Tim Kasher 45

tim

I dag, 19/8, fyller en av 482 MHz:s största favoriter 45 år. Jag pratar givetvis om Omaha-bördige Tim Kasher – känd från aviga, kantiga post-hardcore-trubbiga rockbandet Cursive, från blödande romantiska, emofierade och indiefolkiga popbandet The Good Life och för sin solokarriär som kapslar in allt det där plus lite till. Han är kriminellt underskattad och förbisedd i hemlandet USA och i Sverige är han praktiskt taget helt okänd – detta trots att han likt få skrivit en ändlös radda låtar som med sällsynt skärpa prickar in hur det är att vara bottenlöst olycklig, existentiellt förvirrad och ohjälpligt kärlekstörstande. Han gör det med humor och med ett otvetydigt allvar. Han sjunger för alla som inte kan låta bli att peta i såren och för alla som ser sår – i tillvaron, i samhället och i en själv – som ingen annan ser. Han är inte ensam om detta. Nej, faktum är att han tillhör en lång rad sångare och låtskrivare som skulle kunna tillskrivas dessa attribut. Grejen är dock den att Kasher tillhör det absoluta toppskiktet, och med detta inlägg vill jag uppmärksamma gräddan i hans glimrande utgivning. Jag vill lyfta fram vilken skatt han är och vilken skatt han sitter på.

Nedan följer Tim Kashers 45 bästa låtar, med material från alla konstellationer. Parenteserna efter låttitlarna anger vilket band som framför låten. Saknas parentes ska låten betraktas som en sololåt. Kommentarer bifogas alla låtar på topp 20. Längst ner i inlägget finns även en Spotify-lista med alla låtar i listan som finns tillgängliga på Spotify.

 

45. Needs

År: 2017

Album: Polyvinyl Single Series (singel)

 

44. There Must Be Something I’ve Lost

År: 2010

Album: The Game of Monogamy

 

43. Monogamy

År: 2010

Album: The Game of Monogamy

 

42. Rabbit, Run

År: 2011

Album: Bigamy: More Songs from the Monogamy Sessions

 

41. Drinking with the Girls (The Good Life)

År: 2002

Album: Black Out

 

40. There’s a Coldest Day in Every Year (Cursive)

År: 1996

Album: The Disruption (singel), The Difference Between Houses and Homes (b-side-samling)

 

39. Thirty-Year Evaluation (The Good Life)

År: 2007

Album: Heartbroke (singel)

 

38. Universal Shrug (Cursive)

År: 2009

Album: Cursive / Ladyfinger (NE) (split-singel)

 

37. Entertainer (The Good Life)

År: 2004

Album: Lovers Need Lawyers (EP)

 

36. Strays

År: 2010

Album: The Game of Monogamy

 

35. Notes in His Pocket (The Good Life)

År: 2004

Album: Album of the Year

 

34. Thin Walls Between Us (The Good Life)

År: 2002

Album: Not One Light Red: A Desert Extended (samling, blandade artister)

 

33. Tightropes, Guillotines, Thin Ice, Landslides (Tim Kasher with Conduits)

År: 2010

Album: Delirium Tantrums (singel)

 

32. What Have I Done? (Cursive)

År: 2009

Album: Mama, I’m Swollen

 

31. Sinner’s Serenade (Cursive)

År: 2003

Album: Art Is Hard (singel)

 

30. Are You Afraid of Dying? (The Good Life)

År: 2016

Album: Are You Afraid of Dying? (singel)

 

29. Tell Shipwreck I’m Sorry (The Good Life)

År: 2000

Album: Holiday Matinee CD Compilation Vol. 2 (samling, blandade artister)

 

28. Don’t Make Love So Hard (The Good Life)

År: 2002

Album: Black Out

 

27. We’re Going to Hell (Cursive)

År: 2009

Album: Mama, I’m Swollen

 

26. October Leaves (The Good Life)

År: 2004

Album: Album of the Year

 

25. After the Movies (Cursive)

År: 1997

Album: Such Blinding Stars for Starving Eyes

 

24. Fairytales Tell Tales (Cursive)

År: 2001

Album: Burst and Bloom (EP)

 

23. Waiting on Wild Horses (The Good Life)

År: 2000

Album: Novena on a Nocturne

 

22. Butcher the Song (Cursive)

År: 2003

Album: The Ugly Organ

 

21. It’s Gonna Hurt (Cursive)

År: 2018

Album: Vitriola

 

20. The Beaten Path (The Good Life)

År: 2002

Album: Black Out

– Kasher en av de som lyckas bäst med bedriften att till ett upptempo poparrangemang väva fram de mest dystra historier. Som i denna pärla från mästerstycket Black Out. Till skimrande elektronik sjunger han om mönster som inte går att bryta, om olycksoffer som kommit i ens väg och självföraktet som uppstår därefter.

 

19. Some Tragedy (The Good Life)

År: 2007

Album: Help Wanted Nights

– Här snuddar The Good Life nästan vid soul och får i samma veva flyktiga förbindelser att kännas som det mest romantiska man kan företa sig. So we loved, if for an instant/And for an instant I forgot who I was/So for the night, I was all yours/And I’m sure it was fleeting, and I’m sure I’ve been misleading/We were just two people in need, it doesn’t have to be/Some fucked up tragedy.

 

18. Excerpts From Various Notes Strewn Around The Bedroom Of April Connolly Feb 24, 1997 (Cursive)

År: 2002

Album: 8 Teeth To Eat You (split-EP med Eastern Youth)

– En ung kvinnas brutalt ärliga uppgörelse med sin alkoholiserade deadbeat-kille, följt av killen i frågas förvirrade, sårade, desperata svar. Allt till tonerna av rå, emotionell och högljudd rock. I början av 00-talet använde Cursive cello som ett av de mest framträdande instrumenten i sina låtar. Det funkade extremt bra. Det spädde på dramatiken i låtarna och fick dem att sticka ut bland annan högljudd amerikansk emo. I samband med senaste skivan, Vitriola (2018), är cellon tack och lov tillbaka.

 

17. Your Birthday Present (The Good Life)

År: 2000

Album: Novena on a Nocturne

– När The Good Life debuterade år 2000 var det som ett soloprojekt för Kasher. Låtarna på debutalbumet Novena on a Nocturne handlar om skilsmässan från dåvarande hustrun Kim. Ett av allt att döma uppslitande och ganska bittert uppbrott (Cursives album Domestica, också från år 2000, handlar om samma sak). Här ser Kasher tillbaka på relationen och på uppbrottet, men fördömer sig själv mer än någon annan.

 

16. Delirium Tantrums (Tim Kasher with Conduits)

År: 2010

Album: Delirium Tantrums (singel)

– En på förhand romantisk vistelse i Topanga, i södra Kalifornien, blir till en mardröm som i bästa fall kanske kan skänka lite insikt åt protagonisterna. Det lika delar dramatiska som suggestiva arrangemanget står det nu insomnade Omaha-bandet Conduits för.

 

15. Art is Hard (Cursive)

År: 2003

Album: The Ugly Organ

– En hänsynslös och mörkt humoristisk uppgörelse med föreställningen om den lidande konstnären och alla som skriver under på myten – inklusive Cursive själva, till tonerna av smattrande och rusande post-hardcore, cello och blås. En av Kashers största styrkor är hans många starka texter om skrivandet, skapandet och livet som artist/låtskrivare/konstnär. Detta är en av de bästa.

 

14. 2 AM (live)

År: ca 1996-1997

Album: Ej utgiven

– En sådan där låt som vilken vanlig dödlig låtskrivare som helst skulle skynda sig för att få ut. Kasher har inte ens bemödat sig med att spela in den i studio. Det enda som existerar är en bootleg från sent 90-tal. I dag är till och med den i stort sett omöjlig att få tag på. Det är synd, för 2 AM är en låt med så mycket nerv, så mycket närvaro och patos. Mitt i natten får det berusade diktjaget för sig att ringa upp sitt ex. Hon är inte hemma, så han lämnar ett meddelande och låter hjärtat blöda genom telefonluren. Det är fantastiskt.

 

13. Heartbroke (The Good Life)

År: 2007

Album: Help Wanted Nights

– En strålande liten poplåt på knappt två minuter, om det vanskliga i att klamra sig fast vid ett ex som alldeles uppenbart har gått vidare.

 

12. The Game of Who Needs Who the Worst (Cursive)

År: 2000

Album: Domestica

– Den trubbiga, mörka Domesticas mest ”lättlyssnade” stund (nypa salt) är en bländade snygg låt om svartsjuka (klassiskt Kasher-tema) i ett giftigt förhållande där det ömsesidiga föraktet, inte kärleken, är klistret som håller samman de båda parterna.

 

11. O’Rourke’s, 1:20 am (The Good Life)

År: 2002

Album: Black Out

– Kärlekskrank, full och oändligt ensam – fyrtio minuter innan baren stänger. Den musikaliska inramningen följer texten och pendlar mellan desperation och vemod, svirrande elektronik och trummaskiner och ödsliga gitarrer. ”Uppföljaren”, After O’Rourke’s, 2:10 am (också från Black Out) är ännu bättre.

