BÄST JUST NU: september 2018

Genom det ohejdbara sorlet lyckas jag skönja följande:

Magnus UgglaEnda sättet att genomlida en konsert är att själv stå på scenen (bok)

– Magnus Uggla. Hitmakare, popoffer, tokig stolle. För mig en barndomshjälte som aldrig egentligen släppt taget om mitt medvetande, trots den strida ström av band och intryck som forsat fram sedan jag lyssnade på honom som mest. På senare år har han varit intressantare än på decennier. 2016 framförde han den mästerliga monologen Hallå, om sina unga år, och återuppfann sig själv i samma veva. Nu har han alltså släppt sin självbiografi. Utan vidare sållar den sig till den utomordentliga skara rockmemoarer som kommit de senaste åren (Autobiography, Dancing With Myself, Born to Run, Set the Boy Free).

Uggla är naken och öppenhjärtig, men utan att bli effektsökande eller beklämmande. Han är precis så rolig som man väntat sig, men lockar lika ofta till tårar som till skratt. Han skriver fängslande och boken är hart när omöjlig att lägga ifrån sig, men den saknar helt pretentioner eller utfyllnad. Magnus Uggla, som annars är oförtröttligt privat, låter oss här ta del av det inre mörker han burit på sedan barndomen. Han pratar uppriktigt, men varmt, om sina barn, om sina syskon, om den allt annat än okomplicerade relationen till föräldrarna (och då särskilt modern). Han väjer inte heller för att gå in på misslyckanden, såväl privata som yrkesmässiga. Dessutom bjuder han på ovärderliga skildringar av ett Stockholm som inte längre finns. Vi får följa med Uggla och pappa Claes på promenader ut till Djurgården tidigt 60-tal. Vi hänger på glamhaket Cat Ballou tio år senare.

Jag läste ut boken på mindre än tre dagar. Hade det inte varit för jobb och annat hade det gått snabbare ändå. Och nu är det tomt, men jag är glad ändå. Tacksam.

Släpps i morgon, måndag 17/9, på Norstedts.

 

Common Eider, King EiderA Wound of Body (album)

– Ett av årets bästa dark ambient-släpp kommer från dessa oljudsmakare från Alaska. Det är ett tätt mörker de bjuder på. Klaustrofobiskt. Fuktigt. A Wound of Body är en grotta vars ingång man sedan länge tappat bort. Syret börjar ta slut, och de där skuggestalterna man ser skymta förbi…är de på riktigt? För att måla upp detta hänsynslösa mörker använder de feta drones varvat med skimrande ambience. I en av höjdpunkterna, mittenspåret We Sing Over these Bones So That They May Rise Up and Run Away Into the Night, byggs soundet av ödsliga stråkar – och obehaget stegrar.

Skivan ges ut av Cyclic Law och Sentient Ruin och finns ute nu.

Betyg: 8/10

Bästa låt: Sinew Stretched Over Crumbling Bones

Om ni gillar detta: Inade – The Nine Colors of the Threshold

 

Kollaps Sibling Lovers (album)

– Brutal maskinrock från Melbourne. Släpptes för ganska exakt ett år sedan, men upptäcktes av undertecknad först härom veckan. Det är monotont, rått och kallt. Paralleller kan dras till tidiga Swans, men Kollaps förlitar sig mer på maskiner än vad Gira & co någonsin gjort. Andra stunder låter det som Godflesh anno Streetcleaner, eller experimentella Nine Inch Nails. Mörkret är allomslutande och det suger musten ur dig. Det är katarsis.

I höst turnerar de. Se schemat här.

Betyg: 7/10

Bästa låt: Heartworm

Om ni gillar detta: Swans – Holy Money

 

Roscoe Holcomb (artist)

– Kolaren från Appalacherna, som extraknäckte som folkmusiker. Holcomb behärskade banjo, gitarr, fiol och munspel, och hade en enslig falsett som sjöng om förlust och motgångar. Han spelade in för första gången 1958. Då var han 46 år gammal. Proffsmusiker blev han först på 60-talet, när gentrifieringen av folkmusiken var i full gång. 1981 dog han på ett sjukhem, 68 år gammal, efter att ha ådragit sig lungemfysem, förslitningsskador och astma från de många åren nere i kolgruvorna.

Rekommenderas till alla med minsta intresse för alldeles äkta och oförställd roots-musik.

