Årets bästa…låtar

Attachment-1-22

 

Vi är vid årets slut, och det är dags att publicera de riktigt tunga listorna. Vi börjar med årets 20 bästa låtar. Nerifrån och upp. Varsågoda.

 

20. Mick JaggerEngland Lost

– I somras dök Mick Jagger plötsligt upp igen, med det fräschaste materialet han skrivit på Gud vet hur länge. En urbrittisk och syrlig kommentar till Brexit och ett gung som måste göra självaste Paul Weller avundsjuk.

 

19. Phoebe Bridgers Funeral

– Folkhimlens senaste stjärna är en av dess just nu starkast lysande. Bridgers debut släpptes i höstas och är full av skör vemodsfolk som för tankarna till Conor Obersts och Elliott Smiths mest introspektiva stunder. Bäst är Funeral, om att drunkna i sig själv och sitt navelskåderi, och inte förmå att göra något åt det.

 

18. AlgiersDeath March

– Den kyliga synthslingan och Joy Division-gitarrerna är välkomna inslag i Algiers annars bekanta och patenterade industri-gospel. På senaste plattan är de mer markanta än tidigare – kanske allra tydligast på den sublimt mörka Death March.

 

17. AlvvaysDreams Tonite

– Klassiskt drömsk indiepop, komplett med rullande Johnny Marr-ackord, om en tvåsamhet som aldrig riktigt var menad.

 

16. Mark LaneganDeath’s Head Tattoo

– Lanegan fortsätter att utforska elektroniska ljud och atmosfärer, och blandar ut dem med sin sotiga och whiskey-dränkta blues som vore det det mest självklara i världen.

 

15. Blå TimmenSom bly

Careless Whisper möter tidiga Cure hos Sveriges just nu intressantaste debutanter. Får de inte ett (något slags) genombrott under 2018 blir jag vansinnig.

 

14. JacaszekDaffodils

– Polens främste ljudmakare släppte under året sitt bästa album sedan 2011 års mästerliga Glimmer. Bäst på albumet är låten Daffodils, som sprakar och mjukt rullar fram, bara för att sedan stegra och till slut konsumera dig och allt du tänker och är under tiden du lyssnar. Enastående.

 

13. Iron & WineSummer Clouds

– 2017 var också året då Sam Beam (åtminstone tillfälligt) slutade flumma runt och började skriva enkla och djupt vemodiga folksånger igen. Beast Epic låter mer lik Iron & Wines två, tre första album än någon av hans andra skivor, och den knäckande vackra Summer Clouds är den bästa låt han gjort på tio år.

 

12. Liam GallagherChinatown

– Såhär atmosfärisk har Liam Gallagher aldrig låtit förr och det klär honom oförskämt bra. På Chinatown möter somrigt tillbakalutad och disig psykedelia drömska influenser och man önskar att fler låtar på den annars traditionella As You Were lät så här.

 

11. Noel Gallagher’s High Flying Birds Dead in the Water

– Med brorsan Noel är det helt tvärtom. Den (ganska så lysande) plattan Who Built the Moon? är psykedelisk och experimentell, och lyckas mer än bra med det, men det är likt förbannat bonusspåret, den klassiskt gallaghereska akustiska balladen, Dead in the Water som tar hem det. En typisk Noel-komposition på många sätt, och så tidlös och så smärtsamt vacker att det bara återstår att lyfta på hatten.

 

10. The xxSay Something Loving

– Luftig och atmosfärisk pop om den förlamande osäkerheten som följer med varje förälskelse som en fluga i soppan. Refrängen är så bra att man inte vet var man ska ta vägen, och jag undrar om detta inte är The xx:s enskilt bästa låt någonsin.

 

9. The Radio Dept.You’re Not in Love

– Jag störde mig på comeback-albumet Running Out of Loves kylighet och klubbifierade ljudbild, och blev därför upp över öronen förälskad i EP-spåret You’re Not in Love från tidigare i år. Låten hämtar inspiration från de vemodiga melodierna och drömska ljudbilderna man hittar på bandets (briljanta) två första album och är sannolikt det bästa de gjort sedan dess.

 

8. HaterBlushing

– Några som just nu gör Radio Dept:s klassiska sound än mer rättvisa än Radio Dept själva är Malmö-baserade popundret Hater. Blushing är en sanslöst vacker indiepoplåt som balanserar på gränsen mellan stärkande och knäckande sorgesam. Som det ska vara. Och basslingan är årets finaste.

