Bäst just nu: november 2019

Pablo Matisse – Human Warmth (EP)

– Med nya EP:n återuppfinner Pablo Matisse (med medlemmar från Soundtrack of Our Lives, Division of Laura Lee och Affordable Hybrid) knappast punkhjulet, men de gör det mesta rätt. Verserna i titelspåret varvar aggropunk, i stil med tidiga Black Flag, med en melodisk refräng á la Ramones. Is There Anybody Out There för tankarna till Kalifornien på 90-talet, medan avslutaren Think & Feel osar fish ‘n’ chips och ur-engelskt läktarvåld. Det är alltså för det mesta en rätt brutal EP, vilket gör Death Cab For Cutie-covern I Will Follow You Into the Dark till ett mycket välkommet inslag. I Pablo Matisse händer blir den en gång så sköra balladen till svärtad vemodspunk. Den skänker dynamik och nyanser till EP:n och känns instinktivt som årets bästa cover.

Som sagt, Pablo Matisse bryter inte ny mark, men skänker oss likväl knappt tio minuter klassiskt punkös. Det behövs, det med.

Ges ut på fredag, 15/11, digitalt och på sjutum, via Startracks.

Betyg: 7/10

Bästa låt: I Will Follow You Into the Dark

Om ni gillar detta: Kolla upp ovan nämnd referenser

 

Sorry GirlsDeborah (album)

– Jag säger det direkt, så är det gjort. Detta är årets bästa popplatta. Jag vet inte när jag senast hörde något så nära fulländning från ett band som albumdebuterar. Montreal-duon Sorry Girls plockar på debuten Deborah det bästa från 80-talets vemodiga pop (tänk a-ha, Cyndi Lauper, Fleetwood Macs sena 80-tal) och blandar det med dreampopens sommarkvällssvala atmosfärer.

Texterna handlar om förlust, längtan och svårigheterna med att vara en kännande människa, och sångerskan Heather Foster Kirkpatrick sjunger dem med en närvaro som är lika sensuell som den är sårbar, lika cool som den är dyster. Musiken och de outsägligt sorgsna melodierna, signerat duons andra hälft Dylan Konrad Obront, är precis lika fängslande. Med en och annan slick gitarr, varma synthar och smått episka och för genren typiska trummor bygger han ljudvärldar och pophooks det tycks helt omöjligt att tröttna på. Jag vet inte hur många gånger jag spelat den här plattan, men varje gång hugger det till i hjärtat.

Enda invändningen jag har är mot låten H.O.N.E.S.T.Y. Jag förstår poängen med att ha med en gladare låt för dynamikens skull, men denna är helt enkelt inte bra nog – särskilt inte i jämförelse med albumets övriga nio fullträffar.

Gavs ut 21/10 via Arbutus/Playground Music

Betyg: 9/10

Bästa låt: Omöjligt att välja, men säger ändå One That You Want.

Om ni gillar detta: a-ha – Scoundrel Days, Fleetwood Mac – Tango in the Night, Cocteau Twins – Heaven or Las Vegas

 

Mount EerieLost Wisdom pt. 2 (album)

– 2017 och 2018 släppte Phil Elverum två album där han i raka, kärva, drabbande ordalag berättade om hustrun Genevieves död 2016. Skivorna, A Crow Looked at Me (2017) och Now Only (2018), blev villkorslöst hyllade och behandlade med en väldig vördnad och gav den annars så underskattade och förbisedda Elverum en något större publik. Jag tycker om skivorna, men har samtidigt svårt för dem på samma sätt som jag har svårt för Nick Caves sorgearbeten – det blir för mycket. För privat, för fokuserat på en enda specifik och mycket privat händelse, för känslomässigt krävande. När ska man egentligen lyssna på skivor av det slaget? När passar det? Svaret är: sällan. Därför är jag eld och lågor över att Phil nu gått vidare till att skriva om de existentiella teman som gjorde skivor som till exempel mästerverket Wind’s Poem, Dawn och Sauna så bra.

Han tar fortfarande ett visst avstamp i Genevieves död, och även i skilsmässan från andra hustrun Michelle Williams, men lyriken är mer mångbottnad, mer nyanserad och allmängiltig. Och hjälp, vad bra det är. Kompad av akustisk och elektrisk gitarr och piano sjunger Elverum, uppbackad av Julie Doiron (som ju även var med på första Lost Wisdom-plattan, 2008) på sitt patenterat varma, försiktiga vis om att leva med förlust, med tomhet och behovet att älska igen. På vart och ett av spåren visar Elverum varför han alltjämt är en av våra allra vassaste textförfattare, alltjämt med fingret på mänsklighetens puls. En av höjdpunkterna är öppningsspåret Belief – om hur svårt det är att tro på något, vare sig det är kärlek eller högre makter. En annan är Real Lost Wisdom, där Phil uppmanar sig själv, sin dotter och oss som lyssnar att trotsa meningslösheten och alla otäckheter och älska i alla fall. Det är värt det. I sista versen sjunger han: Don’t flinch away, no matter what/Monstrous fears will arise/If there’s a cataclysm and you have to go inside/Please, at least let some wind blow in/Take yet another breath/And stay right there/Courageous and kind/With love permeating […] Det sammanfattar Phil Elverum och Lost Wisdom pt. 2 ganska bra: det finns mycket att grubbla över, tvivla på, skrämmas av, men det finns också något bortom detta. Det finns skönhet, kärlek, hopp. I naturen, i andra människor, i musiken.

Efter att ha levt intimt och intensivt med Lost Wisdom pt. 2 i ungefär en vecka står det kristallklart tydligt att det är årets bästa platta, som utan tvekan förtjänar årets första (och sannolikt enda) fullpoängare.

Gavs ut 8/11 på Elverums egna label PW Elverum and Sun.

Betyg: 10/10

Bästa låt: Belief

Om ni gillar detta: Mount Eerie – Wind’s Poem

 

Val DemarChapter One (album)

– På dagarna är Valdemar Tegeström bassist i lysande, unga och purfärska shoegaze-postpunkbandet NIZUI. På nätterna, i skuggorna, gör han avskalad och tungt ödesmättad folk med drag av både tidiga Cohen och Steve Von Till, men också av ovan nämnda Mount Eerie. Det är långsamt, sotigt, obönhörligt dystert – men framförallt väldigt ärligt och väldigt begåvat – om egna tillkortakommanden, det egna mörkret och det yttre och om relationer som inte fungerar som man vill.

Ska jag invända mot något är det mot den hurtiga avvikaren It Won’t Do, som sannolikt ska fungera som ett poppigt mellanspel men som faktiskt bara sabbar flytet och kontinuiteten, mot att skivan känns aningen lång och mot tvåspråkigheten (La Luz y el Mar sjungs på svenska medan resten av skivan sjungs på engelska). Är sällan annat än kritisk mot artister som vill sjunga på två språk. Det hör inte hemma på ett album, som ju ska vara konsekvent och enhetligt. Men eftersom låten i fråga är så pass bra kan jag leva med det. Jag kan också leva med resten av invändningarna, av den enkla anledningen att Val Demar har gjort ett helgjutet album som vågar vara långsamt, dystert och oironiskt – uppfriskande det är med sådana plattor!

