Thåström: Det är ni som e dom konstiga det är jag som e normal – 20 år

konstiga

Ett av de viktigaste, om än inte bästa, Thåström-albumen firar denna månad 20 år. Nedan följer mer eller mindre (o)sorterade tankar kring den legendariska plattan Det är ni som e dom konstiga det är jag som e normal.

För att kunna skriva om Thåström måste man känna till historien. För att kunna skriva om en enskild Thåström-skiva måste man känna till vilken del i ledet den utgör. Allt hänger ihop. Och helt enligt Thåström-praxis är också Det är ni som e dom konstiga det är jag som e normal en reaktion på det som kom innan.

”Jag ville göra en enkel platta”, sa Thåström om Konstiga-plattan i intervjun med Jan Gradvall som följde med samlingsboxen Ungefär så här år 2015. Han var trött på hur komplicerat allt hade blivit i Peace, Love & Pitbulls. Trött på engelskan. Trött på maskiner. Kort sagt, han ville åt något enkelt igen. 

Om Peace, Love & Pitbulls var en uppgörelse med och ett raserande av det förgångna är Det är ni som e dom konstiga det är jag som e normal ett sätt att återuppbygga och återknyta till just det förgångna. På svenska hade han inte sjungit sedan 1991 och underskattade albumet Xplodera mig 2000, men då var industri- och samplingsorgien redan igång. Mer eller mindre rak rock’n’roll hade han inte spelat sedan 1982 och Ebba Gröns sista platta. 1999 hade en trött Thåström alltså gått ett helt varv runt och vad gör man då? Well, en sak man kan göra för att hitta tillbaka till sig själv och starta om maskineriet är att helt enkelt börja om. Och är man funtad som Thåström är förutsägbarhet en dödssynd och ingen i PLP-föraktande lilla Sverige vågade väl i slutet av 90-talet hoppas på tre, fyra ackord, mycket elgitarr, svenska texter och punkig energi från Thåström. Men det var precis vad man fick.

Till sin hjälp hade Thåström den här gången ett helt nytt band: Chips Kiesby från Sator på gitarr, och på bas respektive trummor Heikki Kiviaho och Jörgen Wall från Whale. Ett fysiskt rockband. Inga krusiduller. ”Okomplicerade i sitt spel”, enligt Thåström själv. Inte olikt Ebba Grön. Och det hörs.

Öppningsspåret Från himlen sänt fungerar som en gitarrtung och kaxig programförklaring, En vacker död stad var det punkigaste Thåström gjort sedan Kärlek och uppror (1981). Mer manglig, punkig rock blev det på förbisedda guldkornet Städer när jag blöder och singeln Två+två. Men även Imperiets skugga märks på albumet. Hjärter dam är en svidande ironisk och svart ballad av klassiskt Thåströmsnitt, som mycket väl hade kunnat skrivas på Tiggarens tal-tiden. Klassikern Ingen neråtsång är på albumet lika pompös som vilken pompös Imperiet-låt som helst – bara att den har två ton gitarrer. Att texten är flera ljusår bättre än 95% av allt Thåström skrev i Imperiet är en annan historia. Även de båda ömsom atmosfäriska, ömsom fläskiga och, även de, pompösa depprock-styckena Suverän och Ingenting gör mig hade i lite annan skepnad gjort sig på Tiggarens tal eller kanske, kanske Synd. Precis som ni är däremot svår att sätta fingret på. Texten är punk och känns som en kusin till Schweden Schweden. Musikaliskt och melodimässigt är den en obehaglig, teatral slowburner och sticker ut från skivans i övrigt ganska rättframma approach. Sannolikt är det väldigt få som har den som favoritlåt. 

1999

Oavsett vad Thåström själv hade för avsikter med skivan omfamnade publiken både den och honom med hull och hår. Thåström var tillbaka. ”Riktiga” Thåström för många – alltså han som sjunger punkig rock på svenska och spelar elgitarr. Plattan blev en enorm succé. Den sålde jättebra, vann rockbjörnar och turnéerna (två 1999 och en sommaren 2000) blev rejäla framgångar. På konserterna verkade han trivas och chockade sin publik med att spela gamla Ebba- och Imperiet-hits – visserligen helt i linje med Konstiga-plattans sound och attityd.

Själv är jag kluven till skivan. Produktionen (förlåt Micke Herrström) är stundtals tungfotad, fläskig och pompös. Något man visserligen lika väl kan beskylla arrangemangen för. En platta av det här slaget – en svärtad, punkig rock’n’roll-platta -hade gjort sig bättre med ett spinkigare, taggigare sound. Utan orglar, utan mellotroner, med ett annat, kantigare gitarrsound, och kanske utan synthar också. Det är synd på låtarna, som allt som oftast är riktigt bra i grunden, att soundet är så eftersatt. Lyckligtvis har flera av dem fått nytt liv dels live, dels på raritetssamlingarna Kompost (2009) och Fuzzbox (2015), som till stor del består av nyinspelade versioner av gamla låtar. Till exempel innehåller Fuzzbox den fullkomligen magiska, ödsliga piano-versionen av Ingenting gör mig, som ursprungligen gavs ut på en limiterad cd-singel 2005 ihop med en jättefin och akustisk Ingen neråtsång. Liknande versioner har även framförts live. I dessa tappningar kommer låtarna fram. Texterna hålls inte ner av köttiga gitarrmattor och volym och Thåström tillåts kliva in och bo i texterna, och i förlängningen når han också närmare fram till oss lyssnare.

Men Konstiga-albumet är jag som sagt alltjämt kluven till. Som 15-åring, hösten 2000, var jag dock helfrälst. Det var det första Thåström-album jag hörde och som Ebba-fan lät det alldeles underbart, tyckte jag då. Länge var det till och med mitt favoritalbum med Thåström. Knappt två år senare, i april 2002, köpte jag uppföljaren Mannen som blev en gris på releasedagen. Jag tyckte om den, men den slog inte Konstiga. Några år senare kom jag dock på bättre tankar och i dag betraktar jag Mannen som blev en gris som något av ett förbisett mästerverk. Om Konstiga är partyt på kvällen är MSBEG morgonen efter. En systerplatta, javisst, men tyngre, sorgsnare, mer neurotiskt. Mer svärtat. Och det var ju också där som Pelle Ossler gjorde entré i den thåströmska världen – något som inte kan överskattas.

Men den betydelse som Konstiga har haft för Thåström i stort är i det närmaste obestridlig. Som jag sa inledningsvis: allt hänger ihop i Thåström-världen. Konstiga var ett sätt för Thåström att hitta tillbaka till sig själv och sitt ursprungliga uttryck, men med nya, kontemporära medel. Thåström har i flera intervjuer intygat hur svårt det var att börja skriva texter på svenska igen, men texter som Ingen neråtsång pekar framåt mot det personliga, chosefria uttryck som han började använda sig av sex år senare på milstolpen Skebokvarnsv. 209 (2005) och som han raffinerat och förfinat sedan dess. Han har också berättat hur han efter Konstiga och MSBEG var trött på distade gitarrer och volym, något som Skebokvarnsvägens avskalade och intima sound var en reaktion på och som i sin tur skulle fortsätta att utvecklas genom åren. Kort sagt: Konstiga är en viktig del i vad som ligger till grund för den Thåström vi är välsignade med idag. Och som sagt, allt hänger ihop och allt har lett fram till idag. Det är vi tacksamma för.

Albumets tre bästa låtar:

  • Ingen neråtsång

– En av Thåströms kanske fem bästa texter någonsin. Musikaliskt kommer den inte riktigt till sin rätt på albumet, men det gör inte så mycket.

