I morgon fredag släpper 482 MHz-favoriten ROME nya singeln Who Only Europe Know, från kommande plattan Le Ceneri Di Heliodoro (ute januari 2019 via Trisol Music Group). Jag hörde av mig till Jerome Reuter, hjärnan bakom Rome, för att snacka inspiration, framtid, och Europa. Bland annat.

Det finns vissa människor vars intervjuer jag läser med andakt. Människor med fingret stadigt på tillvarons puls, som med väl avvägda ord kan berätta hur landet ligger. Jerome Reuter är en sådan, och han gjorde mig inte besviken med den här intervjun.  Jag ger er nu intervjun i oavkortad och oöversatt version, för att i mesta möjliga mån gynna Jeromes genomtänkta och välformulerade svar. Varsågoda.

Your music is quintessentially European, and that deeply European feel is one of the reasons many of us love your music. In a vastly Anglo-Saxon world your approach is very refreshing. What is it about Europe and its history and atmosphere that compels you and continues to inspire you?

I am a European and have always felt a very strong connection to Europe and its tribes. I was fed a steady diet of MTV, Playboy and McDonald’s as all of my generation did, but I guess it lacked the spiritual and poetic protein. But all kidding aside, the North-American cultural hegemony has had its positive side-effects too, obviously, and we have a common heritage beyond that capitalist cancer. I do feel that this age will put things into a different perspective, however. And I believe it’s necessary for us as Europeans to find the strength in ourselves again. As far as inspiration goes, I can’t think of a richer and more diverse source of inspiration than our European lands.

Some of your albums are tied together by a certain theme (Rhodesia, the Spanish Civil War etc). How do you approach a certain subject and how do you decide whether it is fitting for a theme?

It’s just something you know when you come across it. There’s never any doubt, it just hits you as the obvious thing to do. I just follow my curiosities.

Is there a theme or an arch for the upcoming Rome album? If so, can you tell us a bit about it?

There might be, yes, but it’s not like with Rhodesia or other records I did. I just wanted to assemble a bunch of good songs and since it’s all sort of old-school as far as the vibe is concerned, it’s got this punky tristesse that goes well with our current live set. I wrote most of it in Italy. So I guess that accounts for the sloganeering gestures and passion. 

 Also, what music inspired this upcoming album?

 Nothing really. It just flowed together naturally. I usually have a few heroes that I like to partially emulate, I guess. But not this time, haha.

Do you have a favourite part of European history that you have yet to explore? For example, I would love for Rome to delve into the DDR.

Well, generally speaking, Brecht and Heiner Müller have a place in all I do. It’s not just all Jünger. So the DDR is in there always, to a degree. I don’t have a favourite, it’s an ever evolving thing.

Where does your interest in history and philosophy stem from, would you say?

 It’s a bug you either succumb to at an early age or that will never affect you. I don’t remember a time in my life I did not read about history or philosophy in some way or other. One of my first books I bought when i was a young teenager was Nietzsche’s Zarathustra. I didn’t understand shit, but it set quite the standard.

Rome, live på Babel i Malmö, december 2016. Foto och redigering: Niklas Lövgren

 You studied in Manchester when you were younger – an industrial city with a deep, rich musical heritage. Has Manchester inspired you? And what is your favourite Mancunian bands?

 Joy Division, obviously. And I just love Morrissey. Manchester is a Moloch, yes, tremendously inspiring. To this day, actually.

I’m also a long term Morrissey fan. He’s suffering from a bit of a backlash these days, from media and certain factions of his fan base, because of him expressing support for alt-right party For Britain. Where do you stand on all of this? Does it serve him right or should we separate the artist from the person?

Oh, shit, I disagree with someone, let’s lynch him! He’s not entitled to his opinion when we know so much better. We like diversity but God forbid we should allow diversity of opinion… We could end up in a democracy without realizing it. This cannot stand. We have to burn his records. Our artists should be role models in all regards, they have no right to be wrong.

Anyway…I’ve been into Morrissey for years and I have learned to not agree with him. I like my meat and my monarchy. So there we go.

You are one of few artists/songwriters who manage to be both very prolific and consistently great. What’s your “secret”? 