Chapter One är en av höstens bästa svenska debuter.

Gavs ut 1/11 på digitala plattformar.

Betyg: 8/10

Bästa låt: Unusual Sights

Om ni gillar detta: Steve Von Till – As the Crow Flies, Mount Eerie – Dawn

 

 

Bäst just nu: oktober 2019, del 1

 

Molchat Doma (band)

– Det just nu intressantaste och bästa postpunkbandet är inte tyskt, amerikanskt, brittiskt eller ens svenskt. Det är vitryskt! Molchat Doma (som enligt bandets hemsida betyder ungefär ”tysta hus”) kommer från Minsk och spelar iskall postpunk och vackert svärtad cold wave med ypperlig känsla. Tänk Seventeen Seconds, tänk Unknown Pleasures, tänk tidiga OMD, tänk kalla kriget, dåligt väder, melodier man inte längre trodde fanns, tänk utmärglade, ödesmättade gitarrer, frostig elektronik och hinsidessång. Tänk allt detta och ni tänker på Molchat Doma. De har hittills släppt två fullängdare. Debuten, S Krish Nashih Domov (2017), är karg, kantig postpunk, medan uppföljaren, Этажи (uttalas Etazhi och betyder ”golv”, på svenska) (2018), bjuder på lite fler nyanser och är rundare i kanterna. Jag föredrar uppföljaren. I höst har de hittills släppt två lysande nya singlar varför jag misstänker att ett nytt album är på gång. Lyssna på allt.

 

De AmbassadeDuistre Kamers (album)

– Mer postpunk – denna gång från Holland! Och denna gång än mer elektroniskt än ovanstående vitryssar. Ljudbilden byggs av varma analoga synthar som puttrar och skimrar, medan trummaskinerna och basen skapar ett stundtals rätt hyggligt sväng – åtminstone för att vara dyster, holländsk postpunk.

 

Mount Eerie & Julie Doiron Love Without Possession

– 2008 släppte Mount Eerie och Julie Doiron det lysande albumet Lost Wisdom. Senare i höst släpps uppföljaren Lost Wisdom pt. 2. Det första smakprovet är en lika förödande som hoppingivande redogörelse för vad kärlek är – i traumats kölvatten. 2016 gick Phil Elverums, som mannen bakom Mount Eerie egentligen heter, fru bort i cancer, endast 35 år gammal. 2017 respektive 2018 släppte han två album där han på ett oförställt och naket vis besjunger sin sorg. Två jättefina skivor, men skivor som man inte slänger på hur som helst. Sorgen de är genomdränkta i kräver en del av lyssnaren. Respekt, inte minst. Första smakprovet från kommande plattan är Elverum på andra sidan sorgen. Han har mer distans nu, tycks uppleva ett annat lugn och en annan acceptans. Han är fortfarande förkrossad över vad som hänt (Indifferent stars in the night sky/Watch me while I churn/Still holding this love for you/Without a thing to do/But try to live), men är samtidigt på ett jämnare köl (What would be the use in becoming/A symbol of walking desolation?/Awash in multiple griefs/Elaborating on anguish). På Love Without Possession visar Elverum med all önskvärd tydlighet och med knivskarp skärpa att han vet precis vad kärlek är, hur det känns att förlora den och hur det är att leva i spillrorna, skärvorna och dammet som bildas efteråt.

Jag hade hoppats på en ny, tung platta i stil med mästerverket Wind’s Poem, men Lost Wisdom pt. 2 ser ut att bli rätt bra, den också.

 

Carla dal Forno (artist)

– Utan att överdriva vill jag hävda att den australiensiska numera London- och tidigare Berlin-baserade sångerskan, låtskrivaren och ljudmakaren Carla dal Forno förmodligen är den mäktigaste musikupptäckten jag gjort i år.

2016 debuterade hon med den helt igenom lysande plattan You Know What It’s Like och följde sedan upp den året därpå med en minst lika stark EP, The Garden, och i fredags, 4/10, kom andra fullängdaren, Look Up Sharp. På debuten varvar hon ambienta instrumentalspår med svala, ljusskygga och djupt suggestiva poplåtar som lånar lika mycket från det tidiga 80-talets mest moody postpunk som från poppen. EP:n The Garden är fyra spår som allihop tar debutalbumets experimentella pop ett steg längre. Allt är murrigare, dovare, mörkare. Men melodikänslan och debutalbumets luftighet och atmosfär finns alltjämt kvar.

På det närapå dagsfärska nya albumet, Look Up Sharp, kan mer ljus skönjas än tidigare. Långt ut på det svarta havet anar man en horisont och poppen har fått en aningen mer framträdande roll. Men allt är förstås relativt. Carla dal Forno verkar fortfarande för det mesta i skuggorna, texterna är fortfarande syrliga och marinerade i en rejäl dos galghumor och influenserna är skimrande mörka. Nya albumet kan också stoltsera med att innehålla vad som mycket väl kan vara årets bästa låt: den omöjligt coola och snygga So Much Better. Jag kan inte minnas när jag senast hörde en så bitande och mörkt humoristisk post-breakup-låt (It’s almost two years later/And still I feel the same/You were a disaster/I’m glad I caused you pain/…/I’m happy that you’re still the same/And I am so much better).

Carla dal Forno bör tilltala de flesta svaga för Sällskapets europeiska skuggvärldar, The Cures minimalistiska stordåd från tidigt 80-tal, obskyr postpunk likt The Names och Modern Eon eller sentida Einstürzende Neubauten och deras lika delar snygga som märkliga sånger. Kolla upp nu och tacka mig sedan.

 

Lars Winnerbäck Eldtuppen (album)

– Ett oväntat inslag bland allt obskyrt på listan, kan tyckas. Och inte heller är jag någon storkonsument av Winnerbäcks musik. Jag hör den ibland. Ofta uppskattar jag vad jag hör, men ibland vill jag bara gå och gömma mig (nio fall av tio rör det sig då om tidiga Winnerbäck). Men jag kan inte påstå att jag lyssnar på honom. Jag har respekt för honom och nästan varje gång jag hör en Winnerbäck-låt reagerar jag på hur bra texten är. Han är i sanning en knivskarp skildrare av vardagsångest, grådaskig resignation och vår alltmer krackelerande samtid.

Av olika anledningar bestämde jag mig för att ta mig an hans senaste album, Eldtuppen. Något jag är mycket glad för att jag gjorde. För det är ett synnerligen genomarbetat och helgjutet album, som verkligen djupdyker, uppfriskande fritt från ironi och poser, i precis det där jag nämnde som får mig att respektera Winnerbäck: vardagsångesten, resignationen, de cyniska samtidsskildringarna. Visst är det tydligt att han väldigt gärna vill vara både Ulf Lundell och Joakim Thåström, men samtidigt och paradoxalt nog känns Winnerbäck ändå alldeles oförställd. När han på titelspåret sjunger att han att är slut som artist tror man honom. Han har ju fel, men man tror honom. Och det är omöjligt att inte beröras när han förebrår sig själv över ett svek i låten Skulle aldrig hända oss. Exemplen är många, men i slutändan handlar det om samma sak: Winnerbäck är en stor låtskrivare därför att han helt enkelt och på ren svenska vågar vara jävligt deppig, ocool, oironisk. Trots det säljer han multum och är omhuldad och folkkär som få. Eldtuppen är inget stort steg, rent konstnärligt, men den ringar in allt som Winnerbäck är och gör bäst.

