Bäst just nu: juni 2018, del 2

Dags igen. Den här gången består Bäst just nu av kortrecensioner av album, singlar och ep:s, pga lite tid och mycket musik. Man måste vara effektiv – annars dör man olycklig och knäpp.

Johnny MarrCall the Comet (album)

– Johnny Marr, Smiths-gitarristen som var lika genial när det kom till melodier och arrangemang som sångaren Morrissey var när det kom till texter. Nu är han tillbaka med en tredje soloskiva. Den första sedan 2014 års Playland. Marr har hållit en relativt hög nivå som soloartist. De båda första skivorna bjöd visserligen inte på några större överraskningar, men väl på stundtals ljuv engelsk gitarrpop, väl förankrad i både Marrs och Englands digra indie-historia. På denna tredje giv hänger det grandiosa och melankoliska Smiths-spöket alltjämt kvar, men får sällskap av betydligt mörkare och lynnigare skepnader. Ekon från dramatiska postpunkare som Echo and the Bunnymen, Wire, The Sound och inte minst Manchester-grannarna Magazine hörs genom hela plattan. Mest imponerar de nya (eller ska jag säga nygamla?) influenserna på låtar som experimentstycket New Dominions. En monoton och mörk sak, som hade platsat ypperligt på Sound-frontfiguren Adrian Borlands sidoprojekt 2nd Layers platta World of Rubber. Andra höjdpunkter är de båda Smiths-ljudande numren Hi Hello och Spiral Cities. Där visar Marr att han fortfarande gör jangly, melankolisk pop bättre än de flesta.

Betyg: 7/10

Bästa låt: Hi Hello

Om ni gillar detta: The Smiths – The Queen Is Dead, The Sound – From the Lion’s Mouth

 

The Mary OnettesCola Falls (singel)

– The Mary Onettes är ett band jag följt sedan starten 2007. Outputen har inte alltid varit skyhög, men alltid intressant. Och alltid välbehövlig. För säg det tillfälle då drömsk och bitterljuv popmusik INTE känns relevant! I Sverige har vi ett gediget gäng band som behärskar den typen av musik, men Mary Onettes tillhör toppskiktet. Så även nu, efter detta första släpp på två år. A-sidan Cola Falls blandar dröm, rytmik och jangly gitarrer med vad som nästan låter som en sitar. Det är en hypnotisk låt som rullar fram likt ett vattenfall – något som låtskrivaren Philip Ekström själv varit inne på. Bäst är emellertid b-sidan Wait Out a Ghost. Här är tonläget snäppet sorgsnare, tempot något lugnare, melodin klart starkare. På många sätt klassisk Mary Onettes, klassisk atmosfärisk pop. Lika mycket 2018 som 1984. Somrig och skimrande, men med tungt hjärta. En av årets finaste låtar.

Ett album sägs släppas i höst, och precis som singeln ska plattan ges ut av finfina indie-etiketten Cascine.

 

InadeThe Nine Colours of the Threshold (album)

– Man skulle kunna tro att min Tysklands-vurm fått sig en törn efter gårdagskvällen, men det sätter Inade stopp för. Äntligen är de tillbaka, dessa dark ambient-giganter. Och de är tillbaka med besked! Som vanligt körs tunga maskinljud ihop med sprakande elektronik och mässande gränsgångarröster. Det låter uråldrigt och framtida på en och samma gång. Dröm och parallell verklighet. Rituellt och industriellt. Arrangemang som vältrar sig över en och genom tid och rum. Det är kolsvart, men oupphörligen fascinerande. Det är nio år sedan de senast släppte ett album, men nu är väntan över. Tack och lov. Utgiven av Loki Foundation.

