20 år som missanpassad – Morrisseys Maladjusted firar 20 år.

 

FullSizeRender-29

Allmän konsensus hävdar att Maladjusted är ett av Morrisseys allra sämsta album. I en omröstning från i vintras, på Morrisseys största fan-community på nätet, morrissey-solo.com, om vilket Moz-album som egentligen är bäst, hamnade Maladjusted näst sist. Och det var inte bättre vid release.

Musiktidningen NME (New Musical Express), som under 80-talet skämtsamt kallades för New Morrissey Express för att så många av deras omslag då pryddes av Morrisseys nuna, men som på 90-talet låg bakom “Morrissey is racist”-drevet, gjorde sig lustiga på hans bekostnad och gav den slutligen det svala betyget 6/10. Spin var inne på samma spår och gav den samma betyg. Blender kallade den för hans sämsta skiva. Rolling Stone stack dock ut hakan och kallade den för hans bästa platta sedan solodebuten Viva Hate, från 1988.

Totalt sålde skivan blott 88,000 exemplar i USA, där Morrissey då (och förmodligen även nu) hade sin starkaste fanbase.

Efter ett par år i mitten av 90-talet, som kantades av misslyckade skivor, singlar, turnéer, och ett bittert förlorat rättsfall, stod Morrissey lågt i kurs. Han hade dessutom blivit omsprungen av det unga britpopgardet som han själv varit med och inspirerat. Han var hopplöst ute. Otrendig. Så när Maladjusted damp ner den 11 augusti 1997 möttes den av ointresse och spe.

Så, varför är då denna skiva, denna klassiskt engelska gitarrpop-skiva, som är så fylld av värme, melankoli, starka melodier och djupt personliga texter, så illa omtyckt? Jag var inne på det tidigare; Morrissey anno 1997 var iskall för alla utanför den allra mest trogna fanskaran. Detta är inget ovanligt. Man hyllas ett tag, och sedan får det räcka. Det har hänt de flesta storheter, från Frank Sinatras fall i början av 50-talet till Thåströms industriexil under 90-talet (för att ta ett svenskt exempel). I Morrisseys fall hade kritikerna bestämt sig redan vid föregående skiva, 1995 års Southpaw Grammar. Mitten och slutet av 90-talet tillhörde Oasis, Blur, Suede, Spice Girls, Prodigy och Robbie Williams. Morrissey (eller kanske framför allt The Smiths) må ha inspirerat merparten av britpoppens stora stjärnor, men han tillförde inget nytt och passade inte in bland trenderna, och därför måste han bort. Skivorna var kanske bra, men det struntade man i, för de passade inte in. Så Morrissey släppte alltså ett av sitt livs mest personliga verk till så gott som döva öron. Året därpå går hans skivbolag i konkurs och Moz står utan skivkontrakt ända fram till 2003.

Maladjusted är förstås inte felfri. Tre av elva spår hade vi kunnat vara utan (vilka tre dessa är blir ni varse i låtgenomgången nedan). Då återstår åtta låtar. Åtta mycket starka låtar. Det är ett utmärkt betyg. 2009 återvände Morrissey till brottsplatsen för att korrigera sina gamla misstag och ge Maladjusted den upprättelse den förtjänar. Han strök de svagaste spåren, la till några outsägligt starka b-sidor från samma tid, och gav skivan ett nytt och mycket stiligt omslag (människan på originalomslaget ser knappt ens ut som Morrissey – en mycket underlig bild). Men i fokus för den här texten står originalutgåvan av Maladjusted, släppt i dag för 20 år sedan.

Maladjusted, låt för låt.

1. Maladjusted

– Ett odjur till förstaspår. Bland de allra starkaste förstaspåren sett till Morrisseys hela karriär. Gitarrerna ylar och fräser och Morrissey mässar på stream-of-consciousness-vis fram rader om självförakt, oförlösta drömmar och begär, och ånger.

The gulf between 
All the things I need 
And the things I receive 
Is an ancient ocean 
Wide, wild, lost, uncrossed

2. Alma Matters

– Skivans första singel. En skimrande poplåt om livsval och om att vara sann gentemot sig själv. En av Morrisseys starkaste singlar.

3. Ambitious Outsiders

– Ett mörkt, orkestralt stycke om barnamördare, som inte hade låtit missanpassatScott Walkers fjärde soloalbum, Scott 4.

