Bäst just nu: juli 2019

 

Även om sommaren kanske inte blivit som man hoppats kan man, som alltid, lita på musiken. Här är ett axplock av allt bra som nyligen släppts, plus en klassiker på slutet. Mycket nöje.

Iggy Pop Free

– I dag nåddes vi av det glädjande beskedet att ingen mindre än Jim Osterberg – aka Iggy Pop – släpper nytt album i början av september. Plattan har fått namnet Free, och det inte ens två minuter långa titelspåret är det första smakprovet att släppas. Där förra plattan, den universellt hyllade Post Pop Depression, var rock n roll i stil med The Idiot och Lust for Life är det nya materialet närapå dess raka motsats. Istället för sliriga gitarrer, en gungig bas och en fräsande Iggy vid mikrofonen får vi på Free ett jazzigt, ambient ljudlandskap parat med Iggys varmaste stämma som lugnt, nästan urlakat,  konstaterar att han vill vara fri. En av samarbetspartnerna på nya plattan är den amerikanska ambientmusikern Sarah Lipstate, känd under namnet Noveller. Hennes drömska sound, som rör sig någonstans mellan Twin Peaks och Grouper, klaffar anmärkningsvärt väl med Iggys röst och jag får en känsla av att kommande album kan bli ett av årtiondets sista höjdpunkter.

 

Chelsea WolfeAmerican Darkness

– Chelsea Wolfe har något stort på gång. Förra plattan, Hiss Spun, var ett tungt, kärvt monstrum. Nya plattan ser ut att bli mer avskalad. Lika kärv, lika sotigt gråsvart, men mer avskalad. Detta blir tydligt inte minst på nya singeln American Darkness. Till en akustisk gitarr och mardrömslika elektroniska ljud sjunger Wolfe försiktigt om möten människor emellan, besvikelserna som kan uppstå och det inre mörkret man förgäves försökt att stävja. Album Birth of Violence släpps i september.

 

Lust for YouthLust for Youth (album)

– Svenskdanska Lust for Youth släppte sitt senaste album i juni i år och det är ett av sommarens finaste. Med en morrisseyansk känsla för både misantropi och stora gester, en avmätthet vi inte fått till bjuds sedan TTA:s glansdagar och vackert snidad elektronisk pop som skulle kunna få Peter Hook och Bernard Sumner att sluta fred har Hannes Norrvide och Malthe Fischer satt ihop ett album som är lika delar vemod som attityd, popklubb som sovrum. Popkänslan från föregående album sitter i, men varvas med gott om vemodiga nummer som atmosfäriska Fifth Terrace (som gästas av Soho Rezanejad) och mästerliga Venus de Milo. Den sistnämnda, en suggestiv midtempo-pärla om lust, dyrkan och dåliga beslut, hör till årets bästa låtar.

Betyg: 7/10

Bästa låt: Venus de Milo

Om ni gillar detta: Premiere – Premiere, Boat Club – Caught the Breeze

 

Morrissey Brow of My Beloved

– Äntligen har b-sidan till Wedding Bell Blues-sjuan släppts digitalt. På den gör Morrissey det han gör bättre än alla andra: varm, melankolisk och atmosfärisk pop om kärlek, knackiga relationer och misantropi. Allt till ett skimrande Boz Boorer-arr och en sångmelodi som vanliga dödliga knappt ens kan drömma om. Det är detta vi vill att Moz ska göra. Det är detta som tröstat så många trötta själar genom årtiondena.

 

Dr John – det mesta, men kanske i synnerhet låtarna Glowin’ och Twilight Zone

– I stort sett samma sekund som jag tog min magisterexamen i början av juni kablades nyheten om Dr Johns bortgång ut. Jag lyckades därför aldrig riktigt ta in att han gått bort. Det är först nu jag börjat fatta. Jag har inte lyssnat på Dr John speciellt länge. Jag hörde honom för första gången för kanske tio år sedan, men började lyssna någorlunda aktivt först för några år sedan. Jag lockas av mystiken, häxdoktorbluesen som är lika mycket New Orleans som kräftor och Mardi Gras är New Orleans (om inte mer) och av de märkliga arrangemangen som är lika avvisande och kärva som de är hypnotiska och tilldragande. Men Mac Rebenack, som Doktorn egentligen hette, var inte bara en tokstolle i märkliga hattar och djurben som gjorde svårlyssnad, om än fantastisk, voodoomusik. På de två låtarna jag valt att lyfta fram i detta korta inlägg, Glowin’ och Twilight Zone (båda hämtade från lysande plattan Babylon, från 1969), lyser en annan Doktor igenom.