I get up early. Also, I am a bit of a misanthrope and certainly thoroughly antisocial. I only drink with a handful of old friends, and that’s usually called touring and other than that I try to interact with the modern world as little as possible. I like to work on stuff. And I do it on my own terms. I used to be in and around what people call nightlife, but I’ve had my fair share of all that. I just don’t lose any time on that fun-pursuing business… So you could say I’m a bit of a party pooper. But I still travel a lot, visit friends and write in quiet hotel rooms. It’s what I’ve always wanted to do. And I get a lot of work done that way. 

Listening to your music I always sense a deep yearning for salvation and meaning – be it from higher powers, or political or philosophical convictions – where do you yourself find salvation and meaning?

 I don’t, that’s why I’m still singing and writing. It all hurts less on stage and almost makes sense sometimes.


You have experimented with a variety of musical styles, yet without ever losing that unique Rome-esque sound and touch. What genre or style lies closest to your heart and/or the heart of Rome?  And what are the odds of you ever making a completely machine-based album? I am a huge fan of your ambient stuff.

 I don’t know, really. I guess, ROME will always be neofolk, whatever that means. I believe that by now I have sort of established my own brand of sound. One should hope so anyway. But there’s never any real plan. As far as the machines go… I am actually working on a record that’s completely  made of what’s best termed martial ambient. I just love that stuff. To me it’s a warrior’s version of zen muzak. There’s no vocals, no guitars, just archival recordings chopped up and screwed with. No one’s gonna buy it, probably, but then again, who cares?

That martial ambient album sounds like a dream come true. And I for one will definitely buy it. When can we expect it to come out? Or is that too early to say?

It’s still a bit too early, but judging by the pace I’m going I will want to get it out there sometime in 2019 for sure. 

 Your Swedish fan base increased in 2015 when Joakim Thåström sang your praises in an interview. I also discovered you through him, but a few years earlier than that. I thought Stillwell was the best song of 2016 and your cover of Fanfanfan really hit home. How much of Thåström’s music have you listened to? And are you guys planning on doing some more collaborations?

Thank you! I don’t know if I have really heard all of his work, but it’s pretty close, I think… The first time I came across him was in the 90s when I saw this clip of Peace, Love and Pitbulls, though I didn’t really follow his work until years later. He’s just an amazing artist and I am extremely happy to have him on speed dial. We have grown quite close over the years, that’s all I’m gonna say there. We both value our privacy. I don’t know if we will collaborate on a record again, but we might, who knows. If it happens, it will come about naturally. It needs to make sense artistically, of course. 

 Your first three albums were released by legendary Swedish industrial label Cold Meat Industry. How did that come about? And what are some of your favourite CMI albums?

 Oh, there have been many a great band on that label over those 30 years or so. Hard to pick. It was just one of those labels you could buy new releases from blindly.

I just sent Roger [Karmanik, skivbolagsboss på CMI och även verksam artist under namnet Brighter Death Now, red. anm.] the demo and he liked it. It was as simple as that. The rest is Roman history. By the way, we couldn’t play that anniversary CMI fest last year, but we’re working on something extraordinary to make up for it… Fingers crossed.

 You seem to enjoy playing in Sweden and the Swedish crowds love having you. Are you planning on returning any time soon?

 Always, yes. 2019 at some point for sure. 

And ending on a light note: what are your top 5 desert island albums?

Some Brel, some Gira [Michael Gira, frontfigur och hjärna bakom Swans, Angels of Light, m.m., red.anm.], some Morrissey, some Slayer and some Lee Hazlewood.

A huge thank you to Jerome!



I morgon släpps alltså nya singeln. Den kan man köpa till exempel härifrån. Och vill man se Rome live kan man göra det här.



”Du vet, har man varit med i Sällskapet kan man inte lämna” – INTERVJU med albumaktuella Sällskapet – om nya plattan, musicerandet, synestesi, och nya och gamla medlemmar.