  • Ingenting gör mig

– En ungdomsfavorit av rang. Som dessutom överlevt. Det räcker kanske som motivering? Gör sig bäst i pianoversion, som jag var inne på ovan.

  • Städer när jag blöder

– Förbisedd pärla om flykt, vattenhål och fristäder. Och Köpenhamn. Fullständigt sprakar av livslust, inspiration och energi. Borde spelas live.

19992

Annonser

Recension: Thåström – Texter

IMG_8505

I juli, när ”PR-maskineriet” för Thåström-boken Texter började rassla igång, skrev jag en längre text om vad Thåströms texter betyder, säger, står för och är. Vem Thåström, textförfattaren, är och vilka hans centrala verk är. För mig och förhoppningsvis för många fler. Då hette det:

För det är ju så enkelt som att så många som möjligt ska få lov att gå vilse och hitta sig själva i Thåströms textvärld. För det är ju det man gör. Thåströms texter hjälper en att försöka bena ut vem man är och vad man sysslar med. /…/ Vi behöver ha Thåströms trösterika ord samlade på ett ställe. Vi behöver den där brunnen att ösa ur när torkan tränger sig på. Vi behöver någonstans att gå när vi saknar ord. När vi saknar förmåga att formulera vårt utanförskap, vår svaghet, vår ilska, vår kärlek, vårt hopp, vår rädsla. När vi saknar inspiration.

I dag sitter jag med boken framför mig. Jag bläddrar och fastnar vid textrader jag läst oräkneliga gånger tidigare. Sugs återigen in i Thåströms livgivande värld. I ena stunden är jag på Fregatten, som med sitt lugn, sin subtilt familjära hållning och sitt ölutbud blivit en favoritkrog, för att i nästa dricka porter i Vesterbro. Jag går längs Bernauer Strasse och tappar andan av kranarna på varvet i Gdansk. Minns enorma läsupplevelser –  som Triumfbågen av Remarque, vad som helst av Stasiuk och Zagajewski – och hur jag en gång upptäckte Gun Club och Jeffrey Lee Pierce. Minns alla gånger ens egen existentiella ångest fått iklä sig Kaospassagerarens perfekta fraseringar och formuleringar – och jag minns känslan efteråt. Lugnet som kommer av att veta att man inte är ensam. Jag minns alla kärleksförklaringar som stulits – från Kom kom, från …den dan, från Samarkanda och Karenina. Romanserna är preskriberade, men texterna släpper jag aldrig. Och de släpper aldrig mig. I dag är det Ner mot terminalen som sätter ord på sånt där. Och Gräsfläckar. Minns hur Den morronen och texter som Alltid va på väg väckte mig ur en närmast trettioårig slummer, fick mig att röra på mig. Minns Postbahnhof och 40-gradig värme i juli 2015. Minns hur Sällskapets första platta år 2007 sparkade in en dörr och visade mig vem jag var, musikaliskt och estetiskt, och i samma veva tonsatte en av de viktigaste tiderna i mitt liv. Jag lyssnar fortfarande på den plattan säkert en gång i månaden. Den tappar aldrig ett uns kraft. Känner tacksamhet över att äntligen ha texterna till Nowy Port-plattan och en del PLP-b-sidor. Slår fast vad jag har funderat på i många år: On/Off är bland det bästa Thåström skrev under tiden i PLP. Vidare läser jag texten till Ingen neråtsång och kan fortfarande inte begripa hur man kan skriva så bra. Minns hur mitt 14-åriga jag, som var på god väg att lämna hiphoppen till fördel för punken, hörde Vacker död stad, som då var färsk, och sedan Ebba Grön, Imperiet och så vidare. Minns vilka ruttna dagar det var på den tiden, minns den vidriga stanken av pappersmassa som låg som ett tungt, elakt väsen utanför Särlaskolan, men minns också hur fint det var att hitta något nytt, något vackert, som gjorde dagarna mer uthärdliga. Läser några rader ur Du är religion och minns blandskivan med Imperiets mörkaste låtar som min äldre kusin gav mig. En viktig byggsten lades på plats och mer medicin för själen. Minns alla svarta dagar då Das neue Konzepts och Warzaws öppningsrader varit precis vad jag behövt. Minns alla cykelturer till hamnen här – hur vyerna och ensamheten, en Zywiec och Natten för det här gungat mig till ro. Jag bläddrar och hamnar hos Ebba Grön. Slås av hur oantastlig Kärlek och uppror är. Hur Turist i tillvaron, med sitt stärkande budskap om att skaka av sig skit, piss, damm och demoner, är en typiskt ”ebbig” och okomplicerad föregångare till de livsbejakande och hoppingivande texter, som till exempel Beväpna dig med vingar, Centralmassivet och Alltid va på väg, som Thåström skriver nuförtiden. Bannar också mig själv för att jag så sällan lyssnar på Ebba idag – detta makalösa band som nästan aldrig tog minsta snedsteg. Samtidigt finns varenda textrad, varenda ackord, i ryggmärgen. På livstid. Så sett lyssnar jag på Ebba varje dag. 

Slår igen boken, översköljd av alla texter, alla minnen. Vissa är 20 år, vissa en dag.

IMG_8506

Jag öppnar den igen. Bläddrar vidare och stannar upp vid varje sedan tidigare opublicerad bild och granskar den närmast religiöst. Går vi bortom det konstnärliga och bara betraktar den fysiska varelsen Thåström är det lätt att bli lika imponerad. Kindbenen på sidan 214. Blicken på sidan 80. Blicken på sidan 120. Det är trams och yta, jag vet, men Thåströms yttre är lika oantastligt som hans penna.

Jag bläddrar igen och knockas omedelbart av dagboksinläggen. För en sekund, eller om det är en minut, tänker jag att bara dessa är ju värda priset. De senaste 15 åren eller så, har Thåström som bekant gläntat på dörren till sitt inre, blivit mer personlig, än vad man tidigare var van vid. Men dessa dagboksinlägg leder en längre ner i korridoren och gläntar på en annan dörr, ännu närmare det innersta. Det är en ynnest att få ta del av detta, samtidigt som det känns som man tjuvkikar in genom nyckelhålet. Men jag plitar ner varenda referens, varenda bar som nämns, flyttar upp allt på att-göra-listan.

IMG_8509

Vidare är boken, utgiven av Teg Publishing, en stadig pjäs. Den är inbunden, tryckt på ganska tjockt papper, med ett matt och snyggt, om än enkelt layoutat, skyddsomslag. Jag hade definitivt valt en annan, mer sentida bild som omslagsbild och inkluderat fler sentida bilder i själva boken (och för guds skull foton från Sällskapet-åren!), men detta är bara mindre anmärkningar. Som jag nämnde inledningsvis: vi behöver Thåströms texter på ett och samma ställe. Vi behöver kunna öppna dörren och kliva in. Känna att vi är på en plats där utanförskap inte nödvändigtvis är ett hinder, påminnas om att det trots allt finns en vacker värld där ute och trots att vi bara är några i mängden ändå är stjärnor. Vi har såklart alltid haft skivorna till detta, men nu har vi allting samlat. Det är inte svårare än så.