På souliga, malande och väldigt vackra Glowin’ försöker han (förgäves?) hitta ett ljus i det allomfattande mörker som hängde som säckväv över USA i slutet av 1968 när låten spelades in. Vietnamkriget skördade otaliga offer, den nyligen valde presidenten var korrumperad, Martin Luther King sköts ihjäl, precis som Robert Kennedy. På Glowin’ försöker John mana sig själv och alla som vill höra på till att inte ge upp, att härda ut och ”just live plain old life”. Han är minst sagt övertygande.

På spöklika, late-night-jazziga Twilight Zone sjunger han uttryckligen om den hotfulla, mörka värld som var ett faktum 1968. Det som en gång var bekant och tryggt är nu förvridet och underligt, illasinnade krafter försöker ta över och de ledare som människan lagt sitt hopp till har mördats. When all the clouds in the sky/Disappear in front of your eyes/When you hear a lullaby/You once knew, now you can’t recognize/You step into the twilight zone/In the outer limits of a land unknown, sjunger han redan i första versen och med ens är ljuset släckt och tänds aldrig igen. Sju minuter senare mynnar låten ut i en kakofoni av psykotiska röster och ljud.

Nu är han borta och det som kvarstår är, som alltid, musiken. Och så länge den och Louisianas träskmarker finns kvar kan vi vara säkra på att Doktorn aldrig riktigt lämnar oss. Det får duga så.

Annonser

Nytt: Von Andersson Noise System – Distortion/Sleepless in the Milky Way

Henrik von Andersson by Peter Eriksson 3

Von Andersson Noise System är den rutinerade indiemusikern Henrik von Anderssons nya projekt – Distortion är debutsingeln, som släpps digitalt i morgon onsdag. Och det är en imponerande debutsingel, dessutom.

I pressreleasen beskriver Andersson själv a-sidan Distortion som ”en halvfånig poplåt om ett viktigt ämne” och beskriver vidare hur texten tar upp saker som fake news, förvridna fakta och den förvirring dessa otyg för med sig. Och att påstå att det är en halvfånig poplåt är väl aningen krasst, men i ärlighetens namn inte alltför långt ifrån sanningen. Men bra är den, likväl, och låter som om My Bloody Valentine fått för sig att göra en poplåt kraftigt influerad av The Cures album The Head on the Door från 1985. Högljudda, knastriga och drömska gitarrer samsas med en lekfull sångmelodi, och samtidsångesten känns plötsligt lite mer uthärdlig.

distortion_cover_hires

Men vad som verkligen avgör saken för mig är den oändligt vackra b-sidan, Sleepless in the Milky Way. Detta är också en i alla avseenden mörkare historia. Borta är den lekfulla melodin. Gitarrerna har tonats ner och låter mer Chameleons, Disintegration och Slowdive än Kevin Shields. Synthar utgör här en minst lika viktig del av ljudbilden som gitarrerna och skapar verkligen känslan av tyngdlöshet, ensamhet och just sömnlöshet i universum. Det är atmosfäriskt, vackert, men ändlöst melankoliskt. Samtidsångesten som vädrades på a-sidan Distortion känns inte längre lika hanterbar. Andersson sjunger ”Weightlifters, hold the sky one more day” och vädjar till de som är starkare än han själv att hålla undergången stången bara en dag till. Det är drabbande, minst sagt. Lika drabbande är den kalla, ensliga, men undersköna gitarren som kommer in runt 2:16. Just där och då känns det som att det ändå, kanske, kommer att bli helt okej. Om inte har man låtar som Sleepless in the Milky Way att trösta sig med.

Singeln släpps på alla tänkbara streamingtjänster i morgon onsdag, 8/5. Se till att lyssna.

