Bäst just nu: oktober 2017, del 1

Attachment-1-13

 

Mitt i denna intensiva musikhöst vaskar vi fram dessa fem guldkorn.

 

ThåströmLåt det goda

– Den låt från Centralmassivet som växt snabbast och mest. Vid första genomlyssningen tänkte jag ”vafan är det här för bredbent riffrock?” och kände att den tveklöst var plattans svagaste spår. Men redan vid andra och tredje lyssningen hörde jag nya grejer. Jag hörde Iggy Pop, en av Thåströms mest(?) betydelsefulla husgudar. Jag hörde bluesen, smutsen och kåtheten. Och så texten förstås (med en referens till alla tiders bästa låt), där skarp självkritik varvas med en önskan om att textens objekt har skapat något vackert av sitt liv och att han/hon låter det goda i livet rulla.

 

Liam GallagherAll My People/All Mankind

– Liam har äntligen släppt sitt soloalbum, och även om det inte är riktigt så bra som de tre förträffliga singlarna lovade så är det ändå ett genomarbetat och stabilt album. Ännu bättre hade det blivit om de tre bonuslåtarna (som endast finns digitalt och på cd) kommit med på albumet. De är nämligen vassare än mycket av det övriga materialet.  All My People/All Mankind är en av dessa låtar: en midtempo-pärla där belackare sätts på plats och allierade hyllas. Lysande.

 

InadeAltar to the Unknown

–  En relativt ny upptäckt (som egentligen förtjänar ett eget inlägg). Blytung, drone-ig dark ambient från Leipzig. Malande, dunkande, tryckande. Som att skickas ut i rymden.

 

My Sad Captains Don’t Listen To Your Heart

– Såhär ska indiepop göras. Londonbandet My Sad Captains vet att det framgångsrika receptet stavas jangly gitarr, knäckande melankolisk melodislinga, harmonier och atmosfärisk produktion. Ypperligt!

 

Deutsch Nepal Menage A Troi…Cent

– På 2006 års album Erotikon gick Peter Andersson till stor del ifrån dark ambient-stuket som i mångt och mycket präglat hans skivor sedan starten som soloartist i början av 90-talet. Men på albumhöjdpunkten Menage A Troi…Cent visar Peter återigen var dark ambient-skåpet ska stå. Låten är stundtals suggestiv och smygande, stundtals ett ljudbaserat överfall på lyssnaren, med stenhård perkussion och kusliga loopar. Mycket imponerande.

 

Ha det gott tills nästa gång.

Annonser

Recension: Thåström – Centralmassivet

FullSizeRender-50

På förstasingeln, industrigospeln Old Point Bar, konstaterade Thåström att tiden var utmätt. Blott en fjärdedel återstår, mässade han. På nästa singel, Körkarlen, är Dödens hantlangare och kusk i antågande. Överallt på Centralmassivet står jag:et ansikte mot ansikte med människans ofta rätt bistra villkor; att medmänniskor försvinner, att man får ångra både ett och annat, att hur man än vrider och vänder på det så är vi inte särskilt unika; samma början och slut väntar oss alla, och när som helst kan det vara över. Men Thåström vore inte Thåström om det hela inte målades med flera nyanser än så. På sina sena soloskivor, och då i synnerhet de två senaste, har Thåström, som ofta beskylls för att vara både deppig och svår, varit rent livsbejakande. Han har hyllat resandet, kärleken, sina barn, och musik och litteratur som berört och inspirerat honom. Han har hela tiden lyft fram det stora i det lilla och uppmanat oss att alltid vara på väg, tro på det man inte törs tro på, och att beväpna oss med vingar. På Centralmassivet må han beröra en rad obekväma ämnen, men han berättar samtidigt för oss att livet är vackert, att de stora stunderna bör tas till vara på, att vi ska låta det goda rulla. Att det är något stort på gång, och att om vi måste blöda så är det helt okej. På nyss nämnda Låt det goda refererar han 15 år bakåt i sin egen historia och lånar en nyckelrad ur mästerverket Kaospassageraren: titta aldrig bakåt, vänd dig aldrig om, sjunger han. Thåström tar pulsen på människan, ställer diagnos och ger oss botemedlet.