 

7. Erik de VahlHearts

De Vahls musik har alltid varit både drömsk och djupt melankolisk, oavsett om han kompats av elektronik eller av en akustisk gitarr. På mästerverket Hearts, hämtad från sommarens lysande comeback-album Hold Your Breath, är det det sistnämnda som är i fokus. Med en akustisk gitarr, sin oförställda och sköra röst och en melodi långt bortom denna värld väver han fram en hjärtskärande vacker ballad.

 

6. MorrisseyHome is a Question Mark

Low in High School lämnade en hel del att önska, men innehöll också ett antal riktigt bra låtar. Den som verkligen sållar sig till Morrisseys klassiska kanon är Home is a Question Mark. Till ett episkt och på många sätt typiskt Moz-arrangemang besjunger Morrissey sin eviga rot- och kärlekslöshet, och man får bekräftat att han fortfarande kan om han vill.

 

5. SlowdiveFalling Ashes

Det självbetitlade comeback-albumets ödsliga avslutningsspår. Som en kvällspromenad mitt i vintern. Som två fåglar högt upp på en annars grå och tom himmel. Som lätt snöfall. Så låter det.

 

4. The NationalGuilty Party

About Todays länge efterlängtade sladdsyskon. Matt Berninger sjunger med sin mest uppgivna stämma om sitt äktenskaps (fiktiva) upplösning till en genomsorgsen melodi och ett intrikat beat.

 

3. Anna von HauswolffThe Mysterious Vanishing of Electra

– Första smakprovet från Anna von Hauswolffs kommande platta är ett odjur som mullrar på i sex kolsvarta och fantastiska minuter. Rytmiken är hämtad från sentida Swans. Feber-gitarrerna skulle kunna vara Osslers. Men soundet är till syvende och sist helt och hållet Anna von Hauswolffs. Vem mer än Anna låter så här?

 

2. OsslerHelsingborg

– Att genom att söka sig tillbaks till dåtiden försöka hitta svar i nuet. Vad gick fel? Varför? Varför täpps vissa hål aldrig igen? Varför är jag som jag är? Pelle Ossler gjorde 2017 sitt livs album, fullt av enorma höjdpunkter. Bäst är sannolikt Helsingborg – en outsägligt vacker, atmosfärisk och gnisslig ballad om allt detta jag just nämnt.

 

1. ThåströmCentralmassivet

– Årets i särklass bästa låt. Hymnen. Från det att den släpptes har det stått klart att den för alltid kommer att tillhöra Thåströms och hela Sveriges kanon. Den kommer att spelas på begravningar, på skolavslutningar, på bröllop. När allt går i kras, när man står på toppen. Den låter inte som något annat Thåström har gjort, men samtidigt kristalliserar den allt han står för. Den tröstar och river. Talar till kollektivet, men ser individens alla vedermödor och kval. Går hand i hand med ljuset och mörkret, förvägrar ingetdera. Själva den thåströmska essensen. Det är inte vart år man får en låt av det här slaget till skänks, och när det händer är det inte sällan den kommer från just Joakim Thåström. Tack.

 

***

Spellista här. På nyårsafton kommer listan över årets 20 bästa låtar.

Annonser

Årets…blandat

Attachment-1-19

 

De riktigt tunga listorna (årets låtar samt årets album) kommer lite senare, men redan nu vill jag inleda årssummeringarna genom att ge er en samling blandade utmärkelser. Vad sägs om årets konsert? Årets musikdokumentär? Årets genombrott? Look no further!

 

Årets konsert: 

Ossler, Tivoli, Helsingborg, 30/9. 

– Live på scen med bara sin elgitarr och två cellister skapade Ossler en intensiv stämning när han i slutet av september stod på Tivolis scen. Han spelade låtar från de senaste tre, fyra soloalbumen och närvaron låg alltjämt som ett högspänningsfält över lokalen. Jag såg honom med fullt band i Malmö i april respektive augusti i år, men trots att det var utmärkta spelningar var det den avskalade kvällen i Helsingborg som brände mest. Ossler är tvivelsutan en av Sveriges finaste artister – inte minst på scen.

 

Årets musikvideo:

MorrisseyJacky’s Only Happy When She’s Up on the Stage

– Well, det är kanske inte Michael Jackson-kvalitet på videon (eller koreografin!), men jisses vad den är härlig. Morrissey och bandet dansar en mycket enkelt koreograferad dans i vad som ser ut som en gammal Soul Train-studio från 70-talet. Morrissey klädd i grå kostym, bandmedlemmarna klädda i turkosa velourdräkter. Behöver jag säga mer? Alla hämningar är borta. Allt är bara kärlek, sång och dans.