IMG_8508

Varför Thåströms Texter behövs

texter

I september ger Teg Publishing ut Joakim Thåströms samlade låttexter i en, av allt att döma, stilig inbunden utgåva, som fått det enkla, koncisa namnet Texter. 2007 gav förlaget Prisma ut en volym med det snarlika namnet TXTR, som samlade alla dittillsvarande låttexter (med vissa undantag och bortfall). Den boken är sedan länge slutsåld och ur tryck, och sedan dess har Thåström givit ut fem album (Sällskapets  Nowy Port inräknad), vilket man får säga inte bara rättfärdigar utgivningen av den nya boken, utan också gör den till en av höstens mest emotsedda händelser. För det är ju så enkelt som att så många som möjligt ska få lov att gå vilse och hitta sig själva i Thåströms textvärld. För det är ju det man gör. Thåströms texter hjälper en att försöka bena ut vem man är och vad man sysslar med. Det började med Ebba Gröns ofiltrerade skildringar av ett Sverige bortom folkhemmet, ett förortssverige som ingen riktigt ville kännas vid eller ta ansvar för – utom just vissa av eldsjälarna som bodde och verkade där. Ebba Grön själva, till exempel.

Under de dryga fem år som Ebba Grön existerade skrev Thåström texter som gjorde upp med och utmanade makthavare, strukturer och samtiden. På debutplattans Schweden Schweden skrev Thåström om det Sverige som fostrat honom. Det Sverige som gjort sitt yttersta att skapa en lydig, hunsad medborgare, som tackar med mössan i hand. Nöjd med vad som än bjuds. Syrligt och inte så lite drabbande sjunger han: Jag har fått lära mej/att tacka för maten/& ja har fått lära mej/att jag mår bra, jag mår bra, jag mår bra/Och jag känner efter och försöker/Man får ju inte bli en sån där ni vet/en sån som står och hänger,/en sån som står och glor. På uppföljaren Kärlek och upprors avslutare Hat & blod är ungarna från Schweden Schweden ute på stan. Desillusionerade, frustrerade och trötta på det liv som erbjuds dem går de lösa på stan, skrämmer tanter, dricker för mycket, hamnar i slagsmål. Det är vanlig jävla fredagkväll. Vilken desillusionerad, ilsken ungdom behöver inte höra sådana låtar och läsa sådana texter? Och vilken ung, ångestfylld människa behöver inte höra en låt som Uppgång och fall, från Ebbas självbetitlade sista platta? Här är textjaget förpassat till att passiviserat stå utanför samhället – medicinerad står han lydigt i kö och väntar på sånt som blir över, så att icke-existensen ska få fortsätta lite till. Man har tutat i honom att han ju har allt, men han vet bättre. Han vet att han ju egentligen har ingenting alls, att hans liv är en skyddad verkstad för meningslöshet. Och i den sista versen lyser den gamla anarkismen igenom – när samhället som understödjer och skapar dessa tillstånd faller sönder ska han skratta, inte sörja. Han är ivrig, men väntar tålmodigt. Vad som förenar dessa texter och Thåströms Ebba-texter i allmänhet, är patoset. Oavsett om det handlar om ilsken plakatpunklyrik som sparkar uppåt eller nästintill uppgiven lyrik om de människor som samhället vägrar bry sig om, så finns där ett patos. Ett bultande, blödande hjärta för alla på dekis, och en ständig påminnelse om att det går att bryta bojorna och bli något mer. Med detta färskt i minnet hamnar man hos Imperiet.

Imperiet ville alltid mer än Ebba Grön. Nå ut till fler, säga mer, rädda världen. Gesterna var tidsenligt stora och de lyckades väl inte alltid med vad de företog sig. Därmed inte sagt att Thåströms texter var dåliga. Tvärtom. Och patoset var kvar, om än vidgat till hela vida världen. Om Ebba förknippas med förorten (både den fysiska förorten, Rågsved, och förorten som metafysisk och föreställd plats) är Imperiet cosmopoliter, som turnerade och engagerade sig i USA, Nicaragua, Kuba och Mexiko och stundom sjöng på engelska. Men glöden, patoset finns som sagt kvar. Inte minst i debutsingeln Alltid rött, alltid rätt och hatlåten till staten Israel, Österns röda ros. Men Imperiet var också tiden då Thåström på allvar började blicka in i sig själv. Mest drabbande hörs detta på Jag är en idiot, från 1988 års Tiggarens tal – Imperiets sista skiva. En hänsynslös och blodig uppgörelse med sig själv och de tvivelaktiga handlingar man gjort sig skyldig till: svek, falskhet, egoism. När man som felande, lumpen människospillra hör den låten och läser den texten känner man sig plötsligt mindre ensam. Och man börjar bygga upp sig själv igen. Det är kraften i Thåströms lyrik.

När Thåström i början av 90-talet drog till Amsterdam och började mixtra med nya, karga ljudvärldar i bandet Peace, Love & Pitbulls, skrevs texterna på engelska. Språket skalades också av, blev naknare på ett sätt, ofrånkomligen mer distanserat på ett annat. När det begav sig beskrev Thåström själv texterna som toalettklotter. Och läser man texten till (den geniala) This Is Trash, från PLP:s självbetitlade debutplatta, är man beredd att hålla med: I’m gonna teach the masses/With my dum-dum song/I’m gonna kick your asses/I’m the new king kong. Det är enkelt, det är primitivt och det är självförhärligande. Men redan på uppföljaren Red Sonic Underwear har pennan återigen doppats i svartare bläck. På Warzaw liknas livet självt vid en prostituerad, en soptunna och en picknick på ett fabriksgolv. På Das neue Konzept vrålar Thåström tills han får blodsmak i munnen efter uppbrott, nya perspektiv och nya intryck. Detta är utan tvekan skrivet med samma penna som skrev Uppgång och fall och Schweden Schweden, och alla med minsta känsla av vilsenhet, frustration och längtan efter något större kan känna igen sig. Och det är det sistnämnda som för oss till soloårens stärkande, trösterika och inte minst inspirerande lyrik.

IMG_3602
Thåström, här med Niklas Hellberg t.v. och Mikael Nilzén t.h., på Sofiero i Helsingborg, 12/7 2018. Foto och redigering: Niklas Lövgren

Ebbas frontlinjelyrik är ett minne blott, likaså Imperiets storvulenhet och PLP:s engelska toalettklotter. Kvar finns enkla ord, ord som varje människa kan förstå och formuleringar som vanliga människor tar i sin mun. Och med dessa formulerar Thåström för oss vad det innebär att vara människa. Från Kaospassagerarens osminkade skildring av vad det innebär att födas, existera och dö som människa, till senare skivors hyllningar till konsten som bygger upp en, kärleken man inte kan vara utan och järnvägsspåren som tar en dit man vill, finns det goda skäl till att hävda att Thåströms sena sololyrik är den bästa han någonsin skrivit. Kaospassageraren är i min mening den bästa rocklyrik jag stött på – och då har jag ändå lusläst Springsteen, Morrissey, Ian Curtis, Jim Morrison och Iggy Pop, för att nämna några. Alltid va på väg kan lyfta en ur vilken becksvart depression man än hamnat i, och visa hur vackert livet är och vilka möjligheter som finns när man tror att allt är förbi. Beväpna dig med vingar är likadan. Samarkanda hyllar kärleken, den till ens partner och till konsten man hämtar näring från, när man själv inte känner att man förmår. Centralmassivet är hoppet självt. Hymnen. Om Black Jim skildrar grymheten med döden, men hjälper en samtidigt att förlika sig med densamma. Främling överallt hjälper en att förstå föräldragenerationen. Fanfanfan kan en hel värld relatera till. Förlusten, sorgen, saknaden, det malande ”tänk om, tänk om”. Körkarlen öppnar upp ögonen på en och får en att förstå att det är nu vi lever. Inte sen och inte då.