4. Trouble Loves Me

– Skivans bästa låt och en av karriärens allra bästa sololåtar. Trouble Loves Me är en stor ballad om en kärlek som har gått förlorad, och om demonerna som hänger en i hasorna. Man ramlar in i fel armar i hopp om att bli fri, men det står så tydligt skrivet att det där fåfängt och hopplöst. Balansen är rubbad igen. Then at midnight I can’t get you out of my head.

5. Papa Jack

– En av skivans tre sämsta låtar, trots en stark sånginsats. Texten, om en ångerfylld gammal far som ser tillbaka på sitt liv, är fin, men sångmelodin släpar sig fram, och den andra halvan av låten är “guitars galore”. Oengagerande.

6. Ammunition

– Midtempo-gitarr-rock, som man som Moz-fan är van vid, men med en stark text om att göra sig av med det i ryggsäcken och bagaget som tynger ner och stjälper en.

7. Wide to Receive 

– Morrisseys “internet-låt”, enligt egen utsago. Men i själva verket är det en mycket stark ballad om att vara öppen och mottaglig, bara för att upptäcka att det inte finns någon som helst anledning att vara det. Och då gör sig misantropin påmind:

And I don’t 
Get along with myself 
And I’m not too keen 
On anyone else

8. Roy’s Keen

– Här kanaliserar Moz sin inre George Formby (en annan nordengelsk ikon, men från många årtionden tidigare). Låten är en lättsam, om än melodisk, axelryckning i stil med You’re the One for Me, Fatty, Dagenham Dave och Kiss Me a Lot, och är varken bättre eller sämre än dessa, men tillhör utan tvivel Maladjusteds sämre låtar. Titeln är förstås en referens till Manchester Uniteds dåvarande mittfältssjärna Roy Keane.

9. He Cried

– Musikaliskt nära besläktad med Ammunition, men textmässigt har den mer med Trouble Loves Me att göra. Den gråtande huvudpersonen (sannolikt Morrissey själv) ser sig själv som känslomässigt stenad till döds, men vill ändå göra upp med den omgivning som skapat honom och gjort honom till den han är. Mycket starkt.

10. Sorrow Will Come in the End (ej inkluderad på den brittiska utgåvan)

– Om rättstvisten med Smiths-trummisen Mike Joyce, som stämde Morrissey och Marr för uteblivna royalties (och vann), något som Morrissey hela tiden har betraktat som ett justitiemord. Också något som närapå helt tog knäcken på Morrissey. Den kolsvarta och sadistiska texten levereras på spoken-word-vis, till ett tungt stråkarrangemang. Man förstår behovet av att skriva en sådan låt, men känner samtidigt att den kanske gjort sig bättre som b-sida – speciellt med tanke på vilka fantastiska låtar som faktiskt blev b-sidor vid den här tiden.

11. Satan Rejected My Soul

– Inte ens Djävulen själv vill ta i Morrissey med tång. Hårda bud i denna fartfyllda, melodiösa och poppiga gitarrdänga, som avslutar albumet.

 

Maladjusted var det första Morrissey-album jag överhuvudtaget hörde, någon gång runt 2002-2003, när jag var 17 år. Jag tyckte mycket om det då, men tycker nog än mer om det nu. Jag är evigt tacksam för att stadsbiblioteket i Borås hade skivan. Gud vet var livet hade tagit vägen annars.

Bäst just nu: augusti 2017, del 1

Attachment-1-7

Hösten har satt sig utanför dörren och mumlar nu hotfullt genom brevinkastet. Jag stänger ute ljuden med dessa låtar:

Deptford GothWeirder in Here

– Med nya singeln Weirder in Here närmar sig Daniel Woolhouses lynniga misfit-soul klarare strukturer, och i sångmelodin hörs lika delar The National som Blood Orange. Resultatet är mycket snyggt, och beroendeframkallande.

The War on DrugsStrangest Thing

– Med gitarrmattorna och de svepande stråkarna känns detta vemodsstycke, om att befinna sig vid sidan av tillvaron, i ett desillusionerat intet, närmast episkt (ursäkta detta hopplöst tjatiga ordval). Inte ovanligt för Granduciel och grabbarna, och jag ser fram emot den kommande fullängdaren.