När jag startade den här sidan hade jag ett fåtal delmål. Att intervjua Sällskapet var ett brännande sådant. Sedan deras första singel släpptes, i början av 2007, har jag snackat hål i huvudet på vänner, flickvänner, syskon, läsare (inte minst) om briljansen med det här perverst underskattade bandet. Hopplöst nördig och nördigt hopplös har jag hasplat ur mig salvor om Europa, svartvit Ruhr-blues och hamnkranar och bara hoppats att någon ska fatta grejen. Kannst du verstehen?!

Att få en inblick i hur medlemmarna i detta band resonerar kring sin musik har med andra ord länge funnits med på önskelistan, och nu kan det bockas av. Jag vill rikta ett monumentalt och från hjärtats botten levererat danke till Pelle Ossler. Till Niklas Hellberg. Och till Andrea Schroeder. För generositeten, för intervjun, och inte minst för allt annat.


Sällskapet är aktuella med sitt tredje album, Disparition, utgivet 16/3 på BMG. Jag tog kontakt med dem och ställde frågor om bland annat skivan, Sällskapets vision och gamla och nya medlemmar. Här är resultatet.

Hur såg skapandeprocessen ut den här gången? Hur och när började arbetet med skivan och hur utvecklades det?

Det fanns en del idéer kvar sedan tidigare plattor som vi inte hunnit med att ta vara på. Samt att det fanns en hel del nya idéer som vi samlat på oss mellan plattorna. Tanken var att ta ett steg till mot ett ännu mer europeiskt sound.  Ytterligare en förlängning på tidigare plattor. Mycket har arbetats på separat, men vi har också setts och tagit varje fas vidare.

– Och hur ser skapandeprocessen ut rent generellt för Sällskapet? Ses ni och jammar eller sitter ni var och en för sig och sedan skickar grejer till varandra?
Vi brukar träffas och skapa en känsla och en ljudbild som vi sedan arbetar vidare med till färdiga låtar.
Ordet disparition tycks vara ett franskt ord för försvinnande. Berätta lite om vad titeln betyder för plattan?

Det har samma betydelse som det engelska “void” och nån bra svensk översättning av ordet finns inte. Vi snubblade över ordet när vi letade en titel till en av låtarna och tycker att det är väldigt fint, också grafiskt. Det skulle kunna vara ett svenskt uttryck och borde bli det eftersom betydelsen av ordet faktiskt saknas i svenskan. Sen var det en märklig slump (eller inte?) att Andrea (Schroeder, sångerska på albumet. red.anm.) döpte sin senaste platta till just Void, hon hade då inte börjat spela in med oss och visste inget om våra planer på titel.


Med den här plattan känns det som att ni närmat er ett mer låtbaserat sound än tidigare, med mindre fokus på rena atmosfärer och ambientstycken. Var det ett medvetet val?
Föll sig naturligt att det blev så den här gången. Fanns en tidig tanke på att försöka göra lite mer tydliga melodier, fast kanske inte heller med helt vanliga låt-arr. Men då det passade perfekt med Andreas sång på det ljudlandskap som fanns så blev strukturen som den blev.


Ljudbilden på albumet är verkligen massiv, och med grym dynamik vad gäller mix och produktion. Vad har ni använt för utrustning när ni spelat på skivan och var någonstans har ni spelat in?

Niklas Hellberg: Vi har använt det som jag brukar använda. Inga märkliga grejer. En bra mick och ett bra ljudkort. Kan gärna rada upp vilka prylar det är men det blir väldigt tekniskt känns det som i detta sammanhang. Den är inspelad i studio Nutopia, och delar av sången i Hansa Tonstudion i Berlin. Sen är den ju mixad av maestro Ilbert.


Hur ser den röda tråden ut mellan dessa tre Sällskapet-album?

Hellberg: Tåg, Hamnstäder, Berlin. Svart-vitt, noir, Europa, kantigt. Jag tycker man känner igen känslan trots att plattorna i sak är relativt olika.

Ossler: Den röda tråden är väl att vi försöker sätta ljud till ett Europa som vi uppfattar det.


För den som inte är så haj på tyska, kan ni säga något om texterna (även om det förstås är Andrea som skrivit dem)?