Betyg: 7/10

Bästa låt: Tror jag hittar hem eller den thåströmskt mullriga Precis det där

Om ni gillar detta: Thåström – Kärlek är för dom, Ulf Lundell – Den vassa eggen

 

Bäst just nu: september 2019

 

Höstens första Bäst just nu varvar debutanter med ikoner, färskingar med legender och det känns förstås toppen. Varsågoda.

 

Iggy PopFree (album)

– När Iggy gjorde comeback 2016 med lysande plattan Post Pop Depression var det menat som ett sista farväl, en avslutning på en minst sagt legendarisk karriär. Så blev det (som tur var) inte. Sedan dess har han turnerat flitigt och gjort flera gästspel på andra artisters låtar, och nu är han alltså tillbaka med ett album. Vad annars ska en sådan som Iggy Pop göra? Leva pensionärsliv hemma i Florida? Golfa? Knappast. Urkrafter som Iggy går inte att tygla och det går inte att omplacera dem. De måste tillåtas göra det de är skapta för och de måste få vara ”in the thick of it”. Free är dock ingen rockplatta, som Post Pop Depression på flera sätt var (även om referenspunkten ändå var Berlin anno 1977), men den är ändå kvintessentiellt Iggy. Sentida Iggy, om inte annat. Den varvar spoken word, som vi känner igen från Avenue B (1999), med jazz, som präglade plattor som Preliminaries (2009) och Aprés (2012), och återknyter samtidigt till den kyliga berlinrocken från Post Pop Depression. Men det är trots allt ingen hundraprocentigt helgjuten platta och den tyngs ner av ett par rätt fåniga, ”humoristiska” låtar. Men trots det är den en värdig fortsättning på Iggys sena karriär.

Betyg: 7/10

Bästa låt: Sonali

Om ni gillar detta: Iggy Pop – Post Pop Depression, Iggy Pop – The Idiot och Noveller – Fantastic Planet (ambient-gitarristen Noveller har varit med och skrivit en del av musiken på Free och hennes inflytande är påtagligt)

 

Vincent BaharI Give Up

– Ett av den tidiga höstens mäktigaste svenska släpp står Malmö-artisten Vincent Bahar för. I våras släppte hon sin debutsingel Transcendence – en spoken-word-aktig sak som tyvärr föll mellan stolarna. Nu är hon emellertid tillbaka och nu tvingas man kapitulera – för detta är bra. Med regnvåt elektronisk atmosfär, trap-inspirerade beats, ett ack så svalt pianostick och sjukt suggestiva österländska influenser och ljud har Bahar skapat ett underbart moody stycke popmusik som bör tilltala såväl svartklädda som hipsters – och musikjournalister. Inte för att jag tror att Bahar står och faller med andras omdömen; redan i första versen sjunger hon I give up on love to be free. Och man tror henne. Jag ser fram emot att följa henne.

 

Swans It’s Coming It’s Real

– Jag uppskattade de fyra album som Swans-konstellationen 2010-2017 släppte, men tyckte att de lite för ofta hängav sig åt märklig rytmik och lite för sällan åt det som Swans en gång gjorde så bra, nämligen atmosfär och obehaglig skönhet. Jag saknade soundet på skivor som White Light from the Mouth of Infinity, The Great Annihilator och Soundtracks for the Blind – då de blandade rena akustiska nummer med drones och tung, närmast postpunkig rock. Det var obönhörlig svärta, men det var lika mycket skönhet. Swans anno 2019 är en annan historia och Michael Gira (hjärnan bakom Swans) har ett nytt tänk och jobbar numera med rörlig ensemble. Och kanske, kanske har mina önskningar äntligen blivit uppfyllda, för nya singeln hade utan problem passat in på både The Great Annihilator och Soundtracks for the Blind. Den är nämligen både atmosfärisk och malande meditativ, befriad från hurtiga rytmexperiment och 64-årige Gira visar med all önskvärd tydlighet att hans röst inte åldras alls. Som om detta inte vore nog gästar systrarna Anna och Maria von Hausswolff med änglalik bakgrundssång och skänker både värme och en känsla av trygghet. 25 oktober släpps nya Swans-plattan Leaving Meaning och den har all potential att bli höstens bästa. 

 

Jeff BuckleySky Blue Skin

– Jeff Buckley släppte aldrig sitt andra album – uppföljaren till succén Grace från 1994. Under inspelningarna av plattan i maj 1997 drunknade han i Mississippi-floden. En hel del av det han spelade in efter Grace har dock släppts genom åren – nu senast den fantastiska Sky Blue Skin, som sägs vara bland det allra sista han spelade in. En mörk, avskalad slowburner med en fragmentarisk, om än djupt fascinerande, text om död, kärlek och svårigheten med att leva.

 

Allo Suns2am

– Malmödebutanterna i Allo Suns blandar skimrande 80-tal med shoegazigt 90-tal och vemodigt 00-tal och levererar en högst imponerande debutsingel. Alla som följt 482 MHz vet att detta är tre beröringspunkter jag går igång på rejält när det kommer till pop – och Allo Suns prickar alltså in alla tre på första försöket. Jag ska med glädje följa deras utveckling.

Höst på 482 MHz

597F0C66-2AA2-4BA0-BD4F-EFDD0AE5985D

Hösten är här och vad ska man göra åt det? Ingenting. Lika bra, då, att bara omfamna den. Här följer några låtar som kan hjälpa till med det. Spellista i slutet.

Varsågoda.

Ossler Lergraven

År: 2008

Album: Ett brus

Ossler själv har liknat sitt sound vid en skånsk leråker i november, och på ingen annan låt än Lergraven passar den beskrivningen bättre. Öppningsraden sätter tonen direkt: Dimman ligger tät över åkern. Parat med darret i Osslers gitarr och Christian Gabels suggestiva, försiktiga trumkomp öppnas en lerig, kall och osäker värld upp. Diktjaget sitter kontemplativ vid köksbordet med en flera timmar gammal, och urdrucken, kaffekopp framför sig. Han tänker tillbaka på en bror han haft, men som mystiskt drunknat i en lergrav ute på ön. På andra sidan fönstret är tillvaron målad med tjock, mjölkgrå färg och det är som om tiden inte rör sig alls. Lergraven är en av Osslers obehagligaste och råaste låtar – både vad gäller text och musik (lyssna på gitarrerna ungefär tre minuter in och hör Ossler och Conny Nimmersjö karva sig igenom mardrömmen). Låten handlar mer om att blint och desperat leta efter något essentiellt i en värld som endast ter sig mörk och svåråtkomlig och som hur lätt som helst kan sluka den som släpper på garden, än om en bror som på ett märkligt sätt försvunnit eller drunknat. I intervjuer har Ossler berättat att lergraven existerar (på Ven, där även Lergravsvägen finns), och en bror har han – men han är i livet. I den osslerska världen är verklighet något illusoriskt och formbart. Vad som är sant, stabilt och tryggt är alltid högst oklart. Det är skrämmande, och inte olikt den vanliga världen.