Detta är varför Texter behövs. Vi behöver ha Thåströms trösterika ord samlade på ett ställe. Vi behöver den där brunnen att ösa ur när torkan tränger sig på. Vi behöver någonstans att gå när vi saknar ord. När vi saknar förmåga att formulera vårt utanförskap, vår svaghet, vår ilska, vår kärlek, vårt hopp, vår rädsla. När vi saknar inspiration.

Texter släpps 25 september och innehåller 200 låttexter och flera ej tidigare publicerade bilder. Förboka den här.

Attachment-1[866]
Thåström, här med Niklas Hellberg t.v. och Mikael Nilzén t.h., på Sofiero i Helsingborg, 12/7 2018. Foto och redigering: Niklas Lövgren

Thåström får årets Bellmanpris – här är hans 5 bästa Stockholmsskildringar

thåhbg2018
Thåström, Sofiero, Helsingborg. 12/7 2018. Foto och redigering: Niklas Lövgren

Joakim Thåström får årets Bellmanpris, och jag kan inte tänka mig en värdigare, nu levande konstnär. Få har i modern tid skildrat Stockholm sexigare, coolare eller mer suggestivt än Thåström. Oavsett om det handlat om Sveavägen, Rågsved eller nån ödslig park på Söder. För att uppmärksamma detta ger jag er här Thåströms fem bästa Stockholmsskildringar (i kronologisk ordning).

Ebba GrönHeroinister och kontorister

År: 1982

Album: Ebba Grön

– Ebba skrev flera grymma Stockholmslåtar, men få är finare än denna. Här skildras utarmandet av förorten. Centraliseringen. ”Ingen bor här, för alla bor där”. Till sitt sista album skrev Ebba några av sina absolut starkaste melodier och Thåström flera av sina då hittills bästa texter.

 

ImperietCosmopolite

År: 1986

Album: Synd

– Döpt efter (och kanske utspelad på) gamla Café Cosmopolite – haket i Klara-kvarteren där bland andra Nils Ferlin hängde. En tillflyktsort för tänkare, intellektuella och outsiders i Stockholm i början av 30-talet. Och som vi alla vet är Thåström professor i tillflykt och outsiderism.

 

Thåström – Vacker död stad

År: 1999

Album: Det är ni som e dom konstiga, det är jag som e normal

– 1999, efter flera år i industriland, gjorde Thåström comeback på svenska och för första gången på väldigt länge hörde man spår från det förflutna. Tydligast hörs det på denna tre minuter långa rocksalva, där utvandraren Thåström (då boende i Köpenhamn) besjunger (begråter) sin gamla hemstad.

 

Thåström – Söndagmåndagsång

År: 2005

Album: Skebokvarnsv. 209

– Skebokvarnsv. 209 är full av fina blinkningar till Stockholm, men jag vill mena att Söndagmåndagsång ändå är finast av dessa – med skarp konkurrens från Brev från 10:e våningen. Söndagmåndagsång kan ses som ett slags systerlåt eller uppföljare till både nyss nämnda Brev till 10:e våningen, men också till Vacker död stad. Här har våren kommit och man har flyttat hem till Stockholm igen. Man går ut och andas in stan, känner på den. Morsar på gamla bekanta. Man betraktar vad man har runtomkring sig. Inser att man kanske inte är den man var när man lämnade, även om allt runtomkring en är sig likt.

 

Thåström – Långsamt genom

År: 2015

Album: Den morronen

– Ljus och mörker sida vid sida i denna mäktiga, suggestiva självrannsakan, där Stockholm agerar kuliss. Sällan har väl stan känts så svartvit, så hotfull och samtidigt så förledande och lockande som här.

***

Och det var det. Grattis till Thåström, men kanske främst grattis till Stockholm som får inhysa denna gigant.

högdalen2017
Högdalen, november 2017. Foto och redigering: Niklas Lövgren

En klassiker: Thåström – Xplodera mig 2000

xploderamigvinyl

I somras fick jag för mig att dra igång en ny artikelserie här på 482 MHz. ”En klassiker”, skulle den heta, och där skulle jag gå igenom mer eller mindre godtyckligt utvalda klassiska plattor. Jag inledde med en text om The Cures Pornography. Det var kul, men sedan blev det inget mer. Oklart varför. Tidigare i veckan trillade jag över Thåströms  Xplodera mig 2000 på vinyl, och med ens vaknade återigen lusten att skriva om en klassiker. Nedan följer resultatet av denna ohejdbara känsla.

Ibland ska det till något drastiskt för att ta en från en dålig plats till en som inspirerar. Thåströms självbetitlade solodebut, och i synnerhet dess hits, rönte hyggliga framgångar vid releasen 1989. Om Imperiets lynniga plattor Synd (1986) och Tiggarens tal (1988) gjort sitt bästa för att stöta ifrån sig det värsta mainstreamtrycket från Bellman-singeln 1985, väckte solohits som Alla vill till himlen och Karenina den popularitetsbjörn som kanske inte sov men väl slumrade. Thåström var återigen farligt nära att bli mysig trubadur med hela svenska folket. Att skivan i största allmänhet var lättsam och poppig likt inget annat Thåström gjort vare sig förr eller senare gjorde förstås inte saken bättre. När så 80-tal blev 90-tal var behovet av förändring, både privat och konstnärligt, omöjligt att stå emot.

Vid den här tiden gick han i samma fotspår han gått i under hela 80-talet och umgicks med samma människor, och han har sagt att om han blivit kvar i Sverige hade efterföljande plattor låtit ungefär som första soloskivan. Inspirationen var kort sagt urholkad. 1990 slängde han således allt över bord och flyttade till Amsterdam – en stad han tidigare besökt och trivts i.

Och ibland ska det ju till ett uppbrott av det ena eller andra slaget för att maskineriet ska rassla igång igen. Människan har alltid varit på väg, alltid varit ett sökande djur, alltid velat se nya platser, andas ny luft. Och Stockholm kan, precis som alla svenska städer, te sig jäkligt litet och inavlat.

Några år tidigare hade han upptäckt hård, kantig och karg maskindriven musik och band som Einstürzende Neubauten och KMFDM. Han hade försökt implementera dessa influenser på både Tiggarens tal och solodebuten, men det hade gått sådär. På solodebuten fanns det gott om maskiner, men det handlade i första hand om tidstypiska synthar och trummaskiner och det hela lät väldigt tamt. Något bättre gick det på b-sidan Lek med mig, utgiven på Alla vill till himlen-singeln. En industripoplåt av yppersta klass, som låter som om Ministry anno The Land of Rape and Honey gått på disco och roat sig. Men detta räckte inte för den hungrige Thåström. Det behövdes mer av allt. Mer tyngd, mer oljud och tyngre gitarrer. Blod. Konfrontation. Lyssnaren ska inte kunna gömma sig bakom en trevlig popsingel den här gången. Lyssnaren ska möta ljuden. Det ska skava.

I samma veva hade han även upptäckt Public Enemy, som med turntables och samplers skapade furiös, nyskapande hiphop, och som dessutom hade de bästa politiska texterna sedan The Clash. Thåström tog fasta på samplekulturen och hittade en ny ljudvärld. I en intervju med Jan Gradvall 2015 sa han: ”Jag fick en total kick av det [samplandet]. Det gav mig ett nytt perspektiv. Det gav mig möjlighet att få kontroll på ett annat sätt.” Det gick till och med så långt att producenten Sanken Sandqvist fick säga åt honom att tagga ner och att de kanske borde börja skriva låtar istället för att leta efter ljud in absurdum. Men Thåström tycker om att dra saker till sin spets, att utmana. Sina lyssnare, sina medmusiker och inte minst sig själv. Han gjorde det med Ebba Grön och med låtar som Häng Gud och Profit – ilskna punklåtar om förljugna, förhärskande system, som yrvakna och rödvinssega DDR-Sverige inte alls var beredda på. Han skulle göra det mer än någon annan i rock-Sverige någonsin gjort under tiden i Peace, Love & Pitbulls – när band som Atomic Swing, Rob’N’Raz och Ace of Base dominerade topplistorna och svenska folket satt och gonade sig framför 24 Karat på tv. Man kan utan vidare argumentera för att han återigen gjorde det, långt senare och med helt andra medel, på Skebokvarnsv. 209 (2005), där han med akustisk gitarr, högt mixad sång och med rena kortnoveller till texter tvingade lyssnaren att lyssna.

