Popnyheter att lyssna extra på: tre kortrecensioner

 

Morrissey It’s Over

– Moz bejakar både sina crooner- och sina greaser-influenser när han väljer att tolka Sun Records-rockern, och sedermera balladkungen, Roy Orbisons klassiska tårdrypare It’s Over, och resultatet blir föga förvånande bländande – och alldeles naturligt. Han har ju varit och nosat där förr. Tolkat och bedyrat sin kärlek för Elvis, Sinatra, Billy Fury och Al Martino. Kammat sitt hår i oantastliga quiffs genom åren. Flörtat med och förfört den kanske största greaser-publiken som finns – nämligen latinopubliken. Och då har jag inte ens nämnt hans egen musik och låtar som rockabillynumren Sing Your Life, Shakespeare’s Sister eller The Loop. Eller hjärtat-på-utsidan-ballader som Last Night I Dreamt That Somebody Loved Me, Now My Heart Is Full och Dear God Please Help Me. Han må i grunden vara ett engelskt popgeni, men fan om han inte är som allra bäst när han rör sig i gränslandet mellan attityd och blödande hjärta, när han byter regntunga Lancashireskyar mot smoggiga East LA-diton och ståtande en perfekt fönad quiff sjunger ut om all kärlek han haft och mist eller aldrig ens fått känna smaken av. Som här, på Orbison-covern It’s Over.

Ett helt album fyllt av väl valda covers och som fått titeln California Son, släpps 24/5 (två dagar efter att han fyllt 60). Det ser vi fram emot.

 

Azure Blue – The Rose

– En annan som hittat helt rätt är den briljante popsnidaren Tobias Isaksson. Med sin nya singel som Azure Blue levererar han en hjärtskärande ballad som får vem som helst att tappa andan. Den är mer avskalad än vad vi är vana att höra från Azure Blue – men likt förbannat lyckas han ändå låta mer skimrande drömsk än de flesta andra i indie-Sverige. På The Rose sätter han ord och ton på den där monumentala, gränslösa kärleken man annars bara ser på film. Men Isaksson är ju en melankoliker av rang och låten fullständigt dryper av vackra molltoner, vilket sannolikt kommer att göra den förödande att lyssna på för den lämnade, den olyckligt kära, som ser tillbaka och minns och förbannar sig själv och sina snedsteg.

Isaksson har inte låtit så här innerlig sedan 2015 och fantastiska plattan Beneath the Hill I Smell the Sea och låtar som A Town Like Alice och There Was a Time. Det är bara att tacka och ta emot.

Singeln släpps digitalt nu på fredag. Albumet Images of You släpps i mars. Allt via Hybris. Omslagsbilden här ovan är signerad Viktor Blomstergren.

 

Premiere Premiere (EP)

– Debut-ep från Filip Spetze (Holograms) och hans kusin Oskar Engström. Tillsammans gör de fullständigt briljant pop perfekt för oss som fortfarande inte kan släppa att 00-talet är dött och begravet. Det svänger som hos Studio, är rytmiskt som hos Boat Club, melankoliskt som hos nyss nämnda Azure Blue eller varför inte Radio Dept. anno Pet Grief, medan attityden kan härledas till The Tough Alliance. Men framförallt rör det sig om ett knippe självlysande poplåtar, lika atmosfäriska och luftiga som de är iskallt coola, frammejslade med akustiska gitarrer, samplingar, beats och drömska synthar. Jag var inte beredd på den här plattan. Jag är golvad.

Släpptes digitalt i fredags via Hybris.

Betyg: 9/10

Bästa låt: Sela

Om ni gillar detta: kolla in alla ovanstående referenser

Annonser

Kortrecensioner

Livet går för fort. Det är så mycket jag måste hinna med. I ett försök att komma ikapp har jag här snabbrecenserat några av de bästa aktuella albumen och låtarna. Allihop förtjänar egna inlägg och djupare analyser, men detta får duga den här gången.

