Bäst just nu: april 2018

Nu när vädret gjort bort sig igen, vad passar då bättre än lite mörk och vemodig popmusik? Ingenting! Varsågoda!

Double EchoWater’s Edge

– Slutet av-mitten-spåret på det brittisk-amerikanska postpunk-bandets senaste album är oändligt vemodig, svepande och vacker goth. Tänk The Essence, Disintegration-Cure och Sad Lovers and Giants. Tänk regnvåta hedar under skiffergrå skyar.

 

Tallest Man on EarthSomewhere in the Mountains, Somewhere in New York

– Ängslan och rädsla för förlust, till tonerna av en tidlös folk-melodi, och så Kristian Mattssons alldeles unika röst på det. Som ett gryningsljus över Appalacherna.

 

No Suits in Miami Plain Sight

– Med nya No Suits in Miami-singeln Plain Sight är det plötsligt inte längre lika självklart att Hater är vassast i landet på sorgsen och genialt melodisk indiepop. Lundagänget No Suits…hotar definitivt sina grannar i Malmö. Och Plain Sight är en fantastisk poplåt, där varma och jangliga gitarrer, atmosfäriska syntar och Field Mice-sjuor sätts på piedestal och vårdas mer än ömt.

 

Wrekmeister HarmoniesThe Alone Rush

JR Robinson har döpt sitt musikprojekt efter den lysande Béla Tarr-filmen Werckmeister Harmonies, och musiken korrelerar med filmen. Det är mörkt, dissonant, suggestivt, men med en renande känsla som skär genom det svarta. Titelspåret från nya albumet är inget undantag. Men vi slipper de många orkestrala utbrotten som tyngt ner vissa av hans tidigare produktioner, vilket gör The Alone Rush till Robinsons starkaste alster hittills. Diggar man Nick Cave eller 90-tals-Swans/Angels of Light gör man bäst i att kolla upp detta.

 

Pink Turns Blue I Coldly Stare Out

Härom veckan skrev jag om The Essence (och nämnde dem som hastigast även i detta inlägg), och nu tar jag återigen tillfället i akt att lyfta fram ett annat bortglömt europeiskt goth/postpunk-band, nämligen tyska Pink Turns Blue.

I Coldly Stare Out är första låten från första skivan If Two Worlds Kiss, och i mångt och mycket är det klassisk, vindpinad dark wave: mullrande bas, tunga, distinkta trummor, Robert Smith-gitarrer och en synt som ligger som ett istäcke över produktionen. Som sagt, klassiskt. Men gjort med ack så mycket känsla för genren.

Pink Turns Blue existerade mellan 1985-1995, och återförenades 2003. Deras senaste platta kom 2016.

Annonser

The Essence – holländsk sorg upp till ytan igen

 

Anrika indie-etiketten Cherry Red gav nyligen ut en box med holländska The Essence. Boxen innehåller alla album, plus en herrans massa extramaterial och är väl värd att kolla in om man diggar sorgesam och drömsk postpunkig pop.

Bandet bildades i Rotterdam 1984, och signades till engelska labeln Midnight Music året därpå. De har ofta beskyllts för att vara Cure-kopior, främst pga sångaren Hans Dieners uppenbara (sökta?) röstlikheter med Robert Smith, och de blev aldrig annat än ett kultband i gothkretsar, men de förtjänar att lyftas fram och hyllas. De prickade kanske inte alltid rätt, men när de gjorde det skapade de oändligt sorgsen och drömsk postpunk, med tyngdpunkt på melodi och atmosfär. Som till exempel på andra albumet A Monument of Trust, från 1987 eller EP:n Like Christ från 1990. Där står Cure-mätarna på max, men det gör även känslan för att med gitarrer och syntar som främsta vapen skapa popmusik med rejäl emotionell och melodisk tyngd och träffsäkerhet. Lyssna bara på de ödsliga mästerverken In Tears och The Waves of Death eller magnifika The World Collapsed – och försök sedan att hålla det tryckande vemodet tillbaka.

