Bäst just nu: oktober 2017, del 1

Attachment-1-13

 

Mitt i denna intensiva musikhöst vaskar vi fram dessa fem guldkorn.

 

ThåströmLåt det goda

– Den låt från Centralmassivet som växt snabbast och mest. Vid första genomlyssningen tänkte jag ”vafan är det här för bredbent riffrock?” och kände att den tveklöst var plattans svagaste spår. Men redan vid andra och tredje lyssningen hörde jag nya grejer. Jag hörde Iggy Pop, en av Thåströms mest(?) betydelsefulla husgudar. Jag hörde bluesen, smutsen och kåtheten. Och så texten förstås (med en referens till alla tiders bästa låt), där skarp självkritik varvas med en önskan om att textens objekt har skapat något vackert av sitt liv och att han/hon låter det goda i livet rulla.

 

Liam GallagherAll My People/All Mankind

– Liam har äntligen släppt sitt soloalbum, och även om det inte är riktigt så bra som de tre förträffliga singlarna lovade så är det ändå ett genomarbetat och stabilt album. Ännu bättre hade det blivit om de tre bonuslåtarna (som endast finns digitalt och på cd) kommit med på albumet. De är nämligen vassare än mycket av det övriga materialet.  All My People/All Mankind är en av dessa låtar: en midtempo-pärla där belackare sätts på plats och allierade hyllas. Lysande.

 

InadeAltar to the Unknown

–  En relativt ny upptäckt (som egentligen förtjänar ett eget inlägg). Blytung, drone-ig dark ambient från Leipzig. Malande, dunkande, tryckande. Som att skickas ut i rymden.

 

My Sad Captains Don’t Listen To Your Heart

– Såhär ska indiepop göras. Londonbandet My Sad Captains vet att det framgångsrika receptet stavas jangly gitarr, knäckande melankolisk melodislinga, harmonier och atmosfärisk produktion. Ypperligt!

 

Deutsch Nepal Menage A Troi…Cent

– På 2006 års album Erotikon gick Peter Andersson till stor del ifrån dark ambient-stuket som i mångt och mycket präglat hans skivor sedan starten som soloartist i början av 90-talet. Men på albumhöjdpunkten Menage A Troi…Cent visar Peter återigen var dark ambient-skåpet ska stå. Låten är stundtals suggestiv och smygande, stundtals ett ljudbaserat överfall på lyssnaren, med stenhård perkussion och kusliga loopar. Mycket imponerande.

 

Ha det gott tills nästa gång.

Annonser

Thåströms album – från sämst till bäst

Thåström_2017_Webb_0

 

Med mindre än en vecka kvar till årets tyngsta albumsläpp levererar jag i kväll den slutgiltiga listan över Thåströms åtta soloalbum. Varsågoda!

8. Thåström

År: 1989

Skivbolag: Mistlur

– Året efter Imperiets uppbrott släpper Thåström sin solodebut. Där Imperiets sista skiva, 1988 års Tiggarens tal, var mörk och stundtals aggressiv är solodebuten gladlynt, ironisk och poppig. Och, dessvärre, kraftigt daterad. Soundet är ofta (men inte alltid) stelt och platt, men det råder ingen egentlig brist på bra låtar. Karenina är till exempel bland det allra vackraste han överhuvudtaget har gjort. Själv ville han bli mer maskinell och hårdare, och bejaka relativt nya influenser som Einstürzende Neubauten. Han lyckades väl inte riktigt med det, men framtiden såg ljus ut…

 

7. Xplodera mig 2000

År: 1991

Skivbolag: Mistlur

– Ett och ett halvt år senare och Thåström bor numera i Amsterdam. Han har kastat sig med huvudet före in i en ny ljudvärld, och pånyttfödd viger han numera sitt musikaliska liv åt industrirock, samplers och syntar.  Xplodera mig 2000 är Thåströms piggaste och hungrigaste album på flera år. Året därpå bildar han Peace, Love & Pitbulls, och under deras fem år tillsammans fördjupar och förfinar han industrilandskapet till fullo.