 

The DelinesThe Imperial (album)

– Årets hittills bästa platta, i det närmaste perfekt. Willy Vlautin frontade tidigare Richmond Fontaine, men tröttnade på uppmärksamheten. Nu är han hjärnan, låtskrivaren och gitarristen i The Delines, när han inte skriver sina fantastiska romaner, förstås. Och precis som romanerna befolkas Delines-texterna av trasiga män och kvinnor, som kämpar för sitt uppehälle, med spriten och mot ett samhälle som inte riktigt vill släppa in dem. Här till tonerna av ändlöst och andlöst vacker countrysoul.

Bäst: Where Are You Sonny? eller Roll Back My Life

Betyg: 9/10

Om ni gillar detta: Willy Vlautins böcker, Richmond Fontaine – We Used To Think the Freeway Sounded Like a River, Elvis Presley – From Elvis in Memphis

 

Hante. Fierce (album)

– Hélène de Thoury från Paris är kvinnan bakom det mystiska namnet Hante. Kvinnan bakom de kalla och ödsliga synthmattorna, som genom kryptobios återvänt från 80-talet – lika vitala nu som då. Och Fierce är hennes bästa platta, hittills. Till skillnad från många andra moderna cold- och darkwave-artister balanserar Hante. på rätt sida av dramatiken och de stora gesterna, och låter i stället melodierna och ljudbilderna ta plats.

Betyg: 8/10

Bäst: Waiting for a Hurricane

Om ni gillar detta: Minuit Machine – Violent Rains

 

Wy Pavements (singel)

– Fenomenal comeback från Malmö-duon Wy. Febrig, nervig och monoton popexplosion som hänsynslöst gör upp med ångest, depression och allsköns demoner. Ute nu via Hybris.

 

Sambassadeur Foot of Afrikka (singel)

– Tack vare Sambassadeurs efterlängtade och helt igenom lysande comebacksingel lever den melankoliska 00-tals-indien alltjämt. Ljudbilden är fortfarande varm och gitarrerna jangliga. Den oklanderliga, men vemodiga, popmelodin vittnat om ett hjärta som både brister och spritter, och långt bak i mixen ligger en synthslinga lika subtil som den är oumbärlig och atmosfärisk. Tillsammans vävs allt ihop till en utomordentlig poplåt. Albumet Survival ges ut i april på egna labeln European Records. Något att se fram emot.

Skivbolaget Luxury lägger ner – 482 MHz minns BOAT CLUB

boat club

Göteborgslabeln Luxury lägger ner verksamheten. Efter 13 år har bossen Rasmus Hansén nått vägs ände och vill syssla med något annat – och det är han väl värd. I 13 år har han givit ut inte sällan blödande romantisk, ofta drömsk, alltid högkvalitativ indie med band och artister som Franke, Palpitation, Anton Kristiansson, My Darling YOU, School ’94 och många fler. Men ett Luxury-släpp sticker ut extra mycket för mig: Göteborgsduon Boat Clubs hittills enda platta, den sällsynt vackra Caught the Breeze från 2007.

Jag upptäckte Boat Club någon gång på hösten 2007, ett par månader efter att Caught the Breeze hade släppts. Jag var 22 år och hade brutit upp från min stillastående tillvaro i min västsvenska hemstad och börjat ett nytt, på alla punkter mer givande, liv i Kalmar. Ny luft i lungorna (havsluft, dessutom!), nya intryck att svepas med av, nya känslor som fick hjärtat att slå. Det var på många sätt en exiltillvaro, något som jag än i dag är allt annat än främmande för. Och precis som exiltillvaror brukar vara var tiden i Kalmar absolut nödvändig – och väldigt fin.

Då som nu konsumerade jag mycket musik, och musiken fick förstås tillvaron att skimra extra mycket. 2007 var dessutom ett särdeles starkt musikår. Sällskapet debuterade, Bright Eyes gav ut det episka albumet Cassadaga, The National släppte vad som än i dag måste betraktas som sin bästa skiva, och så vidare… Och så var det Boat Club, då.