 

Dylan CarlsonConquistador (album)

– Hade Pelle Ossler kommit från Texas och hämtat inspiration från västra USA:s stäpper, slätter och mylla i stället för centraleuropeisk asfalt och betong, då hade han låtit som Dylan Carlson. Carlson, till vardags gitarrist och frontfigur i drone-metal-bandet Earth, väver jordiga och sotiga gitarrmattor, som gnisslar och fräser, skrämmer och lockar. Han står stadigt i bluesen, men minst lika tydligt hörs drone-musiken han gör med Earth. Blandningen är fantastisk.

Skivan släpptes i våras på Sargent House.

Betyg: 8/10

Bästa låt: When the Horses Were Shorn of their Hooves

Om ni gillar detta: Ossler – Ett Brus, Steve Von Till – A Life Unto Itself

Annonser

Bäst just nu: skarven augusti/september 2018

Bäst just nu har än en gång legat lågt, men här kommer äntligen en ny giv med grym musik. Varsågoda.

 

Amigo the DevilCocaine and Abel

– Årets bomb! Kanske rent av årets bästa låt. Amigo har vuxit enormt och nya låten är många mil från den underhållande, men knappast superberörande, murder folk han annars hänger sig åt. Med piano, gitarr och sparsmakade stråkar levererar han här en hänsynslös och rå, men också melodiös, självuppgörelse, vars sort man annars förknippar med sådana som Conor Oberst. Självhatet som driver låten är uppbyggt av sorg snarare än ilska och det finns hela tiden ett hopp om bot och bättring. I was born impatient and I was born unkind, sjunger han i första versen, och fortsätter: but I refuse to believe that I have to be same person I was born when I die. Det är naket och utlämnande, oändligt vemodigt, men svagt i bakgrunden brinner ett outsläckligt ljus. Allas vårt inneboende egenvärde, som lätt kan vändas till tvivel om vi inte ser upp.

 

Stilla Havet – Verklighet och fantasi

– Tredje och sista delen av en kommande trespårs-ep med samma namn (släpps på fredag 7/9), där vi också hittar redan utgivna postpunk-höjdarna Fritt fall och Dansar i kedjor (bägge 482 MHz-hyllade). Nya låten når inte upp till nyss nämnda kanonlåtar, men känslan för malande komp, öststatselektronik och Simon Gallup-basljud visar ändå på fortsatt god form och jag är tämligen säker på att albumet, som ska släppas via Novoton i vinter, blir helgjutet.

Recensioner av de bägge andra Stilla Havet-låtarna hittar ni här och här.

 

Interpol Marauder (album)

– Interpol har inte gjort ett helgjutet album sedan 2004 års fina Antics. Efter det tappade de bollen, blev trötta och mäktade inte med mer än ett par tre fullträffar per album. Dessutom hoppade ursprungsmedlemmen och bassisten Carlos D av efter fjärde plattan 2010. Men nu verkar något ha hänt. Oklart vad, eftersom soundet är detsamma som det alltid varit – rockig postpunk-revival med popkänsla. De flesta låtar hade rent soundmässigt kunnat platsa på vilket Interpol-album som helst. Men det är inte svårare än att de helt plötsligt börjat skriva bra låtar igen. Och det låter som att de har roligt tillsammans, vilket verkligen inte varit fallet på de senaste jämntjocka och lätt glömda plattorna. Melodierna sitter, så gott som på varenda låt, och ljudbilden andas.

Öppnaren If You Really Love Nothing har ett intro och ett komp som hade platsat på Morrisseys  Your Arsenal. The Rover är mullrig och interpolsk poprock, precis som man vill ha den. Surveillances vemod påminner om den klassiska debuten Turn on the Bright Lights bättre stunder. Och avslutaren It Probably Matters, vars verser oblygt blandar Otis Redding med Bauhaus, låter inte som mycket annat Interpol givit ut. Och detta är bara en handfull guldkorn från ett album som måste betraktas som en av årets stora överraskningar.

Betyg: 8/10

Bästa låt: If You Really Love Nothing

Om ni gillar detta: Interpol – Antics

 

Advance BaseDolores and Kimberly

– Ända sedan åren som Casiotone for the Painfully Alone har Owen Ashworth varit en mästare på vardagsmelankoli. Karaktärerna i hans texter är vanliga människor som tillåts prata om vanliga vedermödor, som förlust, saknad och utanförskap. Men han kan också måla upp bitterljuva bilder av lycka – som i Dolores and Kimberly, hämtad från kommande plattan Animal Companionship. Till en melodi som skulle kunna vara plockad från Bruce Springsteens Tunnel of Love, sjunger han om en person som lämnat sin familj för att leva med någon denne träffat på nätet. Hon är kanske inte helt lätt att tycka om (när skilsmässan är klar och beskedet kommer om att hon inte längre får träffa barnen firas det med ”good champagne” och en svängom på vardagsrumsgolvet till Moon River), men samtidigt är kärleken som beskrivs så äkta och så mänsklig, och melodin så vacker, att det inte spelar någon roll. Dolores and Kimberly är en fantastisk låt.