 

The CurePrayers for Rain

År: 1989

Album: Disintegration

– En mullrande, vindpinad goth-tour de force, med en Robert Smith som formligen ylar på förståndets rand om en relation som äter upp honom inifrån och ut. Den vackra och atmosfäriska Disintegrations allra svartaste och mest oförsonliga stycke. Hade inte låtit oäven på psykos-goth-mästerverket Pornography, från 1982.

 

Mount EerieKnown World

År: 2007

Album: Mount Eerie Pts. 6 &7

– Phil Elverum är på sitt allra drone-igaste humör, på denna blytunga, monotona låt om att flyta mellan sömn och vaka i en tid på året då allt och alla verkar göra detsamma. På senare år har Elverum nästan, nästan snuddat vid vad som skulle kunna liknas vid något slags publikt genombrott med de båda sorgearbetena A Crow Looked at Me (2017) och Now Only (2018), men han är långt mer än bara en sorgsen man med akustisk gitarr, vilket många av hans tidigare plattor visar. Known World är hämtad från den fantastiska EP:n Mount Eerie Pts. 6 &7, från 2007 och är ett lysande exempel på Elverums bredd.

 

Jason Molina It Must be Raining There Forever

År: 2006

Album: Let Me Go Let Me Go Let Me Go

– Rockvärldens kanske ensligaste röst – den här sidan av Elvis Presley – tillhörde Ohio-bördiga geniet Jason Molina. I mars 2013 somnade han in efter år av våldsamt alkoholmissbruk. Innan dess hann han dock spela in ett otal plattor under olika namn och i olika konstellationer (de flesta förkrossande bra). Bäst är kanske 2006 års soloalbum, den nakna och karga Let Me Go Let Me Go Let Me Go, varifrån It Must be Raining There Forever alltså är hämtad. Det brusar lite, och knäpper, och pallen knarrar när Molina rör sig. Och med endast sin akustiska gitarr som ackompanjemang sjunger han från botten av sitt hjärta, om mörkret som bor där inne och mörkret som bor överallt och som det inte går att blunda för. Resultatet är lika varmt och betryggande som det är förbannat sorgset.

 

Thåström Axel Landquists park

År: 2009

Album: Kärlek är för dom

– En råkall och sen kväll i en park på Söder, med höstlöv på marken och huvudet fullt av drömmar om något mer och något bättre, drömmar om Europa och om kärlek. Mycket tack vare Osslers och Nimmersjös fantastiska gitarrer är detta en av sentida solo-Thåströms allra tyngsta och musikaliskt mörkaste stunder – full av obehaglig höstkänsla.

 

Jacaszek Evening Strains to be Time’s Vast

År: 2011

Album: Glimmer

– När jorden går under är det på hösten – och då är det denna låt som ringer i mitt huvud.

 

Grouper Lighthouse

År: 2014

Album: Ruins

– Med endast ett piano, en eterisk röst och lite brus bygger Liz ”Grouper” Harris upp atmosfäriska ljudvärldar de flesta behöver pålägg efter pålägg för att få till. På Lighthouse maler den regnvåta oktobervärlden tröstlöst på, men i Groupers sällskap känner man sig alltid trygg.

 

Bruce SpringsteenMy Father’s House

År: 1982

Album: Nebraska

– Om senare soloalbum som The Ghost of Tom Joad (1995) och Devils & Dust (2005) utspelats i och kring den brända myllan i sydvästra USA är mästerverket Nebraska fast förankrat i mellanvästerns och östkustens allra ruggigaste höstmånader. Det hörs allra tydligast på titelspåret och på suggestiva State Trooper, men även på den avskalade och psalmlika My Father’s House. Här hörs det i de ödsliga ackorden och i den kärva produktionen, men också i Bruces stoiska röst, som sjunger om rotlöshet, arvsynd och om att famla efter religion.

 

Cocteau TwinsMusette and Drums

År: 1983

Album: Head Over Heels

– Många försöker emulera dem, men nästan ingen gör svart, ödslig och drömsk postpunk som Cocteau Twins gjorde på Head Over Heels – deras största stund. Och nästan ingen spelar förtvivlad, skriande gitarr bättre än vad Robin Guthrie gör från 3:10-strecket och någon minut fram.

 

Steve Von TillWarning of a Storm

År: 2000

Album: As the Crow Flies

Neurosis-sångaren Steve Von Till har några riktigt fina soloskivor under bältet. Bäst är kanske debuten, As the Crow Flies. Där Neurosis varvar larm med sludge-metal, atmosfärer och avgrund är Von Tills soloalster lågmälda och avskalade. De kryper under skinnet på en och skrämmer inte med volym utan med olustig stämning. Ett gott exempel är solodebutens hörnsten Warning of a Storm. Där viskar Von Till sin text, sin bedjan, om att få lite glädje, lite harmoni och stabilitet till låns. Och detta kompad endast av ett mycket litet antal strängar på sin akustiska gitarr, en fräsande synth-ton och en ödesmättad fiol. Naket, kärvt och fruktansvärt fint.

 

Frank SinatraAutumn Leaves

År: 1957

Album: Where Are You?

– Avslutar listan något förutsägbart med detta gamla örhänge. Mollstämt så det förslår, när Sinatra begråter en kärlek som likt sommaren ter sig oändligt långt borta. Det är mäktigt hur många av Sinatras låtar, även om de alldeles uppenbarligen tillhör en svunnen tid, låter oförskämt fräscha och bra såhär långt efteråt.

Tim Kasher 45

tim

I dag, 19/8, fyller en av 482 MHz:s största favoriter 45 år. Jag pratar givetvis om Omaha-bördige Tim Kasher – känd från aviga, kantiga post-hardcore-trubbiga rockbandet Cursive, från blödande romantiska, emofierade och indiefolkiga popbandet The Good Life och för sin solokarriär som kapslar in allt det där plus lite till. Han är kriminellt underskattad och förbisedd i hemlandet USA och i Sverige är han praktiskt taget helt okänd – detta trots att han likt få skrivit en ändlös radda låtar som med sällsynt skärpa prickar in hur det är att vara bottenlöst olycklig, existentiellt förvirrad och ohjälpligt kärlekstörstande. Han gör det med humor och med ett otvetydigt allvar. Han sjunger för alla som inte kan låta bli att peta i såren och för alla som ser sår – i tillvaron, i samhället och i en själv – som ingen annan ser. Han är inte ensam om detta. Nej, faktum är att han tillhör en lång rad sångare och låtskrivare som skulle kunna tillskrivas dessa attribut. Grejen är dock den att Kasher tillhör det absoluta toppskiktet, och med detta inlägg vill jag uppmärksamma gräddan i hans glimrande utgivning. Jag vill lyfta fram vilken skatt han är och vilken skatt han sitter på.

