Bäst just nu: oktober 2018

 

Blandad kompott den här gången. Allt för att göra hösten lite mer dräglig. Fem album, en singel. 100% kvalitet. Varsågoda.

Colter WallSongs of the Plains (album)

– Kompromisslös prärieromantik från den kanadensisk-amerikanska gränsen. Myllan, dammet och brännvinet bor i den blott 22-årige Colters för sin tid helt unika röst, och han berättar skickligt historier om det nordamerikanska slättlandet, armod och fallna westernikoner. Hur han inte är en nyligen framvaskad relik från många decennier sedan är nästan omöjligt att begripa. Samtidigt vore det onekligen roligt att höra Colter sjunga om något lite mer personligt, ej lika djupt förankrat i vildmarkstrubadur-romantiken från fordom. Man vill inte att det blir gimmick av det hela. Det vore synd och skam på en sådan talang.

 

Kübler RossMitt livs största misstag var att flytta till Malmö (album)

– Årets roligaste albumtitel, tillika årets charmigaste skilsmässoplatta. Men också grym, förtvivlad punkrock om ett liv som gått åt helvete och hur man tar sig ut på andra sidan – med Malmö som kuliss och co-star. Kübler Ross är enligt egen utsago ett post-breakup-band som spelar småländsk emo. I kväll öppnar de för Albert af Ekenstam på Babel i Malmö. Plattan är utgiven digitalt och på kassett på Rundgång Rekords. 20 låtar på dryga halvtimmen. Tryck på play igen.

 

Stainwasher Time Lapse (singel)

– Stainwasher stod för ett av fjolårets finaste stycken svensk drömpop, i form av singeln Ruminate Forever. Nu är hon tillbaka igen – och det låter lika ljuvligt vindpinat och vemodigt som sist. Möjligen är soundet än mer eteriskt, än luftigare, än vemodigare nu än i fjol. Och modigare. Stainwasher kliver längre in i skugglandskapet och jag ser fram emot att följa efter.

 

Adrianne Lenkerabysskiss (album)

Saddle Creek-bandet Big Thiefs sångerska Adrianne Lenker släppte igår sitt andra soloalbum. Vi pratar skör, plockande singer-songwriter-folk i lo-fi-format. Det är intimt och romantiskt, men samtidigt vilar ett subtilt stråk av obehag över plattan. Redan i öppningsspåret dör hon (textens jag, alltså). Samma sak sker i sista låten. Och spritt över skivan, till den varma och intima ljudbilden, sjunger Lenker med både flickig och märklig röst, om avgrunder, vänner som faller ifrån, omöjlig åtrå, flugor och annat som får en att vrida sig lite. Men bra är det. Ruggigt bra.

 

Den Sorte DødBundløse Søer (album)

– Dansk-svenska dungeon synth-duon Den Sorte Død släppte sin debut i fjol, på Anna Von Hausswolffs finfina etikett Pomperipossa Records. En hotfull, stundtals pulserande uppvisning i kolsvart analog synth, som förde tankarna till lika mycket zombiefilm från 80-talet, som till mörka europeiska medeltidsskogar. På Bundløse Søer slås jag av en melankoli som inte riktigt funnits tidigare. Den här gången är det mer atmosfäriskt, mer ambient och mer dagen efter apokalypsen än mitt i den. Framförallt är det otroligt vackert.

 

Offermose Mørkt Førår (album)

– Inte nog med att Den Sorte Død nyligen alltså släppt nytt album, så gör nu den ena halvan av duon samma sak, fast på solokvist. Och resultatet är egentligen inte särskilt långt ifrån DSD. Även i fallet Offermose snackar vi ödslig och karg dungeon synth, med ena foten i bottenlösa svarta tjärn och den andra i grå östblocksbetong. Men Offermose tar steget bort från det strikt ordlösa och har med både gästsångare (Of the Wand and the Moons Kim Larsen, bland annat) och samplingar. Mørkt Førår fungerar utmärkt som en systerplatta till DSD:s Bundløse Søer och visar klart och tydligt var genrens just nu främsta företrädare finns.

Skivan släpptes digitalt och på vinyl på Pomperipossa Records igår 12/10.

