Bäst just nu: september 2017, del 1

Attachment-1-10

 

Efter ett litet uppehåll är Bäst just nu tillbaka. Och det är storartade tider för en musikälskare. Här är sju låtar som motiverar det påståendet:

a-haThis Is Our Home

– Nästa månad släpper ett av historiens mest underskattade och missförstådda popband ett livealbum med avskalade versioner av några av sina mest klassiska låtar. Med på skivan finns även en ny låt vid namn This Is Our Home. Och med den visar a-ha än en gång upp sin oklanderliga fingertoppskänsla för über-melankolisk popmusik. This Is Our Home har en melodi som Jocke Berg skulle sälja merparten av sina designerkavajer för.

 

The National Walk It Back

– Knappt sedan Oasis glansdagar har världens största band också varit det bästa. Men så är fallet just nu. The National är sannolikt både störst och bäst, och så har det sett ut de senaste åren. Sleep Well Beast är ett av årets hittills tre bästa album, och The Nationals bästa sedan 2007 års mästerverk Boxer. Jag skulle kunna välja i stort sett vilken låt som helst från plattan, men jag stannade vid Walk It Back. En låt om att till varje pris undvika att bli totalt knäckt, om att vara i krig med sig själv och sina gnagande tankar.

I can’t stay in
And I can’t come back
I just keep awake 
And I won’t react
I walk through Lawrence town
Along the tracks
My own body in my arms
But I won’t colapse
So don’t go dark on me

 

Club 8Breathe

– Ett av Labradors flaggskepp och allra skickligaste popkreatörer överraskar stort med senaste singeln Breathe – som visar sig vara ren och skär ambient av allra vassaste sort. Det här är så långt man rimligen kan komma ifrån t.ex The Boy Who Couldn’t Stop Dreaming från 2007, eller syntpopen på förra plattan Pleasure från 2015. Singeln Lost från tidigare i år drog åt samma håll, men Breathe är en förbättring, fördjupning och ett finslipande man bara måste lyfta på hatten för. Fruktansvärt bra.

 

Alice BomanDreams

– Alice Boman är tillbaka och det är tamejfan på tiden. Och vilken återkomst sedan! Låten, som gör skäl för sin titel, är en drömsk och skör ballad om förlust och om att kravla sig tillbaka. Sorg och hopp på tre väldigt vackra minuter. Välkommen tillbaka, du har varit saknad.

 

Susanne Sundfør Undercover

– Sundførs nya album heter Music For People In Trouble, och med den titeln understryker hon något av det viktigaste musiken är och kan vara, nämligen något att ta till när livet försatt en i knipa. Och lyssnar man skivan, och inte minst höjdpunkten Undercover, hör man att hon menar allvar med titeln. Det är varm, innerlig musik, som inte hymlar med djävulskapen i livet, men som också erbjuder tröst och kärlek.

 

Deptford GothYou Can’t Paint it All

Daniel Woolhouse har släppt vad som troligtvis är sin hittills bästa låt. Man är van vid att få suggestiva och förvridna (och förbaskat fina) soulballader från honom, men här levererar han vad som måste ses som en närapå rak popballad. Jag säger närapå, för den innehåller en del experimentella inslag, så räkna inte några spelningar på reklamradion, men samtidigt är det en låt som många kan och bör uppskatta. Om de hör den.

 

R.E.M.Mike’s Pop Song

– Veckans oldie är både gammal och ny(utgiven). Inom kort släpper R.E.M. en jubileumsutgåva av sitt klassiska album Automatic for the People, som i år firar 25 år. Med på plattan finns två outgivna låtar, bland annat Mike’s Pop Song. Visserligen hör man att det är en demo, men samtidigt är låtkvalitén såpass hög att många band, med rätta, hade gett ut den som singel. Men R.E.M., som samma år ger ut tidlösa klassiker som Everybody Hurts, The Sidewinder Sleeps Tonite och The Man on the Moon, väljer att förpassa den till arkivet. 25 år senare får den upprättelse. Det är suverän, jangly gitarrpop från ett av banden som verkligen visste hur det skulle låta.

 

Jag kan bara säga varsågoda. Här har ni fått sju(!) makalösa poplåtar.

Fotot är mitt.

Annonser

10

img_1704

10 låtar som frammanar känslor och bilder av längtan, förlust, lycka och kärlek. 2:a mars 2017.

  1. Loveninjas – Once There Was a Girl and a Boy

 …when something matters to you this much

2. The Postal Service – Be Still My Heart

And on the bus I could have sworn it was all a dream
And it didn’t happen to me

3. Days – A Part of the World

We’re heading home as the sun comes up

4. Bright Eyes – Gold Mine Gutted

You were a stroke of luck 

5. Sällskapet – …den dan

Nu är nummer 13 ett lyckotal igen

6. Her Space Holiday – Tech Romance

You can show up at my house
Completely unannounced
We’ll have that movie kiss we talked about

7. Boat Club – Memories

and I know that I belong there,

with you

8. The Cure – One More Time

Hold me up so high
To touch the sky
Just one more time

9. Neutral Milk Hotel – In the Aeroplane Over the Sea

And when we meet on a cloud
I’ll be laughing out loud
I’ll be laughing with everyone I see

10. The Good Life – Album of the Year

I’ve never felt so found

 

Fotot taget och redigerat av mig.

 

Spellista här.

 

This week’s rediscovery: The Radio Dept. – This Past Week

cover_org_NEW.ai

Swedish dream pop band The Radio Dept. followed their atmospheric and wistful, yet still rough-around-the edges, debut album Lesser Matters from 2003 with an EP in 2005 called This Past Week.

Here they adopted softer corners and in the process slipped further into that dream state they’ve since made their own. They had ditched the ”upbeat” (for desperate lack of a better term) pop and shoegaze of Why Won’t You Talk About It?, Where Damage Isn’t Already Done, 1995 and so on off their debut album and replaced it with shimmering songs with yearning melodies, conjuring up images of slate grey skies, a gentle drizzle falling on desolate sea shores and pinkish twilights all at the same time.

Irrespective of what the lyrics actually mean to singer Johan Duncanson who wrote them, to me all of the songs perfectly encapsulate feelings of love, loss, longing and regret. From the opening/title track‘s rather simple, yet earnest wish to belong to someone, to something (I want to be a good friend, I want to find my best friend, someone who wants to stay, someone who doesn’t go away), to the closing track Let Me Have This and its cautious celebration almost of having exactly that, yet being perfectly aware that it can be taken away at any given moment (This could be the final song, ‘cause I think I have it all. Only time can tell, but take me now). This is The Radio Dept. to me; love and loss in equal measures.

You can get most Radio Dept. releases from CDON, but this particular EP is out of print. However, you can get it second hand from Discogs and listen to it on Spotify.

Picture is taken from Labrador Records. I claim no ownership whatsoever.