Två grabbar, Andreas, 22 och Magnus, 25, från Göteborg. 2006 bildar de en duo. De spelar gitarr, synthar, elektroniska trummor, sjunger bitterljuva sånger om kärlek, minnen och havet, och spelar in allt själva på dator. Andreas sjunger och lägger beatsen. Magnus spelar gitarr och synth. Skivbolaget Luxury nappar och släpper debut-ep:n Caught the Breeze i juli 2007. Skivan får minimal uppmärksamhet i Sverige, utanför indiekretsarna. Mig når den som en slägga ett par månader senare.

Caught the Breeze skulle komma att utgöra ett perfekt soundtrack till min exilhöst på Östkusten 2007. Balearica-genren, som Boat Club till viss del får sägas tillhöra, är ju egentligen ganska solig, men för mig är Caught the Breeze regntunga, skiffergrå skyar, luft tyngd av fukten från havet, en kuststad i dvala i väntan på nästa turistsäsong. Deras über-romantiska sound och melodier satte mitt redan sprittande hjärta i gungning. Jag minns mången promenad i det kalmaritiska duggregnet med Boat Club i hörlurarna, och varje gång jag tänker tillbaka på den tiden ligger Nowhere eller Memories som ett varmt, bitterljuvt ljudspår i bakhuvudet – och varje gång jag lyssnar på Boat Club är det på den tiden jag tänker.

Året därpå lämnade jag Kalmar, och livet skulle de kommande åren sakta men säkert falla isär för att sedan, tids nog, byggas upp igen och bli något annat. Något ännu större. Boat Club har emellertid inte hörts av sedan 2007 – i vart fall inte på skiva. För två år sedan försökte jag styra upp en jubileumsintervju med Magnus och Andreas, men det rann ut i sanden. Kanske ville de låta då vara då. Låta Caught the Breeze vara i sin 2007-kapsel. Och vem kan klandra dem?

 

Lördag 25 maj arrangerar Luxury en avslutningsfest på Pustervik i Göteborg. Nya och gamla band ska spela. Kanske är Boat Club ett av dessa.

[ingenting] är tillbaka – här är deras tio bästa låtar till dags dato!

ingentingtopp10

Igår slogs jag plötsligt av hur jäkla fint det känns att Stockholmsbandet [ingenting] är tillbaka. Detta band som oavsett om de använt gitarr, bas och trummor eller synthar och maskiner, skapat formidabel popmusik, som man lika ofta gråter ögonen ur sig till som man skrålar med i. Utsökta moll-melodier har de aldrig lidit brist på, ej heller texter som är lika intelligenta som de är drabbande. Från debuten 2004 till årets comebacksinglar har de hållit sig på en konstant hög nivå och bjudit på ett sound som blandat Smiths-pop, Ugglas 70-tal, ljungströmska underfundigheter, (sena) Kent och Nile Rodgers-disco, med hjärtesorg och existentiell ångest, till något som saknar egentligt motstycke i svenskt 2000-tal.

Jag är kort sagt glad att de är tillbaka. 14 december släpper de sin fjärde platta, som fått namnet #STXLM – deras första på närmare tio år (som för övrigt kan bli årets sista fullträff). Igår släpptes Gyllene Tider-tolkningen Billie. För att fira återkomsten vill jag här lyfta fram några av deras många pärlor. Här är [ingentings] tio bästa låtar – med kommentarer!

Spellista som vanligt i slutet av inlägget.

 

10. Emilio

– Suggestiv och mörk, men dansant och smittande, Berlin-disco. Jocke Berg anno Röd eller Tigerdrottningen skulle villigt bytt bort ett par av sina coolaste solbrillor för den här kompositionen. En av låtarna från kommande albumet.

 

9. Blanka blad

– Dryga sex minuters ånger och en kvävande känsla av att inte räcka till.