Bara Andrea kan svara på det. Enligt henne har hon låtit sig inspireras av musiken som vi skickade, vi gjorde instrumentala spår och Andrea lyssnade och satte ord till det hon kände när hon lyssnade. Tanken var 2-3 låtar med henne men det blev åtta…

Frågan om tid är ett tema hon använder vilket passar oss bra eftersom vi ju kommit på att den egentligen inte existerar.
Andrea Schroeder: I found oceans and cities in the music – in a time that is lost, a time that stands still and moves fast and decays. Memories appear, all is in repetition, it already happened or will happen someday. A travel through time – disparition.


Vad lyssnade ni på när ni jobbade med skivan?

Vi såg på film.

-Vilka filmer var detta?

Ossler: Jag minns inte så noga, men Stalker såg vi.


Sällskapets visuella estetik har alltid varit särpräglad och slående, precis som Osslers. Så även fallet med den här skivan, med dess omslag och fantastiskt fina merchandise. Kan ni berätta lite om Sällskapets visuella uttryck?

Ossler: Jag hade från början en dröm om en tydlig och genomgående visuell stil i Sällskapet och tyckte att vi borde ha en fjärde medlem som bara sysslade med bild. Nu blev det inte så och då får vi skapa det själva. En sorts postfuturistisk stil, precis som musiken. Är själv löjligt förtjust i artister eller band som har en tydlig estetisk linje. Ytterst sällsynt är det.


Många fans (inkl undertecknad) fick lite magknip när det blev känt att Thåström inte längre var en del av Sällskapet. När blev det klart att han inte skulle vara med? Och vilken var anledningen bakom?
Det är inte så drastiskt som det låter och är något som sakta bara blev. Varför svarar såklart Thåström själv bäst på, men det handlar väldigt mycket om att kunna fokusera på en sak och att ha tid till det.
Hur kändes det att han lämnade?
Vi hade diskuterat att använda andra europeiska vokalister redan på Nowy Port-plattan. Nu blev det en realitet på ett naturligt sätt. Thåström har också varit delaktig och är även delkompositör till några av låtarna. Så ja, att Thåström inte är med som fast del i projektet Sällskapet är såklart supertråkigt. Men han är en livstidsmedlem i Sällskapet ändå.  Du vet, har man varit med i Sällskapet så kan man inte lämna.
Var det alltid självklart att fortsätta utan honom?

Nej. Hade inte han sagt ok till det så hade det inte blivit någon fortsättning. Det var ju han som bildade bandet en gång.


Var det givet att Andrea skulle sjunga på skivan, eller fanns det något annat upplägg?
Fanns som sagt redan på förra plattan tankar om europeiska sångerskor. Så även på denna. Initialt var nog tanken att vi skulle ha flera. Men det skulle blivit för splittrat i sin upplevelse. Så det blev fokus på det tyska ljudlandskapet och Andrea.
Vi spånade många idéer i inledningsskedet, under tiden som vi byggde låtar instrumentalt. En idé var ingen sång alls, en annan var att använda olika sångare på olika europeiska språk (utom engelska, svenska eller holländska) och den första och oundvikliga var ju tyskan…och Andrea.


Du, Pelle, jobbade ju med Andrea på hennes senaste soloalbum, som Rockis (Ivarsson, basist och producent hos bl.a. Thåström och solo-Ossler. red.anm.) producerade. Var det så ni för första gången kom i kontakt med henne? I vilket skede av arbetet med skivan var detta?

Ossler: Andreas partner Jesper Lehmkuhl, som också skriver mycket av Andreas musik, tog kontakt för många år sen via Facebook. Han var intresserad av vad vi höll på med och verkar själv i nån sorts eurobluesvärld. Jag träffade dom båda när jag spelade i Berlin med Høyem (Sivert Høyem, norsk sångare/låtskrivare, som Ossler turnerade med 2014. red.anm.), och vi bestämde oss för att göra nåt tillsammans. Så blev det att jag spelar på Andreas platta och hon sjunger på Sällskapet.


Andrea kommer utifrån till ett ganska slutet sällskap (ni har ju känt och jobbat ihop med varandra i närapå decennier). På vilket sätt har hon påverkat ert uttryck och er dynamik?