Nedan följer Tim Kashers 45 bästa låtar, med material från alla konstellationer. Parenteserna efter låttitlarna anger vilket band som framför låten. Saknas parentes ska låten betraktas som en sololåt. Kommentarer bifogas alla låtar på topp 20. Längst ner i inlägget finns även en Spotify-lista med alla låtar i listan som finns tillgängliga på Spotify.

 

45. Needs

År: 2017

Album: Polyvinyl Single Series (singel)

 

44. There Must Be Something I’ve Lost

År: 2010

Album: The Game of Monogamy

 

43. Monogamy

År: 2010

Album: The Game of Monogamy

 

42. Rabbit, Run

År: 2011

Album: Bigamy: More Songs from the Monogamy Sessions

 

41. Drinking with the Girls (The Good Life)

År: 2002

Album: Black Out

 

40. There’s a Coldest Day in Every Year (Cursive)

År: 1996

Album: The Disruption (singel), The Difference Between Houses and Homes (b-side-samling)

 

39. Thirty-Year Evaluation (The Good Life)

År: 2007

Album: Heartbroke (singel)

 

38. Universal Shrug (Cursive)

År: 2009

Album: Cursive / Ladyfinger (NE) (split-singel)

 

37. Entertainer (The Good Life)

År: 2004

Album: Lovers Need Lawyers (EP)

 

36. Strays

År: 2010

Album: The Game of Monogamy

 

35. Notes in His Pocket (The Good Life)

År: 2004

Album: Album of the Year

 

34. Thin Walls Between Us (The Good Life)

År: 2002

Album: Not One Light Red: A Desert Extended (samling, blandade artister)

 

33. Tightropes, Guillotines, Thin Ice, Landslides (Tim Kasher with Conduits)

År: 2010

Album: Delirium Tantrums (singel)

 

32. What Have I Done? (Cursive)

År: 2009

Album: Mama, I’m Swollen

 

31. Sinner’s Serenade (Cursive)

År: 2003

Album: Art Is Hard (singel)

 

30. Are You Afraid of Dying? (The Good Life)

År: 2016

Album: Are You Afraid of Dying? (singel)

 

29. Tell Shipwreck I’m Sorry (The Good Life)

År: 2000

Album: Holiday Matinee CD Compilation Vol. 2 (samling, blandade artister)

 

28. Don’t Make Love So Hard (The Good Life)

År: 2002

Album: Black Out

 

27. We’re Going to Hell (Cursive)

År: 2009

Album: Mama, I’m Swollen

 

26. October Leaves (The Good Life)

År: 2004

Album: Album of the Year

 

25. After the Movies (Cursive)

År: 1997

Album: Such Blinding Stars for Starving Eyes

 

24. Fairytales Tell Tales (Cursive)

År: 2001

Album: Burst and Bloom (EP)

 

23. Waiting on Wild Horses (The Good Life)

År: 2000

Album: Novena on a Nocturne

 

22. Butcher the Song (Cursive)

År: 2003

Album: The Ugly Organ

 

21. It’s Gonna Hurt (Cursive)

År: 2018

Album: Vitriola

 

20. The Beaten Path (The Good Life)

År: 2002

Album: Black Out

– Kasher en av de som lyckas bäst med bedriften att till ett upptempo poparrangemang väva fram de mest dystra historier. Som i denna pärla från mästerstycket Black Out. Till skimrande elektronik sjunger han om mönster som inte går att bryta, om olycksoffer som kommit i ens väg och självföraktet som uppstår därefter.

 

19. Some Tragedy (The Good Life)

År: 2007

Album: Help Wanted Nights

– Här snuddar The Good Life nästan vid soul och får i samma veva flyktiga förbindelser att kännas som det mest romantiska man kan företa sig. So we loved, if for an instant/And for an instant I forgot who I was/So for the night, I was all yours/And I’m sure it was fleeting, and I’m sure I’ve been misleading/We were just two people in need, it doesn’t have to be/Some fucked up tragedy.

 

18. Excerpts From Various Notes Strewn Around The Bedroom Of April Connolly Feb 24, 1997 (Cursive)

År: 2002

Album: 8 Teeth To Eat You (split-EP med Eastern Youth)

– En ung kvinnas brutalt ärliga uppgörelse med sin alkoholiserade deadbeat-kille, följt av killen i frågas förvirrade, sårade, desperata svar. Allt till tonerna av rå, emotionell och högljudd rock. I början av 00-talet använde Cursive cello som ett av de mest framträdande instrumenten i sina låtar. Det funkade extremt bra. Det spädde på dramatiken i låtarna och fick dem att sticka ut bland annan högljudd amerikansk emo. I samband med senaste skivan, Vitriola (2018), är cellon tack och lov tillbaka.

 

17. Your Birthday Present (The Good Life)

År: 2000

Album: Novena on a Nocturne

– När The Good Life debuterade år 2000 var det som ett soloprojekt för Kasher. Låtarna på debutalbumet Novena on a Nocturne handlar om skilsmässan från dåvarande hustrun Kim. Ett av allt att döma uppslitande och ganska bittert uppbrott (Cursives album Domestica, också från år 2000, handlar om samma sak). Här ser Kasher tillbaka på relationen och på uppbrottet, men fördömer sig själv mer än någon annan.

 

16. Delirium Tantrums (Tim Kasher with Conduits)

År: 2010

Album: Delirium Tantrums (singel)

– En på förhand romantisk vistelse i Topanga, i södra Kalifornien, blir till en mardröm som i bästa fall kanske kan skänka lite insikt åt protagonisterna. Det lika delar dramatiska som suggestiva arrangemanget står det nu insomnade Omaha-bandet Conduits för.

 

15. Art is Hard (Cursive)

År: 2003

Album: The Ugly Organ

– En hänsynslös och mörkt humoristisk uppgörelse med föreställningen om den lidande konstnären och alla som skriver under på myten – inklusive Cursive själva, till tonerna av smattrande och rusande post-hardcore, cello och blås. En av Kashers största styrkor är hans många starka texter om skrivandet, skapandet och livet som artist/låtskrivare/konstnär. Detta är en av de bästa.

 

14. 2 AM (live)

År: ca 1996-1997

Album: Ej utgiven

– En sådan där låt som vilken vanlig dödlig låtskrivare som helst skulle skynda sig för att få ut. Kasher har inte ens bemödat sig med att spela in den i studio. Det enda som existerar är en bootleg från sent 90-tal. I dag är till och med den i stort sett omöjlig att få tag på. Det är synd, för 2 AM är en låt med så mycket nerv, så mycket närvaro och patos. Mitt i natten får det berusade diktjaget för sig att ringa upp sitt ex. Hon är inte hemma, så han lämnar ett meddelande och låter hjärtat blöda genom telefonluren. Det är fantastiskt.

 

13. Heartbroke (The Good Life)

År: 2007

Album: Help Wanted Nights

– En strålande liten poplåt på knappt två minuter, om det vanskliga i att klamra sig fast vid ett ex som alldeles uppenbart har gått vidare.

