Bäst just nu: mars 2019 + hyllning till Jason Molina

 

 

För mycket stress. För lite musik. Här är ett försök att fokusera på det sistnämnda.

Shura BKLYNLDN

– Manchestertjejen Shura släppte ett av 2016 års snyggaste och intressantaste popalbum. Med influenser från 80tals-Madonna, Janet Jackson och drömpopband som Cocteau Twins satte hon ord och ton på hur det är att var ung med hjärtat på utsidan i slutet av 2010-talet. Nu har hon signat med lysande indie-etiketten Secretly Canadian och nya singeln kan mycket väl vara hennes bästa låt hittills. Influenserna från förra plattan är intakt, men soulen har krupit närmare hjärtat och kärnan. BKLYNLDN är en luftig och sensuell poplåt om närhet, frånvaro, längtan och drömmar. Outrot, de sista 50 sekunderna, är pur perfektion. Där byter låten riktning en aning och man tas med på en atmosfärisk resa med solen i ögonen tillbaka till 90-talets bästa r’n’b.

 

Stainwasher Joy For Me

– På Joy For Me, sin tredje singel, tar Stainwasher sitt sound till nya nivåer och låter drömpopen bli i det närmaste sakral. Joy For Me är Stainwashers hymn. Så vacker att fåglarna på himlen stannar till. EP:n What Did I See släpps 29/3 via Feverish Club och kommer finnas tillgänglig digitalt och på CD.

 

Wy Softie

– Några andra med Feverish-koppling är man- och hustruduon Wy från Malmö (Wy ges ut av Hybris, men Ebba och Michel som utgör duon driver tillsammans skivbolaget Feverish. Så. Utrett). Deras första skiva var som en välbehövlig svensk version av Daughter och The xx. Förra singeln hade avsevärt mer bett än så och nya singeln är som ett slags perfekt hopkok av båda sounden. Skörheten och melodierna finns där, men även attityden och den där smällen i magtrakten. Wy är ett band som vägrar stå still och som älskar att göra musik. Det är fantastiskt att få se på. Albumet, som också heter Softie, släpps 30/4.

 

Marissa Nadler & Stephen BrodskyFor the Sun

Marissa Nadler, gothfolkens främste fanbärare, och Stephen Brodsky, oljudsmakare från Cave In och Mutoid Man, har slagit sina påsar ihop. Albumet Droneflower släpps i april via Sacred Bone och första singeln lovar gott, precis som pressreleasen. Vi pratar perfekt blandning mellan mullrande gitarrmörker och eterisk drömfolk. Albumet har alla förutsättningar för att bli en av årets höjdpunkter.

 

Jason Molina (artist, låtskrivare, ljus i mörkret)

– I dag är det sex år sedan en av 482 MHz:s största favoriter gick bort. Jag återkommer ständigt till Molina. Oavsett om det handlar om Songs: Ohia, Magnolia Electric Co. eller de fantastiska skivorna han gjorde i eget namn. Jag dras till hans varma, ensliga röst. Till hans texter, som trots sitt mörker alltid är trösterika och hoppfulla. Till hans musik som lika ofta är kärv och gråmulen som den är melodisk och varm. Till hans i vemod genomdränkta blandning av country, folk, blues, rock ‘n’ roll och gospel. Dessvärre slog Jason Molina aldrig igenom på riktigt. I mars 2013, nio månader innan sin 40-årsdag, dog han ensam i sin lilla lägenhet i Indianapolis. Indie-enklaven av världens musikintresserade kände till och högaktade honom, men han tillhörde alltjämt periferin. Hans död var en vidrig orättvisa och en hopplös förlust.

When I die, put my bones in an empty street to remind me of how it used to be
Don’t write my name on a stone, bring a Coleman lantern and a radio
Cleveland game and two fishing poles and watch with me from the shore
Ghostly steel and iron ore ships coming home

– Songs: Ohia – Blue Factory Flame

Annonser

Bäst just nu: februari 2019

Ny månad, ny bäst just nu. Varsågoda.

 

Nivhek After Its Own Death/Walking in a Spiral Towards the House (album)

– Liz Harris, geniet bakom fantastiska Grouper, är tillbaka under namnet Nivhek. Här tar hon Groupers eteriska atmosfärer och blandar ut dem med tunga, elektroniska drones. Resultatet är trollbindande och ett fenomenalt bra album. Om fjolårets mästerliga Grouper-platta Grid of Points försatte en i trans djupt inne i de regntunga skogarna i Pacific Northwest-området hör Nivheks varmkalla sound hemma bland Murmansks karga vidder och de portugisiska Azorerna, där Harris tillbringade konstnärsresidens under skivans tillkomst. Soundet är lika kallt och ogästvänligt som det är drömskt och inbjudande.

