Morrissey: 2000-talets 20 bästa låtar

Morrissey2017_CreditHamishBrown

 

I en tid då ingen hyllar Morrissey, och mediala kontroverser, hans vacklande hälsa och inställda konserter överskuggar det faktum att han nyss faktiskt släppt ett ganska bra album, väljer jag att sticka ut hakan och oförblommerat hylla honom – denna artist och människa som ihop med Thåström hållit mig i schack de senaste 17 åren. Jag väljer att fokusera på hans 2000-tal därför att det har varit en tid då han gått från att vara allas älskling till en av musikvärldens mest utskällda, och en tid då kontroverser alltför ofta tagit fokus från hans musik. Det sistnämnda skulle man kunna skylla på honom själv och då peka på saker han sagt (eller påståtts ha sagt) i intervjuer, på de många inställda konserter och turnéer som kantat hans karriär de här senaste åren eller påstå att materialet han spelat in och släppt under 2000-talet varit för ojämnt. Men hur man än vrider och vänder på det kan och bör man inte glömma bort det stora antalet fantastiska låtar han skänkt oss sedan comebacken 2004. Nedan följer en lista över de 20 bästa av dessa.

 

20. Good Looking Man About Town

År: 2006

Album: You Have Killed Me (singel), senare b-sidesamlingen Swords

– Rädsla för och samtidigt avsaknad av fysisk kärlek, till tonerna av driven rock, smakfullt (och måttligt) inspirerad av österländska tongångar.

 

19. You Have Killed Me

År: 2006

Album: Ringleader of the Tormentors

– 2004, sju år efter förra albumet Maladjusted, gjorde Moz storstilad comeback. 2005 höll han låg profil, flyttade till Rom och spelade där in uppföljaren till comeback-plattan You are the Quarry, Ringleader of the Tormentors. Och så i mars 2006 kom första singeln – den formidabla och lynniga poplåten You Have Killed Me, skriven ihop med den då nya gitarristen i Morrissey-bandet, Jesse Tobias.

Färgad av sin nya hemort strösslar han texten om sexuellt uppvaknande med referenser till italiensk 1900-talsfilm och likställer sig själv bl.a. med den skandalomsusade regissören och poeten Pier Paolo Pasolini och sitt kärleksobjekt med dennes förstlingsverk Accattone från 1961. Lysande.

 

18. I’ll Never Be Anybody’s Hero Now

År: 2006

Album: Ringleader of the Tormentors

– En fin ballad, skriven ihop med Alain Whyte, om att helt tappa tron på sig själv. Här ser Moz sig som ett spöke. De som borde älska honom kliver rakt igenom honom och han inser att han aldrig mer kommer vara någons hjälte eller älskade igen. På många sätt klassisk Moz, men det är bara positivt.

 

17. I’m Playing Easy to Get

År: 2004

Album: Osläppt. Spelades in under en radio-session med BBC 2004.

– En ganska rak poprock-låt, men ack vad bra. En innerlig sångmelodi och en varm text om att släppa på fasaderna och i stället bara omfamna kärleken som stirrar en i ögonen.

Don’t waste time with snappy conversations
I’m yours
everyone knows…I’m yours.

 

16. Smiler With Knife

År: 2014

Album: World Peace is None of Your Business

– 2014 års återkomst, fem år efter Years of Refusal, blev kortlivad. Blott veckor efter comebackalbumet World Peace is None of Your Business hade släppts hamnade Morrissey i en (olöslig) tvist med skivbolaget Harvest, kontraktet revs och Morrissey drog in skivan. Albumet är långt ifrån hans bästa verk, men innehåller några guldkorn. Ett av dessa är balladen Smiler With Knife, skriven ihop med Jesse Tobias. Texten, om dödsångest, livsleda och kärlekslöshet är fenomenalt bra, men allra bäst är det lilla gitarrplinket som först dyker upp runt 1:20 in i låten och sedan igen med mer kräm runt 2:30 och 3:40. Så melodiskt, och även så skört och melankoliskt.

 

15. I’m Not Sorry

År: 2004

Album: You are the Quarry

– Vid tidpunkten för YATQ bodde Morrissey i Los Angeles sedan sex-sju år, och precis som en rad andra låtar på skivan är I’m Not Sorry dränkt i Kalifornien-sol. Den är mellow, och varm, och Moz sjunger tillbakalutat om sin comeback, om tillvarons spel och om pressen på honom.