Med Xplodera mig 2000 var det alltså återigen dags att utmana. Producent Sanken må initialt ha varit orolig för antalet samplingstimmar och bristen på låtar, men faktum är att plattan är full av just låtar. Thåström övergav vare sig gitarrerna som hade varit hans musikaliska signum sedan starten med Ebba Grön eller rytmerna som utgjorde en grundbult i Imperiets sound. Men tillsammans med de nya influenserna och maskinerna lät det inte som något annat han (eller någon annan i Sverige, för den delen) gjort tidigare. Tillsammans med Sanken och den svenske postpunkikonen Peter Puders (känd från TT Reuter, Commando M Pigg och Imperiets sista turnéer) mejslade Thåström fram ett gäng köttiga, svängiga och kåta rocklåtar – och han hade inte låtit så här tänd sedan tiden i Ebba Grön.

thåström91

Plattan öppnar med programförklaringen Radio Thåström – en vibrerande, rytmisk rockkänga – komplett med samplingar och skumma ljud – där en pånyttfödd Thåström sjunger de betryggande raderna ”Om du har ont, om din kropp känns för tung, om du behöver en till injektion: Radio Thåström här!” Låten är förhållandevis snäll, soundmässigt. Kantigare blir det redan i nästa låt, Ich liebe Dich. En monoton kärlekshistoria, där Mona Lisa får agera stand-in för Thåströms kärleksintresse. Ljudexperimenten trappas upp ytterligare i ”knullåten” (Thåströms egna ord!) Elektrisk. En utsvulten Thåström vrålar ut sitt köttsliga begär, men likaväl kan man tolka det som en kärleksförklaring till den nya musiken han upptäckt. Det sistnämnda styrks när man lyssnar på Peace, Love & Pitbulls lysande uppdatering av låten, Elektrik ’93. Rytmerna vi bjöds på i Radio Thåström återkommer i Elvis Presley för en dag. Där förutspår Thåström 2000-talets galna begär efter berömmelse när han sjunger om någon som tar sin jakt på just berömmelse till extrema nivåer. Vederbörande hamnar i elektriska stolen – och i media – och utropar glatt att han äntligen är ”Elvis Presley för en dag!”. Sedan är dags för King Kong, och experimenten i Amsterdam och de nya influenserna fullkomligen exploderar ur högtalarna. King Kong är lika mycket ett hänsynslöst överfall som det är en rocklåt. Monotont, pulserande och in-your-face berättar den om en outsiders bisarra försök till närmanden. Miss Huddinge -72 följer härnäst och är den enda låt från skivan som överlevt tills i dag. Thåström spelar den fortfarande live, till mångas stora glädje. Man skulle kunna argumentera för att skivan innehåller bättre låtar än så, men det är denna söderorts-slowburner om berömmelse och desperation som Thåström förärat evigt liv. Den svängiga maskinrockern Alla har fel (igen) blev plattans första singel, men nådde inte alls samma framgångar som till exempel Karenina eller Alla vill till himlen. Men det var ju också precis det som var poängen. Titelspåret Xplodera mig är ännu en rytm- och samplingsorgie. Hudlöst och utan krusiduller bjuder Thåström ut sig till sitt kärleksintresse: ”Adoptera mig, arrestera mig, annektera mig. Du får mig och jag får dig.” Plattans näst sista spår, den råa Fuzzbox, hade lika väl som Radio Thåström kunnat fungera som programförklaring. Nyförlöst och utsvulten vrålar Thåström här sig hes om sin nyfunna passion: ”det är primalt, det är ultimat, det är onani […] det är som ett gift för en gammal eskapist..” Fuzzbox är det triumfatoriska ljudet av någon som efter år i öknen äntligen hittat hem. Som efter år av famlande äntligen hittat något som är hans eget. Fuzzbox är vad som oundvikligen händer när man med kroppen full av punk, rytm och maskinkärlek äntligen sparkar in dörren till industriland. Det är förresten heller ingen slump att Thåströms publiceringsförlag heter just Fuzzbox. Albumet avslutas sedan med industriballaden Ballad i P-Moll. Man kan snacka om att det var just balladerna han ville bort från med den här plattan, men likväl skänker Ballad i P-Moll välbehövliga nyanser till en, trots rytmerna och gunget, annars karg och oförlåtande platta. Även industrirockare blöder och ingenstans blir det tydligare än på den här låten. Demon, utgiven på 20-års-utgåvan av albumet, är nästan ännu bättre än albumversionen. Hårdare, men ändå skörare, med ännu tydligare industriinfluenser.

Xplodera mig 2000 skulle bli Thåströms sista svenskspråkiga platta på åtta år. Och de som tyckte att den skivan var svårlyssnad skulle snart få en chock. 1992 flydde han ännu längre in i industriland. Tillsammans med bland andra Niklas Hellberg bildade han det kriminellt underskattade industribandet Peace, Love & Pitbulls och tillsammans gav de ut tre fullständigt oförsonliga, engelskspråkiga plattor mellan 1992-1997 vars like svensk rock aldrig hört. De turnerade flitigt i både Sverige och Europa, men kritikerkåren fattade ingenting och det gjorde knappt skivköparna heller. PLP var, och förblir sannolikt, något som bara en särskilt utvald skara förstår sig på.

Och precis som PLP-skivorna känns Xplodera mig 2000 i dag ganska förbisedd. Varken fansen eller Thåström snackar särskilt mycket om den. Men som sagt, den gavs ut på nytt 2011, när den firade 20 år – så helt bortglömd är den inte. Och fattas bara, för ingen annan skiva har väl banat väg för det industriella sound som mer eller mindre dominerat, förgyllt och breddat Thåströms sound sedan dess. Från PLP:s kompromisslösa urladdningar och Sällskapets ambienta post-industri, till de senare soloårens monotona och dova Europa-blues – Xplodera mig 2000 är grunden på vilken de frodats. Jag, och många med mig, lyfter på hatten och säger tack.

IMPERIET, 30 ÅR SENARE: Deras 30 BÄSTA LÅTAR

imperiet30

I februari 1983 var Ebba Grön ett avslutat kapitel. De hade börjat bli tonårsidoler och Thåström, ihop med trummisen Gurra och Ebbas fjärde medlem Stry, drog i nödbromsen. Tillsammans med Madhouse-basisten Christian Falk och saxofonisten Per Hägglund bildade de Imperiet. Redan under Ebba-tiden hade Thåström och Stry experimenterat med nya sound under namnet Rymdimperiet, och som Imperiet skulle dessa nya sound få fritt spelrum. Redan i september 1983 släpps Imperiets första album Rasera. I september 1988, efter fyra fullängdare, splittras de. Åren däremellan är de Sveriges ohotat största rockband. De spelar på fritidsgårdar och klubbar, och de fyller ishallar, folkparker och festivalscener. Säljer drivvis med plattor (men tjänar knappt ett öre själva). De älskas och hyllas, men de skälls också ut för att vara pretentiösa och dryga.

