BÄST JUST NU: oktober 2018, del 2

Det är total och otvetydig höst, vilket avspeglas i dessa totalt och otvetydigt sorgesamma och höstliga sånger. Ljusterapi är för jönsar. Varsågoda.

 

Folke NikanorSkymningslåt

Annika Norlin möter Jan Johansson. Pianobaserade och vemodiga popmelodier från norr, med stänk av lika vemodig jazz. Det helt instrumentala albumet Bottenviken är utgivet på kvalitetslabeln Novoton, och det kom igår. Skymningslåt är dess i särklass bästa låt.

 

Azure Ray Palindrome

– Azure Ray är tillbaka. Äntligen. På Palindrome låter de precis som man önskar att de ska låta. Det är skört, sorgset och atmosfäriskt, och Maria Taylor sjunger med en röst som kan rädda liv och krossa hjärtan. Precis som hon alltid gör. EP:n Waves, Azure Rays första släpp sedan 2012, gavs ut igår på Taylors egna etikett Flower Moon Records.

 

Boygenius Boygenius (EP)

– Ett av fjolårets bästa album var Phoebe Bridgers debut Stranger in the Alps. Självutlämnande och rå indiefolk med nerverna på utsidan, och med en oklanderlig känsla för melodi och text. I år bildade hon Boygenius ihop med de likasinnade vännerna och musikerna Lucy Dacus och Julien Baker. Resultatet är en EP så stark att den förtjänar att nämnas bland årets bästa. Tycker man om de enskilda artisternas tidigare släpp, eller bara har en svag punkt för känsloladdad och intim indierock och -folk, blir man knappast besviken. Bäst är Bridgers kompositioner Me and My Dog och Ketchum, ID. På den sistnämnda sjunger de harmonier som borde få systrarna Söderberg att skita på sig. Bara en sån sak.

Betyg: 9/10

Bästa låt: Me and My Dog

Om ni gillar detta: Phoebe Bridgers – Stranger in the Alps

 

The FaintChameleon Nights

– Ett annat välkommet återseende. Omahas synthpunk-hjältar The Faint är tillbaka – och de låter mer inspirerade än på många år. Stilen känns igen. Det är suggestivt, mörkt, kantigt och dansant, precis som man är van vid när det kommer till The Faint. Men samtidigt är låten djupt förankrad i nutiden, när sångaren Todd Fink sjunger om förljugenhet, påklistrade och stundom aggressiva nät-personas och ett samhälle som kanske, trots allt, inte vill oss så väl. En fenomenalt bra låt och jag ser fram emot ett nytt album.

 

White Birches Tabula Rasa

– I vintras släppta svenska dark wave-bandet White Birches sitt andra album. Nu följer de upp med en EP, där de gör klart att den goda formen och den klädsamma dysterheten sitter i. Bäst på EP:n är den lågmält dramatiska Tabula Rasa. Även om de inte börjar om på helt ny kula visar Tabula Rasa att de på intet vis skyggar för utveckling eller nya sound.

 

Annonser

Halloween på 482 MHz

Attachment-1

Halloween närmar sig med hasande steg. Och oavsett om man älskar det eller tycker att det är ett kommersiellt och amerikanskt sattyg är det (ännu) en utmärkt anledning att lyssna på bra musik. Här följer elva kolsvarta och obehagliga stycken pop- och rockmusik, som gör sig extra bra så här års och som garanterat får en på ett riktigt obehagligt humör.

 

The DoorsThe End

– Elva minuter psykotisk och surrealistisk feberdröm. Tar avstamp i ett avsked mellan två älskande, men mynnar ut i något betydligt mer förvridet och otäckt. Till exempel ormar, mördare, märkliga blå bussar och fadermord.

Höjden av otäckhet: Den kyliga och sakliga dialogen mellan fadern och sonen, omkring 7:20 in i låten:

Father? Yes, son. I want to kill you.

 

The CureFear of Ghosts

– Sällan har väl depression och neuroser låtit mer skräckinjagande än i denna fantastiska b-sida från 1989 (som i ärlighetens namn hade gjort sig bättre på Disintegration än a-sidan Lovesong).