 

14. Sweetie Pie

År: 2006

Album: I Just Want to See the Boy Happy (singel), senare b-sidesamlingen Swords

– Det mest experimentella och avantgardistiska som den musikaliskt ganska konservative Morrissey någonsin gjort. Morrisseys nakna text om olycklig och omöjlig kärlek körs genom förvridna ljud som inte låter som någonting man är van vid i Moz-världen och som lyssnare lämnas man initialt både imponerad och konfunderad. Skriven ihop med dåvarande keyboardisten Michael Farrell.

 

13. You Were Good in Your Time

År: 2009

Album: Years of Refusal

– På Years of Refusals enda ballad sjunger Morrissey från ett fans perspektiv till sin åldrade idol, och sätter (som vanligt) ord på det man som Morrissey-fan ofta känner:

You made me feel less alone
You made me feel not quite so
Deformed, uninformed and hunchback

Texten fungerar som en uppföljare till The Smiths klassiker Rubber Ring, där Moz sjunger om att vi fans inte ska glömma honom när vi vuxit upp och blivit lyckliga. I YWGIYT har idolen ifråga åldrats och ligger nu på dödsbädden. Han avtackas hjärtligt och slussas sedan vidare till andra sidan.

En mycket gripande och faktiskt ganska kuslig låt.

 

12. One Day Goodbye Will Be Farewell

År: 2009

Album: Years of Refusal

Morrissey påstår här att han ingenting har att ge någon, ingenting att sälja någon. Och livet – det kan när som helst ta slut, så ta vara på det. Allt detta förmedlas till tonerna av melodiös och rusande popmusik signerad Boz Boorer, i vad som mycket väl kan vara YOR:s bästa låt.

 

11. I Bury the Living

År: 2017

Album: Low in High School

– Börjar som en kolsvart och hänsynslös antikrigs-dräpa, där den enskilda soldaten, med sitt människohat och sin blinda patriotism, ges uppfriskande mycket ansvar för de vidrigheter en nation begår i krig. Men soldaten dör, och låten går in i ett Bowie-anno-tidigt-70-tal-aktigt music hall-parti, för att sedan mynna ut i ett trallande som är så bräckligt, men så melodiskt fulländat att klockorna och hjärtat hotar att stanna.

 

10. Irish Blood, English Heart

År: 2004

Album: You are the Quarry

– Våren 2004 sparkade Morrissey in dörren med den stenhårda och kompromisslösa Irish Blood, English Heart. Han hade varit borta i sju år och det var dags att ta tillbaks tronen. Sättet han gjorde det på är ytterst övertygande. Med hjälp IBEH:s musikaliska råstyrka sätts belackare på plats och kungahuset och makthavarna spottas på. 2004 var Morrisseys år och det var med IBEH allting började.

 

9. I Have Forgiven Jesus

År: 2004

Album: You are the Quarry

– I denna midtempo-klassiker, skriven ihop med Alain Whyte, ställs självaste Jesus till svars för den vacklande katoliken Morrisseys livslånga olycka. I en av sina bästa texter konfronterar han Jesus och frågar:

Why did you give me so much love in a loveless world,
When there is no one I can turn to
To unlock all this love?
And why did you stick in self deprecating bones and skin?
Jesus, do you hate me?

Det är genialt och det är djupt rörande.

 

8. I’m Not a Man

År: 2014

Album: World Peace is None of Your Business

Morrissey har alltid varit mer genusmedveten än han får cred för, och detta blev han långt innan det blev coolt. Klassiska mansroller och machismo-manér har han alltid föraktat, men det är först med I’m Not a Man från 2014 som han utan omsvep och symbolik ägnar en hel låt om det. Här radas den ena mansklyschan upp efter den andra, för att sedan förskjutas.

Don Juan, picaresque
Wife-beater vest
Cold hand, ice man
Warring caveman
Well if this is what it takes to describe
I’m not a man

En fantastiskt viktig låt, helt rätt i tiden, som borde lyftas fram i fler sammanhang.