 

Annonser

MALMÖFESTIVALEN 2018: 6 måsten

malmöfestivalen482

Vi ska alla vara glada att Malmöfestivalen finns. Denna gratisfestival, utspridd i en av landets allra bästa städer, år efter år fullsprängd av finfina bokningar och annan underhållning och grym stämning, liknar inget annat i dagens svenska festivalklimat. Och till skillnad från andra svenska gratisevenemang drivs Malmöfestivalen inte av folk som hatar musik – utan av folk som faktiskt har koll.

Nedan följer sex av årets tyngsta måsten.

Tid: fredag, 10/8, kl 21:30

Plats: Gustavscenen

– Jag har inte sett Radio Dept. live sedan våren 2003. Jag var 17,5 och fintade mig in på en 18-årsklubb i min hemstad. Kände mig vuxen, världsvan, farlig. Kände mig som John Dillinger. Kände mig samtidigt hemma i popklubbsmiljön. I de vemodiga popmelodierna. Kunde spegla mig i det lite nördiga bandet. Det var stort. Vår relation tog trots detta aldrig riktigt fart, blev aldrig riktigt eldig. Kan inte riktigt begripa varför. Har endast återkommit till Radio Dept. i skov, men varje gång har det varit rätt så underbart och väldigt bitterljuvt. Jag ser fram emot fredagens spelning och hoppas med varje fiber i min kropp att de inte sparar på det popmelankoliska krutet.

 

Tid: måndag, 13/8, kl 21:15

Plats: Stora Scenen

– Efter spelningen i Helsingborg i juli var jag inställd på att inte få se Thåström live på ett par år. Så när beskedet om konserten på Malmöfestivalen kom var det som ett brev på posten. En vacker bonus och respit. (Gratis)festivaler är väl inte kända för att frambringa de allra bästa spelningarna, men med Thåström kan man vara så gott som säker på att man får något utöver det vanliga. Jag har tjatat om det förr, men det måste nämnas igen: Thåström är Sveriges bästa (live)artist. Hans band är Sveriges bästa (live)band. Se honom en gång eller se honom 14 gånger, på klubb, på stor scen, inomhus, utomhus – du blir lika överkörd, frälst, helad och lycklig oavsett. Man stålbadar i hans mullriga Europa-blues och kommer ut på andra sidan som en bättre människa. Jag är glad för Malmö-publikens skull och för min egen.

 

Tid: tisdag, 14/8, kl. 19:30

Plats: Gustavscenen

– Anna är en av Sveriges mest unika och mest intressanta artister. Hon rör sig i samma sotiga, svärtade undervärld som Pelle Ossler och nyss nämnda Thåström – men hennes uttryck är helt och hållet hennes eget. Vem mer låter som Anna von Hausswolff? Vem mer blandar domedagsorglar, avgrundsmuller, Swans, Lydia Lunch, Diamanda Galas och Ossler-gitarrer – utan att låta som någon annan? Ingen. Att få se henne, gratis, på en liten scen i Malmö, är en ynnest som jag hoppas många bejakar.

 

Tid: torsdag, 16/8, kl 21:30

Plats: Gustavscenen

– Jag har följt Boman sedan debuten 2013, men har aldrig sett henne live. Nu ska det alltså äntligen bli ändring på det. Tänker att tid och plats, en sen sensommar kväll på en liten scen i en sjudande stad, är perfekt för hennes djupblå och sårigt romantiska vemodspop. Molltonerna kommer att skära rakt igenom åhörarna. Vad fint det ska bli.

 

Tid: fredag, 17/8, kl 17:30

Plats: Gustavscenen

Sällskapet, zombiefilmssoundtracks, Tangerine Dream, kraut och 1900, med djup förankring i Skåne. Låter det som något? För en maskinmusikälskare stationerad vid nordvästra Skånes kust är det definitivt något. Cardigans-bassisten Magnus Svenningsson rör sig här många mil ifrån sitt gamla bands myspop – och med självklara och självsäkra steg! Men hur bra kommer det funka på en utomhusscen en tidig kväll? Jag är lite bekymrad, men väldigt intresserad.

 

Tid: fredag, 17/8, kl 19:30

Plats: Gustavscenen

– För min del slutar festivalen med Selecters och Beats gemensamma spelning på Gustavscenen. Festivalen pågår förstås några timmar till, men det känns helt riktigt att avsluta festivalen med lite konfrontativ, dansant och ur-engelsk 2-Tone-ska, efter en vecka av vemodiga och mörka toner. Att två av 2-Tone-rörelsens främsta fanbärare är på turné ihop är stort i sig – att de blivit bokade till Malmöfestivalen är väldigt imponerande. Rekommenderas för alla med minsta intresse för engelsk arbetar- och/eller alternativkultur. Kommer att bli fantastiskt.