GrouperChildren

– En nyligen släppt outtake från inspelningen av skivan Ruins, från 2014, och det närmaste en politisk Grouper-låt man antagligen kommer. Med sin karaktäristiska visksång, och sitt lika karaktäristiska suggestiva och disiga pianokomp, gör Liz Harris upp med amerikansk utrikespolitik:

Wish I knew a way to erase these bitter traces
Of the patterns and the powers that we’re used to
Poisoning ourselves with intentional deception
Setting fire to every foreign land we come to

SijForwards in Time

– Sij kommer från den rysk-ukrainska självstyrande staden Sevastopol och släpper skivor på det utmärkta dark ambient-bolaget Cryo Chamber. Det senaste albumet, The Time Machine, släpptes i februari och är ett av årets klart bästa dark ambient-släpp. Värme och kyla samexisterar, och den intrikat detaljerade ljudbilden är skapad av syntar, samplingar, elektroniska ljudkollage och fältinspelningar. Forwards in Time är sannolikt skivans höjdpunkt.

OsslerHelsingborg

– Veckans oldie är inte gammal. Den är egentligen inte ens äldst på listan, om man tänker på utgivningsdatum, men den är åtminstone äldst för mig. Och alla som läst bloggen känner till Ossler, så jag ska inte bli långvarig här. Men det är fortfarande så att Ossler gjort 2017 års bästa album, och möjligen är det så att Helsingborg är årets hittills bästa låt (där stångas han med vännen och samarbetspartnern Thåström och dennes Old Point Bar – och den slutgiltiga kampen om årets bästa album kommer med all sannolikhet att göras upp mellan dessa båda herrar, någon gång i vinter, när Thåström släppt sitt efterlängtade nionde soloalbum).

På söndag spelar Ossler i Malmö, och i september i just Helsingborg. Man laddar med fördel inför dessa båda spelningar genom att med stadig frekvens återvända till mästerstycket Evig himmelsk fullkomning och låta sig malas ner av Sveriges trubbigaste och tyngsta gitarr.

 

Nu tackar jag för mig, för den här gången (och ja, fotot är mitt eget).

På återseende!

Bäst just nu: juli 2017, del 2

Attachment-1-6

 

Det är slutet av juli, och sommarens andra hälft. Laddat läge. Nerver. Man vill suga musten ur de sista förhoppningarna. Detta gör man med fördel till dessa toner:

Conor OberstNo One is Going to Change

– Nyskriven, ännu ej släppt, ännu ej inspelad i studio (såvitt vi utanför den inre cirkeln vet), men så bra att all annan musik ter sig platt och oviktig under de nästan fyra minuterna som låten pågår. Conor Obersts bästa låt på många år, och en återgång till de becksvarta och råa känslorna vi känner igen från hans tidiga 00-tal, men med den äldre Conors touch och djup. Jag råder alla med minsta intresse för textdriven musik att lyssna på denna pärla.

Avi Vinocur I Should Have Been a Con Man

Elliott Smith och Pelle Ossler går in på en bar i Seattle i början av 90-talet med ett anteckningsblock och en elgitarr. Ungefär så låter detta guldkorn till låt, som sannolikt inte kommer att nå ut till särskilt många alls, eftersom världen är en grym och elaksinnad plats. Men jag lyfter på hatten till min käre lille bror (Ossler-entusiaster vet att detta inte är en särskrivning), som har vett nog att känna till och tipsa om såhär bra musik. Kolla även in Avis huvudprojekt, alt-country-bandet Goodnight, Texas.

Mick JaggerEngland Lost

– Från obskyrt till megaikon. I natt släppte plötsligt en av rockhistoriens allra största ikoner, Mick Jagger, en ny tvåspårssingel. Och det är framförallt spår 2, b-sidan (eller den andra a-sidan?) som imponerar på mig. England Lost är en lynnig kommentar och känga till post-Brexit England, och låter som något som Paul Weller hade kunnat få ur sig på en av sina bättre (solo-)dagar. Väldigt engelskt, väldigt bra.

SlowdiveFalling Ashes

– Nästan tre månader efter release och jag fortsätter att sjunka in i Slowdives fjärde fullängdare och hitta nya favoritlåtar. Den senaste i ordningen heter Falling Ashes och den avslutar albumet. Det är ett episkt, åtta minuters pianobaserat ambientstycke om förlust och minnen. Låtskrivaren Neil Halstead har sagt att denna låten kan vara en fingervisning om vart Slowdive är på väg och hur en eventuell femte skiva skulle kunna låta. Lovande, minst sagt.