 

10. The Competition (The Good Life)

År: 2000

Album: Novena on a Nocturne

– Knäckande pianoballad som rannsakar ett förhållandes tillblivelse och slut. Som vanligt låter Kasher bli att peka finger och demonisera, utan tar utan omsvep på sig merparten av skulden själv – vilket bara gör det hela mer drabbande.

 

9. The Jessica

År: 2011

Album: Bigamy: More Songs from the Monogamy Sessions

– Tvåsamhetens vedermödor är något som Kasher känner till alltför väl, vilket vid det här laget framgått med all önskvärd tydlighet. I denna rent hänförande vackra ballad, komplett med stråkar och en smärtsamt sorgsen melodi, begråter han det tomma båset och blir nostalgisk över en relation som han när det begav sig inte trivdes speciellt bra i. En av sentida Tim Kashers allra största stunder.

 

8. Stranger than Strangers

År: 2004

Album: My Favorite Songwriters (samling, blandade artister)

– Början och mitten av 00-talet var en fenomenal tid för vemodig elektronisk indie. Jag tänker förstås på fanbärare som The Postal Service, Her Space Holiday och Junior Boys – men även The Good Life experimenterade med elektronik (vilket denna lista visar prov på), och det med mycket god framgång. Att just en elektronisk poplåt blev det första som Kasher släppte i eget namn är således inte så överraskande. Precis som i fallet med tidigare nämnda The Beaten Path är arrangemanget och tempot ganska hurtigt, men precis som i det fallet berättar texten till Stranger than Strangers en helt annan historia. Här får vi en ganska tragisk berättelse om en familjefar som gör sitt yttersta för att slippa vara med sin familj och som hellre hänger på barer. Tim Kasher har själv inga barn, trots ett par äktenskap (varav ett pågående). Kanske var det detta han såg framför sig och kanske var det därför han lät bli.

 

7. You Don’t Feel Like Home to Me (The Good Life)

År: 2007

Album: Help Wanted Nights

– Americana-ballad av rang, om att fly, om att sakna, om ånger och om att vara låst i levnadsmönster som för längesedan spelat ut sin roll.

 

6. As the Bus Runs Late on a January Day

År: 2013

Album: Fragile Bipedal (singel)

– Vi föds ensamma och vi dör ensamma. Vi har människor runtomkring oss när vi lever, men till syvende och sist är vi ändå ensamma. Allt vi vill är att relatera och knyta an till någon eller något, så att livet får en mening, men innerst inne är vi ensamma. Låter det dystert? Dystert eller ej, As the Bus Runs Late on a January Day är en förkrossande vacker låt, byggd på akustisk gitarr, piano och några bjällror. Och texten till trots får den en att känna sig mindre ensam.

 

5. The Recluse (Cursive)

År: 2003

Album: The Ugly Organ

– En av Kashers husgudar är Robert Smith, och ingen annanstans än på The Recluse, Cursives största ”hit”, hörs det tydligare. The Recluse låter som The Cure på sitt allra skevaste pophumör, som en blandning av Lullaby, Catch och The Caterpillar. Det är en fenomenal poplåt, om lust och självbedrägeri och om att inte veta sitt eller andras bästa.

 

4. A New Friend (The Good Life)

År: 2004

Album: Album of the Year

– Skimrande atmosfärisk folkballad om att vara sist i ex-förhållandet om att gå vidare. Album of the Year, av många ansedd vara The Good Lifes bästa platta, skildrar början och slutet på ett förhållande och de känslor som uppstår. A New Friend är plattans näst sista låt och där får vi veta att kvinnan i förhållandet har gått vidare (och det med någon som är förvillande lik mannen hon lämnat) och att den sårade mannen står övergiven och vilsen kvar vid vägkanten – beredd att ta henne tillbaka, om hon skulle ångra sig. Det är en mininovell på dryga tre minuter.

 

3. Am I Not Yours? (Cursive)

År: 2002

Album: Eight Teeth to Eat You (split-EP med Eastern Youth)

– Cursives bästa låt är en ömsom vildsint, ömsom vemodig uppgörelse med dels textjagets egen svartsjuka och dels flickvännens (eventuella) otrohet. Till taggiga, gnissliga gitarrer och febriga stråkar spyr textjaget ur sig galla som en drake sprutar eld och kommer slutligen fram till att allt är över. Obligatorisk lyssning för alla med minsta tendens till svartsjuka.

 

2. After O’Rourke’s, 2:10 am (The Good Life)

År: 2002

Album: Black Out

– Om Frank Sinatra vore indiemusiker i Omaha i början av 00-talet skulle detta ha varit hans paradnummer. För det finns ingen annan koppling att göra här än till saloon-sångarnas saloon-sångare, Ol’ Blue Eyes. After O’Rourke’s följer i precis samma mönster som klassiska Sinatra-nummer som One For My Baby, Angel Eyes, Drinking Again och I’m a Fool to Want You. Den sårade, berusade och uppgivna mannen sjunger, croonar, till sin ”dame” framåt småtimmarna om allt som gått fel – med honom, deras relation och allt däremellan – och han vill inget hellre än att ha henne tillbaka, trots att han vet att det är fel. Han kan inte släppa vare sig henne eller rädslan för att tvingas leva ensam. Och i detta uppstår denna fantastiska torch song. Sinatra hade lyft på hatten, om han hade levat.

 

1. Album of the Year (The Good Life)

År: 2004

Album: Album of the Year

– En bitterljuv skildring av ett förhållandes resa från ”vaggan till graven” (klassiskt Kasher-grepp, som ni kanske anar vid det här laget) och en alldeles, alldeles enorm låt som i min värld sitter på samma piedestal som, säg, There Is a Light That Never Goes Out och Love Will Tear Us Apart – låtar man kan lyssna på i all evinnerlighet utan att de tappar ett uns av sin glans eller styrka. Men med det sagt lyssnar jag ytterst sparsamt på Album of the Year. Den slår helt enkelt för hårt. Så när jag väl plockar fram den är det för att det verkligen behövs och för att det ska betyda något. Kännas. Och varje gång lämnar den mig andlös, hopplös, nästan, men samtidigt förvissad om att jag lever i en värld där både äkta kärlek och stor konst kan existera och där båda kan drabba en med hänsynslös kraft utan att man kan sätta upp minsta motstånd. Mäktigt.

***

Och det var det. Har jag med denna lista lyckats med kulturgärningen att rekrytera ett  enda nytt Tim Kasher-fan vore jag lycklig.

Grattis, Tim!

Spellista:

 

Annonser

Intervju med STILLA HAVET

stillahavetband
Stilla Havet anno 2019: Från vänster August Borg, Jeanette Axlander och Elias Eriksson

Ett av Sveriges just nu intressantaste postpunkband är Stockholmsbandet Stilla Havet. De debuterade 2016, ur Boris and the Jeltsins spillror, med taggiga och malande plattan Början på ett slut, som följdes upp två år senare med EP:n Verklighet och fantasi – kraftigt påverkad av en vistelse i Nordkorea. I höst är de tillbaka med andra fullängdaren, Brinnande horisont – deras i särklass starkaste släpp, hittills. I dag, 16/8, släpps första singeln därifrån, det dansanta synthnumret Tomma drömmar. Jag blev förälskad i albumet och bestämde mig för att höra av mig med ett gäng frågor. Nedan följer en konversation om nya plattan, 80-talet och om det egentligen finns något hopp för oss människor.

Ni har rötter i politiska popbandet Boris and the Jeltsins, som var aktiva för cirka 10 år sedan. Vad saknade ni i det bandet eller uttrycket som fick er att bilda Stilla Havet?

 Ja, det var ju ett tag sen, vet inte om det var så politiskt. Boris var väldigt unga och störde sig på massa grejer som var fel i samhället och tänkte att det är väl bra om man sjunger om det. Och så är det väl fortfarande med Stilla Havet, bara att sammanhanget och hur man formulerar sig i text är annorlunda. Stilla Havet var till en början ett soloprojekt för Elias som ville åt ett mörkare och hårdare sound. Och sen 2 år tillbaka gör Elias Eriksson och August Borg all musik ihop. Live är även Nettan [Jeanette Axlander, red. anm.] med och spelar slagverk.

Det är tre år sedan debutalbumet släpptes. Vad är största skillnaden med Stilla Havet anno 2019 mot 2016?

Det är lite som våra gamla Transformers: trumsetet har blivit trummaskin och kompgitarren en synt. Finns likheter såklart, men med denna skiva har Stilla Havet jobbat på ett helt annat sätt. Skrivit klart och spelat in alla grunder i studio och sedan låtit Daniel Fagerström lägga sina händer på produktion och mix. EP:n vi släppte 2018 stakade ut riktningen mot det nya soundet. 

Vad betyder eller representerar nya plattan för er? Hur tog den form? Vad
inspirerade arbetet med den?