Bäst just nu: juni 2018, del 2

Dags igen. Den här gången består Bäst just nu av kortrecensioner av album, singlar och ep:s, pga lite tid och mycket musik. Man måste vara effektiv – annars dör man olycklig och knäpp.

Johnny MarrCall the Comet (album)

– Johnny Marr, Smiths-gitarristen som var lika genial när det kom till melodier och arrangemang som sångaren Morrissey var när det kom till texter. Nu är han tillbaka med en tredje soloskiva. Den första sedan 2014 års Playland. Marr har hållit en relativt hög nivå som soloartist. De båda första skivorna bjöd visserligen inte på några större överraskningar, men väl på stundtals ljuv engelsk gitarrpop, väl förankrad i både Marrs och Englands digra indie-historia. På denna tredje giv hänger det grandiosa och melankoliska Smiths-spöket alltjämt kvar, men får sällskap av betydligt mörkare och lynnigare skepnader. Ekon från dramatiska postpunkare som Echo and the Bunnymen, Wire, The Sound och inte minst Manchester-grannarna Magazine hörs genom hela plattan. Mest imponerar de nya (eller ska jag säga nygamla?) influenserna på låtar som experimentstycket New Dominions. En monoton och mörk sak, som hade platsat ypperligt på Sound-frontfiguren Adrian Borlands sidoprojekt 2nd Layers platta World of Rubber. Andra höjdpunkter är de båda Smiths-ljudande numren Hi Hello och Spiral Cities. Där visar Marr att han fortfarande gör jangly, melankolisk pop bättre än de flesta.

Betyg: 7/10

Bästa låt: Hi Hello

Om ni gillar detta: The Smiths – The Queen Is Dead, The Sound – From the Lion’s Mouth

 

The Mary OnettesCola Falls (singel)

– The Mary Onettes är ett band jag följt sedan starten 2007. Outputen har inte alltid varit skyhög, men alltid intressant. Och alltid välbehövlig. För säg det tillfälle då drömsk och bitterljuv popmusik INTE känns relevant! I Sverige har vi ett gediget gäng band som behärskar den typen av musik, men Mary Onettes tillhör toppskiktet. Så även nu, efter detta första släpp på två år. A-sidan Cola Falls blandar dröm, rytmik och jangly gitarrer med vad som nästan låter som en sitar. Det är en hypnotisk låt som rullar fram likt ett vattenfall – något som låtskrivaren Philip Ekström själv varit inne på. Bäst är emellertid b-sidan Wait Out a Ghost. Här är tonläget snäppet sorgsnare, tempot något lugnare, melodin klart starkare. På många sätt klassisk Mary Onettes, klassisk atmosfärisk pop. Lika mycket 2018 som 1984. Somrig och skimrande, men med tungt hjärta. En av årets finaste låtar.

Ett album sägs släppas i höst, och precis som singeln ska plattan ges ut av finfina indie-etiketten Cascine.

 

InadeThe Nine Colours of the Threshold (album)

– Man skulle kunna tro att min Tysklands-vurm fått sig en törn efter gårdagskvällen, men det sätter Inade stopp för. Äntligen är de tillbaka, dessa dark ambient-giganter. Och de är tillbaka med besked! Som vanligt körs tunga maskinljud ihop med sprakande elektronik och mässande gränsgångarröster. Det låter uråldrigt och framtida på en och samma gång. Dröm och parallell verklighet. Rituellt och industriellt. Arrangemang som vältrar sig över en och genom tid och rum. Det är kolsvart, men oupphörligen fascinerande. Det är nio år sedan de senast släppte ett album, men nu är väntan över. Tack och lov. Utgiven av Loki Foundation.

