BÄST JUST NU: oktober 2018, del 2

Det är total och otvetydig höst, vilket avspeglas i dessa totalt och otvetydigt sorgesamma och höstliga sånger. Ljusterapi är för jönsar. Varsågoda.

 

Folke NikanorSkymningslåt

Annika Norlin möter Jan Johansson. Pianobaserade och vemodiga popmelodier från norr, med stänk av lika vemodig jazz. Det helt instrumentala albumet Bottenviken är utgivet på kvalitetslabeln Novoton, och det kom igår. Skymningslåt är dess i särklass bästa låt.

 

Azure Ray Palindrome

– Azure Ray är tillbaka. Äntligen. På Palindrome låter de precis som man önskar att de ska låta. Det är skört, sorgset och atmosfäriskt, och Maria Taylor sjunger med en röst som kan rädda liv och krossa hjärtan. Precis som hon alltid gör. EP:n Waves, Azure Rays första släpp sedan 2012, gavs ut igår på Taylors egna etikett Flower Moon Records.

 

Boygenius Boygenius (EP)

– Ett av fjolårets bästa album var Phoebe Bridgers debut Stranger in the Alps. Självutlämnande och rå indiefolk med nerverna på utsidan, och med en oklanderlig känsla för melodi och text. I år bildade hon Boygenius ihop med de likasinnade vännerna och musikerna Lucy Dacus och Julien Baker. Resultatet är en EP så stark att den förtjänar att nämnas bland årets bästa. Tycker man om de enskilda artisternas tidigare släpp, eller bara har en svag punkt för känsloladdad och intim indierock och -folk, blir man knappast besviken. Bäst är Bridgers kompositioner Me and My Dog och Ketchum, ID. På den sistnämnda sjunger de harmonier som borde få systrarna Söderberg att skita på sig. Bara en sån sak.

Betyg: 9/10

Bästa låt: Me and My Dog

Om ni gillar detta: Phoebe Bridgers – Stranger in the Alps

 

The FaintChameleon Nights

– Ett annat välkommet återseende. Omahas synthpunk-hjältar The Faint är tillbaka – och de låter mer inspirerade än på många år. Stilen känns igen. Det är suggestivt, mörkt, kantigt och dansant, precis som man är van vid när det kommer till The Faint. Men samtidigt är låten djupt förankrad i nutiden, när sångaren Todd Fink sjunger om förljugenhet, påklistrade och stundom aggressiva nät-personas och ett samhälle som kanske, trots allt, inte vill oss så väl. En fenomenalt bra låt och jag ser fram emot ett nytt album.

 

White Birches Tabula Rasa

– I vintras släppta svenska dark wave-bandet White Birches sitt andra album. Nu följer de upp med en EP, där de gör klart att den goda formen och den klädsamma dysterheten sitter i. Bäst på EP:n är den lågmält dramatiska Tabula Rasa. Även om de inte börjar om på helt ny kula visar Tabula Rasa att de på intet vis skyggar för utveckling eller nya sound.

 

Annonser

Recension: CURSIVE – Vitriola

cursive

Sex år efter stolpskottet I am Gemini är Cursive tillbaka – och den här gången gör de nästan allting rätt. 

Mellan 1997 och 2003 träffade Omaha-bandet Cursive mitt i prick med varje släpp. Plattorna var sprängfyllda med briljant formulerade känslor och tankar kring mänskliga relationer, konstnärskapet och vad man i hela friden ska göra med sitt liv.  Inte sällan hölls skivorna (löst) ihop av ett genomgående tema eller en röd tråd. Med taggtrådsgitarrer och malande och aviga rytmer – och volym – förvaltades det hela ypperligt väl. Men så 2006 hände något. Bandet släppte sitt femte album, Happy Hollow, och låtmaterialet var plötsligt oerhört mycket svagare. Kanske la låtskrivaren och sångaren Tim Kasher det mesta av sitt bästa låtskrivarkrut på sitt andra band The Good Life, som vid den tiden gav ut flera knäckande vackra emo-folk-plattor, för från och med Happy Hollow led Cursive av överjästa produktioner och arrangemang. Inte heller texterna berörde på samma sätt, och i stället för att hållas ihop av temana och de röda trådarna tyngdes skivorna ner av dem. Allra sämst är bandets förra skiva I am Gemini från 2012.

Men nu skriver vi 2018 och Tim Kasher & co har lärt sig av sina misstag. Det stod klart redan efter första lyssningen av Vitriola. Borta är jämntjocka och överambitiösa arrangemang. Borta är kvävande och stela teman. Vitriola låter som klassiska Cursive. Till och med cellon – det ljuvliga instrument som förgyllde och förtätade mången Cursive-låt under det tidiga 00-talet, är tillbaka. Då trakterades den av Gretta Cohn, nu av Megan Siebe, känd från både Cursive- och Kasher-turnéer. Medgrundaren och trummisen Clint Schnase, som lämnade skeppet efter Happy Hollow, är också tillbaka. Men framförallt skriver Tim Kasher återigen fantastiska Cursive-låtar. Och även om skivan inte lyder under ett särskilt tema eller narrativ så hålls den ihop – av ett ursinne och en sorg över det rådande världsläget vi, och i synnerhet USA, tvingades in i 2016.