Skivan betyder såklart mycket för oss. Den är ett bokslut över år av tankar, rundgångar och hantverk. En fast punkt som ger ett före och efter. Inspirationen är komplex och rätt esoterisk. Känslan är 80-tal, både på ett dansgolv i Manchester och inför undergången vid en atomprovsprängning i östra Sovjet. Depeche Mode har just upptäckt heroinet, Robert Smith i The Cure trummaskinerna. Human League, Visage och Classix Nouveaux har tagit det androgyna sminket in i tonårsrummen i Arboga och Åkersberga, till gråa sossepappors förtvivlan. Hårsprejsdimmorna ligger tunga över hela skiten. Bowie har köpt en gul svinful kostym och turnerar med cirkusdansare på ”modern love”-turnén, hög som ett hus.  

StillaHavet_BrinnandeHorisont
Kommande plattan Brinnande horisont

 

En låt jag särskilt fastnat för är 29tusen dar. Den är briljant. Vad kan ni berätta om den?

Kul att du gillar den. Det är en låt om livet från A-Ö. När man föds har man typ 29 000 dagar på sig, sen är det över. Slut. Mörkt. Stopp. Varje morgon har en ny pinne petats av från summan, tanken på det kan göra oss ganska hårdhudade. Ett sätt att stoppa det där tickandet mot slutet för en stund är att komma in under skinnet, att hitta den där gemenskapen – i kärlek eller vänskap – och tillsammans hålla ut en natt, en dag.

Första plattan är väldigt gitarrbaserad, medan ert uttryck i dag till stor del domineras av synthar – något som jag personligen tycker att ni bara vinner på. Vad har synthen som gitarren saknar? Vill ni ta det elektroniska uttrycket ännu längre i framtiden?

Det där med gitarrer eller synthar går i cykler. Att byta instrument och metod sätter nya krav och skakar om, något alla nog behöver ibland, kanske är det cykliskt, det med. Det finns en skärpa och iskyla i de synthar vi använt, som vi valt för att passa in i det större uttrycket. 

80-talet är allestädes närvarande i populärkulturen i dag – i tv, på film och i musik – även hos er, i er estetik och i ert sound. Vad är det som tilltalar er så med 80-talet?

Bilden av åttiotalet, kanske mer än hur det verkligen var, är väldigt tacksamt att projicera saker på. Man tänker direkt på starka kontraster och väldigt höga insatser i såväl kulturen som politiken och samhället. I början av decenniet stod världen verkligen och balanserade på vulkanens kant; en finnig värnpliktig 18-åring kunde med en knapptryckning utplåna hela mänskligheten. Samtidigt blev kostymerna dubbelknäppta och blanka, hårsprejen slog brett och man drack martinis till frukost. De där sakerna hänger nog ihop, fin-de-siecle-känslan när man festar och vågar göra anspråksfull konst som om det inte fanns någon morgondag.

Varför tror ni att 80-talet är så hett i populärkulturen i dag?

Det är nog de många bottnarna, att alla kan hitta sin egen lilla del i panoramamålningen ”80-talet” som passar in på sina förväntningar och drömmar. Är man moderat kan man drömma sig tillbaka till när Thatcherism, SunCity och ”avreglering” klingade fräscht. Är man tjugo år kan man avundas att det fanns lediga hyreslägenheter i innerstan. Kanske var det första gången flera verkligheter kunde existera parallellt, inte minst i musiken där både Joakim Thåström och Tommy Nilsson kunde vara störst, samtidigt.

 

tjernobyl
En av många intressanta influenser på plattan: Sovjetisk atomkraft. På bilden, Tjernobylolyckan, april 1986. Bild lånad från sr.se.

Era texter är väldigt ödesmättade och jag uppskattar verkligen allvarsamheten och hur ironin antingen helt saknas eller är noggrant förklädd. De har en uppfriskande svartsyn som jag tycker ofta saknas i svensk musik. Vad eller vilka inspirerar texterna?

Brinnande Horisont innehåller mycket drama och yviga gester, något som är riskabelt att ta till, men vi såg inga alternativ. Skivan gör inte alls anspråk på att berätta hur samtiden verkligen ser ut, texterna är en reflektion av hur vi upplever omvärlden, våra känslor och reaktioner ställda inför såväl fördärvet som det vackra vi möter i vardagen. Från trampet i slasket på Ringvägen, genom stroboskopblixtrande dansgolv till möten med Nordkoreanska partifunktionärer. 

På tal om svartsyn: Om några månader går vi in i ett nytt årtionde. Finns det hopp för människan?

Det ser nog rätt mörkt ut, tyvärr. Vi lyckades finta bort den där undergången som vi stod och stirrade i vitögat på 80-talet, men till priset av en obönhörlig, krypande och ostoppbar nedåtspiral. Världen brinner upp och halva mänskligheten tycks mest bekymrade över vad vi ska grilla på glöden. De där 29 tusen dagarna vi i vår generation kunnat hoppas på är nog rätt optimistiskt räknat för kommande generationer. 

Till sist: hur ser framtiden ut för Stilla Havet, utöver albumsläpp?

Nu är det dags att leva upp till alla de här stora orden och ta uttrycket till live-scenen. Det kommer bli en visuell treenighet av knivskarp laser, sprängande stroboskop och kvävande rök när Stilla Havet kör live framöver. 

 

***

Singeln Tomma drömmar släpps 16/8 på Novoton. Albumet Brinnande horisont (även det en Novoton-release) släpps 27/9, i samband med Novotons 15-årsfest på Slaktkyrkan i Stockholm. 

 

tommadrömmar
Nya singeln Tomma drömmar, ute nu

 

Bäst just nu: juli 2019

 

Även om sommaren kanske inte blivit som man hoppats kan man, som alltid, lita på musiken. Här är ett axplock av allt bra som nyligen släppts, plus en klassiker på slutet. Mycket nöje.

Iggy Pop Free

– I dag nåddes vi av det glädjande beskedet att ingen mindre än Jim Osterberg – aka Iggy Pop – släpper nytt album i början av september. Plattan har fått namnet Free, och det inte ens två minuter långa titelspåret är det första smakprovet att släppas. Där förra plattan, den universellt hyllade Post Pop Depression, var rock n roll i stil med The Idiot och Lust for Life är det nya materialet närapå dess raka motsats. Istället för sliriga gitarrer, en gungig bas och en fräsande Iggy vid mikrofonen får vi på Free ett jazzigt, ambient ljudlandskap parat med Iggys varmaste stämma som lugnt, nästan urlakat,  konstaterar att han vill vara fri. En av samarbetspartnerna på nya plattan är den amerikanska ambientmusikern Sarah Lipstate, känd under namnet Noveller. Hennes drömska sound, som rör sig någonstans mellan Twin Peaks och Grouper, klaffar anmärkningsvärt väl med Iggys röst och jag får en känsla av att kommande album kan bli ett av årtiondets sista höjdpunkter.

 

Chelsea WolfeAmerican Darkness

– Chelsea Wolfe har något stort på gång. Förra plattan, Hiss Spun, var ett tungt, kärvt monstrum. Nya plattan ser ut att bli mer avskalad. Lika kärv, lika sotigt gråsvart, men mer avskalad. Detta blir tydligt inte minst på nya singeln American Darkness. Till en akustisk gitarr och mardrömslika elektroniska ljud sjunger Wolfe försiktigt om möten människor emellan, besvikelserna som kan uppstå och det inre mörkret man förgäves försökt att stävja. Album Birth of Violence släpps i september.

 

Lust for YouthLust for Youth (album)

– Svenskdanska Lust for Youth släppte sitt senaste album i juni i år och det är ett av sommarens finaste. Med en morrisseyansk känsla för både misantropi och stora gester, en avmätthet vi inte fått till bjuds sedan TTA:s glansdagar och vackert snidad elektronisk pop som skulle kunna få Peter Hook och Bernard Sumner att sluta fred har Hannes Norrvide och Malthe Fischer satt ihop ett album som är lika delar vemod som attityd, popklubb som sovrum. Popkänslan från föregående album sitter i, men varvas med gott om vemodiga nummer som atmosfäriska Fifth Terrace (som gästas av Soho Rezanejad) och mästerliga Venus de Milo. Den sistnämnda, en suggestiv midtempo-pärla om lust, dyrkan och dåliga beslut, hör till årets bästa låtar.

Betyg: 7/10

Bästa låt: Venus de Milo

Om ni gillar detta: Premiere – Premiere, Boat Club – Caught the Breeze

 

Morrissey Brow of My Beloved

– Äntligen har b-sidan till Wedding Bell Blues-sjuan släppts digitalt. På den gör Morrissey det han gör bättre än alla andra: varm, melankolisk och atmosfärisk pop om kärlek, knackiga relationer och misantropi. Allt till ett skimrande Boz Boorer-arr och en sångmelodi som vanliga dödliga knappt ens kan drömma om. Det är detta vi vill att Moz ska göra. Det är detta som tröstat så många trötta själar genom årtiondena.