Inte alls. Hon har skapat texterna utifrån färdiga ljudlandskap, låtar och melodier.

Vi har ju bjudit in gäster från första början. Nino Ramsby på första, Bruno K Öijer och Anna von Hausswolff på Nowy Port, så situationen är bekant. Skillnaden är att Andrea sjunger på nästan hela plattan, det var aldrig meningen, men hennes djupa röst och inte minst språket placerade vårt material i helt rätt sammanhang.


Kan ni berätta om hur bandet bildades?

Niklas Hellberg: Det var Thåström som frågade mig en sen natt i Köpenhamn om vi inte skulle ta och bilda ett syntband. Sen är det ju självklart att ett syntband behöver en gitarrist och då var ju Ossler självskriven.


Hur har Sällskapet, som band/projekt/vision, utvecklats genom åren? Hur har era ambitioner ändrats?
Ambitionen är samma som från första början. Att med ljud visualisera atmosfärer och resor.


Vem är ledaren i bandet? Har ni olika roller?

Nån ledare har vi inte, det är slutresultatet som bestämmer och starkast argument vinner. Men Hellberg är kanske mest drivande. Men alla beslut tas gemensamt, vilket blir enklare ju färre man är, såklart.


Er musik är fruktansvärt bra på att frammana rent synestetiska upplevelser – man ser ödsliga bangårdar och hamnområden framför sig när man lyssnar på er musik, man känner lukten av bränd diesel, våt asfalt, hör sprakande tågledningar – vad upplever ni själva av er musik och vilka upplevelser vill ni ge lyssnaren?

Superbra att du känner så. Det är hela ambitionen. Att ge lyssnaren en inre bild. Att det inte bara passerar. Vad som faktiskt visualiseras är ju högst personligt.


Hittills har Sällskapet aldrig spelat live. Kan det komma att ändras?

Det får framtiden utvisa. Kanske vore något att göra något live. Faktum är att vi spelade live utan publik när vi gjorde lite film kring några av låtarna.


Disparition finns ute nu via BMG, på vinyl, cd och digitalt.


Ny intervju: Ossler, om kommande turné



Ossler har gjort årets i särklass hittills bästa platta. I april var han ute på en kort men hyllad turné. I sensommar/höst drar han åter ut på vägarna för fyra spelningar – denna gång med ett lite annorlunda upplägg. På scen hittar vi denna gång inte ett kokande, febrigt rockband, utan i stället endast Ossler, hans elgitarr och två cellister. Upplägget kändes så fräscht och spännande att jag var tvungen att be om ännu en pratstund. Förutom den stundande turnén pratar vi om hur svårt det är att få speltillfällen, att överleva på ens konst, om fylleidéer och om hur Jimmie Åkesson borde byta parti.

Tack till Ossler för intervjun. Köp hans musik här, här, eller varför inte här.

Och se honom live här:

2017-07-29 Alma Löv Sunne Biljett

2017-08-02 Skottvångs Grufva Mariefred Biljett

2017-09-29 East West Örebro Biljett

2017-09-30 The Tivoli Helsingborg Biljett


Fotot är taget och redigerat av mig.



Vems idé var upplägget ”Ossler och två cellister”?

Min idé.

Hur föddes idén? 

När vi firade releasen av Evig Himmelsk Fullkomning på min stamkrog hade ingen av dom som spelade på plattan tid att vara med utom just Henrik och Pär. Det kändes lite konstigt men så är det ju i Sthlm..vill man överleva på sin konst måste man jobba precis hela tiden. Efter några öl kom jag på att jag ville göra nåt med enbart cellisterna och min gitarr, en spännande utmaning för mig. Mattias, min bokare från Headstomp var med och vi enades alla om att det var en strålande idé. Fick ett mess från Mattias dan efter där han undrade om jag tyckte idén var lika bra ur ett nyktert perspektiv.

Vad har du för egen målsättning med turnén och upplägget?

Egentligen mest att testa hur det funkar. Ett helt band kan va rätt tungrott när det gäller att få till reptillfällen och köra utrustning m.m. Sen är det inte lätt att få spelningar för Ossler ute i landet, väldigt få vågar boka oss. Ett sånt här mer ”arty” och flexibelt  sammanhang kanske kan öppna dörren för helt andra scener i landet.