Öppningsspåret To Be Or Not Be You and Me var den sista låten att komma med på plattan, och tillhör definitivt höjdpunkterna. Ett mörkt och mullrande intro, där gitarrerna och cellon tävlar om att låta obehagligast, leder fram till verserna. Tim gläntar på dörren till sitt hjärtas mörkaste rum och sjunger med (själv)förakt i rösten om hur han är ”cursed with life” och att ”to live is to be in schism”, medan gitarrerna hackar och ylar. Tongångarna lättas tillfälligt upp på nästa spår, Pick Up the Pieces, som musikaliskt hade kunnat vara ett överblivet spår från bandets kanske mest klassiska platta The Ugly Organ (2003). Megan Siebe kanaliserar Cursives klassiska cello-sound och Kasher sjunger om hur världen gått åt pipan och att allt vi gör är skicka ut ”thoughts and prayers” till höger och vänster, helt utan genuin medkänsla.

På tredje spåret, tillika plattans mästerverk, You Know It’s Gonna Hurt, turas Kasher och gitarristen Ted Stevens om att sjunga de nattsvarta verserna om någon som gått ner sig i missbruk och helt gett upp. Musikaliskt rör den sig i ett suggestivt emofierat postpunk-landskap, där emon och posthardcorens intrikata arrangemang och känsloutbrott blandas ut med postpunkens mörker, taggiga gitarrer och stämningar. Det är Cursives bästa låt på en herrans massa år. En annan höjdpunkt är Under the Rainbow, som låter som om Kasher skrivit en låt åt kompisen Conor Obersts antikapitalistiska posthardcoreband Desaparecidos. Med rösten full av avsmak sjunger Kasher: The one percent live in high rises, they block out the sun for all the denizens under the rainbow. Men i en värld som rasar samman, där solidaritet knappt existerar, är det lätt att tappa hoppet. En stund senare sjunger han: wish I had time, wish I had hope, wish I had mine, wish I could cope with this. We’ve been left all alone – under the rainbow. Hur gärna man än vill och hur mycket man än lider är det till slut nästintill omöjligt att uppbringa ett engagemang som är gott nog. Då är det lätt att misströsta och navelskåda. Och det är inget fel i det.

A-sidan rundas av med det smärtsamt vackra stycket Remorse. Till vindpinad feedback och ett skört piano sjunger Tim om att hamna fel i livet och bristen på samvete och ånger. Hur få det är som erkänner för sig själva och andra hur fel det blev. Det finns något skamligt i den där vilsenheten, vilket Tim här hjältemodigt försöker utplåna. B-sidan inleds med besked med den fantastiska Ouroboros. Ouroboros är förstås den omättlige ormen som åt upp sig själv i ett slags evigt kretsloppstillstånd, och som Platon ska ha menat var den första levande varelsen på jorden. I Cursives värld får den i första versen symbolisera jordbrukarna, som en gång i tiden brukade jorden så att människan skulle slippa svälta, men som förvandlades till profithungrig industri, som återigen lämnade människan hungrig. I andra versen sjunger Tim om hur vi som människor välsignades med ett intellekt olikt andra djurs. Intellektet skapade sedan internet, som i sin tur tog död på intellektet och ersatte det med primala uttryck som hat och ilska. Jävelskapet snurrar runt runt – evigt. Det enda som tar död på det är döden i sig, vilket för oss in på Everending, en midtempo emo-dänga om det oförenliga i att ha dödsångest och ändå inte vilja leva för evigt. Om att försöka skapa något meningsfullt när allt ändå kommer att raderas ut, förr eller senare. Om att varje solnedgång man tar för givet är en solnedgång närmare utslocknandet. Musikaliskt tillhör den skivans minst ambitiösa, men textmässigt är den slående. Ungefär samma sak kan sägas om Ghost Writer, där internets många stollar får sig en välförtjänt känga. Alla har en åsikt (inte sällan är den dränkt i hyperbol) och alla gapar ut den. Allting är politiserat och alla hytter med näven åt vemhelst som avviker. Nobody asked me to do this – yet, here I am/…/Nobody asked my opinion – yet, here it is. 

