By the Time I Get to Phoenix: Glen Campbell, 1936-2017

glen-campbell-by-the-time-i-get-to-phoenix

 

Glen Campbell är död. Jag ska inte utge mig för att vara något stort fan som nu sitter här med blödande hjärta och ett två meter högt berg av näsdukar. Men Campbell gjorde världen uppmärksam på minst två av de vackraste styckena popmusik jag kan komma på (även om han inte skrev dem): Gentle on My Mind och By the Time I Get to Phoenix, och förtjänar därmed alla de hyllningsord som onekligen kommer att strös över honom och hans gärning de kommande dagarna och veckorna.

Den förstnämnda av de nyss nämnda låtarna upptäckte jag först med Elvis Presleys enastående tolkning från 1969, och den sistnämnda, skriven av Jimmy Webb, var för mig länge synonym med Frank Sinatra, som spelade in den (och även Gentle on My Mind) till sitt grymt underskattade folk-pop-album Cycles, 1968. Frank ska också ha kallat By the Time I Get to Phoenix för tidernas bästa “torch song” – en åsikt man måste respektera, för har det någonsin existerar en större auktoritet på ämnet än just Francis Albert? Och det var just den låten som omedelbart dök upp i skallen när jag igår kväll läste att Campbell gått bort, 81 år gammal.

De båda versionerna (Franks och Glens) är olika varandra. Franks version betonar stråkarna, och den akustiska gitarren är med mest som utsmyckning. I Glens fall är det tvärtom. Där är gitarren drivande, och de filmiska, men samtidigt nedtonade, stråkarna fyller ut utrymmet runtomkring med lika delar värme och vemod. Frank levererar den gripande texten sobert och med bara ett visst, men mycket väl avvägt, mått känslosamhet. Glen, däremot, sjunger hela tiden med en klump i halsen och med hjärtat utanpå skjortärmen, men går aldrig över gränsen och förvandlas till någon Orbison eller Johnnie Ray.

Texten berättar om en man som en gång för alla lämnar sin kvinna. Han har gjort otaliga försök förut, men aldrig lyckats. Denna gång lyckas han. Han kör genom sydvästra USA rakt österut, från LA till Phoenix, Albuquerque, och slutligen Oklahoma. För varje stad han kommer till går kvinnans dag sin gilla gång; När han når Phoenix stiger hon upp, hon läser avskedslappen han skrivit, men skrattar bara, och kan inte ta det hon läser på allvar (‘Cause I’ve left that girl many times before). Samtidigt som han når Albuquerque är hon på jobbet. Hon äter sin lunch, ringer hem men utan att få något svar. Hon kommer hem framåt eftermiddagen, och det blir kväll. Hon lägger sig, samtidigt som han rullar in i Oklahoma. Hon somnar, men vaknar på natten. Hon ropar på honom, men det är tyst. Hon är fortfarande ensam. Han har verkligen lämnat henne.

Som poptext, som lyrik, betraktat är detta helt igenom genialt, och så drabbande. Dels handlar den om uppbrott, förstås. Om att bryta sig loss från en dålig relation, om att sluta göra sig själv och personen man lever ihop med, olycklig. Dels handlar den om ett annat slags uppbrott; att äntligen våga ta sig loss från vad det nu är som hållit en kvar och sugit musten ur en så länge. Om att våga bejaka någonting större, någonting mer än det man normalt sett harvar runt i. En tredje aspekt är resandet. Rörelsen. Att inte stå still, att inte stagnera. Nya platser skänker nya perspektiv och nya tankar, och ibland måste man ge sig av mot detta. Och det är dessa tre aspekter som ju är popmusik – kärlek, uppror, rörelse, och By the Time I Get to Phoenix kapslar in allt detta på under tre minuter, och därför är det en stor låt.

Jag vill rikta ett tack till Jimmy Webb, som skrivit låten, och till Glen Campbell som öppnade våra ögon för den. Och jag hoppas att Campbell har det bra, var han nu än befinner sig.

Bild hämtad härifrån.

9/11 – The 15 Greatest Songs from New York: a Tribute

bxnnctuieaa3tce

Musically one of the greatest and most influential cities in the world, giving birth to punk, hiphop, jazz and numerous subgenres to all of these styles and more. And to mark the 15th anniversary of the fall of The Twin Towers, here is my rundown of the 15 greatest songs to come out of NYC.

15. Richard Hell and the Voidoids – Blank Generation 

– One of the originators of punk. This song is the blueprint.

14. Nas – One Mic

– The greatest living MC to come from NY.

13. Swans – Sex, God Sex

– Took punk, slowed it down considerably, made it ten tons heavier, painted it pitch black. The result? Horrifying and gorgeous.

12. Television – Torn Curtain

– Post-punk long before punk was even dead. True innovators.

11. Johnny Thunders – So Alone

– One of the coolest rock stars of all time. He oozed NYC.

10. New York Dolls – Subway Train

– Perhaps the most important band in terms of their influence on punk. This is existential angst set in a dimly lit and desolate subway car.

9. Patti Smith – Free Money

– One of the greatest rock poets to come out of NYC. Another one of the innovators.

8.  The Velvet Underground – The Black Angel’s Death Song

– The Godfathers. Thanks to the Velvets and Lou we have punk, goth, post-punk, industrial, indie pop… This song lives up to its title. It’s a masterpiece.

7. Interpol – C’mere

– For a while in the 00’s these guys carried the NYC torch and they did it perfectly. This one of their most touching songs.

6. The Notorious B.I.G. – Kick in the Door

– The King of New York. The Greatest MC of all time. The second musical idol of my life. On this track he sets the record straight as to who really is the King of New York.

5. Leonard Cohen – Famous Blue Raincoat

– Okey, he’s not from New York. Hell, he’s not even American. But this song IS New York, just as much as the Hudson or Bagels.

4. Suicide – Frankie Teardrop

– What I said about The Velvets could easily and just as rightly be said about Suicide. Their influence can not be over stated. Not ever.

3. Ramones – 7/11

– These guys saved rock n roll from the dreary likes of Led Zeppelin, Deep Purple, Genesis and whatnot. They ushered in a new era. This song is one of their least known, but it’s stunning all the same.

2. Bruce Springsteen – Jungleland

– Bruce is from the other side of the river, but this song is not. This song lives and breathes NYC street life.

1. Frank Sinatra – It’s a Lonesome Old Town

– Also from the other side of the river, but you don’t get more New York than this. This is wet streets, lonely walks lit up only by neon signs, steam rising from the sewer and a heart too heavy to bear. Essential. A masterpiece.