Morrissey: 2000-talets 20 bästa låtar

Morrissey2017_CreditHamishBrown

 

I en tid då ingen hyllar Morrissey, och mediala kontroverser, hans vacklande hälsa och inställda konserter överskuggar det faktum att han nyss faktiskt släppt ett ganska bra album, väljer jag att sticka ut hakan och oförblommerat hylla honom – denna artist och människa som ihop med Thåström hållit mig i schack de senaste 17 åren. Jag väljer att fokusera på hans 2000-tal därför att det har varit en tid då han gått från att vara allas älskling till en av musikvärldens mest utskällda, och en tid då kontroverser alltför ofta tagit fokus från hans musik. Det sistnämnda skulle man kunna skylla på honom själv och då peka på saker han sagt (eller påståtts ha sagt) i intervjuer, på de många inställda konserter och turnéer som kantat hans karriär de här senaste åren eller påstå att materialet han spelat in och släppt under 2000-talet varit för ojämnt. Men hur man än vrider och vänder på det kan och bör man inte glömma bort det stora antalet fantastiska låtar han skänkt oss sedan comebacken 2004. Nedan följer en lista över de 20 bästa av dessa.

 

20. Good Looking Man About Town

År: 2006

Album: You Have Killed Me (singel), senare b-sidesamlingen Swords

– Rädsla för och samtidigt avsaknad av fysisk kärlek, till tonerna av driven rock, smakfullt (och måttligt) inspirerad av österländska tongångar.

 

19. You Have Killed Me

År: 2006

Album: Ringleader of the Tormentors

– 2004, sju år efter förra albumet Maladjusted, gjorde Moz storstilad comeback. 2005 höll han låg profil, flyttade till Rom och spelade där in uppföljaren till comeback-plattan You are the Quarry, Ringleader of the Tormentors. Och så i mars 2006 kom första singeln – den formidabla och lynniga poplåten You Have Killed Me, skriven ihop med den då nya gitarristen i Morrissey-bandet, Jesse Tobias.

Färgad av sin nya hemort strösslar han texten om sexuellt uppvaknande med referenser till italiensk 1900-talsfilm och likställer sig själv bl.a. med den skandalomsusade regissören och poeten Pier Paolo Pasolini och sitt kärleksobjekt med dennes förstlingsverk Accattone från 1961. Lysande.

 

18. I’ll Never Be Anybody’s Hero Now

År: 2006

Album: Ringleader of the Tormentors

– En fin ballad, skriven ihop med Alain Whyte, om att helt tappa tron på sig själv. Här ser Moz sig som ett spöke. De som borde älska honom kliver rakt igenom honom och han inser att han aldrig mer kommer vara någons hjälte eller älskade igen. På många sätt klassisk Moz, men det är bara positivt.

 

17. I’m Playing Easy to Get

År: 2004

Album: Osläppt. Spelades in under en radio-session med BBC 2004.

– En ganska rak poprock-låt, men ack vad bra. En innerlig sångmelodi och en varm text om att släppa på fasaderna och i stället bara omfamna kärleken som stirrar en i ögonen.

Don’t waste time with snappy conversations
I’m yours
everyone knows…I’m yours.

 

16. Smiler With Knife

År: 2014

Album: World Peace is None of Your Business

– 2014 års återkomst, fem år efter Years of Refusal, blev kortlivad. Blott veckor efter comebackalbumet World Peace is None of Your Business hade släppts hamnade Morrissey i en (olöslig) tvist med skivbolaget Harvest, kontraktet revs och Morrissey drog in skivan. Albumet är långt ifrån hans bästa verk, men innehåller några guldkorn. Ett av dessa är balladen Smiler With Knife, skriven ihop med Jesse Tobias. Texten, om dödsångest, livsleda och kärlekslöshet är fenomenalt bra, men allra bäst är det lilla gitarrplinket som först dyker upp runt 1:20 in i låten och sedan igen med mer kräm runt 2:30 och 3:40. Så melodiskt, och även så skört och melankoliskt.