Bäst just nu: januari, del 2

 

Sharon Van EttenRemind Me Tomorrow (album)

– En skiva som inte bara förtjänar ett eget inlägg, egentligen, men som med största sannolikhet även kommer finnas med på en topp 10 i december, när året ska sammanfattas. Men tid finns inte alltid, så jag nöjer mig med att säga att Sharon Van Etten är tillbaka efter fem år – och hon låter nytänd, angelägen och het. Den nya, gnistrande, pulserande, närmast experimentella, ljudbilden parat med attityden i rösten kan vid första anblick få en att tro att det personliga anslaget och intimiteten från tidigare album fått stryka på foten. Så är icke fallet. De hudnära berättelserna finns fortfarande där, men paketeringen är ny. Lite svårare att bryta igenom, måhända. Men så värd mödan.

Betyg: 9/10

Bästa låt: Jupiter 4

Om ni gillar detta: Sharon Van Etten – Are We There

 

Jenny LewisRed Bull & Hennessy

– Vem bryr sig om ifall Fleetwood Mac-medlemmarna bråkar när Jenny Lewis fortsätter göra Fleetwood Mac-musik bättre än nämnda band gjort på 30 år? Red Bull & Hennessy tar vid där 2014 års lysande, Ryan Adams-producerade, platta The Voyager slutade. Vi pratar alltså ursnygg pop, förankrad i 80-tal (utan att bli gräll!), där melodi och slickhet är gudomar. Att Jenny sedan toppar detta med sin gudabenådade röst och en text om passion och hängivelse gör det förstås bara ännu bättre. Jag ser fram emot albumet On the Line, som släpps 22/3.

 

Meipr (band)

– Meipr är en duo bestående av cellisten Henrik Meierkord och maskinskötaren Peter Josefsson. Meierkord känner vi från Pelle Osslers mästerverk Evig himmelsk fullkomning (samt efterföljande turnéer) och Josefsson från industribandet Metallhundarna och postpunkarna Fraktionen.  Tillsammans skapar de outsägligt vacker musik i det svärtade, knappt verkliga och tidigare helt okända, gränslandet mellan kammarmusik och dark ambient. I augusti släpptes den utsökta mini-LP:n Egalité på Bandcamp (och för en sekund var den även tillgänglig som kassett, för de riktigt tursamma). Jag hoppas de håller ångan uppe och ger ut mer musik.

 

Boy HarsherLA

– Mörkt och dansant, med skimrande synthar, pumpande trummaskiner och avmätt sång. Allt är sig likt i Boy Harsher-land – och det är väl för väl. Nya singeln visar att även nästa platta sannolikt kommer hålla god kvalitet.

 

Orphan AnnThe Practice of Surrender (album)

Cocteau Twins och tidiga Dead Can Dance sjunker ner i ett ändlöst mörker – helt utan avsikt att någonsin komma upp igen. Ungefär så låter Orphan Anns debutalbum. Det är vackert och atmosfäriskt likt Cocteau Twins, bär samma suggestiva mystik som man hittar på Dead Can Dance’s debutalbum och är insvept i ett kargt och kallt mörker man annars främst hittar i dark ambient-genren. Eteriska röster fladdrar förbi, synthar bygger upp hotfulla, vackra, elaka, undersköna ljudvärldar och låtarna är mer meditationer och stämningsstycken än rena ”låtar”. Men bra är det. Förbaskat bra. Gavs ut igår fredag på Moloton.

Betyg: 8/10

Bästa låt: Du kommer aldrig nära igen

Om ni gillar detta: Ovan nämnda album

 

RECENSION: Mirny Mine – The Other Part

MirnyMine_TheOtherPart

Svenska indieetiketten Novoton fortsätter att leverera kvalité. Det senaste exemplet är Mirny Mines debutalbum The Other Part, som släpps i morgon 16/11. Bakom den svårbegripliga pseudonymen döljer sig den gotländska fotokonstnären och musikern Anna Sundström. Som Mirny Mine gör hon drömpop som känns lika ödslig som romantisk. Mörkret är allomfattande, både i text och musik, men här finns också något inbjudande och varmt. Kombinationen minner inte sällan om Angelo Badalamentis musik till tv-serien Twin Peaks, som också jobbade med precis samma motsättningar och som tack vare desamma skapade musik som både skrämde, förförde och lockade till tårar – precis som Sundström i sina bästa stunder gör.