Betyg: 9/10

Bästa låt: Allihop hänger samman

Om ni gillar detta: Grouper – Grid of Points

 

Jenny LewisHeads Gonna Roll

– Jenny fortsätter övertyga oss om att hon har något riktigt stort på gång. Nya singeln är ännu en drabbande poplåt om samspelet människor emellan och magknipet detta för med sig. Förra singeln var fantastisk, denna är minst lika bra. Det känns som kommande plattan On the Line kan bli hennes bästa.

 

Damien JuradoSouth

Senaste plattan är blott dryga halvåret gammalt och redan nu är Jurado på gång med nytt album. Den helt akustiska In the Shape of a Storm ges ut i april och South är första smakprovet därifrån. Vi som sett Jurados akustiska konserter och känt oss dragna till hans mer avskalade kompositioner är förstås uppspelta över kommande skiva, och får man tro den mycket fina South är albumet precis så bra som man förväntar sig.

 

Star HorseAlbatross

– Star Horse har debuterat med ett habilt shoegaze-album, med självklara men väl förvaltade influenser från klassiska album som Nowhere och Souvlaki. Överlägset bäst är sistaspåret – den monumentala och skimrande Albatross. Gitarrerna blixtrar till, rusar mot skyarna och exploderar i klassisk shoegaze-magi.

 

Alice BAllting går över

How Soon Is Now, The Cure anno 1985-87, vårrusighet, bottenlös melankoli. Allting ryms i Alice B:s nya singel, och bildar en strålande poplåt för vårvintern och alla kluvna känslor årstiden bjuder på.

Kortrecensioner

Livet går för fort. Det är så mycket jag måste hinna med. I ett försök att komma ikapp har jag här snabbrecenserat några av de bästa aktuella albumen och låtarna. Allihop förtjänar egna inlägg och djupare analyser, men detta får duga den här gången.

 

The DelinesThe Imperial (album)

– Årets hittills bästa platta, i det närmaste perfekt. Willy Vlautin frontade tidigare Richmond Fontaine, men tröttnade på uppmärksamheten. Nu är han hjärnan, låtskrivaren och gitarristen i The Delines, när han inte skriver sina fantastiska romaner, förstås. Och precis som romanerna befolkas Delines-texterna av trasiga män och kvinnor, som kämpar för sitt uppehälle, med spriten och mot ett samhälle som inte riktigt vill släppa in dem. Här till tonerna av ändlöst och andlöst vacker countrysoul.

Bäst: Where Are You Sonny? eller Roll Back My Life

Betyg: 9/10

Om ni gillar detta: Willy Vlautins böcker, Richmond Fontaine – We Used To Think the Freeway Sounded Like a River, Elvis Presley – From Elvis in Memphis

 

Hante. Fierce (album)

– Hélène de Thoury från Paris är kvinnan bakom det mystiska namnet Hante. Kvinnan bakom de kalla och ödsliga synthmattorna, som genom kryptobios återvänt från 80-talet – lika vitala nu som då. Och Fierce är hennes bästa platta, hittills. Till skillnad från många andra moderna cold- och darkwave-artister balanserar Hante. på rätt sida av dramatiken och de stora gesterna, och låter i stället melodierna och ljudbilderna ta plats.

Betyg: 8/10

Bäst: Waiting for a Hurricane

Om ni gillar detta: Minuit Machine – Violent Rains

 

Wy Pavements (singel)

– Fenomenal comeback från Malmö-duon Wy. Febrig, nervig och monoton popexplosion som hänsynslöst gör upp med ångest, depression och allsköns demoner. Ute nu via Hybris.

 

Sambassadeur Foot of Afrikka (singel)

– Tack vare Sambassadeurs efterlängtade och helt igenom lysande comebacksingel lever den melankoliska 00-tals-indien alltjämt. Ljudbilden är fortfarande varm och gitarrerna jangliga. Den oklanderliga, men vemodiga, popmelodin vittnat om ett hjärta som både brister och spritter, och långt bak i mixen ligger en synthslinga lika subtil som den är oumbärlig och atmosfärisk. Tillsammans vävs allt ihop till en utomordentlig poplåt. Albumet Survival ges ut i april på egna labeln European Records. Något att se fram emot.

Recension: BETTER OBLIVION COMMUNITY CENTER (CONOR OBERST & PHOEBE BRIDGERS) – S/T

boalbum

Emofolkens främste fanbärare, tillika den vansinnigt begåvade låtskrivaren och sångaren, Conor Oberst slår sina påsar ihop med lärjungen och arvtagerskan Phoebe Bridgers och resultatet är ungefär så bra som man hoppas och tror.

I början av 2000-talet var Oberst, då under namnet Bright Eyes, posterboy för nervig, (till synes) dagbokspersonlig och sårigt melankolisk indiefolk. Ett underbarn, sa man, med hjärtat på utsidan och ett oantastligt snille för både melodi och melankoli. Jag upptäckte honom 2003, som 17- eller 18-åring. Utan att ha hört en enda ton köpte jag genombrottsskivan Fevers and Mirrors efter att ha läst en kort puff i numera insomnade musiktidningen Groove. Ett köp jag aldrig ångrat. Jag har varit ett troget fan sedan dess.