Scott WalkerThe Plague

En av de största i min bok heter Scott Walker. Ni känner säkert till historien om hur han på 60-talet slog igenom som tonårsidol i The Walker Brothers, hoppade av, inledde en solokarriär influerad av Frank Sinatra, Jacques Brel och jazz, och började släppa skivor som successivt blev mer och mer avantgardistiska, mörka och underliga. Konstnärligt har han peakat med sina två senaste soloalbum och tillika utforskningar av människans svartaste avgrunder, The Drift (2006) och Bish Bosch (2012) (samarbetet med Sunn O))) från 2014 låter precis som sentida Scott, men är ingen regelrätt soloskiva). The Plague, som jag har valt som denna listans ‘oldie’, släpptes emellertid 1967 och var b-sida till singeln Jackie. Den hintar om de mörka teman som skulle komma att utforskas lite längre fram, utan att för den skull tappa i melodi eller sväng.

 

När vi hörs nästa gång har jag en ny Elvis-lista att visa upp.

Fotot är taget och redigerat av mig.

Bäst just nu: juli 2017, del 1

Attachment-1-5

 

Då var det dags igen för en ny samling låtar att lyssna lite extra på. Halva sommaren har gått, det trevande vädret behöver lite hetta. Det finns hjälp att få.

Erik de VahlHearts

– Precis den sortens romantiska och vemodiga melodi och stämning som utan ansträngning sliter hjärtat ur kroppen på en. Akustisk(!) drömpop när den är som bäst.

Radio Dept.You’re Not in Love

– Även om jag uppskattade delar av fjolårets comeback-platta Running Out of Love var det på det hela taget inte hur jag vill att Radio Dept. ska låta. Med detta nya ep-spår är det en helt annan femma. Den här låten har sound- och stämningsmässigt mer gemensamt med mästerverket Pet Grief (2006) än någon annan Radio Dept.-skiva. En helt igenom fantastisk låt.

Peter PerrettTake Me Home

– 65 år fyllda är The Only Ones-frontfiguren Peter Perrett tillbaka, efter en evighet av drogmissbruk och ett tufft liv i skymundan. Kompad av sina söner (kända från Babyshambles) levererar han här varm, okonstlad och melankolisk gitarrpop, med det distinkta melodisinnet fullständigt intakt. Otroligt.

Jessica93R.I.P. in Peace

– Fransmännen har alltid haft lätt för att skapa snygg och kylig coldwave och gothpop och -rock. Jessica93 är inget undantag. Nya singeln är en mullrande atmosfärisk dänga som bör bli en hit på varje dunkelt dansgolv framöver.

Zola JesusSoak

– Storslagen goth om livsval, arv och om att ta sitt eget öde i egna händer. I ett pressmeddelande berättade Zola Jesus att låten från början var skriven ur en seriemördares offers perspektiv, men att den allteftersom visade sig handla om henne själv. Utan tvekan listans mörkaste låt.

 

Bara nya låtar denna gång. Ingen är mer förvånad än jag.

Fotot är taget och redigerat av mig.

Recension: Erik de Vahl – Hold Your Breath

erikdevahl2

Jag börjar med att säga att jag (ännu) inte lyssnat på Eriks podcast som hänger ihop med albumet, och således bedöms albumet helt fristående.

Erik de Vahls musik har alltid varit både drömsk och djupt melankolisk, oavsett om han kompats av elektronik eller av en akustisk gitarr. I fallet med Hold Your Breath är det för det mesta gitarren som ackompanjerar de sorgsna melodierna, men det drömska är lika intakt för det. Och låtkvalitén likaså – Erik de Vahl har gjort ett av årets bästa och finaste album. Och intimt är det, dessutom. Ibland så till den grad att det känns som att man tjuvlyssnar på något väldigt personligt, men man kan inte låta bli att dröja kvar eftersom man relaterar så till det man hör, och man återkommer gång efter annan. Det man hör, känslan som flyter genom hela plattan, är ljudet av ren, äkta kärlek och rädslan för förlust. Men det är också sentimentalitet i sin allra vackraste och smakfullaste form. Som starkast blir detta i den förkrossande vackra Hearts (en låt som mycket väl kan vara den bästa han någonsin gjort), och de tre instrumentala spåren Sorgenfri #1, 2 och 3. Här kristalliseras Eriks uttryck till perfektion och som lyssnare lämnas man visserligen knäckt, men med en varm känsla i hjärtat.