Musiken på skivan är skriven ihop med Niklas Hellberg, en av Thåströms allra trognaste bundsförvanter de senaste 25 åren. Tillsammans har de även producerat skivan, och spelat in den i främst Berlin och Karlstad. Hellberg är ett slags ljudlandskapsarkitekt och multiinstrumentalist, en Brian Eno från Värmland om man så vill, och tillsammans har de skapat ett till stor del elektroniskt album som bultar, kokar och fräser. Bluesen i Malmö är ett undantag. En tidlös hymn som mer eller mindre hade passat in på så skilda plattor som Synd, Kärlek är för dom och Beväpna dig med vingar, likaväl som på Centralmassivet. Körkarlen är pulserande industripop. Plattans bästa låt och tillika titelspår är en atmosfärisk och mycket soulig postpunk-ballad som låter som om sentida Bruce Springsteen gått med i The Cure anno Disintegration. Det finns inte tillstymmelse till tvivel om att det där är en av Thåströms allra bästa låtar genom tiderna. Den sköra och aviga pianoballaden Aldrig av med varandra hade inte låtit malplacerad på Skebokvarnsv. 209.  Vidare är albumets avslutande triptyk bestående av Som mästarna målat himlen, Karaokebaren och Natten för det här är en mäktig samling ödesmättade och sprakande industriballader. Gitarrerna och syntarna gnisslar och fräser ikapp innan LaGaylia Fraziers makalösa stämma, som förgyller fem av skivans nio låtar, slussar oss ut och skivan tar slut.

Ofattbara 60 år fyllda fortsätter Thåström att utmana både sig själv och oss lyssnare. Han  finslipar sitt patenterade uttryck, väjer med lätt hand för upprepningar och förblir landets mest relevanta artist och låtskrivare. Och varje ny skiva han släpper är potentiellt den bästa han gjort. Centralmassivet är inget undantag.

Thåströms album – från sämst till bäst

Thåström_2017_Webb_0

 

Med mindre än en vecka kvar till årets tyngsta albumsläpp levererar jag i kväll den slutgiltiga listan över Thåströms åtta soloalbum. Varsågoda!

8. Thåström

År: 1989

Skivbolag: Mistlur

– Året efter Imperiets uppbrott släpper Thåström sin solodebut. Där Imperiets sista skiva, 1988 års Tiggarens tal, var mörk och stundtals aggressiv är solodebuten gladlynt, ironisk och poppig. Och, dessvärre, kraftigt daterad. Soundet är ofta (men inte alltid) stelt och platt, men det råder ingen egentlig brist på bra låtar. Karenina är till exempel bland det allra vackraste han överhuvudtaget har gjort. Själv ville han bli mer maskinell och hårdare, och bejaka relativt nya influenser som Einstürzende Neubauten. Han lyckades väl inte riktigt med det, men framtiden såg ljus ut…

 

7. Xplodera mig 2000

År: 1991

Skivbolag: Mistlur

– Ett och ett halvt år senare och Thåström bor numera i Amsterdam. Han har kastat sig med huvudet före in i en ny ljudvärld, och pånyttfödd viger han numera sitt musikaliska liv åt industrirock, samplers och syntar.  Xplodera mig 2000 är Thåströms piggaste och hungrigaste album på flera år. Året därpå bildar han Peace, Love & Pitbulls, och under deras fem år tillsammans fördjupar och förfinar han industrilandskapet till fullo.

 

6. Det är ni som e dom konstiga, det är jag som e normal

År: 1999

Skivbolag: Mistlur

– 1999 var Thåström mätt på det maskinella soundet han fördjupat sig i under hela 90-talet. Att sjunga på engelska kändes inte naturligt, och han förstod att han var tvungen att hitta tillbaka till något, till sig själv. Konstiga blev ett slags back-to-basics-album (nypa salt, tack). Här finns låtar som minner om Ebba Grön, och andra som låter som Imperiet hade kunnat låta om de vågat fläska på med gitarrerna. Framförallt lät det väldigt mycket Thåström. Produktionen var kanske inte den bästa, och albumet är inte hans mest dynamiska eller nyanserade, men det är sannolikt ett av hans viktigaste.

 

5. Mannen som blev en gris

År: 2002

Skivbolag: Mistlur

– Om Konstiga är den triumfartade återkomsten är MSBEG dagen efter. Ljudbilden är tyngre och dovare och allting är sotigare, smutsigare, avigare, långsammare. Och det är på MSBEG som Pelle Ossler gör sin storartade (publika) entré i Thåström-världen. Han spelar akustisk gitarr på öppningsspåret Släpp aldrig in dom, men det är på Kaospassageraren, skivans mittpunkt, som han verkligen visar vem han är och varför han är oumbärlig för Thåströms sound för all framtid. Det Thåström oklanderligt förmedlar i låtens geniala text, om människans villkor, om varför vi finns till och kämpar och om hur meningslöst det kan tyckas vara, det förmedlar Ossler lika genialt i sitt gnissliga och kallsvettiga gitarrspel. Sveriges mest uttrycksfulla sångare och textförfattare möter här sin like; Sveriges mest uttrycksfulla gitarrist.