Betyg: 8/10

Bästa låt: The Nine Colours of the Threshold

Om ni gillar detta: Allseits – Chimäre, Inade – The Incarnation of Solar Architects

 

Nine Inch NailsBad Witch (ep)

– Tredje ep:n på två år från Trent Reznors legendariska Nine Inch Nails. Och det är den hårdaste och råaste av de tre. Där i synnerhet förra ep:n Add Violence drog mer åt det experimentella hållet blickar Bad Witch ofta, men inte alltid, bakåt, mot tidiga grovhuggna klassiker som Broken och The Downward Spiral. Det är maskinellt, monotont, konfrontativt och stundtals med fradga runt munnen. Men framförallt är det för jävla bra och inspirerat, och ett lysande exempel på hur man kan låta sig hämta idéer från ens egna meriter, men ändå få det att låta nytt och fräscht. Här bäst illustrerat på Play the Goddamned Part och God Break Down the Door, där subtila jazzblås blandas med klassiskt dunkande och fräsande NIN-maskiner och 90-tals-doftande elektronik.

Jag fortsätter att imponeras av Trent Reznor och NIN, som gör sina mest inspirerade och brännande grejer på vad som måste vara årtionden. Och lågan ser verkligen inte ut att falna.

Betyg: 8/10

Bästa låtGod Break Down the Door

Om ni gillar detta: Nine Inch Nails – The Downward Spiral, Nine Inch Nails – Add Violence

 

Uniform & The BodyMental Wounds Not Healing

– Mer industri blir det på Uniforms och The Bodys samarbete, plattan Mental Wounds Not Healing, utgiven på utomordentliga etiketten Sacred Bones. New York-bandet Uniform gör till vardags noisig och rå industriell…rock, med influenser från experimentell metal. Inte långt ifrån vad man är van att höra ifrån kollegorna i The Body, alltså. Och på denna gemensamma giv får man vad man räknar med: kolsvart, avig och hänsynslös industrirock. Experimentellt och monotont är det, med elektroniska inslag och ylande, skärande gitarrer och skramliga trummor. Stundtals minnande om råa köttstycken, stundtals om kallt, vått stål. Ingen klassisk sommarlyssning, med andra ord, men en platta som garanterat gör din sommarlyssning väldigt intressant och högkvalitativ.

Betyg: 8/10

Bästa låt: The Boy with Death in His Eyes

Om ni gillar detta: Pharmakon – Bestial Burden

Annonser

Bäst just nu, juni 2018

 

Efter ett uppehåll är Bäst just nu tillbaka. Juni är blott en vecka gammal, men redan har det öst in förträfflig musik. Här är ett axplock, som vanligt utan inbördes ordning:

I’m Kingfisher The Best Forgettable Act

– Ett nyutgivet överblivet spår från vårens utmärkta platta Transit (recension av den skivan hittar ni här). En lågintensiv, men mycket dramatisk pärla, som i ärlighetens namn borde fått en plats på albumet.

 

Hatchie Sugar and Spice (EP)

Cocteau Twins anno Heaven or Las Vegas jammar ihop med Haim och Janet Jackson anno Control. Vi snackar drömskt, skimrande, melodistarkt, coolt och svängigt. En riktigt stark debut.

 

Agent BlåMedium Rare (EP)

– När jag för ganska exakt ett år sedan recenserade det ändå rätt habila debutalbumet eftersökte jag mer dynamik. Det har jag med denna EP nu fått. Öppningsspåret fick mig visserligen att tveka (den är av samma skramliga gymnasiala skrot och korn som de sämre spåren på fjolårets fullängdare), men resten är förträfflig vemodspop. Gitarrerna är kyligare än någonsin, Emelie Alatalo sjunger ursnyggt med hela världen på sina axlar, de poppiga låtarna får stå tillbaka för tyngre och släpigare nummer, och melodierna sitter konsekvent. Bäst är Hindsight, med sina gitarrer som hämtade från Verkligens bästa stunder och Alatalos mumlande sång från avgrundens brant. Alla tiders!