 

Årets musikdokumentär:

I Called Him Morgan (regi: Kasper Collin)

– Enkel, osentimental, ärlig, och mycket atmosfärisk. Inga märkvärdiga filmgrepp, men väl vackert foto, lika vacker musik och gott om insikter om jazzlegenden Lee Morgan, som man annars inte hör mycket om.

 

Årets musikbok:

Erin OsmonJason Molina: Riding with the Ghost

– Att någon går och skriver en bok om den gudabenådade ikonen Jason Molina (Songs: Ohia, Magnolia Electric Co.) är en kulturgärning så stor att ingen någonsin kan visa tillräcklig tacksamhet.

 

Årets comeback:

Liam Gallagher

– Det räcker inte med att ha varit borta ett par år. För att det ska kallas comeback ska man förstås dels ha varit borta en längre period, men man ska framförallt ha varit uträknad, förbisedd, omsprungen. Allt detta går att applicera på Liam Gallaghers återkomst i år. Efter att Oasis splittrades 2009 bildade Liam och resterande medlemmar bandet Beady Eye. De saknade inte bra låtar, men på det hela taget var det ett slags halvmesyr. Detta blev som allra tydligast i år, när Liam gjorde debut som soloartist. För så här tänd, fräsch och hungrig har han inte varit sedan Oasis glansdagar. Och när sjöng han senast så här bra? 1997? 2000? Inte efter 2002 i alla fall. Att storebror Noels skiva, släppt en månad efter Liams, var solklart bättre spelar ingen roll. 2017 har varit Liams år. Från käftsmällen och tillika solodebutsingeln Wall of Glass i maj, till hans bejublade framträdande på One Love Manchester i början av juni, höstens storsäljande debutalbum As You Were (över 200,000 ex sålda – hittills!) och den utsålda UK-turnén under december månad. För att inte glömma alla fantastiska intervjuer. Jag är glad att han är tillbaka och jag är glad att det går bra. Världen är klart trevligare när Liam Gallagher är i farten.

 

Årets nykomling:

Blå timmen

– Bara två singlar släppta, men det står tydligt som i en pekbok: Blå timmen är årets intressantaste nya band. De är svåra att genrebestämma, men drar åt postpunk, sofistikerad 80-tals-pop, cold wave. Det är suggestivt. Det är kyla och desperation. Popkänsla. Vassa och kalla gitarrer, ett saxofonsolo, sval sång, ett avgrundsvrål. På blott sju-åtta minuter musik inkorporerar de allt detta på ett självklart sätt och med ytterst lätt hand. Och så en sångare med så mycket känsla att han går i tu. Nästa år vill jag ha mer musik. Och en turné.

 

Årets genombrott:

Hater

– Jag har redan skrivit om Malmö-bandet Hater ett antal gånger i år, så jag ska fatta mig kort. De debuterade i fjol med ep:n Radius. Fullängdaren You Tried kom i våras, och sent i höstas kom nya ep:n Red Blinders. De gör popmusik för nyförälskade och för permanent olyckliga. För våren och för hösten. Deras musik åkallar andarna från Radio Dept. (och egentligen hela Labrador) anno 2002-2006 och från det geniala men dessvärre avsomnade Göteborgsbandet Days. De återuppfinner inte hjulet, men låter otvetydigt fräscha och angelägna. Jag ser fram emot att följa dem.

 

Årets nyupptäckt:

Shrine

– Bakom pseudonymen Shrine gömmer sig bulgariske ljudkonstnären Hristo Gospodinov. Han gör massiv dark ambient för ett Europa i ständig skymning. Jag upptäckte honom i vintras, genom albumet han släppte i fjol på Cyclic Law, Ordeal 26.04.86. En temaplatta om Tjernobyl-olyckan 1986. Det säger väl allt? Atmosfär, tyngd, skönhet och hot – allt strömmar obehindrat ut ur denne bulgars syntar, laptops och samplers. En dark ambient-upptäckt att ta med till graven.

 

Årets återupptäckt:

Swans

– Det har varit dåligt med riktiga återupptäckter i år, men under hösten har Swans tidiga diskografi gått varm. Jag är kluven till deras tre senaste album, men åren 1983-1996 var det inte många skott utanför mål. Från det svartaste, smutsigaste mörker, till religiösa grubblerier, självhat, existentiell ångest, ljudexperiment och de sköraste sånger man kan föreställa sig. Detta var Swans guldålder och kreativiteten flödade från Michael Giras förryckta hjärna. Jag hade inte lyssnat särskilt mycket på Swans första period på ganska länge, men så hamnade jag i en svacka, och det är ju då som detta band slår an som hårdast. Bäst var som alltid den becksvarta Failure, från 1991. Med endast en akustisk gitarr och en frostig synt som ackompanjemang berättar Gira om på alla sätt han är en oduglig odåga. Resultatet är häpnadsväckande och uppfriskande hänsynslöst.