Nu skriver vi 2019 och mycket vatten har runnit under broarna. Oberst har ända sedan genombrottet släppt en hyfsat strid ström av mer eller mindre utsökta skivor, och i stort sett samma saker som man sa om Conor för sisådär 15 år sedan kan i dag sägas om LA-bördiga singer-songwritern Phoebe Bridgers. Bridgers, ett uttalat Oberst-fan, har sedan sin lysande debutplatta Stranger in the Alps från 2017, gått från klarhet till klarhet. Arvet från trasiga folkhjältar som Elliott Smith och just Conor Oberst går igen i hennes sånger om identitet, död och förlust – oavsett om de ges ut i eget namn eller som en tredjedel av boygenius. Att det nu kommer ett samarbete med Oberst känns fullständigt naturligt. På flera sätt är de ju tvillingsjälar. De har visserligen samarbetat förr, ska tilläggas. På scen och på skiva. Men nu har de alltså blivit med både band och platta. Och skivan, oantastligt producerad av Conors trotjänare sedan gammalt, Andy Lemaster, låter ungefär så bra som man hoppats och trott.

Den som dock väntat på ett nytt She & Him får tänka om. Här finns inga romantiska duetter. Ingen mysig folkpop, inga Sonny & Cher-retrovibbar. Ibland turas de om om verserna, men i de flesta fall sjunger de samtidigt. Förr om åren exploderade Conors röst i ångestvrål. Numer knarrar den varmt, men ändå bitterljuvt, som en gungstol eller som en dörr in till en vrå i skymundan. Den gifter sig mer än väl med Bridgers sköra, sorgtyngda stämma. Ibland ligger hennes röst överst i mixen, ibland är det Conor som hörs tydligast, med Bridgers röst som mjukt, svalt gräs att vila på.

Musikaliskt rör de sig mellan försiktig folk, rena rocknummer, mellanting och så ett synthinslag som bryter av. Bägge artisterna har en bred repertoar sedan innan – inte minst Oberst som varit aktiv skivartist sedan han som 13-åring 1993 släppte sin första kassett på Lumberjack Records (som sedermera skulle komma att bli numera legendariska Saddle Creek). Oberst har gjort folk, pop, punk, post-hardcore, country och mixtrat med synthar och maskiner. Bridgers har släppt en fullängdare i eget namn och en ep med boygenius men övertygar oavsett om hon rockar loss med ett sjok elgitarrer eller viskar fram bräckliga sorgesånger på akustisk gitarr. Som Better Oblivion Community Center får de tillfälle att prova på det mesta, och de gör det med finess och känsla.

bo

Öppningsspåret Didn’t Know What I Was In For – ett sorgset, vackert och uppgivet nummer om hur förbannat svårt det är att vara människa i dag – hade låtit givet på Stranger in the Alps och hade också tillhört höjdpunkterna. Sleepwalkin’ är folkrock komponerad av lika delar Mystic Valley Band och lika delar Phoebe Bridgers och är möjligen den låt man kanske lättast glömmer bort. De återhämtar sig emellertid med tredjespåret, tillika rocknumret, Dylan Thomas, där verserna är klassisk Conor medan refrängen inte hade kunnat vara skriven av någon annan än Bridgers. Tillsammans sjunger de om hur det egna, privata lidandet (eller helvetet, som de själva uttrycket det) pareras med den yttre världen, och låten hör till skivans bättre hälft. Ännu starkare blir det redan i nästa låt. 2016 avled Conors bror, Matt Oberst (bland annat känd från Saddle Creek-bandet Sorry About Dresden), endast 42 år gammal. Jag kan förstås inte svära på att det är om honom som den monumentalt drabbande folkballaden Service Road handlar, och tänker inte säga att det är så, heller, men jag skulle bli förvånad om så ej var fallet – särskilt med tanke på omständigheterna kring Matts död. Hur det än ligger till är Service Road, som jag sa, oerhört drabbande – om missbruk, om hur hopp blir till förtvivlan, om hur empati mot ens vilja förvandlas till ilska och frustration, om förlusten, om sorgen, om de små sakerna man minns, om hur man måste handskas med känslorna som blir kvar när den man förlorat är…well, förlorad.