 

7. Home is a Question Mark

År: 2017

Album: Low in High School

–  Home is a Question Mark är episk, självlysande, svävande pop av klassiskt Moz-snitt, om hans eviga rotlöshet. Lyfter under sista minuten mot skyarna för att aldrig någonsin komma ner igen. Det är rent hänförande.

 

6. My Dearest Love

År: 2008

Album: All You Need Is Me (singel), senare på b-sidesamlingen Swords

– Mörk, mullrig ballad om längtan efter en kärlek som aldrig kommer och efter ett drömmarnas land, där alla ensamma outcasts äntligen kan känna samhörighet. Mycket starkt kontrasterande mot a-sidans (uppkäftiga) klumpfots-rock.

 

5. Forgive Someone

År: 2014

Album: World Peace is None of Your Business (Bonus Disc)

– Med CD-utgåvan av WPINOYB följde en bonusskiva med sex stycken extraspår. Två av dessa, Scandinavia och Art Hounds, hade spelats live de föregående åren, och resterande fyra var helt nya. Samtliga låtar var knäckande bra, och utklassade merparten av originalalbumet med sin tidlösa popkänsla, starka melodier och personliga texter. Bäst av dessa är den varma och melodiska Forgive Someone, där den annars ganska oförlåtande och kärva Morrissey medger att det är lättare att hålla hårt på principer och vara tjurskallig än att göra det nobla och förlåta.

 

4. The Public Image

År: 2004

Album: I Have Forgiven Jesus (singel)

–  En av få b-sidor från åren 2004-2009 som inte kom med på den annars oumbärliga b-side-samlingen Swords, som släpptes hösten -09. Också en av Morrisseys allra bästa b-sidor, överhuvudtaget. Skriven ihop med Boz Boorer, och med en sångmelodi av yppersta klass, är detta en djupt drabbande låt om yta, image och om hur man skyler sig med fasader i kampen för överlevnad. Texten är skriven med Morrisseys klassiska och oklanderliga wit:

What you see is what you get
And what you get may well be worth seeing

 

3. Come Back to Camden

År: 2004

Album: You are the Quarry

– Den låt som bäst påvisar den landsflyktige och titt som tätt Englands-kritiske Morrisseys obotliga anglofili – och den låt som bäst eldar på min! Sagolikt vacker och Englands-romantisk ballad, om skiffergrå skyar, te som smakar Themsen och en kärlek som gick förlorad. Mästerliga You are the Quarrys allra bästa låt.

 

2. Life is a Pigsty

År: 2006

Album: Ringleader of the Tormentors

– En låt som är lika mörk, dov och dramatisk som den är drivande, melodiös och faktiskt ganska rytmisk. ROTT:s mittpunkt (och höjdpunkt) är en låt som, kompromisslöst och utan att sockra, rakt uppochner talar om hur jävligt livet ofta kan vara. Men den erbjuder också en tröst i att trots all djävulskap finns det fortfarande goda chanser att bli förälskad, även om kärleken nödvändigtvis inte är okomplicerad.

ROTT är i mångt och mycket en skiva om sexuell och existentiell pånyttfödelse, och Pigsty är en låt som helt passar in i det temat.

Even now in the final hour
Of my life
I’m falling in love again

 

1. The Never Played Symphonies

År: 2004

Album: Irish Blood, English Heart (singel), senare b-sidesamlingen Swords

– Skimrande klassisk orkestral pop, med Moz i bästa crooner-mode, och med en vemodig sångmelodi av absoluta världsklass. Om att ligga på sin dödsbädd och ångra allt man inte gjort, så till den grad att allt annat, alla som älskat en och stått ut med en, helt överskuggas. Om att de sista sekunderna innan ljuset sväljer en bara kunna tänka på den där som gick förlorad. Bara Morrissey kan göra så här ljuv popmusik av något så fruktansvärt.

En låt som knäckte mig som 19-åring, när jag först hörde den och som än i dag, när helst jag hör den, känns lika stark.

 

***

Spotifylista (innehållande de låtar som finns på Spotify) här.

Fotot hämtat härifrån.