Höjden av otäckhet: När Robert i slutet av låten visksjunger:

I am lost again
With everything gone
And more alone than I have ever been

I expect you to understand
To feel it too
But I know that even if you will
You cannot ever help me
Nor can I ever help you

 

Frank SinatraStormy Weather

– Jag har alltid hakat upp mig på den här låten, och särskilt inspelningen från albumet No One Cares, från 1959. Arrangemanget är så ödsligt, texten så resolut i sin svartsynthet och Frank sjunger med en fullständigt urlakad röst, helt utan manér och helt utan hopp om framtiden. Han spelade in otaliga så kallade ”saloon songs” (vilket det skrivits grundligt om här), men på Stormy Weather peakar den sortens svärta – så till den grad att det slår över i något hotfullt.

Höjden av otäckhet: Redan i introt hör vi att det här är något annat än en vanlig dyster kärleksballad. De mullrande, men ändå subtila trummorna. Cellon, som för tankarna till Ingmar Bergmans Såsom i en spegel. Och sedan kommer Frank in, med sin allra mest uppgivna röst. Hu.

 

Joy Division In a Lonely Place

– Sägs vara det allra sista de spelade in, mycket kort innan sångaren Ian Curtis tog livet av sig. Och det är deras mest hänsynslöst svarta och obehagligaste låt – vilket säger en hel del om ett band som Joy Division. Arrangemanget är sparsmakat: ett tungt, monotont trummönster. En sorgesam synthslinga. Peter Hooks bas. Sumners gitarr. Och så Ians röst och text. Med rösten hos någon som bestämt sitt eget öde sjunger han:

Hangman looks ‘round as he waits
Cord stretches tight then it breaks
Someday we will die in your dreams
How I wish we were here with you now

Att inspelningen är så brusig och opolerad som den är tillför oerhört mycket till den kusliga atmosfären. En nedkortad version av låten gavs ut på boxen Heart and Soul, 1997. Den fullständiga versionen finns endast på Youtube (se länk ovan).

Höjden av otäckhet: Den nyss citerade sistaversen.

 

Nick Cave & The Bad Seeds The Carny

– En cirkusdirektör har övergivit sitt sällskap. Regnet öser ner utan nåd. Ett gäng dvärgar begraver en utmärglad häst i en för grund grav. Överallt en rutten stank. Ruttet hö. Våt päls. Hästen flyter upp på grund av att det hårda regnet luckrat upp jorden. Kråkor cirkulerar oroligt i luften. Regnet öppnar upp jorden där direktörens vagn står övergiven – och slukar den. Allt till tonerna av förvriden, nattsvart goth-kabaré.

Nick Caves mest obehagliga låt är ett mästerverk utan dess like. Tod Brownings Freaks, tonsatt.

Höjden av otäckhet: Vers sex, när hästen Sorrows kadaver flyter upp ur marken.

 

Wire The Other Window

– En blyg och något avtrubbad resenär åker genom ett dunkelt och anonymt Europa. Han svettas. Är obekväm. Törs inte le åt sina medresenärer. Begriper inte vad de säger. Han tittar ut genom fönstret och ser en häst kämpa för sitt liv. Den har fastnat i taggtråd och håller på att strypas till döds. Resenären vänder bort blicken. Utsikten från det andra fönstret var trevligare. Wires suggestiva spoken-word-stycke från skivan 154 är en av deras bästa låtar – och tveklöst deras mest skrämmande.

Höjden av otäckhet: Ljudbilden. Och scenen där hästen stryps.

 

Swans Killing for Company

Michael Gira sjunger med empati om en av Storbritanniens värsta seriemördare, Dennis Nilsen, och ur dennes perspektiv. Nilsen var livrädd för att bli övergiven och mördade sina offer för att på så vis hindra dem från att lämna honom. Han mördade för sällskap.

Höjden av otäckhet: Sista raden i sista versen och sättet Gira levererar den.

 

Scott WalkerJesse

– Sägs handla om hur Elvis i stunder av nöd talade med sin dödfödda tvilling Jesse Garon Presley. Här i en förvriden, mardrömslik Scott Walker-tolkning, förstås. Oerhört obehaglig låt. Jesse, are you listening?

Höjden av otäckhet: När Scott 5:39 in i låten, i rollen som Elvis, lamenterar ”I’m the only one left alive.”

 

Nico Janitor of Lunacy

– Hinsidesrösten från Köln sjunger här en av sina märkligaste och obehagligaste sånger, ackompanjerad av ett orgelharmonium som låter som en hel orkester (från helvetet, visserligen).

Höjden av otäckhet: Hela tredje versen.

 

Billie Holiday Strange Fruit

– Ibland är verkligheten det mest skrämmande. Särskilt om man som svart amerikan levde i södern under Jim Crow-eran, där magnolians somriga doft blandades med brinnande kroppars omänskliga stank och lynchade svarta kroppar hängde från trädgrenarna. Kråkorna må ha fått sitt lystmäte, som Billie sjöng, men USA:s och mycket av mänsklighetens rykte raserades för all framtid.