Kan du berätta något om cellisterna?


Jag var på ett konstvernissage för några år sen där en stråkkvartett, ‘Kalashninkov Quartet’, spelade. Dom gör ganska filmisk musik och en väldigt vacker grej dom spelade fick mina ögon att tåras. Pratade med dom efteråt och det visade sig att jag träffat Henrik (Meierkord) tidigare när jag bodde i Malmö, fast jag inte kände igen honom först, Henrik är bror till Åsa Meierkord från ’Sobsister’ och ‘The OhNos’ som jag känner sen länge. När jag började planera skivinspelningen ville jag ha med Kalashnikov på ett hörn, det blev till slut rätt många hörn.

Har du börjat fundera på låtval?

Inte jag men Henrik och Pär (Lönn) verkar smida planer :). Det blir såklart fokus på sista plattan.

Vilken typ av låtar tror du funkar bäst att omarrangera så att de passar upplägget?

Vet inte än, vi får prova oss fram.

Du har valt relativt ”udda” spelplatser den här gången, och frångått de klassiska storstäderna som annars är självklara på en turné. Kan du berätta något om det?

Jag har inte möjlighet att välja alls om jag inte arrar spelningar själv och det har jag ingen lust med. Vi spelar där nån vill ha oss och kan betala.

Känns det speciellt att få spela i gamla hemstaden Helsingborg?

Ja, Jo. Ossler har aldrig funkat i Helsingborg. Vi får se.

Kommer du att spela gitarr också, eller blir det bara sång och cello? I så fall, el- eller akustisk?

Det blir elgitarr. Tänker få in lite noise och trasa sönder det vackra.

Och till sist, vad önskar du mest av den stundande sommaren?

Att Trump blir avsatt och Jimmy Åkesson blir miljöpartist. Men helst vill jag ta det vääldigt lugnt, om jag kan. Det kommer att bli en intensiv höst.

Intervju: Ossler



När Ossler för några veckor sedan släppte sitt sjunde, och hittills bästa, soloalbum, Evig himmelsk fullkomning (Razzia/Family Tree), blev jag överväldigad. Överväldigad, trots att jag mycket väl vet vilka enorma plattor Ossler har i bagaget och vilken kapacitet han har. Jag var tvungen att skriva en recension. Recensionen fick bra spridning, inte minst tack vare subjektet själv. Nästa steg kändes naturligt: en intervju. Skivan väcker många frågor, och tidigare intervjuer med honom jag läst vittnar om någon som har väldigt mycket vettigt att säga. En röst som behöver höras mer.  Jag tog mod till mig och frågade honom. Svaret blev ett otvetydigt ja. Och svaren på mina frågor var fulla av precis den där insikten jag läst i tidigare intervjuer.

Detta är 482 MHz:s första intervju, och jag är glad att just Ossler är först ut.

Stort tack till Ossler för denna möjligheten. Det har varit en ära.



Nu har skivan varit ute ett par veckor – hur känns det?

Det känns ok. Den fick bra omdömen och jag fick många fina sms när den kom. Nu är det tyst igen, det går snabbt nuförtiden men jag klagar inte, dom flesta plattor syns inte alls och det kommer ut drivvis med plattor varje månad.

Vi sågs faktiskt på din vernissage i Lund, på Jäger och Jansson, i februari förra året. Då berättade du att arbetet med plattan gick väldigt trögt. Trots detta lyckades du få till din bästa platta hittills. När kom vändningen och hur gick det till?

Vändningen kom aldrig vad jag minns, det var trögt hela vägen.

Ditt sätt att skildra vidrigheterna i och kring medelhavet genom att på plattan göra nedslag hos enskilda individer är både genialt och fräscht. Var det självklart för dig att på denna platta blicka utåt på det här sättet?