 

12. The Game of Who Needs Who the Worst (Cursive)

År: 2000

Album: Domestica

– Den trubbiga, mörka Domesticas mest ”lättlyssnade” stund (nypa salt) är en bländade snygg låt om svartsjuka (klassiskt Kasher-tema) i ett giftigt förhållande där det ömsesidiga föraktet, inte kärleken, är klistret som håller samman de båda parterna.

 

11. O’Rourke’s, 1:20 am (The Good Life)

År: 2002

Album: Black Out

– Kärlekskrank, full och oändligt ensam – fyrtio minuter innan baren stänger. Den musikaliska inramningen följer texten och pendlar mellan desperation och vemod, svirrande elektronik och trummaskiner och ödsliga gitarrer. ”Uppföljaren”, After O’Rourke’s, 2:10 am (också från Black Out) är ännu bättre.

 

10. The Competition (The Good Life)

År: 2000

Album: Novena on a Nocturne

– Knäckande pianoballad som rannsakar ett förhållandes tillblivelse och slut. Som vanligt låter Kasher bli att peka finger och demonisera, utan tar utan omsvep på sig merparten av skulden själv – vilket bara gör det hela mer drabbande.

 

9. The Jessica

År: 2011

Album: Bigamy: More Songs from the Monogamy Sessions

– Tvåsamhetens vedermödor är något som Kasher känner till alltför väl, vilket vid det här laget framgått med all önskvärd tydlighet. I denna rent hänförande vackra ballad, komplett med stråkar och en smärtsamt sorgsen melodi, begråter han det tomma båset och blir nostalgisk över en relation som han när det begav sig inte trivdes speciellt bra i. En av sentida Tim Kashers allra största stunder.

 

8. Stranger than Strangers

År: 2004

Album: My Favorite Songwriters (samling, blandade artister)

– Början och mitten av 00-talet var en fenomenal tid för vemodig elektronisk indie. Jag tänker förstås på fanbärare som The Postal Service, Her Space Holiday och Junior Boys – men även The Good Life experimenterade med elektronik (vilket denna lista visar prov på), och det med mycket god framgång. Att just en elektronisk poplåt blev det första som Kasher släppte i eget namn är således inte så överraskande. Precis som i fallet med tidigare nämnda The Beaten Path är arrangemanget och tempot ganska hurtigt, men precis som i det fallet berättar texten till Stranger than Strangers en helt annan historia. Här får vi en ganska tragisk berättelse om en familjefar som gör sitt yttersta för att slippa vara med sin familj och som hellre hänger på barer. Tim Kasher har själv inga barn, trots ett par äktenskap (varav ett pågående). Kanske var det detta han såg framför sig och kanske var det därför han lät bli.

 

7. You Don’t Feel Like Home to Me (The Good Life)

År: 2007

Album: Help Wanted Nights

– Americana-ballad av rang, om att fly, om att sakna, om ånger och om att vara låst i levnadsmönster som för längesedan spelat ut sin roll.

 

6. As the Bus Runs Late on a January Day

År: 2013

Album: Fragile Bipedal (singel)

– Vi föds ensamma och vi dör ensamma. Vi har människor runtomkring oss när vi lever, men till syvende och sist är vi ändå ensamma. Allt vi vill är att relatera och knyta an till någon eller något, så att livet får en mening, men innerst inne är vi ensamma. Låter det dystert? Dystert eller ej, As the Bus Runs Late on a January Day är en förkrossande vacker låt, byggd på akustisk gitarr, piano och några bjällror. Och texten till trots får den en att känna sig mindre ensam.

 

5. The Recluse (Cursive)

År: 2003

Album: The Ugly Organ

– En av Kashers husgudar är Robert Smith, och ingen annanstans än på The Recluse, Cursives största ”hit”, hörs det tydligare. The Recluse låter som The Cure på sitt allra skevaste pophumör, som en blandning av Lullaby, Catch och The Caterpillar. Det är en fenomenal poplåt, om lust och självbedrägeri och om att inte veta sitt eller andras bästa.

 

4. A New Friend (The Good Life)

År: 2004

Album: Album of the Year

– Skimrande atmosfärisk folkballad om att vara sist i ex-förhållandet om att gå vidare. Album of the Year, av många ansedd vara The Good Lifes bästa platta, skildrar början och slutet på ett förhållande och de känslor som uppstår. A New Friend är plattans näst sista låt och där får vi veta att kvinnan i förhållandet har gått vidare (och det med någon som är förvillande lik mannen hon lämnat) och att den sårade mannen står övergiven och vilsen kvar vid vägkanten – beredd att ta henne tillbaka, om hon skulle ångra sig. Det är en mininovell på dryga tre minuter.

 

3. Am I Not Yours? (Cursive)

År: 2002

Album: Eight Teeth to Eat You (split-EP med Eastern Youth)

– Cursives bästa låt är en ömsom vildsint, ömsom vemodig uppgörelse med dels textjagets egen svartsjuka och dels flickvännens (eventuella) otrohet. Till taggiga, gnissliga gitarrer och febriga stråkar spyr textjaget ur sig galla som en drake sprutar eld och kommer slutligen fram till att allt är över. Obligatorisk lyssning för alla med minsta tendens till svartsjuka.

 

2. After O’Rourke’s, 2:10 am (The Good Life)

År: 2002

Album: Black Out

– Om Frank Sinatra vore indiemusiker i Omaha i början av 00-talet skulle detta ha varit hans paradnummer. För det finns ingen annan koppling att göra här än till saloon-sångarnas saloon-sångare, Ol’ Blue Eyes. After O’Rourke’s följer i precis samma mönster som klassiska Sinatra-nummer som One For My Baby, Angel Eyes, Drinking Again och I’m a Fool to Want You. Den sårade, berusade och uppgivna mannen sjunger, croonar, till sin ”dame” framåt småtimmarna om allt som gått fel – med honom, deras relation och allt däremellan – och han vill inget hellre än att ha henne tillbaka, trots att han vet att det är fel. Han kan inte släppa vare sig henne eller rädslan för att tvingas leva ensam. Och i detta uppstår denna fantastiska torch song. Sinatra hade lyft på hatten, om han hade levat.

 

1. Album of the Year (The Good Life)

År: 2004

Album: Album of the Year

– En bitterljuv skildring av ett förhållandes resa från ”vaggan till graven” (klassiskt Kasher-grepp, som ni kanske anar vid det här laget) och en alldeles, alldeles enorm låt som i min värld sitter på samma piedestal som, säg, There Is a Light That Never Goes Out och Love Will Tear Us Apart – låtar man kan lyssna på i all evinnerlighet utan att de tappar ett uns av sin glans eller styrka. Men med det sagt lyssnar jag ytterst sparsamt på Album of the Year. Den slår helt enkelt för hårt. Så när jag väl plockar fram den är det för att det verkligen behövs och för att det ska betyda något. Kännas. Och varje gång lämnar den mig andlös, hopplös, nästan, men samtidigt förvissad om att jag lever i en värld där både äkta kärlek och stor konst kan existera och där båda kan drabba en med hänsynslös kraft utan att man kan sätta upp minsta motstånd. Mäktigt.