 

6. Det är ni som e dom konstiga, det är jag som e normal

År: 1999

Skivbolag: Mistlur

– 1999 var Thåström mätt på det maskinella soundet han fördjupat sig i under hela 90-talet. Att sjunga på engelska kändes inte naturligt, och han förstod att han var tvungen att hitta tillbaka till något, till sig själv. Konstiga blev ett slags back-to-basics-album (nypa salt, tack). Här finns låtar som minner om Ebba Grön, och andra som låter som Imperiet hade kunnat låta om de vågat fläska på med gitarrerna. Framförallt lät det väldigt mycket Thåström. Produktionen var kanske inte den bästa, och albumet är inte hans mest dynamiska eller nyanserade, men det är sannolikt ett av hans viktigaste.

 

5. Mannen som blev en gris

År: 2002

Skivbolag: Mistlur

– Om Konstiga är den triumfartade återkomsten är MSBEG dagen efter. Ljudbilden är tyngre och dovare och allting är sotigare, smutsigare, avigare, långsammare. Och det är på MSBEG som Pelle Ossler gör sin storartade (publika) entré i Thåström-världen. Han spelar akustisk gitarr på öppningsspåret Släpp aldrig in dom, men det är på Kaospassageraren, skivans mittpunkt, som han verkligen visar vem han är och varför han är oumbärlig för Thåströms sound för all framtid. Det Thåström oklanderligt förmedlar i låtens geniala text, om människans villkor, om varför vi finns till och kämpar och om hur meningslöst det kan tyckas vara, det förmedlar Ossler lika genialt i sitt gnissliga och kallsvettiga gitarrspel. Sveriges mest uttrycksfulla sångare och textförfattare möter här sin like; Sveriges mest uttrycksfulla gitarrist.

 

4. Skebokvarnsv. 209

År: 2005

Skivbolag: Sonet/Universal

– MSBEG underskattades av skivköpare och kritiker (och sedermera Thåström själv). Det var återigen dags att återuppfinna sig själv och det egna uttrycket. På Skebokvarnsv. 209 är soundet organiskt, där finns ett lugn vi inte hört från Thåström sedan 80-talets ballader, och framförallt är texterna djupt, djupt personliga. Garden är nere. Han är naken och låter oss se rakt genom honom. Han sjunger oförställt och rakt om sin far, gamla vänner som kommit och gått, Ebba Gröns första tid, förlorad (och vunnen) kärlek och om sina barn. Återigen bryter Thåström ny mark, hos sig själv och i svenskt musikklimat.

 

3. Kärlek är för dom

År: 2009

Skivbolag: Sonet/Universal

– Nästan fyra år senare, efter den monumentala framgången med Skebokvarnsvägen (och dess turnéer) var Thåström tillbaka. KÄFD är ”Skebo-erans” motsvarighet till Mannen som blev en gris: en närbesläktad, men tyngre, mörkare och dovare, skiva som följer i kölvattnet av sin omåttligt framgångsrika föregångare. Två år tidigare, 2007, släppte Thåström ihop med Ossler och Niklas Hellberg en skiva som bandet Sällskapet. Sällskapet tar industrimusikens huvudingredienser, drar ner tempot och skapar ett suggestivt musikaliskt skuggspel, och dess dova klanger har påverkat allt Thåström (och Ossler) gjort sedan dess, inte minst just KÄFD. Men trots lysande recensioner, succéartade turnéer och en Grammis för bästa album, är KÄFD inte alls lika allmänt omhuldad som Skebokvarnsv. 209. Det är synd, för det är ett mer dynamiskt album, med, åtminstone soundmässigt, fler lager.

 

2. Beväpna dig med vingar

År: 2012

Skivbolag: Razzia

– Utvecklingen fortsätter (med råge!) på 2012 års bästa album Beväpna dig med vingar. Skebos självbiografiska anslag, KÄFD:s dova klanger och Sällskapets kyla, ambience och suggestiva natur bildar här en väldigt imponerande enhet. Och bättre skulle det bli…

 

1. Den morronen

År: 2015

Skivbolag: Razzia

– Den morronen är en vidareutveckling och förfining av allt Thåström gjort sedan Skebokvarnsv. 209. Det är skivan och uttrycket han hela tiden (medvetet eller omedvetet) jobbade sig fram till. Det är personligt, romantiskt, kyligt, suggestivt, hoppfullt och dovt. Alla adjektiv man kan tänka sig kring Thåström, sammanfört till ett uttryck. Och framförallt är det en skiva utan minsta antydan till dippar eller svagare stunder. Det är enhetligt och jämnt, med gott om höga toppar, från början till slut. Det är resultatet av en konstnär som outtröttligt och utan sinande inspiration sökt och till slut funnit sitt alldeles egna uttryck.

