bara Michael Jackson.

Året var 1995. Jag var tio år. Favoritlåtarna hette När vi gräver guld i USA och I Wish. Musik var inte alls lika kul som fotboll eller serietidningar. När min dåvarande bästa kompis Mikael Herzberg (shoutout!) spelade upp Billie Jean, från skivan HIStory, som han, tillsammans med en stereo, fått i tioårspresent av sina föräldrar, expanderade min värld. Musik kunde vara något mer än en catchy melodi och lustig text (som jag knappt ändå inte begrep). Musik kunde vara något mystiskt, något tvetydigt. Artister kunde vara som övernaturliga väsen. De kunde bevisligen se ut precis hur som helst. Låta hur som helst. Röra sig som om tyngdlag (eller leder!) inte existerade. Trotsa alla föreskrivna lagar och regler. Det var där och då som musik blev mitt stora intresse. Detta var roten till det nörderi och den besatthet som präglat efterföljande decennier, och som med största sannolikhet kommer prägla resterande.

För mig var Michael Jackson roten och källan. Ett par år senare skulle han komma att bli utkonkurrerad av hiphoppen, som i sin tur några år efter det skulle bli utkonkurrerad av punken, alternativrocken, osv, ad infinitum… Universumet slutar aldrig att expandera. Men min kärlek till och respekt för Michael Jackson har aldrig upphört. Kanske har han inte alltid snurrat på skivtallriken, men han har alltid funnits i bakhuvudet som ett aldrig slocknande ur-ljus. När han dog 2009, utan upprättelse, utan den respekt han förtjänade, alltjämt jagad och hemsökt av allsköns vidriga och märkliga rykten och påhopp, dog en del av barndomen. En klyscha, måhända, men likväl sant. Det kändes som att en gammal vän hade dött. En barndomsvän, eller en kusin man stod nära i barndomen men sedan tappat kontakten med. Hösten dessförinnan hade jag börjat att återupptäcka hans musik, och det återupptäckandet tog rejäl fart i kölvattnet av hans död. Det gick upp för mig för första gången på ett antal år vilken sanslös talang han var. Vilken stor sångare. Vilken musiker. Vilken känsla för melodier. Det blev våldsamt tydligt vilken begåvad producent och arrangör han var. Han har alltid kallats för Kungen av pop, men för mig är det alldeles för simpelt. För mig har det blivit tydligare och tydligare att Michael Jackson mer än någonting annat är Kungen av soul och funk. Michael är en symbios av James Browns primala och gutturala svett-funk, Jackie Wilsons lidelse, Otis Reddings sårbarhet och närhet till gospeln, och känslan för melodier kommer raka vägen från Motowns 60-tal. Michael tog allt detta och körde det genom sitt eget ständigt föränderliga filter och lät den ytterligt delikata fingertoppskänslan för vad som är modernt och originellt styra varthän det skulle gå. Michael hade popkänsla, om det råder ingen tvekan, vilket försäljningssiffrorna bekräftar, men han stod med båda fötterna fast förankrade i soulen och funken som fostrade honom. Att kalla det han gjorde för blott pop är att kraftigt förenkla det.

I dag skulle han ha fyllt 60 år. Detta inlägg är min hyllning till mannen som gav mig mitt musikintresse, det intresse som givit så mycket i så många år. Dagen till ära rankar jag här hans, i min mening, 60 bästa låtar. I vanlig ordning med kommentarer till varje låt. På listan samsas megahits, med mindre hits, albumspår, rariteter och outgivna låtar. Det blir låtar från hela karriären. Från tidiga Jackson 5, via de tidigaste soloplattorna, till åren då han var planetens största artist. I slutet av inlägget hittar ni en spellista med de låtar som finns att tillgå på Spotify.

Varsågoda.

 

60. Bad

År: 1987

Album: Bad

– En av Michaels mest ikoniska låtar. Ursprungligen tänkt som en duett med ärkerivalen Prince, men denne backade. Det gick bevisligen rätt så bra ändå. Låten blev en megahit, ”who’s bad?” en catchphrase som fortfarande lever, och videon, regisserad av ingen mindre än Martin Scorsese, är en av Michaels allra bästa.

 

 

59. Don’t Walk Away

År: 2001

Album: Invincible

– En riktig tårdrypare om förlorad kärlek, och en av få låtar från sista plattan Invincible som verkligen bränner till. Michael sjunger med otrolig närvaro, och det är inte utan att man spekulerar i vem han har i tankarna här. Mellan 1994-1996 var MJ som bekant gift med Lisa Marie Presley, och enligt denne ska de ha haft ett av-och-på-förhållande även under efterföljande fyra år – alltså under inspelningen och arbetet med Invincible. Michael sjunger låten med ett patos som bara kan komma från någon som levt texten.

 

58. Up Again

År: 1973

Album: Music & Me

– Stämningsfull och tidstypisk soulballad, med en sjujäkla refräng. Det är lätt att glömma att Michael faktiskt släppte ett knippe soloalbum innan Off the Wall (1979). De må vara något sämre, men innehåller ändå en rad pärlor.

 

57. Keep the Faith

År: 1991

Album: Dangerous

– Otroligt upplyftande, om än soundmässigt något daterad, gospeldänga från spretiga plattan Dangerous. Michael vårdade väl även denna sida av sitt musikaliska arv.

 

56. What You Don’t Know (The Jackson 5)

År: 1974

Album: Dancing Machine

– Idéen om att bröderna Jackson tog ut de kreativa svängarna först efter att de lämnat Motown är i min mening något överdriven. Lyssna bara på What You Don’t Know. Många mil ifrån poppen i I Want You Back och The Love You Save, och betydligt närmare funkiga rytmexperimenten i senare hits som Shake Your Body. Lyssna på det intrikata trumkompet, på den futuristiska syntslingan, på den fuzziga gitarren.

 

55. Monkey Business

År: ca. 1990-1991

Album: Osläppt fram till 2004 – då utgiven på boxen The Ultimate Collection

– Michael sägs ha spelat in upp emot 70 låtar inför Dangerous-plattan (och han skrev merparten av dessa själv). En av de låtar som ratades var denna deep south-souliga groove-historia, som osar sex och synd. Den är utan tvekan bättre än flera av de låtar som faktiskt kom med på Dangerous.

 

54. History

År: 1995

Album: HIStory – Past, Present and Future: Book 1 (kommer i fortsättningen att refereras till som blott HIStory)

– En låt som skyms lite bakom alla samplingar, men som egentligen är riktigt bra. Verserna är aggressiv r’n’b, som närapå drar åt rap. I refrängerna lättas stämningen upp och Michael ihop med vokalgruppen Boyz II Men bjuder på mäktig och soulig gospel. Mycket fint.

 

53. One More Chance

År: 2003

Album: Number Ones

– Sista singeln att släppas under Michaels livstid. En högklassig soulballad signerad R. Kelly. Kanske inte lika mäktig (och inte i närheten av lika framgångsrik) som You Are Not Alone (Kellys kändaste MJ-samarbete), men utan tvekan en rörande historia som Michael framför mycket känsla.

 

52. Tabloid Junkie

År: 1995

Album: HIStory

– På 90-talet experimenterade Michael med nya hårdare, mer metalliska sound. Han lyssnade på Nine Inch Nails och gick igång på att skapa nya ljudbilder. Detta hörs i många låtar på samtliga av Michaels 90-tals-plattor. Inte minst i Tabloid Junkie – en fullständigt ursinnig attack på media och deras försök att tillintetgöra honom – och alla de enfaldiga som sväljer vad skvallerpressen kokar ihop.

 

51. You Are Not Alone

År: 1995

Album: HIStory

– HIStory var en spretig platta – precis som alla skivor post Quincy Jones. Den rymde hårda ljudexperiment likt nyss nämnda Tabloid Junkie, men också klassiska soul- och gospel-ballader som You are not Alone – skriven av R. Kelly, som då var något av mästare på det gebitet. Låten blev en jättehit, och Michaels sista singeletta i USA. Även videon är klassisk. Där syns Michael mysa i bara mässingen ihop med frugan Lisa Marie.

 

50. Serious Effect (feat. LL Cool J)

År: ca 1990

Album: osläppt

– Ännu en höjdar-outtake från Dangerous-tiden som fick stryka på foten. Michael sjunger rått och dessutom i ett lägre register än man är van vid. LL Cool J, vid tiden för inspelningen världens hetaste rappare, gästar och hade varit ett välkommet inslag på Dangerous-plattan, och dessutom skänkt mycket street-cred åt Michael.

 

49. Dangerous

År: 1991

Album: Dangerous

– Michael avslutar den mycket ambitiösa, spretiga, men väldigt mogna Dangerous-plattan med det mörka titelspåret. Plattan innehåller en rad ljusa och hoppfulla låtar, men skyggar definitivt inte för mörkret – oavsett om det kommer från samhället eller från mänskliga relationer – och det är mörkret som avslutar skivan. Till ett industriellt new jack swing-funkigt komp pratsjunger Michael om en opålitlig, lömsk, men samtidigt väldigt lockande femme fatale (ett ämne som han återkom till gång på gång under hela karriären). Bäst är den sista versen:

And her mouth was
Smoother than oil
But her inner spirit and words
Were as sharp as
A two-edged sword
But I loved it
‘Cause it’s dangerous

 

48. Is It Scary?

År: 1997

Album: Blood on the Dancefloor

– Michael älskade skräck och gotik – och på Is It Scary når det sitt klimax. Här parar han gotiskt och skräckromantiskt bildspråk med det djupt personliga. 1997 hade Michael varit driftkucku och paria i media i över tio år, och de senaste årens anklagelser hade sårat honom värre än något annat tidigare. I en rad låtar under mitten av 90-talet gav han svar på tal – och Is It Scary är en av höjdpunkterna. Likt en minstrel-uppträdare tar han här på sig rollen som ”freak” – eftersom det är det som förväntas av honom. Han sjunger:

Am I amusing you
Or just confusing you
Am I the beast
You visualized
And if you want to see
Eccentric oddities
I’ll be grotesque
Before your eyes

Men i en senare vers påminner han dock lyssnaren om sitt sanna väsen:

But if you came to see
The truth, the purity
It’s here inside
A lonely heart

Men vem Michael egentligen var gav ju gemene man blanka fan i. Det som stod i kvälls- och skvallerpressen var ju så ofantligt mycket skojigare.

 

47. 2000 Watts

År: 2001

Album: Invincible

– Jag snackade om Michaels låga register i Serious Effect – men vänta tills ni hör 2000 Watts. En kantig och hård beat- och rytmorgie där Michael använder en röst man fick höra alldeles för lite av. Vilket brett register den mannen hade. En fantastisk låt.

 

46. Will You Be There?

År: 1991

Album: Dangerous

– Låten inleds med Beethovens nionde symfoni, innan den övergår i en gospel om att härda ut i en värld som kanske inte alltid vill en gott.

But they told me, a man should be faithful
And walk when not able
And fight till the end but I’m only human,

sjunger Michael i ett av låtens starkaste partier.