 

StarsOne Day Left

– Allra bäst denna omgång torde vara kanadensiska indiepopgruppen Stars senaste singel. Det är ett ojämnt band, så man vet aldrig vad man får. Den här gången serverar de emellertid vad som mycket väl kan vara en av deras två, tre bästa låtar överhuvudtaget. En innerlig, oändligt sorgsen poplåt (och årets bästa poprefräng?), där de båda sångarna Torquil Campbell och Amy Millan byter verser med varandra om ett förhållande de båda vet är över men som de inte riktigt lyckas glömma. Men det är lika mycket en låt om att tappa bort sig själv och om självdestruktivitet. Fenomenalt vackert.

 

Azure BlueCrimsom Red

– Häromsistens recenserade jag Azure Blues senaste album Fast Falls the Eventide, och nämnde som hastigast låten Crimson Red som en av höjdpunkterna – en känsla som bara blir starkare. På Crimson Red möts nya pulserande Azure med forna tiders bottenlösa vemod. Resultatet blir en melodistark minimal wave-dänga som blandar ut neonfärgerna med mattsvart spleen. Ännu en låt på denna lista som har en sanslös refräng.

 

[Ingenting]Emilio

Kent lever! Men om bara den gode herr Berg gjort fler låtar av den här kalibern på sina två sista plattor… Nåväl, stockholmarna i [Ingenting] närmar sig en comeback. Senaste fullängdaren kom 2009. Det är en hiskligt lång tid. Den plattan innehåller deras två bästa låtar – Lång väg och Låt floden komma. Den förstnämnda av dessa rör mig till tårar – hulkande, snoriga, bittra tårar – varje gång jag hör den. Blir spännande att se om nästa platta bjuder på samma kraft. Emilio är i varje fall en jättebra, pulserande och elektonisk poplåt.

 

Wild NothingLetting Go

– Vi avslutar med ännu en stundande comeback. Amerikanske drömpopparen Jack Tatum och hans fina projekt Wild Nothing har släppt ny singel. Efter ett par svajiga släpp låter det som om Jack hittat tillbaka till fornstora dagars drömska glans. Här får vi en lagom jangly, lagom atmosfärisk poplåt om att bryta sig loss från dåligheter och bygga upp sig själv på nytt. Kanske inte hans bästa låt, men en välkommen och lovande comeback.

RECENSION: AZURE BLUE – FAST FALLS THE EVENTIDE

Album-01

Tobias Isaksson har släppt musik i olika konstellationer i över 15 år. Bäst har hans skivor som Azure Blue varit. Trilogin som föregick nya plattan Fast Falls the Eventide hör till indie-Sveriges sorgsnaste och mest skimrande drömpop. På de skivorna sjöng han knäckande texter om förlust, saknad, ånger och framförallt kärlek, till atmosfärisk och melodistark popmusik.

Till nya plattan är läget något annorlunda. Nu är syntarna och elektroniken mer framträdande. Pulsen är hårdare. Tempot (stundtals) högre. Minimal wave-dängor som Don’t Turn Me On, Post Affect och My Final Candle hade nog aldrig kunnat vara med på, säg, den smått mästerliga tårdryparen Beyond the Dreams There’s Infinite Doubt från 2013. Men framförallt är texterna ljusare. Tobias är enligt uppgift nyförälskad. Dessutom verkar självkänslan i stort vara starkare. Han sjunger självsäkert,  men utan att låta pompös eller arrogant, om att vara sann mot sig själv och ge fan i vad andra tjommar tycker och tänker om en. Som i det alldeles underbart atmosfäriska spoken word-stycket Beneath the Sphere, som också fungerar som ett slags programförklaring för Isakssons nya giv. ”Stay true to yourself and always kind to others”, mässar Isaksson. Han fortsätter sedan med att citera den mexikanske revolutionären Emiliano Zapata: ”I’d rather die on my feet than live on my knees.” Så enkelt, men så träffande. Detta skulle mycket väl kunna vara skivans bästa låt.