Det blir väldigt spännande att höra hur detta förvaltas på Centralmassivet. De båda singlarna som släppts lovar mycket gott.

***

Där har vi det. Thåströms bästa album från sämst till bäst. Och utan att på förhand veta om det, blev det också en lista i kronologisk ordning. Men det säger väl allt om Thåström? Vem mer än Thåström kan stoltsera med att ständigt utvecklas, ständigt fila vidare på sitt uttryck, aldrig stå still och förnöjsamt sjunka in i fåtöljen?. Ingen. Hos Thåström finns alltid en eld som inte går att släcka, en hunger som inte går att mätta, ett tvivel som måste överkommas. Jag är bara glad och tacksam att jag får lov att se på.

Bäst just nu: augusti 2017, del 1

Attachment-1-7

Hösten har satt sig utanför dörren och mumlar nu hotfullt genom brevinkastet. Jag stänger ute ljuden med dessa låtar:

Deptford GothWeirder in Here

– Med nya singeln Weirder in Here närmar sig Daniel Woolhouses lynniga misfit-soul klarare strukturer, och i sångmelodin hörs lika delar The National som Blood Orange. Resultatet är mycket snyggt, och beroendeframkallande.

The War on DrugsStrangest Thing

– Med gitarrmattorna och de svepande stråkarna känns detta vemodsstycke, om att befinna sig vid sidan av tillvaron, i ett desillusionerat intet, närmast episkt (ursäkta detta hopplöst tjatiga ordval). Inte ovanligt för Granduciel och grabbarna, och jag ser fram emot den kommande fullängdaren.

GrouperChildren

– En nyligen släppt outtake från inspelningen av skivan Ruins, från 2014, och det närmaste en politisk Grouper-låt man antagligen kommer. Med sin karaktäristiska visksång, och sitt lika karaktäristiska suggestiva och disiga pianokomp, gör Liz Harris upp med amerikansk utrikespolitik:

Wish I knew a way to erase these bitter traces
Of the patterns and the powers that we’re used to
Poisoning ourselves with intentional deception
Setting fire to every foreign land we come to

SijForwards in Time

– Sij kommer från den rysk-ukrainska självstyrande staden Sevastopol och släpper skivor på det utmärkta dark ambient-bolaget Cryo Chamber. Det senaste albumet, The Time Machine, släpptes i februari och är ett av årets klart bästa dark ambient-släpp. Värme och kyla samexisterar, och den intrikat detaljerade ljudbilden är skapad av syntar, samplingar, elektroniska ljudkollage och fältinspelningar. Forwards in Time är sannolikt skivans höjdpunkt.

OsslerHelsingborg

– Veckans oldie är inte gammal. Den är egentligen inte ens äldst på listan, om man tänker på utgivningsdatum, men den är åtminstone äldst för mig. Och alla som läst bloggen känner till Ossler, så jag ska inte bli långvarig här. Men det är fortfarande så att Ossler gjort 2017 års bästa album, och möjligen är det så att Helsingborg är årets hittills bästa låt (där stångas han med vännen och samarbetspartnern Thåström och dennes Old Point Bar – och den slutgiltiga kampen om årets bästa album kommer med all sannolikhet att göras upp mellan dessa båda herrar, någon gång i vinter, när Thåström släppt sitt efterlängtade nionde soloalbum).

På söndag spelar Ossler i Malmö, och i september i just Helsingborg. Man laddar med fördel inför dessa båda spelningar genom att med stadig frekvens återvända till mästerstycket Evig himmelsk fullkomning och låta sig malas ner av Sveriges trubbigaste och tyngsta gitarr.

 

Nu tackar jag för mig, för den här gången (och ja, fotot är mitt eget).

På återseende!

Thåström 60: Lista 3, platserna 40-31

thastrom2017_webb-940x580

Ny vecka, ny lista. Men innan vi börjar med veckans lista är det nu läge att uppmärksamma veckans (årets?) stora nyhet: att Thåström i höst släpper nytt album och beger sig ut på en omfattande turné. Turnén inleds i Göteborg den 11 oktober, och avslutas på Cirkus i Stockholm den 26 november. Biljettsläpp är på onsdag den 1 mars.