Bland otaliga Thåström-fans och rockälskare i dag hyllas de som något av de bästa Thåström varit inblandad i. Jag förstår dem. Imperiet är utan tvekan hans mest lättlyssnade kapitel. Sånt gillar folk. Själv tycker jag att Imperiet, ihop med den tidiga solokarriären, är hans tveklöst mest ojämna period. De saknade Ebbas nerv och närvaro. De föll offer för mitten av 80-talets inspelningsteknik och som en följd av det låter en stor del av deras produktion daterad i dag (och har egentligen så gjort i 25 år). Samtidigt var de vansinnigt vassa på melodier och deras intresse för sound och arrangemang kan man inte annat än buga och bocka inför. Texterna, sedan, pendlade ständigt mellan geniala och andefattiga, träffsäkra och pekoral, och ibland drunknade de i symbolism och fyndigheter. Det är, kort sagt, frustrerande att lyssna på Imperiet, vilket jag inte alls upplever med Ebba Grön, som kanske inte varierade sitt sound eller sin tematik lika mycket heller, men som likväl knappt spelade in en halvdan ton. För att inte tala om Thåströms oantastliga soloproduktion de, åtminstone, senaste 16 åren (men om den har jag redan orerat tillräckligt – se här).

Men samtidigt, någonstans, älskar jag ju Imperiet. De var ojämna, visst, men Thåströms lägstanivå är ju nästan högre än genomsnitts-rockerns högstanivå. Jag var 15 och Ebba-tokig när jag upptäckte Imperiet. Lånade Greatest Hits-cd:n av en kompis, men precis när jag kommit in i den ville han ha den tillbaka, det aset. Ett par år senare fick jag en bland-cd av en äldre kusin (som dessutom sett dem live på 80-talet! Jag var mäkta imponerad!) och saken var klar. I mina unga år älskade jag Imperiet förbehållslöst, och det är tack vare den där bland-cd:n. Den innehöll deras deppigaste grejer, mycket från Synd och Tiggarens tal, och jag som börjat upptäcka The Cure och Joy Division var mer än nöjd. Jag har fortfarande kvar den där cd:n.

imperietdojan

11 september i år var det 30 år sedan Imperiets sista konsert på svensk mark. För att högtidlighålla detta jubileum ger jag er här, något försenat, deras 30 bästa låtar, med kommentarer. Varsågoda.

 

30. …när vodkan gjort oss vackra

År: 1988

Album: Tiggarens tal

– En Flyktsoda för dagen efter. När festen är slut och bara slumpen är kvar. Man slickar i sig det sista och hoppas på det bästa.

 

29. Moderna män

År: 1988

Album: Blå himlen blues

– 80-talets egocentriska go-getters besjungs kyligt i denna poppiga postpunk-dänga. Imperiets sound beskylls ofta för att snabbt ha blivit daterat (senast för några stycken sedan av mig själv), men det finns exempel på låtar när 80-talssoundet lyckas låta tidlöst. Moderna män, med sin luftiga produktion och kalla synthar är ett bra exempel på just detta.

 

28. Den nya dansmusiken

År: 1983

Album: Alltid rött alltid rätt (singel)

– Skriven av Stry Terrarie och Peter Ivarss. En fortsättning på Vad ska du bli och en föregångare till Ståaldrigstill. Svängigare än förstnämnda, kåtare än sistnämnda.

 

27. Running in the Rain

År: 1988

Album: Imperiet (engelsk)

– Per Hägglund har sagt att Imperiets engelskspråkiga platta var ”en kil rakt ner i bandets själ”. I hopp om att slå utomlands skeppades de ner till Holland för att spela in gamla låtar på nytt, när de kanske borde ha satsat allt på ett nytt, helgjutet, svenskt album i stället. Det engelskspråkiga albumet och utlandslanseringen floppade rejält, men ett par låtar fick de till. Bäst är Running in the Rain, en av de första de spelade in. Den är en engelsk version av Rymdimperiets hit Vad pojkar vill ha. Borta är det springsteenska soundet, som var en stor del till varför originalet var så bra. I stället är den stöpt i ganska tidstypisk, halvsynthig skrud och känns i största allmänhet tillrättalagd. Trots detta är det en riktigt bra låt, med en nerv och ett uns av passion som annars helt saknas på engelska plattan.

 

26. Balladen om briggen Blue Bird av Hull

År: 1985

Album: Märk hur vår skugga/Briggen Blue Bird av Hull (singel)

Evert Taubes ödesmättade berättelse om den fördömde sjömannen Karl Stranne från Smögen blir i Imperiets händer ett gothigt och vindpinat ambient-jazz-nummer – 22 år innan Sällskapet fulländade uttrycket med debutsingeln Nordlicht.

 

25. Kung av jidder

År: 1988

Album: Tiggarens tal

– En atmosfärisk redogörelse över självförakt, skriven av Falk och Thåström. En av Tiggarens tals bästa texter.

 

24. Tonårs-Jesus

År: 1985

Album: Blå himlen blues

– Imperiet när de är på sitt allra bästa pop-humör!

 

23. Cold Turkey (live)

År: 1985

Album: 2:a augusti

– Har en svensk artist någonsin sjungit rock på engelska bättre eller mer övertygande än vad Thåström gör här? Svaret är blankt NEJ. Även om man bortser från det faktum att uttal och frasering sitter som en smäck finns här en närvaro och känsla för både text och musik man annars kan glömma från svenska rocksångare som ger sig på att härma sina engelskspråkiga idoler – i synnerhet 1985. John Lennons original är helt igenom fantastiskt, men Imperiets cover river i hälarna.

 

22. Cosmopolite

År: 1986

Album: Synd

– Döpt efter (och kanske utspelad på) gamla Café Cosmopolite – haket i Klara-kvarteren där bland andra Nils Ferlin hängde. En tillflyktsort för tänkare och intellektuella i Stockholm i början av 30-talet. Och det är om just tillflykt som Thåström sjunger i det här franskklingande numret.

Vi behöver inget utifrån, vi har gin och magnecyl, vi talar i tungor, sjunger våra sånger.

 

21. Offret

År: 1986

Album: Synd

– Imperiet när de är som mest atmosfäriska. Men om vad texten handlar har jag ingen aning. Och visst är den lite för lång. Och kanske är jag för generös med den här placeringen…men en fin låt är det.

 

20. 19Hundra80Sju

År: 1987…

Album: 19Hundra80Sju (singel)

– Imperiet goes maskin-rock – och gör det med bravur. En fingervisning mot vad som komma skulle, bara några år senare.

 

19. (Kom ihåg) den fria världen

År: 1983

Album: Rasera

– Ett av de starkaste och bästa exemplen på att Ebbas själ aldrig dog. Kom ihåg är en svettig och konfrontativ uppgörelse med den moderna tillvaron och pseudo-friheten den saluför. Den är också en hyllning till alla de som står upp och emot.

Ditt blod är vin, till och med nitroglycerin!

 

18. Var e vargen

År: 1986

Album: Var e vargen (singel)

Vad är vargen, är väl frågan man bör ställa sig? Är det ryssen, det röda spöket som gäckade västvärlden under merparten av 1900-talet – inte minst under 80-talet? Eller är det revolutionen som aldrig kom, trots att Wiehe och proggarna sjöng sig hesa om den? Oavsett är Var e vargen en lysande rocklåt, som fick nytt liv dels under Peace, Love & Pitbulls 90-tal och Thåströms 2000-tal (senast i somras).