 

15. I’m Not Sorry

År: 2004

Album: You are the Quarry

– Vid tidpunkten för YATQ bodde Morrissey i Los Angeles sedan sex-sju år, och precis som en rad andra låtar på skivan är I’m Not Sorry dränkt i Kalifornien-sol. Den är mellow, och varm, och Moz sjunger tillbakalutat om sin comeback, om tillvarons spel och om pressen på honom.

 

14. Sweetie Pie

År: 2006

Album: I Just Want to See the Boy Happy (singel), senare b-sidesamlingen Swords

– Det mest experimentella och avantgardistiska som den musikaliskt ganska konservative Morrissey någonsin gjort. Morrisseys nakna text om olycklig och omöjlig kärlek körs genom förvridna ljud som inte låter som någonting man är van vid i Moz-världen och som lyssnare lämnas man initialt både imponerad och konfunderad. Skriven ihop med dåvarande keyboardisten Michael Farrell.

 

13. You Were Good in Your Time

År: 2009

Album: Years of Refusal

– På Years of Refusals enda ballad sjunger Morrissey från ett fans perspektiv till sin åldrade idol, och sätter (som vanligt) ord på det man som Morrissey-fan ofta känner:

You made me feel less alone
You made me feel not quite so
Deformed, uninformed and hunchback

Texten fungerar som en uppföljare till The Smiths klassiker Rubber Ring, där Moz sjunger om att vi fans inte ska glömma honom när vi vuxit upp och blivit lyckliga. I YWGIYT har idolen ifråga åldrats och ligger nu på dödsbädden. Han avtackas hjärtligt och slussas sedan vidare till andra sidan.

En mycket gripande och faktiskt ganska kuslig låt.

 

12. One Day Goodbye Will Be Farewell

År: 2009

Album: Years of Refusal

Morrissey påstår här att han ingenting har att ge någon, ingenting att sälja någon. Och livet – det kan när som helst ta slut, så ta vara på det. Allt detta förmedlas till tonerna av melodiös och rusande popmusik signerad Boz Boorer, i vad som mycket väl kan vara YOR:s bästa låt.

 

11. I Bury the Living

År: 2017

Album: Low in High School

– Börjar som en kolsvart och hänsynslös antikrigs-dräpa, där den enskilda soldaten, med sitt människohat och sin blinda patriotism, ges uppfriskande mycket ansvar för de vidrigheter en nation begår i krig. Men soldaten dör, och låten går in i ett Bowie-anno-tidigt-70-tal-aktigt music hall-parti, för att sedan mynna ut i ett trallande som är så bräckligt, men så melodiskt fulländat att klockorna och hjärtat hotar att stanna.

 

10. Irish Blood, English Heart

År: 2004

Album: You are the Quarry

– Våren 2004 sparkade Morrissey in dörren med den stenhårda och kompromisslösa Irish Blood, English Heart. Han hade varit borta i sju år och det var dags att ta tillbaks tronen. Sättet han gjorde det på är ytterst övertygande. Med hjälp IBEH:s musikaliska råstyrka sätts belackare på plats och kungahuset och makthavarna spottas på. 2004 var Morrisseys år och det var med IBEH allting började.

 

9. I Have Forgiven Jesus

År: 2004

Album: You are the Quarry

– I denna midtempo-klassiker, skriven ihop med Alain Whyte, ställs självaste Jesus till svars för den vacklande katoliken Morrisseys livslånga olycka. I en av sina bästa texter konfronterar han Jesus och frågar:

Why did you give me so much love in a loveless world,
When there is no one I can turn to
To unlock all this love?
And why did you stick in self deprecating bones and skin?
Jesus, do you hate me?

Det är genialt och det är djupt rörande.