I vår släpps en singel. Exakt när den släpps eller vad den kommer att heta har man inte gått ut med.

Albumets titel är heller inte avslöjad, men vi kan nästan räkna med att kungen av låt- och albumtitlar levererar på den punkten även denna gång.

Storartade nyheter som gjorde ett på pappret redan tungt musikår flera ton tyngre.

Biljetterna släpps som sagt på onsdag, 1 mars. Håll utkik här och på Ticketmaster.

Nu: listan.

40. Hauptbahnhof (Sällskapet)

År: 2007

Album: Sällskapet

– Listans första Sällskapet-låt. Detta stämningsstycke avslutar Sällskapets magnifika debutalbum. Låten frammanar (givetvis) bilder av centralstationer, tåg, u-bahn, etc.  Det är rörelse, människor på språng, men själv sitter man bredvid och tittar på. Centralstationer är inte stressiga miljöer, och det vet Sällskapet. Centralstationer är rörelse framåt. Där bor viljan att stå upp mot lättja, stiltje och stagnation, och allt detta fångas i Osslers svajiga febergitarr, Hellbergs samplingar och atmosfärer och Thåströms elektronik.

 

39. We’re Only In It For the Drugs no. 1 (Ebba Grön)

År: 1979

Album: We’re Only In It For the Drugs

– Spela sjuan!

 

38. Linnéa

År: 2009

Album: Kärlek är för dom

– En mullrande, monoton pärla. Borde betraktas som en av Thåströms många sentida klassiker, men är sannolikt för smal för att nå sådan status. En skoningslös uppgörelse med alla som gjort en illa, sett ur en flickas ögon. ”Det var som du redan visste, Linnéa – det går inte lita på nån…”

 

37. Blå himlen blues (Imperiet)

År: 1985

Album: Blå himlen blues

– Thåström har gjort många låtar om vattenhål, fristäder, tillflyktsorter, murar. Han vet hur tillvaron ser ut och han vet att det behövs något att fly till. Man kan argumentera för att detta är den första av dessa låtar. Det är atmosfäriskt, det är 80-tal, det är fantastiskt moody och snyggt. 2002 framförde Thåström en version av låten som av undertecknad betraktas som den ultimata. Den återfinns på live-skivan På Röda Sten.

 

36. Flyktsoda (Ebba Grön)

År: 1982

Album: Ebba Grön

– Ebbas sista album var ett hopkok av idéer. Långt mer Stones och E-Street Band än Clash och Pistols. Och det är man tacksam för, trots att plattan blev något spretigare än de två föregångarna, för stagnerade punkare är det ingen som tycker om (förutom andra stagnerade punkare, förstås).

Albumet inleds med en hyllning till buteljerad flykt. Jaget är på ständig flykt, kommer aldrig att hitta hem. Han är rädd, letar efter mönster och svar, och hur han mår är vida känt. Det behöver man inte fråga om. Vad som behövs är något att ta till för att döva dessa tillvarons angrepp. Vad som behövs är flyktsoda.

 

35. Nowy Port (Sällskapet)

År: 2013

Album: Nowy Port

– Titelspåret från Sällskapets andra album, uppkallat efter en stadsdel i Gdansk i Polen.

Huvudpersonen pressar sig fram genom hamnarna, över kajen, under stjärnorna, förbi försäljarna, dricker fyra glas special för att känna sig på riktigt. Armbågar sig fram, på väg mot något högre.Vad får vi inte veta, men stjärnorna vet, guldfiskarna likaså. Huvudpersonen vet också.

En låt om att köra över tillvarons motstånd med bara sin egen vilja som drivkraft och vapen.

 

34. Släpp aldrig in dom

År: 2002

Album: Mannen som blev en gris

– En urladdning om att bli lämnad ifred, om att bygga en så hög mur som möjligt. Om Thåström på Höghussång (också från Mannen som blev en gris) odlar sitt utanförskap och trivs i det, så är det en annan Thåström vi hör på Släpp aldrig in dom, skivans öppningsspår. Här är han i det närmaste förtvivlad. Han vill göra sig av med både kartor och nycklar, och vill inte att någon yppar en enda stavelse om var han är eller vad han gör. Utanförskapet här är lika självvalt som på Höghussång, men här finns det fler nyanser och färre alternativ. På Släpp aldrig in dom måste han vara ifred för att överhuvudtaget kunna överleva. Det är en fantastisk låt.