Höjden av otäckhet: Att detta var verkligheten. Och att en version av den verkligheten fortfarande existerar.

 

Suicide Frankie Teardrop

– Listans kanske allra ruggigaste låt är Suicides socialrealistiska skräckklassiker Frankie Teardrop, från 1977. Till Martin Revs monotona synth- och trummaskinskomp sjunger Alan Vega om huvudpersonen Frankie som inte kan försörja sin familj. Han jobbar tio timmar om dagen i en fabrik, men får det inte att gå runt. Dessutom hotar en vräkning. Pressen blir för stor, det slår slint och Frankie bestämmer sig för att ha ihjäl sin familj. Han skjuter frugan, får ågren, skjuter sig själv.

Vega avslutar med att säga att vi skulle alla kunna hamna i Frankies sits. Varken samhället eller det mänskliga psyket garanterar någon evig lycka eller balans. We’re all Frankies, mässar Vega. We’re all lying in hell.

Höjden av otäckhet: Herregud, var ska man börja? Det är svårt att inte nämna Alan Vegas ångestdränkta, psykotiska avgrundsvrål som dyker upp här och var genom låten. Skrämmer slag på vilken hårdhudad tuffing som helst.

 

I Spotify-listan nedan har Joy Divisions In a Lonely Place ersatts med deras mardrömslika JG Ballard-möter Kafkas En svältkonstnär-mästerverk Atrocity Exhibition. Närapå lika obehaglig.

Asylums with doors open wide
Where people had paid to see inside
For entertainment they watch his body twist
Behind his eyes he says, ”I still exist”

 

En klassiker: THE CURE – PORNOGRAPHY

JPEG-bild-B33F17867C8F-1

Det är dags att med försiktiga steg försöka att introducera ett nytt inslag på 482 MHz. I likhet med bland andra Pitchfork, Hymn och (hopplösa och oläsliga) Gaffa ska jag med jämna mellanrum ägna en klassisk skiva en djupare analys. Vad som betraktas som klassiker är ganska godtyckligt, men någon slags vedertagen uppfattning om skivan i fråga som en klassiker ska helst finnas. Det kan, för att exemplifiera, vara fråga om en odiskutabel mainstream-klassiker (typ: Thriller) eller en indie-motsvariget (typ: Fevers and Mirrors). Eller något mittemellan. I dag, för att sparka igång, har jag valt The Cures mardrömsskildring Pornography, från 1982. Av många betraktat som bandets mästerverk, men av lika många andra är den fullständigt ogenomtränglig. Men om att det är en klassiker råder det ingen tvekan. Låt oss börja.

”People have often said, ‘Nothing you’ve done has had the same kind of intensity or passion.’ But I don’t think you can make too many albums like that, because you wouldn’t be alive.”Robert Smith i en intervju med Rolling Stone, 2004.

1982 var The Cure ett band i spillror. Drogmissbruk, supande, och ett till synes ändlöst turnerande hade gjort slarvsylta av Robert Smiths psyke. Bandet hade funnits sedan 1976, singeldebuterat 1978, men aldrig haft några riktiga hits. Sedan -79 hade de släppt en platta om året, och turnerat med samtliga. Efter turnén som följde albumet Faith, bandets tredje fullängdare, var de slutkörda. De hade färdats runt hela jorden, men i stället för att samla sig, hämta andan och kanske återknyta kontakten med nära och kära gick de in i RAK-studion i London för att spela in sitt fjärde album i början av 1982.

Rent kreativt var vägen mot Pornography inte särskilt ojämn. För varje skiva, sedan den taggiga och mycket lynniga postpunk-pop-debuten Three Imaginary Boys från 1979, via 1980 års minimalistiska och kyliga Seventeen Seconds och den grådisiga och tungt melankoliska Faith från 1981, hade de rört sig med stadiga, om än tunga, steg mot avgrunden och ett allt tätare mörker. Pornography var sista anhalten. Pornography kunde, närmast deterministiskt, bara bli avgrunden själv.