 

8. I’m Not a Man

År: 2014

Album: World Peace is None of Your Business

Morrissey har alltid varit mer genusmedveten än han får cred för, och detta blev han långt innan det blev coolt. Klassiska mansroller och machismo-manér har han alltid föraktat, men det är först med I’m Not a Man från 2014 som han utan omsvep och symbolik ägnar en hel låt om det. Här radas den ena mansklyschan upp efter den andra, för att sedan förskjutas.

Don Juan, picaresque
Wife-beater vest
Cold hand, ice man
Warring caveman
Well if this is what it takes to describe
I’m not a man

En fantastiskt viktig låt, helt rätt i tiden, som borde lyftas fram i fler sammanhang.

 

7. Home is a Question Mark

År: 2017

Album: Low in High School

–  Home is a Question Mark är episk, självlysande, svävande pop av klassiskt Moz-snitt, om hans eviga rotlöshet. Lyfter under sista minuten mot skyarna för att aldrig någonsin komma ner igen. Det är rent hänförande.

 

6. My Dearest Love

År: 2008

Album: All You Need Is Me (singel), senare på b-sidesamlingen Swords

– Mörk, mullrig ballad om längtan efter en kärlek som aldrig kommer och efter ett drömmarnas land, där alla ensamma outcasts äntligen kan känna samhörighet. Mycket starkt kontrasterande mot a-sidans (uppkäftiga) klumpfots-rock.

 

5. Forgive Someone

År: 2014

Album: World Peace is None of Your Business (Bonus Disc)

– Med CD-utgåvan av WPINOYB följde en bonusskiva med sex stycken extraspår. Två av dessa, Scandinavia och Art Hounds, hade spelats live de föregående åren, och resterande fyra var helt nya. Samtliga låtar var knäckande bra, och utklassade merparten av originalalbumet med sin tidlösa popkänsla, starka melodier och personliga texter. Bäst av dessa är den varma och melodiska Forgive Someone, där den annars ganska oförlåtande och kärva Morrissey medger att det är lättare att hålla hårt på principer och vara tjurskallig än att göra det nobla och förlåta.

 

4. The Public Image

År: 2004

Album: I Have Forgiven Jesus (singel)

–  En av få b-sidor från åren 2004-2009 som inte kom med på den annars oumbärliga b-side-samlingen Swords, som släpptes hösten -09. Också en av Morrisseys allra bästa b-sidor, överhuvudtaget. Skriven ihop med Boz Boorer, och med en sångmelodi av yppersta klass, är detta en djupt drabbande låt om yta, image och om hur man skyler sig med fasader i kampen för överlevnad. Texten är skriven med Morrisseys klassiska och oklanderliga wit:

What you see is what you get
And what you get may well be worth seeing

 

3. Come Back to Camden

År: 2004

Album: You are the Quarry

– Den låt som bäst påvisar den landsflyktige och titt som tätt Englands-kritiske Morrisseys obotliga anglofili – och den låt som bäst eldar på min! Sagolikt vacker och Englands-romantisk ballad, om skiffergrå skyar, te som smakar Themsen och en kärlek som gick förlorad. Mästerliga You are the Quarrys allra bästa låt.

 

2. Life is a Pigsty

År: 2006

Album: Ringleader of the Tormentors

– En låt som är lika mörk, dov och dramatisk som den är drivande, melodiös och faktiskt ganska rytmisk. ROTT:s mittpunkt (och höjdpunkt) är en låt som, kompromisslöst och utan att sockra, rakt uppochner talar om hur jävligt livet ofta kan vara. Men den erbjuder också en tröst i att trots all djävulskap finns det fortfarande goda chanser att bli förälskad, även om kärleken nödvändigtvis inte är okomplicerad.

ROTT är i mångt och mycket en skiva om sexuell och existentiell pånyttfödelse, och Pigsty är en låt som helt passar in i det temat.