Förstasingeln Life Savings är nästa spår, och den skrev jag om i augusti. Då hette det: ”På Life Savings mullrar basen ikapp med cellon, medan Kashers och Ted Stevens gitarrer ömsom hugger, ömsom slirar omkring på ljudmattan, på klassiskt Cursive-manér. Och en iskall synth fyller i och nyanserar den karga ljudbilden. Texten, en svartsynt uppgörelse med dagens kapitalistiska läge, sitter och det gör även melodin.” Två månader senare är jag av precis samma åsikt. Life Savings är en lysande låt. Betydligt svårare har jag för avslutaren Noble Soldier/Dystopian Lament – ett något överambitiöst och delvis pompöst stycke uppdelat på två låtar. Ett grepp som snarare hör hemma på skivor som Happy Hollow eller I am Gemini. Dock kan man glädjas åt att åtminstone andra halvan, A Dystopian Lament, är riktigt bra. Där sjunger en urlakad Tim Kasher om allt han en gång trott på och hängt upp sin tillvaro på, men som visat sig vara båg. Jag skulle kunna citera hela den knäckande versen som utgör låten, men väljer följande stycke:

I used to fall for love
For family and for friends
I used to fall for unity
Despite our differences
I used to fall for trust
The decency of man
I used to fall for secrecy
‘Til a neighbor played my hand
I used to fall for math
A universal truth
I used to fall for science books
Until they were removed

Det är ett paradigmskifte som skett, helt klart. Dessvärre till det sämre. Grundläggande fakta ifrågasätts och anständighet har bytts ut mot hat, nationalism, skriande rasism och allmän intolerans. Grundvalarna på vilka vårt demokratiska samhälle byggts monteras ner för varje dag som går. Jaget i låten har gett upp och sjunger i slutet hur han nu i stället rättar sig in i ledet. Detta är inte fallet för Tim Kasher eller Cursive. De stirrar vår hopplösa tillvaro stint i ögonen och erkänner vad den är och vad den gör med oss, och skapar sedan oumbärlig musik av det hela.

Cursive är tillbaka med sitt bästa album på 15 år –  utan tvekan ett av 2018 års allra bästa album.

Betyg: 9/10

Bästa låt: It’s Gonna Hurt

Om ni gillar detta: Cursive – The Ugly Organ, Cursive – The Storms of Early Summer: Semantics of Song

Ny musik från CURSIVE

CursiveVitriolaPhoto_HighRes-2

Ett av 482 MHz:s absoluta favoritband, Omaha-ikonerna Cursive, släppte i dag nyheten om att ett nytt album är på väg. Vitriola, bandets åttonde skiva och den första sedan 2012 års I am Gemini, släpps 5 oktober via deras egna label 15 Passenger. Första singeln har också släppts och heter Life Savings. Den går att lyssna på här.

Skivan spelades in och producerades ihop med gamla parhästen från Saddle Creek-tiden Mike Mogis (Bright Eyes, Lullaby for the Working Class, m.m.). Enligt frontmannen Tim Kasher ska plattan ses som en ångestfylld och frustrerad reaktion på världsläget post 2016. Skivan är enligt uppgift deras mest aggressiva och mest konfrontativa på många år, men Kasher hoppas att snarare än att spä på ilskan och frustrationen som genomsyrar vårt samhälle ska skivan erbjuda katarsis och förtröstan.

Hur låter då singeln Life Savings? Förhandssnacket kring skivan gör gällande att de återvänt till soundet som utgjorde deras, i mitt och många andras tycke, bästa skivor – Domestica (2000) och The Ugly Organ (2003) och EP:na de släppte mellan dessa båda fullträffar. Efter ett antal lyssningar på singeln är jag beredd att medge att så mycket väl kan vara fallet. Detta gör mig väldigt lycklig då det bombastiska och något teatrala sound som dominerat deras tre senaste skivor bara i undantagsfall imponerat på mig. På Life Savings mullrar basen ikapp med cellon (ja, cellon som förgyllde flertalet mästerliga Cursive-låtar under början av 00-talet är tillbaka), medan Kashers och Ted Stevens gitarrer ömsom hugger, ömsom slirar omkring på ljudmattan, på klassiskt Cursive-manér. Och en iskall synth fyller i och nyanserar den karga ljudbilden. Texten, en svartsynt uppgörelse och konfrontation med dagens kapitalistiska läge, sitter och det gör även melodin. Melodierna har annars haltat lite på Cursives senare output, men dessa problem tycks de ha skakat av sig.

Att Cursive är tillbaka är alltid roligt i sig. Att de dessutom tycks vara i särdeles god form är förstås alldeles underbart. Nu hoppas jag på turnéstopp i antingen Sverige eller Danmark.

 

Ny låt från MORRISSEY: Blue Dreamers Eyes

Morrissey-5Bfeatured5D-e1488532538606

Mitt i infernot av inställda turnéer, politiska kontroverser och medial lynchning skickar barden från Stretford (via sin systerson) ut en ny låt. Blue Dreamers Eyes är skriven ihop med gamle parhästen och gitarristen Boz Boorer, och är enligt Stereogum en av en handfull låtar som nyligen registrerats hos BMI. Och…den är fantastisk.

Musikaliskt och textmässigt har den föga att göra med materialet som utgjorde merparten av fjolårets album Low in High School. Musikaliska influenser går i stället att spåra till Roy Orbisons och The Walker Brothers ballader. Arrangemanget bygger på stråkar och en urstark melodi vars make vi inte hört på år och dar. Här finns en värme och en innerlighet som förra plattan hart när var helt renons på. Samma värme och samma innerlighet går igen i texten. Borta är tråkig och alienerande politik. På Blue Dreamers Eyes sjunger en både självföraktande och romantisk Morrissey om det han är bäst på – utanförskap, död och om att aldrig sluta drömma. Han ställer sig själv mot väggen och konstaterar att hans liv kantats av misslyckanden och att han är och alltid har varit ett as (en känga till alla som nu plötsligt vänt honom ryggen?). Han ser döden, när den än kommer, som en befrielse och undrar lite kryptiskt om han gjort oss stolta. I den högt svävande och oerhört mäktiga refrängen sjunger han att han trots allt mörker och djävulskap ändå ser på livet och kärleken med en drömmares blå ögon. Och det är precis så vi vill ha Moz.