Förra plattan ’Stas’ var ett sorgearbete och nästan helt upptagen av min själsliga ångest kring en separation. Jag ville verkligen rikta mig utåt med den här men visste inte hur.. Vissa artister tycker sig ha förmågan att förklara världen men jag tillhör inte dom. Så sker det så fasansfulla saker i världen, som det alltid gjort iofs men det kryper närmre och närmre. Jag ser på nyheterna att det sköljs upp döda mänskor på stränderna kring medelhavet, folk som till vilket pris som helst vill bort från terrorn i deras hemland. Jag hade gjort detsamma, det är klart att man inte vill lämna sitt land och ursprung, men man måste. Vi är alla lika och hade jag varit mindre lyckligt lottad så kunde det varit mina barn som sköljt upp. När så Europa stänger sig känns det bara så uselt och medeltida. Jag har ingen lösning på situationen men jag känner mig något uppgiven. Samtidig plockar nyfascisterna både här och på kontinenten poäng på en oerhört tragisk situation, va fan är det?


Du har en väldigt fin låt på plattan där du återbesöker din ungdoms Helsingborg. Som relativt nybliven skåning och Landskrona-bo var detta en låt som redan på förhand kändes spännande. Du har även tidigare pratat om Ven. Hur mycket har Helsingborg och Öresundsområdet påverkat ditt uttryck och ditt skapande?

Jag hade mina tonår där nere och försöken att bli vuxen, en knepig tid i livet och inte alltid så kul men man suger åt sig som en svamp dom åren och det man upplever då kommer att färga en resten av livet. Älskar verkligen Öresund (min aska ska strös över sundet när den dagen kommer) och hoppas att det hörs i min musik. Det var/är porten till kontinenten och resten av världen för mig..på ett charmigare vis än Arlanda. Jag gick i terapi under skrivprocessen (tills pengarna tog slut) och en del tillbakablickar är tankar och gamla spöken som kom upp då.

Du har berättat att albumtiteln Evig himmelsk fullkomning har med schamanism att göra. Kan du berätta mer om titeln – hur relaterar den till plattan rent innehållsligt?

Jag ville skriva en text om min far som jag hade ett lite komplext förhållande till. För mig var han en stor visionär och nästan som en trollkarl som kunde se sakers innersta väsen, sen var han aningen paranoid också men det var nog en bieffekt. När jag Googlade magiker, trollkarl och liknande för att hitta rätt ord hamnade jag på en sida om shamanism. Jag är ytterst skeptisk till religion och new age i synnerhet, känns som ett kvasihopkop där man plockar dom delar som passar ens syften för tillfället. Det finns då alltså ett ställe i Ulan Bator som heter ‘Center för Shamanism och Evig Himmelsk Fullkomning’. Den sista meningen innefattar ju allt..allt på jorden , i själen, i universums oändlighet och i evig tid. Det blev en stark kontrast till plattans innehåll.. jag menar vem vill inte ha evig himmelsk fullkomning? Men i stället håller vi på att fördärva för varandra och allt runt omkring oss, och det tar ju aldrig slut.

Vad fanns det för konstnärliga inspirationskällor inför arbetet med det här albumet? Musik, bildkonst, litteratur etc.

Svårt att svara tydligt. Det är ett sammelsurium av en massa intryck där vissa kanske sticker ut mer. Borges och Poe t.ex. William Kentridge, Tapies, L Cohen, Malevitjs svarta kvadrat, PJ Harvey, Tarkovskijs Stalker, The Cure, Turinhästen, Iggys The Idiot.. jag kan fortsätta i hur länge som helst.

Du och Christian Gabel tycks vara en ofelbar kombination. Hur mycket påverkar han ditt arbete?

En hel del och jag trivs bra med det. Christian och jag är liksom i en konstant dialog när vi jobbar även om vi spelar och experimenterar mer än pratar. Jag går inte igång på musik om den inte framkallar bilder i huvudet och Christian är likadan, det kan man ju t.ex.höra på hans 1900-projekt. Han är en väldigt stor tillgång för mig i sitt sätt att tänka och vrida på saker. Om vi pratar är det inte om andra artister eller några musikaliska referenser, det är andra grejer.