Men bäst är de närmast baptistiska improvisationerna under låtens mittenparti. Där är han inte längre the King of Pop – där är han Baptistpastor Michael Jackson. En roll som klädde honom synnerligen väl. Mer om den lite senare i listan.

 

45. Blood on the Dancefloor

År: 1997

Album: Blood on the Dancefloor

– Klassisk MJ på många sätt: en noir-ig femme fatale-historia det går ypperligt att dansa till. Men vad gör det att man hört det förr, när Michael gör det så bra? I USA gjorde den inte mycket väsen ifrån sig, men i Europa blev den en stor hit (singeletta i Storbritannien). Jag minns klart och tydligt hur den, till min stora glädje, pumpades ut på både MTV och Z-TV, våren -97.

 

44. The Life of the Party (The Jackson 5)

År: 1974

Album: Dancing Machine

– Ännu en ursnygg funk-disco-dänga från vad som måste betraktas som ett av de bästa albumen som bröderna Jackson gjorde tillsammans. Den alltid så ambitiöse och drivne Michael hade ledsnat på Motown och deras sound. Han ville skriva egna låtar. Men till och med han måste ju ha uppskattat den här pärlan? Dancing Machine-plattan la grunden för det mer progressiva och utmanande materialet bröderna började skriva när de lämnade Motown två år senare.

 

43.  Cheater

År: ca 1987

Album: Osläppt fram till 2004 – då utgiven på boxen The Ultimate Collection

– En orgeldriven, svettig funkhistoria om otrohet. Michael låter lika delar kåt, tvärförbannad och obesvärat cool. Och man måste älska raderna:

Life is an aggravator
It all starts piling up
I broke my radiator – Vad menas?!

 

42. Price of Fame

År: ca 1987

Album: Bad 25

– Outtake från Bad-plattan, utgiven 2012 på jubileumsutgåvan. 1987 hade Michael ännu inte blivit alltför personlig i sina låtar. Det fanns vissa (tvetydiga) undantag, men inte mycket mer än så. Price of Fame är däremot väldigt personlig och tiden (eller Michael) var sannolikt inte mogen för ett sådant kliv än. Låten förblev gömd i 25 år.

1987 hade den då 29-årige Michael varit känd i nästan 20 år. Alla visste vem han var. Hans minsta steg kartlades. Hans privata affärer hängdes ut. Han hånades och förföljdes. Det hade börjat äta på honom. Rejält. Price of Fame handlar om precis detta. I första versen sjunger han brutalt ärligt: I want a face no one can recognize, in disguise. För en person med det mest omtalade ansiktet i världshistorien var detta mycket utlämnande.

Låten är också en i största allmänhet riktigt bra poplåt och Michael sjunger med stora mått patos. Den hade absolut förtjänat en plats på Bad, men ersattes sannolikt med Leave Me Alone – en låt som i luddigare ordalag tar upp ungefär samma teman.

 

41. This Time Around (feat. The Notorious B.I.G.)

År: 1995

Album: HIStory

– När jag var 11-12 hade jag på allvar börjat att upptäcka hiphopen, och jag hade två musikidoler: Michael Jackson och The Notorious B.I.G. Att dessa två dessutom hade gjort en låt ihop var (och är) förstås oerhört mäktigt. I dag skulle detta motsvara en duett med Thåström och Morrissey. Ni hör ju själva – sanslöst.

This Time Around är en av de många låtarna från mitten av 90-talet där Michael går till motattack mot alla de som misstrott, motarbetat, förtalat eller försökt sänka honom. Och frågan är om han någonsin låtit mer ilsken? This time around I’m takin’ no shit, sjunger han till ett hiphop-funkigt beat signerat Dallas Austin (en av dåtidens hetaste r’n’b-producenter). Han är svinförbannad och tänker inte censurera sig. Inte heller censurerar han Biggie (utan tvekan den starkast lysande stjärnan på raphimlen anno mitten av 90-talet), utan låter honom gå loss som vore det en överbliven vers från Ready to Die:

Listen, I’ve got problems of my own
Flashin’ cameras, taps on my phone
Even in my home I ain’t safe as I should be
Things always missin’
Maybe it could be my friends
They ain’t friends if they robbin’ me
Stoppin’ me from makin’ a profit, see
Apology shallow like the ocean
I guess I’ll resort to gun totin’
If I was dead broke and smokin’
I’d probably be by my lonesome
I’mma kill a nigga, I ain’t jokin’
Indo smoke got me chokin’, I’m hopin’
The fool comes slippin’
So I could blow’em open
This time around
I changed up my flow
Got rid of the rocks
Got pits by the door
A real set of peoples to watch my back
Stay away from strangers
So I won’t slack
And I know my nigga Mike like that,
Baby!

Det är ett fantastiskt samarbete mellan två giganter, från två olika generationer, inom afroamerikansk musik. Det hade kunnat bli pajigt, men blir precis så bra som man kan önska. Båda är ärliga i sitt uttryck och ingen håller tillbaka.

 

40. We are the World (USA For Africa)

År: 1985

Album: USA For Africa (singel)

– Visst, den är gränslöst smörig och svulstig på sant 80-tals-manér – men vilket pop-anthem det är, ändå, när man verkligen lyssnar. Melodin är klockren. Tillräckligt vemodig för att beröra och driva hem budskapet, men samtidigt tillräckligt catchy och trallvänlig för att sätta sig hos folk. Singeln sålde i drivor och förblir till dags dato en av de tio bäst säljande fysiska singlarna. Skriven ihop med Lionel Richie.

 

39. I Wanna Be Where You Are

År: 1972

Album: Got to Be There

– Oemotståndlig pop-soul-eufori, hämtad från Michaels första soloskiva.

 

38. Mama’s Pearl (The Jackson 5)

År: 1970

Album: Third Album

– Mer pop-soul-eufori, denna gång med bröderna. 1970 var J5 redan framme vid sitt tredje album, och materialet var ojämnare än på de två föregående skivorna. Men det saknades inte pärlor

 

37. Show You the Way to Go (The Jacksons)

År: 1976

Album: The Jacksons

– 1976 hade bröderna Jackson äntligen lämnat Motown och kunde på allvar börja utforska vuxnare material. De bytte namn till The Jacksons och yngsta brodern Randy ersatte avhoppade Jermaine, som blev kvar på Motown eftersom han var gift med Motown-bossen Berry Gordys dotter. De skrev på för Epic Records och slog sina påsar ihop med hitmakarna från Philadelphia Kenny Gamble och Leon Huff – kända för sin Philly Soul. Show You…var en av hittarna från plattan och dess blandning av tidstypisk Philly soul, komplett med snygga stråkarrangemang, och luftig mid-tempo-disco gör den till en av brödernas bästa låtar.

 

36. Dancing Machine (The Jackson 5)

År: 1974

Album: Dancing Machine

– Som jag nämnde tidigare var tiden på Motown inte bara lättsam pop-soul. Näst sista plattan Dancing Machine var soundmässigt minst lika utmanande som det mesta de släppte följande år som The Jacksons. Plattans sannolikt bästa låt är den oerhört coola funk-disco-exercisen till titelspår. 1973 framförde de låten på anrika musikprogrammet Soul Train, och framförandet av inte minst dansrutinen The Robot är ett av de tidigaste exemplen på Michael som utomvärldslig dansare. Måste ses.

 

35. You Rock My World

År: 2001

Album: Invincible

– Det var den första nya låten från Michael på över fyra år – och vad mycket gott den lovande inför kommande albumet. YRMW lät som en Off the Wall för 2000-talet. Äntligen skulle han komma tillbaka till toppen! Dessvärre visade sig Invincible vara ett överjäst och överambitiöst hopkok av alldeles för många stilar och låtskrivarpartners, och inte mycket på skivan lät som YRMW. Men låten, med sitt tidlösa och luftiga neo-soul-sound, står sig än i dag.

 

34. Who Is It

År: 1991

Album: Dangerous

– Ett slags svartsjukt syskon till Billie Jean. Båda låtarna är mörka, ljudmässigt spännande låtar med grymma basgångar, där textjaget på olika sätt brottas med en femme fatale. I Billie Jean är hon en stalker och i Who Is It en bedragerska. Billie Jean är universellt erkänd som ett mästerverk, och det med rätta, men Who Is It tycks förbli en förbisedd pärla. Videon, regisserad av en ung David Fincher, är också en höjdpunkt.

 

33. The Lady in My Life

År: 1982

Album: Thriller

– Listans första Thriller-låt! En av två låtar från den plattan som inte släpptes som singel (den andra är Baby Be Mine), men The Lady…är knappast något utfyllnadsspår. Här möter Frank Sinatra Marvin Gaye, och Stevie Wonder dirigerar. Resultatet är hänförande sängkammarsoul.

 

32. P.Y.T. (Pretty Young Thing)

År: 1982

Album: Thriller

– Listans andra Thriller-låt är upbeat och smittsam 80-tals-funk, toppad med call-and-response-körer, vocoder och en Michael som försöker prata omkull sitt kärleksintresse med sin bästa sängkammarröst.

 

31. If You Don’t Love Me

År: ca 1990

Album: Osläppt

– Ännu en fantastisk låt som ratades till Dangerous-skivan. Här hörs ekon från tidig 60-tals-soul och låtar som Do You Love Me, Twist and Shout och It Takes Two. Sångmelodin i verserna är mästerlig och så oerhört catchy och refrängerna är rena urladdningar. Den hade låtit ganska off på Dangerous, det medger jag, men den förtjänar verkligen att ges ut.

 

30. Earth Song

År: 1995

Album: HIStory

– Michael Jackson låg i framkant även vad gäller miljöfrågor – något som i dag är omåttligt hett. Redan 1995 varnade han för antropocentrismens påverkan på miljön – och han gjorde det med en sjujäkla mäktig gospel. Liveversionen från Brunei(!) 1996 är makalös.

 

29. Shake Your Body (Down to the Ground) (The Jacksons)

År: 1978

Album: Destiny

– En åtta minuter lång funkuppvisning, skriven av Michael och Randy, som inte lät som något annat på Billboards topp 10 vid den tiden. Bröderna Jackson hade här blivit riktigt varma i kläderna och visade utan omsvep hur pass kreativa de var när de fick fria händer.

 

28. Dreamer (The Jacksons)

År: 1976

Album: The Jacksons

– En luftig, svävande och soulig discoballad signerad Gamble & Huff. Melankolin i melodin går igen i texten om olycklig kärlek och livet som hopplös romantiker. Att Michael relaterar extra mycket till den här låten går knappast någon förbi.

 

27. The Love You Save (The Jackson 5)

År: 1970

Album: ABC

– Oemotståndligt catchy pop-soul från bröderna. Gruppens tredje raka singeletta och en av deras kändaste hits. Blir man inte glad av denna är det nog kört.

 

26. In the Closet

År: 1991

Album: Dangerous

– Frågan är om Michael någonsin låtit kåtare eller mer förförisk än han gör på denna New Jack Swing-funkiga hit om förbjuden frukt och hemliga förbindelser. Videon, där han oblygt åmar sig med Naomi Campbell, matchar mer än väl låtens budskap och känsla. Så till den grad att den förbjöds i Sydafrika.