 

Geneviéve PasquierLouche

– Geneviéve Pasquier, från industribandet Thorofon, är som soloartist känd för elektronisk och väldigt europeisk och experimentell pop. Men hon kan mer än så. Som i det här sprakande noir-numret. En elektro-ambient jazz-ballad, som för tankarna till både Bohren & Der Club of Gore och Sällskapets mästerverk Rött liguriskt vin. Makalös.

Outgivet och gömt: fyra osläppta låtar som måste höras

Ibland händer det att mästerliga låtar hamnar i byrålådan. Man kan prata om stora artisters bristande omdömen här (och ibland är det berättigat), men ofta finns det en rad olika anledningar till varför vissa låtar ges ut och andra inte. Nu råkar det vara så att några av 482 MHz-universumets mest omhuldade favoriter har färskt och outgivet material liggandes på YouTube. Låtar som de allra flesta kanske inte stöter på. I syfte att göra en kulturgärning vill jag med det här inlägget lyfta fram fyra stycken fantastiska och outgivna låtar av fyra stycken mäktiga artister. Till min hjälp har jag till en av låtarna fått exklusiv insideinformation… Varsågoda.

Ossler – Novembermoln

År: 2018

Exklusiv kommentar från Ossler:

”Novembermoln handlar ju om intill sinnesförvirring förälskelse. Hur man bultar på nåns hjärta för att bli insläppt, trots att det hjärtat med all säkerhet är tomt.”

I den här versionen samspelar Mikael Nilzéns frostiga Blade Runner-synt, Henrik Meierkords dova cello och Osslers försiktiga och djupt melankoliska gitarrplock så fint att man knappt törs andas. När än den släpps kommer den att konkurrera om det årets bästa låt. Det står tydligt.

 

The Cure – It Can Never Be the Same

År: 2016

– The Cure är inte främmande för att kassera och/eller glömma bort kanonlåtar. Det senaste exemplet är It Can Never Be the Same. Den visar upp bandet från deras allra bästa och sorgsnaste sida. Det grandiosa och atmosfäriska vemodet från Disintegration och Bloodflowers, som nästan helt saknats på bandets två senaste studioalbum, är här i full styrka. Robert Smith besjunger en förlust som omkullkastar hela tillvaron. Han resonerar med sig själv och försöker mildra omständigheterna (Don’t worry, I smile, I’ll miss you, but it’s not like you’re gone). Men ganska snart inser han det futila i detta: But we know, we always know I can sing, I can dance, I can laugh as if nothing ever changed, but without you, without you, it can never be the same. Han fortsätter: However long I wait there won’t be another one, it will always be too late, there won’t be another one, we won’t do it all again. Det är brutalt, men vi kommer alla att hamna där. Vi kommer alla att förlora någon som vi inte borde förlora. Någon som vi inte riktigt kan leva utan. Alla vet ju att det bara är en fråga om tid.

Conor Oberst – No One’s Gonna Change

År: 2017

– Conor Oberst och ett piano, på förtvivlans rand, och en ångestdriven redogörelse för självförakt, misantropi, saknad, desillusion och frustration vecklar ut sig. Men byggt på ett fundament av sorg – inte ilska – och en gränslöst vacker och skör melodi. Detta är en comeback till Conors tidiga och oförställda Bright Eyes-uttryck, men med den äldre Conors djup, nyans och world-weariness. Jag kan utan problem hävda att detta är en av hans fem bästa låtar. Att den är outgiven är snudd på perverst.

Morrissey – Blue Dreamers Eyes

År: 2018

– I skenet av dessa blytunga skildringar av förlust, självförakt och saknad ter sig Morrisseys retrodoftande och svepande poplåt, om att mitt i livets svinstia bibehålla drömmarens romantiska blick, som ganska lättviktig. Men det är fel. Blue Dreamers Eyes är en stark return-to-form för en artist som de senaste åren haltat på alla möjliga vis och som följaktligen hamnat både i skamvrån och ute i kylan. Hög tid för upprättelse och för att ta sig i kragen.