Stämningen lättas, åtminstone, musikaliskt/melodiskt upp med nästa låt –  synthnumret Exception to the Rule. Alla vi som älskat Conors tidigare utflykter i synthland (Neely O’Hara, I Will Be Grateful…, Breakfast in Bed, stora delar av Digital Ash och People’s Key), får här vårt lystmäte. Nämnda låt är kanske inte lika bra som ovanstående, men ekvationen Conor+synthar+Phoebe Bridgers är i sanning lika med framgång. Och än en gång ventileras vilken uppförsbacke man kämpar i –  tyngd av relationer, krav, vårt moderna samhälle. Det hjälper inte ens att fly. I wanted to avoid it, sjunger de och fortsätter:
Live out in the forest
Play out of that orbit
Go drifting out to sea
But fate just wouldn’t have it
It treats us like a magnet
Mends my broken habits
And makes a fool of me

En av skivans finaste stunder är Chesapeake. En på en och samma gång smärtsam och finstämd slowburner om musikens (direkta och indirekta) kraft, om minnena och om ensamheten man både kan finna och bota med hjälp av just musiken. I nästa låt, den 90-tals-doftande My City, rasar tankarna – kring förlorad kärlek och den desperata jakten på ny och en närmast existentialistisk ångest inför friheten – på en promenad genom stan, medan tillvaron krackelerar runtomkring. Det är en för all del habil rocklåt, men i slutändan drar den ganska oambitiösa musiken det kortare strået jämfört med texten. Jämnare skägg är det definitivt i den jättefina folkpopvalsen Forest Lawn, om en vänskap som runnit ut i sanden (eller grävts ner i jorden?).

Den låt som tydligast vuxit sedan jag började lyssna på albumet är troligtvis Big Black Heart. Här hör man drag från dels de allra tidigaste Bright Eyes-inspelningarna och dels Commander Venus, och i öppningsriffet (som också återkommer senare i låten) hörs även spår av The Cure.

Den låt som dock verkligen tar knäcken på mig är avslutaren, tillika Taylor Hollingsworth-covern, Dominos. Det må som sagt vara en cover, men ingen låt på skivan bär tydligare Conor Obersts förgyllda, helt igenom vemodsdränkta och melodiskt och ackordsföljdsmässigt urstarka signum som Dominos. Att låtskrivaren Taylor Hollingsworth spelar med Conor i Mystic Valley Band och samtidigt är en stor beundrare av densamme lär inte förvåna någon. Dominos, i sin sköra balans mellan sorg och hopp, självförakt och tro, indiefolk och fuzzig rock, pop och rena atmosfärer, är så mycket Conor Oberst man någonsin kan begära – och den är makalös.

Vi är många som väntar på ett nytt album från Conor – särskilt efter styrkebeviset från härom sistens, den otroliga singeln No One Is Going To Change/The Rockaways, och lika många suktar efter Bridgers uppföljare till Stranger in the Alps. I väntan på dessa album är Better Oblivion Community Center mer än tillräckligt.

Just nu filas det på en turné, och ett Sverigedatum är utlovat. Jag ser fram emot att se dem.

I mars släpps skivan fysiskt, på vinyl och cd, via Dead Oceans.

Betyg: 8/10

Bästa låt: Dominos

Om ni gillar detta: Conor Oberst – Ruminations, Phoebe Bridgers – Stranger in the Alps

Årets deppigaste dag – frossa i eländet med hjälp av dessa 11 låtar

depp

I dag är årets deppigaste dag. Får vi tro massmedia blir det alltså inte värre än i dag. Låt oss då helhjärtat gegga ner oss i den svarta gallan, och låt oss göra det till (moll)-tonerna av följande elva låtar, listade utan inbördes ordning. Oavsett vad man deppar över finns här något relatera till: hjärtesorg, existentiell ångest, armod, död, sorg, förlust, vemod och allt däremellan. Och i stället för de sedvanliga låtkommentarerna har jag i stället, helt godtyckligt, valt ut vad jag anser vara den deppigaste textraden från varje låt – så att ni verkligen kan frossa i eländet.

Spellista här och i slutet.

Mycket (miss)nöje!

 

1. The CureFaith

Rape me like a child
Christened in blood

 

2. Swans Failure

My back hurts me when I bend
Because I carry a load
And my brain hurts like a knife-hole
Because I’ve yet to be shown
How to pull myself out from
The sucking quicksand
of failure

 

3. Jason MolinaIt’s Easier Now

It’s easier now
That I just say I got better
It’s easier when I just admit
Death comes now
And the next minute

 

4. Joy DivisionTwenty Four Hours

Just for one moment, thought I’d found my way.
  Destiny unfolded, I watched it slip away.