 

25. Another Part of Me

År: 1987

Album: Bad

– Euforisk 80-tals-funk som ursprungligen medverkade i sci-fi-filmen Captain EO från 1986, som Michael gjorde ihop med George Lucas och Francis Ford Coppola. Låten är Michael i sitt esse, görande det han gjorde bäst, nämligen sexig, fysisk och melodiös funk med popkänsla.

 

24. They Don’t Care About Us

År: 1995

Album: HIStory

– 90-talets bästa protestlåt? Sannolikt. Michael har aldrig, vare sig förr eller senare, låtit så här politiskt indignerad på skiva. Till ett aggressivt tribal-beat, samplade polisradior, ilskna gitarrer och subtila gospelkörer fräser Michael ur sig den fenomenala texten om polisbrutalitet, svartas utsatthet och medias angrepp på honom själv. Men han visar också långfingret åt alla som försökt sätta dit honom (Beat me, bash me, you can never trash me/hit me, kick me, you can never get me), och passar på att hylla Martin Luther King. En helt igenom fantastisk låt.

 

23. For All Time

År: Oklart. Vissa säger Thriller-eran, andra Dangerous. Röst- och sound-mässigt lutar det definitivt åt det sistnämnda.

Album: Thriller 25

– Hur en sådan här makalöst vacker låt inte fick en ordentlig release är helt obegripligt. Denna utsökta och 90-tals-doftande r’n’b-ballad hade kunnat bli en monsterhit. Den har utan tvekan melodin och den där avgörande blandningen av melankoliskt patos och hoppfull värme. Michael sjunger den med otrolig närvaro.

 

22. Beat It

År: 1982

Album: Thriller

– Vad kan man säga om Beat It som inte redan är sagt? På sina fyra minuter sprängde Michael och låten dåtidens popmusikaliska ras- och estetik-gränser. Låten är r’n’b i grunden, melodin och refrängen är pop-guld och gitarrerna signerade dåtidens stora gitarrhjälte Eddie Van Halen är ren och skär rock’n’roll. Det är en sällsynt perfekt symbios mellan vitt och svart. Nu tar vi dessa saker för givet, men 1982 var det allt annat än självklart. Inte sedan Elvis tidiga singlar från mitten av 50-talet hade det vita och svarta USA mötts på det här sättet. Och allt låter enkelt, självklart och alldeles fantastiskt. Låten blev välförtjänt en av Michaels allra största hits.

 

21. Liberian Girl

År: 1987

Album: Bad

– Michael hyllar sitt afrikanska arv och Afrikas kvinnor i denna förbisedda pärla från Bad. Det atmosfäriska och organiska arrangemanget frammanar bilder av ett tropiskt skymningslandskap och tvingar Michaels vita publik att se skönheten i Afrika och dess kvinnor. Helt klart en av Michaels bästa och mest originella ballader.

 

20. Stranger in Moscow

År: 1995

Album: HIStory

– HIStorys bästa låt är en ömsom bluesig, ömsom nästan eterisk och drömsk, klagan över ensamhet och ett inre inferno – utspelad på Moskvas gator. Låten skrevs under Dangerous-turnéns stopp i Moskva hösten 1993. Då låg Michaels tillvaro farligt nära avgrunden. En före detta vän till Michael hade under sommaren anklagat Michael för sexuella övergrepp på dennes son. Utredningen lades ner, inga bevis hittades, och långt senare uppdagades det att det hela var fabriceringar. Men skadan var skedd, och det gör sig påmint i flera låtar från den här tiden – men aldrig så naket, så sårbart eller så bottenlöst melankoliskt som i Stranger in Moscow.

 

19. Ain’t No Sunshine

År: 1972

Album: Got to Be There

– Vissa artister var livsfarliga när det kom till covers. Elvis Presley var en sådan. Frank Sinatra likaså. Till viss del Johnny Cash. De fick en att aldrig mer ägna originalen en tanke. Michael Jackson spelade inte in många covers, men när han gjorde det sopade han mattan med originalen. Som i fallet med Bill Withers jätteklassiker Ain’t No Sunshine. Den då 13-årige Michael levererar sin tolkning med sanslös patos, till ett ursnyggt 70-tals-soul-arr och det finns plötsligt ingen anledning längre att lyssna på Withers (lysande) original. Än mindre på de många tafatta tolkningar som senare gjorts.

 

18. Dirty Diana

År: 1987

Album: Bad

– Tung, mörk, nästan filmisk (stråkarna! atmosfären! narrativet!) rock-soul om…you guessed it – en hänsynslös femme fatale och groupie. Till soundet är det en mer dramatisk Beat It, en Beat It 2.0. Denna gång står Billy Idols gitarrist Steve Stevens för gitarrsolot. Och vilket solo det är. Brännande, sprakande, närmast pyrotekniskt, dundrar det ut ur högtalarna och upp mot skyarna. Eddie Van who?!

 

17. This Place Hotel (The Jacksons)

År: 1980

Album: Triumph

– Jag har pratat mycket om Michaels fallenhet för/besatthet vid femme fatales, och det var med denna låt det började. Bröderna Jacksons mardrömsskildring av ett kraschat förhållande och en kvinna som inte går att räkna med, är ett goth-souligt mästerverk och brödernas bästa låt under namnet The Jacksons.

 

16. Morphine

År: 1997

Album: Blood on the Dancefloor

– Det finns underskattade och förbisedda låtar – och så finns det Morphine. Vad som sannolikt är Michaels mest personliga och samtidigt mest kreativa och originella låt gavs ut 1997, gömd på HIStory-appendixet Blood on the Dancefloor. Morphine är nyckelhålet in till Michaels innersta väsen, åtminstone anno 1990-talet. Musiken är exemplariskt utförd industri-funk och låter som om Trent Reznor runt Downward Spiral fått för sig att jamma med James Brown omkring The Payback – med Michael Jackson hållande i taktpinnen. Det är rått, tungt, monotont och samtidigt jävligt svängigt. Texten i sin tur blottar oblygt Michaels missbruk av demerol, morfin och annat lugnande och smärtstillande. 1984 brände Michael skalpen under en reklamfilmsinspelning för Pepsi, varpå han tvingades börja använda smärtstillande medel. Allt eftersom torskade han, och när de vettlösa anklagelserna om pedofili närapå rämnade hans tillvaro i början av 90-talet hänföll han helt åt preparaten. Fullt förståeligt. Han provade på rehab 1993, men beroendet kom och gick. Hur pass beroende han var under senare delen av sitt liv kan man bara spekulera i. 2009 gick han outsägligt tragiskt bort av en överdos av narkosmedlet Propofol, som hans läkare utfärdade och injicerade för att stävja Michaels sömnlöshet. Att det här finns en koppling till Michaels tidigare missbruksproblematik råder det knappast någon tvekan om.

 

15. Working Day and Night

År: 1979

Album: Off the Wall

– Ännu en rytm-, percussion- och funk-orgasm. Låten inleds effektivt med Michaels patenterade beatboxande och röst-tics och växer sedan succesivt till den ljudexplosion den är – i takt med att textjagets oro för otrohet växer. En helt igenom mästerlig låt.

 

14. Off the Wall

År: 1979

Album: Off the Wall

– Titelspåret till vad som många anser vara Michaels bästa platta (det tvistas i regel om det är den eller Thriller). En funkig soul-disco-pärla i midtempotakt, om att skaka av sig livets vedermödor på dansgolvet och på klubben. En rätt enkel låt, men sanslöst snygg och bra. Skriven av engelsmannen Rod Temperton, som senare skulle komma att skriva ett annat klassiskt titelspår – nämligen det till Thriller.

 

13. Give in to Me

År: 1991

Album: Dangerous

– Michael hade gjort rock förr (Beat It, Dirty Diana…), men aldrig på det här sättet. Give in To Me är rå och personlig, från själens mörka vrår. En kall och dunkel historia om kärlek och besatthet, tro och otro, förakt och förälskelse. I verserna är han sårad och sårbar, och han blottar sina känslor, medan han i refrängerna förvandlas till någon helt annan. Där uppvisar han kraft, hänsynslöshet och även sensualitet. Han kräver underkastelse och att kärleksintresset helt sonika ska stilla hans begär. Med tsunamistyrka i rösten sjunger han:

Love is a feeling
Give it when I want it
‘Cause I’m on fire
Quench my desire
Give it when I want it
Talk to me woman
Give in to me

Och då har vi inte ens nämnt Slashs (gitarrist i Guns N Roses, då världens tveklöst största rockband) fullkomligt furiösa urladdning till gitarrsolo. Slash spelade även i introsegmentet till Black Or White (också från Dangerous-plattan), och på varje MJ-skiva fram till Invincible (2001) – och man förstår varför.

 

12. With a Child’s Heart

År: 1973

Album: Music & Me

– Michaels bästa sololåt, pre Off the Wall, är en helt igenom mästerlig och oerhört atmosfärisk 70-tals-soulballad, om vikten av att ha barnasinnet kvar. Michael var vid inspelningen 14 år, men hade levt otaliga liv, lät det som och kändes det som när man lyssnade på hans inspelningar. With a Child’s Heart är också ännu ett exempel på Michael som livsfarlig uttolkare av andras låtar. Hur många kan i ärlighetens namn säga sig föredra Stevie Wonders original efter att ha hört Michaels cover?

 

11. Wanna Be Startin’ Somethin’

År: 1982

Album: Thriller

– Futuristisk, elektronisk, pulserande, febrig, manisk, kåt, paranoid och euforisk mardrömsfunk (med en släng av subtil black pride) från mästaren själv. Vilken låt! Vad mer lät som denna 1982? Ingenting. Vad kan mäta sig i dag? Inte ett dugg. Öppningslåten på Thriller sätter ribban rejält högt och visar att väldigt mycket har hänt på de tre år som gått sedan Off the Wall (som ju i sig la den kreativa ribban ruggigt högt!). Och så har vi texten, den fenomenala texten – om sjukdom (fysisk och psykisk), sammanbrott, förföljelsemani och förtal. Och swahili-mässandet som låten kulminerar i är ännu en höjdpunkt i en låt fullsprängd med höjdpunkter. Om den har Mark Anthony Neal, amerikansk författare och professor i afroamerikansk kultur, sagt följande: ”These are the moments that most casual listeners of Jackson’s music continues to miss. For those who read Jackson’s ever devolving facial features as some evidence of racial self-hatred, Wanna Be Startin’ Somethin’ is Jackson’s unspoken retort, as he summoned the Orishas in a way never before experienced in American pop music.” Väl rutet!

 

10. Baby Be Mine

År: 1982

Album: Thriller

– Hur hög nivån är på Thriller, där sju av nio spår blev singlar, blir plågsamt tydligt när ett mästerverk som Baby Be Mine får nöja sig med att förbli albumspår. En vanlig dödlig artist hade skyndat sig med att ge ut den som singel, och sedan skrattat hela vägen till banken. För hitpotential finns i överflöd, hos detta luftiga och skimrande stycke pop-soul.