På skivan sjunger du om hur svårt det är att veta vad man ska göra av sitt liv, om glöder som slocknat och var det ska bli av en. Rader lätta att relatera till. När man var ung fick man alltid höra att livet blir lättare med åren – hur ser du på det?

Lättare vet jag inte, man har andra typer av problem. Det man vill ta livet av sig för i unga år kan kännas som en bagatell långt senare och då är det nåt helt annat man vill ta livet av sig för. I mitt fall är det oftast ekonomiska- och/eller relationsproblem, och då menar jag också i relation till andra människor, inte bara kärlekstrassel. Tror att den mesta djävulskap som folk utsätter varandra för också bottnar i det här. Men man lär känna sig själv bättre med åren, eller accepterar sig själv och sina brister och det är befriande. ”Det är som det är” som man säger i Värmland.

Vilken/vilka låtar på albumet blev du mest nöjd med och vilken/vilka slår an hårdast hos dig personligen?

Jag är relativt nöjd med alla låtar men den som slår hårdast är ’Ute på Ön’. Den är för mig central, när jag hittade den föll hela idén och tonen av plattan på plats. Sara Broos gjorde en vacker video till den som jag tycker är fantastisk i sin samklang med låten.

Att upptäcka din foto- och bildkonst var en stor upplevelse. Det öppnade en viktig dörr för mig och inspirerade mig till att bejaka en uttrycksform jag tidigare aldrig vågat ta mig an. Kan du berätta lite om albumets omslagsbild?

Jag tog bilden i centrala Oslo, var där ganska mycket 2014 för att repa med Høyem (Madrugada). Senare gjorde jag en kolteckning av fotot som 40årspresent till en väninna. När jag började skissa på skivomslaget slog det mig att den där teckningen passar så bra till titeln.

 I mars var det tio år sedan Sällskapet gav ut sin första skiva. Ett album (och ett band) som betytt outsägligt mycket för mig. Hur ser framtiden ut för Sällskapet?

Vi har en i princip färdig platta som vi jobbat med senaste åren. Väldigt bra är den men utgivningsdatum är inte klart än. Fortsättning följer..

Och stämmer det att Thåström inte längre är medlem? Detta antyddes i en intervju med NWT i höstas.

Sällskapet är mer ett projekt än ett band. Thåström har inte varit med mycket på den kommande skivan eftersom han jobbat med sin egen platta. Andrea Schröder från Berlin sjunger.

Du och Thåström är för övrigt en annan omåttligt stark kombination. Ni känns som (åtminstone konstnärliga) själsfränder. Är det fortfarande ett lika givande samarbete?

När jag jobbar med honom är det som att jag befinner mig i hans undermedvetna på nåt sätt, i hans värld eller innersta kärna, kanske jag romantiserar men det är väldigt spännande och sånt händer ytterst sällan med andra jag spelat med. Så jag försöker sätta ljud eller kanske bild till den världen.

Jag ser väldigt mycket fram emot konserten på KB i Malmö den 22/4. Är du spänd på att åka ut på soloturné i vår?

Jo det blir spännande, är alltid lika orolig inför det där.

Kommer du att blanda både nytt och gammalt material, och vågar man hoppas på Smak av hund, eller kanske Lergraven, i Malmö?

Det är klart att det blir några gamla låtar. Ännu oklart vilka.. Lergraven ligger bra till, får se.

Hur ser framtiden ut, om vi tittar bortom vårens turné? Kan du berätta om några kommande projekt?

Jag ska försöka få ut en ep efter sommaren med material som inte fick plats på plattan. Sen blir det lång turné med Thåström till hösten och Sällskapetplattan ska ut -med påföljande livespelningar hoppas jag. I övrigt tänker jag måla för en tänkt utställning.


Evig himmelsk fullkomning gavs ut på Razzia/Family Tree den 24/3. Köp den där skivor säljs. Se Ossler live på följande platser i vår:

Göteborg, Stora teatern, 2017-04-20. Biljetter.

Växjö, Café Deluxe, 2017-04-21. Biljetter.

Malmö, KB, 2017-04-22. Biljetter

Stockholm, Debaser Strand, 2017-04-27. Biljetter.

Se Sara Broos video till Ute på ön här.

Fotot är mitt.