 

Det var allt. Stort tack till Pelle.

På återhörande.

1:a MAJ

DA3DCF5E-A5A3-4EFA-A73E-AC97B24CA926

 

Dags att bekänna färg. Här är tio låtar med hjärtat på rätta stället, som pissar på rasism och strukturella klyftor och hyllar enighet och solidaritet. De listas utan inbördes ordning.

 

Marvin GayeWhat’s Happening, Brother?

– 1971 släppte Marvin Gaye ett av alla tiders bästa album, den politiskt laddade What’s Going On. Denna låt må vid första anblick handla om en Vietnam-veterans desillusionerade hemkomst, men tar samtidigt upp tidlösa ämnen som sammanhållning, solidaritet och socialt utanförskap.

 

Gang of FourGuns Before Butter

– Åt helvete med nationalism, åt helvete med att arbeta för ett samhälle man inte tror på. Gang of Four var postpunkens mest kompromisslösa gäng. Sylvassa taggtrådsgitarrer, funkiga rytmer och texter som slår dig på käften och får dig att tänka till.

 

Public Enemy Fight the Power

– PE:s största anthem är en vänsterkrok så hård att den sänker rasismen, de sociala klyftorna och alla de rådande krafterna som understödjer dessa farsoter – samtidigt som den får dig att dansa på köpet.

 

Imperiet/ThåströmAlltid rött, alltid rätt

– Ett självklart val denna dag, men ack så hårt träffande. Bäst är Thåströms blitzkrigs-version från turnéerna 1999 och 2002.

 

Gil Scott-HeronThe Liberation Song (Red, Black and Green)

– Svart frigörelse är rasismens utplåning, vilket i sin tur betyder slutet på några av de värsta strukturella orättvisorna som plågat vårt samhälle i hundratals år. Minoriteters och lägre klassers uppror mot förtryckande makter är att skjuta in medicin i demokratins sjuka kropp. Detta visste Gil och gjorde en svängig låt av det.

 

The ClashI’m So Bored with the USA

– Kommentar överflödig? USA anno 1977 var kanske inte så himla kul, men 2018? Fuhgeddaboutit. Joe Strummer har aldrig varit mer saknad.

 

Bruce SpringsteenThe Ghost of Tom Joad

– Bruce kanaliserar Steinbeck och besjunger kapitalismens värsta baksidor i denna folkballad från vad som måste betraktas som ett av hans allra bästa album.

 

Michael JacksonThey Don’t Care About Us

– MJ gör upp med all möjlig samhällelig orättvisa och tyranni, och har aldrig tidigare låtit så förbannad. HIStory-skivan från 1995 är full av liknande nummer, men inget är bättre än detta. 2014-2015 fick låten ett uppsving då den användes av Black Lives Matter-rörelsen. Den kunde inte använts i ett bättre forum. En stolt Michael log sannolikt från sin himmel.

 

John LennonWorking Class Hero

– Arbetarklassens omöjliga predikament. Hur man än gör blir det fel. Den strukturella kvävningsdöden.

 

The ImpressionsKeep on Pushing

– Svårt att välja bara en låt av Curtis Mayfield, men jag stannade vid denna. En av medborgarrättsrörelsens viktigaste låtar under 60-talets mitt, och dess budskap om att härda ut och kämpa emot funkar ypperligt även 50 år senare. Och kommer sannolikt låta lika fräsch om ytterligare 50 år.

***

Spotify-lista med alla låtar hittar ni här.

Liverecension: I’M KINGFISHER, Mejeriet, Lund, 27/4 2018

JPEG-bild-13C21B7E11B2-1

Igår såg jag Thomas ”I’m Kingfisher” Jonsson öppna för kanadensiska indie-folk-pärlan The Weather Station på Mejeriet i Lund. Och jag råder alla med minsta intresse för americana/folk i allmänhet och intensiv, innerlig musik i synnerhet att gå och se någon av Jonssons resterande spelningar, på turnén som kretsar kring senaste albumet Transit.