 

9. I’ll Be There (The Jackson 5)

År: 1970

Album: Third Album

– Titeln är en Four Tops-referens (likaså utropet mot slutet: ”Just look over your shoulders, honey!”). The Temptations hade dödat för harmonierna. Men J5, och i synnerhet deras 12-årige och överjordiske sångare, spelar i en helt egen liga här. Ett tidlöst mästerverk och ett riktmärke för alla som vill göra popballader.

 

8. Get on the Floor

År: 1979

Album: Off the Wall

– 1977-78 spelade Michael in filmen The Wiz (en urban adaption av Trollkarlen från Oz, med bara afroamerikaner i ensemblen). Lediga kvällar tillbringades med stor behållning på Studio 54 på Manhattan – vid den tiden planetens hetaste klubb. Sannolikt ligger detta till grund till varför Get on the Floor låter så ohämmat äkta i sin euforiska och funkiga glädje. För frågan är om Michael någonsin låtit lika otyglad och uppsluppen som här? Och sedan har vi musiken, arrangemanget. Varje gång jag lyssnar slås jag av hur vansinnigt snygg och välproducerad och -arrangerad den här låten är. Stråkarrangemanget är ej av denna värld. Samma gäller rytmerna (den stenhårda basen! Paulinho Da Costas afrikanska percussion!). Och den subtila gitarren andas något farligt, något sexigt, något hotfullt. Detta är ett dansgolvsmästerverk som aldrig kommer upphöra att låta fräscht eller sexigt.

 

7. Who’s Lovin’ You (The Jackson 5)

År: 1969

Album: Diana Ross Presents The Jackson 5

– Det finns bra covers, det finns fantastiska covers. Och så finns Jackson 5:s Smokey Robinson-tolkning Who’s Lovin’ You. Hur en elvaåring kan sjunga så här bra (och då snackar vi inte talangjakts-lillgammalt-bra), hur en elvaåring kan förmedla känslor som vanligtvis är reserverade för betydligt äldre sångare, sångare som varit i helvetet och vänt (vi snackar Otis Redding, Elvis Presley, Aretha Franklin), kommer jag aldrig att begripa. Michael sjunger med hela jordens tyngd på sina späda mellanstadieaxlar, med ett hjärta sänkt av motgångar, svek och krossade drömmar. Han sjunger rått, som en Muddy Waters eller John Lee Hooker, och man glömmer fullständigt bort att grabben är blott elva år. Detta skulle mycket väl kunna vara alla tiders bästa cover.

 

6. Don’t Stop ‘Til You Get Enough

År: 1979

Album: Off the Wall

– Ohämmad glädje i denna funkexplosion, som andas frigörelse och en ny tid. Detta var rent officiellt Michaels första komposition som soloartist, det var det första spåret på första soloskivan som vuxen och hans första singeletta som soloartist sedan 1972. 1979 var också året som Michael blev myndig och året då hans far Joe Jackson upphörde vara hans manager. Don’t Stop…är ljudet av en naturkraft som i åratal bidat sin tid och nu äntligen släpps lös.

 

5. I Want You Back (The Jackson 5)

År: 1969

Album: Diana Ross Presents The Jackson 5

– Pop-perfektion. Inget annat än ren och skär pop-perfektion. Det blir inte bättre pop än så här. Pianot i introt, basen som lägger grunden, gitarren som följer, och så stråkarna…stråkarna! Och den oemotståndliga, mästerliga melodin. Och så den där elvaårige sångaren, som sjunger med en omöjlig lidelse och passion. Man häpnar varje gång man hör låten.

 

4. Rock With You

År: 1979

Album: Off the Wall

– Michael följer upp euforin i Don’t Stop…med den silkeslena discosoulen i Rock With You – och ännu en perfekt komponerad, arrangerad och producerad låt vecklar ut sig. De svävande stråkarna, den mjuka Nile Rodgers-minnande gitarren som knappt hörs men som ändå är fullständigt oumbärlig, den skimrande synthen, rytmsektionen som allt böljar fram på – och så sängkammar-Michael i högform, som försiktigt men självsäkert leder sitt kärleksintresse ut på dansgolvet (eller in i sängkammaren?). Allt sitter. Rock With You är blåkopian för allt vad R Kelly, Frank Ocean, The Weeknd och dess likar gjort sedan dess.

 

3. Man in the Mirror

År: 1987

Album: Bad

– Michael Jackson, likt en mängd artister före honom, influerades av gospeln. Jag har varit inne på det ett flertal gånger under listan, men starkast och bäst lyser de influenserna igenom i mästerstycket Man in the Mirror. Under sina dryga fem minuter går den från modern, sparsmakad ballad till rå sydstatsgospel, med en Michael som likt en otyglad baptistpastor predikar textens budskap om solidaritet och rättvisa. 1988 framförde Michael låten på Grammy-galan, ihop med gospelgruppen The Andraé Crouch Singers (som också hörs på albumversionen). Där växte låtens improviserade (och redan mäktiga) coda till något alldeles oerhört. I över tre minuter går Pastor Jackson loss och improviserar fram ett helt nytt stycke, som hämtat från moderns lilla födelseort i Alabama. Under dessa tre minuter hyllar han klarare än någonsin sitt arv, musikens rötter och sitt folk. Se framförandet här.

 

2. Human Nature

År: 1982

Album: Thriller

– Urban, atmosfärisk soul har aldrig låtit bättre. Textjaget, uppfylld av längtan, desperation och tillförsikt, vandrar genom New York i skymning. Han möter någon, sitt kärleksintresse, men är hon på riktigt? Är hon blott en symbol för staden i sig? Texten väcker fortfarande tankar och frågor. Human Nature är Michaels kanske mest drömska och fantasieggande låt.

 

1. Billie Jean

År: 1982

Album: Thriller

– Vad i hela friden finns det kvar att säga om en megaklassiker som Billie Jean? Ska man välja en enda låt som definierar Michael Jackson, då måste det bli denna. Billie Jean är ett mästerverk. Det ordet har använts förr, om flera låtar på den här listan, men allra bäst klär det Billie Jean. Efter alla dessa år bibehåller den sin mörka, suggestiva, paranoida lyskraft. Lyssnar man på låten kliver man omedelbart in i det hotfulla skugglandskap som gäckar textjaget, där ingen riktigt går att lita på. Texten är fortfarande en av Michaels allra bästa. Och visa mig en låt som är bättre producerad eller snyggare arrangerad. Omöjligt.

Billie Jean förtjänar utan tvekan att kallas Michael Jacksons bästa låt. Och då har jag inte ens nämnt Motown 25-framförandet eller den fantastiska musikvideon

 

Och det var allt. Nu återstår bara att önska grattis på födelsedagen till denna GIGANT!

Och här finns spellistan:

Annonser

FRANK SINATRA – 14/5 1998-14/5 2018: 20 ‘Saloon Songs’

Attachment-1-2

Den 14 maj 1998 tystnade en av musikhistoriens mest ikoniska och stilbildande röster. Francis Albert Sinatra gick bort, 82 år gammal. Och med honom en monumental bit av 1900-talet. Jag minns det tydligt, även om jag bara var 12 och lyssnade på hiphop (jag skulle upptäcka Franks musik på allvar ett par år senare). Frank var morfars idol och detta var enda gången jag sett morfar, denna urkraft, denna symbol för gammaldags pondus, manlighet, stil, och klass (alltså inte olik Sinatra på det sättet), påtagligt skärrad. Jag ska inte säga att han grät, men han var mer än märkbart berörd. Detta har alltid dröjt kvar. Frank måste vara något alldeles särskilt, tänkte jag. Sånär som på dagen ett år senare dog också morfar. Det har också alltid dröjt kvar.

Sinatra var många saker för fruktansvärt många människor. För Bobbysox-generationen var han den tanige skönsjungande The Voice. För andra var han sinnebilden av det goda livet. Vissa såg honom som ett italienskt råskinn med suspekta kontakter. En del tänker på alla kvinnoaffärer, eller på låtar som My Way, på New York, New York, Strangers in the Night, Härifrån till evigheten (filmen som räddade karriären för honom). Han var lika mycket Vegas-nätter utan slut som han var regnvåt asfalt under blinkande neon. Lika mycket LA-glitz som ensamma New York-nätter.

Själv tänker jag främst på Sinatra som alla tiders bästa ‘saloon singer’. Den där ensamma rösten under småtimmarna, på skivtallriken, i hörlurarna, på nattklubbens scen, på jukeboxen, som sjöng från sitt hjärtas mörkaste vrår om förlust, fylla, om att bli lämnad, om ensamhet och om livets alla uppförsbackar. Sinatra själv återkom ofta till sin roll som saloon singer och det var det epitetet han själv var mest bekväm med. Och det var dessa många album som var hans allra bästa.

För att hylla denna outsägligt stora artist ska jag nu lyfta fram hans 20 bästa saloon-låtar, med förhoppning om att fler ska upptäcka dem. Och om det fortfarande finns folk som undrar vad exakt en ‘saloon song’ är hänvisar jag till vad musikjournalisten Marc Myers har sagt: ”A saloon song, by definition, is a conversation set to music that one has with oneself or with an imaginary bartender about being dumped. It doesn’t matter if the ”bartender” is actually listening, and the person singing can, of course, be a man or woman. What matters most is the impression the singer leaves with the listener that he or she is at a near-empty bar around closing time and sharing his or her romantic woes.” Och med de orden…

20. Spring Is Here

År: 1958

Album: Frank Sinatra Sings for Only the Lonely

– Våren är här, men protagonisten kan inte glädjas. Han utgår ifrån att hans kärlekslöshet och ensamhet ligger till grund för detta, och moln samlas på den tidigare så blå himlen. ”Spring is here, I hear…”

 

19. A Man Alone

År: 1969

Album: A Man Alone: The Words and Music of McKuen

– 1969 gjorde Sinatra en platta med tolkningar av (den utskällde och hånade) poeten Rod McKuens dikter. Jag vet egentligen ingenting om McKuen, men plattan är ett sant guldkorn från Sinatras mogna epok. Vissa spår är rena reciteringar av McKuens rättframma dikter om ensamhet, andra är tonsättningar. Sinatra sjunger med närvaro och med enorm patos. Titelspåret är möjligen det bästa, men jag är faktiskt osäker.

 

18. Good-Bye

År: 1958

Album: Frank Sinatra Sings for Only the Lonely

– Ett bittert, mörkt, bluesigt nummer signerat Gordon Jenkins, från Sinatras allra bästa album. Om brutna löften och om att låta kärleken dö.

 

17. In the Wee Small Hours of the Morning

År: 1955

Album: In the Wee Small Hours

– Titelspåret till ett av Sinatras allra mest klassiska album – tillika ett av tidernas första konceptalbum – är en skör historia skriven av David Mann, där den obesvarade kärleken håller protagonisten vaken långt in på småtimmarna, när resten av världen sover. Orkestern spelar ack så försiktigt, som för att inte störa.

