Bäst just nu: juli 2017, del 1

Attachment-1-5

 

Då var det dags igen för en ny samling låtar att lyssna lite extra på. Halva sommaren har gått, det trevande vädret behöver lite hetta. Det finns hjälp att få.

Erik de VahlHearts

– Precis den sortens romantiska och vemodiga melodi och stämning som utan ansträngning sliter hjärtat ur kroppen på en. Akustisk(!) drömpop när den är som bäst.

Radio Dept.You’re Not in Love

– Även om jag uppskattade delar av fjolårets comeback-platta Running Out of Love var det på det hela taget inte hur jag vill att Radio Dept. ska låta. Med detta nya ep-spår är det en helt annan femma. Den här låten har sound- och stämningsmässigt mer gemensamt med mästerverket Pet Grief (2006) än någon annan Radio Dept.-skiva. En helt igenom fantastisk låt.

Peter PerrettTake Me Home

– 65 år fyllda är The Only Ones-frontfiguren Peter Perrett tillbaka, efter en evighet av drogmissbruk och ett tufft liv i skymundan. Kompad av sina söner (kända från Babyshambles) levererar han här varm, okonstlad och melankolisk gitarrpop, med det distinkta melodisinnet fullständigt intakt. Otroligt.

Jessica93R.I.P. in Peace

– Fransmännen har alltid haft lätt för att skapa snygg och kylig coldwave och gothpop och -rock. Jessica93 är inget undantag. Nya singeln är en mullrande atmosfärisk dänga som bör bli en hit på varje dunkelt dansgolv framöver.

Zola JesusSoak

– Storslagen goth om livsval, arv och om att ta sitt eget öde i egna händer. I ett pressmeddelande berättade Zola Jesus att låten från början var skriven ur en seriemördares offers perspektiv, men att den allteftersom visade sig handla om henne själv. Utan tvekan listans mörkaste låt.

 

Bara nya låtar denna gång. Ingen är mer förvånad än jag.

Fotot är taget och redigerat av mig.

New Discoveries: The Arms of Someone New

taosn

The Arms of Someone New isn’t a new band in any literal sense of the word, but they’re (sort of) new to me. Apparently, according to Last.fm, I briefly listened to them back in the spring of 2010, but I have no real recollection of it, so to call it a rediscovery would be a stretch. A new discovery it is.

But who are they? TAoSN was a duo from Chicago, IL, consisting of members Mel Eberle and Steve Jones. They played a sort of ethereal mix between postpunk, cold wave and dream pop. Chilly synthesizers, drum machines, jagged guitars. Soft vocals. Lots of atmosphere.

They formed in 1983 and released their debut LP, Susan Sleepwalking, in 1985, on indie label Office Records. A follow-up, Promise, was released in 1988. I have yet to listen to the latter, but I have nothing but praise for the former. The reissue, available on Spotify, consists of the original album as well as an EP, Burying The Carnival, also released in 1985, and a 7-inch, Holy Dance, from 1984.

The music on Susan Sleepwalking is subtle, dreamy, melancholy without being gloomy, hard to grasp, but easy to get lost in. Despite sort of moving in the same sphere as the goth music of the era, TAoSN is more a walk along the sea shore at dusk rather than a midnight trip to the abandoned asylum or the church yard. It’s romance rather than nihilism or cynicism.

They never made it big. They probably didn’t make a living out of TAoSN. They have 111 listeners on Spotify. Despite its obvious beauty, this is not music for the masses. That says a lot more about the masses, though.

Listen to them on Spotify. Spread the word.

Photo retrieved from http://www.ssmt-reviews.com/artist/arms_of.html

New Discoveries: True Moon

14358874_576443589201967_6722911597421850349_n

As an avid and longterm post-punk fan it’s always a great pleasure to stumble upon a new discovery within that genre. And today it has happened again.

True Moon is fronted by Karolina Engdahl, whom we know from the Malmö based punk/alternative band Vånna Inget, and they have just released their first single. It’s called Voodoo and it’s great. It’s a classic post-punk tune; chilly, shrouded in black and grey, dragged in the urban mire, with guitars that bring to mind Barney Sumner (Joy Division) and Reg Smithies (The Chameleons), yet with a strong and melodic chorus that shows off their pop sensibilities. Quite impressive. And that riff! Mein Gott (Goth?)!

In a recent interview with the formidable Hymn, Karolina reveals that the song is a fight song for all her sisters, and with a chorus that goes “I am a demon, I am a mother, I  am  a warrior (and is preceded by the short, simple, yet terribly effective line “I am an angry woman/I am a stronger woman”) I can see why, and I applaud it. Much needed.

I look forward to hearing more from this brilliant band and to seeing them live. Meanwhile I’ll happily keep playing Voodoo. Listen to it on iTunes or Spotify

Picture retrieved from https://www.facebook.com/366898380156490/photos/a.468766216636372.1073741829.366898380156490/576443589201967/?type=3&theater