 

Årets skivomslag:

OsslerEvig himmelsk fullkomning (bild: Pelle Ossler, design Pär Wickholm och Pelle Ossler)

– Ett foto som blev en kolteckning, som blev ett enastående vackert skivomslag. På Evig himmelsk fullkomning tar Ossler i flera låtar upp den lilla människans kamp mot något större, något mörkt och hotfullt. Och det är precis det som så skickligt målas upp på omslagsbilden.

Pelle Osslers känsla för ljud känner vi ju till, men hans känsla för bild och form är minst lika vass och värd att uppmärksamma. När han inte spelar musik (eller snickrar möbler, som är ännu en sträng på lyran) då fotograferar han (eller ritar med kol). Hans bilder är kärva och motsträviga och framhäver det sköna i det spruckna, och skulle man titta på dem utan att veta vem som låg bakom dem skulle man tänka på just Ossler och höra hans suggestiva toner.

När jag i februari 2016 med ett vagt och gryende intresse för fotokonst besökte en av Osslers fotoutställningar föll alla bitar på plats. Att där och då samtala med honom om fotandet och samtidigt se hans bilder sparkade upp dörrarna för mig. Sedan dess har jag konstant fotat och experimenterat med bilder. Några syns här på bloggen, resten på Instagram (@lovgren__).

 

***

En sådan här lista kan ju pågå hur länge som helst, men nu får det räcka. Håll utkik den närmsta tiden efter listorna över årets album och årets låtar.

Hörs vi inte innan, så önskar jag eder en god jul!

/N

Bäst just nu: oktober 2017, del 1

Attachment-1-13

 

Mitt i denna intensiva musikhöst vaskar vi fram dessa fem guldkorn.

 

ThåströmLåt det goda

– Den låt från Centralmassivet som växt snabbast och mest. Vid första genomlyssningen tänkte jag ”vafan är det här för bredbent riffrock?” och kände att den tveklöst var plattans svagaste spår. Men redan vid andra och tredje lyssningen hörde jag nya grejer. Jag hörde Iggy Pop, en av Thåströms mest(?) betydelsefulla husgudar. Jag hörde bluesen, smutsen och kåtheten. Och så texten förstås (med en referens till alla tiders bästa låt), där skarp självkritik varvas med en önskan om att textens objekt har skapat något vackert av sitt liv och att han/hon låter det goda i livet rulla.

 

Liam GallagherAll My People/All Mankind

– Liam har äntligen släppt sitt soloalbum, och även om det inte är riktigt så bra som de tre förträffliga singlarna lovade så är det ändå ett genomarbetat och stabilt album. Ännu bättre hade det blivit om de tre bonuslåtarna (som endast finns digitalt och på cd) kommit med på albumet. De är nämligen vassare än mycket av det övriga materialet.  All My People/All Mankind är en av dessa låtar: en midtempo-pärla där belackare sätts på plats och allierade hyllas. Lysande.

 

InadeAltar to the Unknown

–  En relativt ny upptäckt (som egentligen förtjänar ett eget inlägg). Blytung, drone-ig dark ambient från Leipzig. Malande, dunkande, tryckande. Som att skickas ut i rymden.

 

My Sad Captains Don’t Listen To Your Heart

– Såhär ska indiepop göras. Londonbandet My Sad Captains vet att det framgångsrika receptet stavas jangly gitarr, knäckande melankolisk melodislinga, harmonier och atmosfärisk produktion. Ypperligt!

 

Deutsch Nepal Menage A Troi…Cent

– På 2006 års album Erotikon gick Peter Andersson till stor del ifrån dark ambient-stuket som i mångt och mycket präglat hans skivor sedan starten som soloartist i början av 90-talet. Men på albumhöjdpunkten Menage A Troi…Cent visar Peter återigen var dark ambient-skåpet ska stå. Låten är stundtals suggestiv och smygande, stundtals ett ljudbaserat överfall på lyssnaren, med stenhård perkussion och kusliga loopar. Mycket imponerande.

 

Ha det gott tills nästa gång.

Bäst just nu, juni 2017

Attachment-1-2

Fem låtar att lyssna lite extra på.