 

8. Gaia

Chic gör ekokritisk och makalöst snygg disco med nyss nämnda Jocke Berg. Släpptes som fristående singel redan 2015, och dyker kanske därför inte upp på #STXLM, men den hade definitivt förtjänat en plats.

 

7. Gråt inte älskling

– Frontfiguren och hjärnan bakom [ingenting], Christopher Sander, är grym på pop, men hans ballader sliter inte sällan hjärtat ur kroppen på en. Detta är ett av [ingentings] tidigaste och mäktigaste exempel.

 

6. Punkdrömmar

– En av deras mest klassiska låtar. Punkig (…) indie-rökare om ungdomssynder, nostalgi och drömmar. Sander må sjunga om Berlin och Tjeckoslovakien, men aldrig har väl [ingenting] låtit mer New York än på Punkdrömmar? Men så nämns ju också Lou Reed.

 

5. Hanna

– Ännu en ny låt och förmodligen den som imponerat mest. Här blandar Sander [ingentings] melankoliska gitarrpop från 00-talet med senare års discofierade ljudbilder – och resultatet blir stundtals hjärtskärande.

 

4. Syster dyster/Julia

– Den första [ingenting]-låten jag hörde, i början av 2004. Mitt artonåriga indiehjärta hade börjat slå hårda slag, och jag föll pladask för alla poplåtar som på Smiths-vis blandade sorgsna melodier med finurliga texter och jangliga och riviga riff. Syster dyster (eller Julia, som den senare döptes om till på debutalbumet) var ett det årets bästa exempel på just detta. Blir lika glad än i dag av att höra den.

 

3. Bergochdalbanan

– Intim och brusig pianoballad. Sander skriver brev till den som försvann och passar på att rannsaka sig själv samtidigt. Brutalt ärligt och väldigt vackert.

 

2. Låt floden komma

– Mer självrannsakan, mer piano. Här på knä inför Herren Gud själv. Sander låter som om han hamnat vid den sista utposten och han lägger alla kort på bordet för att i bästa fall kanske nå något slags upprättelse. Till tonerna av återhållen gospel begråter han relationer han försakat, synderna han bär, och han ber om att få bli ett med jorden och himlen. Det finns bara en enda låt i den sanderska låtkatalogen som bräcker detta mästerverk.

 

1. Lång väg

– Denna. En låt jag inte kan höra utan att böla snoriga, tunga tårar. En skimrande atmosfärisk låt som rör sig i gränslandet mellan poplåt och ballad, på ett sätt som för tankarna till The Cure. Om att ha och att mista, ha och vara rädd för att mista. Om att minnas och om att längta. Om saknad. Om lycka. Om två människor och en katt. En av de allra finaste svenska 00-tals-låtarna.

 

Spellista:

 

 

Bäst just nu, juni 2018

 

Efter ett uppehåll är Bäst just nu tillbaka. Juni är blott en vecka gammal, men redan har det öst in förträfflig musik. Här är ett axplock, som vanligt utan inbördes ordning:

I’m Kingfisher The Best Forgettable Act

– Ett nyutgivet överblivet spår från vårens utmärkta platta Transit (recension av den skivan hittar ni här). En lågintensiv, men mycket dramatisk pärla, som i ärlighetens namn borde fått en plats på albumet.

 

Hatchie Sugar and Spice (EP)

Cocteau Twins anno Heaven or Las Vegas jammar ihop med Haim och Janet Jackson anno Control. Vi snackar drömskt, skimrande, melodistarkt, coolt och svängigt. En riktigt stark debut.

 

Agent BlåMedium Rare (EP)

– När jag för ganska exakt ett år sedan recenserade det ändå rätt habila debutalbumet eftersökte jag mer dynamik. Det har jag med denna EP nu fått. Öppningsspåret fick mig visserligen att tveka (den är av samma skramliga gymnasiala skrot och korn som de sämre spåren på fjolårets fullängdare), men resten är förträfflig vemodspop. Gitarrerna är kyligare än någonsin, Emelie Alatalo sjunger ursnyggt med hela världen på sina axlar, de poppiga låtarna får stå tillbaka för tyngre och släpigare nummer, och melodierna sitter konsekvent. Bäst är Hindsight, med sina gitarrer som hämtade från Verkligens bästa stunder och Alatalos mumlande sång från avgrundens brant. Alla tiders!