 

Dr John – det mesta, men kanske i synnerhet låtarna Glowin’ och Twilight Zone

– I stort sett samma sekund som jag tog min magisterexamen i början av juni kablades nyheten om Dr Johns bortgång ut. Jag lyckades därför aldrig riktigt ta in att han gått bort. Det är först nu jag börjat fatta. Jag har inte lyssnat på Dr John speciellt länge. Jag hörde honom för första gången för kanske tio år sedan, men började lyssna någorlunda aktivt först för några år sedan. Jag lockas av mystiken, häxdoktorbluesen som är lika mycket New Orleans som kräftor och Mardi Gras är New Orleans (om inte mer) och av de märkliga arrangemangen som är lika avvisande och kärva som de är hypnotiska och tilldragande. Men Mac Rebenack, som Doktorn egentligen hette, var inte bara en tokstolle i märkliga hattar och djurben som gjorde svårlyssnad, om än fantastisk, voodoomusik. På de två låtarna jag valt att lyfta fram i detta korta inlägg, Glowin’ och Twilight Zone (båda hämtade från lysande plattan Babylon, från 1969), lyser en annan Doktor igenom.

På souliga, malande och väldigt vackra Glowin’ försöker han (förgäves?) hitta ett ljus i det allomfattande mörker som hängde som säckväv över USA i slutet av 1968 när låten spelades in. Vietnamkriget skördade otaliga offer, den nyligen valde presidenten var korrumperad, Martin Luther King sköts ihjäl, precis som Robert Kennedy. På Glowin’ försöker John mana sig själv och alla som vill höra på till att inte ge upp, att härda ut och ”just live plain old life”. Han är minst sagt övertygande.

På spöklika, late-night-jazziga Twilight Zone sjunger han uttryckligen om den hotfulla, mörka värld som var ett faktum 1968. Det som en gång var bekant och tryggt är nu förvridet och underligt, illasinnade krafter försöker ta över och de ledare som människan lagt sitt hopp till har mördats. When all the clouds in the sky/Disappear in front of your eyes/When you hear a lullaby/You once knew, now you can’t recognize/You step into the twilight zone/In the outer limits of a land unknown, sjunger han redan i första versen och med ens är ljuset släckt och tänds aldrig igen. Sju minuter senare mynnar låten ut i en kakofoni av psykotiska röster och ljud.

Nu är han borta och det som kvarstår är, som alltid, musiken. Och så länge den och Louisianas träskmarker finns kvar kan vi vara säkra på att Doktorn aldrig riktigt lämnar oss. Det får duga så.

Bäst just nu: juni (plus retroaktivt)

8A59C328-C7C6-4399-B6DC-4FD49936D828

Det blir en speciell bäst just nu den här gången. 482 MHz har ju legat på is någon månad på grund av andra åtaganden, och nu när det är dags att sparka igång maskineriet igen finns det en del inte bara dagsfärsk musik utan även en del från de gångna månaderna som jag skulle vilja uppmärksamma. Varsågoda!

No Suits in MiamiI Hope That No One Sees Me (album)

– I april släppte No Suits in Miami sitt debutalbum – ett av två album som sannolikt kommer klassas som årets bästa svenska indiepopalbum. Med en sval självklarhet rör de sig i ett mollstämt ljudlandskap uppbyggt kring jangliga Johnny Marr– och Field Mice-gitarrer, varma synthar och drömska melodier. Låtarna de skriver är melodistarka och hopplöst vemodiga och när sångerskan Michelle Dzgoeva med sin lika delar sensuella som avmätta röst sjunger rader om utanförskap och omöjlig kärlek tror man på henne. Och man är fullständigt övertygad om att No Suits in Miami kommer att gå en ljus framtid till mötes.

Betyg: 8/10

 

Morrissey California Son (album)

– I en tid där ingenting kring Morrissey längre tycks handla om hans musik eller gudabenådade röst är det uppfriskande att han väljer att släppa ett coveralbum. På låtar som Jobriaths Morning Starship, Buffy Saint Maries Suffer the Little Children och Fifth Dimensions Wedding Bell Blues låter han hungrig, tänd och i det närmaste pånyttfödd. På den sistnämnda visar han också att han utan minsta problem kan sjunga soul. På Roy Orbisons It’s Over är rösten större, starkare, mäktigare än på länge.

Mest drabbande blir det dock på skivans två sista spår. I Morrisseys händer blir Tim Hardins Lenny’s Tune ett gotiskt kammarstycke, medan Melanie Safkas sköra folkballad Some Say I Got Devil, som avslutar skivan, blir till ett postapokalyptiskt, svärtat Broadwaynummer, vars text säger lika mycket (om inte mer) om Morrissey som det gör om Safka själv. Some say I got devil/Some say I got angel/I am just someone in trouble/…/And though I’d like to tell you/Exactly how I feel/Somehow the music/hides it and conceals it.

På California Son visar popnörden och sångaren Morrissey med all önskvärd tydlighet att musiken ändå är det viktigaste.

Betyg: 7/10

 

Nizui Stabilize

I vintras skrev jag lyriskt om Nizuis första släpp. En närapå felfri liten samling postpunk, shoegaze, dreampop och posthardcore. Nu är de tillbaka med 88 sekunder ny musik. Inte mycket, kan man tycka, men de förvaltar de där sekunderna mer än väl. På den korta stund som Stabilize pågår skickas man tillbaks sisådär 35-40 år i tiden. Till legendariska London-klubben The Bat Cave. Till band som Alien Sex Fiend. Till Killing Joke och Virgin Prunes. Skitig, farlig goth. Svart som säckväv. Mysigt som trubbigt våld. Men alltjämt riktigt bra. Det sägs att en fullängdare är på gång. Den ser jag fram emot.

 

Agent BlåMorning Thoughts (album)

– Kandidat nummer två till årets bästa svenska indiepop, tillika fina etiketten Luxurys allra sista släpp. Ett passande sista släpp, kan jag tycka. Det är precis den här vemodiga och atmosfäriska pop som Luxury gjort så bra genom åren – och få av deras tidigare album har varit lika helgjutet som det här. Utan tvekan är det också Agent blås bästa platta. Borta är Broder Daniel-vibbarna, till förmån för skimrande Cure-toner, xx-ångest och en stämning som inte sällan för tankarna till Red House Painters. Det är så här man följer upp ett hypat debutalbum – med utveckling, mognad, fördjupning, förbättring.

Betyg: 8/10

 

Liam GallagherShockwave

– Vemodig pop i all ära – men ibland vill man faktiskt bara ha gammal hederlig rock’n’roll. Och man kan vara säker på att William John Paul Gallagher levererar. Shockwave är en fenomenal rocklåt. Lika mycket brittisk pub och stompig glam från tidigt 70-tal, som sketen blues från djupaste södern. Liam må ha låtit pånyttfödd när han för två år sedan solodebuterade med succéplattan As You Were, men det är ingenting mot hur hungrig, kaxig och konfrontativ han låter här.

 

 

Nytt: Von Andersson Noise System – Distortion/Sleepless in the Milky Way

Henrik von Andersson by Peter Eriksson 3

Von Andersson Noise System är den rutinerade indiemusikern Henrik von Anderssons nya projekt – Distortion är debutsingeln, som släpps digitalt i morgon onsdag. Och det är en imponerande debutsingel, dessutom.

I pressreleasen beskriver Andersson själv a-sidan Distortion som ”en halvfånig poplåt om ett viktigt ämne” och beskriver vidare hur texten tar upp saker som fake news, förvridna fakta och den förvirring dessa otyg för med sig. Och att påstå att det är en halvfånig poplåt är väl aningen krasst, men i ärlighetens namn inte alltför långt ifrån sanningen. Men bra är den, likväl, och låter som om My Bloody Valentine fått för sig att göra en poplåt kraftigt influerad av The Cures album The Head on the Door från 1985. Högljudda, knastriga och drömska gitarrer samsas med en lekfull sångmelodi, och samtidsångesten känns plötsligt lite mer uthärdlig.

distortion_cover_hires

Men vad som verkligen avgör saken för mig är den oändligt vackra b-sidan, Sleepless in the Milky Way. Detta är också en i alla avseenden mörkare historia. Borta är den lekfulla melodin. Gitarrerna har tonats ner och låter mer Chameleons, Disintegration och Slowdive än Kevin Shields. Synthar utgör här en minst lika viktig del av ljudbilden som gitarrerna och skapar verkligen känslan av tyngdlöshet, ensamhet och just sömnlöshet i universum. Det är atmosfäriskt, vackert, men ändlöst melankoliskt. Samtidsångesten som vädrades på a-sidan Distortion känns inte längre lika hanterbar. Andersson sjunger ”Weightlifters, hold the sky one more day” och vädjar till de som är starkare än han själv att hålla undergången stången bara en dag till. Det är drabbande, minst sagt. Lika drabbande är den kalla, ensliga, men undersköna gitarren som kommer in runt 2:16. Just där och då känns det som att det ändå, kanske, kommer att bli helt okej. Om inte har man låtar som Sleepless in the Milky Way att trösta sig med.

Singeln släpps på alla tänkbara streamingtjänster i morgon onsdag, 8/5. Se till att lyssna.

Robert Smith 60 år – The Cures 60 bästa låtar

smith-gitarr

Robert Smith fyller 60 år. Hisnande.