Precis som Badalamentis musik är fast förankrad i de mörka skogarna i USA:s Pacific Northwest-område kan man på samma sätt inte tänka sig en mer passande miljö för Sundströms musik än Gotlands vindpinade och karga stränder. De kalla syntharna, det ödsliga blåset som här och var dyker upp och luften, tomrummen i Sundströms atmosfäriska sound andas och smakar Östersjön på ett sätt man inte hört sedan skivbolagskollegorna och gotlänningarna Skriets två första album. Men ibland, som på singeln Dream, hör man i stället möjliga influenser från Anna Von Hausswolff. Där känns uttrycket inte heller lika eget och resultatet inte lika intressant.

MirnyMine2_Photo-AnnaSundstrom

Men i övrigt finns det gott om höjdpunkter: Blood Will Be Shed borde släppts som förstasingel för ingen annan låt på skivan sammanfattar Mirny Mines sound lika bra. Öppningsspåret Ice är en annan höjdpunkt – och den gör skäl för sitt namn. Här samsas blåset och de kalla syntharna jag nämnde tidigare med ominösa, dramatiska trummor och Sundströms vackra, nästan hemsökande röst. Kyligt är bara förnamnet. Men allra bäst är låten Bad (ingen Michael-cover – bara så ni vet!). En fantastiskt vacker ballad, som för tankarna till Skriets mästerliga Ben och hjärtan, likaväl som till fjolårets debutanthopp Blå Timmen (också gotlänningar, för övrigt). Här driver hon den med kyla och melankoli utblandade skönheten till absolut fulländning. Bad är en av årets finaste låtar.

Anna Sundström har skapat ett starkt förstlingsverk och jag kan inte annat än fantisera om hur bra det sannolikt hade låtit live, på klubb. Hoppas det blir verklighet.

Betyg: 7/10

Bästa låt: Bad

Om ni gillar detta: Skriet – Skriet

 

BÄST JUST NU: oktober 2018, del 2

Det är total och otvetydig höst, vilket avspeglas i dessa totalt och otvetydigt sorgesamma och höstliga sånger. Ljusterapi är för jönsar. Varsågoda.

 

Folke NikanorSkymningslåt

Annika Norlin möter Jan Johansson. Pianobaserade och vemodiga popmelodier från norr, med stänk av lika vemodig jazz. Det helt instrumentala albumet Bottenviken är utgivet på kvalitetslabeln Novoton, och det kom igår. Skymningslåt är dess i särklass bästa låt.

 

Azure Ray Palindrome

– Azure Ray är tillbaka. Äntligen. På Palindrome låter de precis som man önskar att de ska låta. Det är skört, sorgset och atmosfäriskt, och Maria Taylor sjunger med en röst som kan rädda liv och krossa hjärtan. Precis som hon alltid gör. EP:n Waves, Azure Rays första släpp sedan 2012, gavs ut igår på Taylors egna etikett Flower Moon Records.

 

Boygenius Boygenius (EP)

– Ett av fjolårets bästa album var Phoebe Bridgers debut Stranger in the Alps. Självutlämnande och rå indiefolk med nerverna på utsidan, och med en oklanderlig känsla för melodi och text. I år bildade hon Boygenius ihop med de likasinnade vännerna och musikerna Lucy Dacus och Julien Baker. Resultatet är en EP så stark att den förtjänar att nämnas bland årets bästa. Tycker man om de enskilda artisternas tidigare släpp, eller bara har en svag punkt för känsloladdad och intim indierock och -folk, blir man knappast besviken. Bäst är Bridgers kompositioner Me and My Dog och Ketchum, ID. På den sistnämnda sjunger de harmonier som borde få systrarna Söderberg att skita på sig. Bara en sån sak.

Betyg: 9/10

Bästa låt: Me and My Dog

Om ni gillar detta: Phoebe Bridgers – Stranger in the Alps

 

The FaintChameleon Nights

– Ett annat välkommet återseende. Omahas synthpunk-hjältar The Faint är tillbaka – och de låter mer inspirerade än på många år. Stilen känns igen. Det är suggestivt, mörkt, kantigt och dansant, precis som man är van vid när det kommer till The Faint. Men samtidigt är låten djupt förankrad i nutiden, när sångaren Todd Fink sjunger om förljugenhet, påklistrade och stundom aggressiva nät-personas och ett samhälle som kanske, trots allt, inte vill oss så väl. En fenomenalt bra låt och jag ser fram emot ett nytt album.