Smith, knäckt av den senaste tidens påfrestningar, hade bestämt att skivan skulle bli tyngre och mörkare än något de gjort tidigare. Inte minst skulle detta avspeglas i texterna. Han tillbringade en inspirerad helg i en väderkvarn(!) i Guildford i sydöstra England där han skrev ihop de mardrömslika texterna på ett stream-of-consciousness-sätt. Robert Smith sa 2003 att planen med Pornography var att göra en sista skiva, en riktig ”fuck-off-platta”, och sedan lägga ner bandet. Han hade också övervägt självmord, men såg som alternativ att göra en skiva som i stället gav uttryck för just de känslorna. Ur detta föddes alltså Pornography, som släpptes 4 maj 1982 på Fiction Records.

Där föregångaren Faith var melankolisk, vindpinad, grå och grubblande är Pornography mer utåtagerande. Den är aggressiv, men på ett sätt som har vare sig med punk eller postpunk eller ens vanlig ilska att göra. Ej heller med rock’n’roll. Pornographys aggressivitet är sammansatt av självförakt, nihilism och en verklighet som av olika anledningar har krackelerat. Till tunga trummor, tribal-rytmer, mullrande basljud, kyliga gitarrslingor och mörkt skimrande syntar gestaltas detta med en fruktansvärd intensitet. Det är en klaustrofobisk platta. Till skillnad från senare Cure-klassiker som Disintegration, som präglas av ett luftigt, vått och regnpiskat sound, är Pornography-soundet till stor del kruttorrt och stramt. Det ligger tätt, tätt, för att pricka in klaustrofobin och känslan av världen som rämnar. Pornography existerar i ett mycket litet, mycket mörkt och skitigt rum, där väggarna kryper närmare och närmare och syret minskar för varje andetag du tar.

Här är låtarna som utgör denna nattsvarta skiva:

1. One Hundred Years

– Programförklaringen, kan man säga. Nihilismen som dominerar både ljud- och textvärlden på den här skivan är sprungen ur öppningslåtens öppningsrad: ”It doesn’t matter if we all die”. Sedan staplas förvridna feberbilder på varandra: ett postindustriellt kontorsliv utan mening eller riktning, en ängslig kärleksrelation, militarism och självmord. Alltmedan elektroniska trummor hamrar och lika delar majestätiska och lika delar arga gitarrer ringer och river genom låten.

2. A Short Term Effect

– Mer feberbilder om död och obehagligheter. Till ljudet av psykedeliska gitarrer och röster. Knappast plattans bästa låt, men klart spännande.

3. The Hanging Garden

– Skivans enda singel. Tog sig märkligt nog in på Englandslistans topp 40 (om än bara för en vecka). En mullrande tribal-gothig historia om naturens mest primitiva uttryck. Hur mycket på den där listan lät som The Hanging Garden? Ettan var Irene Caras Fame och tvåan Come On Eileen.

4. Siamese Twins

– Monotont och malande om självdestruktivitet och smuts – och den monumentala skammen morgonen efteråt.

5. The Figurehead

– Efter fyra rätt hänsynslösa låtar börjar den kompakta mardrömsstämningen så smått luckras upp. Förstå mig rätt, The Figurehead är kolsvart. Vi snackar domedagstrummor, en djup djup bas och iskalla gitarrer – men soundet andas mer. Det är atmosfäriskt och luftigt på ett sätt som vi inte hört sedan någon gång kring Faith. Syntar hörs och det finns ett visst andrum i ljudlandskapet som vi inte hört tidigare på skivan.

6. A Strange Day

– Och det fortsätter och når ett slags kulmen på A Strange Day – skivans allra bästa låt och en av bandets bästa låtar överhuvudtaget. A Strange Day pekar bakåt mot stämningsstycken som The Funeral Party och inte minst framåt i tiden mot de mest atmosfäriska spåren på Kiss Me Kiss Me Kiss Me och hela Disintegration-skivan. Här samsas mörkret med atmosfär och inte minst melodi. För första gången på skivan tränger en stark melodi igenom. A Strange Day är en skimrande gråsvart ballad om jordens undergång och dess nyansrikedom är fullständigt oumbärlig för Pornography-plattan.

7. Cold

– Aldrig har väl en låt haft en mer passande titel? Isande syntar dominerar den här låten och den kyliga atmosfären som först anades på The Figurehead och sedan kulminerade på A Strange Day fortsätter på Cold. Att lyssna på Cold att befinna sig i en mörk och kall grotta. Ett fantastiskt stämningsstycke, som få band klarar av lika bra som The Cure.