The Cure är ett av de band jag lyssnat allra mest på. Helt klart jämförbara med Thåström, Morrissey och Elvis i antalet lyssningstimmar. Jag upptäckte The Cure när jag var 15 och ägnade sedan säkert sju år åt att i lugn och ro beta av och sätta mig in i allt de spelat in (det tog sin lilla tid eftersom jag varken hade dator eller pengar). Det var en mäktig upplevelse, och det har varit mäktigt sedan dess. The Cure är ett band jag ständigt återkommer till. Robert Smith är en låtskrivare med en sanslös bredd – som ibland ligger honom i fatet, men som lika ofta är en gåva. Det kvittar ju hur man mår – The Cure har något som passar. Var så säkra.

De var ett av otaliga band som slog igenom i den brittiska postpunk-vågen i slutet av 70- och början av 80-talet. De började som ett postpunkband med ojämförlig känsla för pop – eller möjligen som ett popband med fingertoppskänsla för postpunkens allvar, dramatik och suggestiva arrangemang. De gick vidare därifrån och var med och formade goth-genren, för att sedan överge den och utforska popens alla upptänkbara uttryckssätt och former, för att sedan komma ut på andra sidan fullt kapabla att skriva allt ifrån hypnotiska 10-minuters-stycken, vemodig drömpop och kristallklara poplåtar.

Skillnaden mellan The Cure och i princip vilket annat band som helst från samma era är att The Cure fortfarande headlinar megafestivaler som Glastonbury och Roskilde och säljer ut jättearenor. Och deras sound hörs i otaliga unga band i dag. Varför är det så? Ett enkelt svar är att Robert Smith alltid skrivit förbannat bra låtar, och att hans kompetens sträcker sig över så ofantligt många stilar, genrer och känslolägen. Att den där drömska, postpunkbaserade popmusiken de var med och introducerade för sisådär 35 år sedan varit brännande aktuell i över 15 år gör förstås sitt, det också.

För att hylla detta band, och framförallt denna låtskrivare, som betytt så obeskrivligt mycket för mig i nästan hela mitt musiklyssnarliv, ger jag er här Robert Smiths 60 bästa låtar. För att förtydliga: 58 av dessa är Cure-låtar, två är gästspel hos andra artister. Nedan följer en spellista med de 56 låtar som finns på Spotify – resten når ni via länkarna nedan. Mycket nöje, och grattis till Robert Smith.

 

60. Friday I’m In Love

År: 1992

Album: Wish

– Den må vara uttjatad och sönderspelad, men det räcker att lyssna ett par sekunder för att inse vilken fantastisk poplåt det ändå är. Jangly, luftig, mollig och oändligt romantisk. Det är lätt att förstå varför den är så oändligt populär.

 

59. Yesterday’s Gone (Reeves Gabrels feat. Robert Smith)

År: 2000

Album: Ulysses (Della Notte)

– I dag är gitarristen Reeves Gabrels fast medlem i The Cure, men år 2000 var han främst session-gitarrist, med ett förflutet med bland annat David Bowie under 80- och 90-talen. Denna raritet hör till bland det mest atmosfäriska som Smith skrivit under hela 2000-talet.

 

58. Want

År: 1996

Album: Wild Mood Swings

– Wild Mood Swings är ett spretigt album, med flera toppar och dalar – och många humör, precis som titeln antyder. En av topparna är öppningsspåret Want. Här radar en till vansinne frustrerad och rastlös Robert Smith upp allt han vill ha, allt han önskar och längtar efter – bara för att sedan konstatera att However hard I want/I know deep down inside/I’ll never really get/More hope or any more time.

 

57. Grinding Halt

År: 1979

Album: Three Imaginary Boys

– Apati till tonerna av stram, mycket avskalad postpunk, med ett sväng som för tankarna till The Specials snarare än, säg, Joy Division. Hämtad från det underskattade debutalbumet Three Imaginary Boys.

 

56. Please Come Home

År: 2004

Album: osläppt

– The Cures självbetitlade album från 2004 är ett av deras allra sämsta. Men hade de bytt ut vissa av de många oinspirerade dussinlåtarna mot några av de utmärkta låtar som ratades hade vi fått ett helt annat album. En av dessa ratade låtar är demon Please Come Home – en ursinnig ballad om förlust och saknad. Med tanke på med vilken inlevelse och närvaro Robert sjunger är det märkligt att låten övergavs.

 

55. This Morning

År: 2004

Album: The End of the World (singel)

– Ett marginellt bättre öde fick This Morning, som får skatta sig lycklig som ändå gavs ut. Och fattas bara annat. This Morning är klassisk Cure: detta episka, långsamma och regngrå stycke hade passat utmärkt på Bloodflowers och, med mindre gitarr och lite luftigare produktion, även på Disintegration.

 

54. This is a Lie

År: 1996

Album: Wild Mood Swings

– En låt som kräver sina tillfällen och som kan bli väldigt fel om man är oaktsam. Här ifrågasätter Robert Smith samhälleliga konstruktioner som tvåsamheten, religionen, och de livsval man förväntas göra. Han ser ångesten och det omöjliga i att behöva välja och det absurda i att varje dag tvingas leva med denna ångest och denna förvirring och konstaterar att allt är förljuget.

 

53. The Caterpillar

År: 1984

Album: The Top

– Deras då hittills skiraste och mest romantiska poplåt. 1984 var en märklig tid för Robert Smith och The Cure. Eller, det som fanns kvar av The Cure, vill säga. Efter apokalypsen (även känd som Pornography) låg bandet i spillror. 1982 och 1983 spelade Robert och trummisen Lol Tolhurst in några udda singlar och 1984, med en helt ny lineup, gav de ut den mycket märkliga och djupt psykedeliska plattan The Top. Ett album som på många sätt andades lika mycket självdestruktivitet som Pornography, men som även innehöll några rena poplåtar. Det bästa exemplet på det är utan tvekan The Caterpillar.

 

52. Play for Today

År: 1980

Album: Seventeen Seconds

– Den strama, karga postpunken från debuten året innan fick på uppföljaren fler nyanser, mycket tack vare nytillskottet Mathieu Hartley på keyboard. Det är fortfarande minimalistiskt, men betydligt mer stämningsfullt och med tydliga hintar om vad som komma skulle.

 

51. Charlotte Sometimes

År: 1981

Album: Charlotte Sometimes (singel)

– Smith har alltid avfärdat föreställningen om att The Cure skulle vara ett gothband. Men år 1981 fanns det inget band som var mer goth än The Cure (nej, inte ens Bauhaus). Hade författaren Horace Walpole levat 1981 skulle han inte skrivit skräckromantiska romaner – han skulle spelat synth i The Cure. Charlotte Sometimes är förstklassig goth-pop.

 

50. La Ment

År: 1983

Album: Japanese Whispers

– Japanese Whispers är ett minialbum som samlar upp de singlar och b-sidor som Smith och Tolhurst gav ut 1982-83, i kölvattnet av Pornography. Det mesta på plattan är poppigt, lättillgängligt, till och med nästan lite dansant. Förutom framförallt La Ment, som har långt mer gemensamt med gothnummer som Charlotte Sometimes än med studsiga poplåtar som Let’s Go to Bed och The Walk.

 

49. The Last Day of Summer

År: 2000

Album: Bloodflowers

– Bloodflowers var en återgång till den djupt melankoliska och atmosfäriska musiken som framförallt utgjorde klassikern Disintegration. I The Last Day of Summer står Smith öga mot öga med åldrandet och inser att han tappat grepp om allt han trott på och allt som en gång gjorde honom till den han var. I öppningsversen sjunger han urlakat Nothing I am/Nothing I dream/Nothing is new/Nothing I think or believe in or say/Nothing is true.

 

48. The Top

År: 1984

Album: The Top

– Den skruvade, obehagliga plattan The Tops allra mest missmodiga stund. Här blandas drogfeber med självförakt, saknad och ånger. Resultatet är hypnotiskt.

 

47. To the Sky

År: 1987

Album: Join the Dots: B-sides and Rarities

– Ursprungligen utgiven på en samling från skivbolaget Fiction. Ett perfekt exempel på den där atmosfäriska, melankoliska popen de gjort till ett av sina signum.

 

46. Piggy in the Mirror

År: 1984

Album: The Top

– The Top-plattan är genomdränkt i självförakt och drogdimmor. Ingen låt exemplifierar det förstnämnda bättre än Piggy in the Mirror. Men mitt i allt självhat har Smith ändå den goda smaken att förse låten med en förstklassig melodi.

 

45. Catch

År: 1987

Album: Kiss Me, Kiss Me, Kiss Me

Enligt uppgift ska inspirationen till denna solvarma, lätt vemodiga poppärla om svunnen kärlek komma från en scen ur Rocky II. Så märkligt, så oväntat att det inte går att ta in, men likväl ett faktum (om det nu är ett faktum) som får både filmen och låten att växa ytterligare.

 

44. Bare

År: 1996

Album: Wild Mood Swings

– Från början skulle WMS bli ett avskalat album, med Bare som dess titelspår. Nu blev det inte så, men Bare är fortfarande en fantastiskt fin låt. Dess gitarrbaserade, hudnära sound skulle fyra år senare byggas ut och fläskas på till albumet Bloodflowers.

 

43. Halo

År: 1992

Album: Friday I’m In Love (singel)

– En otvetydigt ljus och romantisk text om äkta och sann kärlek, satt till en mollig popmelodi. Typiskt The Cure.