Even now in the final hour
Of my life
I’m falling in love again

 

1. The Never Played Symphonies

År: 2004

Album: Irish Blood, English Heart (singel), senare b-sidesamlingen Swords

– Skimrande klassisk orkestral pop, med Moz i bästa crooner-mode, och med en vemodig sångmelodi av absoluta världsklass. Om att ligga på sin dödsbädd och ångra allt man inte gjort, så till den grad att allt annat, alla som älskat en och stått ut med en, helt överskuggas. Om att de sista sekunderna innan ljuset sväljer en bara kunna tänka på den där som gick förlorad. Bara Morrissey kan göra så här ljuv popmusik av något så fruktansvärt.

En låt som knäckte mig som 19-åring, när jag först hörde den och som än i dag, när helst jag hör den, känns lika stark.

 

***

Spotifylista (innehållande de låtar som finns på Spotify) här.

Fotot hämtat härifrån.

Annonser

Bäst just nu: november 2017, del 1

Attachment-1-16

Temperaturen rasar, lervällingen har förärats evigt liv. Vad mer finns det att göra än att dricka julöl och lyssna på lugnande, svärtade ljud? Ljud såsom dessa:

Fever RayRed Trails

Fever Ray gjorde oväntad comeback för några veckor sedan, och det med en jättebra skiva (läs min recension på Zero Magazine här). Lite tuffare än sist, lite lekfullare, men inte utan mörker. Och det är skivans mörkare stunder som känns allra hetast. Ett av de mäktigaste numren heter Red Trails. Ett elektroniskt stämningsstycke kryddat med mardrömsstråkar, om en omöjlig kärleksrelation. Hänförande.

 

ThåströmNatten för det här

– På Centralmassivet ger Thåström elektroniken mer spelutrymme än på någon annan av soloskivorna. Tydligast blir det på avslutande spåret, den meditativa Natten för det här. Ett fräsande ambientnummer om att dra sig undan, andas, ladda om. En stilla hymn om det mest nödvändiga i livet, som inte hade låtit alldeles tokig på Sällskapets Nowy Port. Och är det att hoppas på för mycket, att han spelar den på Cirkus den 27:e?

 

SvartsinnDoubt as sin (Nietzsches lament)

– Svartsinns första album i eget namn på åtta år, Mörkrets variabler, är ett av årets bästa dark ambient-album. En av höjdpunkterna är den massiva, hänsynslösa kolossen Doubt as Sin. Den rullar sakta fram som ett kolsvart rymdskepp och täcker varje möjlig spricka i höstmolnen. Otroligt mäktig drone från en av genrens allra bästa.

 

RottenheimGlass Ocean

– Sekunder in i Stockholmsbandets första släpp, låten Glass Ocean, hör man att det är något särskilt på gång. Lika delar atmosfärisk och vemodig 00-tals-pop, lika delar eterisk Cocteau Twins-goth skapar ett sagolikt vackert stycke musik. Öronen förälskas, hjärtat brister. Ser fram emot att följa dessa.

 

CursiveAm I Not Yours?

– Listans oldie är också månadens återupptäckt. Cursive bildades i Omaha, NE i mitten av 90-talet av Tim Kasher, Steve Pedersen och Matt Maginn och var ett av de allra första banden på den numera legendariska Omaha-labeln Saddle Creek. De är ett av de mest betydelsefulla banden för mig de senaste tio åren.

Cursive började som ett ganska traditionellt och tidstypiskt emo/post-hardcore band (om än exceptionellt begåvade i både text och musik, mycket tack vare den geniale Tim Kasher), men så 2001 tog de in en cellist i bandet, och började göra musik som än i dag hör till den bästa de gjort. PÄRLAN bland dessa pärlor är ett EP-spår från 2002: svartsjukeexorcismen Am I Not Yours. Just svartsjuka är något som Tim Kasher skrivit hyllmeter om: i Cursive, i sitt andra band The Good Life, och som soloartist. Men sällan har det gröna monstret slitit och skurit i honom så furiöst som här.

Who’s your school friend?
He left you some messages
He’d love to see you again
Thinks your ideas are brilliant and
Since you’ve been going out for coffee with him lately
Is he a pretty good looking guy?