8. Pornography

– Ljudkollage, snedtripps-psykedelia och en huvudstupa störtdykning tillbaka ner i avgrunden efter en stunds andhämtning. Titelspåret är skivans mest experimentella och på flera sätt mörkaste och mest obevekliga stund – men också dess mest hoppfulla, visar det sig mot slutet. Efter sex minuters ljudangrepp och förkrossande och märkliga textrader om att se på när någon drunknar i duschen, slakt och nihilistiska och faktiskt ganska uppgivna konstateranden som ”One more day like today and I’ll kill you!” är det som att det hela rinner över för Robert Smith. Som en kontrast mot övriga låten och inte minst även mot albumets öppningsrad, avslutar Smith skivan sedan med att förtvivlat skrika ”I must fight this sickness – find a cure!”.

Och på sätt och vis gjorde han väl också det. Efter skivan följde ännu en tumultarisk turné, som slutade med att bandet i praktiken splittrades. Basisten Simon Gallup slutade och Robert Smith visste väl inte riktigt hur han skulle fortsätta. Han gjorde det genom att göra en helomvändning. I november 1982 släpper The Cure, då endast bestående av Smith och keyboardisten och f.d. trummisen Lol Tolhurst, Let’s Go To Bed. 1983 släpps The Walk och The Lovecats. 1984 The Caterpillar. För att rädda bandet och sin egen mentala hälsa följer Robert Smith upp karriärens svartaste platta med några av de mest kristallklara poplåtarna han gjort. Systemet var rensat, för den här gången, och det rimligaste var att börja på ny kula. Efter detta följde en formtopp och nytändning som skulle komma att hålla i sig i decennier, och under åren som följde blev The Cure det där framgångsrika och inflytelserika bandet vi i dag känner och älskar.

 

 

Bäst just nu: april 2018

Nu när vädret gjort bort sig igen, vad passar då bättre än lite mörk och vemodig popmusik? Ingenting! Varsågoda!

Double EchoWater’s Edge

– Slutet av-mitten-spåret på det brittisk-amerikanska postpunk-bandets senaste album är oändligt vemodig, svepande och vacker goth. Tänk The Essence, Disintegration-Cure och Sad Lovers and Giants. Tänk regnvåta hedar under skiffergrå skyar.

 

Tallest Man on EarthSomewhere in the Mountains, Somewhere in New York

– Ängslan och rädsla för förlust, till tonerna av en tidlös folk-melodi, och så Kristian Mattssons alldeles unika röst på det. Som ett gryningsljus över Appalacherna.

 

No Suits in Miami Plain Sight

– Med nya No Suits in Miami-singeln Plain Sight är det plötsligt inte längre lika självklart att Hater är vassast i landet på sorgsen och genialt melodisk indiepop. Lundagänget No Suits…hotar definitivt sina grannar i Malmö. Och Plain Sight är en fantastisk poplåt, där varma och jangliga gitarrer, atmosfäriska syntar och Field Mice-sjuor sätts på piedestal och vårdas mer än ömt.

 

Wrekmeister HarmoniesThe Alone Rush

JR Robinson har döpt sitt musikprojekt efter den lysande Béla Tarr-filmen Werckmeister Harmonies, och musiken korrelerar med filmen. Det är mörkt, dissonant, suggestivt, men med en renande känsla som skär genom det svarta. Titelspåret från nya albumet är inget undantag. Men vi slipper de många orkestrala utbrotten som tyngt ner vissa av hans tidigare produktioner, vilket gör The Alone Rush till Robinsons starkaste alster hittills. Diggar man Nick Cave eller 90-tals-Swans/Angels of Light gör man bäst i att kolla upp detta.

 

Pink Turns Blue I Coldly Stare Out

Härom veckan skrev jag om The Essence (och nämnde dem som hastigast även i detta inlägg), och nu tar jag återigen tillfället i akt att lyfta fram ett annat bortglömt europeiskt goth/postpunk-band, nämligen tyska Pink Turns Blue.

I Coldly Stare Out är första låten från första skivan If Two Worlds Kiss, och i mångt och mycket är det klassisk, vindpinad dark wave: mullrande bas, tunga, distinkta trummor, Robert Smith-gitarrer och en synt som ligger som ett istäcke över produktionen. Som sagt, klassiskt. Men gjort med ack så mycket känsla för genren.

Pink Turns Blue existerade mellan 1985-1995, och återförenades 2003. Deras senaste platta kom 2016.

The Essence – holländsk sorg upp till ytan igen

 

Anrika indie-etiketten Cherry Red gav nyligen ut en box med holländska The Essence. Boxen innehåller alla album, plus en herrans massa extramaterial och är väl värd att kolla in om man diggar sorgesam och drömsk postpunkig pop.