 

5. Ossler Tysk höst

Det tog slut nu på våren
 till trastarnas sång

 

6. Elvis PresleyPieces of My Life

I’m lookin’ back on my life
To see if I can find the pieces
I know that some were stolen
And some just blew away
Well, I found the bad parts
Found all the sad parts
But I guess I threw the best part away

 

7. Bright EyesOn My Way To Work

I pass a graveyard on my way to work
Today I saw two dozen white roses
On a fresh new mound of dirt
And I wondered about the occupant
When the darkness finally swallowed him was he calm and content
Or was he sweating in a struggle to keep breathing
Ripping apart the sheets that dressed his bed
Crying out loud for someone to help him
And collapsing on his back all pale and dead

 

8. The SmithsI Know It’s Over

I know it’s over – still I cling
 I don’t know where else I can go

 

9. Nick Cave and the Bad SeedsA Box for Black Paul

When ya done ransackin’ his room
Grabbin’ any damn thing that shines
Throw the scraps down on the street
Like all his books and his notes
All his books and his notes and
All the junk that he wrote
The whole fuckin’ lot right up in smoke
Ain’t there nothing sacred anymore
Won’t someone build a box for Black Paul?

 

10. Einstürzende NeubautenSchwarz

Will dich nie mehr verraten
 Nie mehr nie Wieder

 

11. Townes Van ZandtWaitin’ ‘Round to Die

One time, friends, I had a ma
I even had a pa
He beat her with a belt once ‘cause she cried
She told him to take care of me
Headed down to Tennessee
It’s easier than just waitin’ around to die

ÅRETS 20 BÄSTA ALBUM

Album

 

Jag tänker inte hålla er på halster längre. Ta ett djupt andetag – 482 MHz ger er…

Årets 20 bästa album. Varsågoda.

 

20. Tapheophobia Ghostwood

– Introspektiva gitarrfigurer blandas med abstrakta ljudkollage och bildar en tjock, tjock dimma av atmosfärisk och drömsk dark ambient. Storslaget utan att ta minsta plats.

 

19. Den Sorte DødBundløse Søer

– Den Sorte Død lever kvar i och finslipar alltjämt sina analoga världar, men på Bundløse Søer är tempot nedskruvat, humöret något tyngt, atmosfären ännu mäktigare. Det är fortfarande mörkt 80-tal, fortfarande filmiskt, men numera är det de tysta timmarna precis efter (zombie)apokalypsen som tonsatts. Och utvecklingskurvan pekar rakt uppåt.

 

18. Colter WallSongs of the Plains

– Visst, man kan klia sig i huvudet och mumla oroligt om gimmicks och image, men när det är så här innerligt och genuint är det knappt lönt. 22-årige kanadensaren Colter Wall må låta som någon som var 70 år 1960, och han gör musik därefter, men det är så innerligt och genuint att man inte kan annat än falla för det. Men jag vidhåller att det nu, efter några plattor förankrade i urgammal västerntradition, vore mycket intressant att höra Colter sjunga om något mer allmängiltigt och personligt. Detta uttryck har han fulländat.

 

17. Det JordiskaDet Jordiska

– En debut som bara växer och växer och ett band jag verkligen ser fram emot att följa. Det Jordiska sätter utan omsvep ord på allsköns neuroser och sjuka tankar man kan tänkas ha, och de gör det till skitig och mullrig rock’n’roll som rör sig någonstans mellan postpunk, punk och Velvet Underground. Inget annat band i Sverige anno 2018 låter som Det Jordiska.

 

16. Leon BridgesGood Thing

– När Bridges går ifrån sina allra mest tummade Sam Cooke- och Otis Redding-vinyler blir han plötsligt en mycket intressantare artist. Den här gången tycks förebilderna heta Curtis Mayfield och Michael Jackson, men året är trots allt 2018 och Bridges är oerhört bekväm med det – retroryktet till trots. Han har aldrig låtit bättre.

 

15. Reutoff feat. Deutsch NepalEating the Dust

– Ryska dark ambient- och postindustri-giganterna i Reutoff slår sina påsar ihop med svenske mörkermannen Peter ”Deutsch Nepal” Andersson och tillsammans kokar de ihop en samling domedagsstycken som svänger, skrämmer och bygger makalösa stämningar. Helgjutet.

 

14. Mount ShrineWinter Restlessness

Brasilianske dark ambient-artisten Mount Shrine skapar vacker musik av djupa, varma drones och stämningsmättade field recordings. Skivan frammanar bilder av ödslighet, hällregn och dimma så tjock att man kan krama om den. Ännu ett fantastiskt album från svensk-amerikanska dark ambient-labeln Cryo Chamber.

 

13. Mark Lanegan & Duke GarwoodWith Animals

– Lanegans och Garwoods andra album har mer gemensamt med Lanegans sentida soloplattor än deras första, ganska sköra giv ihop. Lanegans sträva, monotona blues dominerar ljudbilden och det är en av de mest helgjutna album Lanegan släppt. Och ett av de mest drömska.

 

12. Leila Abdul RaufDiminuition

– Dark ambient varvas med jazz, maskinpålägg och subtilt blås möter ödsliga pianon, vackra ljudkulisser balanserar tomrum och tystnad och vice versa. Diminuition är ett av årets vackraste album. Musik för timmen mellan natt och gryning.