På skiva är Kingfisher inte sällan lågmäld, nästan timid. Live, och trots att han är ensam på scen med blott en sliten akustisk gitarr och en effektpedal, är det en helt annan utstrålning. Med en febrighet och med ”Oberstska” nerver vrider han furiöst ur sina folksånger ur själ och hjärta och trollbinder sin publik.  Och då har jag inte ens nämnt hans virtuositet med gitarren. Thomas Jonsson är tvivelsutan svenskt gitarrspels svar på Chuck Johnson – den amerikanske folk-gitarristen och experimentalisten, vars finger-picking man tror ej kunna hava någon like. Men efter att ha bevittnat Thomas Jonsson gå lös på sin stålsträngade gitarr tvingas man inse att så ej är fallet. Utan att anstränga sig vrider, rycker, slår Jonsson fram omöjligt intrikata gitarrfigurer i låtar som Silent Spring och Sarajevo, och psykedelian i Sinking Ship blir om möjligt snårigare och tyngre med bara Jonsson och hans gitarr. Men det där vemodet som är hans kanske allra främsta medel finns där också. I den alltid lika lena, ensliga rösten, och i mästerliga låtar som What Good Would Loving Do Me Now? och den hittills obetitlade(?) låten som avslutade setet. En låt som för övrigt, potentiellt, skulle kunna vara bland det allra bästa han gjort, med en melodi som skulle kunna vara skriven när som helst de senaste 60 åren. Man kan höra Elvis sjunga den, i American Sound-studion 1969, eller Glen Campbell några år tidigare, eller Springsteen kring Tunnel of Love 1987. Under en konsert med flera höjdpunkter var detta peaken. Jag hoppas på en snar release.

Och jag hoppas att fler får upp ögon och öron för Jonsson. I sommar spelar han på en rad platser (och fler tillkommer). Gå och se honom.

Följande är saxat från www.imkingfisher.com:

10 JUN – EKSJÖ (S)

    1. @ Emmas lada

28 JUN – MALMÖ (S)

    1. @ TBA

06 JUL – KARLSTAD (S)

    1. @ Kvarteret Eken

26 JUL – HULTSFRED (S)

    1. @ Hotell Hulingen 3-nighter with Ella Blixt

27 JUL – HULTSFRED (S)

    1. @ Hotell Hulingen 3-nighter with Ella Blixt

28 JUL – HULTSFRED (S)

    1. @ Hotell Hulingen 3-nighter with Ella Blixt

07 AUG – HELSINKI (SF)

    1. @ Elmun Baari

11 AUG – NOTTINGHAM (UK)

    1. Melodica Nottingham (Rough Trade)

12 AUG – NOTTINGHAM (UK)

    1. Melodica Nottingham (Jam Cafe)

29 SEP – LUND (S)

    1. @ Stjärnteatern (+ Louise Hoffsten)

13 OCT – UMEÅ (S)

    1. @ Droskan (w Damien Jurado)

14 OCT – ÖSTERSUND (S)

    1. @ Studioscenen, Storsjöteatern (w Damien Jurado)

16 OCT – MALMÖ (S)

    @ Folk å Rock (w Damien Jurado)

 

Bäst just nu: april 2018

Nu när vädret gjort bort sig igen, vad passar då bättre än lite mörk och vemodig popmusik? Ingenting! Varsågoda!

Double EchoWater’s Edge

– Slutet av-mitten-spåret på det brittisk-amerikanska postpunk-bandets senaste album är oändligt vemodig, svepande och vacker goth. Tänk The Essence, Disintegration-Cure och Sad Lovers and Giants. Tänk regnvåta hedar under skiffergrå skyar.

 

Tallest Man on EarthSomewhere in the Mountains, Somewhere in New York

– Ängslan och rädsla för förlust, till tonerna av en tidlös folk-melodi, och så Kristian Mattssons alldeles unika röst på det. Som ett gryningsljus över Appalacherna.

 

No Suits in Miami Plain Sight

– Med nya No Suits in Miami-singeln Plain Sight är det plötsligt inte längre lika självklart att Hater är vassast i landet på sorgsen och genialt melodisk indiepop. Lundagänget No Suits…hotar definitivt sina grannar i Malmö. Och Plain Sight är en fantastisk poplåt, där varma och jangliga gitarrer, atmosfäriska syntar och Field Mice-sjuor sätts på piedestal och vårdas mer än ömt.

 

Wrekmeister HarmoniesThe Alone Rush

JR Robinson har döpt sitt musikprojekt efter den lysande Béla Tarr-filmen Werckmeister Harmonies, och musiken korrelerar med filmen. Det är mörkt, dissonant, suggestivt, men med en renande känsla som skär genom det svarta. Titelspåret från nya albumet är inget undantag. Men vi slipper de många orkestrala utbrotten som tyngt ner vissa av hans tidigare produktioner, vilket gör The Alone Rush till Robinsons starkaste alster hittills. Diggar man Nick Cave eller 90-tals-Swans/Angels of Light gör man bäst i att kolla upp detta.