Låtens komposition illustrerar svartsjukekänslorna på bästa sätt. Verserna är vemodiga och andas tvivel och rädsla för förlust, men i refrängen stegras allt till ett vredesutbrott där Tim kräver att få veta: am I not yours? För att sedan sedan konstatera att nej, I am not yours. Och cellisten Gretta Cohn accentuerar detta jättebra. I verserna spelar hon följsamt och varmt, för att sedan i refrängerna och ju längre låten lider verkligen ta ut svängarna och plocka fram de mest febriga toner och ljud hon kan hitta.

Am I Not Yours är inte bara Cursives bästa låt, det är en av de allra bästa låtarna som Tim Kasher överhuvudtaget har skrivit, och att återupptäcka den har varit en av månadens starkaste musikupplevelser.

Thåströms album – från sämst till bäst

Thåström_2017_Webb_0

 

Med mindre än en vecka kvar till årets tyngsta albumsläpp levererar jag i kväll den slutgiltiga listan över Thåströms åtta soloalbum. Varsågoda!

8. Thåström

År: 1989

Skivbolag: Mistlur

– Året efter Imperiets uppbrott släpper Thåström sin solodebut. Där Imperiets sista skiva, 1988 års Tiggarens tal, var mörk och stundtals aggressiv är solodebuten gladlynt, ironisk och poppig. Och, dessvärre, kraftigt daterad. Soundet är ofta (men inte alltid) stelt och platt, men det råder ingen egentlig brist på bra låtar. Karenina är till exempel bland det allra vackraste han överhuvudtaget har gjort. Själv ville han bli mer maskinell och hårdare, och bejaka relativt nya influenser som Einstürzende Neubauten. Han lyckades väl inte riktigt med det, men framtiden såg ljus ut…

 

7. Xplodera mig 2000

År: 1991

Skivbolag: Mistlur

– Ett och ett halvt år senare och Thåström bor numera i Amsterdam. Han har kastat sig med huvudet före in i en ny ljudvärld, och pånyttfödd viger han numera sitt musikaliska liv åt industrirock, samplers och syntar.  Xplodera mig 2000 är Thåströms piggaste och hungrigaste album på flera år. Året därpå bildar han Peace, Love & Pitbulls, och under deras fem år tillsammans fördjupar och förfinar han industrilandskapet till fullo.

 

6. Det är ni som e dom konstiga, det är jag som e normal

År: 1999

Skivbolag: Mistlur

– 1999 var Thåström mätt på det maskinella soundet han fördjupat sig i under hela 90-talet. Att sjunga på engelska kändes inte naturligt, och han förstod att han var tvungen att hitta tillbaka till något, till sig själv. Konstiga blev ett slags back-to-basics-album (nypa salt, tack). Här finns låtar som minner om Ebba Grön, och andra som låter som Imperiet hade kunnat låta om de vågat fläska på med gitarrerna. Framförallt lät det väldigt mycket Thåström. Produktionen var kanske inte den bästa, och albumet är inte hans mest dynamiska eller nyanserade, men det är sannolikt ett av hans viktigaste.

 

5. Mannen som blev en gris

År: 2002

Skivbolag: Mistlur

– Om Konstiga är den triumfartade återkomsten är MSBEG dagen efter. Ljudbilden är tyngre och dovare och allting är sotigare, smutsigare, avigare, långsammare. Och det är på MSBEG som Pelle Ossler gör sin storartade (publika) entré i Thåström-världen. Han spelar akustisk gitarr på öppningsspåret Släpp aldrig in dom, men det är på Kaospassageraren, skivans mittpunkt, som han verkligen visar vem han är och varför han är oumbärlig för Thåströms sound för all framtid. Det Thåström oklanderligt förmedlar i låtens geniala text, om människans villkor, om varför vi finns till och kämpar och om hur meningslöst det kan tyckas vara, det förmedlar Ossler lika genialt i sitt gnissliga och kallsvettiga gitarrspel. Sveriges mest uttrycksfulla sångare och textförfattare möter här sin like; Sveriges mest uttrycksfulla gitarrist.