 

White Birches Tabula Rasa

– I vintras släppta svenska dark wave-bandet White Birches sitt andra album. Nu följer de upp med en EP, där de gör klart att den goda formen och den klädsamma dysterheten sitter i. Bäst på EP:n är den lågmält dramatiska Tabula Rasa. Även om de inte börjar om på helt ny kula visar Tabula Rasa att de på intet vis skyggar för utveckling eller nya sound.

 

Halloween på 482 MHz

Attachment-1

Halloween närmar sig med hasande steg. Och oavsett om man älskar det eller tycker att det är ett kommersiellt och amerikanskt sattyg är det (ännu) en utmärkt anledning att lyssna på bra musik. Här följer elva kolsvarta och obehagliga stycken pop- och rockmusik, som gör sig extra bra så här års och som garanterat får en på ett riktigt obehagligt humör.

 

The DoorsThe End

– Elva minuter psykotisk och surrealistisk feberdröm. Tar avstamp i ett avsked mellan två älskande, men mynnar ut i något betydligt mer förvridet och otäckt. Till exempel ormar, mördare, märkliga blå bussar och fadermord.

Höjden av otäckhet: Den kyliga och sakliga dialogen mellan fadern och sonen, omkring 7:20 in i låten:

Father? Yes, son. I want to kill you.

 

The CureFear of Ghosts

– Sällan har väl depression och neuroser låtit mer skräckinjagande än i denna fantastiska b-sida från 1989 (som i ärlighetens namn hade gjort sig bättre på Disintegration än a-sidan Lovesong).

Höjden av otäckhet: När Robert i slutet av låten visksjunger:

I am lost again
With everything gone
And more alone than I have ever been

I expect you to understand
To feel it too
But I know that even if you will
You cannot ever help me
Nor can I ever help you

 

Frank SinatraStormy Weather

– Jag har alltid hakat upp mig på den här låten, och särskilt inspelningen från albumet No One Cares, från 1959. Arrangemanget är så ödsligt, texten så resolut i sin svartsynthet och Frank sjunger med en fullständigt urlakad röst, helt utan manér och helt utan hopp om framtiden. Han spelade in otaliga så kallade ”saloon songs” (vilket det skrivits grundligt om här), men på Stormy Weather peakar den sortens svärta – så till den grad att det slår över i något hotfullt.

Höjden av otäckhet: Redan i introt hör vi att det här är något annat än en vanlig dyster kärleksballad. De mullrande, men ändå subtila trummorna. Cellon, som för tankarna till Ingmar Bergmans Såsom i en spegel. Och sedan kommer Frank in, med sin allra mest uppgivna röst. Hu.

 

Joy Division In a Lonely Place

– Sägs vara det allra sista de spelade in, mycket kort innan sångaren Ian Curtis tog livet av sig. Och det är deras mest hänsynslöst svarta och obehagligaste låt – vilket säger en hel del om ett band som Joy Division. Arrangemanget är sparsmakat: ett tungt, monotont trummönster. En sorgesam synthslinga. Peter Hooks bas. Sumners gitarr. Och så Ians röst och text. Med rösten hos någon som bestämt sitt eget öde sjunger han:

Hangman looks ‘round as he waits
Cord stretches tight then it breaks
Someday we will die in your dreams
How I wish we were here with you now

Att inspelningen är så brusig och opolerad som den är tillför oerhört mycket till den kusliga atmosfären. En nedkortad version av låten gavs ut på boxen Heart and Soul, 1997. Den fullständiga versionen finns endast på Youtube (se länk ovan).

Höjden av otäckhet: Den nyss citerade sistaversen.

 

Nick Cave & The Bad Seeds The Carny

– En cirkusdirektör har övergivit sitt sällskap. Regnet öser ner utan nåd. Ett gäng dvärgar begraver en utmärglad häst i en för grund grav. Överallt en rutten stank. Ruttet hö. Våt päls. Hästen flyter upp på grund av att det hårda regnet luckrat upp jorden. Kråkor cirkulerar oroligt i luften. Regnet öppnar upp jorden där direktörens vagn står övergiven – och slukar den. Allt till tonerna av förvriden, nattsvart goth-kabaré.