Det är den här typen av låtar som fick oss att falla för honom från början. Varma, romantiska, trösterika låtar som There Is a Light that Never Goes Out, Trouble Loves Me, The Never Played Symphonies och Everyday is Like Sunday. Blue Dreamers Eyes hör till samma skrot och korn som dessa klassiker och jag är glad att han fortfarande gör sådan musik. Måtte han hålla sig till det.

 

Recension: Naiivi – Dark Sunshine

naiivi_darksunshine_1-kopia-1

Efter en stark debutsingel i höstas och en ännu bättre (och rent beroendeframkallande) uppföljare härom månaden (som ni kan läsa om här respektive här) EP-debuterar nu svenska Naiivi. Och med såpass starka förstlingsverk i bagaget är förhoppningarna ganska höga.

Lite finurligt låter hon de bägge singlarna inleda plattan, och visserligen är de minst lika bra nu som när de ursprungligen släpptes, men sådana safe-tricks behöver hon definitivt inte ägna sig åt. Ett ögonblick in i tredje spåret, Feet to the Floor, står det klart att hennes låtskrivarförmåga på intet sätt var någon lyckträff. Feet to the Floor är en underbart tjurig och melodiös poplåt, sjungen med lika delar precision, lika delar attityd. Den är helt klart en av skivans höjdpunkter. Men så höjs nivån ytterligare ett snäpp. På piano-möter-synth-balladen Not Chased skalas plötsligt all eventuell attityd och fasad av, och till och med knarret från pianopallen tränger igenom ljudbilden. Så här blottad har hon aldrig låtit, vare sig förr eller senare. Och med sin uppriktigaste röst sjunger Naiivi om den där kärleken varje kännande människa på jorden eftersträvar: ”I am mortal, but with you I can not die.” EP:n avslutas sedan likt hur den inleddes, med ett snyggt stycke mörkerpop (hatten av till herr producent, Mats Björke). Titelspåret Dark Sunshine är mullrande bas och trummor, sliriga synthar och lika sliriga gitarrer, och hade inte låtit otjänlig på The Cures Kiss Me Kiss Me Kiss Me.

Och sedan är det alltså över, och en av känslorna man lämnas med är att Naiivi otvetydigt är redo för fullängdsformatet. Låt det komma snart.

Dark Sunshine släpps digitalt i dag, fredag 9/2, på Razzia/Sony. Lyssna här.

Betyg: 8/10

Bästa låt: Hollow eller Not Chased. Eller möjligen Feet to the Floor

Om ni gillar detta: Rilo Kiley – The Execution of All Things, The Cure – Kiss Me Kiss Me Kiss Me

Årets bästa…album

OSSLER_EVIG_FRONT-690x690-2

 

Det är årets sista dag. Ett år som varit anmärkningsvärt bra, inte minst vad gäller antalet tunga skivsläpp. Här följer ett försök till att på ett sant nördigt vis sammanfatta 2017 genom att ranka årets 20 bästa album. Varsågoda.

 

20. Tim KasherNo Resolution

Kasher tonsätter sin egen regidebut, och gör det med sitt bästa album sedan solodebuten 2010. Visst, det är långt ifrån 00-talets många mästerliga Good Life– och Cursive-skivor, men efter en rad svajiga album (både med nämnda band och som soloartist) är detta helt klart ett steg i rätt riktning.

 

19. Iron & WineBeast Epic

Sam Beam gör åter viskande, melankolisk folkmusik efter ett antal flummiga år. Beast Epic är hans bästa skiva sedan åtminstone 2007 års The Shepherd’s Dog.

 

18. MorrisseyLow in High School

– Visst, skivan är ojämn. Visst, texterna är bara ibland fullt så bra som man förväntar sig. Men med LIHS ger Morrissey oss oumbärliga låtar som I Bury the Living och Home is a Question Mark och allt är förlåtet. Och han sjunger fortfarande med en röst som kan rädda liv.

 

17. HaterYou Tried

– Malmöbandet Hater förvaltar 00-tals-indien på ett sätt som få i dag behärskar. Det är moody, drömskt, Marr-jangligt och med bitterljuva texter och melodier. Alla ni som hakat upp er på Alvvays, börja lyssna på Hater i stället.

 

16. Chelsea WolfeHiss Spun

– Mindre gothig postpunk, mer doom- och sludge metal, men samtidigt otvetydigt Chelsea Wolfe. Murrigt, kolsvart, dramatiskt, rått.