***

Och det var det. Har jag med denna lista lyckats med kulturgärningen att rekrytera ett  enda nytt Tim Kasher-fan vore jag lycklig.

Grattis, Tim!

Spellista:

 

Intervju med STILLA HAVET

stillahavetband
Stilla Havet anno 2019: Från vänster August Borg, Jeanette Axlander och Elias Eriksson

Ett av Sveriges just nu intressantaste postpunkband är Stockholmsbandet Stilla Havet. De debuterade 2016, ur Boris and the Jeltsins spillror, med taggiga och malande plattan Början på ett slut, som följdes upp två år senare med EP:n Verklighet och fantasi – kraftigt påverkad av en vistelse i Nordkorea. I höst är de tillbaka med andra fullängdaren, Brinnande horisont – deras i särklass starkaste släpp, hittills. I dag, 16/8, släpps första singeln därifrån, det dansanta synthnumret Tomma drömmar. Jag blev förälskad i albumet och bestämde mig för att höra av mig med ett gäng frågor. Nedan följer en konversation om nya plattan, 80-talet och om det egentligen finns något hopp för oss människor.

Ni har rötter i politiska popbandet Boris and the Jeltsins, som var aktiva för cirka 10 år sedan. Vad saknade ni i det bandet eller uttrycket som fick er att bilda Stilla Havet?

 Ja, det var ju ett tag sen, vet inte om det var så politiskt. Boris var väldigt unga och störde sig på massa grejer som var fel i samhället och tänkte att det är väl bra om man sjunger om det. Och så är det väl fortfarande med Stilla Havet, bara att sammanhanget och hur man formulerar sig i text är annorlunda. Stilla Havet var till en början ett soloprojekt för Elias som ville åt ett mörkare och hårdare sound. Och sen 2 år tillbaka gör Elias Eriksson och August Borg all musik ihop. Live är även Nettan [Jeanette Axlander, red. anm.] med och spelar slagverk.

Det är tre år sedan debutalbumet släpptes. Vad är största skillnaden med Stilla Havet anno 2019 mot 2016?

Det är lite som våra gamla Transformers: trumsetet har blivit trummaskin och kompgitarren en synt. Finns likheter såklart, men med denna skiva har Stilla Havet jobbat på ett helt annat sätt. Skrivit klart och spelat in alla grunder i studio och sedan låtit Daniel Fagerström lägga sina händer på produktion och mix. EP:n vi släppte 2018 stakade ut riktningen mot det nya soundet. 

Vad betyder eller representerar nya plattan för er? Hur tog den form? Vad
inspirerade arbetet med den?

Skivan betyder såklart mycket för oss. Den är ett bokslut över år av tankar, rundgångar och hantverk. En fast punkt som ger ett före och efter. Inspirationen är komplex och rätt esoterisk. Känslan är 80-tal, både på ett dansgolv i Manchester och inför undergången vid en atomprovsprängning i östra Sovjet. Depeche Mode har just upptäckt heroinet, Robert Smith i The Cure trummaskinerna. Human League, Visage och Classix Nouveaux har tagit det androgyna sminket in i tonårsrummen i Arboga och Åkersberga, till gråa sossepappors förtvivlan. Hårsprejsdimmorna ligger tunga över hela skiten. Bowie har köpt en gul svinful kostym och turnerar med cirkusdansare på ”modern love”-turnén, hög som ett hus.  

StillaHavet_BrinnandeHorisont
Kommande plattan Brinnande horisont

 

En låt jag särskilt fastnat för är 29tusen dar. Den är briljant. Vad kan ni berätta om den?

Kul att du gillar den. Det är en låt om livet från A-Ö. När man föds har man typ 29 000 dagar på sig, sen är det över. Slut. Mörkt. Stopp. Varje morgon har en ny pinne petats av från summan, tanken på det kan göra oss ganska hårdhudade. Ett sätt att stoppa det där tickandet mot slutet för en stund är att komma in under skinnet, att hitta den där gemenskapen – i kärlek eller vänskap – och tillsammans hålla ut en natt, en dag.

Första plattan är väldigt gitarrbaserad, medan ert uttryck i dag till stor del domineras av synthar – något som jag personligen tycker att ni bara vinner på. Vad har synthen som gitarren saknar? Vill ni ta det elektroniska uttrycket ännu längre i framtiden?

Det där med gitarrer eller synthar går i cykler. Att byta instrument och metod sätter nya krav och skakar om, något alla nog behöver ibland, kanske är det cykliskt, det med. Det finns en skärpa och iskyla i de synthar vi använt, som vi valt för att passa in i det större uttrycket. 

80-talet är allestädes närvarande i populärkulturen i dag – i tv, på film och i musik – även hos er, i er estetik och i ert sound. Vad är det som tilltalar er så med 80-talet?

Bilden av åttiotalet, kanske mer än hur det verkligen var, är väldigt tacksamt att projicera saker på. Man tänker direkt på starka kontraster och väldigt höga insatser i såväl kulturen som politiken och samhället. I början av decenniet stod världen verkligen och balanserade på vulkanens kant; en finnig värnpliktig 18-åring kunde med en knapptryckning utplåna hela mänskligheten. Samtidigt blev kostymerna dubbelknäppta och blanka, hårsprejen slog brett och man drack martinis till frukost. De där sakerna hänger nog ihop, fin-de-siecle-känslan när man festar och vågar göra anspråksfull konst som om det inte fanns någon morgondag.

Varför tror ni att 80-talet är så hett i populärkulturen i dag?

Det är nog de många bottnarna, att alla kan hitta sin egen lilla del i panoramamålningen ”80-talet” som passar in på sina förväntningar och drömmar. Är man moderat kan man drömma sig tillbaka till när Thatcherism, SunCity och ”avreglering” klingade fräscht. Är man tjugo år kan man avundas att det fanns lediga hyreslägenheter i innerstan. Kanske var det första gången flera verkligheter kunde existera parallellt, inte minst i musiken där både Joakim Thåström och Tommy Nilsson kunde vara störst, samtidigt.

 

tjernobyl
En av många intressanta influenser på plattan: Sovjetisk atomkraft. På bilden, Tjernobylolyckan, april 1986. Bild lånad från sr.se.

Era texter är väldigt ödesmättade och jag uppskattar verkligen allvarsamheten och hur ironin antingen helt saknas eller är noggrant förklädd. De har en uppfriskande svartsyn som jag tycker ofta saknas i svensk musik. Vad eller vilka inspirerar texterna?

Brinnande Horisont innehåller mycket drama och yviga gester, något som är riskabelt att ta till, men vi såg inga alternativ. Skivan gör inte alls anspråk på att berätta hur samtiden verkligen ser ut, texterna är en reflektion av hur vi upplever omvärlden, våra känslor och reaktioner ställda inför såväl fördärvet som det vackra vi möter i vardagen. Från trampet i slasket på Ringvägen, genom stroboskopblixtrande dansgolv till möten med Nordkoreanska partifunktionärer. 

På tal om svartsyn: Om några månader går vi in i ett nytt årtionde. Finns det hopp för människan?