Bandet bildades i Rotterdam 1984, och signades till engelska labeln Midnight Music året därpå. De har ofta beskyllts för att vara Cure-kopior, främst pga sångaren Hans Dieners uppenbara (sökta?) röstlikheter med Robert Smith, och de blev aldrig annat än ett kultband i gothkretsar, men de förtjänar att lyftas fram och hyllas. De prickade kanske inte alltid rätt, men när de gjorde det skapade de oändligt sorgsen och drömsk postpunk, med tyngdpunkt på melodi och atmosfär. Som till exempel på andra albumet A Monument of Trust, från 1987 eller EP:n Like Christ från 1990. Där står Cure-mätarna på max, men det gör även känslan för att med gitarrer och syntar som främsta vapen skapa popmusik med rejäl emotionell och melodisk tyngd och träffsäkerhet. Lyssna bara på de ödsliga mästerverken In Tears och The Waves of Death eller magnifika The World Collapsed – och försök sedan att hålla det tryckande vemodet tillbaka.

I The Essence värld är kärleken – drömd såväl som verkligt upplevd – allestädes närvarande, men den har liten eller ingen chans att överleva. Skymningen hänger tungt över stad och land, natten rullar snabbt in. Döden och förgängligheten pressar sig fram överallt, och det enda man kan göra är sjunga om det och lätta sitt ständigt tunga hjärta. Hans Diener och hans vänner gjorde precis detta. Inte alltför många har hört på, men vi som har gjort det är berikade därav.

Recension: The Soft Moon – Criminal

a3260974313_16

Oakland-bördiga, och Berlin-baserade, Luis Vasquez släppte i början av månaden sitt fjärde album under aliaset The Soft Moon, via lysande etiketten Sacred Bones. På sina tre första album gick han från att göra ren cold wave-influerad postpunk till att gradvis bli mer och mer maskinell. På fjärde given Criminal tillåts båda sidorna florera. Men framförallt är Criminal en Pretty Hate Machine för 2010-talet.

Precis som på Nine Inch Nails klassiska debut från -89 finns här samma maskinella rytmer och samma aggressiva duellerande mellan gitarrer och elektronik. Och inte minst samma konfrontativa och rent självdestruktiva texter. How can you love someone like me?, undrar Vasquez på lysande The Pain. På Bukowski-refererande Born Into This drunknar han i sitt eget spott. På titelspåret uttrycker han en explicit dödslängtan.

Tematiskt är det kolsvart, skivan igenom. Onyanserat, tänker ni säkert nu – men icke! Precis som hos Nine Inch Nails finns här en sensualitet och sexighet i hur Vasquez levererar sina mörkerstycken. Han må sjunga från själens allra lägsta punkt, men han låter som om han bara vill dra hem dig till sitt Berlin-loft, tända några svarta stearinljus till tonerna av Closer eller möjligen Some Kind of Stranger. 

Men vad som verkligen understryker nyansrikedomen på skivan är den omistliga känslan för melodier och ibland rent av pop. Från sångmelodin i Give Something, via goth-klubb-vibbarna i It Kills och The Pain, till refrängen i Young hör vi samma crossover-appeal som gjorde Nine Inch Nails till ett av 90-talets största band.

Betyg: 8/10

Bästa låt: Give Something

Om ni gillar detta: Nine Inch Nails – Pretty Hate Machine

Tre singlar

Attachment-1-9

 

Tre färska singlar att uppmärksamma.

Svart KattNär allt är över

– Vemodig Stockholmspunk med popkänsla. När allt är över är deras senaste singel, släppt 28/8 på Malmö-baserade Rundgång. Klockar in på dryga minuten, men vilken minut sedan! Hopp, sorg, tacksamhet och melankoli – allt får plats. Men man önskar ju att nästa låt de släpper åtminstone är en minut längre.

 

The Hanged ManThe Crack

– The Hanged Man är Rebecka Rolfart (f.d. Those Dancing Days). The Crack är senaste singeln från det kommande albumet – det är också det starkaste vi hittills fått höra från henne. Det gothiga mörkret från de tidigare singlarna finns kvar, men blandas här ut med en vindpinad drömskhet. Hur bra som helst.

 

John MausThe Combine

– John Maus är tillbaka och allt är som vanligt. Syntpopen är suggestiv, barytonrösten sjunger obegripligheter, och det är klart bra, alltsammans. Jag ser fram emot fullängdaren (27/10 på Ribbon Music).

 

Bilden är min egen.