 

16. The September of My Years

År: 1965

Album: The September of My Years

– 1965 var Sinatra 50 år. Han kände hur tiden började rinna iväg och med oförställd och bitterljuv melankoli sjöng han: ”As a man who has always had the wand’ring ways, now I’m reaching back for yesterdays”. Vagabonden, vars enda stig varit den som lett framåt, har plötsligt blivit nostalgisk. Han vill tillbaks, kanske ställa något till rätta. ”And I find that I’m sighing softly as I near
September, the warm September of my years”

 

15. Only the Lonely

År: 1958

Album: Frank Sinatra Sings for Only the Lonely

– Programförklaringen till detta klassiska album. Filmiska stråkar, några melankoliska pianoackord och så Ol’ Blue Eyes som proklamerar: ”Each place I go, only the lonely go”. Och med ens står vi och hänger vid baren, på det sista nattöppna stället.

 

14. Glad to be Unhappy

År: 1955

Album: In the Wee Small Hours

– Att Morrissey är Sinatra-fan är ingen hemlighet, och finns det någon Sinatra-låt som mer än någon annan borde tilltala Morrissey är det Glad to be Unhappy. 30 år innan The Smiths ironiserade Sinatra med bitterljuv stämma över sin egen ångest och ensamhet på ett sätt man numera helt förknippar med croonern från Stretford.

 

13. Drinking Again

År: 1967

Album: The World We Knew

– Hjärtesorg och fylla – två saker man förknippar med både Sinatra och saloon-genren. Öppningsstrofen sätter omedelbart tonen: ”Drinkin’ again and thinkin’ of when, when you loved me. I’m havin’ a few and wishin’ that you were here.” Sinatra sjunger med sin mest uppgivna stämma – han låter verkligen urlakad – medan bartendern tittar på klockan och torkar ur glasen. En av Sinatras bästa 60-tals-ballader.

 

12. Stormy Weather

År: 1959

Album: No One Cares

– Mullrande trummor och en olycksbådande cello öppnar låten, innan Sinatra kommer in och sjunger med rösten hos någon som blivit fullkomligt sönderriven av livet. Han låter rädd och ångestriden på ett sätt han nog aldrig gjort vare sig förr eller senare. Jag vill t.o.m. gå så långt som att säga att detta är Sinatras allra mörkaste låt. Att det, som alltid, låter så oförställt och nära gör obehaget bara starkare. Stormy Weather är en låt man inte kan värja sig mot, och jag råder er alla att lyssna med måttfullhet!

 

11. Everything Happens to Me

År: ca. 1981

Album: Everything Happens to Me

– Inspelad i en rad versioner, och cirka 1981 gjorde han sitt sista och, skulle det visa sig, starkaste försök (som saknas på Spotify! Versionen jag länkar till i spellistan nedan är från plattan Close To You från 1957). Från början en lätt ironisk och självförebrående låt gjord ihop med Tommy Dorsey och hans orkester (som ju Frank sjöng med under några år på 40-talet), men den här versionen är mörkare, med en ny text, och Sinatra sjunger med det knarret i rösten han fick under de sista decennierna. Magnifikt.

 

10. Rain in My Heart

År: 1968

Album: Cycles

– Kanske något för pampig för att kunna klassas som en typisk saloon song (åtminstone vad gäller refrängen), men den är för bra för att hållas utanför listan. Protagonisten förebrår kvinnan som lämnat honom, samtidigt som han medger att han inte kan släppa henne. Klassiskt. Utåt visar han inte sin sorg, men invärtes rasar monsunregn och sliter honom i tu. Allt medan musiken pendlar mellan stramt och nyktert och expressivt och pampigt.

 

9. One for My Baby (And One More for the Road)

År: 1958

Album: Frank Sinatra Sings for Only the Lonely

– Kanske den allra mest klassiska saloon-låten genom alla tider. Detta är arketypen och urmodern – både vad gäller text och musik. Till ett late-night-jazzigt pianokomp sjunger Sinatra till sin bartender: ”It’s quarter to three
There’s no one in the place except you and me
So set’em up Joe
I got a little story you I think you should know”, varpå tungsint fyllesnack följer. Och en av Sinatras mest klassiska låtar vecklar ut sig.

 

8. Autumn Leaves

År: 1957

Album: Where Are You?

– Mollstämd, atmosfärisk jazz, där kärleken korresponderar med årstiden utanför fönstret. Bill Evans och Miles Davis har också spelat in minnesvärda versioner.

 

7.  I’m a Fool To Want You

År: 1957

Album: Where Are You?

– Anledningen till att Sinatra spelade in så många saloon songs, torch songs och ballader under, framförallt, 50-talet, sägs vara den giftiga av-och-på-relationen han hade med Hollywood-stjärnan Ava Gardner. Sinatra lämnade sin första fru, Nancy, för Gardner och de levde ihop under åren 1951-1957. Gardner har sagt att han var hennes livs kärlek och sannolikt var det ömsesidigt. Relationen var som sagt allt annat än idyllisk. De slogs, bråkade, separerade, bedrog varandra, och Sinatra drevs nästan till självmord. Och de hade fruktansvärt svårt att släppa varandra och den här konflikten fick Frank utlopp för på flera skivor under 50-talet. Vad som får låten I’m a Fool To Want You att sticka ut är det faktum att Frank var med och skrev texten till den. Frank var ju annars ingen låtskrivare, men här provar han sina vingar – och han gör det ypperligt väl! Texten fångar perfekt Franks och Avas infekterade relation, och musiken andas uppgivna nätter framför aldrig sinande glas.

 

6. When No One Cares

År: 1959

Album: No One Cares

– Med textrader som: ”You’re like a falling star that dies, and seems to go on dying” står det tydligt att detta är en blytung saloon song, från ett av hans bästa album med (nästan) samma namn. Tittar man på skivomslaget blir det ännu tydligare.

 

5. I Loved Her

År: 1981

Album: She Shot Me Down

– Sinatras sista fullträff, om man så vill, var plattan She Shot Me Down, från -81. Efter en rad splittrade album under 70-talet var SSMD en återgång till skivorna han spelade in under 50-talet på Capitol Records. Vi snackar (ja, ni vet ju nu) ballader, stråkar, late-night-jazziga arr, och texter om förlust sjungna med en nu 65-årig röst nedtyngd av motgångar och welt-schmerz. Sinatra sa själv om albumet:  ”A complete saloon album…tear-jerkers and cry-in-your-beer kind of things.” I Loved Her är utan tvekan höjdpunkten. En olycklig historia om två alldeles för olika älskande: den enkle mannen och den finkulturella donnan. ”She was Mozart, I was Basie, she was afternoon tea, I was saloon…” Sinatras radar upp flera exempel i den stilen och beklagar sig: ”Opposites attract, the wise men claim,
Still I wish that we had been a little more the same.
It might have been a shorter war,
If we had know each other more.” Låten avslutas med att Sinatra säger att trots att hon visste och kunde mycket fanns det en sak hon inte visste, och det var att han älskade henne – därför att han aldrig berättade det. Jisses. Cry-in-your-beer, indeed.

 

4. The Night We Called It a Day

År: 1957

Album: Where Are You?

– Från början Sinatras första inspelning som soloartist. Men den ultimata versionen är den från det fantastiska albumet Where Are You?.

Det talas ofta om Sinatras sångteknik. Om hans sätt att frasera och hans andningsteknik. Jag sticker här ut hakan och påstår att ingenstans hör vi bättre prov på just detta än i The Night We Called It a Day. Lyssna på hur han tar sig igenom tredje versen. Hur han åker slalom mellan fraserna och ser sig inte om. Häpnadsväckande. En av hans tre bästa sånginsatser, på det stora hela.

 

3. Angel Eyes

År: 1958

Album: Frank Sinatra Sings for Only the Lonely

– Den låt som bäst utmanar One For My Baby om titeln ”Alla saloon-låtars urmoder”. Allting klaffar här: barmiljön, den nattliga stämningen, det släpiga och atmosfäriska jazzkompet. Texten om den där kärleken som oupphörligen hemsöker en.

”Try to think that love’s not around
Still it’s uncomfortably near
My old heart ain’t gaining any ground
Because my angel eyes ain’t here”

Låten avslutas oändligt snyggt med att protagonisten ger sig ut i natten för att leta efter ”Angel Eyes”. Excuse me while I disappear, sjunger han.

Även detta en av Sinatras mest klassiska låtar, och live var den något alldeles särskilt.

 

2. It’s a Lonesome Old Town

År: 1958

Album: Frank Sinatra Sings for Only the Lonely

– Blekt ljus från en gatlykta, regnvåt asfalt, tomma gator. ”Jag driver runt i natten, för jag sover inte bra”, sjöng Pelle Ossler 2013 på låten Tiden lider, och detta är ett tema som även Sinatra var väl bevandrad i. Vad mer finns att göra, när hjärtat känns söndertrasat, än att småfull driva omkring i den öde staden och hoppas/inte hoppas att man mot förmodan stöter på den där personen man bara måste glömma? Och är det möjligen protagonisten från Angel Eyes som vi träffar på här?

 

1. What’s New?

År: 1958

Album: Frank Sinatra Sings for Only the Lonely

– Och så var vi framme vid ettan – den allra bästa saloon-låten. Även den från mästerverket Only the Lonely. Om precis det där osannolika mötet jag var inne på här ovan. Den olycklige saten springer på sin gamla kärlek och tafatt och lite nervös försöker han spela mogen och balanserad: ”What’s new? How is the world treating you?”, frågar han, men kan inte låta bli att komma med komplimanger: ”[You’re] Lovely as ever, I must admit”. I nästa vers tappar han fattningen ytterligare, när han mot bättre vetande drar upp kvinnans nuvarande relation, och man anar att han blev lämnad på grund av den: How did that romance come through? We haven’t met since then…” Han avslutar med hjärtat i rännstenen och proklamerar: ”I haven’t changed, I still love you so…”, och man kan inte hjälpa att känna att han borde stannat hemma den där kvällen. Å andra sidan blev det en bra låt av det hela – den allra bästa saloon-låten.

***

Och där var det slut. Öppna nu en flaska Daniel’s eller gråt ner i ölen, och höj volymen. Här är låtarna samlade i en Spotifylista. 

Vila i frid, Frank. Och morfar, som öppnade mina ögon och öron.

 

Morrissey: 2000-talets 20 bästa låtar

Morrissey2017_CreditHamishBrown

 

I en tid då ingen hyllar Morrissey, och mediala kontroverser, hans vacklande hälsa och inställda konserter överskuggar det faktum att han nyss faktiskt släppt ett ganska bra album, väljer jag att sticka ut hakan och oförblommerat hylla honom – denna artist och människa som ihop med Thåström hållit mig i schack de senaste 17 åren. Jag väljer att fokusera på hans 2000-tal därför att det har varit en tid då han gått från att vara allas älskling till en av musikvärldens mest utskällda, och en tid då kontroverser alltför ofta tagit fokus från hans musik. Det sistnämnda skulle man kunna skylla på honom själv och då peka på saker han sagt (eller påståtts ha sagt) i intervjuer, på de många inställda konserter och turnéer som kantat hans karriär de här senaste åren eller påstå att materialet han spelat in och släppt under 2000-talet varit för ojämnt. Men hur man än vrider och vänder på det kan och bör man inte glömma bort det stora antalet fantastiska låtar han skänkt oss sedan comebacken 2004. Nedan följer en lista över de 20 bästa av dessa.