ThåströmUtanför Old Point Bar

– I slutet av september kommer Centralmassivet, i början av september släpps nästa singel (som fått namnet Körkarlen, efter en film av Victor Sjöström och en berättelse av Selma Lagerlöf). Tills dess får vi hålla till goda med den här spoken word- och industrigospel-dängan. Och det gör vi ju så gärna.

Liam GallagherWall of Glass

– Äntligen. Och den lever upp till förväntningarna. I believe the resurrection’s on.

ChromaticsShadow

– En av många bra saker med nya Twin Peaks är den fantastiska musiken. Chromatics nya singel är det starkaste exemplet. Vemodig, atmosfärisk drömpop som gjord för The Bang Bang Bar och de dimmiga skogarna uppe i nordväst.

Mount EerieEmptiness, pt. 2

– Förra sommaren gick Phil Elverums fru bort i cancer. Likt Nick Caves senaste album, Skeleton Tree, är Mount Eeries senaste alster, A Crow Looked at Me, en reflektion över död, förlust och saknad. Men där Cave använde sig av metaforer är Phil Elverum ständigt brutalt rak och okonstlad. Döden är inget att sjunga om, gör han klart tidigt på skivan. Inget att göra konst utav. Den är meningslös och smärtsam. There is nothing to learn, her absence is a scream saying nothing, sjunger han sedan i Emptiness, pt. 2.

Songs: OhiaMighty Like Love, Mighty Like Sorrow

– Och slutligen ett äldre bidrag. Jason Molina gjorde musik i flera olika konstellationer. Mest känd är han för projektet Songs: Ohia, som släppte skivor mellan 1997 och 2003. Jag återkommer ständigt till Molina. Till hans varma, ensliga röst. Till hans texter, som trots sitt mörker alltid är trösterika och hoppfulla. Till hans musik som lika ofta är kärv som den är melodisk och varm.  Jason Molina slog aldrig igenom på riktigt. I mars 2013, nio månader innan sin 40-årsdag, dog han ensam i sin lilla lägenhet i Indianapolis. En vidrig orättvisa och en hopplös förlust. Jason Molina tillhör de allra största gåvorna som musikgudarna någonsin har skänkt oss. Denna låt är bara ett litet exempel på detta.

 

Fotot taget och redigerat av mig.

Recension: Liam Gallagher – Wall of Glass

Attachment-1

 

I kväll, klockan 20:30 svensk tid, stod världen stilla. Liam Gallagher släppte då lös sin debutsingel, Wall of Glass, som soloartist, live på brittisk radio. Förväntningarna hade varit skyhöga. Vad skulle vi få?

Vi fick ingen vårig, folkrockig och akustisk kärleksvisa likt Songbird, ingen lennonsk och mörk psykedelia likt Born on a Different Cloud. Inte heller någon rå, explosiv rock’n’roll-rökare likt Man of Misery eller Ain’t Got Nothin’. Vad vi fick var en välproducerad pop-rock-dänga med bluesinfluenser, ett sjujäkla driv och en jättebra och konfrontativ text, och en fantastisk sångmelodi i verserna. Liam, som ofta fått kritik för sin röst de senaste åren, sjunger dessutom bättre än på mycket länge. Röstläget är balanserat, id:t är självlysande och han låter väldigt avslappnad.

Han är sin generations klarast lysande rockstjärna. Han är en av de allra största i min bok. Och han är tillbaka. Äntligen.

I believe the resurrection’s on.

 

Lyssna på Wall of Glass på Spotify, köp den på iTunes, se videon på YouTube. Och kom ihåg att köpa albumet As You Were i oktober.

***

Tonight at 7:30 BST, the world stood still, as Liam Gallagher let his debut solo single loose on the world, live on BBC Radio 1. The expectations had been sky high. What would we be getting?

We didn’t get a spring-y, folky, acoustic love song like Songbird. Nor did we get a lennonesque dark psychedelic number like Born on a Different Cloud. Nor a raw, explosive rocker like Man of Misery or Ain’t Got Nothin’. What we did get was a nicely produced pop-rocker with bluesy influences, a hell of a stomp and drive, great confrontative lyrics and an amazing vocal melody during the verses. Liam, whose voice often has been criticized over the last few years, is also singing better than he has in a long time. His voice is balanced, instantly recognizable and he sounds very relaxed.

He is his generation’s brightest shining rock star. He is one of the greatest in my book. And he is back. Finally.

I believe the resurrection’s on.

 

Listen to Wall of Glass on Spotify, buy it on iTunes and watch the video on YouTiube. And be sure to buy the album As You Were when it’s released in October.