 

4. Skebokvarnsv. 209

År: 2005

Skivbolag: Sonet/Universal

– MSBEG underskattades av skivköpare och kritiker (och sedermera Thåström själv). Det var återigen dags att återuppfinna sig själv och det egna uttrycket. På Skebokvarnsv. 209 är soundet organiskt, där finns ett lugn vi inte hört från Thåström sedan 80-talets ballader, och framförallt är texterna djupt, djupt personliga. Garden är nere. Han är naken och låter oss se rakt genom honom. Han sjunger oförställt och rakt om sin far, gamla vänner som kommit och gått, Ebba Gröns första tid, förlorad (och vunnen) kärlek och om sina barn. Återigen bryter Thåström ny mark, hos sig själv och i svenskt musikklimat.

 

3. Kärlek är för dom

År: 2009

Skivbolag: Sonet/Universal

– Nästan fyra år senare, efter den monumentala framgången med Skebokvarnsvägen (och dess turnéer) var Thåström tillbaka. KÄFD är ”Skebo-erans” motsvarighet till Mannen som blev en gris: en närbesläktad, men tyngre, mörkare och dovare, skiva som följer i kölvattnet av sin omåttligt framgångsrika föregångare. Två år tidigare, 2007, släppte Thåström ihop med Ossler och Niklas Hellberg en skiva som bandet Sällskapet. Sällskapet tar industrimusikens huvudingredienser, drar ner tempot och skapar ett suggestivt musikaliskt skuggspel, och dess dova klanger har påverkat allt Thåström (och Ossler) gjort sedan dess, inte minst just KÄFD. Men trots lysande recensioner, succéartade turnéer och en Grammis för bästa album, är KÄFD inte alls lika allmänt omhuldad som Skebokvarnsv. 209. Det är synd, för det är ett mer dynamiskt album, med, åtminstone soundmässigt, fler lager.

 

2. Beväpna dig med vingar

År: 2012

Skivbolag: Razzia

– Utvecklingen fortsätter (med råge!) på 2012 års bästa album Beväpna dig med vingar. Skebos självbiografiska anslag, KÄFD:s dova klanger och Sällskapets kyla, ambience och suggestiva natur bildar här en väldigt imponerande enhet. Och bättre skulle det bli…

 

1. Den morronen

År: 2015

Skivbolag: Razzia

– Den morronen är en vidareutveckling och förfining av allt Thåström gjort sedan Skebokvarnsv. 209. Det är skivan och uttrycket han hela tiden (medvetet eller omedvetet) jobbade sig fram till. Det är personligt, romantiskt, kyligt, suggestivt, hoppfullt och dovt. Alla adjektiv man kan tänka sig kring Thåström, sammanfört till ett uttryck. Och framförallt är det en skiva utan minsta antydan till dippar eller svagare stunder. Det är enhetligt och jämnt, med gott om höga toppar, från början till slut. Det är resultatet av en konstnär som outtröttligt och utan sinande inspiration sökt och till slut funnit sitt alldeles egna uttryck.

Det blir väldigt spännande att höra hur detta förvaltas på Centralmassivet. De båda singlarna som släppts lovar mycket gott.

***

Där har vi det. Thåströms bästa album från sämst till bäst. Och utan att på förhand veta om det, blev det också en lista i kronologisk ordning. Men det säger väl allt om Thåström? Vem mer än Thåström kan stoltsera med att ständigt utvecklas, ständigt fila vidare på sitt uttryck, aldrig stå still och förnöjsamt sjunka in i fåtöljen?. Ingen. Hos Thåström finns alltid en eld som inte går att släcka, en hunger som inte går att mätta, ett tvivel som måste överkommas. Jag är bara glad och tacksam att jag får lov att se på.

Bäst just nu: juni 2017, del 2

Attachment-1

 

Då var det dags igen. En ny samling låtar att lyssna lite extra på. Precis som vanligt blandar jag nytt med gammalt.

AlgiersCleveland

– Andra singeln från nya albumet visar än tydligare varför Algiers är ett av de bästa aktiva banden just nu. Apokalyptisk industrigospel som sparkar både vildsint och vackert mot orättvisorna som förföljer USA:s svarta befolkning.

Oneohtrix Point Never & Iggy PopThe Pure and the Damned

– Iggy gästar OPN:s nya singel, och resultatet är så bra som man kan tänka sig. OPN:s skimrande elektroniska ljudbild passar utmärkt ihop med Iggys baryton och hans text om att önska sig bort till något större och vackrare. Nu hoppas vi att Iggy får mersmak för den här typen av musik.