Vanligtvis kan man ju med rätta bli lite fundersam när artister börjar snacka om nyförälskelse, att de hittat sig själva och fått självförtroende. Inte sällan innebär detta rätt svajiga slutresultat (ingen har glömt Springsteens sjukt nöjda dubbelgiv Human Touch/Lucky Town från 1992). Så är emellertid ej fallet med Azure Blue och Fast Falls the Eventide. Isaksson må vara lyckligare och på jämnare köl, plattan må överlag vara poppigare, men känslan som genomsyrar albumet är lika melankolisk för det. Molltonerna dominerar tvärs igenom albumet och några spår hade inte låtit oävna på tidigare Azure-plattor. Detta gäller i synnerhet singeln Love Will See You Through och And Then You Came Along That Road –  två atmosfäriska ballader som tydligt bär Isakssons prägel. Även upptempospåren genomsyras av ett mörker och en melankoli som inte ens nyvunnen kärlek helt kan rå på. Poplåtar som New Moon, Crimson Red och redan nämnda Don’t Turn Me On fungerar som broar mellan gamla Azure och nya.

Och det är just denna dynamik som gör skivan till en av Isakssons allra bästa. Han har tydligt bytt kurs, men lyckas trots det bibehålla sitt ID, sin prägel och framförallt sin förmåga att skapa utsökt bitterljuv popmusik.

Skivan släpps digitalt i morgon, 6/6, via Hybris.

Betyg: 8/10

Bästa låt: Beneath the Sphere eller möjligen Crimson Red

Om ni gillar detta: Nyss nämnda trilogi (Rule of ThirdsBeyond the Dreams There’s Infinite DoubtBeneath The Hill I Smell The Sea) samt norska syntentusiasterna a-ha:s melankoliska debut från 1985, Hunting High and Low

RECENSION: Nordmark – Tomorrow (singel)

Per Nordmark känner vi som musikproducent, och som trummis i bland annat Kristofer Åströms band Hidden Truck, Fireside och Pelle Osslers liveband. Han är också programledare för en av landets bästa poddar, och verkar vara en helt igenom sympatisk kille. Nu debuterar Nordmark som soloartist och sångare. I morgon, fredag 20/4, släpps första låten, Tomorrow, från en kommande EP. Och när man hör resultatet undrar man varför det dröjt, för låten är ett smått lysande stycke drömsk pop.

Till en varm men i huvudsak elektronisk ljudbild, och med lätt reverbad sång, sjunger Nordmark om förgänglighet och om att göra det bästa av tiden vi fått. Självklara teman, kan tyckas, men lika tidlösa som solsken och regn, och av yttersta vikt. För snart 20 år sedan fick Nordmark cancer. Han överlevde efter en tuff behandling, men i höstas trodde han att sjukdomen kommit tillbaka, och då skrev han låten. Det var falskt alarm, men det väckte något hos honom. I en intervju med NSD säger han att låten handlar om att vara ödmjuk inför livet, och fortsätter med att säga att ”oavsett hur jävligt det än är löser det sig. Att försvinna är i sig inte det hemska, det hemska är det som sker under tiden. Om man kan göra något av det bör man göra det bästa, att leva i nuet.” Plattityder, säger den blaserade cynikern, men detta är saker människan ständigt måste påminnas om. För det går väl knappt en dag utan att man sitter och stirrar in i naveln och förtvivlar över bagateller – som en (fullt frisk) idiot? Jag är glad att människor som Per Nordmark finns och att han påminner oss om vad det är som gäller. Att han gör det med högklassig drömpop är förstås ännu bättre.

Och kom ihåg: i morgon släpps den, alltså!

 

The Essence – holländsk sorg upp till ytan igen

 

Anrika indie-etiketten Cherry Red gav nyligen ut en box med holländska The Essence. Boxen innehåller alla album, plus en herrans massa extramaterial och är väl värd att kolla in om man diggar sorgesam och drömsk postpunkig pop.

