Jalal Mansur Nuriddin (The Last Poets) är död

Mer död och elände. Igår berättade jag om att Clarence Fountain, från The Blind Boys of Alabama, gått bort. I dag nås vi av nyheten att Jalal Mansur Nuriddin, som var med och bildade den banbrytande amerikanska spoken word- och proto-rap-gruppen The Last Poets, har dött.

Tillsammans med Abiodun Oyewole, Omar Ben Hassen och Nilaja bildades The Last Poets i slutet av 60-talet i Harlem. Deras kombination av spoken-word-poesi och percussion la grunden för vad vi i dag betraktar som rap och hiphop, och banade väg för andra pionjärer som Gil Scott-Heron. Deras politiska texter, om svart frigörelse och om att stå upp, stå ut och slå tillbaka i ett vitt, förtryckande samhälle, var starkt influerade av medborgarrättsrörelsen och tänkare som Malcolm X och Stokely Carmichael och utan dem hade sannolikt inte Public Enemy eller The Roots låtit som de gjort.

Gruppen bestod periodvis av flera konstellationer, men det var uppsättningen Oyewole-Hassen-Nilaja-Nuriddin som blev mest berömd och som lämnade störst avtryck. Det självbetitlade debutalbumet gavs ut 1970, och året därpå släpptes uppföljaren This Is Madness. Nuriddin fortsatte att ge ut musik, bland annat med Last Poets, ända in på 2000-talet.

Nuriddin blev 74 år gammal. Någon dödsorsak har inte tillkännagivits.

Vila i frid.

 

Annonser

1:a MAJ

DA3DCF5E-A5A3-4EFA-A73E-AC97B24CA926

 

Dags att bekänna färg. Här är tio låtar med hjärtat på rätta stället, som pissar på rasism och strukturella klyftor och hyllar enighet och solidaritet. De listas utan inbördes ordning.

 

Marvin GayeWhat’s Happening, Brother?

– 1971 släppte Marvin Gaye ett av alla tiders bästa album, den politiskt laddade What’s Going On. Denna låt må vid första anblick handla om en Vietnam-veterans desillusionerade hemkomst, men tar samtidigt upp tidlösa ämnen som sammanhållning, solidaritet och socialt utanförskap.

 

Gang of FourGuns Before Butter

– Åt helvete med nationalism, åt helvete med att arbeta för ett samhälle man inte tror på. Gang of Four var postpunkens mest kompromisslösa gäng. Sylvassa taggtrådsgitarrer, funkiga rytmer och texter som slår dig på käften och får dig att tänka till.

 

Public Enemy Fight the Power

– PE:s största anthem är en vänsterkrok så hård att den sänker rasismen, de sociala klyftorna och alla de rådande krafterna som understödjer dessa farsoter – samtidigt som den får dig att dansa på köpet.

 

Imperiet/ThåströmAlltid rött, alltid rätt

– Ett självklart val denna dag, men ack så hårt träffande. Bäst är Thåströms blitzkrigs-version från turnéerna 1999 och 2002.

 

Gil Scott-HeronThe Liberation Song (Red, Black and Green)

– Svart frigörelse är rasismens utplåning, vilket i sin tur betyder slutet på några av de värsta strukturella orättvisorna som plågat vårt samhälle i hundratals år. Minoriteters och lägre klassers uppror mot förtryckande makter är att skjuta in medicin i demokratins sjuka kropp. Detta visste Gil och gjorde en svängig låt av det.

 

The ClashI’m So Bored with the USA

– Kommentar överflödig? USA anno 1977 var kanske inte så himla kul, men 2018? Fuhgeddaboutit. Joe Strummer har aldrig varit mer saknad.

 

Bruce SpringsteenThe Ghost of Tom Joad

– Bruce kanaliserar Steinbeck och besjunger kapitalismens värsta baksidor i denna folkballad från vad som måste betraktas som ett av hans allra bästa album.

 

Michael JacksonThey Don’t Care About Us

– MJ gör upp med all möjlig samhällelig orättvisa och tyranni, och har aldrig tidigare låtit så förbannad. HIStory-skivan från 1995 är full av liknande nummer, men inget är bättre än detta. 2014-2015 fick låten ett uppsving då den användes av Black Lives Matter-rörelsen. Den kunde inte använts i ett bättre forum. En stolt Michael log sannolikt från sin himmel.

 

John LennonWorking Class Hero

– Arbetarklassens omöjliga predikament. Hur man än gör blir det fel. Den strukturella kvävningsdöden.

 

The ImpressionsKeep on Pushing

– Svårt att välja bara en låt av Curtis Mayfield, men jag stannade vid denna. En av medborgarrättsrörelsens viktigaste låtar under 60-talets mitt, och dess budskap om att härda ut och kämpa emot funkar ypperligt även 50 år senare. Och kommer sannolikt låta lika fräsch om ytterligare 50 år.

***

Spotify-lista med alla låtar hittar ni här.

9/11 – The 15 Greatest Songs from New York: a Tribute

bxnnctuieaa3tce

Musically one of the greatest and most influential cities in the world, giving birth to punk, hiphop, jazz and numerous subgenres to all of these styles and more. And to mark the 15th anniversary of the fall of The Twin Towers, here is my rundown of the 15 greatest songs to come out of NYC.

15. Richard Hell and the Voidoids – Blank Generation 

– One of the originators of punk. This song is the blueprint.

14. Nas – One Mic

– The greatest living MC to come from NY.

13. Swans – Sex, God Sex

– Took punk, slowed it down considerably, made it ten tons heavier, painted it pitch black. The result? Horrifying and gorgeous.

12. Television – Torn Curtain

– Post-punk long before punk was even dead. True innovators.

11. Johnny Thunders – So Alone

– One of the coolest rock stars of all time. He oozed NYC.

10. New York Dolls – Subway Train

– Perhaps the most important band in terms of their influence on punk. This is existential angst set in a dimly lit and desolate subway car.

9. Patti Smith – Free Money

– One of the greatest rock poets to come out of NYC. Another one of the innovators.

8.  The Velvet Underground – The Black Angel’s Death Song

– The Godfathers. Thanks to the Velvets and Lou we have punk, goth, post-punk, industrial, indie pop… This song lives up to its title. It’s a masterpiece.

7. Interpol – C’mere

– For a while in the 00’s these guys carried the NYC torch and they did it perfectly. This one of their most touching songs.

6. The Notorious B.I.G. – Kick in the Door

– The King of New York. The Greatest MC of all time. The second musical idol of my life. On this track he sets the record straight as to who really is the King of New York.

5. Leonard Cohen – Famous Blue Raincoat

– Okey, he’s not from New York. Hell, he’s not even American. But this song IS New York, just as much as the Hudson or Bagels.

4. Suicide – Frankie Teardrop

– What I said about The Velvets could easily and just as rightly be said about Suicide. Their influence can not be over stated. Not ever.

3. Ramones – 7/11

– These guys saved rock n roll from the dreary likes of Led Zeppelin, Deep Purple, Genesis and whatnot. They ushered in a new era. This song is one of their least known, but it’s stunning all the same.

2. Bruce Springsteen – Jungleland

– Bruce is from the other side of the river, but this song is not. This song lives and breathes NYC street life.

1. Frank Sinatra – It’s a Lonesome Old Town

– Also from the other side of the river, but you don’t get more New York than this. This is wet streets, lonely walks lit up only by neon signs, steam rising from the sewer and a heart too heavy to bear. Essential. A masterpiece.