 

17. Personliga Persson

År: 1988

Album: Den flygande holländaren

– Det är ingen lätt match att trumfa Cornelis mästerliga originalversion om den alkoholiserade och självbelåtna kvinnomisshandlaren Persson, men Imperiets febriga goth-kabaré-version ger den en god match. Utgiven på en hyllningsplatta till den då nyligen avlidne skalden.

 

16. Erotisk politik

År: 1988

Album: Tiggarens tal

– En av Imperiets bästa, rena rocklåtar, och en av Thåströms allra bästa sånginsatser. Här ger han allt och får 100% utdelning. Anglosaxiska idoler som Iggy Pop är inte längre ouppnåeliga väsen – de är jämlikar. 

Titeln är hämtad från Jim Morrison, som refererade till sitt band The Doors som ”erotic politicians” i en intervju från 1968.

 

15. Rasera

År: 1983

Album: Rasera

– ”Det var några [skinheads] som brände kors och tände eld på hus där chilenska familjer bodde. Så invandrarna samlade ihop hundra man och sedan röjde de skinsen som ingenting. Skinsen vågade inte gå ut efter det. Det var skitkul.” – Thåström om låten Rasera, i en intervju med tidningen Recension, 1983. 35 år senare, när extremhögervindar blåser starkt och flyktingförläggningar brinner, känns Rasera som en av Imperiets allra mest relevanta låtar.

 

14. Rock’n’Roll e död

År: 1987

Album: 19Hundra80Sju (singel)

– Här experimenterar Imperiet med instrumentering och arr och visar på intet vis hur rocken skulle vara död. I deras händer, 1987, levde den och kändes fräschare än på länge.

 

13. Århundradets brott

År: 1985

Album: Blå himlen blues

– 1984 sattes Thåström på kåken för vapenvägran. Där, på Svartsjöanstalten i Ekerö kommun, skrev han flertalet av låtarna på Blå himlen blues. Paradnumret från fängelsevistelsen är förstås Århundradets brott. Och vare sig förr eller senare har Thåström eller Imperiet låtit mer Eldkvarn än vad de gör här.

 

12. Märk hur vår skugga

År: 1985

Album: Märk hur vår skugga/Balladen om briggen Blue Bird av Hull (singel)

– Tidernas största backfire? 1985 hade Imperiet gått och blivit lite för stora. De bestämde sig för att ge ut ett par mörka, långsamma och mycket suggestiva tolkningar av gamla svenska visklassiker, för att få lite andrum och dra ner på populariteten. Det gick sådär. Bellman-tolkningen Märk hur vår skugga blev deras i särklass största framgång och den låg på Svensktoppen i hela 19 veckor mellan december -85 och april -86. Efter den hitten visste alla, inklusive taxichaffisar och tanter på Konsum, vem Thåström var. Vill man fjärma sig från mainstream-populariteten krävs hårdare tag än så, vilket svenska folket blev varse under 90-talets början.

 

11. Du ska va president

År: 1984

Album: Du ska va president (singel)

– Imperiet kanaliserar The Clash och hyllar upproret och utanförskapet i låten som är en av deras mest ikoniska.

 

10. Innan himlen faller ner

År: 1986

Album: Synd

– En fantastiskt vacker uppmaning till alla eftersatta att resa sig upp och ta för sig, för allt är ändå på väg åt helvete.

 

9. Guld och döda skogar (live)

År: 1985

Album: 2:a augusti

– Egentligen ett ganska torrt och lättglömt albumspår på Rasera, men som på liveplattan 2:a augusti blir ett tungt och ödesmättat synthnummer. Miljöpartiet må ha bildats 1981, men miljöpolitik har aldrig låtit sexigare eller coolare än i händerna på Imperiet.

 

8. Du är religion

År: 1988

Album: Tiggarens tal

– På Du är religion är jaget djupt missnöjd över sin livssituation; han lever i en spökstad, vill inte möta livet, tål inte sin egen spegelbild, är tärd av skuld och tigger desperat efter ett uns av glädje. Det är mörkt, men melodiskt, atmosfäriskt och faktiskt lite svängigt. Imperiets sista platta, Tiggarens Tal, är deras mörkaste, och detta är ett av de bästa exemplen på det.

 

7. Alltid rött alltid rätt

År: 1983

Album: Alltid rött alltid rätt (singel)

– Imperiets debutsingel. En nervig, blodröd programförklaring, med hjärtat bultande på utsidan. Hårdare och mer konfrontativt än det mesta Ebba gjorde de sista åren. Bäst är ändå Thåströms blizkriegsversioner från turnéerna -99 och -02.

 

6. Kriget med mig själv

År: 1984

Album: Imperiet (Mini-LP)

– Alla tiders självföraktaranthem! En av de första Imperiet-låtarna jag föll för – och inte undra på. Och en av få Imperiet-låtar som inte låter det minsta daterad. Både text och musik kommer leva för evigt.

 

5. Kom kom

År: 1984

Album: Du ska va president

– En av Thåströms tidigaste kärlekslåtar. Och även om texten emellanåt är rätt pajig, så är detta en grymt fin låt. Varm, innerlig, med en fantastisk melodi (starka melodier var i sanning ingen bristvara i Imperiet!). Och rotar man lite i texten hittar man trots allt några riktigt fina rader, till exempel: Var en nyhet bland det gamla, när man tröttnat på allt det andra.

 

4. Blå himlen blues

År: 1985

Album: Blå himlen blues

– Thåström har gjort många låtar om vattenhål, fristäder, tillflyktsorter och murar. Han vet hur tillvaron ser ut och han vet att det behövs något att fly till. Man kan argumentera för att detta är en av de första av dessa låtar. Det är atmosfäriskt, det är 80-tal, det är fantastiskt moody och snyggt. 2002 framförde Thåström en version av låten som av undertecknad betraktas som den ultimata. Den återfinns på live-skivan På Röda Sten.

 

3. Saker som hon gör

År: 1986

Album: Synd

– Saker som hon gör har en typisk 80-tals-ljudbild. Det är stora trummor, feta synthar, det är melodramatiskt, och med en stor refräng – men det funkar! Denna typen av drömsk, atmosfärisk,  alternativ 80-tals-rock har haft en revival så länge nu att det känns som att den aldrig blivit omodern. Väldigt häftigt, och därtill en väldigt vacker låt. Dessutom en av inte jättemånga Imperiet-låtar som faktiskt låter bättre med Imperiet än med solo-Thåström. Han har ju annars en tendens att förbättra de gamla Imperiet-pärlorna så till den grad att originalen om inte bleknar åtminstone hamnar i skymundan.

 

2. Jag är en idiot

År: 1988

Album: Tiggarens tal

– En hänsynslös och blodig uppgörelse med sig själv och de tvivelaktiga handlingar man gjort sig skyldig till: svek, falskhet, egoism. Per Hägglund, saxofonist, keyboardist, den som hade bäst och mest kontakt med skivbolag och det administrativa i bandet, och inte minst en nära vän till Thåström, hade inför Tiggarens tal fått sparken. Thåström mådde skit över detta. Jag är en idiot är resultatet.

Imperiet har aldrig låtit argare eller mer skoningslösa än här. 14 år senare skulle Thåström fullända låten på Röda Sten i Göteborg. Den versionen hör till de allra, allra bästa Thåström-inspelningar som släppts.

 

1. Österns röda ros

År: 1986

Album: Synd

– Imperiets hatlåt till staten Israel. Finns i en rad olika versioner. Imperiets albumversion är pampig och vacker, deras liveversioner var råare (Oviken -88 kan vara den ultimata), och under Thåströms turné våren 2015 gjordes den i en närapå dansant tappning. En låt som ständigt får nytt liv, och ständigt är aktuell (inte minst på grund av att Gaza-konflikten aldrig tycks lösas).

