Årets…blandat

Attachment-1-19

 

De riktigt tunga listorna (årets låtar samt årets album) kommer lite senare, men redan nu vill jag inleda årssummeringarna genom att ge er en samling blandade utmärkelser. Vad sägs om årets konsert? Årets musikdokumentär? Årets genombrott? Look no further!

 

Årets konsert: 

Ossler, Tivoli, Helsingborg, 30/9. 

– Live på scen med bara sin elgitarr och två cellister skapade Ossler en intensiv stämning när han i slutet av september stod på Tivolis scen. Han spelade låtar från de senaste tre, fyra soloalbumen och närvaron låg alltjämt som ett högspänningsfält över lokalen. Jag såg honom med fullt band i Malmö i april respektive augusti i år, men trots att det var utmärkta spelningar var det den avskalade kvällen i Helsingborg som brände mest. Ossler är tvivelsutan en av Sveriges finaste artister – inte minst på scen.

 

Årets musikvideo:

MorrisseyJacky’s Only Happy When She’s Up on the Stage

– Well, det är kanske inte Michael Jackson-kvalitet på videon (eller koreografin!), men jisses vad den är härlig. Morrissey och bandet dansar en mycket enkelt koreograferad dans i vad som ser ut som en gammal Soul Train-studio från 70-talet. Morrissey klädd i grå kostym, bandmedlemmarna klädda i turkosa velourdräkter. Behöver jag säga mer? Alla hämningar är borta. Allt är bara kärlek, sång och dans.

 

Årets musikdokumentär:

I Called Him Morgan (regi: Kasper Collin)

– Enkel, osentimental, ärlig, och mycket atmosfärisk. Inga märkvärdiga filmgrepp, men väl vackert foto, lika vacker musik och gott om insikter om jazzlegenden Lee Morgan, som man annars inte hör mycket om.

 

Årets musikbok:

Erin OsmonJason Molina: Riding with the Ghost

– Att någon går och skriver en bok om den gudabenådade ikonen Jason Molina (Songs: Ohia, Magnolia Electric Co.) är en kulturgärning så stor att ingen någonsin kan visa tillräcklig tacksamhet.

 

Årets comeback:

Liam Gallagher

– Det räcker inte med att ha varit borta ett par år. För att det ska kallas comeback ska man förstås dels ha varit borta en längre period, men man ska framförallt ha varit uträknad, förbisedd, omsprungen. Allt detta går att applicera på Liam Gallaghers återkomst i år. Efter att Oasis splittrades 2009 bildade Liam och resterande medlemmar bandet Beady Eye. De saknade inte bra låtar, men på det hela taget var det ett slags halvmesyr. Detta blev som allra tydligast i år, när Liam gjorde debut som soloartist. För så här tänd, fräsch och hungrig har han inte varit sedan Oasis glansdagar. Och när sjöng han senast så här bra? 1997? 2000? Inte efter 2002 i alla fall. Att storebror Noels skiva, släppt en månad efter Liams, var solklart bättre spelar ingen roll. 2017 har varit Liams år. Från käftsmällen och tillika solodebutsingeln Wall of Glass i maj, till hans bejublade framträdande på One Love Manchester i början av juni, höstens storsäljande debutalbum As You Were (över 200,000 ex sålda – hittills!) och den utsålda UK-turnén under december månad. För att inte glömma alla fantastiska intervjuer. Jag är glad att han är tillbaka och jag är glad att det går bra. Världen är klart trevligare när Liam Gallagher är i farten.

 

Årets nykomling:

Blå timmen

– Bara två singlar släppta, men det står tydligt som i en pekbok: Blå timmen är årets intressantaste nya band. De är svåra att genrebestämma, men drar åt postpunk, sofistikerad 80-tals-pop, cold wave. Det är suggestivt. Det är kyla och desperation. Popkänsla. Vassa och kalla gitarrer, ett saxofonsolo, sval sång, ett avgrundsvrål. På blott sju-åtta minuter musik inkorporerar de allt detta på ett självklart sätt och med ytterst lätt hand. Och så en sångare med så mycket känsla att han går i tu. Nästa år vill jag ha mer musik. Och en turné.