 

20. Good Looking Man About Town

År: 2006

Album: You Have Killed Me (singel), senare b-sidesamlingen Swords

– Rädsla för och samtidigt avsaknad av fysisk kärlek, till tonerna av driven rock, smakfullt (och måttligt) inspirerad av österländska tongångar.

 

19. You Have Killed Me

År: 2006

Album: Ringleader of the Tormentors

– 2004, sju år efter förra albumet Maladjusted, gjorde Moz storstilad comeback. 2005 höll han låg profil, flyttade till Rom och spelade där in uppföljaren till comeback-plattan You are the Quarry, Ringleader of the Tormentors. Och så i mars 2006 kom första singeln – den formidabla och lynniga poplåten You Have Killed Me, skriven ihop med den då nya gitarristen i Morrissey-bandet, Jesse Tobias.

Färgad av sin nya hemort strösslar han texten om sexuellt uppvaknande med referenser till italiensk 1900-talsfilm och likställer sig själv bl.a. med den skandalomsusade regissören och poeten Pier Paolo Pasolini och sitt kärleksobjekt med dennes förstlingsverk Accattone från 1961. Lysande.

 

18. I’ll Never Be Anybody’s Hero Now

År: 2006

Album: Ringleader of the Tormentors

– En fin ballad, skriven ihop med Alain Whyte, om att helt tappa tron på sig själv. Här ser Moz sig som ett spöke. De som borde älska honom kliver rakt igenom honom och han inser att han aldrig mer kommer vara någons hjälte eller älskade igen. På många sätt klassisk Moz, men det är bara positivt.

 

17. I’m Playing Easy to Get

År: 2004

Album: Osläppt. Spelades in under en radio-session med BBC 2004.

– En ganska rak poprock-låt, men ack vad bra. En innerlig sångmelodi och en varm text om att släppa på fasaderna och i stället bara omfamna kärleken som stirrar en i ögonen.

Don’t waste time with snappy conversations
I’m yours
everyone knows…I’m yours.

 

16. Smiler With Knife

År: 2014

Album: World Peace is None of Your Business

– 2014 års återkomst, fem år efter Years of Refusal, blev kortlivad. Blott veckor efter comebackalbumet World Peace is None of Your Business hade släppts hamnade Morrissey i en (olöslig) tvist med skivbolaget Harvest, kontraktet revs och Morrissey drog in skivan. Albumet är långt ifrån hans bästa verk, men innehåller några guldkorn. Ett av dessa är balladen Smiler With Knife, skriven ihop med Jesse Tobias. Texten, om dödsångest, livsleda och kärlekslöshet är fenomenalt bra, men allra bäst är det lilla gitarrplinket som först dyker upp runt 1:20 in i låten och sedan igen med mer kräm runt 2:30 och 3:40. Så melodiskt, och även så skört och melankoliskt.

 

15. I’m Not Sorry

År: 2004

Album: You are the Quarry

– Vid tidpunkten för YATQ bodde Morrissey i Los Angeles sedan sex-sju år, och precis som en rad andra låtar på skivan är I’m Not Sorry dränkt i Kalifornien-sol. Den är mellow, och varm, och Moz sjunger tillbakalutat om sin comeback, om tillvarons spel och om pressen på honom.

 

14. Sweetie Pie

År: 2006

Album: I Just Want to See the Boy Happy (singel), senare b-sidesamlingen Swords

– Det mest experimentella och avantgardistiska som den musikaliskt ganska konservative Morrissey någonsin gjort. Morrisseys nakna text om olycklig och omöjlig kärlek körs genom förvridna ljud som inte låter som någonting man är van vid i Moz-världen och som lyssnare lämnas man initialt både imponerad och konfunderad. Skriven ihop med dåvarande keyboardisten Michael Farrell.

 

13. You Were Good in Your Time

År: 2009

Album: Years of Refusal

– På Years of Refusals enda ballad sjunger Morrissey från ett fans perspektiv till sin åldrade idol, och sätter (som vanligt) ord på det man som Morrissey-fan ofta känner:

You made me feel less alone
You made me feel not quite so
Deformed, uninformed and hunchback

Texten fungerar som en uppföljare till The Smiths klassiker Rubber Ring, där Moz sjunger om att vi fans inte ska glömma honom när vi vuxit upp och blivit lyckliga. I YWGIYT har idolen ifråga åldrats och ligger nu på dödsbädden. Han avtackas hjärtligt och slussas sedan vidare till andra sidan.

En mycket gripande och faktiskt ganska kuslig låt.

 

12. One Day Goodbye Will Be Farewell

År: 2009

Album: Years of Refusal

Morrissey påstår här att han ingenting har att ge någon, ingenting att sälja någon. Och livet – det kan när som helst ta slut, så ta vara på det. Allt detta förmedlas till tonerna av melodiös och rusande popmusik signerad Boz Boorer, i vad som mycket väl kan vara YOR:s bästa låt.

 

11. I Bury the Living

År: 2017

Album: Low in High School

– Börjar som en kolsvart och hänsynslös antikrigs-dräpa, där den enskilda soldaten, med sitt människohat och sin blinda patriotism, ges uppfriskande mycket ansvar för de vidrigheter en nation begår i krig. Men soldaten dör, och låten går in i ett Bowie-anno-tidigt-70-tal-aktigt music hall-parti, för att sedan mynna ut i ett trallande som är så bräckligt, men så melodiskt fulländat att klockorna och hjärtat hotar att stanna.

 

10. Irish Blood, English Heart

År: 2004

Album: You are the Quarry

– Våren 2004 sparkade Morrissey in dörren med den stenhårda och kompromisslösa Irish Blood, English Heart. Han hade varit borta i sju år och det var dags att ta tillbaks tronen. Sättet han gjorde det på är ytterst övertygande. Med hjälp IBEH:s musikaliska råstyrka sätts belackare på plats och kungahuset och makthavarna spottas på. 2004 var Morrisseys år och det var med IBEH allting började.

 

9. I Have Forgiven Jesus

År: 2004

Album: You are the Quarry

– I denna midtempo-klassiker, skriven ihop med Alain Whyte, ställs självaste Jesus till svars för den vacklande katoliken Morrisseys livslånga olycka. I en av sina bästa texter konfronterar han Jesus och frågar:

Why did you give me so much love in a loveless world,
When there is no one I can turn to
To unlock all this love?
And why did you stick in self deprecating bones and skin?
Jesus, do you hate me?

Det är genialt och det är djupt rörande.

 

8. I’m Not a Man

År: 2014

Album: World Peace is None of Your Business

Morrissey har alltid varit mer genusmedveten än han får cred för, och detta blev han långt innan det blev coolt. Klassiska mansroller och machismo-manér har han alltid föraktat, men det är först med I’m Not a Man från 2014 som han utan omsvep och symbolik ägnar en hel låt om det. Här radas den ena mansklyschan upp efter den andra, för att sedan förskjutas.

Don Juan, picaresque
Wife-beater vest
Cold hand, ice man
Warring caveman
Well if this is what it takes to describe
I’m not a man

En fantastiskt viktig låt, helt rätt i tiden, som borde lyftas fram i fler sammanhang.

 

7. Home is a Question Mark

År: 2017

Album: Low in High School

–  Home is a Question Mark är episk, självlysande, svävande pop av klassiskt Moz-snitt, om hans eviga rotlöshet. Lyfter under sista minuten mot skyarna för att aldrig någonsin komma ner igen. Det är rent hänförande.

 

6. My Dearest Love

År: 2008

Album: All You Need Is Me (singel), senare på b-sidesamlingen Swords

– Mörk, mullrig ballad om längtan efter en kärlek som aldrig kommer och efter ett drömmarnas land, där alla ensamma outcasts äntligen kan känna samhörighet. Mycket starkt kontrasterande mot a-sidans (uppkäftiga) klumpfots-rock.

 

5. Forgive Someone

År: 2014

Album: World Peace is None of Your Business (Bonus Disc)

– Med CD-utgåvan av WPINOYB följde en bonusskiva med sex stycken extraspår. Två av dessa, Scandinavia och Art Hounds, hade spelats live de föregående åren, och resterande fyra var helt nya. Samtliga låtar var knäckande bra, och utklassade merparten av originalalbumet med sin tidlösa popkänsla, starka melodier och personliga texter. Bäst av dessa är den varma och melodiska Forgive Someone, där den annars ganska oförlåtande och kärva Morrissey medger att det är lättare att hålla hårt på principer och vara tjurskallig än att göra det nobla och förlåta.

 

4. The Public Image

År: 2004

Album: I Have Forgiven Jesus (singel)

–  En av få b-sidor från åren 2004-2009 som inte kom med på den annars oumbärliga b-side-samlingen Swords, som släpptes hösten -09. Också en av Morrisseys allra bästa b-sidor, överhuvudtaget. Skriven ihop med Boz Boorer, och med en sångmelodi av yppersta klass, är detta en djupt drabbande låt om yta, image och om hur man skyler sig med fasader i kampen för överlevnad. Texten är skriven med Morrisseys klassiska och oklanderliga wit:

What you see is what you get
And what you get may well be worth seeing

 

3. Come Back to Camden

År: 2004

Album: You are the Quarry

– Den låt som bäst påvisar den landsflyktige och titt som tätt Englands-kritiske Morrisseys obotliga anglofili – och den låt som bäst eldar på min! Sagolikt vacker och Englands-romantisk ballad, om skiffergrå skyar, te som smakar Themsen och en kärlek som gick förlorad. Mästerliga You are the Quarrys allra bästa låt.

 

2. Life is a Pigsty

År: 2006

Album: Ringleader of the Tormentors

– En låt som är lika mörk, dov och dramatisk som den är drivande, melodiös och faktiskt ganska rytmisk. ROTT:s mittpunkt (och höjdpunkt) är en låt som, kompromisslöst och utan att sockra, rakt uppochner talar om hur jävligt livet ofta kan vara. Men den erbjuder också en tröst i att trots all djävulskap finns det fortfarande goda chanser att bli förälskad, även om kärleken nödvändigtvis inte är okomplicerad.

ROTT är i mångt och mycket en skiva om sexuell och existentiell pånyttfödelse, och Pigsty är en låt som helt passar in i det temat.

