Bäst just nu: oktober 2017, del 1

Attachment-1-13

 

Mitt i denna intensiva musikhöst vaskar vi fram dessa fem guldkorn.

 

ThåströmLåt det goda

– Den låt från Centralmassivet som växt snabbast och mest. Vid första genomlyssningen tänkte jag ”vafan är det här för bredbent riffrock?” och kände att den tveklöst var plattans svagaste spår. Men redan vid andra och tredje lyssningen hörde jag nya grejer. Jag hörde Iggy Pop, en av Thåströms mest(?) betydelsefulla husgudar. Jag hörde bluesen, smutsen och kåtheten. Och så texten förstås (med en referens till alla tiders bästa låt), där skarp självkritik varvas med en önskan om att textens objekt har skapat något vackert av sitt liv och att han/hon låter det goda i livet rulla.

 

Liam GallagherAll My People/All Mankind

– Liam har äntligen släppt sitt soloalbum, och även om det inte är riktigt så bra som de tre förträffliga singlarna lovade så är det ändå ett genomarbetat och stabilt album. Ännu bättre hade det blivit om de tre bonuslåtarna (som endast finns digitalt och på cd) kommit med på albumet. De är nämligen vassare än mycket av det övriga materialet.  All My People/All Mankind är en av dessa låtar: en midtempo-pärla där belackare sätts på plats och allierade hyllas. Lysande.

 

InadeAltar to the Unknown

–  En relativt ny upptäckt (som egentligen förtjänar ett eget inlägg). Blytung, drone-ig dark ambient från Leipzig. Malande, dunkande, tryckande. Som att skickas ut i rymden.

 

My Sad Captains Don’t Listen To Your Heart

– Såhär ska indiepop göras. Londonbandet My Sad Captains vet att det framgångsrika receptet stavas jangly gitarr, knäckande melankolisk melodislinga, harmonier och atmosfärisk produktion. Ypperligt!

 

Deutsch Nepal Menage A Troi…Cent

– På 2006 års album Erotikon gick Peter Andersson till stor del ifrån dark ambient-stuket som i mångt och mycket präglat hans skivor sedan starten som soloartist i början av 90-talet. Men på albumhöjdpunkten Menage A Troi…Cent visar Peter återigen var dark ambient-skåpet ska stå. Låten är stundtals suggestiv och smygande, stundtals ett ljudbaserat överfall på lyssnaren, med stenhård perkussion och kusliga loopar. Mycket imponerande.

 

Ha det gott tills nästa gång.

Annonser

Bäst just nu, juni 2017

Attachment-1-2

Fem låtar att lyssna lite extra på.

ThåströmUtanför Old Point Bar

– I slutet av september kommer Centralmassivet, i början av september släpps nästa singel (som fått namnet Körkarlen, efter en film av Victor Sjöström och en berättelse av Selma Lagerlöf). Tills dess får vi hålla till goda med den här spoken word- och industrigospel-dängan. Och det gör vi ju så gärna.

Liam GallagherWall of Glass

– Äntligen. Och den lever upp till förväntningarna. I believe the resurrection’s on.

ChromaticsShadow

– En av många bra saker med nya Twin Peaks är den fantastiska musiken. Chromatics nya singel är det starkaste exemplet. Vemodig, atmosfärisk drömpop som gjord för The Bang Bang Bar och de dimmiga skogarna uppe i nordväst.

Mount EerieEmptiness, pt. 2

– Förra sommaren gick Phil Elverums fru bort i cancer. Likt Nick Caves senaste album, Skeleton Tree, är Mount Eeries senaste alster, A Crow Looked at Me, en reflektion över död, förlust och saknad. Men där Cave använde sig av metaforer är Phil Elverum ständigt brutalt rak och okonstlad. Döden är inget att sjunga om, gör han klart tidigt på skivan. Inget att göra konst utav. Den är meningslös och smärtsam. There is nothing to learn, her absence is a scream saying nothing, sjunger han sedan i Emptiness, pt. 2.

Songs: OhiaMighty Like Love, Mighty Like Sorrow

– Och slutligen ett äldre bidrag. Jason Molina gjorde musik i flera olika konstellationer. Mest känd är han för projektet Songs: Ohia, som släppte skivor mellan 1997 och 2003. Jag återkommer ständigt till Molina. Till hans varma, ensliga röst. Till hans texter, som trots sitt mörker alltid är trösterika och hoppfulla. Till hans musik som lika ofta är kärv som den är melodisk och varm.  Jason Molina slog aldrig igenom på riktigt. I mars 2013, nio månader innan sin 40-årsdag, dog han ensam i sin lilla lägenhet i Indianapolis. En vidrig orättvisa och en hopplös förlust. Jason Molina tillhör de allra största gåvorna som musikgudarna någonsin har skänkt oss. Denna låt är bara ett litet exempel på detta.

 

Fotot taget och redigerat av mig.

Recension: Liam Gallagher – Wall of Glass

Attachment-1

 

I kväll, klockan 20:30 svensk tid, stod världen stilla. Liam Gallagher släppte då lös sin debutsingel, Wall of Glass, som soloartist, live på brittisk radio. Förväntningarna hade varit skyhöga. Vad skulle vi få?

Vi fick ingen vårig, folkrockig och akustisk kärleksvisa likt Songbird, ingen lennonsk och mörk psykedelia likt Born on a Different Cloud. Inte heller någon rå, explosiv rock’n’roll-rökare likt Man of Misery eller Ain’t Got Nothin’. Vad vi fick var en välproducerad pop-rock-dänga med bluesinfluenser, ett sjujäkla driv och en jättebra och konfrontativ text, och en fantastisk sångmelodi i verserna. Liam, som ofta fått kritik för sin röst de senaste åren, sjunger dessutom bättre än på mycket länge. Röstläget är balanserat, id:t är självlysande och han låter väldigt avslappnad.

Han är sin generations klarast lysande rockstjärna. Han är en av de allra största i min bok. Och han är tillbaka. Äntligen.

I believe the resurrection’s on.

 

Lyssna på Wall of Glass på Spotify, köp den på iTunes, se videon på YouTube. Och kom ihåg att köpa albumet As You Were i oktober.

***

Tonight at 7:30 BST, the world stood still, as Liam Gallagher let his debut solo single loose on the world, live on BBC Radio 1. The expectations had been sky high. What would we be getting?

We didn’t get a spring-y, folky, acoustic love song like Songbird. Nor did we get a lennonesque dark psychedelic number like Born on a Different Cloud. Nor a raw, explosive rocker like Man of Misery or Ain’t Got Nothin’. What we did get was a nicely produced pop-rocker with bluesy influences, a hell of a stomp and drive, great confrontative lyrics and an amazing vocal melody during the verses. Liam, whose voice often has been criticized over the last few years, is also singing better than he has in a long time. His voice is balanced, instantly recognizable and he sounds very relaxed.

He is his generation’s brightest shining rock star. He is one of the greatest in my book. And he is back. Finally.

I believe the resurrection’s on.

 

Listen to Wall of Glass on Spotify, buy it on iTunes and watch the video on YouTiube. And be sure to buy the album As You Were when it’s released in October.