Nick Caves mest obehagliga låt är ett mästerverk utan dess like. Tod Brownings Freaks, tonsatt.

Höjden av otäckhet: Vers sex, när hästen Sorrows kadaver flyter upp ur marken.

 

Wire The Other Window

– En blyg och något avtrubbad resenär åker genom ett dunkelt och anonymt Europa. Han svettas. Är obekväm. Törs inte le åt sina medresenärer. Begriper inte vad de säger. Han tittar ut genom fönstret och ser en häst kämpa för sitt liv. Den har fastnat i taggtråd och håller på att strypas till döds. Resenären vänder bort blicken. Utsikten från det andra fönstret var trevligare. Wires suggestiva spoken-word-stycke från skivan 154 är en av deras bästa låtar – och tveklöst deras mest skrämmande.

Höjden av otäckhet: Ljudbilden. Och scenen där hästen stryps.

 

Swans Killing for Company

Michael Gira sjunger med empati om en av Storbritanniens värsta seriemördare, Dennis Nilsen, och ur dennes perspektiv. Nilsen var livrädd för att bli övergiven och mördade sina offer för att på så vis hindra dem från att lämna honom. Han mördade för sällskap.

Höjden av otäckhet: Sista raden i sista versen och sättet Gira levererar den.

 

Scott WalkerJesse

– Sägs handla om hur Elvis i stunder av nöd talade med sin dödfödda tvilling Jesse Garon Presley. Här i en förvriden, mardrömslik Scott Walker-tolkning, förstås. Oerhört obehaglig låt. Jesse, are you listening?

Höjden av otäckhet: När Scott 5:39 in i låten, i rollen som Elvis, lamenterar ”I’m the only one left alive.”

 

Nico Janitor of Lunacy

– Hinsidesrösten från Köln sjunger här en av sina märkligaste och obehagligaste sånger, ackompanjerad av ett orgelharmonium som låter som en hel orkester (från helvetet, visserligen).

Höjden av otäckhet: Hela tredje versen.

 

Billie Holiday Strange Fruit

– Ibland är verkligheten det mest skrämmande. Särskilt om man som svart amerikan levde i södern under Jim Crow-eran, där magnolians somriga doft blandades med brinnande kroppars omänskliga stank och lynchade svarta kroppar hängde från trädgrenarna. Kråkorna må ha fått sitt lystmäte, som Billie sjöng, men USA:s och mycket av mänsklighetens rykte raserades för all framtid.

Höjden av otäckhet: Att detta var verkligheten. Och att en version av den verkligheten fortfarande existerar.

 

Suicide Frankie Teardrop

– Listans kanske allra ruggigaste låt är Suicides socialrealistiska skräckklassiker Frankie Teardrop, från 1977. Till Martin Revs monotona synth- och trummaskinskomp sjunger Alan Vega om huvudpersonen Frankie som inte kan försörja sin familj. Han jobbar tio timmar om dagen i en fabrik, men får det inte att gå runt. Dessutom hotar en vräkning. Pressen blir för stor, det slår slint och Frankie bestämmer sig för att ha ihjäl sin familj. Han skjuter frugan, får ågren, skjuter sig själv.

Vega avslutar med att säga att vi skulle alla kunna hamna i Frankies sits. Varken samhället eller det mänskliga psyket garanterar någon evig lycka eller balans. We’re all Frankies, mässar Vega. We’re all lying in hell.

Höjden av otäckhet: Herregud, var ska man börja? Det är svårt att inte nämna Alan Vegas ångestdränkta, psykotiska avgrundsvrål som dyker upp här och var genom låten. Skrämmer slag på vilken hårdhudad tuffing som helst.

 

I Spotify-listan nedan har Joy Divisions In a Lonely Place ersatts med deras mardrömslika JG Ballard-möter Kafkas En svältkonstnär-mästerverk Atrocity Exhibition. Närapå lika obehaglig.