Alan VegaDTM

– För nästan exakt ett år sedan gick Suicides frontfigur, den omåttligt inflytelserika Alan Vega, bort. Mellan 2010 och fram till sin död jobbade Vega med ett soloalbum, IT, och DTM (Dead to Me, förkortat) är första smakprovet från den skivan. Och det är en fantastisk låt. Rytmen är karg och mekanisk, maskiner ylar i bakgrunden, allt medan Vega mässar om en rutten samtid. Fantastiskt.

SannhetWay Out

– Bandet bakom låt nummer fyra är en helt och hållet ny upptäckt. De heter Sannhet och kommer från Brooklyn, NY. De gör ett slags blytung och drömsk postrock, med gitarr- och basinfluenser från 80-talets brittiska postpunk-scen, och band som The Cure och Chameleons. Resultatet är bländande.

Songs: OhiaCross the Road, Molina

– Jason Molina är en av de fem största artisterna, låtskrivarna och sångarna i min bok. Han är också en av de mest underskattade och förbisedda jag överhuvudtaget känner till. Cross the Road, Molina är det bästa spåret från den mästerliga skivan Didn’t It Rain, från 2002. Det är en ödesmättad låt. Tunga stråkar, en ogästvänlig elgitarr och en banjo ramar in Molinas ensliga röst och texten om hur nära under klingan man rör sig, hur lätt man kan förlora allt, och att man måste fokusera och fatta rätt beslut, om man alls vill klara sig.

***

God lyssning, och på återhörande!

Fotot är taget och redigerat av mig.

Thåström 60: Lista 6, platserna 10-1

kollage

 

Vi är framme vid 20:e mars 2017. Vi är framme vid sista listan. Framme vid Thåströms 60-årsdag. Det har varit ett roligt projekt, och spännande att verkligen gå till botten med vilka låtar jag faktiskt tycker allra bäst om. Thåström är en oerhört jämn artist, så det har endast i undantagsfall varit lätt att göra urvalet och att sedan ranka de utvalda låtarna. En del listplaceringar ångrar jag, kanske även vissa låtval, men jag tänker inte gräma mig över det nu. I stället fokuserar vi på listan. Topp 10-listan. Thåströms 10 bästa låtar.

 

10. Uppgång & Fall (Ebba Grön)

År: 1982

Album: Ebba Grön

– På Ebbas sista platta var punken ett minne blott. Dessutom hade trion blivit en kvartett när Skånes punkikon Stry Terrarie anslutit till gruppen året dessförinnan. Parallellt hade Stry och Thåström startat Rymdimperiet; ett mer meldiöst och samtidigt experimentellt sidoprojekt till Ebba Grön. Deras musik bottnade i influenser som E-Street Band, new wave och dansmusik, och några av dessa influenser läckte över till Ebbas tredje och sista platta. Nu var ljudbilden varmare, svängigare, och innehöll instrument som klaviatur och munspel, som man normalt sett inte förknippade med Ebba. Skivan är långt bättre än sitt rykte, och innehåller några av Ebbas allra bästa låtar. En av dessa är Uppgång & Fall. En vemodig, Stones-doftande, melodiös pop-rock-dänga, med suveränt samspel mellan piano, munspel och akustisk (och elektrisk) gitarr, och med en av Thåströms allra bästa Ebba-texter (sannolikt den allra bästa). Texten är skriven ur ett utanför-perspektiv. Jag:et är förpassat till att passiviserat stå utanför samhället – medicinerad står han lydigt i kö och väntar ”på sånt som blir över”, så att icke-existensen ska få fortsätta lite till. Man har tutat i honom att han ju ”har allt” – en mor som tar hand om honom, tak över huvudet (får vi anta), fysisk hälsa(?), men han vet bättre. Han vet att han ju egentligen har ”ingenting alls”, att hans liv är en ”skyddad verkstad för meningslöshet”. Och i den sista versen lyser den gamla anarkismen igenom – när samhället som understödjer och skapar dessa tillstånd faller sönder ska han skratta, inte sörja. Han är ivrig, men väntar tålmodigt.

 

9. Jag är en idiot (Imperiet)

År: 1988

Album: Tiggarens tal

– Ännu en låt som, om detta vore en lista över texter, hade platsat på topp 5. Nu hamnar den strax söder om topp 5. Men jösses vilken fantastisk text och låt detta är. En hänsynslös och blodig uppgörelse med sig själv och de tvivelaktiga handlingar man gjort sig skyldig till: svek, falskhet, egoism. Imperiet har aldrig låtit argare eller mer skoningslösa än här. 14 år senare skulle Thåström fullända låten på Röda Sten i Göteborg. Den versionen hör till de allra, allra bästa Thåström-inspelningar som släppts.