Annonser

Recension: The National – Sleep Well Beast

5913672e1d363

 

16 år efter det självbetitlade debutalbumet har The National gått och gjort vad som sannolikt kan vara deras allra bästa platta. Det musikaliska uttrycket känns igen från de flesta av de föregående skivorna – de gör fortfarande National-musik (som endast kan höras, ej förklaras), men uttrycket har finslipats med fingertoppskänsla och når här en kulmen. Svärtan som alltid varit deras signum och som för varje skiva fått fler och fler lager, är nu svartare ändå. Arrangemangen är än mer intrikata och egensinniga än tidigare och blandar och varvar vansinnigt skickligt elektroniska ljud med akustiska, gitarrutsvävningar med varma syntmattor och omöjliga trummönster. Och då har jag inte ens nämnt sångaren Matt Berningers briljanta texter. De tycks vara hämtade djupare inifrån honom själv än någonsin tidigare, och då är han ändå känd som någon som åtminstone till synes bär hjärtat på utsidan, om än då och då maskerat. Kände man inte till kontexten här, att Matt är lyckligt gift och att hans fru Carin Besser faktiskt varit med och skrivit texterna på skivan, hade man trott att detta är The Nationals skilsmässoskiva. Var och varannan låt, den ena brutalare än den andra, tycks handla om ett förhållande som antingen kraschat eller åtminstone är centimeter från asfalten med huvudet före. Men det blir aldrig för privat och det är aldrig utan finess. Matt skriver fortfarande med pennan doppad i Cohen, Morrissey och Cave. Svartsynt, men med kvickhet och nyanser.

På skivans bästa låt, Guilty Party, sjunger han med sin allra sorgsnaste stämma:

You’re sleeping night and day
How’d you do it
Me I am wide awake
Feeling defeated 

I say your name
I say I’m sorry
I know it’s not working
I’m no holiday
It’s nobody’s fault
No guilty party
We just got nothing
Nothing left to say

Det är demonutdrivning, och det är en parallell verklighet där makarna Berninger-Besser får redogöra för och hänge sig åt allt det där som är fel med förhållandet. Det är ingen bitterhet, ingen skuld, bara en förlamande uppgivenhet. Men det känns som en nödvändighet för att det verkliga livet, livet utanför texthäftet, ska fungera. Det är högst sofistikerad parterapi.

Men det är ju också livet i stort som tynger ner Matt. I låten I’ll Destroy You sjunger han om hur inte ens droger eller berusning får honom att känna annorlunda. Ett par verser senare blickar han in i sig själv och ser…ingenting.

I have no positions
No point of view or vision
I’m just trying to stay in touch with anything I’m still in touch with

Liknande känslor går återfinns även i den fenomenalt vackra Walk it Back. Han sjunger där om hur han bara tänker värdelösa tankar och om hur han blandar gräs med vin until everything is less insane. Destruktivitet men med självinsikt, får man väl kalla det.

På skivans sista låt, tillika titelspåret, Sleep Well Beast, är temat återigen parterapi. Till ett elektroniskt arrangemang som stundtals låter mer som The Postal Service än The National sjunger Matt om hur han vill rädda förhållandet och få det tillbaka till hur det var när de först började träffas. Men han kommer ingenstans, han tappar greppet, och mot slutet av låten är de båda parterna som (o)djur inför varandra. En dag kommer någon av dem att förgöras, får vi veta, och låten avslutas med att de önskar varandra en god natt. Sleep well, beast. You as well, beast.

 

bild hämtad härifrån.

20 år som missanpassad – Morrisseys Maladjusted firar 20 år.

 

FullSizeRender-29

Allmän konsensus hävdar att Maladjusted är ett av Morrisseys allra sämsta album. I en omröstning från i vintras, på Morrisseys största fan-community på nätet, morrissey-solo.com, om vilket Moz-album som egentligen är bäst, hamnade Maladjusted näst sist. Och det var inte bättre vid release.

Musiktidningen NME (New Musical Express), som under 80-talet skämtsamt kallades för New Morrissey Express för att så många av deras omslag då pryddes av Morrisseys nuna, men som på 90-talet låg bakom ”Morrissey is racist”-drevet, gjorde sig lustiga på hans bekostnad och gav den slutligen det svala betyget 6/10. Spin var inne på samma spår och gav den samma betyg. Blender kallade den för hans sämsta skiva. Rolling Stone stack dock ut hakan och kallade den för hans bästa platta sedan solodebuten Viva Hate, från 1988.

Totalt sålde skivan blott 88,000 exemplar i USA, där Morrissey då (och förmodligen även nu) hade sin starkaste fanbase.