 

Årets genombrott:

Hater

– Jag har redan skrivit om Malmö-bandet Hater ett antal gånger i år, så jag ska fatta mig kort. De debuterade i fjol med ep:n Radius. Fullängdaren You Tried kom i våras, och sent i höstas kom nya ep:n Red Blinders. De gör popmusik för nyförälskade och för permanent olyckliga. För våren och för hösten. Deras musik åkallar andarna från Radio Dept. (och egentligen hela Labrador) anno 2002-2006 och från det geniala men dessvärre avsomnade Göteborgsbandet Days. De återuppfinner inte hjulet, men låter otvetydigt fräscha och angelägna. Jag ser fram emot att följa dem.

 

Årets nyupptäckt:

Shrine

– Bakom pseudonymen Shrine gömmer sig bulgariske ljudkonstnären Hristo Gospodinov. Han gör massiv dark ambient för ett Europa i ständig skymning. Jag upptäckte honom i vintras, genom albumet han släppte i fjol på Cyclic Law, Ordeal 26.04.86. En temaplatta om Tjernobyl-olyckan 1986. Det säger väl allt? Atmosfär, tyngd, skönhet och hot – allt strömmar obehindrat ut ur denne bulgars syntar, laptops och samplers. En dark ambient-upptäckt att ta med till graven.

 

Årets återupptäckt:

Swans

– Det har varit dåligt med riktiga återupptäckter i år, men under hösten har Swans tidiga diskografi gått varm. Jag är kluven till deras tre senaste album, men åren 1983-1996 var det inte många skott utanför mål. Från det svartaste, smutsigaste mörker, till religiösa grubblerier, självhat, existentiell ångest, ljudexperiment och de sköraste sånger man kan föreställa sig. Detta var Swans guldålder och kreativiteten flödade från Michael Giras förryckta hjärna. Jag hade inte lyssnat särskilt mycket på Swans första period på ganska länge, men så hamnade jag i en svacka, och det är ju då som detta band slår an som hårdast. Bäst var som alltid den becksvarta Failure, från 1991. Med endast en akustisk gitarr och en frostig synt som ackompanjemang berättar Gira om på alla sätt han är en oduglig odåga. Resultatet är häpnadsväckande och uppfriskande hänsynslöst.

 

Årets skivomslag:

OsslerEvig himmelsk fullkomning (bild: Pelle Ossler, design Pär Wickholm och Pelle Ossler)

– Ett foto som blev en kolteckning, som blev ett enastående vackert skivomslag. På Evig himmelsk fullkomning tar Ossler i flera låtar upp den lilla människans kamp mot något större, något mörkt och hotfullt. Och det är precis det som så skickligt målas upp på omslagsbilden.

Pelle Osslers känsla för ljud känner vi ju till, men hans känsla för bild och form är minst lika vass och värd att uppmärksamma. När han inte spelar musik (eller snickrar möbler, som är ännu en sträng på lyran) då fotograferar han (eller ritar med kol). Hans bilder är kärva och motsträviga och framhäver det sköna i det spruckna, och skulle man titta på dem utan att veta vem som låg bakom dem skulle man tänka på just Ossler och höra hans suggestiva toner.

När jag i februari 2016 med ett vagt och gryende intresse för fotokonst besökte en av Osslers fotoutställningar föll alla bitar på plats. Att där och då samtala med honom om fotandet och samtidigt se hans bilder sparkade upp dörrarna för mig. Sedan dess har jag konstant fotat och experimenterat med bilder. Några syns här på bloggen, resten på Instagram (@lovgren__).

 

***

En sådan här lista kan ju pågå hur länge som helst, men nu får det räcka. Håll utkik den närmsta tiden efter listorna över årets album och årets låtar.

Hörs vi inte innan, så önskar jag eder en god jul!

/N

Annonser

Bäst just nu: juni 2017, del 2

Attachment-1

 

Då var det dags igen. En ny samling låtar att lyssna lite extra på. Precis som vanligt blandar jag nytt med gammalt.

AlgiersCleveland

– Andra singeln från nya albumet visar än tydligare varför Algiers är ett av de bästa aktiva banden just nu. Apokalyptisk industrigospel som sparkar både vildsint och vackert mot orättvisorna som förföljer USA:s svarta befolkning.