 

8. Sluta när jag vill

År: 2012

Album: Beväpna dig med vingar

– En låt som i sitt tidiga skede, redan 2007, var en upptempo, närmast rusig (och alldeles underbar), rocklåt, inspelad i Berlin, vars närmaste släkting torde vara den elektriska versionen av The Haters. Fem år senare är den en lågmäld, elektronisk ballad. Helt ny stil, närapå en helt ny låt – men lika vacker, lika fantastisk. Texten är minst lika bra. Är det jag:et som konfronterar sig självt? Ställer sig självt till svars för alla flyktförsök och alla gömställen? Svaret som ges är vare sig defensivt eller nekande, blott ett konstaterande att ”det är såhär: jag kan sluta när jag vill”. Gott så.

 

7. Kort BIOGRAFI med litet testamente

År: 2009

Album: Kärlek är för dom

– När den utmärkta musiktidningen Sonic 2012 listade Thåströms 50 bästa låtar, framröstade av vänner, kollegor, musikjournalister, branschfolk, var det Kort biografi som vann. Jag kan förstå varför. Det är ett mästerverk till låt. Med ett textgrepp, lånat av den amerikanske beatpoeten Lawrence Ferlinghetti, via svenska Sonja Åkesson, bestående av fragmentariska minnesbilder från hela livet rullar låten på med ett tungt musikaliskt driv, och avslutas med en sista vädjan att, när den yttersta dagen kommer, få slippa läggas på Skogskyrkogården, halvvägs ut till Farsta. 

Låten är enorm live, och måtte han aldrig tröttna på att spela den.

 

6. Karenina

År: 1989

Album: Thåström

– När Thåström år 1985 höll på att sugas ner i  det oerhört folkkära vis- och balladträsket, i och med Imperiets enorma framgångar med Bellman/Taube-singeln, var paniken nära. Taxichaffisar och gamla tanter visste vem han var, och de ville småprata. Imperiet tvärvände och släppte året därpå sin mest ambitiösa skiva, Synd. Mörk, atmosfärisk, experimentell (för att vara Imperiet), och med texter som drog åt både det politiska och det abstrakta. Tre år senare har Imperiet upplösts och ett liknande scenario är på väg att hända. Thåström bestämmer sig för att återigen leka på det folkkäras rand. Han släpper den hjärtskärande kärleksballaden Karenina som singel från sin solodebut, och den blir genast en stor hit. Allmänheten älskar ballad-Thåström. Det gör jag också. Han har ett sällan skådat sinne för drabbande moll-melodier, och hittar med till synes enkla medel in i folks hjärtan med sina texter om den där kärleken som trots allt gick förlorad. Det skulle sedan dröja 16 år innan Thåström släppte en regelrätt kärleksballad igen, och även den gången blev det en megahit. Vi älskar ballad-Thåström.

 

5. Alltid va på väg

År: 2015

Album: Den morronen

– Resandet, både det inre och det fysiska förflyttandet, vägran att stagnera, att varje dag vakna med en ny chans, att hålla ögonen öppna för det vackra runtomkring oss, att alltid vara på väg – det är vad Thåström är för mig. Tröst, styrka, inspiration. Alltid va på väg kristalliserar detta.

 

4. Om Black Jim

År: 2005

Album: Skebokvarnsv. 209

– Om Dan Andersson (Black Jim var en pseudonym han använde) och dennes tragiska bortgång på ett hotellrum i Stockholm år 1920. Hotellet hade cyanväterökt rummen mot ohyra, men inte vädrat ur sängkläderna ordentligt, och Andersson dog en mycket onödig och ensam död.  Texten till Om Black Jim är sannolikt det allra bästa jag läst om döden, när det kommer till låttexter. Texten och det drabbande uttrycket i rösten (en av Thåströms allra bästa sånginsatser) fångar klockrent känslan av maktlöshet och desperation inför det där som väntar oss alla. Pengar hjälper inte, ingen är speciell, ingen skonas, och hur lång eller kort tid man levt spelar ingen roll när de kommer från fabriken. Man är hjälplös, född hjälplös.

 

3. Beväpna dig med vingar

År: 2012

Album: Beväpna dig med vingar

– Precis som Alltid va på väg är detta en hyllning till, och nu blir det pajigt, det vackra i livet, och en uppmaning att fortsätta klättra uppåt, röra sig framåt – beväpna sig med vingar. Än en gång; tröst, styrka, inspiration. Ännu en låt som växer till om möjligt ännu högre höjder live – speciellt under Gun Club-partiet.