Jag kämpade med att välja mellan denna och Idiot. Det har alltid varit en kamp mellan dessa två för mig. Jag kan inte säga säkert säga varför jag valde Österns. Kanske är det inte svårare än att detta är den Imperiet-låt jag oftast vill höra. Kanske är det melankolin och det atmosfäriska soundet som gör det. Eller så är det sångmelodin och ackordbytena. Kanske spelar det mindre roll. Men att det är Imperiets bästa låt, det är jag helt med på.

 

***

Här kommer en spellista (och eftersom Running in the Rain saknas på Spotify tog jag i stället med originalet Vad pojkar vill ha):

 

 

Bäst just nu: juli 2018 – THÅSTRÖM LIVE

IMG_3602
Thåström, här med Niklas Hellberg t.v. och Mikael Nilzén t.h., på Sofiero i Helsingborg, 12/7 2018. Foto och redigering: Niklas Lövgren

Mycket har sagts om Thåström i allmänhet och liveartisten Thåström i synnerhet – inte minst har jag själv sagt och skrivit en herrans massa redan. Men behovet pockar nu igen. Sveriges bästa liveartist är ju åter ute på vägarna, som vanligt kompad av Sveriges bästa liveband. I torsdags förärade de den skånska sommarkvällen med ett besök på Sofiero i Helsingborg. Denna ”bäst just nu” ägnas helt åt Thåström.

Som sagt, mycket har sagts. Men så sitter man där igen. Hur många gånger har man inte gått igång på det faktum att det i år är 40 år sedan han debuterade med Ebba Grön och att han trots detta hisnande faktum sjunger bättre, är snyggare och en bättre låtskrivare och liveartist än han någonsin varit? Hur många gånger? Tusenfalt. Hur många gånger har man inte tjatat sig hes om bandet, bestående av Niklas Hellberg, Pelle Ossler, Rockis Ivarsson, Anders Hernestam och Mikael Nilzén? Detta urtajta band, lika samspelt och dovt som Bad Seeds, lika skramligt, när behovet finns, som Gun Club anno Fire of Love. Hur många gånger har man frågat sig själv hur det är möjligt att gång på gång bli så knäckt av en konsert med en artist man sett så många gånger att man måste sätta sig ner i lugn och ro och verkligen räkna efter för att själv fatta hur många gånger det rör sig om? Det är ingen idé att undra. Det är bara att acceptera. Svaret är samma nu som det alltid har varit: så länge livet finns, så länge vedermödor och demoner finns, så länge det ligger högar av fastbundna emotioner på själens skrov, som bara väntar på att få sprängas loss – just så länge finns behovet av att se Thåström, så länge finns behovet av att prata om Thåström. Och nu gör jag det alltså igen.

Jag såg Thåström med band i torsdags i Helsingborg. Jag såg dem två gånger i höstas, I Köpenhamn och i Stockholm, på den bejublade turnén som direkt följde släppet av nionde soloalbumet Centralmassivet. Och faktum är att, trots att dessa höstspelningar var grymt tighta och bra, som alltid med Thåström, så var torsdagens spelning någonting särskilt. Och det krävs ju en särskilt bra artist för att en utomhuskonsert, en sommarkväll, på ett stort ställe som Sofiero, ska bli bättre än en inomhuskonsert på ett litet ställe som Vega i Köpenhamn. Typiskt Thåström att vara så märkligt bra.

Det var som att allt det de gjorde i höstas även gjordes i torsdags – men med tyngre, ännu mer övertygande, emfas. Hammarslagen slog hårdare, sjönk djupare ner. Demonerna, var och en av dem, jagades på flykt. Känslorna sprängde banden och flög iväg, lättade. Fötterna lyfte från marken. Det var en urladdning. Det var som regn efter hundra dar av torka. Allting som företogs räckte hela vägen fram och klättrade ytterligare en nivå. Jag har sett det förr från det här gänget, men inte sedan det gyllene året 2015.

Öppningslåten Körkarlen var precis så dansant och ljus, och pulserande och svartskimrande, som den ska vara. Ingen sjunger blues som Jeffrey Lee Pierce, som egentligen aldrig varit en favoritlåt, kan man tycka att man hört till leda, men lik förbannat uppvisar den tecken på evigt liv vid varje konsert – så även på Sofiero. Beväpna dig med vingar var som så ofta i en klass för sig. När man, som jag, pratar om Thåström som exorcist, som någon som driver ut djävulskap och räddar en från mörkret, då är det inte sällan Beväpna dig med vingar man har i åtanke. Den låten, särskilt när den framförs live, sliter upp en ur dyn och kastar iväg en mot himlen. Allra bäst blir det när Thåström släpper loss under Gun Club-partiet. I torsdags gjorde han det. Så förlösande och rått.

En låt jag ofta känner att jag skulle kunna leva utan, vad gäller livekonserter, utan att jag för den skull tycker att den är annat än en riktigt bra låt, är St Ana Katedral. Men i torsdags lät den vitalare, mer angelägen och tyngre än på länge. Kanske någonsin. En annan stor höjdpunkt var southern gothic-mästerverket Om Black Jim, som med den här turnén gjort en efterlängtad comeback. Har någon annan svensk textförfattare skrivit en bättre text om döden? Sällan. Det var andakt när Thåström framförde den i torsdags. Men den är så fin och den river upp så mycket hos så många att publiken till slut inte kunde hålla sig utan exploderade i ett slags försiktig allsång om den obevekliga och stränga döden. Att Alltid va på väg också gjort comeback med den här turnén känns bara vettigt. Få låtar symboliserar Thåströms hela väsen som den låten. Rörelsen, vägran att stagnera, kärleken till Europa, till amerikansk roots-musik, till polsk poesi och livet – allt finns i den låten. Spelningen avslutades med en annan symbollåt, nämligen Centralmassivet. Hymnen, psalmen. Från det att den släpptes har det stått klart att den för alltid kommer att tillhöra Thåströms och hela Sveriges kanon. Den kommer att spelas på begravningar, på skolavslutningar, på bröllop. När allt går i kras, när man står på toppen. Den går hand i hand med ljuset och mörkret, förvägrar ingetdera. Själva den thåströmska essensen. I torsdags lät den klarare än den gjorde i höstas, i en version som gjorde den enastående vackra studioversionen rättvisa. Den bröt sig loss från ljudmassorna och hängde lätt över alla oss i publiken. Och vi lapade girigt i oss. Och vi skrek efter mer när Thåström och bandet gått av, men gick sedan därifrån lyckligare och ljusare än när vi kom. Jag vet att jag sannerligen gjorde det (tack igen till Niklas, T och ni andra).

Turnén pågår ett bra tag till. Gå och se:

TORS 19 JUL 2018 Bukta Tromsö
LÖR 21 JUL 2018 Malakoff Rockfestival Nordfjordeid
FRE 27 JUL 2018 Storsjöyran Östersund
LÖR 28 JUL 2018 Månefestivalen Fredrikstad
LÖR 4 AUG 2018 Arvika Hamnfest Arvika
FRE 10 AUG 2018 Haven Köpenhamn
LÖR 11 AUG 2018 Way Out West Göteborg
FRE 17 AUG 2018 Pstereofestivalen Trondheim
FRE 24 AUG 2018 Huskvarna Folkets Park Huskvarna
TORS 30 AUG 2018 Gröna Lund Stockholm