I intervjuer har Erik sagt att han efter varje skiva känner att han ska sluta med musiken. Det vore en förbannad synd om han gjorde verklighet av detta.

Bild hämtad härifrån. Köp skivan härifrån.

Bäst just nu: juni 2017, del 2

Attachment-1

 

Då var det dags igen. En ny samling låtar att lyssna lite extra på. Precis som vanligt blandar jag nytt med gammalt.

AlgiersCleveland

– Andra singeln från nya albumet visar än tydligare varför Algiers är ett av de bästa aktiva banden just nu. Apokalyptisk industrigospel som sparkar både vildsint och vackert mot orättvisorna som förföljer USA:s svarta befolkning.

Oneohtrix Point Never & Iggy PopThe Pure and the Damned

– Iggy gästar OPN:s nya singel, och resultatet är så bra som man kan tänka sig. OPN:s skimrande elektroniska ljudbild passar utmärkt ihop med Iggys baryton och hans text om att önska sig bort till något större och vackrare. Nu hoppas vi att Iggy får mersmak för den här typen av musik.

Alan VegaDTM

– För nästan exakt ett år sedan gick Suicides frontfigur, den omåttligt inflytelserika Alan Vega, bort. Mellan 2010 och fram till sin död jobbade Vega med ett soloalbum, IT, och DTM (Dead to Me, förkortat) är första smakprovet från den skivan. Och det är en fantastisk låt. Rytmen är karg och mekanisk, maskiner ylar i bakgrunden, allt medan Vega mässar om en rutten samtid. Fantastiskt.

SannhetWay Out

– Bandet bakom låt nummer fyra är en helt och hållet ny upptäckt. De heter Sannhet och kommer från Brooklyn, NY. De gör ett slags blytung och drömsk postrock, med gitarr- och basinfluenser från 80-talets brittiska postpunk-scen, och band som The Cure och Chameleons. Resultatet är bländande.

Songs: OhiaCross the Road, Molina

– Jason Molina är en av de fem största artisterna, låtskrivarna och sångarna i min bok. Han är också en av de mest underskattade och förbisedda jag överhuvudtaget känner till. Cross the Road, Molina är det bästa spåret från den mästerliga skivan Didn’t It Rain, från 2002. Det är en ödesmättad låt. Tunga stråkar, en ogästvänlig elgitarr och en banjo ramar in Molinas ensliga röst och texten om hur nära under klingan man rör sig, hur lätt man kan förlora allt, och att man måste fokusera och fatta rätt beslut, om man alls vill klara sig.

***

God lyssning, och på återhörande!

Fotot är taget och redigerat av mig.

Recension: Agent Blå

agent-690x690

 

Och så var den här, Agent Blås fullängdare, efter en lång rad singlar. Singlarna, som alla återfinns på albumet, var larmiga postpunkdängor med mycket (döds)popkänsla. Resten av albumet låter likadant. Det är ett jämnt och enhetligt album, och kvalitén är definitivt hög, men det är aningen odynamiskt. De göthbergska Robert Smith-gitarrerna går som en röd tråd genom hela plattan. Likaså det relativt snabba tempot, och skivan hade absolut tjänat på ett par långsammare nummer för att bryta av och skapa fler nyanser och mer djup. Det ska dock tillstås att gitarrerna är skivans stora behållning – lead-gitarristen är Göteborgs nästa gitarrhjälte.

Man uppnår en dynamik med sistaspåret, tillika plattans odiskutabelt bästa låt, Faust. En sex minuter lång, kylig postpunk-dräpare om en relation som inte riktigt vill sig. Här tar gitarrerna stor plats och de gör de allra bästa av det. Jag gläds med alla unga (och olyckliga) dödspopälskare, som får ha denna pärla i hörlurarna på väg hem efter någon mindre lyckad kväll. Här hittar man en tyngd och ett uttryck som man mer än gärna får ta med sig till uppföljaren. Och jag ser fram emot att följa dem.

 

Bild hämtad härifrån.