I The Essence värld är kärleken – drömd såväl som verkligt upplevd – allestädes närvarande, men den har liten eller ingen chans att överleva. Skymningen hänger tungt över stad och land, natten rullar snabbt in. Döden och förgängligheten pressar sig fram överallt, och det enda man kan göra är sjunga om det och lätta sitt ständigt tunga hjärta. Hans Diener och hans vänner gjorde precis detta. Inte alltför många har hört på, men vi som har gjort det är berikade därav.

Recension: The Soft Moon – Criminal

a3260974313_16

Oakland-bördiga, och Berlin-baserade, Luis Vasquez släppte i början av månaden sitt fjärde album under aliaset The Soft Moon, via lysande etiketten Sacred Bones. På sina tre första album gick han från att göra ren cold wave-influerad postpunk till att gradvis bli mer och mer maskinell. På fjärde given Criminal tillåts båda sidorna florera. Men framförallt är Criminal en Pretty Hate Machine för 2010-talet.

Precis som på Nine Inch Nails klassiska debut från -89 finns här samma maskinella rytmer och samma aggressiva duellerande mellan gitarrer och elektronik. Och inte minst samma konfrontativa och rent självdestruktiva texter. How can you love someone like me?, undrar Vasquez på lysande The Pain. På Bukowski-refererande Born Into This drunknar han i sitt eget spott. På titelspåret uttrycker han en explicit dödslängtan.

Tematiskt är det kolsvart, skivan igenom. Onyanserat, tänker ni säkert nu – men icke! Precis som hos Nine Inch Nails finns här en sensualitet och sexighet i hur Vasquez levererar sina mörkerstycken. Han må sjunga från själens allra lägsta punkt, men han låter som om han bara vill dra hem dig till sitt Berlin-loft, tända några svarta stearinljus till tonerna av Closer eller möjligen Some Kind of Stranger. 

Men vad som verkligen understryker nyansrikedomen på skivan är den omistliga känslan för melodier och ibland rent av pop. Från sångmelodin i Give Something, via goth-klubb-vibbarna i It Kills och The Pain, till refrängen i Young hör vi samma crossover-appeal som gjorde Nine Inch Nails till ett av 90-talets största band.

Betyg: 8/10

Bästa låt: Give Something

Om ni gillar detta: Nine Inch Nails – Pretty Hate Machine

Tre singlar

Attachment-1-9

 

Tre färska singlar att uppmärksamma.

Svart KattNär allt är över

– Vemodig Stockholmspunk med popkänsla. När allt är över är deras senaste singel, släppt 28/8 på Malmö-baserade Rundgång. Klockar in på dryga minuten, men vilken minut sedan! Hopp, sorg, tacksamhet och melankoli – allt får plats. Men man önskar ju att nästa låt de släpper åtminstone är en minut längre.

 

The Hanged ManThe Crack

– The Hanged Man är Rebecka Rolfart (f.d. Those Dancing Days). The Crack är senaste singeln från det kommande albumet – det är också det starkaste vi hittills fått höra från henne. Det gothiga mörkret från de tidigare singlarna finns kvar, men blandas här ut med en vindpinad drömskhet. Hur bra som helst.

 

John MausThe Combine

– John Maus är tillbaka och allt är som vanligt. Syntpopen är suggestiv, barytonrösten sjunger obegripligheter, och det är klart bra, alltsammans. Jag ser fram emot fullängdaren (27/10 på Ribbon Music).

 

Bilden är min egen.

Bäst just nu: juli 2017, del 1

Attachment-1-5

 

Då var det dags igen för en ny samling låtar att lyssna lite extra på. Halva sommaren har gått, det trevande vädret behöver lite hetta. Det finns hjälp att få.

Erik de VahlHearts

– Precis den sortens romantiska och vemodiga melodi och stämning som utan ansträngning sliter hjärtat ur kroppen på en. Akustisk(!) drömpop när den är som bäst.

Radio Dept.You’re Not in Love

– Även om jag uppskattade delar av fjolårets comeback-platta Running Out of Love var det på det hela taget inte hur jag vill att Radio Dept. ska låta. Med detta nya ep-spår är det en helt annan femma. Den här låten har sound- och stämningsmässigt mer gemensamt med mästerverket Pet Grief (2006) än någon annan Radio Dept.-skiva. En helt igenom fantastisk låt.