 

33. Das neue konzept (Peace, Love & Pitbulls)

År: 1994

Album: Red Sonic Underwear

– PLP:s bästa låt. Om att göra upp med sitt gamla jag och bejaka sitt nya. Om att återuppfinna sig själv och hungrigt tillskansa sig det som bygger upp en. Ett slags hyllning till det nya uttryckssättet han fann med PLP. Sjungen med den där förtvivlan och desperation som genomsyrade Thåströms röst under 1994.

 

32. Samarkanda

År: 2012

Album: Beväpna dig med vingar

– På Samarkanda möts romantikern Thåström med folkbildaren Thåström. Här jämför han det oerhört stora i sin kärlek till Amanda Ooms med stora konstupplevelser. Ett väldigt snyggt stilgrepp, och förpackat i en gnistrande post-industriell popballad skänker han oss en rad stora konstverk av olika dess slag att upptäcka, på ett väldigt pedagogiskt sätt.

 

31. Tillbaks till Trehörnsgatan

År: 2009

Album: Kärlek är för dom

– En gång för många år sedan googlade jag mig fram till att Trehörnsgatan förmodligen ligger i Rotterdam (precis som Maskinisten troligen gör). Jag har sedan dess lärt mig att det är i Amsterdam som gatan ligger, vilket känns rimligare, med tanke på att Thåström bodde i just Amsterdam mellan 1990-1993. Detta är en låt om en dröm, med en lika drömsk text, drömlikt lös i konturerna.  Sången långt, långt fram i mixen. Det känns som att Thåström sitter bredvid och sjunger. Han sjunger om spotlighten (berömmelsen?) som inte går att stänga av. Återvändandet till en plats som åtminstone känns väldigt anspråkslös. Man matar fåglar, går ner till hamnen, tittar på båtarna. Men det är också en låt om att söka förlåtelse. Om att i drömmen leta sig tillbaka till någon som har betytt oerhört mycket för en, och dels erkänna var man gjorde fel och dels önska åter det man förlorade. En stor låt i en mycket liten och oansenlig förpackning.

 

 

Kom ihåg att köpa alla Thåström-skivor ni kommer över, t.ex. på Cdon, Ginza eller på Drella. Och köp konsertbiljetter på onsdag, 1:a mars!

Fotot är hämtat från http://kulturbolaget.se/wp-content/uploads/2017/02/Thastrom2017_WEBB-940×580.jpg och är taget av Amanda Ooms. 

New Discovery: Shrine

shrine

Earlier this week I stumbled upon the glorious works of Bulgarian dark ambient maestro Hristo Gospodinov, aka Shrine, and I was captivated. I’m especially enthralled by his latest release, called Ordeal 26.04.86 – which serves as a tribute to the Chernobyl Nuclear Disaster of 1986.

It’s a cinematic album.  Atmospheric and chilly, dark, with heavy electronics. Hristo mixes these electronics with field recordings and samples, which helps create a soundscape fitting for its cause of honoring this god forsaken day in the history of man.

And I say ”heavy”, but at the same time I’d like to say that it’s a relatively accessible album. Relatively! It’s lightyears away from pop, of course, but it’s also not Stahlwerk 9-heavy. It’s not a full on sonic assault. It’s haunting, of course, and it demands attention and focus from its listener, but the sheer beauty of the album is something that most people would recognize if they were to give it a chance.

The album is released on the formidable Cyclic Law label – home of Allseits, Beyond Sensory Experience, Desiderii Marginis, AUN, Kammarheit, Cities Last Broadcast and so on. Hands down, the best dark ambient label out there (sorry Cryo Chamber and Steinklang). And this release ranks among its finest!

Picture retrieved from: http://www.side-line.com/wp-content/uploads/2016/10/shrine.jpg

2016 In Review: The albums

2016.img_3541

 

20. Bon Iver22, A Million

– Justin Vernons musik blir underligare och underligare, och svårare och svårare att relatera till och förstå, men den blir aldrig ointressant.

19. And Also the Trees Born Into the Waves

– AATT:s 2000-tals-renässans, som inleddes 2003 med Further From the Truth (och peakade med 2007 års mästerverk (Listen For) The Rag and Bone Man) håller i sig, och visar inga tendenser på att falna.