Betyg: 8/10

Bästa låt: The Nine Colours of the Threshold

Om ni gillar detta: Allseits – Chimäre, Inade – The Incarnation of Solar Architects

 

Nine Inch NailsBad Witch (ep)

– Tredje ep:n på två år från Trent Reznors legendariska Nine Inch Nails. Och det är den hårdaste och råaste av de tre. Där i synnerhet förra ep:n Add Violence drog mer åt det experimentella hållet blickar Bad Witch ofta, men inte alltid, bakåt, mot tidiga grovhuggna klassiker som Broken och The Downward Spiral. Det är maskinellt, monotont, konfrontativt och stundtals med fradga runt munnen. Men framförallt är det för jävla bra och inspirerat, och ett lysande exempel på hur man kan låta sig hämta idéer från ens egna meriter, men ändå få det att låta nytt och fräscht. Här bäst illustrerat på Play the Goddamned Part och God Break Down the Door, där subtila jazzblås blandas med klassiskt dunkande och fräsande NIN-maskiner och 90-tals-doftande elektronik.

Jag fortsätter att imponeras av Trent Reznor och NIN, som gör sina mest inspirerade och brännande grejer på vad som måste vara årtionden. Och lågan ser verkligen inte ut att falna.

Betyg: 8/10

Bästa låtGod Break Down the Door

Om ni gillar detta: Nine Inch Nails – The Downward Spiral, Nine Inch Nails – Add Violence

 

Uniform & The BodyMental Wounds Not Healing

– Mer industri blir det på Uniforms och The Bodys samarbete, plattan Mental Wounds Not Healing, utgiven på utomordentliga etiketten Sacred Bones. New York-bandet Uniform gör till vardags noisig och rå industriell…rock, med influenser från experimentell metal. Inte långt ifrån vad man är van att höra ifrån kollegorna i The Body, alltså. Och på denna gemensamma giv får man vad man räknar med: kolsvart, avig och hänsynslös industrirock. Experimentellt och monotont är det, med elektroniska inslag och ylande, skärande gitarrer och skramliga trummor. Stundtals minnande om råa köttstycken, stundtals om kallt, vått stål. Ingen klassisk sommarlyssning, med andra ord, men en platta som garanterat gör din sommarlyssning väldigt intressant och högkvalitativ.

Betyg: 8/10

Bästa låt: The Boy with Death in His Eyes

Om ni gillar detta: Pharmakon – Bestial Burden

Bäst just nu, juni 2018

 

Efter ett uppehåll är Bäst just nu tillbaka. Juni är blott en vecka gammal, men redan har det öst in förträfflig musik. Här är ett axplock, som vanligt utan inbördes ordning:

I’m Kingfisher The Best Forgettable Act

– Ett nyutgivet överblivet spår från vårens utmärkta platta Transit (recension av den skivan hittar ni här). En lågintensiv, men mycket dramatisk pärla, som i ärlighetens namn borde fått en plats på albumet.

 

Hatchie Sugar and Spice (EP)

Cocteau Twins anno Heaven or Las Vegas jammar ihop med Haim och Janet Jackson anno Control. Vi snackar drömskt, skimrande, melodistarkt, coolt och svängigt. En riktigt stark debut.

 

Agent BlåMedium Rare (EP)

– När jag för ganska exakt ett år sedan recenserade det ändå rätt habila debutalbumet eftersökte jag mer dynamik. Det har jag med denna EP nu fått. Öppningsspåret fick mig visserligen att tveka (den är av samma skramliga gymnasiala skrot och korn som de sämre spåren på fjolårets fullängdare), men resten är förträfflig vemodspop. Gitarrerna är kyligare än någonsin, Emelie Alatalo sjunger ursnyggt med hela världen på sina axlar, de poppiga låtarna får stå tillbaka för tyngre och släpigare nummer, och melodierna sitter konsekvent. Bäst är Hindsight, med sina gitarrer som hämtade från Verkligens bästa stunder och Alatalos mumlande sång från avgrundens brant. Alla tiders!

 

StarsOne Day Left

– Allra bäst denna omgång torde vara kanadensiska indiepopgruppen Stars senaste singel. Det är ett ojämnt band, så man vet aldrig vad man får. Den här gången serverar de emellertid vad som mycket väl kan vara en av deras två, tre bästa låtar överhuvudtaget. En innerlig, oändligt sorgsen poplåt (och årets bästa poprefräng?), där de båda sångarna Torquil Campbell och Amy Millan byter verser med varandra om ett förhållande de båda vet är över men som de inte riktigt lyckas glömma. Men det är lika mycket en låt om att tappa bort sig själv och om självdestruktivitet. Fenomenalt vackert.