 

2. …den dan (Sällskapet)

År: 2007

Album: Sällskapet

– Man väcks ur den vackra, febriga hypnosen som är Sällskapets debutalbum med detta knytnävsslag i magen till låt. I åtta låtar har man vaggats in i något slags vagt drömtillstånd av Ossler-gitarrer, pulserande elektronik, och drömska texter sjungna av en röst som låter som att den finns i samma rum som du, sedan kommer …den dan. …den dan är en kärlekslåt, men dess text och dess hotfulla musik gör den till en osannolik kärlekslåt. Men det passar bra, för kärleken den besjunger är en kärlek så stor, så obegriplig att den i sig blir osannolik.

En låt som knockade mig när jag hörde den för första gången, 28/3 2007, och jag har ännu inte rest mig. Kommer aldrig komma upp.

 

1. Kaospassageraren

År: 2002

Album: Mannen som blev en gris

– Av alla låtar jag någonsin hört är detta min favorit. Av alla låttexter jag läst är detta den bästa. Den redogör för livet, ”levandet”, vägarna man tar, besluten man fattar, uppförsbackarna man släpar sig uppför. Och alla transithallarna man väntar i, alla tåg man måste med. Den rastlösa resan. Man hamnar snett, gör bort sig, blir en gris. Men till slut blir pusslet ändå klart. 

Thåström sa i en intervju med Aftonbladet 2002, i samband med släppet av Mannen som blev en gris, att han med Kaospassageraren ville ”få fram ett Tarkovskij-landskap”. En ödslighet, en ”karg vandring” – och som han får till det! Kaospassageraren låter som Stalker eller Den yttersta domen ser ut. Texten klaffar till 110% med musiken på ett sätt som man ytterst sällan är med om.

Det är en makalös låt, som jag i mitt hjärtas allra djupaste vrår kommer bära med mig tills den dan när mitt nummer kommer upp.

 

 

Och där var listan slut. Thåströms 60 bästa låtar är sammanfattade och rankade. Tack till alla som läst. Ett extra stort tack (och grattis!) till Joakim Thåström för (suverän) inspiration, outsinlig styrka, bottenlös tröst. Tack.

 

Listan finns nu på Spotify. Lyssna här.

 

Köp Thåströms skivor, gå på hans konserter, läs/titta på hans intervjuer. Gör er själva den tjänsten.

 

Det taffliga kollaget är (uppenbarligen) mitt eget verk (men lite hjälp har jag fått – tack för det), men bilderna har jag hämtat från Google.

 

Det var allt, det var allt.

 

/Niklas

Thåström 60: Lista 5, platserna 20-11

 

th

 

Vi är nu framme vid listans verkligt nerviga del – topp 20. Här finner vi de oumbärligaste av de oumbärliga låtarna i Thåströms kanon. Låt oss inte spilla tid, låt oss gå direkt till platserna 20-11.

 

20. Såg dom komma (Sällskapet)

– Episkt, dimmigt och väldigt vackert om ett utdraget ögonblick då allting tycks hända. Och Ossler briljerar som vanligt.

 

19. Österns röda ros (Imperiet)

Imperiets hatlåt till staten Israel. Finns i en rad olika versioner. Imperiets albumversion är pampig och vacker, deras liveversioner var råare, och under Thåströms senaste turné gjordes den i en närapå dansant tappning. En låt som ständigt får nytt liv, och ständigt är aktuell.

 

18. Rött liguriskt vin (Sällskapet)

– Vad som från början var en bluesig, konfrontativ solodemo vid namn Rött liguriskt regn, blir i Sällskapets händer en sprakande, ambient, elektronisk ballad, med referenser till både Velvet Underground och Adam Zagajewski. Nowy Port är på det stora hela underlägsen Sällskapets självbetitlade debut (men nämn den skiva som inte är det!), men topparna är verkligen skyhöga.

 

17. Staten och kapitalet (Ebba Grön)

– Här tar Ebba proggens fröer, sår dem i söderortsbetong, vattnar med sur tirnave, och upp växer ett sjuhelvetes punkschabrak med evigt liv. Precis såhär ska man axla ett arv. Listans enda cover, om jag inte minns fel. Kan också vara alla tiders bästa cover, men jag är inte helt säker. En rock n roll-dänga som ständigt och jämt känns fräsch, när man än sätter på den.

 

16. …ingen neråtsång

– En låt som finns i lika många versioner som det finns stjärnor på himlen. Textmässigt tillhör Thåströms absoluta topp, och hade detta varit en lista över hans bästa texter hade den platsat på topp 5. En oförställd redogörelse över hur det är att vara människa och behöva kämpa för att kunna vara den man vill vara, där man vill vara.