Efter ett par år i mitten av 90-talet, som kantades av misslyckade skivor, singlar, turnéer, och ett bittert förlorat rättsfall, stod Morrissey lågt i kurs. Han hade dessutom blivit omsprungen av det unga britpopgardet som han själv varit med och inspirerat. Han var hopplöst ute. Otrendig. Så när Maladjusted damp ner den 11 augusti 1997 möttes den av ointresse och spe.

Så, varför är då denna skiva, denna klassiskt engelska gitarrpop-skiva, som är så fylld av värme, melankoli, starka melodier och djupt personliga texter, så illa omtyckt? Jag var inne på det tidigare; Morrissey anno 1997 var iskall för alla utanför den allra mest trogna fanskaran. Detta är inget ovanligt. Man hyllas ett tag, och sedan får det räcka. Det har hänt de flesta storheter, från Frank Sinatras fall i början av 50-talet till Thåströms industriexil under 90-talet (för att ta ett svenskt exempel). I Morrisseys fall hade kritikerna bestämt sig redan vid föregående skiva, 1995 års Southpaw Grammar. Mitten och slutet av 90-talet tillhörde Oasis, Blur, Suede, Spice Girls, Prodigy och Robbie Williams. Morrissey (eller kanske framför allt The Smiths) må ha inspirerat merparten av britpoppens stora stjärnor, men han tillförde inget nytt och passade inte in bland trenderna, och därför måste han bort. Skivorna var kanske bra, men det struntade man i, för de passade inte in. Så Morrissey släppte alltså ett av sitt livs mest personliga verk till så gott som döva öron. Året därpå går hans skivbolag i konkurs och Moz står utan skivkontrakt ända fram till 2003.

Maladjusted är förstås inte felfri. Tre av elva spår hade vi kunnat vara utan (vilka tre dessa är blir ni varse i låtgenomgången nedan). Då återstår åtta låtar. Åtta mycket starka låtar. Det är ett utmärkt betyg. 2009 återvände Morrissey till brottsplatsen för att korrigera sina gamla misstag och ge Maladjusted den upprättelse den förtjänar. Han strök de svagaste spåren, la till några outsägligt starka b-sidor från samma tid, och gav skivan ett nytt och mycket stiligt omslag (människan på originalomslaget ser knappt ens ut som Morrissey – en mycket underlig bild). Men i fokus för den här texten står originalutgåvan av Maladjusted, släppt i dag för 20 år sedan.

Maladjusted, låt för låt.

1. Maladjusted

– Ett odjur till förstaspår. Bland de allra starkaste förstaspåren sett till Morrisseys hela karriär. Gitarrerna ylar och fräser och Morrissey mässar på stream-of-consciousness-vis fram rader om självförakt, oförlösta drömmar och begär, och ånger.

The gulf between 
All the things I need 
And the things I receive 
Is an ancient ocean 
Wide, wild, lost, uncrossed

2. Alma Matters

– Skivans första singel. En skimrande poplåt om livsval och om att vara sann gentemot sig själv. En av Morrisseys starkaste singlar.

3. Ambitious Outsiders

– Ett mörkt, orkestralt stycke om barnamördare, som inte hade låtit missanpassatScott Walkers fjärde soloalbum, Scott 4.

4. Trouble Loves Me

– Skivans bästa låt och en av karriärens allra bästa sololåtar. Trouble Loves Me är en stor ballad om en kärlek som har gått förlorad, och om demonerna som hänger en i hasorna. Man ramlar in i fel armar i hopp om att bli fri, men det står så tydligt skrivet att det där fåfängt och hopplöst. Balansen är rubbad igen. Then at midnight I can’t get you out of my head.

5. Papa Jack

– En av skivans tre sämsta låtar, trots en stark sånginsats. Texten, om en ångerfylld gammal far som ser tillbaka på sitt liv, är fin, men sångmelodin släpar sig fram, och den andra halvan av låten är ”guitars galore”. Oengagerande.

6. Ammunition

– Midtempo-gitarr-rock, som man som Moz-fan är van vid, men med en stark text om att göra sig av med det i ryggsäcken och bagaget som tynger ner och stjälper en.