Bandet bildades i Rotterdam 1984, och signades till engelska labeln Midnight Music året därpå. De har ofta beskyllts för att vara Cure-kopior, främst pga sångaren Hans Dieners uppenbara (sökta?) röstlikheter med Robert Smith, och de blev aldrig annat än ett kultband i gothkretsar, men de förtjänar att lyftas fram och hyllas. De prickade kanske inte alltid rätt, men när de gjorde det skapade de oändligt sorgsen och drömsk postpunk, med tyngdpunkt på melodi och atmosfär. Som till exempel på andra albumet A Monument of Trust, från 1987 eller EP:n Like Christ från 1990. Där står Cure-mätarna på max, men det gör även känslan för att med gitarrer och syntar som främsta vapen skapa popmusik med rejäl emotionell och melodisk tyngd och träffsäkerhet. Lyssna bara på de ödsliga mästerverken In Tears och The Waves of Death eller magnifika The World Collapsed – och försök sedan att hålla det tryckande vemodet tillbaka.

I The Essence värld är kärleken – drömd såväl som verkligt upplevd – allestädes närvarande, men den har liten eller ingen chans att överleva. Skymningen hänger tungt över stad och land, natten rullar snabbt in. Döden och förgängligheten pressar sig fram överallt, och det enda man kan göra är sjunga om det och lätta sitt ständigt tunga hjärta. Hans Diener och hans vänner gjorde precis detta. Inte alltför många har hört på, men vi som har gjort det är berikade därav.

Bäst just nu: mars 2018

Bäst just nu har varit lite frånvarande den sista tiden, på grund av andra åtaganden. Men nu är det dags att ta tag i saker och ting igen. Varsågoda.

 

Sofia HärdigMy Week

– Tredje singeln från kommande plattan Changing the Order är Härdigs bästa låt, hittills. Med gnissliga gitarrer och ett tuggande komp låter My Week som om Blondie anno 1978 flyttat till Manchester och anställt Pelle Ossler som gitarrist. Det är, som ni förstår, förfärligt bra, och en låt som gärna får pågå…och pågå… I morgon släpps den, då kommer ni att förstå.

 

The AmazingRewind

– I en värld där Mark Kozelek helt har slutat att skriva låtar, och i stället ägnar sig åt att kompa sin egen dagbok på skiva, är låtar som The Amazings Rewind, som låter mer som Kozelek och Red House Painters än vad Kozelek själv gjort på decennier, fruktansvärt välkomna. Att de dessutom balanserar sina influenser med sitt egna drömska uttryck gör förstås bara allting ännu bättre. Kommande albumet ser ut att bli riktigt bra. Min lyriska recension av förra singeln kan ni hitta här.

 

Damien JuradoOver Rainbows and Rainier

Jurados senaste skivor har varit grandiosa, smått episka, med lager-på-lager-arrangemang. De har inte engagerat mig fullt ut, men nya singeln (den första att släppas från kommande albumet The Horizon Just Laughed) är något helt annat. Over Rainbows and Rainier är sparsmakad, viskande folk, på ett sätt man inte hört från Jurado sedan det sena 90-talet. Otroligt skört och alldeles lysande.

 

 Azure Blue My Final Candle/Beneath the Sphere

Tobias Isaksson kan inte längre med att göra renodlade kärleksplattor, pga den bistra verklighet människor som Donald Trump försatt oss i. Detta är synd och skam, då Isaksson har tre av de finaste vemodiga indieplattorna från de senaste tio åren på sitt samvete. Nya singeln är en dubbel a-sida och båda låtarna är hämtade från kommande albumet Fast Falls The Eventide. Båda låtarna blickar utåt, bort från naveln och kärlekstrassel. My Final Candle hyllar dekadensen och lyfter fram den som ett drivmedel. Beneath the Sphere är pratsång om att vara sann mot sig själv och god mot andra, över ett lika delar hårt, lika delar skimrande beat. Båda låtarna är elektroniska och dansanta, båda är fruktansvärt fina. Jag är redo för fullängdaren.