Peter PerrettTake Me Home

– 65 år fyllda är The Only Ones-frontfiguren Peter Perrett tillbaka, efter en evighet av drogmissbruk och ett tufft liv i skymundan. Kompad av sina söner (kända från Babyshambles) levererar han här varm, okonstlad och melankolisk gitarrpop, med det distinkta melodisinnet fullständigt intakt. Otroligt.

Jessica93R.I.P. in Peace

– Fransmännen har alltid haft lätt för att skapa snygg och kylig coldwave och gothpop och -rock. Jessica93 är inget undantag. Nya singeln är en mullrande atmosfärisk dänga som bör bli en hit på varje dunkelt dansgolv framöver.

Zola JesusSoak

– Storslagen goth om livsval, arv och om att ta sitt eget öde i egna händer. I ett pressmeddelande berättade Zola Jesus att låten från början var skriven ur en seriemördares offers perspektiv, men att den allteftersom visade sig handla om henne själv. Utan tvekan listans mörkaste låt.

 

Bara nya låtar denna gång. Ingen är mer förvånad än jag.

Fotot är taget och redigerat av mig.

New Discoveries: The Arms of Someone New

taosn

The Arms of Someone New isn’t a new band in any literal sense of the word, but they’re (sort of) new to me. Apparently, according to Last.fm, I briefly listened to them back in the spring of 2010, but I have no real recollection of it, so to call it a rediscovery would be a stretch. A new discovery it is.

But who are they? TAoSN was a duo from Chicago, IL, consisting of members Mel Eberle and Steve Jones. They played a sort of ethereal mix between postpunk, cold wave and dream pop. Chilly synthesizers, drum machines, jagged guitars. Soft vocals. Lots of atmosphere.

They formed in 1983 and released their debut LP, Susan Sleepwalking, in 1985, on indie label Office Records. A follow-up, Promise, was released in 1988. I have yet to listen to the latter, but I have nothing but praise for the former. The reissue, available on Spotify, consists of the original album as well as an EP, Burying The Carnival, also released in 1985, and a 7-inch, Holy Dance, from 1984.

The music on Susan Sleepwalking is subtle, dreamy, melancholy without being gloomy, hard to grasp, but easy to get lost in. Despite sort of moving in the same sphere as the goth music of the era, TAoSN is more a walk along the sea shore at dusk rather than a midnight trip to the abandoned asylum or the church yard. It’s romance rather than nihilism or cynicism.

They never made it big. They probably didn’t make a living out of TAoSN. They have 111 listeners on Spotify. Despite its obvious beauty, this is not music for the masses. That says a lot more about the masses, though.

Listen to them on Spotify. Spread the word.

Photo retrieved from http://www.ssmt-reviews.com/artist/arms_of.html

New Discoveries: True Moon

14358874_576443589201967_6722911597421850349_n

As an avid and longterm post-punk fan it’s always a great pleasure to stumble upon a new discovery within that genre. And today it has happened again.

True Moon is fronted by Karolina Engdahl, whom we know from the Malmö based punk/alternative band Vånna Inget, and they have just released their first single. It’s called Voodoo and it’s great. It’s a classic post-punk tune; chilly, shrouded in black and grey, dragged in the urban mire, with guitars that bring to mind Barney Sumner (Joy Division) and Reg Smithies (The Chameleons), yet with a strong and melodic chorus that shows off their pop sensibilities. Quite impressive. And that riff! Mein Gott (Goth?)!

In a recent interview with the formidable Hymn, Karolina reveals that the song is a fight song for all her sisters, and with a chorus that goes ”I am a demon, I am a mother, I  am  a warrior (and is preceded by the short, simple, yet terribly effective line ”I am an angry woman/I am a stronger woman”) I can see why, and I applaud it. Much needed.

I look forward to hearing more from this brilliant band and to seeing them live. Meanwhile I’ll happily keep playing Voodoo. Listen to it on iTunes or Spotify

Picture retrieved from https://www.facebook.com/366898380156490/photos/a.468766216636372.1073741829.366898380156490/576443589201967/?type=3&theater