 

4. Skebokvarnsv. 209

År: 2005

Skivbolag: Sonet/Universal

– MSBEG underskattades av skivköpare och kritiker (och sedermera Thåström själv). Det var återigen dags att återuppfinna sig själv och det egna uttrycket. På Skebokvarnsv. 209 är soundet organiskt, där finns ett lugn vi inte hört från Thåström sedan 80-talets ballader, och framförallt är texterna djupt, djupt personliga. Garden är nere. Han är naken och låter oss se rakt genom honom. Han sjunger oförställt och rakt om sin far, gamla vänner som kommit och gått, Ebba Gröns första tid, förlorad (och vunnen) kärlek och om sina barn. Återigen bryter Thåström ny mark, hos sig själv och i svenskt musikklimat.

 

3. Kärlek är för dom

År: 2009

Skivbolag: Sonet/Universal

– Nästan fyra år senare, efter den monumentala framgången med Skebokvarnsvägen (och dess turnéer) var Thåström tillbaka. KÄFD är ”Skebo-erans” motsvarighet till Mannen som blev en gris: en närbesläktad, men tyngre, mörkare och dovare, skiva som följer i kölvattnet av sin omåttligt framgångsrika föregångare. Två år tidigare, 2007, släppte Thåström ihop med Ossler och Niklas Hellberg en skiva som bandet Sällskapet. Sällskapet tar industrimusikens huvudingredienser, drar ner tempot och skapar ett suggestivt musikaliskt skuggspel, och dess dova klanger har påverkat allt Thåström (och Ossler) gjort sedan dess, inte minst just KÄFD. Men trots lysande recensioner, succéartade turnéer och en Grammis för bästa album, är KÄFD inte alls lika allmänt omhuldad som Skebokvarnsv. 209. Det är synd, för det är ett mer dynamiskt album, med, åtminstone soundmässigt, fler lager.

 

2. Beväpna dig med vingar

År: 2012

Skivbolag: Razzia

– Utvecklingen fortsätter (med råge!) på 2012 års bästa album Beväpna dig med vingar. Skebos självbiografiska anslag, KÄFD:s dova klanger och Sällskapets kyla, ambience och suggestiva natur bildar här en väldigt imponerande enhet. Och bättre skulle det bli…

 

1. Den morronen

År: 2015

Skivbolag: Razzia

– Den morronen är en vidareutveckling och förfining av allt Thåström gjort sedan Skebokvarnsv. 209. Det är skivan och uttrycket han hela tiden (medvetet eller omedvetet) jobbade sig fram till. Det är personligt, romantiskt, kyligt, suggestivt, hoppfullt och dovt. Alla adjektiv man kan tänka sig kring Thåström, sammanfört till ett uttryck. Och framförallt är det en skiva utan minsta antydan till dippar eller svagare stunder. Det är enhetligt och jämnt, med gott om höga toppar, från början till slut. Det är resultatet av en konstnär som outtröttligt och utan sinande inspiration sökt och till slut funnit sitt alldeles egna uttryck.

Det blir väldigt spännande att höra hur detta förvaltas på Centralmassivet. De båda singlarna som släppts lovar mycket gott.

***

Där har vi det. Thåströms bästa album från sämst till bäst. Och utan att på förhand veta om det, blev det också en lista i kronologisk ordning. Men det säger väl allt om Thåström? Vem mer än Thåström kan stoltsera med att ständigt utvecklas, ständigt fila vidare på sitt uttryck, aldrig stå still och förnöjsamt sjunka in i fåtöljen?. Ingen. Hos Thåström finns alltid en eld som inte går att släcka, en hunger som inte går att mätta, ett tvivel som måste överkommas. Jag är bara glad och tacksam att jag får lov att se på.