Det ser nog rätt mörkt ut, tyvärr. Vi lyckades finta bort den där undergången som vi stod och stirrade i vitögat på 80-talet, men till priset av en obönhörlig, krypande och ostoppbar nedåtspiral. Världen brinner upp och halva mänskligheten tycks mest bekymrade över vad vi ska grilla på glöden. De där 29 tusen dagarna vi i vår generation kunnat hoppas på är nog rätt optimistiskt räknat för kommande generationer. 

Till sist: hur ser framtiden ut för Stilla Havet, utöver albumsläpp?

Nu är det dags att leva upp till alla de här stora orden och ta uttrycket till live-scenen. Det kommer bli en visuell treenighet av knivskarp laser, sprängande stroboskop och kvävande rök när Stilla Havet kör live framöver. 

 

***

Singeln Tomma drömmar släpps 16/8 på Novoton. Albumet Brinnande horisont (även det en Novoton-release) släpps 27/9, i samband med Novotons 15-årsfest på Slaktkyrkan i Stockholm. 

 

tommadrömmar
Nya singeln Tomma drömmar, ute nu

 

Bäst just nu: juli 2019

 

Även om sommaren kanske inte blivit som man hoppats kan man, som alltid, lita på musiken. Här är ett axplock av allt bra som nyligen släppts, plus en klassiker på slutet. Mycket nöje.

Iggy Pop Free

– I dag nåddes vi av det glädjande beskedet att ingen mindre än Jim Osterberg – aka Iggy Pop – släpper nytt album i början av september. Plattan har fått namnet Free, och det inte ens två minuter långa titelspåret är det första smakprovet att släppas. Där förra plattan, den universellt hyllade Post Pop Depression, var rock n roll i stil med The Idiot och Lust for Life är det nya materialet närapå dess raka motsats. Istället för sliriga gitarrer, en gungig bas och en fräsande Iggy vid mikrofonen får vi på Free ett jazzigt, ambient ljudlandskap parat med Iggys varmaste stämma som lugnt, nästan urlakat,  konstaterar att han vill vara fri. En av samarbetspartnerna på nya plattan är den amerikanska ambientmusikern Sarah Lipstate, känd under namnet Noveller. Hennes drömska sound, som rör sig någonstans mellan Twin Peaks och Grouper, klaffar anmärkningsvärt väl med Iggys röst och jag får en känsla av att kommande album kan bli ett av årtiondets sista höjdpunkter.

 

Chelsea WolfeAmerican Darkness

– Chelsea Wolfe har något stort på gång. Förra plattan, Hiss Spun, var ett tungt, kärvt monstrum. Nya plattan ser ut att bli mer avskalad. Lika kärv, lika sotigt gråsvart, men mer avskalad. Detta blir tydligt inte minst på nya singeln American Darkness. Till en akustisk gitarr och mardrömslika elektroniska ljud sjunger Wolfe försiktigt om möten människor emellan, besvikelserna som kan uppstå och det inre mörkret man förgäves försökt att stävja. Album Birth of Violence släpps i september.

 

Lust for YouthLust for Youth (album)

– Svenskdanska Lust for Youth släppte sitt senaste album i juni i år och det är ett av sommarens finaste. Med en morrisseyansk känsla för både misantropi och stora gester, en avmätthet vi inte fått till bjuds sedan TTA:s glansdagar och vackert snidad elektronisk pop som skulle kunna få Peter Hook och Bernard Sumner att sluta fred har Hannes Norrvide och Malthe Fischer satt ihop ett album som är lika delar vemod som attityd, popklubb som sovrum. Popkänslan från föregående album sitter i, men varvas med gott om vemodiga nummer som atmosfäriska Fifth Terrace (som gästas av Soho Rezanejad) och mästerliga Venus de Milo. Den sistnämnda, en suggestiv midtempo-pärla om lust, dyrkan och dåliga beslut, hör till årets bästa låtar.

Betyg: 7/10

Bästa låt: Venus de Milo

Om ni gillar detta: Premiere – Premiere, Boat Club – Caught the Breeze

 

Morrissey Brow of My Beloved

– Äntligen har b-sidan till Wedding Bell Blues-sjuan släppts digitalt. På den gör Morrissey det han gör bättre än alla andra: varm, melankolisk och atmosfärisk pop om kärlek, knackiga relationer och misantropi. Allt till ett skimrande Boz Boorer-arr och en sångmelodi som vanliga dödliga knappt ens kan drömma om. Det är detta vi vill att Moz ska göra. Det är detta som tröstat så många trötta själar genom årtiondena.

 

Dr John – det mesta, men kanske i synnerhet låtarna Glowin’ och Twilight Zone

– I stort sett samma sekund som jag tog min magisterexamen i början av juni kablades nyheten om Dr Johns bortgång ut. Jag lyckades därför aldrig riktigt ta in att han gått bort. Det är först nu jag börjat fatta. Jag har inte lyssnat på Dr John speciellt länge. Jag hörde honom för första gången för kanske tio år sedan, men började lyssna någorlunda aktivt först för några år sedan. Jag lockas av mystiken, häxdoktorbluesen som är lika mycket New Orleans som kräftor och Mardi Gras är New Orleans (om inte mer) och av de märkliga arrangemangen som är lika avvisande och kärva som de är hypnotiska och tilldragande. Men Mac Rebenack, som Doktorn egentligen hette, var inte bara en tokstolle i märkliga hattar och djurben som gjorde svårlyssnad, om än fantastisk, voodoomusik. På de två låtarna jag valt att lyfta fram i detta korta inlägg, Glowin’ och Twilight Zone (båda hämtade från lysande plattan Babylon, från 1969), lyser en annan Doktor igenom.

På souliga, malande och väldigt vackra Glowin’ försöker han (förgäves?) hitta ett ljus i det allomfattande mörker som hängde som säckväv över USA i slutet av 1968 när låten spelades in. Vietnamkriget skördade otaliga offer, den nyligen valde presidenten var korrumperad, Martin Luther King sköts ihjäl, precis som Robert Kennedy. På Glowin’ försöker John mana sig själv och alla som vill höra på till att inte ge upp, att härda ut och ”just live plain old life”. Han är minst sagt övertygande.

På spöklika, late-night-jazziga Twilight Zone sjunger han uttryckligen om den hotfulla, mörka värld som var ett faktum 1968. Det som en gång var bekant och tryggt är nu förvridet och underligt, illasinnade krafter försöker ta över och de ledare som människan lagt sitt hopp till har mördats. When all the clouds in the sky/Disappear in front of your eyes/When you hear a lullaby/You once knew, now you can’t recognize/You step into the twilight zone/In the outer limits of a land unknown, sjunger han redan i första versen och med ens är ljuset släckt och tänds aldrig igen. Sju minuter senare mynnar låten ut i en kakofoni av psykotiska röster och ljud.

Nu är han borta och det som kvarstår är, som alltid, musiken. Och så länge den och Louisianas träskmarker finns kvar kan vi vara säkra på att Doktorn aldrig riktigt lämnar oss. Det får duga så.