 

StarsOne Day Left

– Allra bäst denna omgång torde vara kanadensiska indiepopgruppen Stars senaste singel. Det är ett ojämnt band, så man vet aldrig vad man får. Den här gången serverar de emellertid vad som mycket väl kan vara en av deras två, tre bästa låtar överhuvudtaget. En innerlig, oändligt sorgsen poplåt (och årets bästa poprefräng?), där de båda sångarna Torquil Campbell och Amy Millan byter verser med varandra om ett förhållande de båda vet är över men som de inte riktigt lyckas glömma. Men det är lika mycket en låt om att tappa bort sig själv och om självdestruktivitet. Fenomenalt vackert.

 

Azure BlueCrimsom Red

– Häromsistens recenserade jag Azure Blues senaste album Fast Falls the Eventide, och nämnde som hastigast låten Crimson Red som en av höjdpunkterna – en känsla som bara blir starkare. På Crimson Red möts nya pulserande Azure med forna tiders bottenlösa vemod. Resultatet blir en melodistark minimal wave-dänga som blandar ut neonfärgerna med mattsvart spleen. Ännu en låt på denna lista som har en sanslös refräng.

 

[Ingenting]Emilio

Kent lever! Men om bara den gode herr Berg gjort fler låtar av den här kalibern på sina två sista plattor… Nåväl, stockholmarna i [Ingenting] närmar sig en comeback. Senaste fullängdaren kom 2009. Det är en hiskligt lång tid. Den plattan innehåller deras två bästa låtar – Lång väg och Låt floden komma. Den förstnämnda av dessa rör mig till tårar – hulkande, snoriga, bittra tårar – varje gång jag hör den. Blir spännande att se om nästa platta bjuder på samma kraft. Emilio är i varje fall en jättebra, pulserande och elektonisk poplåt.

 

Wild NothingLetting Go

– Vi avslutar med ännu en stundande comeback. Amerikanske drömpopparen Jack Tatum och hans fina projekt Wild Nothing har släppt ny singel. Efter ett par svajiga släpp låter det som om Jack hittat tillbaka till fornstora dagars drömska glans. Här får vi en lagom jangly, lagom atmosfärisk poplåt om att bryta sig loss från dåligheter och bygga upp sig själv på nytt. Kanske inte hans bästa låt, men en välkommen och lovande comeback.

RECENSION: AZURE BLUE – FAST FALLS THE EVENTIDE

Album-01

Tobias Isaksson har släppt musik i olika konstellationer i över 15 år. Bäst har hans skivor som Azure Blue varit. Trilogin som föregick nya plattan Fast Falls the Eventide hör till indie-Sveriges sorgsnaste och mest skimrande drömpop. På de skivorna sjöng han knäckande texter om förlust, saknad, ånger och framförallt kärlek, till atmosfärisk och melodistark popmusik.

Till nya plattan är läget något annorlunda. Nu är syntarna och elektroniken mer framträdande. Pulsen är hårdare. Tempot (stundtals) högre. Minimal wave-dängor som Don’t Turn Me On, Post Affect och My Final Candle hade nog aldrig kunnat vara med på, säg, den smått mästerliga tårdryparen Beyond the Dreams There’s Infinite Doubt från 2013. Men framförallt är texterna ljusare. Tobias är enligt uppgift nyförälskad. Dessutom verkar självkänslan i stort vara starkare. Han sjunger självsäkert,  men utan att låta pompös eller arrogant, om att vara sann mot sig själv och ge fan i vad andra tjommar tycker och tänker om en. Som i det alldeles underbart atmosfäriska spoken word-stycket Beneath the Sphere, som också fungerar som ett slags programförklaring för Isakssons nya giv. ”Stay true to yourself and always kind to others”, mässar Isaksson. Han fortsätter sedan med att citera den mexikanske revolutionären Emiliano Zapata: ”I’d rather die on my feet than live on my knees.” Så enkelt, men så träffande. Detta skulle mycket väl kunna vara skivans bästa låt.