Och på grund av en miss i mitt låtval tvingas jag dela sextondeplatsen på två låtar. Den andra låten är…

Nordlicht (Sällskapet)

– Det första som omvärlden fick höra från Sällskapet, alldeles i början av 2007. Revolutionerade min musikuppfattning och slog an omedelbart och stenhårt. Jag hade aldrig hört något liknande. Minimalistiskt, långsamt, intensivt och intimt om en krog i Hamburg dit man kommer när man ”mönstrat av” och inväntar den där färjan som förr eller senare oundvikligen tar oss alla med. Krogen finns för övrigt på riktigt och är mycket trevlig.

 

15. Söndagmåndagsång

– Ett slags systerlåt eller uppföljare till Brev till 10:e våningen. Våren har kommit och man har flyttat hem igen. Allting är sig likt, fast ändå inte. Man tar några steg tillbaka och betraktar vad man har runtomkring sig, inser att man trots allt kanske inte är den man var när man lämnade.

 

14. Långsamt genom

– Självrannsakan på en promenad genom stan. Blytung live, blytung på platta. Ljus och mörker sida vid sida.

 

13. Honungsgatan (Sällskapet)

– Minimalistisk svartsjuke-noir, med inslag av självförakt, och med en mycket suggestiv Ossler-gitarr som dyker upp genom hela låten. Jag:et förföljer nattetid sitt kärleksintresse, men konfronteras med och lär sig om sig själv snarare än någon annan. En utomordentligt bra låt.

 

12. Fanfanfan

– Få artister kan stoltsera med en genuint fantastisk och intressant låt som sin allra mest populära. Thåström kan det. Detta är en odödlig låt, med en melodi som är så klassisk och självklar att det känns som om den funnits sedan urminnes tider, och med en text så mänsklig och från hjärtat att alla kan relatera till den. Så här skrivs odödliga låtar.

 

11. Die Mauer (Ebba Grön)

– Ännu ett exempel på en omåttligt populär och allmänt älskad låt ur Thåströms kanon som är värd varenda hyllningsord. Omöjlig kärlek och en melodi som alla kan uppskatta. Ihop med Joy Divisions Love Will Tear Us Apart (1980) och The Smiths There Is a Light That Never Goes Out (1986) tillhör Die Mauer postpunk-generationens mest eviga evergreens.

 

Och så var det bara en enda lista kvar, platserna 10-1, och den publiceras på Thåströms 60-årsdag, den 20:e mars. Vi ses då!

Bilden tillhör Kulturbloggen och är hämtad härifrån.

Thåström 60: Lista 4, platserna 30-21

tha_890x490

Har ni hämtat er från förra fredagens omvälvande nyheter? Det har inte jag. Så sent som i eftermiddags bokade jag fler biljetter. Flera konserter är nu slutsålda, ännu fler är på god väg. Detta och annat säger mig att det kommer att bli en alldeles särskild turné.

Men det är ännu många månader kvar, och nu fokuserar vi på listan. Den nedre halvan är avklarad – nu återstår den övre halvan. Låt oss börja.

30. Städer när jag blöder

År: 1999

Album: Det är ni som e dom konstiga, det är jag som e normal

– Hyllningen till fristaden framför alla andra, Köpenhamn, och kanske närmare bestämt Vesterbro. Ett ajöss till Stockholm där alla vet vem man är överallt. Integriteten måste värnas, utanförskapet bli ett nödvändigt ont.

En underskattad och skamligt förbisedd explosion till lovsång, om vikten av att få vara ifred  (förbisedd inte minst av upphovsmannen själv).

29. Saker som hon gör (Imperiet)

År: 1986

Album: Synd

– Tiden med Imperiet är Thåströms mest ojämna period. Ofta var de riktigt bra och gjorde många låtar som håller än i dag, men lika ofta var de ofokuserade, lite opersonliga och med en ljudbild som länge känts daterad. Saker som hon gör har en typisk 80-tals-ljudbild. Det är stora trummor, feta synthar, det är melodramatiskt, och med en stor refräng – men det funkar! Denna typen av drömsk, atmosfärisk,  alternativ 80-tals-rock har haft en revival så länge nu att det känns som att den aldrig blivit omodern. Här var Imperiet före sin tid, samtidigt som de var oerhört förankrade i sin samtid. Väldigt häftigt och en väldigt vacker låt. För övrigt den enda Imperiet-låt som faktiskt låter bättre med Imperiet än med solo-Thåström.

28. Spår överallt (Sällskapet)

År: 2007

Album: Sällskapet

– Trots att tiden i Amsterdam var en viktig tid för Thåström är det sällan man hör honom uttryckligen besjunga den eller staden. Spår överallt är ett mycket sällsynt exempel. Han sjunger om hur han gick till centralstationen, såg tågen gå förbi och drömde sig bort. Amanda Ooms säger i boken som medföljde Ungefär såhär-boxen att det var i Amsterdam som Thåström verkligen upptäckte resandet, och denna låten får ses som ett slags hyllning till resande-tillståndet.