 

15. GodfleshPost Self

Godflesh fortsätter sin uppåtgående comeback-kurva, som inleddes 2014. På Post Self bjuds vi dels på klassiskt Streetcleaner-tuggiga nummer, men framförallt är det en experimentell skiva med tyngdpunkt på atmosfäriska spår, och det är detta som lyfter den till höga höjder.

 

14. Tiny Vipers Laughter

– På Laughter, första skivan på åtta år, går Jesy Fortino ifrån sitt patenterade och stämningsfulla gitarr-mummel och tar sig an elektroniska och ambienta ljudvärldar. Resultatet är minst lika trollbindande.

 

13. SvartsinnMörkrets variabler

– Tungt, kompakt mörker från en av Skandinaviens främsta dark ambient-skapare. Med field recordings, cello och elektronik levererar han ett sound som utan att kännas uppenbart eller sökt formligen väller in över den som lyssnar, och omsluter en. Årets bästa dark ambient.

 

12. Noel Gallagher’s High Flying BirdsWho Built the Moon?

The Chief sticker ut hakan, hänger sig åt sin egen och producenten David Holmes experimentlusta och ger oss karriärens mest vågade skiva sedan Oasis mörka, post-britpop-apokalyptiska (och framförallt underskattade) pärla Standing on the Shoulder of Giants från 2000.

 

11. JacaszekKwiaty

– Polens främste ljudmakare släppte i mars sitt bästa album sedan mästerverket Glimmer från 2011. På Kwiaty tonsätter Michal Jacaszek engelsk 1700-tals-lyrik med varm, sprakande elektronik, sparsmakade gitarrfigurer och samplingar. Resultatet är hänförande.

 

10. AlgiersThe Underside of Power

– På uppföljaren till 2015 års hyllade debut tar Algiers sin industrigospel ett par steg längre. Deras unika ID finns kvar, men blandas med ambience, Motown-influenser och gammalt hederligt Joy Division-mörker. För Algiers går vägen spikrakt uppåt.

 

9. Erik de VahlHold Your Breath

Erik hade inte släppt ett album på fem år, men när man lyssnar på Hold Your Breath är det som om inget hänt. I Eriks värld står tiden stilla. På det mest positiva sätt man kan tänka sig. Melodierna är för alltid knäckande sköra och vackra. Sången ren som nyutslagen liljekonvalj. Dröm och verklighet flyter ihop. Saknad och lycka likaså.

 

8. Jay-Z 4:44

– På 4:44 finns (förutom frugan, morsan, Frank Ocean och Damian Marley på en låt vardera) inga gästartister. Ingen bragadocio, ingen machismo, inga klubb-beats. På 4:44 finns bara självrannsakande, brutalt ärliga texter och ytterst smakfulla soul-samplingar. Och mängder av bevis för att Jigga (ihop med Nas) är den bästa MC:n sedan Biggie och för att 4:44 är hans bästa skiva sedan 2001 års klassiker The Blueprint.

 

7. Phoebe BridgersStranger from the Alps

– Bridgers är den just nu intressantaste americana-artisten. Djupt förankrad i Elliott Smith, Red House Painters och tidiga Bright Eyes väver hon djupt personliga och oförställda folk-berättelser som det är stört omöjligt att värja sig mot. Stranger from the Alps är mixad av Mike Mogis (från just Bright Eyes) och är årets bästa debutalbum.

 

6. Rafael Anton IrisarriThe Shameless Years

–  Vi lever i en skamlös tid, full av ”fake news” och ”alternative facts”, och Irisarri vet det. Ljuden han skapat till den här skivan avspeglar vår tid. Varma drones, kalla synthar och processade gitarrljud skapar ett mörker som sköljer över oss, men lämnar tillräckligt mycket ljusglimtar för att vi ska kunna känna hopp och tro på bättring. Förra plattan, 2015 års A Fragile Geography, var en av det årets bästa skivor, och The Shameless Years är tveklöst en av årets bästa.

 

5. SlowdiveSlowdive

– Det ska inte gå att komma tillbaka efter 22 år och vara så här bra, men Slowdive klarar det. Den shoegaziga drömpopen de var med och mejslade fram i början av 90-talet är i dag hetare än någonsin, och med den här självbetitlade comebackplattan visar Slowdive vilka som gör den musiken bäst.

 

4. The National Sleep Well Beast

Sleep Well Beast är skivan The National jobbat sig fram emot sedan 2010 års ojämna High Violet och den stabilare Trouble Will Find Me från tre år senare. Utvecklingen har ständigt pekat uppåt. På SWB är mörkret mer kompakt, ljudexperimenten kommer tätare, men framförallt är The National obrottsligt fokuserade och skivan innehåller inga halvdana spår. Deras bästa skiva sedan mästerverket Boxer från 2007.