 

42. Fear of Ghosts

År: 1989

Album: Lovesong (singel)

– Kolsvart goth från avgrundens botten. Sällan har väl depression och neuroser låtit mer skräckinjagande än i denna fantastiska b-sida från 1989 (som i ärlighetens namn hade gjort sig bättre på Disintegration än a-sidan Lovesong).

 

41. Just One Kiss

År: 1982

Album: Japanese Whispers

– Ursprungligen utgiven på Let’s Go to Bed-singeln. Ursnygg, moody och mullrig gothpop.

 

40. Secrets

År: 1980

Album: Seventeen Seconds

– Det mycket snygga albumet Seventeen Seconds kanske allra snyggaste låt, om missade chanser och längtan. Så minimalistisk, så återhållsam, så stram – men ändå så förbannat stämningsfull, melodisk och läcker.

 

39. A Chain of Flowers

År: 1987

Album: Catch (singel)

– 9 av 10 band skulle inte tveka om att ge ut den här som a-sida eller åtminstone albumsspår. För The Cure anno 1987 dög detta skimrande minimästerverk inte till annat än b-sida.

 

38. Killing an Arab

År: 1978

Album: Boys Don’t Cry

– Bandets debutsingel är en tvåminutersversion av Albert Camus klassiska roman Främlingen, till tonerna av hårt åtdragen postpunk med österländska vibbar. Vill man som band etablera en image som introverta grubblare är det en utmärkt idé att tolka Camus på debutsingeln.

 

37. Spilt Milk

År: 1999/2000

Album: Osläppt

– Robert Smith har skrivit många låtar om ånger, livsval, om att bli omsprungen av livet och om att tappa begreppet om vem man själv egentligen är, men få låtar har varit lika drabbande eller känts lika uppriktiga som Spilt Milk. Till Cure-typisk pop sjunger han förtvivlat Sometimes…/I wonder…/If I’m wasting all my time/Sometimes… /I wonder…/If I’m putting off my real life…/What I could’ve done/Where I could’ve been. Låten skrevs omkring tiden för Bloodflowers, men har aldrig givits ut.

 

36. All I Want

År: 1987

Album: Kiss Me, Kiss Me, Kiss Me

– En låt som lyckas med bedriften att vara en furiös gitarrorgie, med en text om att vilja ha sex, samtidigt som den ändå känns innerlig och varm.

 

35. Treasure

År: 1996

Album: Wild Mood Swings

– Outsägligt sorglig ballad om en döendes sista önskan. Förbaskat vacker låt, men inget man slänger på hur som helst.

 

34. Not in Love (Crystal Castles feat. Robert Smith)

År: 2011

Album: Not in Love (singel)

– Electropunkarna Crystal Castles bjöd in Robert till att sjunga på en remix av deras Platinum Blonde-cover och resultatet är…lyckat. Minst sagt. Robert har aldrig backat för att visa sina känslor och här går han all in. Till pulserande beats, skimrande synthar och en otrolig sångmelodi sjunger han texten om en relation som gått om intet med otrolig närvaro. Hans röst krackelerar ju längre låten lider och som lyssnare vet man inte om man ska gråta eller dansa. Detta är en av 2010-talets allra bästa poplåtar.

 

33. Trust

År: 1992

Album: Wish

– Ödslig, oändligt melankolisk ballad om tvivel, svartsjuka och om att vara på väg att förlora någon man absolut inte borde förlora.

 

32. All Cats Are Grey

År: 1981

Album: Faith

– Faith-plattan känns som en regnvåt, dimhöljd hed en söndagseftermiddag, och ingen låt fångar den känslan bättre än All Cats Are Grey. Dess våta, ambienta och episka sound skulle senare bli ett av bandets främsta signum och fulländas på mästerverket Disintegration.

 

31. Breathe

År: 1987

Album: Catch (singel)

– Nivån på The Cures b-sidor från 80-talet är löjlig. Till toppskiktet hör denna elektroniska ballad, skimrande i skymningsrosa. När Robert sjunger sista versen stannar till och med vinden och vågorna upp och lyssnar: Be with me/Be like you used to be/With me/With me.

 

30. Closedown

År: 1989

Album: Disintegration

– Listans första Disintegration-låt är en majestätisk redogörelse över egna tillkortakommanden.

 

robsmith!

 

 

29. The Loudest Sound

År: 2000

Album: Bloodflowers

– Om hur tystnad och stiltje kan vara det mest öronbedövande som finns – särskilt när det uppstår mellan två människor som en gång älskat varandra.

 

28. Close to Me

År: 1985

Album: The Head on the Door

– Första Cure-låten jag någonsin hörde. Jag var 15 år och lyssnade på punk, men anade instinktivt att detta band, som gjort denna märkliga, nerviga och klaustrofobiska poplåt, var något för mig. Jag var (är?) ju trots allt själv ganska märklig, nervig och klaustrofobisk. Många hyllar The Head on the Door som ett av The Cures bästa album, vilket jag aldrig förstått mig på. Jag tycker att det är ett av deras tre sämsta, och det är därför listan endast innehåller en enda låt därifrån. Musikaliskt pendlar skivan mellan lättviktigheter, alltför spretiga utflykter men också en del spännande arrangemang och produktioner. Textmässigt är den oftast ganska ointressant. Men den har sina stunder, och dess finaste stund är trots allt ändå jättehitten Close to Me.

 

27. Play

År: 1992

Album: High (singel)

– I de många låtar som Smith skrivit om trasig kärlek, förlust och saknad är det allt som oftast han själv som är boven i dramat. Han (textjaget) må ha brister, men brist på självinsikt är inte en av dessa. Smärtsamt tydligt blir detta i den ypperliga b-sidan Play. Med all önskvärd uppriktighet sjunger Smith: Day after day/I let you down/Promise you to change it all/Then change my mind/And every time I promise you/Soon be fine/It won’t be like this next time.

 

26. Untitled

År: 1989

Album: Disintegration

– Hypnotisk percussion, varmt klingande gitarrer och den sorgsnaste dragsspelslinga(?) man kan tänka sig tonsätter denna text om förlamande depression och vankelmod.

 

25. Sugar Girl

År: 1987

Album: Just Like Heaven (singel)

– Jag är omöjligt förtjust i denna enkla lilla poplåt och har så alltid varit. Melodislingan är så gränslöst vemodig och texten så lätt att relatera till att jag aldrig kunnat motstå den, och jag är sannolikt den enda som föredrar den framför dess klassiska a-sida.

 

24. 10:15 Saturday Night

År: 1979

Album: Three Imaginary Boys

– Tristess och ensamhet omvandlat till knappt fyra minuter suggestiv och rå postpunk. Inget dåligt sätt att inleda ett debutalbum på.

 

23. The Drowning Man

År: 1981

Album: Faith

– Hypnotisk goth inspirerad av Mervyn Peakes Gormenghast-trilogi ramar in denna ruggiga berättelse om död och utdömd kärlek.

 

22. Open

År: 1992

Album: Wish

– I 10:15 Saturday Night var tristessen förlamande och passiviserande. I Open driver den textjaget till fullskalig hedonism. På runt sju minuter och till tonerna av febrig, malande  och shoegazig psykedelia släpper en självföraktande och misantropisk Smith lös ett makalöst ordsvall om festandets och socialiserandets baksidor. Alla som vantrivts på en fest eller helt enkelt bara fått för mycket innanför västen kan relatera till denna fantastiska låt och text.

 

21. Jupiter Crash

År: 1996

Album: Wild Mood Swings

– Wild Mood Swings kanske mest atmosfäriska låt och den låt på skivan som låter mest som ”klassiska Cure”. Här får ett upphaussat stjärnfall agera metafor för en kärlek som aldrig blev. Stjärnfallet lever inte upp till flickans förväntan och uttråkad glider hon iväg, bort. Textjaget blir ensamt kvar. Yeah, that was it/That was the Jupiter crash/Drawn too close and gone in a flash/Just a few bruises in the region of the splash/She left to the sound of the sea/She just drifted away from me/So much for gravity.

 

20. Prayers For Rain

År: 1989

Album: Disintegration

– Kanske Disintegrations svartaste stund. Här finns inte tillstymmelse till hopp. Inte minsta ljusinsläpp. Textjaget tycks bortom all räddning och relationen han lever i likaså. You shatter me your grip on me a hold on me/So dull it kills /You stifle me /Infectious sense of /Hopelessness and prayers for rain. Musiken är inte mycket muntrare. Boris Williams trummor faller ner som tunga kaskader från himlen. Smith och dåvarande gitarristen Porl Thompson spelar sina gitarrer både baklänges och framlänges och illustrerar fint textjagets febriga kvävningskänslor. Och genom hela låten löper Roger O’Donnells ödesmättade keyboardslinga som ett tema, medan alltsammans vilar mot basisten Simon Gallups mullrande fond.

 

19. From the Edge of the Deep Green Sea

År: 1992

Album: Wish

– Episk och drivande. Hänsynslös och skör. Romantisk och svartsynt. En fantastisk poplåt och åtta minuter lång. Att From the Edge of the Deep Green Sea är en fanfavorit är inte konstigt. Den sammanfattar vad The Cure är och innehåller flera av deras styrkor.