18. Minor VictoriesMinor Victories

– Det var inte mer än rätt att världen åter skulle få njuta av Rachel Goswells (Slowdive) utmärkta stämma.

17. Cities Last Broadcast The Humming Tapes

– Brusig, stämningsfull dark ambient, ibland med närapå jazziga inslag.

16. Citizen HTransference

– Niklas Hellbergs solodebut. Hellberg är ju annars mer känd från All That Jazz, Peace, Love & Pitbulls och Sällskapet, och som en avgörande viktig kugge i Joakim Thåströms solokarriär och -band. Som Citizen H gör han instrumental, elektronisk dark ambient, och hans fingertoppskänsla för atmosfärer och ljudlandskap är intakt. Jag hoppas på ett fysiskt släpp.

15. Marissa Nadler Strangers

– Förföriskt mörker.

14. 1900Tekno

– Christian Gabel är en av Sveriges bästa ljudmakare.

13. Iggy Pop Post Pop Depression

– Iggy släppte i maj karriärens tredje bästa soloalbum, nedpetat endast av Berlin-plattorna från 1977. Texterna är inspirerade, sången sitter perfekt, och musiken (styrd av Josh Homme och Iggy själv) är intressantare än på decennier.

12. ApocryphosStone Speak

– Kylig, karg dark ambient. Låter som en fika vid en hamn, i januari. Utan något att fika på.

11. Christian KjellvanderA Village: Natural Light

– En promenad längs öde fält, gårdar och åkrar i november.

10. Neurosis Fires Within Fires

– Vackert och skräckinjagande om vartannat. Neurosis har gjort det igen. Metal för folk med för mycket finess och känsla för att lyssna på metal.

9. Ivy BellsSculptures

– Skimrande pop, så melankolisk att man blir förlamad.

8. David BowieBlackstar

– Precis som sin gamle vapendragare Iggy, så släppte också Bowie ett av karriärens bästa album i år. Men till skillnad från Iggy, så fick Bowie inte uppleva vilket genomslag plattan fick. Två dagar efter release gick han bort i levercancer. Vedervärdigt.

7. Nick Cave & the Bad SeedsSkeleton Tree

– Den gamla föreställningen om att konstnären frodas när tillvaron rasar ihop får här vatten på sin kvarn.

6. Maria Taylor In the Next Life

– Jag är så vansinnigt svag för Maria. Hennes röst, hennes melodier, hennes texter och den sorgsenhet som genomsyrar alla hennes skivor. I år släppte hon sin karriärs jämnaste platta, och återförenades med Conor Oberst (om än bara på en låt).

5. Leonard CohenYou Want It Darker

– 2016 var året då ikonerna gjorde comeback, och Cohen tillhör den skaran. 2016 var även året då många ikoner gick bort, och dessvärre tillhör Cohen även detta gäng. Han dog  några veckor efter releasen. Detta är hans bästa platta sedan 1988 års I’m Your Man. Soundet är kargt, texterna fokuserade, rösten stannar tiden. Klassisk Cohen.

4. AllseitsChimäre

– Soundtracket till alltings undergång. Vansinnigt snygg dark ambient. Fantastisk produktion.

3. RomeThe Hyperion Machine

– Jerome Reuter går ifrån temaskivorna, och får trots det ihop sin bästa och jämnaste platta hittills. Mörk, romantisk, atmosfärisk. Lyriken sitter, melodierna är rakt igenom starka. Och Thåström gästar.

2. Frida HyvönenKvinnor och barn

– I höstas gick jag från att inte ha någon relation till Fridas musik (hade hört debutplattan 2005 när den var ny, men det var allt) till att betrakta henne som en av vårt lands intressantaste artister och textförfattare. Allt tack vare denna skivan.

1. Conor Oberst Ruminations

– På Ruminations skalar Conor av sig precis allt, och blottar sig på ett sätt han inte gjort sedan han som 20-åring slog igenom med Bright Eyes. Men då var det (till en början) febrig ångestpop, nu ger han ett betydligt mer samlat intryck, trots att ångesten finns kvar. Men den är tyngre nu. Mer gnagande än skärande. Melodierna är lika bra som någonsin, men texterna är ännu vassare. Djupt personligt, men samtidigt aldrig annat än allmängiltigt.

 

Köp plattorna där plattor säljes. Fotot är taget av mig. Photo by me.