 

Azure BlueCrimsom Red

– Häromsistens recenserade jag Azure Blues senaste album Fast Falls the Eventide, och nämnde som hastigast låten Crimson Red som en av höjdpunkterna – en känsla som bara blir starkare. På Crimson Red möts nya pulserande Azure med forna tiders bottenlösa vemod. Resultatet blir en melodistark minimal wave-dänga som blandar ut neonfärgerna med mattsvart spleen. Ännu en låt på denna lista som har en sanslös refräng.

 

[Ingenting]Emilio

Kent lever! Men om bara den gode herr Berg gjort fler låtar av den här kalibern på sina två sista plattor… Nåväl, stockholmarna i [Ingenting] närmar sig en comeback. Senaste fullängdaren kom 2009. Det är en hiskligt lång tid. Den plattan innehåller deras två bästa låtar – Lång väg och Låt floden komma. Den förstnämnda av dessa rör mig till tårar – hulkande, snoriga, bittra tårar – varje gång jag hör den. Blir spännande att se om nästa platta bjuder på samma kraft. Emilio är i varje fall en jättebra, pulserande och elektonisk poplåt.

 

Wild NothingLetting Go

– Vi avslutar med ännu en stundande comeback. Amerikanske drömpopparen Jack Tatum och hans fina projekt Wild Nothing har släppt ny singel. Efter ett par svajiga släpp låter det som om Jack hittat tillbaka till fornstora dagars drömska glans. Här får vi en lagom jangly, lagom atmosfärisk poplåt om att bryta sig loss från dåligheter och bygga upp sig själv på nytt. Kanske inte hans bästa låt, men en välkommen och lovande comeback.

RECENSION: AZURE BLUE – FAST FALLS THE EVENTIDE

Album-01

Tobias Isaksson har släppt musik i olika konstellationer i över 15 år. Bäst har hans skivor som Azure Blue varit. Trilogin som föregick nya plattan Fast Falls the Eventide hör till indie-Sveriges sorgsnaste och mest skimrande drömpop. På de skivorna sjöng han knäckande texter om förlust, saknad, ånger och framförallt kärlek, till atmosfärisk och melodistark popmusik.

Till nya plattan är läget något annorlunda. Nu är syntarna och elektroniken mer framträdande. Pulsen är hårdare. Tempot (stundtals) högre. Minimal wave-dängor som Don’t Turn Me On, Post Affect och My Final Candle hade nog aldrig kunnat vara med på, säg, den smått mästerliga tårdryparen Beyond the Dreams There’s Infinite Doubt från 2013. Men framförallt är texterna ljusare. Tobias är enligt uppgift nyförälskad. Dessutom verkar självkänslan i stort vara starkare. Han sjunger självsäkert,  men utan att låta pompös eller arrogant, om att vara sann mot sig själv och ge fan i vad andra tjommar tycker och tänker om en. Som i det alldeles underbart atmosfäriska spoken word-stycket Beneath the Sphere, som också fungerar som ett slags programförklaring för Isakssons nya giv. ”Stay true to yourself and always kind to others”, mässar Isaksson. Han fortsätter sedan med att citera den mexikanske revolutionären Emiliano Zapata: ”I’d rather die on my feet than live on my knees.” Så enkelt, men så träffande. Detta skulle mycket väl kunna vara skivans bästa låt.

Vanligtvis kan man ju med rätta bli lite fundersam när artister börjar snacka om nyförälskelse, att de hittat sig själva och fått självförtroende. Inte sällan innebär detta rätt svajiga slutresultat (ingen har glömt Springsteens sjukt nöjda dubbelgiv Human Touch/Lucky Town från 1992). Så är emellertid ej fallet med Azure Blue och Fast Falls the Eventide. Isaksson må vara lyckligare och på jämnare köl, plattan må överlag vara poppigare, men känslan som genomsyrar albumet är lika melankolisk för det. Molltonerna dominerar tvärs igenom albumet och några spår hade inte låtit oävna på tidigare Azure-plattor. Detta gäller i synnerhet singeln Love Will See You Through och And Then You Came Along That Road –  två atmosfäriska ballader som tydligt bär Isakssons prägel. Även upptempospåren genomsyras av ett mörker och en melankoli som inte ens nyvunnen kärlek helt kan rå på. Poplåtar som New Moon, Crimson Red och redan nämnda Don’t Turn Me On fungerar som broar mellan gamla Azure och nya.