Oneohtrix Point Never & Iggy PopThe Pure and the Damned

– Iggy gästar OPN:s nya singel, och resultatet är så bra som man kan tänka sig. OPN:s skimrande elektroniska ljudbild passar utmärkt ihop med Iggys baryton och hans text om att önska sig bort till något större och vackrare. Nu hoppas vi att Iggy får mersmak för den här typen av musik.

Alan VegaDTM

– För nästan exakt ett år sedan gick Suicides frontfigur, den omåttligt inflytelserika Alan Vega, bort. Mellan 2010 och fram till sin död jobbade Vega med ett soloalbum, IT, och DTM (Dead to Me, förkortat) är första smakprovet från den skivan. Och det är en fantastisk låt. Rytmen är karg och mekanisk, maskiner ylar i bakgrunden, allt medan Vega mässar om en rutten samtid. Fantastiskt.

SannhetWay Out

– Bandet bakom låt nummer fyra är en helt och hållet ny upptäckt. De heter Sannhet och kommer från Brooklyn, NY. De gör ett slags blytung och drömsk postrock, med gitarr- och basinfluenser från 80-talets brittiska postpunk-scen, och band som The Cure och Chameleons. Resultatet är bländande.

Songs: OhiaCross the Road, Molina

– Jason Molina är en av de fem största artisterna, låtskrivarna och sångarna i min bok. Han är också en av de mest underskattade och förbisedda jag överhuvudtaget känner till. Cross the Road, Molina är det bästa spåret från den mästerliga skivan Didn’t It Rain, från 2002. Det är en ödesmättad låt. Tunga stråkar, en ogästvänlig elgitarr och en banjo ramar in Molinas ensliga röst och texten om hur nära under klingan man rör sig, hur lätt man kan förlora allt, och att man måste fokusera och fatta rätt beslut, om man alls vill klara sig.

***

God lyssning, och på återhörande!

Fotot är taget och redigerat av mig.

Bäst just nu, juni 2017

Attachment-1-2

Fem låtar att lyssna lite extra på.

ThåströmUtanför Old Point Bar

– I slutet av september kommer Centralmassivet, i början av september släpps nästa singel (som fått namnet Körkarlen, efter en film av Victor Sjöström och en berättelse av Selma Lagerlöf). Tills dess får vi hålla till goda med den här spoken word- och industrigospel-dängan. Och det gör vi ju så gärna.

Liam GallagherWall of Glass

– Äntligen. Och den lever upp till förväntningarna. I believe the resurrection’s on.

ChromaticsShadow

– En av många bra saker med nya Twin Peaks är den fantastiska musiken. Chromatics nya singel är det starkaste exemplet. Vemodig, atmosfärisk drömpop som gjord för The Bang Bang Bar och de dimmiga skogarna uppe i nordväst.

Mount EerieEmptiness, pt. 2

– Förra sommaren gick Phil Elverums fru bort i cancer. Likt Nick Caves senaste album, Skeleton Tree, är Mount Eeries senaste alster, A Crow Looked at Me, en reflektion över död, förlust och saknad. Men där Cave använde sig av metaforer är Phil Elverum ständigt brutalt rak och okonstlad. Döden är inget att sjunga om, gör han klart tidigt på skivan. Inget att göra konst utav. Den är meningslös och smärtsam. There is nothing to learn, her absence is a scream saying nothing, sjunger han sedan i Emptiness, pt. 2.

Songs: OhiaMighty Like Love, Mighty Like Sorrow

– Och slutligen ett äldre bidrag. Jason Molina gjorde musik i flera olika konstellationer. Mest känd är han för projektet Songs: Ohia, som släppte skivor mellan 1997 och 2003. Jag återkommer ständigt till Molina. Till hans varma, ensliga röst. Till hans texter, som trots sitt mörker alltid är trösterika och hoppfulla. Till hans musik som lika ofta är kärv som den är melodisk och varm.  Jason Molina slog aldrig igenom på riktigt. I mars 2013, nio månader innan sin 40-årsdag, dog han ensam i sin lilla lägenhet i Indianapolis. En vidrig orättvisa och en hopplös förlust. Jason Molina tillhör de allra största gåvorna som musikgudarna någonsin har skänkt oss. Denna låt är bara ett litet exempel på detta.

 

Fotot taget och redigerat av mig.