 

11. Sevendeaths FT4C EP

– Borde varit med på EP-listan, kanske vissa tycker. Men med sina 53 minuters speltid går det inte att motivera, oavsett vad plattan heter. Och FT4C känns som ett album. Det där albumet man spelar precis efter att bomben fallit och askflingorna yr i luften och allt är grått och stilla.

 

10. I’m KingfisherTransit

– Jag har skrivit månget inlägg om I’m Kingfisher i år, så jag ska fatta mig kort. Svensk americana mår förträffligt år 2018 och längst fram i ledet går Thomas ”I’m Kingfisher” Jonsson. Med nakna nerver och ett hjärta som svallar över av kärlek skriver han underskön musik som hemsöks av Molina, Oberst, Jurado. Musik som skulle kunna vara komponerad av någon hjärtekrossad kofösare på en ranch i Wyoming, men som ju egentligen har mer med Värmland att göra. Sakta men säkert börjar fler och fler tas i besittning av Thomas storhet, färre och färre kan värja sig. Och det är helt i sin ordning.

 

9. Marissa NadlerFor My Crimes

– På sitt åttonde album, I utrymmet mellan förälskelse och uppbrott/utplåning, målar den fantastiska sångerskan/låtskrivaren Marissa Nadler upp sina sotiga och disiga goth-folk-historier vackrare än någonsin tidigare. For My Crimes är hennes bästa platta.

 

8. Inade The Nine Colours of the Threshold

– Årets bästa dark ambient kommer inte oväntat i form av tyska genierna i Inade och deras comebackplatta The Nine Colours of the Threshold. Som vanligt och precis som man vill ha det från Inade är soundet massivt, iskallt och hänförande. Som vanligt körs tunga maskinljud ihop med sprakande elektronik och mässande gränsgångarröster. Det låter uråldrigt och framtida på en och samma gång. Dröm och parallell verklighet. Rituellt och industriellt. Arrangemang som vältrar sig över en och genom tid och rum. Det är kolsvart, men oupphörligen fascinerande och förbannat bra.

 

7. Slowgold Mörkare

– Vissa är sylvassa på att sätta samman ett riktigt album. Amanda Werne vet hur man gör. Mörkare är en synnerligen genomarbetad och enhetlig platta, med minutiöst fokus rakt igenom. Och den saknar helt och hållet minsta utfyllnad. Varje ljud, varje gitarrslinga, varje synth, varje stavelse (inte minst), finns där för att de måste finnas där. Allting hänger ihop och alla ljud och alla ord är beroende av varandra. Och vilka ljud, dessutom. Och vilka ord. Om förra skivan Drömmar var drömsk prärierock med ett någorlunda fast grepp om ljuset är Mörkare, well…mörkare. Den sömnlösa natten efteråt, där det klassiska Slowgold-soundet blandas ut med nattsuddar-toner á la 50-tals-Sinatra och Cure-atmosfärer. Fullständigt briljant.

 

6. John Prine The Tree of Forgiveness

– Han är 72 bast, John Prine. Han har levt, han har stirrat döden i vitögat mer än en gång, och det hörs. Rösten är väderbiten, kanske inte lika kraftfull som förr om åren, men när John Prine sjunger, då lyssnar man. År 2018 är John Prine den lilla människans främste företrädare. Han sjunger om vanliga människors vanliga vedermödor och han gör det med djup empati och mycket värme. The Tree of Forgiveness är Prines första skiva med nyskrivet material på 13 år och man hoppas ju att det kommer fler. Han har väl aldrig låtit bättre.

 

5. Anna Von HausswolffDead Magic

– Anna går från klarhet till och klarhet och levererade 2018 sitt bästa album hittills. Dead Magic är en hänsynslös och särdeles vacker samling hinsideshymner. En perfekt uppbyggd värld av djup skog och svarta orgelklanger, och där en trollbindande röst lockar en längre och längre in, tills man vare sig vill eller kan hitta ut.

 

4. Cursive Vitriola

– Av alla comebacker år 2018 (och det finns ju ett antal mäktiga att välja bland) gör mig nog Cursives allra gladast. Ett mycket kärt favoritband för mig, som efter en rad undermåliga skivor i höstas kom tillbaka med sitt bästa album på minst 15 år. Borta är de överjästa produktioner, obefintliga melodier och ansträngda teman som i olika grad tyngt ner de tre senaste albumen. Vitriola är i stället fokuserad, förtätad, helt utan dödkött och med en produktion som både är krispig och karg. Sångaren och låtskrivaren Tim Kasher låter mer inspirerad än på många år och hans låtar är kompromisslösa uppgörelser – med samtiden och med det egna jaget. Det är en svart (men ack så sann) bild av samhället som han målar upp på Vitriola. Samtidigt har väl förfallet aldrig låtit vackrare eller mäktigare än här.