Vanligtvis kan man ju med rätta bli lite fundersam när artister börjar snacka om nyförälskelse, att de hittat sig själva och fått självförtroende. Inte sällan innebär detta rätt svajiga slutresultat (ingen har glömt Springsteens sjukt nöjda dubbelgiv Human Touch/Lucky Town från 1992). Så är emellertid ej fallet med Azure Blue och Fast Falls the Eventide. Isaksson må vara lyckligare och på jämnare köl, plattan må överlag vara poppigare, men känslan som genomsyrar albumet är lika melankolisk för det. Molltonerna dominerar tvärs igenom albumet och några spår hade inte låtit oävna på tidigare Azure-plattor. Detta gäller i synnerhet singeln Love Will See You Through och And Then You Came Along That Road –  två atmosfäriska ballader som tydligt bär Isakssons prägel. Även upptempospåren genomsyras av ett mörker och en melankoli som inte ens nyvunnen kärlek helt kan rå på. Poplåtar som New Moon, Crimson Red och redan nämnda Don’t Turn Me On fungerar som broar mellan gamla Azure och nya.

Och det är just denna dynamik som gör skivan till en av Isakssons allra bästa. Han har tydligt bytt kurs, men lyckas trots det bibehålla sitt ID, sin prägel och framförallt sin förmåga att skapa utsökt bitterljuv popmusik.

Skivan släpps digitalt i morgon, 6/6, via Hybris.

Betyg: 8/10

Bästa låt: Beneath the Sphere eller möjligen Crimson Red

Om ni gillar detta: Nyss nämnda trilogi (Rule of ThirdsBeyond the Dreams There’s Infinite DoubtBeneath The Hill I Smell The Sea) samt norska syntentusiasterna a-ha:s melankoliska debut från 1985, Hunting High and Low

Tillägg: Bäst just nu, januari 2018

 

Dagen efter att jag publicerade min senaste bäst-just-nu släpptes två fantastiskt fina låtar, och dessa förtjänar ett särskilt omnämnande. Varsågoda.

 

Alice BomanEnd of Time

– Försiktigt, under radarn, nästan viskande, släpper Alice Boman inte bara sin allra bästa låt hittills, men också en av de vackraste indie-balladerna de senaste åren. Det är drömskt och disigt, med en melodi som borde göra vissa av hennes mer (monetärt och publikt) framgångsrika ”indie-kollegor” rejält svettiga. Och så texten, om den där rena, äkta kärleken som det har sjungits om i århundraden, men som här ändå känns som en kniv. Och Field Mice-gitarrerna! Knäckande.

 

I’m KingfisherWhat Good Would Loving Do Me Now?

Thomas Jonsson har kallats Sveriges Damien Jurado, Sveriges bäst bevarade hemlighet, och Gud vet allt. Jag kallar honom Sveriges främste inom americana-genren. Fyra år efter förra plattan är han äntligen tillbaka – med sin rena, men nerviga, stämma, sitt råa, men intrikata, gitarrspel, och så känslan för melodier och stämningar som rimligtvis inte borde flöda så här fritt ur en kille från…Grums. Är han ändå inte från Wyoming? Eller åtminstone rostbältet? Det spelar egentligen ingen roll. Vad som spelar roll är att Thomas, med kommande platta, äntligen får den uppmärksamhet och kärlek han förtjänar. Man kan bara hoppas.

Nya albumet Transit släpps på (genialt Jason Molina-refererande) labeln Fading Trails 13/4. En skiva att se fram emot.