 

3. Mount EerieA Crow Looked at Me

– Ibland kommer det skivor som tar knäcken på en vid första lyssning. Skivor som är så omtumlande och drabbande att man bara klarar av att lyssna på dem vid särskilda tillfällen. Skivor man bara BÖR lyssna på vid särskilda tillfällen. A Crow Looked at Me är en sådan skiva. Sommaren 2016 dog Phil ”Mount Eerie” Elverums fru, konstnären och artisten Genevieve Elverum-Castrée, i cancer. Kort därpå började Phil tonsätta och sätta ord på traumat som ett slags självterapi. ACLAM är resultatet av detta. Med bara sin röst, sina brutalt uppriktiga texter och sparsmakade akustiska arrangemang berättar Phil om sin fru, sin saknad, hur det är att på egen hand uppfostra deras lilla dotter och om döden och dess obevekliga kraft. Och inte nog med att det är otroligt drabbande och berörande, det är även fantastiskt bra musik.

 

2. Thåström – Centralmassivet

– På Centralmassivet tar Thåström sin Europa-blues ett par steg längre. Soundet är än dovare och mer mullrande än på föregångaren Den morronen från 2015. Mörkret är mer påtagligt, både i text och musik. Elektroniken likaså. Jag skrev om titelspåret i listan över årets bästa låtar, och vad jag sa där är applicerbart även när man talar om albumet i stort: Centralmassivet kristalliserar allt Thåström står för och är. Den tröstar och river. Talar till kollektivet, men ser individens och det egna jagets alla vedermödor och kval. Går hand i hand med ljuset och mörkret, förvägrar ingetdera. Själva den thåströmska essensen.

 

1. OsslerEvig himmelsk fullkomning

– Hur gör man ett monumentalt mästerverk som Evig himmelsk fullkomning rättvisa på några få rader? Går det? Man lyssnar på den, om och om igen, genom loppet av nio månader. Knäcks av den. Inspireras och byggs upp av den. Slås av den massiva ljudbilden (Osslers helt unika gitarrer, de tunga trummorna, elektroniken, Meierkords och Lönns cellos, Amanda Wernes hemsökande bakgrundssång, den genialt mixade produktionen). Man häpnar över Osslers texter, som är 2017 års bästa. Texter om dåtid och nutid. Texter om att göra upp med sig själv och den man var och den man är. Texter om alla de grymheter vi människor gör mot varandra. Texter om ånger och skuld. Om förlåtelse, om att försöka bli klok på det livet man kämpar med att leva. Man försöker fatta att skivan inte tycks kunna tappa ett uns av kraft hur många gånger man än spelar den. Man konstaterar för femtielfte gången att detta är Osslers allra bästa skiva. Man kan tacka Ossler och högre makter för att den finns och för att man får lyssna på den, men man kan inte göra den rättvisa.

 

***

Jag har svårt att tro att 2018 kommer bli ett lika starkt musikår som 2017 varit, men jag ser mer än fram emot att se efter.

Vi ses på andra sidan!

Skål!

/N

Morrissey: 2000-talets 20 bästa låtar

Morrissey2017_CreditHamishBrown

 

I en tid då ingen hyllar Morrissey, och mediala kontroverser, hans vacklande hälsa och inställda konserter överskuggar det faktum att han nyss faktiskt släppt ett ganska bra album, väljer jag att sticka ut hakan och oförblommerat hylla honom – denna artist och människa som ihop med Thåström hållit mig i schack de senaste 17 åren. Jag väljer att fokusera på hans 2000-tal därför att det har varit en tid då han gått från att vara allas älskling till en av musikvärldens mest utskällda, och en tid då kontroverser alltför ofta tagit fokus från hans musik. Det sistnämnda skulle man kunna skylla på honom själv och då peka på saker han sagt (eller påståtts ha sagt) i intervjuer, på de många inställda konserter och turnéer som kantat hans karriär de här senaste åren eller påstå att materialet han spelat in och släppt under 2000-talet varit för ojämnt. Men hur man än vrider och vänder på det kan och bör man inte glömma bort det stora antalet fantastiska låtar han skänkt oss sedan comebacken 2004. Nedan följer en lista över de 20 bästa av dessa.

 

20. Good Looking Man About Town

År: 2006

Album: You Have Killed Me (singel), senare b-sidesamlingen Swords

– Rädsla för och samtidigt avsaknad av fysisk kärlek, till tonerna av driven rock, smakfullt (och måttligt) inspirerad av österländska tongångar.

 

19. You Have Killed Me

År: 2006

Album: Ringleader of the Tormentors

– 2004, sju år efter förra albumet Maladjusted, gjorde Moz storstilad comeback. 2005 höll han låg profil, flyttade till Rom och spelade där in uppföljaren till comeback-plattan You are the Quarry, Ringleader of the Tormentors. Och så i mars 2006 kom första singeln – den formidabla och lynniga poplåten You Have Killed Me, skriven ihop med den då nya gitarristen i Morrissey-bandet, Jesse Tobias.

Färgad av sin nya hemort strösslar han texten om sexuellt uppvaknande med referenser till italiensk 1900-talsfilm och likställer sig själv bl.a. med den skandalomsusade regissören och poeten Pier Paolo Pasolini och sitt kärleksobjekt med dennes förstlingsverk Accattone från 1961. Lysande.