Even now in the final hour
Of my life
I’m falling in love again

 

1. The Never Played Symphonies

År: 2004

Album: Irish Blood, English Heart (singel), senare b-sidesamlingen Swords

– Skimrande klassisk orkestral pop, med Moz i bästa crooner-mode, och med en vemodig sångmelodi av absoluta världsklass. Om att ligga på sin dödsbädd och ångra allt man inte gjort, så till den grad att allt annat, alla som älskat en och stått ut med en, helt överskuggas. Om att de sista sekunderna innan ljuset sväljer en bara kunna tänka på den där som gick förlorad. Bara Morrissey kan göra så här ljuv popmusik av något så fruktansvärt.

En låt som knäckte mig som 19-åring, när jag först hörde den och som än i dag, när helst jag hör den, känns lika stark.

 

***

Spotifylista (innehållande de låtar som finns på Spotify) här.

Fotot hämtat härifrån.

Thåströms album – från sämst till bäst

Thåström_2017_Webb_0

 

Med mindre än en vecka kvar till årets tyngsta albumsläpp levererar jag i kväll den slutgiltiga listan över Thåströms åtta soloalbum. Varsågoda!

8. Thåström

År: 1989

Skivbolag: Mistlur

– Året efter Imperiets uppbrott släpper Thåström sin solodebut. Där Imperiets sista skiva, 1988 års Tiggarens tal, var mörk och stundtals aggressiv är solodebuten gladlynt, ironisk och poppig. Och, dessvärre, kraftigt daterad. Soundet är ofta (men inte alltid) stelt och platt, men det råder ingen egentlig brist på bra låtar. Karenina är till exempel bland det allra vackraste han överhuvudtaget har gjort. Själv ville han bli mer maskinell och hårdare, och bejaka relativt nya influenser som Einstürzende Neubauten. Han lyckades väl inte riktigt med det, men framtiden såg ljus ut…

 

7. Xplodera mig 2000

År: 1991

Skivbolag: Mistlur

– Ett och ett halvt år senare och Thåström bor numera i Amsterdam. Han har kastat sig med huvudet före in i en ny ljudvärld, och pånyttfödd viger han numera sitt musikaliska liv åt industrirock, samplers och syntar.  Xplodera mig 2000 är Thåströms piggaste och hungrigaste album på flera år. Året därpå bildar han Peace, Love & Pitbulls, och under deras fem år tillsammans fördjupar och förfinar han industrilandskapet till fullo.

 

6. Det är ni som e dom konstiga, det är jag som e normal

År: 1999

Skivbolag: Mistlur

– 1999 var Thåström mätt på det maskinella soundet han fördjupat sig i under hela 90-talet. Att sjunga på engelska kändes inte naturligt, och han förstod att han var tvungen att hitta tillbaka till något, till sig själv. Konstiga blev ett slags back-to-basics-album (nypa salt, tack). Här finns låtar som minner om Ebba Grön, och andra som låter som Imperiet hade kunnat låta om de vågat fläska på med gitarrerna. Framförallt lät det väldigt mycket Thåström. Produktionen var kanske inte den bästa, och albumet är inte hans mest dynamiska eller nyanserade, men det är sannolikt ett av hans viktigaste.

 

5. Mannen som blev en gris

År: 2002

Skivbolag: Mistlur

– Om Konstiga är den triumfartade återkomsten är MSBEG dagen efter. Ljudbilden är tyngre och dovare och allting är sotigare, smutsigare, avigare, långsammare. Och det är på MSBEG som Pelle Ossler gör sin storartade (publika) entré i Thåström-världen. Han spelar akustisk gitarr på öppningsspåret Släpp aldrig in dom, men det är på Kaospassageraren, skivans mittpunkt, som han verkligen visar vem han är och varför han är oumbärlig för Thåströms sound för all framtid. Det Thåström oklanderligt förmedlar i låtens geniala text, om människans villkor, om varför vi finns till och kämpar och om hur meningslöst det kan tyckas vara, det förmedlar Ossler lika genialt i sitt gnissliga och kallsvettiga gitarrspel. Sveriges mest uttrycksfulla sångare och textförfattare möter här sin like; Sveriges mest uttrycksfulla gitarrist.

 

4. Skebokvarnsv. 209

År: 2005

Skivbolag: Sonet/Universal

– MSBEG underskattades av skivköpare och kritiker (och sedermera Thåström själv). Det var återigen dags att återuppfinna sig själv och det egna uttrycket. På Skebokvarnsv. 209 är soundet organiskt, där finns ett lugn vi inte hört från Thåström sedan 80-talets ballader, och framförallt är texterna djupt, djupt personliga. Garden är nere. Han är naken och låter oss se rakt genom honom. Han sjunger oförställt och rakt om sin far, gamla vänner som kommit och gått, Ebba Gröns första tid, förlorad (och vunnen) kärlek och om sina barn. Återigen bryter Thåström ny mark, hos sig själv och i svenskt musikklimat.

 

3. Kärlek är för dom

År: 2009

Skivbolag: Sonet/Universal

– Nästan fyra år senare, efter den monumentala framgången med Skebokvarnsvägen (och dess turnéer) var Thåström tillbaka. KÄFD är ”Skebo-erans” motsvarighet till Mannen som blev en gris: en närbesläktad, men tyngre, mörkare och dovare, skiva som följer i kölvattnet av sin omåttligt framgångsrika föregångare. Två år tidigare, 2007, släppte Thåström ihop med Ossler och Niklas Hellberg en skiva som bandet Sällskapet. Sällskapet tar industrimusikens huvudingredienser, drar ner tempot och skapar ett suggestivt musikaliskt skuggspel, och dess dova klanger har påverkat allt Thåström (och Ossler) gjort sedan dess, inte minst just KÄFD. Men trots lysande recensioner, succéartade turnéer och en Grammis för bästa album, är KÄFD inte alls lika allmänt omhuldad som Skebokvarnsv. 209. Det är synd, för det är ett mer dynamiskt album, med, åtminstone soundmässigt, fler lager.

 

2. Beväpna dig med vingar

År: 2012

Skivbolag: Razzia

– Utvecklingen fortsätter (med råge!) på 2012 års bästa album Beväpna dig med vingar. Skebos självbiografiska anslag, KÄFD:s dova klanger och Sällskapets kyla, ambience och suggestiva natur bildar här en väldigt imponerande enhet. Och bättre skulle det bli…

 

1. Den morronen

År: 2015

Skivbolag: Razzia

– Den morronen är en vidareutveckling och förfining av allt Thåström gjort sedan Skebokvarnsv. 209. Det är skivan och uttrycket han hela tiden (medvetet eller omedvetet) jobbade sig fram till. Det är personligt, romantiskt, kyligt, suggestivt, hoppfullt och dovt. Alla adjektiv man kan tänka sig kring Thåström, sammanfört till ett uttryck. Och framförallt är det en skiva utan minsta antydan till dippar eller svagare stunder. Det är enhetligt och jämnt, med gott om höga toppar, från början till slut. Det är resultatet av en konstnär som outtröttligt och utan sinande inspiration sökt och till slut funnit sitt alldeles egna uttryck.

Det blir väldigt spännande att höra hur detta förvaltas på Centralmassivet. De båda singlarna som släppts lovar mycket gott.

***

Där har vi det. Thåströms bästa album från sämst till bäst. Och utan att på förhand veta om det, blev det också en lista i kronologisk ordning. Men det säger väl allt om Thåström? Vem mer än Thåström kan stoltsera med att ständigt utvecklas, ständigt fila vidare på sitt uttryck, aldrig stå still och förnöjsamt sjunka in i fåtöljen?. Ingen. Hos Thåström finns alltid en eld som inte går att släcka, en hunger som inte går att mätta, ett tvivel som måste överkommas. Jag är bara glad och tacksam att jag får lov att se på.

Bäst just nu: augusti 2017, del 2

Processed with Snapseed.
Bäst just nu

 

Det är åter dags att lista de bästa låtarna just nu.

RomeMine

– Tidigare i sommar släppte Rome ett album inspelat live i Berlins berömda Hansa Studio. Klassiskt Rome-material fick nytt liv i angelägna och vitala tagningar. Med på skivan fanns en outgiven låt – Mine. En postpunk-dänga som för tankarna till det brittiska 80-talet.

 

SannhetIndigo Illusion

– Brooklyns Sannhet har gjort ett av årets bästa album. De har skakat av sig mycket av sin death metal-bakgrund och låter, i synnerhet på Indigo Illusion, som om Robert Smith i vredesmod bestämt sig för att göra The Cure till ett instrumentalband. Det är blytungt, det är mörkt, men det är samtidigt melodiskt, vemodigt och mycket atmosfäriskt.

 

ClosenessPersonality Therapy

– Makarna Todd och Orenda Fink (kända från The Faint respektive Azure Ray) debuterade nyligen med sitt nya band, Closeness. Musiken de gör är som en blandning av de nyss nämnda banden; det är elektroniskt och kyligt, precis som The Faint, men låtarna bär samtidigt Azure Rays sorgsna, inbjudande signum. Albumet är mycket bra, och som bäst blir det på avslutaren och tillika titelspåret Personality Therapy – en låt som tonsätter känslan av ensampromenader i vintermörker.

 

ThåströmKörkarlen

– Vi är ett steg närmare Centralmassivet. Nya singeln är kylig och varm, ljus och mörk, om vartannat. Den är också närapå dansant och mer elektronisk än vad vi tidigare hört från Thåström. Läs min längre recension av låten här.

 

Red RiderHuman Race

– Tack vare Pitchforks lysande artikel (och lika lysande, och tillhörande, spellista) om syntens påverkan på den amerikanska folk- och Heartland-rocken på 80-talet, upptäckte jag igår denna pärla. Red Rider är ett kanadensiskt band, som under 80-talet var stora i Kanada, men egentligen ingen annanstans. Human Race är hämtad från tredje albumet, Neruda, från 1983. Det är en väldigt tidstypisk rocklåt, med stora syntar och stora gitarrer, men som tack vare nutida band som The War on Drugs, som hämtat mycket inspiration från just den här typen av rock, låter väldigt modern.

 

Tack, och på återhörande.

Elvis 1935-1977: Jubileumslistan, platserna 10-1 – SISTA LISTAN

1485916151813

 

Det finns mycket att säga om Elvis Presley, men Pierre Hellqvist (eldjsäl, musikguru och chefredaktör för Sveriges bästa musiktidining Sonic) sa det i dag bättre än någon annan:

”Det sägs ibland att han inte betytt något för dagens musik när han i själva verket betytt allt. Den laddade och sexiga korsbefruktningen av svart och vitt, den visuella praktfullheten, mystiken, den utomjordiska utstrålningen, de explosiva liveshowerna. Då har vi inte gått in på rösten…”

Det har nu blivit dags att sammanställa den sista listan i detta topp-40-projekt – platserna 10-1. Elvis tio bästa låtar.

Låt oss börja, och låt oss också minnas denna utomvärdsligt enigmatiska artist, denna sångare och röst som reser sig över alla andra, i dag på dagen 40 år efter hans bortgång.

 

10. Just Pretend

År: 1970

Album: That’s the Way It Is

– Storslagen, utan att tappa ett uns intimitet eller värme – som de flesta av Elvis 70-tals-ballader. Här var dock låtmaterialet på nivå som bara några få andra av dessa ballader kan matcha.