2016 in Review: The 20 Best Songs

20. True MoonVoodoo

– Svensk postpunk lever och frodas.

19. The Radio Dept.Swedish Guns

– Radioavdelningen visar att det tydligen går att blanda atmosfärisk pop med politisk text.

18. Christian KjellvanderThe Dark Ain’t That Dark

Jason Molina nickar uppmuntrande från sin himmel.

17. Iggy PopChocolate Drops

– 2016 var året då Iggy kom tillbaka. Tusenfalt. 2016 var inte bara elände, alltså.

16. Marie DanielleOne Night Stands

– Drygt 150 lyssnare på Spotify. Perverst. Denna låt har en av årets största och vackraste refränger.

15. Marissa NadlerKatie I Know

Chelsea Wolfe på stesolid. ”Hänförande” är ordet.

14. Ivy BellsGoing Home

– Skulle ha slagit igenom. Borde ha slagit igenom. Skimrande vemodig pop som för tankarna till Days, The Field Mice och The Mary Onettes. Skamligt förbisedda.

13. 1900 (feat. Ossler och Thåström)- Vi

– Solidaritet gestaltat av en skör melodi, och hummande från Sveriges två tyngsta röster.

12. AllseitsSink In Sideways

– VM-guld i dark ambient 2016 går tveklöst till tyska Allseits. När det moderna samhället äntligen rasar ihop, så är det denna låten som kommer att spelas. Kom ihåg var ni hörde det först.

11. The Good Life Are You Afraid Of Dying?

– Temat ”underskattade band” fortsätter med Omaha, NE:s The Good Life, frontat av Tim Kasher (även känd från Cursive). Ett band som oavsett hur bra de är aldrig får ett riktigt genombrott. Sådan är världen vi lever i.

10. kentDen sista sången

– kent avslutade 2016 karriären med (ännu) ett undermåligt album. Stundtals upprörande dåligt. Men också stundtals riktigt fint. Som i fallet med denna låten. En varm bris i solnedgången, på väg bort mot något annat.

9. Frida HyvönenFredag morgon

– Från ingenstans dyker Frida Hyvönen senhösten 2016 upp och släpper ett makalöst album. Denna blytunga pjäs är skivans mest imponerande stund.

8. Minor Victories (feat. Mark Kozelek) – For You Always

– Ett något poppigare Slowdive möter klassisk (sentida) Kozelek. Enkel lyrik (om man ens kan kalla det för lyrik), men så naket och romantiskt att man får hjärtsvikt.

7. Nick Cave & the Bad SeedsJesus Alone

– You believe in God, but you get no special dispensation for this belief now. Inte ens gudsfruktan hjälper när det allra värsta händer.

6. Leonard CohenYou Want It Darker

– Cohen släpper hösten 2016 en av de tyngsta låtarna i hela karriären (hämtad från det starkaste albumet sedan 1988). Kort därpå dör han. I’m ready, my Lord.

5. Maria Taylor  (feat. Conor Oberst) – If Only

– Mig veterligen hade Maria och Conor inte samarbetat sedan 2007, så detta var mycket välkommet. Och vilken återförening, dessutom! Så vackert och vansinnigt sorgset om andra chanser att ögonen trillar ur skallen på en.

4. David BowieLazarus

– Med facit i hand, det brutalaste som släpptes under 2016.

3. Conor OberstNext of Kin

– Oberst följer upp 2014-års Upside Down Mountain med vad som måste räknas till en av karriärens tre bästa skivor. Här ringar han in förlust på ett fantastiskt och rått sätt:

Her bathrobe hangs on the bedroom door
Though she’s been dead for a year or more
He buried her by the sycamore
So that he could keep her close
It broke his heart and it made him old
Tries to rebuild but it just erodes
Some people say that’s the way it goes
But he don’t feel that way

2. Sun Kil Moon & JesuGood Morning, My Love

– Mot Justin Broadricks blytunga fond ställer Mark Kozelek en av livets viktigaste frågor:

What does rekindle mean?

1. Rome (feat. Thåström) – Stillwell

– 2016 var året då även Jerome Reuter nådde nya höjder. På Stillwell föräras han med ett besök av vännen och ikonen Joakim Thåström, och resultatet är bortom denna värld. Måste upplevas, kan inte vidare beskrivas.

 

Alla låtar har sammanställts i en spellista. Lyssna här