 

18. I’ll Never Be Anybody’s Hero Now

År: 2006

Album: Ringleader of the Tormentors

– En fin ballad, skriven ihop med Alain Whyte, om att helt tappa tron på sig själv. Här ser Moz sig som ett spöke. De som borde älska honom kliver rakt igenom honom och han inser att han aldrig mer kommer vara någons hjälte eller älskade igen. På många sätt klassisk Moz, men det är bara positivt.

 

17. I’m Playing Easy to Get

År: 2004

Album: Osläppt. Spelades in under en radio-session med BBC 2004.

– En ganska rak poprock-låt, men ack vad bra. En innerlig sångmelodi och en varm text om att släppa på fasaderna och i stället bara omfamna kärleken som stirrar en i ögonen.

Don’t waste time with snappy conversations
I’m yours
everyone knows…I’m yours.

 

16. Smiler With Knife

År: 2014

Album: World Peace is None of Your Business

– 2014 års återkomst, fem år efter Years of Refusal, blev kortlivad. Blott veckor efter comebackalbumet World Peace is None of Your Business hade släppts hamnade Morrissey i en (olöslig) tvist med skivbolaget Harvest, kontraktet revs och Morrissey drog in skivan. Albumet är långt ifrån hans bästa verk, men innehåller några guldkorn. Ett av dessa är balladen Smiler With Knife, skriven ihop med Jesse Tobias. Texten, om dödsångest, livsleda och kärlekslöshet är fenomenalt bra, men allra bäst är det lilla gitarrplinket som först dyker upp runt 1:20 in i låten och sedan igen med mer kräm runt 2:30 och 3:40. Så melodiskt, och även så skört och melankoliskt.

 

15. I’m Not Sorry

År: 2004

Album: You are the Quarry

– Vid tidpunkten för YATQ bodde Morrissey i Los Angeles sedan sex-sju år, och precis som en rad andra låtar på skivan är I’m Not Sorry dränkt i Kalifornien-sol. Den är mellow, och varm, och Moz sjunger tillbakalutat om sin comeback, om tillvarons spel och om pressen på honom.

 

14. Sweetie Pie

År: 2006

Album: I Just Want to See the Boy Happy (singel), senare b-sidesamlingen Swords

– Det mest experimentella och avantgardistiska som den musikaliskt ganska konservative Morrissey någonsin gjort. Morrisseys nakna text om olycklig och omöjlig kärlek körs genom förvridna ljud som inte låter som någonting man är van vid i Moz-världen och som lyssnare lämnas man initialt både imponerad och konfunderad. Skriven ihop med dåvarande keyboardisten Michael Farrell.

 

13. You Were Good in Your Time

År: 2009

Album: Years of Refusal

– På Years of Refusals enda ballad sjunger Morrissey från ett fans perspektiv till sin åldrade idol, och sätter (som vanligt) ord på det man som Morrissey-fan ofta känner:

You made me feel less alone
You made me feel not quite so
Deformed, uninformed and hunchback

Texten fungerar som en uppföljare till The Smiths klassiker Rubber Ring, där Moz sjunger om att vi fans inte ska glömma honom när vi vuxit upp och blivit lyckliga. I YWGIYT har idolen ifråga åldrats och ligger nu på dödsbädden. Han avtackas hjärtligt och slussas sedan vidare till andra sidan.

En mycket gripande och faktiskt ganska kuslig låt.

 

12. One Day Goodbye Will Be Farewell

År: 2009

Album: Years of Refusal

Morrissey påstår här att han ingenting har att ge någon, ingenting att sälja någon. Och livet – det kan när som helst ta slut, så ta vara på det. Allt detta förmedlas till tonerna av melodiös och rusande popmusik signerad Boz Boorer, i vad som mycket väl kan vara YOR:s bästa låt.

 

11. I Bury the Living

År: 2017

Album: Low in High School

– Börjar som en kolsvart och hänsynslös antikrigs-dräpa, där den enskilda soldaten, med sitt människohat och sin blinda patriotism, ges uppfriskande mycket ansvar för de vidrigheter en nation begår i krig. Men soldaten dör, och låten går in i ett Bowie-anno-tidigt-70-tal-aktigt music hall-parti, för att sedan mynna ut i ett trallande som är så bräckligt, men så melodiskt fulländat att klockorna och hjärtat hotar att stanna.

 

10. Irish Blood, English Heart

År: 2004

Album: You are the Quarry

– Våren 2004 sparkade Morrissey in dörren med den stenhårda och kompromisslösa Irish Blood, English Heart. Han hade varit borta i sju år och det var dags att ta tillbaks tronen. Sättet han gjorde det på är ytterst övertygande. Med hjälp IBEH:s musikaliska råstyrka sätts belackare på plats och kungahuset och makthavarna spottas på. 2004 var Morrisseys år och det var med IBEH allting började.

 

9. I Have Forgiven Jesus

År: 2004

Album: You are the Quarry

– I denna midtempo-klassiker, skriven ihop med Alain Whyte, ställs självaste Jesus till svars för den vacklande katoliken Morrisseys livslånga olycka. I en av sina bästa texter konfronterar han Jesus och frågar:

Why did you give me so much love in a loveless world,
When there is no one I can turn to
To unlock all this love?
And why did you stick in self deprecating bones and skin?
Jesus, do you hate me?