7. Wide to Receive 

– Morrisseys ”internet-låt”, enligt egen utsago. Men i själva verket är det en mycket stark ballad om att vara öppen och mottaglig, bara för att upptäcka att det inte finns någon som helst anledning att vara det. Och då gör sig misantropin påmind:

And I don’t 
Get along with myself 
And I’m not too keen 
On anyone else

8. Roy’s Keen

– Här kanaliserar Moz sin inre George Formby (en annan nordengelsk ikon, men från många årtionden tidigare). Låten är en lättsam, om än melodisk, axelryckning i stil med You’re the One for Me, Fatty, Dagenham Dave och Kiss Me a Lot, och är varken bättre eller sämre än dessa, men tillhör utan tvivel Maladjusteds sämre låtar. Titeln är förstås en referens till Manchester Uniteds dåvarande mittfältssjärna Roy Keane.

9. He Cried

– Musikaliskt nära besläktad med Ammunition, men textmässigt har den mer med Trouble Loves Me att göra. Den gråtande huvudpersonen (sannolikt Morrissey själv) ser sig själv som känslomässigt stenad till döds, men vill ändå göra upp med den omgivning som skapat honom och gjort honom till den han är. Mycket starkt.

10. Sorrow Will Come in the End (ej inkluderad på den brittiska utgåvan)

– Om rättstvisten med Smiths-trummisen Mike Joyce, som stämde Morrissey och Marr för uteblivna royalties (och vann), något som Morrissey hela tiden har betraktat som ett justitiemord. Också något som närapå helt tog knäcken på Morrissey. Den kolsvarta och sadistiska texten levereras på spoken-word-vis, till ett tungt stråkarrangemang. Man förstår behovet av att skriva en sådan låt, men känner samtidigt att den kanske gjort sig bättre som b-sida – speciellt med tanke på vilka fantastiska låtar som faktiskt blev b-sidor vid den här tiden.

11. Satan Rejected My Soul

– Inte ens Djävulen själv vill ta i Morrissey med tång. Hårda bud i denna fartfyllda, melodiösa och poppiga gitarrdänga, som avslutar albumet.

 

Maladjusted var det första Morrissey-album jag överhuvudtaget hörde, någon gång runt 2002-2003, när jag var 17 år. Jag tyckte mycket om det då, men tycker nog än mer om det nu. Jag är evigt tacksam för att stadsbiblioteket i Borås hade skivan. Gud vet var livet hade tagit vägen annars.

Manchester – 10 of the best

lowry-original-theblitz

I’ll be writing this English, because the situation calls for it.

In honor of today’s events, here is a list celebrating one of my favourite cities on the planet – Manchester. Ten of the best Manchester songs of all time. One song per artist/band/songwriter, and the artist must be from the Greater Manchester area.

Stay strong, stay handsome, and remain your brilliant self.

 

10. I am KlootTo the Brink

  • Kloot’s beautiful 2010 paean to drink and the safe havens that are Northern English pubs.

9. John Cooper Clarke Beasley Street

  • Apparently about the rundown streets of Salford in the late 70’s. Dark, gritty, mancunian spoken word by the true bard of the urban North West.

8. MagazineMotorcade

  • Howard Devoto looks at the world from a twisted perspective, while death creeps up slowly all around.

7. The ChameleonsPerfume Garden

  • Gorgeous atmospheric mix between dream pop and post punk, about the fallacies of nostalgia.

6. The VerveSonnet

5. Bee GeesHow Deep Is Your Love

  • Born on the Isle of Wight, raised in Manchester, started their career in Australia, made it big after moving back to Britain, heavily associated with New York Disco. They’re not Mancs through and through, but just about. And it helps if you’ve made one of the most beautiful love songs of the 70’s.

4. Stone Roses Mersey Paradise

  • At first glance a jangly celebration of the North West. But a closer look reveals suicidal thoughts, drowning and betrayal. Cheerful music, disturbing lyrics – how Mancunian.

3. Joy DivisionAtmosphere

  • No other band embodies the post-industrial and gritty air of Manchester and the North West better than Joy Division, and this haunting, elegiac piece is perhaps the best example of it.

2. OasisLive Forever

  • Exactly the kind of message of love and freedom the world and Manchester need right now.

1. MorrisseyNow My Heart Is Full

  • The title says it all.

 

The picture is LS Lowry‘s The Blitz, retrieved from here.