Och det är just denna dynamik som gör skivan till en av Isakssons allra bästa. Han har tydligt bytt kurs, men lyckas trots det bibehålla sitt ID, sin prägel och framförallt sin förmåga att skapa utsökt bitterljuv popmusik.

Skivan släpps digitalt i morgon, 6/6, via Hybris.

Betyg: 8/10

Bästa låt: Beneath the Sphere eller möjligen Crimson Red

Om ni gillar detta: Nyss nämnda trilogi (Rule of ThirdsBeyond the Dreams There’s Infinite DoubtBeneath The Hill I Smell The Sea) samt norska syntentusiasterna a-ha:s melankoliska debut från 1985, Hunting High and Low

RECENSION: Nordmark – Tomorrow (singel)

Per Nordmark känner vi som musikproducent, och som trummis i bland annat Kristofer Åströms band Hidden Truck, Fireside och Pelle Osslers liveband. Han är också programledare för en av landets bästa poddar, och verkar vara en helt igenom sympatisk kille. Nu debuterar Nordmark som soloartist och sångare. I morgon, fredag 20/4, släpps första låten, Tomorrow, från en kommande EP. Och när man hör resultatet undrar man varför det dröjt, för låten är ett smått lysande stycke drömsk pop.

Till en varm men i huvudsak elektronisk ljudbild, och med lätt reverbad sång, sjunger Nordmark om förgänglighet och om att göra det bästa av tiden vi fått. Självklara teman, kan tyckas, men lika tidlösa som solsken och regn, och av yttersta vikt. För snart 20 år sedan fick Nordmark cancer. Han överlevde efter en tuff behandling, men i höstas trodde han att sjukdomen kommit tillbaka, och då skrev han låten. Det var falskt alarm, men det väckte något hos honom. I en intervju med NSD säger han att låten handlar om att vara ödmjuk inför livet, och fortsätter med att säga att ”oavsett hur jävligt det än är löser det sig. Att försvinna är i sig inte det hemska, det hemska är det som sker under tiden. Om man kan göra något av det bör man göra det bästa, att leva i nuet.” Plattityder, säger den blaserade cynikern, men detta är saker människan ständigt måste påminnas om. För det går väl knappt en dag utan att man sitter och stirrar in i naveln och förtvivlar över bagateller – som en (fullt frisk) idiot? Jag är glad att människor som Per Nordmark finns och att han påminner oss om vad det är som gäller. Att han gör det med högklassig drömpop är förstås ännu bättre.

Och kom ihåg: i morgon släpps den, alltså!

 

The Essence – holländsk sorg upp till ytan igen

 

Anrika indie-etiketten Cherry Red gav nyligen ut en box med holländska The Essence. Boxen innehåller alla album, plus en herrans massa extramaterial och är väl värd att kolla in om man diggar sorgesam och drömsk postpunkig pop.

Bandet bildades i Rotterdam 1984, och signades till engelska labeln Midnight Music året därpå. De har ofta beskyllts för att vara Cure-kopior, främst pga sångaren Hans Dieners uppenbara (sökta?) röstlikheter med Robert Smith, och de blev aldrig annat än ett kultband i gothkretsar, men de förtjänar att lyftas fram och hyllas. De prickade kanske inte alltid rätt, men när de gjorde det skapade de oändligt sorgsen och drömsk postpunk, med tyngdpunkt på melodi och atmosfär. Som till exempel på andra albumet A Monument of Trust, från 1987 eller EP:n Like Christ från 1990. Där står Cure-mätarna på max, men det gör även känslan för att med gitarrer och syntar som främsta vapen skapa popmusik med rejäl emotionell och melodisk tyngd och träffsäkerhet. Lyssna bara på de ödsliga mästerverken In Tears och The Waves of Death eller magnifika The World Collapsed – och försök sedan att hålla det tryckande vemodet tillbaka.

I The Essence värld är kärleken – drömd såväl som verkligt upplevd – allestädes närvarande, men den har liten eller ingen chans att överleva. Skymningen hänger tungt över stad och land, natten rullar snabbt in. Döden och förgängligheten pressar sig fram överallt, och det enda man kan göra är sjunga om det och lätta sitt ständigt tunga hjärta. Hans Diener och hans vänner gjorde precis detta. Inte alltför många har hört på, men vi som har gjort det är berikade därav.