Det är genialt och det är djupt rörande.

 

8. I’m Not a Man

År: 2014

Album: World Peace is None of Your Business

Morrissey har alltid varit mer genusmedveten än han får cred för, och detta blev han långt innan det blev coolt. Klassiska mansroller och machismo-manér har han alltid föraktat, men det är först med I’m Not a Man från 2014 som han utan omsvep och symbolik ägnar en hel låt om det. Här radas den ena mansklyschan upp efter den andra, för att sedan förskjutas.

Don Juan, picaresque
Wife-beater vest
Cold hand, ice man
Warring caveman
Well if this is what it takes to describe
I’m not a man

En fantastiskt viktig låt, helt rätt i tiden, som borde lyftas fram i fler sammanhang.

 

7. Home is a Question Mark

År: 2017

Album: Low in High School

–  Home is a Question Mark är episk, självlysande, svävande pop av klassiskt Moz-snitt, om hans eviga rotlöshet. Lyfter under sista minuten mot skyarna för att aldrig någonsin komma ner igen. Det är rent hänförande.

 

6. My Dearest Love

År: 2008

Album: All You Need Is Me (singel), senare på b-sidesamlingen Swords

– Mörk, mullrig ballad om längtan efter en kärlek som aldrig kommer och efter ett drömmarnas land, där alla ensamma outcasts äntligen kan känna samhörighet. Mycket starkt kontrasterande mot a-sidans (uppkäftiga) klumpfots-rock.

 

5. Forgive Someone

År: 2014

Album: World Peace is None of Your Business (Bonus Disc)

– Med CD-utgåvan av WPINOYB följde en bonusskiva med sex stycken extraspår. Två av dessa, Scandinavia och Art Hounds, hade spelats live de föregående åren, och resterande fyra var helt nya. Samtliga låtar var knäckande bra, och utklassade merparten av originalalbumet med sin tidlösa popkänsla, starka melodier och personliga texter. Bäst av dessa är den varma och melodiska Forgive Someone, där den annars ganska oförlåtande och kärva Morrissey medger att det är lättare att hålla hårt på principer och vara tjurskallig än att göra det nobla och förlåta.

 

4. The Public Image

År: 2004

Album: I Have Forgiven Jesus (singel)

–  En av få b-sidor från åren 2004-2009 som inte kom med på den annars oumbärliga b-side-samlingen Swords, som släpptes hösten -09. Också en av Morrisseys allra bästa b-sidor, överhuvudtaget. Skriven ihop med Boz Boorer, och med en sångmelodi av yppersta klass, är detta en djupt drabbande låt om yta, image och om hur man skyler sig med fasader i kampen för överlevnad. Texten är skriven med Morrisseys klassiska och oklanderliga wit:

What you see is what you get
And what you get may well be worth seeing

 

3. Come Back to Camden

År: 2004

Album: You are the Quarry

– Den låt som bäst påvisar den landsflyktige och titt som tätt Englands-kritiske Morrisseys obotliga anglofili – och den låt som bäst eldar på min! Sagolikt vacker och Englands-romantisk ballad, om skiffergrå skyar, te som smakar Themsen och en kärlek som gick förlorad. Mästerliga You are the Quarrys allra bästa låt.

 

2. Life is a Pigsty

År: 2006

Album: Ringleader of the Tormentors

– En låt som är lika mörk, dov och dramatisk som den är drivande, melodiös och faktiskt ganska rytmisk. ROTT:s mittpunkt (och höjdpunkt) är en låt som, kompromisslöst och utan att sockra, rakt uppochner talar om hur jävligt livet ofta kan vara. Men den erbjuder också en tröst i att trots all djävulskap finns det fortfarande goda chanser att bli förälskad, även om kärleken nödvändigtvis inte är okomplicerad.

ROTT är i mångt och mycket en skiva om sexuell och existentiell pånyttfödelse, och Pigsty är en låt som helt passar in i det temat.

Even now in the final hour
Of my life
I’m falling in love again

 

1. The Never Played Symphonies

År: 2004

Album: Irish Blood, English Heart (singel), senare b-sidesamlingen Swords

– Skimrande klassisk orkestral pop, med Moz i bästa crooner-mode, och med en vemodig sångmelodi av absoluta världsklass. Om att ligga på sin dödsbädd och ångra allt man inte gjort, så till den grad att allt annat, alla som älskat en och stått ut med en, helt överskuggas. Om att de sista sekunderna innan ljuset sväljer en bara kunna tänka på den där som gick förlorad. Bara Morrissey kan göra så här ljuv popmusik av något så fruktansvärt.

En låt som knäckte mig som 19-åring, när jag först hörde den och som än i dag, när helst jag hör den, känns lika stark.

 

***

Spotifylista (innehållande de låtar som finns på Spotify) här.

Fotot hämtat härifrån.