 

18. The Kiss

År: 1987

Album: Kiss Me Kiss Me Kiss Me

– Goth-psykedelia som är lika tillintetgörande och kärv som den är stämningsfull och vacker. Lyssna på det kontrasterande samspelet mellan de sobra syntharna och de febriga avgrundsgitarrerna. Öppningsspåret på Kiss Me-plattan var något helt annat än föregångaren, den poppiga The Head on the Door. Kiss Me-plattan skulle visa sig vara ungefär lika spretig som The Head on the Door var, men låtmaterialet var ofantligt mycket bättre och Smith & co vågade ta ut svängarna betydligt mer.

 

17. It Can Never Be the Same

År: 2016

Album: osläppt

– När The Cure drog ut på turné 2016 hade de två nya låtar med sig. Den ena, Step Into the Light, var ett tydligt och betryggande steg i rätt riktning efter åtta års tystnad. Den andra, It Can Never Be the Same, tillhör en klass för sig. Vi var många som saknade det grandiosa och skimrande vemodet från t.ex. Disintegration på Cures två senaste album, men på It Can Never Be the Same är det tillbaka – och det som ett knytnävslag i magen. Till en hjärtskärande vacker ljudbild som domineras av Simon Gallups mullrande, distade bas, och Roger O’Donnells elegiska synthslingor sjunger Robert Smith om en förlust som omkullkastar hela tillvaron. Han resonerar med sig själv och försöker mildra omständigheterna (Don’t worry, I smile/I’ll miss you, but it’s not like you’re gone). Men ganska snart inser han det futila i detta: But we know, we always know/I can sing, I can dance, I can laugh/as if nothing ever changed/but without you, without you/it can never be the same. Han fortsätter: However long I wait/there won’t be another one/it will always be too late/there won’t be another one/we won’t do it all again. Det är brutalt, men vi kommer alla att hamna där. Vi kommer alla att förlora någon som vi inte borde förlora. Någon som vi inte riktigt kan leva utan. Har det inte hänt än så kan du räkna med att det endast är en fråga om tid. Senare i år släpper The Cure sitt fjortonde album, och sitt första på elva år. Man kan bara hoppas att It Can Never Be the Same har en given plats på det albumet.

 

16. Strange Attraction

År: 1996

Album: Wild Mood Swings

– Outstanding poplåt om en i huvudsak brevledes romans som är lika dödsdömd som den är omtumlande och intensiv – och vackrare än livet självt. Det går att tolka texten som att den skulle handla om en romans mellan Robert och ett fan, men det är bara en av många tolkningsmöjligheter. Men om att det är en strålande låt råder ingen tvekan.

 

15. The Figurehead

År: 1982

Album: Pornography

– Pornography är en fantastisk skiva. Men den är kompakt. Klaustrofobisk. Intensiv. Jag snackar både ljudbild och produktion här. Ögonblicken då lite syre släpps in är lätträknade. Ett sådant tillfälle är The Figurehead. Pornography har betydligt mer atmosfäriska låtar (mer om dessa senare), men på The Figurehead tillåts ljudbilden andas lite. Det är luft och tomma utrymmen mellan anslagen i basen, trummorna och gitarren. Och synthar hörs! De värsta åskmolnen på himlen har skingrats. Det är fortfarande mörkt, men det går att andas igen.

 

14. Cut Here

År: 2001

Album: Greatest Hits

– En av två nyskrivna låtar till storsäljande Greatest Hits från 2001. Låten är en av många fantastiska poplåtar som Robert Smith skrivit om ånger, förlust och sociala misslyckanden och misslyckanden som har med relationer människor emellan att göra. Men få drabbar en lika hårt som Cut Here. 1997 begick Billy McKenzie, sångare i The Associates och en nära vän till Smith, självmord. Texten till Cut Here handlar om Smiths oförmåga att vårda vänskapsrelationen med McKenzie i vad som skulle visa sig vara slutet av dennes liv. Vid tiden för release var det också tal om att detta skulle vara bandets sista låt. Titeln Cut Here är ett anagram på The Cure.

 

13. Apart

År: 1992

Album: Wish

– För någon som varit tillsammans med en och samma partner sedan tonåren är Robert Smith en jävel på att skildra kärleken från dess allra sämsta sida – som i den här bottenlöst sorgliga skildringen av relationer som alla gått käpprätt åt helvete. För paren i Apart finns det inga lyckliga slut och till en bitterljuv ljudbild och en lika knäckande melodi sjunger Smith, med en närmast urlakad röst, textrader som: She waits all night for him to call/But he won’t call anymore /He waits to hear her say/Forgive /But she just drops her pearl-black eyes/And prays to hear him say/I love you /But he tells no more lies.

 

12. Last Dance

År: 1989

Album: Disintegration

– Det blir aldrig som det en gång varit. Besvikelsen denna insikt för med sig. Till tonerna av Disintegration-typisk, skimrande och smärtsamt romantisk drömgoth.

 

11. Cold

År: 1982

Album: Pornography

– Aldrig har väl en låt haft en mer passande titel? Isande syntar dominerar och den kyliga och luftiga atmosfären som på Pornography först anades på The Figurehead fortsätter på Cold. Ett fantastiskt stämningsstycke. Over the top, melodramatiskt och heart-on-the-sleeve, som få band klarar av att ro hem utan att framstå som pubertala pellejönsar.

 

10. Bloodflowers

År: 2000

Album: Bloodflowers

– The Cures bästa låt de senaste 20 åren kan utan tvekan jämföras med bandets finaste 80-tals-ögonblick. Detta mästerstycke behandlar klassiska teman som förgänglighet, tillit och vilka val man förväntas göra i livet och gör det till ett arrangemang som svävar högt, högt upp och exploderar i vad som måste vara Smiths allra bästa gitarrsolo.

”This wave always breaks”, I said/”this sun always sets again/And these flowers will always fade”.

 

9. 2 Late

År: 1989

Album: Lovesong (singel)

– Av The Cures alla atmosfäriska, blödande romantiska, ändlöst melankoliska och melodiskt fulländade poplåtar är denna b-sida, om att beundra och älska någon på avstånd, bäst. Lyssna på den perfekta sångmelodin. De jangliga gitarrerna. De drömska syntharna. Smärtan och hoppet i Smiths röst – rösten hos någon som vill, någon som längtar, men som samtidigt vet att det är kört. 2 Late är en fulländad poplåt.

 

8. A Thousand Hours

År: 1987

Album: Kiss Me Kiss Me Kiss Me

– Att lyssna på A Thousand Hours, denna klagande, sorgfyllda ballad, är att begrunda ett liv levt i motvind och konstatera att man nått vägs ände. Det är ett fantastiskt vackert stycke musik, men också rejält drabbande lyssning.

 

7. Disintegration

År: 1989

Album: Disintegration

– Disintegrations titelspår rusar fram – malande, hänsynslöst – men nedtyngd av den sortens ångest som uppstår när allt det man hållit kärt plötsligt känns förljuget och dött. Smiths obarmhärtiga text om en relation bortom all räddning forsar fram på ett woolfskt vis medan glas krossas runtomkring oss, som för att illustrera kollapsen, och de aggressiva trummorna och den murriga basgången paras med O’Donnells vemodiga keyboardslinga. Och sannolikt är detta även en av Smiths fem bästa texter.

 

6. Faith

År: 1981

Album: Faith

– 1963 stångades pastor Tomas Ericsson mot Guds tystnad och sin egen rådvillhet, i Ingmar Bergmans odiskutabla mästerverk Nattvardsgästerna. Ericsson, spelad av Gunnar Björnstrand, har så gott som gett upp Gud. Han predikar mekaniskt för sin decimerade församling, men kan inte övertyga ens sig själv om det han säger. 18 år senare skulle en 22-årig vacklande katolik från Crawley brottas med liknande saker i ett av 80-tals-popens tyngsta existentialistiska verk. Skillnaden mellan Ericsson och Smith är att den senare lämnar oss med en känsla av hopp. Han konstaterar visserligen synnerligen uppgivet att ”the mountain never moves” (en referens till ordspråket ”Faith can move mountains”), han dömer närmast hånfullt ut predikantens röst som ”dead and old” och orden denne yttrar som tomma, och han lämnar församlingen och gudstjänsten med en stark känsla av utanförskap (Lost forever in a happy crowd/…/I went away alone). Han må ha gett upp, och blivit desillusionerad av, den organiserade katolicismen, men ett slags agnostisk tro förblir ändå intakt. Allt detta till tonerna av Simon Gallups rullande bas och Smiths hypnotiska, slingriga gitarr.

 

rob2018

 

5. To Wish Impossible Things

År: 1992

Album: Wish

– Drömmar om det som gått förlorat och en längtan tillbaka, och så det bistra morgonljuset som rasar in från fönstret när man inser att det man haft aldrig kommer åter och att alla drömmerier är lönlösa. Låter det dystert? Det är det. Men det är också en av 90-talets allra vackraste och mest atmosfäriska ballader och ett Cure i sitt esse.