Asylums with doors open wide
Where people had paid to see inside
For entertainment they watch his body twist
Behind his eyes he says, ”I still exist”

 

En klassiker: THE CURE – PORNOGRAPHY

JPEG-bild-B33F17867C8F-1

Det är dags att med försiktiga steg försöka att introducera ett nytt inslag på 482 MHz. I likhet med bland andra Pitchfork, Hymn och (hopplösa och oläsliga) Gaffa ska jag med jämna mellanrum ägna en klassisk skiva en djupare analys. Vad som betraktas som klassiker är ganska godtyckligt, men någon slags vedertagen uppfattning om skivan i fråga som en klassiker ska helst finnas. Det kan, för att exemplifiera, vara fråga om en odiskutabel mainstream-klassiker (typ: Thriller) eller en indie-motsvariget (typ: Fevers and Mirrors). Eller något mittemellan. I dag, för att sparka igång, har jag valt The Cures mardrömsskildring Pornography, från 1982. Av många betraktat som bandets mästerverk, men av lika många andra är den fullständigt ogenomtränglig. Men om att det är en klassiker råder det ingen tvekan. Låt oss börja.

”People have often said, ‘Nothing you’ve done has had the same kind of intensity or passion.’ But I don’t think you can make too many albums like that, because you wouldn’t be alive.”Robert Smith i en intervju med Rolling Stone, 2004.

1982 var The Cure ett band i spillror. Drogmissbruk, supande, och ett till synes ändlöst turnerande hade gjort slarvsylta av Robert Smiths psyke. Bandet hade funnits sedan 1976, singeldebuterat 1978, men aldrig haft några riktiga hits. Sedan -79 hade de släppt en platta om året, och turnerat med samtliga. Efter turnén som följde albumet Faith, bandets tredje fullängdare, var de slutkörda. De hade färdats runt hela jorden, men i stället för att samla sig, hämta andan och kanske återknyta kontakten med nära och kära gick de in i RAK-studion i London för att spela in sitt fjärde album i början av 1982.

Rent kreativt var vägen mot Pornography inte särskilt ojämn. För varje skiva, sedan den taggiga och mycket lynniga postpunk-pop-debuten Three Imaginary Boys från 1979, via 1980 års minimalistiska och kyliga Seventeen Seconds och den grådisiga och tungt melankoliska Faith från 1981, hade de rört sig med stadiga, om än tunga, steg mot avgrunden och ett allt tätare mörker. Pornography var sista anhalten. Pornography kunde, närmast deterministiskt, bara bli avgrunden själv.

Smith, knäckt av den senaste tidens påfrestningar, hade bestämt att skivan skulle bli tyngre och mörkare än något de gjort tidigare. Inte minst skulle detta avspeglas i texterna. Han tillbringade en inspirerad helg i en väderkvarn(!) i Guildford i sydöstra England där han skrev ihop de mardrömslika texterna på ett stream-of-consciousness-sätt. Robert Smith sa 2003 att planen med Pornography var att göra en sista skiva, en riktig ”fuck-off-platta”, och sedan lägga ner bandet. Han hade också övervägt självmord, men såg som alternativ att göra en skiva som i stället gav uttryck för just de känslorna. Ur detta föddes alltså Pornography, som släpptes 4 maj 1982 på Fiction Records.

Där föregångaren Faith var melankolisk, vindpinad, grå och grubblande är Pornography mer utåtagerande. Den är aggressiv, men på ett sätt som har vare sig med punk eller postpunk eller ens vanlig ilska att göra. Ej heller med rock’n’roll. Pornographys aggressivitet är sammansatt av självförakt, nihilism och en verklighet som av olika anledningar har krackelerat. Till tunga trummor, tribal-rytmer, mullrande basljud, kyliga gitarrslingor och mörkt skimrande syntar gestaltas detta med en fruktansvärd intensitet. Det är en klaustrofobisk platta. Till skillnad från senare Cure-klassiker som Disintegration, som präglas av ett luftigt, vått och regnpiskat sound, är Pornography-soundet till stor del kruttorrt och stramt. Det ligger tätt, tätt, för att pricka in klaustrofobin och känslan av världen som rämnar. Pornography existerar i ett mycket litet, mycket mörkt och skitigt rum, där väggarna kryper närmare och närmare och syret minskar för varje andetag du tar.