 

3. Grouper Grid of Points

– En skiva jag inte kan få nog av. Fråga mig närhelst på dygnet om jag skulle vilja kliva in i Liz Harris regndisiga och djupt vemodiga Pacific Northwest-värld, gömma mig i de brusiga tomrummen mellan de ödsliga pianoanslagen, och svaret blir varje gång ett rungande ja. Grid of Points må bara vara 21 minuter lång, men det är 21 perfekta minuter.

 

2. The Good, the Bad & the QueenMerrie Land

– Brexit och det öppna Storbritanniens fall fick Damon Albarn att ge sig ut på en resa runt öriket som fostrat honom, samla ihop den magnifika ”supergruppen” The Good, the Bad & the Queen för första gången sedan 2007 och skriva vad som torde vara sitt bästa album i karriären. Merrie Land är ett fulländat album, fyllt av kvintessentiellt engelska sånger stöpta i dub, pop, folk, music hall och den sorg som infinner sig när man inte längre känner igen sitt eget hem och när de anständiga värderingar man trott på i hela sitt liv kastats ut med badvattnet.

 

1. Sällskapet Disparition

– Etta. För hur de får vår europeiska skymning att kännas lite mindre ensam, lite mindre hotfull. För Andrea Schroeder och hur hon lyckas axla den thåströmska manteln. För Thåströms knappt verkliga, men helt igenom magiska, gästspel på L’Autostrada. För Osslers förtvivlade, undersköna gitarrer på nyss nämnda L’Autostrada. För den berusande drömskildringen i Tiefenrausch. För de perfekt frammejslade stålverksklangerna i Wandler. För gitarrerna, för mullret, för Hellbergs livsfarliga högspänningselektronik. För de svartvita bilderna. För associationerna. För helheten. För Hellbergs och Osslers särställning i svenskt musikklimat, där ingen eller inget låter som dem utom just de själva. För inspirationen. Tack.

***

Och där var 2018 över. 2017 var ett legendariskt musikår, men 2018 bjöd upp till match. Nästa gång vi hörs skriver vi 2019, och vad som där väntar vet ingen.

Gott slut!

/N

 

Årets 20 bästa låtar

ÅRETS20 (kopia)

Albumlistan dröjer ännu några dagar, men håll tillgodo med en redogörelse över 2018 års 20 bästa låtar. Idel fullträffar. Här samsas drömpop med americana, postpunk med taggig indierock, veteraner med debutanter, ikoner med underdogs. Förlamande mörker möter gränslös romantik. Precis som det ska vara. Varsågoda.

PS! Spellista här och i slutet av inlägget.

 

20. Band AparteGravity’s Rainbow

– Jangly engelsk drömpop möter postpunkig goth på kaliforniska stränder – och resultatet är både monokromt och bländande.

 

19. Rottenheim Everything

– En akustisk gitarr tar plats i Rottenheims ljudbild, men diset och drömskheten skingras inte. Rottenheims formkurva fortsätter att peka uppåt, och det enda vi kan begära av dem nu är högre produktivitet. En låt om året är frustrerande lite.

 

18. Advance BaseDolores and Kimberly

– Owen Ashworth är fortfarande, 15 år efter genombrottet som Casiotone for the Painfully Alone, en mästare på melankoliska vardagsbetraktelser, där vanliga människor drabbas av vanliga saker och livet förändras. Dolores and Kimberly, höjdpunkten från årets platta Animal Companionship, är ett utmärkt exempel på detta.

 

17. The Mary OnettesWait Out a Ghost

– B-sidan till comebacksingeln Cola Falls är urstark, klassisk Mary Onettes-pop och bland det bästa de givit ut. Lika mycket 2018 som 1984. Somrig och skimrande, men med tungt hjärta.

 

16. Mirny MineBad

– Gotländsk ödslighet och kyla – och oändligt med skönhet – utgör debutanten Anna Sundströms absolut bästa låt. Alla vi som saknar Skriet får här vårt lystmäte.

 

15. Damien JuradoAllocate

– Årets kanske bästa soul kommer något oväntat från americana-maestron Damien Jurado. Men det är bara att tacka och ta emot.

 

14. Johnny MarrHi Hello

– Call the Comet, Marrs tredje soloplatta, är hans mest experimentella och sannolikt hans bästa. Men lik förbannat är det den Smiths-doftande Hi Hello som är dess höjdpunkt. Marr visar här alla efterapare vem som är kungen av indiegitarr.

 

13. Blå timmenIoánnina

– Den sofistikerade, drömska postpunken som utgjorde fjolårets singlar bereder här plats åt en massivare, stundtals nästan postrockig, ljudbild – och resultatet får en att tappa andan.

 

12. Boygenius Me and My Dog

– Phoebe Bridgers, en av fjolårets allra mest imponerande debutanter, går från klarhet till klarhet på ”supergruppen” Boygenius debutplatta. Me and My Dog, hennes komposition, är typiskt personlig och vemodig Bridgers-folk – här kryddad med vackra harmonier och tunga gitarrer, signerade bandkamraterna Julien Baker och Lucy Dacus.