 

Pink Turns Blue I Coldly Stare Out

Härom veckan skrev jag om The Essence (och nämnde dem som hastigast även i detta inlägg), och nu tar jag återigen tillfället i akt att lyfta fram ett annat bortglömt europeiskt goth/postpunk-band, nämligen tyska Pink Turns Blue.

I Coldly Stare Out är första låten från första skivan If Two Worlds Kiss, och i mångt och mycket är det klassisk, vindpinad dark wave: mullrande bas, tunga, distinkta trummor, Robert Smith-gitarrer och en synt som ligger som ett istäcke över produktionen. Som sagt, klassiskt. Men gjort med ack så mycket känsla för genren.

Pink Turns Blue existerade mellan 1985-1995, och återförenades 2003. Deras senaste platta kom 2016.

RECENSION: I’m Kingfisher – Transit

IMG_2561

 

Värmlandsbördige Thomas Jonsson har verkat under den omedelbara indie-radarn i Sverige i 15 år nu. Först som Thomas Denver Jonsson, och sedan 2010 som I’m Kingfisher. Han har inte glidit alltför långt ifrån den i första hand akustiskt baserade americanan på något album, men det har aldrig känts tröttande, utan har snarare bara lett till att Jonsson kommit att bli en av landets allra vassaste på americana och alt-country-området. Möjligen kan Kjellvander och Daniel Norgren mäta sig, men Jonsson är jämnare. Han har jämförts med Damien Jurado (som han också turnerat med), och själv hör jag även Jason Molinas sköra vemod i Thomas röst, och live kanaliserar han Conor Obersts nerviga närvaro. Tråkigt nog har Jonsson inte skördat alls lika stora framgångar som ovanstående herrar, men finns det minsta rättvisa i detta avlånga musikland blir det ändring på det med denna tredje Kingfisher-platta, som släpps på fredag, 13/4, på nystartade etiketten Fading Trails (på tal om Jason Molina…).

Där tidigare Kingfisher-plattor inte väjt för att använda rätt friskt med pålägg låter Transit relativt sett mer som Jonssons live-set. Den akustiska gitarren bär otvunget americana-arrangemangen och rösten ligger långt fram i mixen, och de pålägg som används är utsökt placerade här och var på skivan. Lite porlande elektronik där, en stämningsfull elgitarr där (på fina Silent Spring signerat just Christian Kjellvander), och några stråkar som accentuerar och bygger på. Detta är ett smart drag. Den intima känslan frammanar illusionen av att Jonsson sitter bredvid dig på verandan i vårskymningen och berättar sina historier om folk som kommit och gått, tid som flytt och tid som är, och om framtiden man med behärskad tillförsikt kan se fram emot. Det är ingen dum känsla alls.

Allra bäst blir det på de många vemodiga numren. Där kommer Jonssons oklanderliga fingertoppskänsla för varma alt-country-melodier bäst fram och rösten, denna ensliga, sköra och oändligt fina tenorstämma, får det utrymme den förtjänar. Som på innerliga The Oaks Rule, den lätt bluesiga Luck Underwhelms Me eller den sanslöst vackra Can’t Wait For the Future. För att inte nämna den försiktiga, knäckande falsetten på Superman in a Wake, som är en höjdpunkt i sig.

Transit är Jonssons mest fokuserade och mest personliga platta hittills. Vi får hoppas att fler hajar till den här gången och ger Thomas den kärlek han och hans musik förtjänar.

På torsdag drar I’m Kingfisher ut på en lång turné. Bland höjdpunkterna märks en releasefest på Bar Teatral i Karlstad på fredag, och 27/4 öppnar han för kanadensiska indiefolksångerskan Weather StationMejeriet i Lund. I oktober agerar han återigen förband åt amerikanska indie- och americana-legendaren (och inte minst inspiratören!) Damien Jurado på inte mindre än tre konserter, bland annat en intim spelning på Folk å rock i Malmö. Se fullständig turnéplan här. Och förboka plattan här.

Betyg: 8/10

Bästa låt: Can’t Wait For the Future

Om ni gillar detta:

Conor Oberst – Upside Down Mountain 

Great Lake Swimmers – Bodies and Minds