 

EMAReceive Love

Erika M. Anderson är en 35-åring från South Dakota, som sedan decenniets början gjort en rad säregna album där stilar som noise, goth, folk, pop, industri och ambient fritt blandats – ofta med finfina resultat. Hennes senaste album, Exile in the Outer Ring, är hennes bästa, och det är där man hittar Receive Love. En naken låt, med en sårbarhet man egentligen inte hittar någon annanstans på skivan, om hur rötägg i ens förflutna sår frön av tvivel i nuet. Och gitarren som skriker i bakgrunden är bara den värd all ens uppmärksamhet.

Recension: Slowgold – Mörkare

morkare_signerad-42628195-

2017 var ett bra år för Amanda Werne och hennes Slowgold. Hennes platta Drömmar var hennes bästa dittills. Turnén som följde var med rätta bejublad. Och hon förgyllde Pelle Osslers mästerliga album Evig himmelsk fullkomning med sin drömska röst. Att hon ganska exakt ett år senare redan släpper ett nytt album både förbryllar och väcker skräckblandad förtjusning. Kan man toppa Drömmar så kort inpå? Är hon för ivrig nu? Svaren blev redan efter första lyssningen ”ja, tydligen” samt ”Inte alls”. Mörkare, utgiven i dag på Playground Music, är häpnadsväckande bra. Och inte nog med att det är Slowgolds tveklöst bästa – det är årets bästa fullängdare.

Sonic-redaktören Pierre Hellqvist skrev i ett (mycket vackert formulerat) Instagram-inlägg att albumet verkligen är en enhet, och inget kunde vara mera sant. Mörkare är ett synnerligen genomarbetat och just enhetligt album, med minutiöst fokus rakt igenom. Och det saknar helt och hållet minsta utfyllnad. Varje ljud, varje gitarrslinga, varje synth, varje stavelse (inte minst), finns där för att det måste finnas där. Allting hänger ihop och alla ljud är beroende av varandra. I vår spellisteskadade tillvaro, där marodörer och charlataner helst bryr sig om enstaka låtar, är det fint att det finns sådana som Amanda Werne, som med oklanderlig fingertoppskänsla bryr sig om albumet som uttrycksform.

Och som titeln antyder rör det sig om ett mörkare anslag än tidigare. Den slowgoldska drömskheten i soundet finns tveklöst kvar, men den här gången är drömmarna helt enkelt inte lika ljusa. Mörkare är skymningsmusik. Oavsett om det är skymningen utanför fönstret eller den du ser när du blickar in i dig själv.  Förkärleken för den svenska vis- och progg-traditionen är här kraftigt utblandad med Cure– och shoegaze-gitarrer, likaväl som med bluesen.

Soundet klickar utmärkt med texterna, som är så slående och drabbande att de bara kan komma från någon som till varje pris måste lätta sitt hjärta för att kunna gå vidare. Med knivskarp poesi sjunger hon självutlämnande (utan att bli privat) om förlust och saknad, lögner och tvivel, självbedrägeri och otillräcklighet. Och självrannsakan skär som en kniv genom hela albumet. Det känns som en uppgörelse med sig själv och hennes egna tillkortakommanden såväl som med folk som står (eller har stått) henne nära. Vilket för oss till skivans kanske främsta ledord: mod. Det krävs mod för att göra en skiva som är så drabbande som Mörkare faktiskt är. Och mod är också namnet på skivans avslutningsspår. En låt som perfekt levererar vad dess titel lovar. Där är musiken sparsmakad, nästan viskande, och sången ligger allra längst fram i ljudbilden, modigt utlämnad. Där uppmanar hon sig själv och oss som lyssnar att samla vårt mod, även om det egentligen inte finns – för det kommer att behövas.

Betyg: 9/10

Bästa låt: Den shoegaziga Minnen (lyssna på den makalösa, drömska gitarrexplosionen med början 3:20)

Om ni gillar detta: Slowdive – Souvlaki, Frank Sinatra – …Sings for Only the Lonely (Mörkares självutlämnande texter och skymningsstämningar för gång på gång tankarna till Sinatras klassiska nattsuddaralbum från 50-talet, och detta är det bästa).