27. Alla visa män (Ebba Grön)

År: 1981

Album: Kärlek och Uppror

– En av många Ebba-låtar som aldrig tappar kraft. En skimrande pop-punk-dänga om hur gammel-vänstern (proggarna?) ser ner på den yngre generationen (punkarna). Helt igenom fantastisk.

26. Främling överallt

År: 2005

Album: Skebokvarnsv. 209

– En låt om Thåströms far, men kan likaväl handla om vem som helst som lever i ett utanförskap. Man är fast i något man inte kan ta sig ur (familj, jobb, relation, geografisk eller mental plats), man vet om att man mist de viktigaste chanserna, att man svikit sig själv. Det finns inga vänner kvar, för vem kan man relatera till? Så vad gör man? Man harvar på, dricker sig full, ligger och vrider sig om natten, och önskar sig långt långt bort.

25. Ravic (Sällskapet)

År: 2007

Album: Sällskapet

Osslers stora stund på första Sällskapet-plattan. En låt döpt efter huvudkaraktären i Remarques utomordentligt fantastiska Triumfbågen (en roman senare besjungen i Samarkanda – tack, Thåström, för det tipset!). Ossler väver in Thåströms och Hellbergs pulserande elektronik i sitt febriga garn och tillsammans skapar de Sällskapets bästa instrumentallåt.

24. Kom kom (Imperiet)

År: 1984

Album: Du ska va president! (singel)

– En av Thåströms tidigaste kärlekslåtar. Och även om texten stundtals är rätt pajig, så är detta en grymt fin låt. Varm, innerlig, med en fantastisk melodi. Och stundtals är texten faktiskt riktigt träffande och fin: Var en nyhet bland det gamla, när man tröttnat på allt det andra.

23. t.k.k. (Fläskkvartetten feat. Thåström)

År: 2007

Album: Voices of Eden

– Vad är nu detta, undrar ni? Vad gör en sådan här parentes på en lista över Thåströms 60 bästa låtar? Det är så här: i Thåströms händer blir även de så kallade parenteserna till stora låtar, för han kan inte annat. Och jag minns när denna släpptes. Den lades upp på Thåströms MySpace (kommer ni ihåg MySpace?!) någon gång i januari 2007. Jag var i färd med att bryta upp från en gammal värld, ett föråldrat liv som inte gav mig något längre (hade det någonsin gjort det?). Jag var trött på vissa människor och vissa mönster, vissa aspekter av tillvaron. Så kom denna låten, som ett sofistikerat, iskallt och självförtroendeingivande långfinger åt allt och alla som inte var med på min nya devis. Vad den hjälpte mig, och det är jag glad för, för det blev så oerhört mycket bättre kort därpå.

22. Brev till 10:e våningen

År: 2005

Album: Skebokvarnsv. 209

– Då möter nu, när Thåström sträcker ut en hand mot det förgångna och bjuder in det till nuet. Han rannsakar sig själv och sammanfattar mycket av det som varit, men gör det på ett allmänmänskligt sätt. Alla vet hur det är när livet går isär, alla väntar vi på någon eller något som aldrig kommer, alla har vi någon vi borde ringt mer än vad vi gjort. Saknad, hopp, ånger, värme, i vad som måste betraktas som en av Thåströms stora klassiker.

21. Nere på Maskinisten

År: 2012

Album: Beväpna dig med vingar

Googlar man lite finner man att det i Rotterdam finns inte mindre än två ställen som går under namnet De Machinist (ett café/sunkhak och ett flottare ställe). Eftersom Thåström själv aldrig (offentligt) berättat vad som åsyftas tänker jag inte säga säkert att det är något av dessa ställen som han sjunger om, men med hans förflutna i Holland känns det inte alls osannolikt att det skulle kunna vara något av dessa två ställen (kanske i synnerhet det förstnämnda). Men på drömvärlds-Maskinisten spelar staden mindre roll. Där pågår något alldeles eget. Där hänger tyske journalisten, författaren och antifascisten Kurt Tucholsky med svenske poeten Bertil Malmberg. Regnbågsflickor samsas med självupptagna primadonnor och (blonda) adjutanter. Och genom dessa gestalter berättar Thåström om livet – om ånger, självbevarelse, galenskap, och om att se igenom falskhet.

Ingen del av nånting, ingen del av allt

Nästa vecka avhandlas platserna 20-11. Det drar ihop sig nu.

Och kom ihåg, biljetterna till turnén säljer slut snabbt. Köp här!

Bild hämtad från: http://www.luger.se/sites/luger.se/files/imagecache/large/images/THA_890X490.jpg, tagen av (den geniale) Pär Wickholm.