 

4. A Strange Day

År: 1982

Album: Pornography

– Pornographys bästa låt. A Strange Day pekar bakåt mot stämningsstycken som The Funeral Party från Faith-plattan och inte minst framåt i tiden mot de mest atmosfäriska spåren på Kiss Me Kiss Me Kiss Me och hela Disintegration. Här samsas mörkret med atmosfär och inte minst melodi. För första gången på skivan tränger en stark melodi igenom och dominerar. A Strange Day är en skimrande gråsvart ballad om det vackra och mäktiga i något så slutgiltigt som jordens undergång och dess nyansrikedom är fullständigt oumbärlig för Pornography-plattan.

 

3. The Same Deep Water As You

År: 1989

Album: Disintegration

– The Same Deep Water As You är en av Robert Smiths allra mäktigaste kompositioner. I nästan tio minuter, till ljudet av forsande regn, åska (både faktisk och Boris Williams monumentala, åskliknande trummor), frostiga synthar och Smiths omisskännliga sexsträngsbas, hör vi hur han sjunker djupare och djupare ner i en kärleksaffär som bara kan sluta på ett enda sätt. It’s lower now and slower now/The strangest twist upon your lips/But I don’t see and I don’t feel/But tightly hold up silently/My hands before my fading eyes/And in my eyes your smile/The very last thing before I go. Jag var 17 år när jag hörde The Same Deep Water As You för första gången. Jag hade aldrig hört något liknande tidigare. Jag visste att ingen jag kände hade det heller. Jag visste att The Cure var ett stort, omhuldat band, men allt man hörde var ju hitsen. Detta var något annat. Som att ta en avstickare och ramla över ett underjordiskt rike, som bara några få utvalda känner till och släppts in i. Ett dystert skymningslandskap, måhända, men samtidigt outhärdligt vackert, med ändlösa, vindlande gator och stigar till platser man aldrig kunnat föreställa sig. Platser dit man kan gå när den vanliga världen känns för trång och där de där svarta känslorna som tynger en blir till något vackert, något naturligt och hanterbart. Så oerhört mäktigt för en 17-åring…och för en 33-åring också, för den delen.

 

2. One More Time

År: 1987

Album: Kiss Me Kiss Me Kiss Me

– The Cures mest underskattade låt. De har inte spelat den live sedan 1987, den påtalas aldrig och är aldrig med på listor över deras bästa låtar. För mig är det helt obegripligt. Få låtar har berört mig lika starkt som One More Time. Få låtar ligger mig lika varmt om hjärtat. Att den med sin drömska produktion och sin smärtsamt sorgsna melodislinga är en tydlig föregångare till det på alla sätt hyllade albumet Disintegration gör det hela ännu märkligare. Jag hörde den för första gången 2007 (jag var sen på Kiss Me-plattan). Och  tack vare (på grund av?) min förmåga (förbannelse?) att kunna känna sorg i alla lägen, oavsett hur lycklig jag än må vara, slog den an direkt. Den är ett litet mästerverk som alla med minsta dragning till drömsk, melankolisk musik borde älska – och det gäller dig också, Robert Smith!

 

1. Plainsong

År: 1989

Album: Disintegration

– Jag ska inte säga att detta är urmodern till The Cures drömska, storslagna sound (vi har ju precis talat om både A Strange Day och inte minst One More Time), men det är på Plainsong som de fulländar uttrycket – och detta cementeras redan i det två och en halv minuter långa introt. Ett vindspel är det första vi hör, innan bombastiska trummor kraschar ner som från en öppen himmel och dånande elektronik öppnar upp låten. En vemodig synthslinga sätter sedan tonen och kompletteras av Smiths karaktäristiska gitarr, och det står klart att vi befinner oss i ett drömlandskap vi tidigare bara kunnat ana. När den släpptes 1989 satte den ribban för hur all dreampop, drömsk postpunk och vemodig goth borde låta. Plainsong är mallen som jag som storkonsument av ovan nämnda stilar jämför med och refererar till när jag lyssnar på drömsk musik. Om en låt är hälften så vacker som Plainsong har den vunnit mycket, för lika vacker finns det nog ingen som är.

Bäst just nu: april 2019

 

Det är en bra period för ny musik nu. Nu igen. Här följer ett axplock. Något att ta med ut i vårsolen, och något att hålla fast i när det vänder och blir kallare. För det blir alltid kallare.

Johan HedbergTobias och jag

– Sommaren 2013 släppte Johan Hedberg (ex-Suburban Kids with Biblical Names) det årets bästa svenska poplåt – Nackamasterna. Jag var vilse i tillvaron och jobbade som kundtjänsthjon på Staples. Jag avskydde varje sekund på det stället, och jag gissar att de inte var så förtjusta i mig heller (efter inte ens ett halvår blev jag uppsagd – en sann välsignelse för den som inte vågar sluta självmant). Varje morgon när jag cyklade till jobbet lyssnade jag på Nackamasterna och tillvaron kändes lite lättare. Jag var djupt förälskad i den låten. Så till den grad att jag hörde av mig till Johan (på Twitter?) och bedyrade min kärlek för denna exceptionellt fina poplåt. Året därpå släppte han albumet Paradiset, men sedan dess har det varit tyst. Fram tills nu. Med nya singeln Tobias och jag visar Hedberg återigen att han är en mästare på socialrealistisk vemodspop. Till skimrande gitarrer och synthar och en närmast postpunkigt melankolisk basgång sjunger Hedberg om förlorad men ändå odödlig vänskap, barndomsminnen och allt det där som gjorde en till det man blev. Och han får en att grubbla både en och två gånger över folk man sårat och broar man bränt.

Tobias och jag är utgiven på Tobias Isakssons (aka Azure Blue) nystartade label The Future Sound of Stockholm.

 

Stainwasher What Did I See (EP)

– Vad som tidigare kunde anas kan med detta efterlängtade EP-släpp bekräftas: Stainwasher gör Sveriges just nu bästa dreampop. Att ett par av låtarna är bekanta sedan tidigare kvittar. De får nytt liv och ett nytt sammanhang bredvid tidigare osläppta pärlor som Twin Peaks-doftande After All, den sköra svenskdebuten Hur det blev och den snudd på obehagliga, men ack så mäktiga, Only Lonely. Jag kan inte med nog eftertryck rekommendera Stainwasher till alla med minsta intresse för melankolisk och atmosfärisk musik.

Betyg: 9/10

Bästa låt: Joy For Me (eller möjligen After All)

Om ni gillar detta: Cocteau Twins – Head Over Heels

 

Agent BlåChild’s Play

– Vad tråkigt det är med recensenter som när de vill hylla ett band som utvecklats skriver att de ”mognat”. Det känns så nedsättande. Men det är just mognad jag hör på Agent Blås nya singel. Josefine Alatalo sjunger lika jäkla bra som hon alltid gjort, men soundet låter mindre BD och mer England, tidigt 90-tal. Mer Sarah Records. Vemodet är tyngre att bära. Mer permanent, mindre explosivt. GItarrtonerna är varmare, rundare i kanterna. Child’s Play är deras bästa låt hittills, och den lovar gott inför kommande albumsläpp.

 

Marvin GayeYou’re the Man (album)

– Lagom till vad som skulle varit soulgigantens 80-årsdag ges detta album, bestående av material skrivet mittemellan de båda klassikerna What’s Going On (1971) och Let’s Get It On (1973), ut. En del av materialet har tidigare getts ut på deluxeutgåvor av nyss nämnda album, men aldrig tidigare har de samlats på en och samma platta, som en gång var Marvins avsikt. Efter What’s Going On ville Marvin hålla ångan uppe och ge ut ännu ett politiskt brännbart statementalbum, men skivbolagsbossen Berry Gordy fick kalla fötter och sa nej. Gordy, vars egna politiska åsikter sannolikt låg längre åt höger än Marvins, tyckte att det nyskrivna materialet var för explicit och låtarna hamnade i byrålådan. You’re the Man har haussats upp som ett storartat ”lost album” från en av de stora mästarna. Det är väl inte riktigt fallet. Materialet är ganska spretigt och Marvin pendlar mellan att vara cyniker, klarsynt och förförare. Men en spretig Marvin Gaye är fortfarande bättre än det mesta och You’re the Man är stundtals en sann njutning att lyssna på.

Betyg: 7/10

Bästa låt: I’m Gonna Give You Respect (eller You’re the Man pt.1 & 2)

Om ni gillar detta: Marvin Gaye – What’s Going On, Curtis Mayfield – Curtis

 

The Nent Vulner (minialbum)

– Berlinbaserade italienaren Vince Gagliardi gör sin albumdebut med den på Cyclic Law utgivna Vulner. Han blandar field recordings och samplingar, gitarrer och malande, nästan rituella, drones och skapar ett ljudlandskap som är både vackert och kusligt, hypnotiskt och fullt av energi. Dark ambient-genren har haltat några månader nu, tycker jag, men The Nent ger hopp om framtiden.

Betyg: 8/10

Bästa låt: Dumt att separera de tre. Plattan gör sig bäst som en helhet. Men väljer trots det Venustas, för den kokande, sprakande, sannolikt dödliga, elektroniken som dyker upp runt 3:20.

Om ni gillar detta: Allseits – Chimäre