 

9. Love Letters 

År: 1966

Album: Elvis’ Gold Records, vol. 4

– Skrevs ursprungligen 1945 till filmen med samma namn. Spelades också in 1962 av Ketty Lester, men i vanlig ordning sopar Elvis golvet med alla föregångare och gör låten till helt och hållet sin egen. En enkel och sentimental ballad om längtan, med en sångmelodi som utan omvägar borrar sig rakt in i hjärtat. Låten spelades också in i en alternativ, något countryfierad, version 1970. Jag kan inte ärligt säga vilken av dessa jag egentligen föredrar.

 

8. I Believe

År: 1957

Album: Peace in the Valley (EP)

– Denna gospelinspirerade ballad spelades in av en rad sångare och artister, och blev en stor hit för Frankie Laine, 1953. Elvis version hade kunnat göra Karl Marx kristen. Fantastiskt vacker.

 

7. The Girl of My Best Friend

År: 1960

Album: Elvis is Back!

– En poplåt som tål hur många genomlyssningar som helst utan att tappa sin attraktionsförmåga – mycket tack vare den oemotståndliga melodin, Elvis subtila men passionerade sånginsats och låtens perfekta poplängd (runt 2:30). En av de stora höjdpunkterna på Elvis första album efter att ha muckat från det militära i början av 1960.

 

6. Mama Liked the Roses

År: 1969

Album: The Wonder of You (Singel. Bortsett från en återutgivning av Elvis julskiva 1970 skulle det dröja decennier innan den dök upp på en fullängdare, därför hänvisar jag här till singeln den ursprungligen gavs ut på)

– Det sägs att Elvis grät när han först hörde demoversionen av den här låten, och man förstår varför. 1958, blott 23 år gammal, förlorade Elvis den person som tveklöst stod honom närmast – hans mor Gladys. Så denna andaktsfulla och sköra låt, om att mista just en mor och om att hålla hennes minne vid liv, slog förstås an på ett djupt personligt plan. I min mening är det den bästa låten från Memphis-inspelningarna 1969.

 

5. How Great Thou Art

År: 1977

Album: Elvis in Concert

– En av Elvis största stunder – som sångare, som artist, som demonutdrivare – var från början en svensk 1800-tals-psalm. Det, ni. Den översattes först till tyska och ryska, och till engelska först på 40-talet. Elvis spelade in den 1966, till sitt andra gospelalbum (som också fick namnet How Great Thou Art), men det är liveversionerna från 70-talet som verkligen bevisar dess storhet. Särskilt stark är versionen från livealbumet Elvis in Concert, från 1977, inspelat runt åtta veckor innan han dog. Det pratas ofta om att Elvis var slut som artist och sångare vid den här tiden, men How Great Thou Art och…

 

4. Unchained Melody

År: 1977

Album: The Great Performances

– …bevisar motsatsen. Även denna spelades in live 1977, och en version inspelad i början av det året dök upp på vad som skulle bli Elvis sista skiva, Moody Blue, samma år. Elvis spelade låten ensam, sittande vid pianot, och den ultimata versionen, inspelad i juni 1977, hittar man på Youtube (se länk). Han är tydligt märkt av sin dåliga hälsa, men sittande vid pianot är det som att allt det försvinner och han är åter den där naturkraften som blåste in över musikvärlden 21 år tidigare.

 

3. Stay Away

År: 1968

Album: US Male (Singel. Även här skulle det dröja decennier innan den dök upp på någon fullängdare, därför hänvisar jag här till singeln den ursprungligen gavs ut på)

– En vemodig countrypop-låt om att längta tillbaka till ens rötter och till naturen som fostrat en, baserad på den engelska 1500-tals-sången Greensleeves tidlösa melodi. Stay Away introducerades i filmen Stay Away, Joe, från 1968, och blev sedan b-sida till US Male samma år. Sedan glömdes den i stort sett bort, och det är både synd och skam, för maken till genuin och innerlig poplåt finns inte. Melodin och atmosfären gifter sig extremt väl med texten, och innan du vet ordet av sitter du på en stubbe djupt inne i skogen och undrar hur du kom dit.

My dreams are there where the eagle flies
Where the mountain tops seem to touch the sky
The winding streams and the winds that blow
Ask me ”how can you stay away?”

 

2. I’ll Remember You

År: 1966

Album: Spinout

– Elvis vackraste kärleksballad. Ett atmosfäriskt stycke om längtan och saknad, och hopp om återförening. Och precis som i fallet med Stay Away är symbiosen mellan musik, melodi, atmosfär och text alldeles perfekt. Låten förflyttar dig till en annan plats och en annan tid, och man gör bäst i att bara åka med, för det är en särdeles vacker plats.

 

1. An American Trilogy

År: 1972

Album: An American Trilogy (Singel. Just singelversionen av låten inkluderades aldrig på någon fullängdare förrän efter Elvis död, därför hänvisar jag här till singeln den ursprungligen gavs ut på)

– Hur väljer man egentligen vilken Elvis-låt som egentligen är bäst? Det är faktiskt inte så svårt. En stunds självrannsakan leder en fram till rätt beslut. Vilken låt slår an hårdast? Vilken låt återvänder man oftast till? Vad säger låten till en? Vad säger den om en? I mitt fall heter låten An American Trilogy. Den spelades aldrig in i studio, men flera liveversioner från 70-talet finns. En av dessa släpptes som singel 1972. Låten är ett medley bestående av folk- och spiritual-sångerna Dixie, All My Trials och Battle Hymn of the Republic. Den visar upp Elvis i all sin oerhörda kraft som sångare och som uttolkare, och som kärl vari hundratals år av folk- och gospelmusik obehindrat flödar fram. Man hör och känner hela Elvis väsen i American Trilogy. Man hör den fattiga uppväxten i småstaden Tupelo, man hör utanförskapet som ungdom i Memphis, man hör framgångarna och råstyrkan från de tidiga åren som artist, och man hör motgångarna och kampen som vid den här tiden, 1972, egentligen bara hade börjat.

So hush little baby
Don’t you cry
You know your daddy’s bound to die
But all my trials, Lord will soon be over

 

Och där var det över. Elvis 40 bästa låtar samlade och rankade. En sammanställd Spotifylista med alla låtar hittar ni här.
 Tack till Elvis för outsinlig tröst och inspiration, och till min mor som en gång i tiden introducerade honom för mig.

Elvis 1935-1977: Jubileumslistan, platserna 20-11

118234983

Efter ett litet uppehåll har det nu åter blivit dags för en ny Elvis-lista. Och nu börjar det bli verkligt spännande – vi är framme vid topp 20. I dag avhandlas alltså platserna 20-11, och på onsdag, den 16:e augusti, på dagen 40 år sedan Elvis gick bort, släpps sista listan. Men nu 20-11:

 

20. One Broken Heart for Sale

År: 1963

Album: It Happened at the World’s Fair

– Ännu en stark kandidat i kategorin ”Grymma soundtrack-låtar”. Denna oemotståndliga popdänga från 1963, signerad den smått geniale Otis Blackwell, hördes för första gången i filmen It Happened at the World’s Fair. Versionen i filmen är något längre än den som släpptes på soundtracket och som singel.

En kriminellt förbisedd poppärla, som antagligen bara de mest inbitna Elvis-fans känner till och tycker om, men som förtjänar så mycket mer.

 

19. (There’ll be) Peace in the Valley (For Me)

År: 1957

Album: Peace in the Valley (EP)

– En av många gospellåtar inspelade av Elvis som borde tilltala även de mest radikala ateister. Klockorna stannar, alla problem sköljs bort.

 

18. Heartbreak Hotel

År: 1956

Album: Elvis’ Golden Records

– 23 år innan Bela Lugosi’s Dead sår Elvis (och låtskrivarna Mae Boren Axton och Tommy Durden) de första fröerna till vad som ska komma att bli gothrock, i denna kolsvarta, bluesiga låt om ett ställe dit bara de allra mest förtvivlade hittar (och aldrig lämnar). Ett ställe man går till när allt hopp runnit ifrån en och man är alldeles ensam. Heartbreak Hotel, längst ner på Lonely Street.

Elvis första singel för RCA.

 

17. Suspicious Minds

År: 1969

Album: Worldwide 50 Gold Award Hits Volume 1

– Svartsjuka har aldrig avhandlats lika effektivt som i den här soul-urladdningen, och ingen hade kunnat göra det bättre än Elvis. Den största och mest framgångsrika låten från Elvis omhuldade Memphis-sessioner 1969. Tillhör de mest ikoniska inspelningarna i Elvis hela kanon.

 

16. I Was the One

År: 1956

Album: For LP Fans Only

– B-sidan till Heartbreak Hotel. En doo-wop-doftande ballad om förlorad kärlek, och bland de tidigaste exemplen på den stora sångaren Elvis. Enastående sånginsats från en blott 21-årig Elvis.

 

15. (Marie’s the Name) His Latest Flame

År: 1961

Album: Elvis Golden Records, vol. 3

– En poppig rocklåt eller rockig poplåt? Förmodligen det sistnämnda, men vem bryr sig? En sagolikt bra låt är det, och man hör hur Elvis och bandet älskar denna berättelse om mannen som träffar på en gammal vän och snart inser att de är förälskade i samma kvinna. Djup olycka uppstår, förstås, men det hörs inte någonstans. Låten är pur popglädje, anno tidigt 60-tal.

Ps: Även The Smiths cover rekommenderas. Återfinns på livealbumet Rank, från 1988.

 

14. Make the World Go Away

År: 1971

Album: Elvis Country

– En countryballad sjungen på ett sätt som blåser skallen av vedermödorna som tynger en, och är samtidigt len som balsam för själen.

 

13. We Can Make the Morning

År: 1972

Album: Elvis Now

– Som musiknörd har jag många nördiga önskedrömmar. Att ha fått vara med i studion när Elvis spelade in den här, är en av dem. Här spränger han taket med sin röst och reser sig 30 meter upp i luften, högt över alla konkurrenter.

 

12. Always on My Mind

År: 1972

Album: Separate Ways

– Inspelad nära inpå skilsmässan med Priscilla, och man hör sorgen i rösten, om man så bara lyssnar flyktigt. För sådan var han, Elvis. Han kanske inte vara någon låtskrivare, men han la ner varje uns av sin själ i sina låtar och oavsett vad han sjöng om så trodde man honom. I fallet med Always on My Mind var det särskilt lätt att tro honom.

 

11. Can’t Help Falling in Love (live 1970)

År: 1970

Album: That’s the Way It Is: Deluxe Edition

Originalversionen, från Blue Hawaii, är jättefin, men det är liveversionerna från 70-talet, speciellt de som återfinns på That’s the Way It Is-boxen, som verkligen är något alldeles särskilt. Stråkarna, hur Elvis leker med sångmelodin, urladdningen mot slutet. Han avslutade så gott som varje konsert med den här låten, men det finns inte en version jag har hört där han inte ger allt. Och man får gåshud varje gång.

 

 

Bild hämtad härifrån.