Här är låtarna som utgör denna nattsvarta skiva:

1. One Hundred Years

– Programförklaringen, kan man säga. Nihilismen som dominerar både ljud- och textvärlden på den här skivan är sprungen ur öppningslåtens öppningsrad: ”It doesn’t matter if we all die”. Sedan staplas förvridna feberbilder på varandra: ett postindustriellt kontorsliv utan mening eller riktning, en ängslig kärleksrelation, militarism och självmord. Alltmedan elektroniska trummor hamrar och lika delar majestätiska och lika delar arga gitarrer ringer och river genom låten.

2. A Short Term Effect

– Mer feberbilder om död och obehagligheter. Till ljudet av psykedeliska gitarrer och röster. Knappast plattans bästa låt, men klart spännande.

3. The Hanging Garden

– Skivans enda singel. Tog sig märkligt nog in på Englandslistans topp 40 (om än bara för en vecka). En mullrande tribal-gothig historia om naturens mest primitiva uttryck. Hur mycket på den där listan lät som The Hanging Garden? Ettan var Irene Caras Fame och tvåan Come On Eileen.

4. Siamese Twins

– Monotont och malande om självdestruktivitet och smuts – och den monumentala skammen morgonen efteråt.

5. The Figurehead

– Efter fyra rätt hänsynslösa låtar börjar den kompakta mardrömsstämningen så smått luckras upp. Förstå mig rätt, The Figurehead är kolsvart. Vi snackar domedagstrummor, en djup djup bas och iskalla gitarrer – men soundet andas mer. Det är atmosfäriskt och luftigt på ett sätt som vi inte hört sedan någon gång kring Faith. Syntar hörs och det finns ett visst andrum i ljudlandskapet som vi inte hört tidigare på skivan.

6. A Strange Day

– Och det fortsätter och når ett slags kulmen på A Strange Day – skivans allra bästa låt och en av bandets bästa låtar överhuvudtaget. A Strange Day pekar bakåt mot stämningsstycken som The Funeral Party och inte minst framåt i tiden mot de mest atmosfäriska spåren på Kiss Me Kiss Me Kiss Me och hela Disintegration-skivan. Här samsas mörkret med atmosfär och inte minst melodi. För första gången på skivan tränger en stark melodi igenom. A Strange Day är en skimrande gråsvart ballad om jordens undergång och dess nyansrikedom är fullständigt oumbärlig för Pornography-plattan.

7. Cold

– Aldrig har väl en låt haft en mer passande titel? Isande syntar dominerar den här låten och den kyliga atmosfären som först anades på The Figurehead och sedan kulminerade på A Strange Day fortsätter på Cold. Att lyssna på Cold att befinna sig i en mörk och kall grotta. Ett fantastiskt stämningsstycke, som få band klarar av lika bra som The Cure.

8. Pornography

– Ljudkollage, snedtripps-psykedelia och en huvudstupa störtdykning tillbaka ner i avgrunden efter en stunds andhämtning. Titelspåret är skivans mest experimentella och på flera sätt mörkaste och mest obevekliga stund – men också dess mest hoppfulla, visar det sig mot slutet. Efter sex minuters ljudangrepp och förkrossande och märkliga textrader om att se på när någon drunknar i duschen, slakt och nihilistiska och faktiskt ganska uppgivna konstateranden som ”One more day like today and I’ll kill you!” är det som att det hela rinner över för Robert Smith. Som en kontrast mot övriga låten och inte minst även mot albumets öppningsrad, avslutar Smith skivan sedan med att förtvivlat skrika ”I must fight this sickness – find a cure!”.

Och på sätt och vis gjorde han väl också det. Efter skivan följde ännu en tumultarisk turné, som slutade med att bandet i praktiken splittrades. Basisten Simon Gallup slutade och Robert Smith visste väl inte riktigt hur han skulle fortsätta. Han gjorde det genom att göra en helomvändning. I november 1982 släpper The Cure, då endast bestående av Smith och keyboardisten och f.d. trummisen Lol Tolhurst, Let’s Go To Bed. 1983 släpps The Walk och The Lovecats. 1984 The Caterpillar. För att rädda bandet och sin egen mentala hälsa följer Robert Smith upp karriärens svartaste platta med några av de mest kristallklara poplåtarna han gjort. Systemet var rensat, för den här gången, och det rimligaste var att börja på ny kula. Efter detta följde en formtopp och nytändning som skulle komma att hålla i sig i decennier, och under åren som följde blev The Cure det där framgångsrika och inflytelserika bandet vi i dag känner och älskar.