 

11. Morrissey Never Again Will I Be a Twin

– Den bästa av de tre nyskrivna bonuslåtarna från nyutgåvan av Low in High School. Skriven ihop med bassisten Mando Lopez – och det hörs. Basen mullrar och gungar sexigt och suggestivt genom hela denna mörka och atmosfäriska historia om förlust, identitet, kärlekens omöjlighet och mänsklighetens meningslöshet. Klassisk Moz, som ni förstår.

 

10. I’m KingfisherCan’t Wait for the Future

– Skört, bitterljuvt och väldigt personligt från en av de finaste och mest innerliga låtskrivarna och artisterna vi har. På Can’t Wait for the Future, kniven mot strupen den bästa låten från finfina plattan Transit från i våras, lär han oss om livet och man lyssnar lyhört.

 

9. The AmazingPull

– The Amazing bygger en bro mellan The Cures Disintegration och Slowdives Souvlaki. Som en grådisig dag mitt emellan dröm och vaka, med lika delar vemod som hopp i hjärtat.

 

8. Cursive It’s Gonna Hurt

– Ett styrkebesked och en comeback utan dess like från Tim Kasher & co. Nya plattan är en av deras allra bästa och detta är dess höjdpunkt. En modernt förankrad återgång till det klassiska Cursive-soundet från tidigt 00-tal.

 

7. Azure RayPalindrome

– Ännu en stark comeback. Det är skört, sorgset och atmosfäriskt, och Maria Taylor sjunger med en röst som kan rädda liv och krossa hjärtan. Precis som hon alltid gör.

 

6. Stars One Day Left

– Från ojämna kanadensarna i Stars vet man aldrig vad man får, men One Day Left är en mästerlig, sorgsen, poplåt om kärlek som gått om intet och de sista skälvande timmarna innan allt är historia. Wow!

 

5. Sällskapet L’Autostrada

– Introts tribal-rytmer, Hellbergs kokande, brinnande högspänningselektronik, Osslers åskmolnsgitarrer. Schroeders mässande sång om att alltid vara på väg, aldrig stå still. Thåström, som likt en osalig ande fladdrar in och ut ur låten, och utan att säga särskilt mycket säger mer än vad många andra skulle förmå. Tempot. Intensiteten. L’Autostrada är en upplevelse. Ljudet, känslan av ett förlösande uppbrott. L’Autostrada är att dundra fram på Autobahn eller E 40. Bort, iväg, ifrån. 2018 var året då Sällskapet kom tillbaka – och de gjorde det med besked. L’Autostrada är ett exempel på detta.

 

4. Amigo the DevilCocaine and Abel

– Hänsynslös och rå självuppgörelse i americanaskrud, som träffar som en slägga oavsett hur många gånger du än lyssnar. Att den bygger på sorg snarare än ilska, och att denna sorg även genomsyrar låtens subtila men urstarka melodi, gör den bara än mer drabbande. Amigo slog i år in på en mer privat stig, som jag hoppas att han håller sig på framöver.

 

3. John Prine Summer’s End

– Förlust, saknad, längtan. Bekanta teman,  här i en lika bekant folktappning, men framfört av en man med så mycket pondus, levnadsärr och hjärta att det känns som man hör allt för första gången. 2018 är i sanning återkomsternas år, och John Prine är utan tvekan en stor del av det.

 

2. The Good, the Bad & the QueenRibbons

– I min översvallande lyriska recension av albumet Merrie Land skrev jag följande om Ribbons: ”En otröstligt sorgsen folkballad, med en melodi som vilken annan låtskrivare som helst skulle gå över lik för. Till ett skört komp (och den där melodin som man inte kan nämna för många gånger) vecklar ett mästerverk om brittiska traditioner, gemenskap, tillhörighet och förlust (av detsamma) ut sig. Och om någon någonsin tvivlat på om Damon Albarn är sin generations bäste sångare behöver denne någon endast lyssna på Ribbons. Själv tvivlar jag bara på om Damon någonsin sjungit bättre än vad han gör här.” Ribbons är ett mästerverk, precis som hela plattan, och därtill tre minuter koncentrerad engelskhet.

 

1. Conor OberstNo One Changes

– Om detta makalösa stycke musik och lyrik har jag redan skrivit spaltmeter: dels i fjol och tidigare i år när den ännu var en outgiven, gömd pärla på YouTube, och dels härom månaden när den (äntligen) gavs ut som singel. Jag ska inte återupprepa mig (igen), utan bara understryka att när Conor Oberst når sin fulla potential är det inte många som rår på honom. Vilket vi klart och tydligt ser här. No One Changes förtjänar att nämnas i samma andetag som tidigare Conor-mästerverk som Gold Mine Gutted, Going for the Gold och Amy in the White Coat.

Spellista: