Bäst just nu: skarven augusti/september 2018

Bäst just nu har än en gång legat lågt, men här kommer äntligen en ny giv med grym musik. Varsågoda.

 

Amigo the DevilCocaine and Abel

– Årets bomb! Kanske rent av årets bästa låt. Amigo har vuxit enormt och nya låten är många mil från den underhållande, men knappast superberörande, murder folk han annars hänger sig åt. Med piano, gitarr och sparsmakade stråkar levererar han här en hänsynslös och rå, men också melodiös, självuppgörelse, vars sort man annars förknippar med sådana som Conor Oberst. Självhatet som driver låten är uppbyggt av sorg snarare än ilska och det finns hela tiden ett hopp om bot och bättring. I was born impatient and I was born unkind, sjunger han i första versen, och fortsätter: but I refuse to believe that I have to be same person I was born when I die. Det är naket och utlämnande, oändligt vemodigt, men svagt i bakgrunden brinner ett outsläckligt ljus. Allas vårt inneboende egenvärde, som lätt kan vändas till tvivel om vi inte ser upp.

 

Stilla Havet – Verklighet och fantasi

– Tredje och sista delen av en kommande trespårs-ep med samma namn (släpps på fredag 7/9), där vi också hittar redan utgivna postpunk-höjdarna Fritt fall och Dansar i kedjor (bägge 482 MHz-hyllade). Nya låten når inte upp till nyss nämnda kanonlåtar, men känslan för malande komp, öststatselektronik och Simon Gallup-basljud visar ändå på fortsatt god form och jag är tämligen säker på att albumet, som ska släppas via Novoton i vinter, blir helgjutet.

Recensioner av de bägge andra Stilla Havet-låtarna hittar ni här och här.

 

Interpol Marauder (album)

– Interpol har inte gjort ett helgjutet album sedan 2004 års fina Antics. Efter det tappade de bollen, blev trötta och mäktade inte med mer än ett par tre fullträffar per album. Dessutom hoppade ursprungsmedlemmen och bassisten Carlos D av efter fjärde plattan 2010. Men nu verkar något ha hänt. Oklart vad, eftersom soundet är detsamma som det alltid varit – rockig postpunk-revival med popkänsla. De flesta låtar hade rent soundmässigt kunnat platsa på vilket Interpol-album som helst. Men det är inte svårare än att de helt plötsligt börjat skriva bra låtar igen. Och det låter som att de har roligt tillsammans, vilket verkligen inte varit fallet på de senaste jämntjocka och lätt glömda plattorna. Melodierna sitter, så gott som på varenda låt, och ljudbilden andas.

Öppnaren If You Really Love Nothing har ett intro och ett komp som hade platsat på Morrisseys  Your Arsenal. The Rover är mullrig och interpolsk poprock, precis som man vill ha den. Surveillances vemod påminner om den klassiska debuten Turn on the Bright Lights bättre stunder. Och avslutaren It Probably Matters, vars verser oblygt blandar Otis Redding med Bauhaus, låter inte som mycket annat Interpol givit ut. Och detta är bara en handfull guldkorn från ett album som måste betraktas som en av årets stora överraskningar.

Betyg: 8/10

Bästa låt: If You Really Love Nothing

Om ni gillar detta: Interpol – Antics

 

Advance BaseDolores and Kimberly

– Ända sedan åren som Casiotone for the Painfully Alone har Owen Ashworth varit en mästare på vardagsmelankoli. Karaktärerna i hans texter är vanliga människor som tillåts prata om vanliga vedermödor, som förlust, saknad och utanförskap. Men han kan också måla upp bitterljuva bilder av lycka – som i Dolores and Kimberly, hämtad från kommande plattan Animal Companionship. Till en melodi som skulle kunna vara plockad från Bruce Springsteens Tunnel of Love, sjunger han om en person som lämnat sin familj för att leva med någon denne träffat på nätet. Hon är kanske inte helt lätt att tycka om (när skilsmässan är klar och beskedet kommer om att hon inte längre får träffa barnen firas det med ”good champagne” och en svängom på vardagsrumsgolvet till Moon River), men samtidigt är kärleken som beskrivs så äkta och så mänsklig, och melodin så vacker, att det inte spelar någon roll. Dolores and Kimberly är en fantastisk låt.

 

Geneviéve PasquierLouche

– Geneviéve Pasquier, från industribandet Thorofon, är som soloartist känd för elektronisk och väldigt europeisk och experimentell pop. Men hon kan mer än så. Som i det här sprakande noir-numret. En elektro-ambient jazz-ballad, som för tankarna till både Bohren & Der Club of Gore och Sällskapets mästerverk Rött liguriskt vin. Makalös.

Annonser

Outgivet och gömt: fyra osläppta låtar som måste höras

Ibland händer det att mästerliga låtar hamnar i byrålådan. Man kan prata om stora artisters bristande omdömen här (och ibland är det berättigat), men ofta finns det en rad olika anledningar till varför vissa låtar ges ut och andra inte. Nu råkar det vara så att några av 482 MHz-universumets mest omhuldade favoriter har färskt och outgivet material liggandes på YouTube. Låtar som de allra flesta kanske inte stöter på. I syfte att göra en kulturgärning vill jag med det här inlägget lyfta fram fyra stycken fantastiska och outgivna låtar av fyra stycken mäktiga artister. Till min hjälp har jag till en av låtarna fått exklusiv insideinformation… Varsågoda.

Ossler – Novembermoln

År: 2018

Exklusiv kommentar från Ossler:

”Novembermoln handlar ju om intill sinnesförvirring förälskelse. Hur man bultar på nåns hjärta för att bli insläppt, trots att det hjärtat med all säkerhet är tomt.”

I den här versionen samspelar Mikael Nilzéns frostiga Blade Runner-synt, Henrik Meierkords dova cello och Osslers försiktiga och djupt melankoliska gitarrplock så fint att man knappt törs andas. När än den släpps kommer den att konkurrera om det årets bästa låt. Det står tydligt.

 

The Cure – It Can Never Be the Same

År: 2016

– The Cure är inte främmande för att kassera och/eller glömma bort kanonlåtar. Det senaste exemplet är It Can Never Be the Same. Den visar upp bandet från deras allra bästa och sorgsnaste sida. Det grandiosa och atmosfäriska vemodet från Disintegration och Bloodflowers, som nästan helt saknats på bandets två senaste studioalbum, är här i full styrka. Robert Smith besjunger en förlust som omkullkastar hela tillvaron. Han resonerar med sig själv och försöker mildra omständigheterna (Don’t worry, I smile, I’ll miss you, but it’s not like you’re gone). Men ganska snart inser han det futila i detta: But we know, we always know I can sing, I can dance, I can laugh as if nothing ever changed, but without you, without you, it can never be the same. Han fortsätter: However long I wait there won’t be another one, it will always be too late, there won’t be another one, we won’t do it all again. Det är brutalt, men vi kommer alla att hamna där. Vi kommer alla att förlora någon som vi inte borde förlora. Någon som vi inte riktigt kan leva utan. Alla vet ju att det bara är en fråga om tid.

Conor Oberst – No One’s Gonna Change

År: 2017

– Conor Oberst och ett piano, på förtvivlans rand, och en ångestdriven redogörelse för självförakt, misantropi, saknad, desillusion och frustration vecklar ut sig. Men byggt på ett fundament av sorg – inte ilska – och en gränslöst vacker och skör melodi. Detta är en comeback till Conors tidiga och oförställda Bright Eyes-uttryck, men med den äldre Conors djup, nyans och world-weariness. Jag kan utan problem hävda att detta är en av hans fem bästa låtar. Att den är outgiven är snudd på perverst.

Morrissey – Blue Dreamers Eyes

År: 2018

– I skenet av dessa blytunga skildringar av förlust, självförakt och saknad ter sig Morrisseys retrodoftande och svepande poplåt, om att mitt i livets svinstia bibehålla drömmarens romantiska blick, som ganska lättviktig. Men det är fel. Blue Dreamers Eyes är en stark return-to-form för en artist som de senaste åren haltat på alla möjliga vis och som följaktligen hamnat både i skamvrån och ute i kylan. Hög tid för upprättelse och för att ta sig i kragen.

 

Det var allt. Stort tack till Pelle.

På återhörande.

Bäst just nu: december 2017, del 2

Attachment-1-18

 

Årets sista bäst-just-nu-lista. Den närmsta tiden kommer 482 MHz vigas åt årssummeringar (låtar, album, diverse annat), men innan dess tar vi en sista hederlig bäst-just-nu.

 

Stilla havet Fritt fall

Elias Eriksson, känd från insomnade politiska popbandet Boris and the Jeltsins, solodebuterade i fjol under namnet Stilla havet. Under det namnet gör han klassisk postpunk med allmänmänskliga och introverta texter. Senaste singeln Fritt fall hör till hans allra bästa låtar. Till en urstark sångmelodi sjunger Elias sin, på ett mycket uppfriskande sätt, bråddjupa och allvarsamma text om rädsla, oro och förfall, medan gitarren och synten tävlar om vem som kan låta kyligast. Förbaskat bra.

 

Phoebe Bridgers (feat. Conor Oberst) – Would You Rather

– När jag såg Conor Obersts konsert i Köpenhamn tidigt i år agerade LA-bördiga singer-songwritern Phoebe Bridgers förband. Hennes sköra och oförställda americana slog an hos mig direkt. I höstas kom debutalbumet Stranger from the Alps, som mixats av Obersts Bright Eyes-kollega Mike Mogis. Oberst gästar på den fina Would You Rather, som är en av många höjdpunkter från den mycket starka debutskivan. Drömsk, intim americana gjord med självklar fingertoppskänsla.

 

Steve Buscemi’s Dreamy Eyes Swim Deep

– På debut-ep:n Four Waters blandar SBDE postpunkiga tribal-trummor, xx-gitarrer och drömpoppens atmosfärer. Resultatet är lovande, och avslutande spåret Swim Deep lovar kanske allra mest. Jag ser fram emot ett albumsläpp.

 

Anna von Hauswolff The Mysterious Vanishing of Electra

– För ett par veckor sedan skrev jag om Anna von Hauswolffs comeback och hyllade nya singeln, men låten är så vansinnigt bra, att den måste nämnas igen. Den är svart som tusen nätter, vacker som ett fruset hav. Den mullrar på i sex fantastiska minuter, med diaboliska rytmer som påminner om sentida Swans och gitarrer som darrar och svettas som vore de i Pelle Osslers händer. Samtidigt är soundet helt eget och hade inte kunnat komma från någon annan i detta land än just Anna Von Hauswolff. Detta är en stark kandidat till en plats bland årets fem bästa låtar.

 

Peace, Love & PitbullsMove Like a Menace pt 2 och Polar City Blues

Tradera är bra fint ibland. Som t.ex när man hittar sedan länge utgångna PLP-singlar för struntsummor. I fredags utökade jag samlingen med Kemikal, från 1997. Med på singeln hittar vi två b-sidor, tillika två av PLP:s bästa låtar: Move Like a Menace pt 2 och Polar City Blues. Den förstnämnda är knastrig elektronik, kyla och introspektion, med ett lugn man knappt hittar i någon annan PLP-låt. Polar City Blues är dov och tung dark ambient. På denna PLP:s sista singel har volymen och aggressiviteten som de var kända för bytts ut mot stämningar, atmosfärer, djup och tyngd (i ljudbild som i text). Allt detta skulle visa sig vara omistliga komponenter för Hellbergs och Thåströms framtida musikskapande.  Båda låtarna är föraningar till vad de (ihop med Ossler) skulle komma att skapa som Sällskapet knappt tio år senare.  Och i år, ytterligare tio år senare, hör vi tydliga spår av detta även i Thåströms soloalster.

Bäst just nu: juli 2017, del 2

Attachment-1-6

 

Det är slutet av juli, och sommarens andra hälft. Laddat läge. Nerver. Man vill suga musten ur de sista förhoppningarna. Detta gör man med fördel till dessa toner:

Conor OberstNo One is Going to Change

– Nyskriven, ännu ej släppt, ännu ej inspelad i studio (såvitt vi utanför den inre cirkeln vet), men så bra att all annan musik ter sig platt och oviktig under de nästan fyra minuterna som låten pågår. Conor Obersts bästa låt på många år, och en återgång till de becksvarta och råa känslorna vi känner igen från hans tidiga 00-tal, men med den äldre Conors touch och djup. Jag råder alla med minsta intresse för textdriven musik att lyssna på denna pärla.

Avi Vinocur I Should Have Been a Con Man

Elliott Smith och Pelle Ossler går in på en bar i Seattle i början av 90-talet med ett anteckningsblock och en elgitarr. Ungefär så låter detta guldkorn till låt, som sannolikt inte kommer att nå ut till särskilt många alls, eftersom världen är en grym och elaksinnad plats. Men jag lyfter på hatten till min käre lille bror (Ossler-entusiaster vet att detta inte är en särskrivning), som har vett nog att känna till och tipsa om såhär bra musik. Kolla även in Avis huvudprojekt, alt-country-bandet Goodnight, Texas.

Mick JaggerEngland Lost

– Från obskyrt till megaikon. I natt släppte plötsligt en av rockhistoriens allra största ikoner, Mick Jagger, en ny tvåspårssingel. Och det är framförallt spår 2, b-sidan (eller den andra a-sidan?) som imponerar på mig. England Lost är en lynnig kommentar och känga till post-Brexit England, och låter som något som Paul Weller hade kunnat få ur sig på en av sina bättre (solo-)dagar. Väldigt engelskt, väldigt bra.

SlowdiveFalling Ashes

– Nästan tre månader efter release och jag fortsätter att sjunka in i Slowdives fjärde fullängdare och hitta nya favoritlåtar. Den senaste i ordningen heter Falling Ashes och den avslutar albumet. Det är ett episkt, åtta minuters pianobaserat ambientstycke om förlust och minnen. Låtskrivaren Neil Halstead har sagt att denna låten kan vara en fingervisning om vart Slowdive är på väg och hur en eventuell femte skiva skulle kunna låta. Lovande, minst sagt.

Scott WalkerThe Plague

En av de största i min bok heter Scott Walker. Ni känner säkert till historien om hur han på 60-talet slog igenom som tonårsidol i The Walker Brothers, hoppade av, inledde en solokarriär influerad av Frank Sinatra, Jacques Brel och jazz, och började släppa skivor som successivt blev mer och mer avantgardistiska, mörka och underliga. Konstnärligt har han peakat med sina två senaste soloalbum och tillika utforskningar av människans svartaste avgrunder, The Drift (2006) och Bish Bosch (2012) (samarbetet med Sunn O))) från 2014 låter precis som sentida Scott, men är ingen regelrätt soloskiva). The Plague, som jag har valt som denna listans ‘oldie’, släpptes emellertid 1967 och var b-sida till singeln Jackie. Den hintar om de mörka teman som skulle komma att utforskas lite längre fram, utan att för den skull tappa i melodi eller sväng.

 

När vi hörs nästa gång har jag en ny Elvis-lista att visa upp.

Fotot är taget och redigerat av mig.

10

img_1704

10 låtar som frammanar känslor och bilder av längtan, förlust, lycka och kärlek. 2:a mars 2017.

  1. Loveninjas – Once There Was a Girl and a Boy

 …when something matters to you this much

2. The Postal Service – Be Still My Heart

And on the bus I could have sworn it was all a dream
And it didn’t happen to me

3. Days – A Part of the World

We’re heading home as the sun comes up

4. Bright Eyes – Gold Mine Gutted

You were a stroke of luck 

5. Sällskapet – …den dan

Nu är nummer 13 ett lyckotal igen

6. Her Space Holiday – Tech Romance

You can show up at my house
Completely unannounced
We’ll have that movie kiss we talked about

7. Boat Club – Memories

and I know that I belong there,

with you

8. The Cure – One More Time

Hold me up so high
To touch the sky
Just one more time

9. Neutral Milk Hotel – In the Aeroplane Over the Sea

And when we meet on a cloud
I’ll be laughing out loud
I’ll be laughing with everyone I see

10. The Good Life – Album of the Year

I’ve never felt so found

 

Fotot taget och redigerat av mig.

 

Spellista här.

 

My Formative Teenage Albums

img_4375

This entry is inspired by something I read on Pitchfork yesterday. There, the staffers had listed the ten albums from their formative teenage years that have made the most lasting impression on them. As a list geek I immediately figured I wanted to do the same. In chronological order, here are the ten most important albums from my formative years, age 14-18. I interpret ”lasting impression” as either meaning albums that opened important doors to musical worlds in which one still dwells, or simply albums one thought was great back then and still does.

Billy Idol Billy Idol

– Time of discovery: late 2000, aged 14.

To be quite honest, Billy Idol is the original reason for me listening to alternative (pop/rock) music. Before seeing the White Wedding video on MTV’s ”So 80’s” Weekend in the fall of 2000, the only music I listened to was hiphop and Michael Jackson (which is great, of course). Seeing this video, this sinister, weird, gothic video, changed everything. The song was equally sinister and weird, yet catchy, and with strange lyrics. It didn’t sound like anything I had ever heard before, or like anything my friends or classmates listened to. And the guy singing it was pale, skinny, wearing a red leather vest (with nothing underneath) and black pants, looking all cool and threatening. This was the first time I could even remotely see myself in a musician (even though we only had the pale and skinny thing in common – I was the least cool person you would ever meet). Earth-shattering. I went out and bought his self-titled debut album. I remember being disappointed that the other songs were kind of poppy, but it didn’t matter. I became a Billy Idol fanatic, and through him I discovered punk rock, and through punk I discovered…everything else. I became a…person. I developed some sort of style. I got ideas. Opinions.  Values. Stuff that’s still at the core of my being. Thank you, Billy. You’re one of the most criminally underrated singers/songwriters of all time (not to mention vocalists!).

Sex PistolsNever Mind the Bollocks, here’s the Sex Pistols

Time of discovery: late 2000, aged 15.

– I had learned that Billy Idol was originally a punk and lead singer with original punks Generation X. This made me terribly interested in the genre, and for my 15th birthday I got a gift certificate at the record store CD Land and I bought this album. Another earth shattering moment. Again, it sounded like nothing I had ever heard. It was totally aggressive, but the lyrics were hilarious (without failing to convey important messages such as anti-royalism, solidarity and alienation) and their attitude was so off, so un-cool (the traditional sense of cool) and antisocial it instantly felt super cool. I was on my path to becoming an individual.

Ebba GrönKärlek och uppror

Time of discovery: 2000, aged 15.

-The dearest thing I ever discovered through punk rock. Cemented my love for all things Thåström – a love that gets stronger with each passing day. There’s no-one like him.

The CureThree Imaginary Boys

Time of discovery: early 2001, aged 15.

– I discovered The Cure on the same So 80’s Weekend on MTV as I did with Billy Idol (and a-ha! and The Clash!), although I had heard of them before. I knew they were moody and weird, and the video for Close to Me didn’t change that idea. It took me a few months, however, before buying my first Cure CD (and this was the only one that the record store had), but I liked it. It was guitar-driven, like the punk rock I usually listened to, but it was more understated, moodier, weirder. Mood-wise, this suited me better than punk and I got deeper and deeper into The Cure in the following years. They are still very dear to me.

Oasis(What’s the Story) Morning Glory?

– Time of discovery: mid-late 2001, aged 15 or 16.

I missed the Britpop wave of the mid 90’s (I was too busy trying to learn how to Moonwalk and rap along to Biggie songs). But after listening to punk and Billy Idol and The Cure for a year or so, I knew I wanted to take it further. I knew of Oasis and I knew their most famous songs, so I decided to borrow their albums from the public library. And I don’t know what it was exactly, but they spoke to me. Their music had the attitude I loved from punk, combined with the wistfulness I more and more felt I needed from music. And so, another life long love began.

Bruce Springsteen The Rising

Time of discovery: mid-late 2002, aged 16.

– I was exploring my increasingly deeper interest in music and decided to check out this legend and his newly released and much talked-about comeback album. It was instant love and Bruce is now one of my all-time favorite artists, and someone I keep returning to. This is far from his greatest album, but it was the first one I heard and that’s important.

KentIsola

– Time of discovery: late 2002, aged 17.

My teen angst had really started to gain serious momentum at this point, and this album spoke to me. It was like discovering an album you always knew was out there, but one you never really seemed to find – until one day.

Joy DivisionSubstance: 1977-1980

Time of discovery: early 2003, aged 17.

– I bought it because I had been knocked out by Love Will Tear Us Apart, and even though the other stuff on the album was far less catchy, I loved it. It had a seriousness to it that I had never heard before. The lyrics were very abstract to my 17-year-old ears. Very pensive.  Very contemplative. They matched my more and more frequent…moods. My love for the band would however grow even stronger in the years to come and I now consider them one of my top 5 all time favorite bands.

The SmithsThe Queen Is Dead

Time of discovery: early-mid 2003, aged 17.

Solidified my lifelong love for Morrissey (and Marr). Helped me survive my teens, my twenties and with a little luck, my thirties and beyond.

Bright Eyes Fevers and Mirrors

Time of discovery: late 2003, aged 18.

I would become a full-fledged hardcore Conor Oberst fan in 2007, but this album blew me away four years prior. Conor is a more interesting songwriter now, but this album is definitely intense. I bought it on a whim, without having heard a single note from it, having read a blurb at the back of a three-year old music rag. I remember it said something overblown about angst. That sealed the deal for me. Glad it did!

 

Photo by me.

 

 

 

 

 

 

 

2016 In Review: The albums

2016.img_3541

 

20. Bon Iver22, A Million

– Justin Vernons musik blir underligare och underligare, och svårare och svårare att relatera till och förstå, men den blir aldrig ointressant.

19. And Also the Trees Born Into the Waves

– AATT:s 2000-tals-renässans, som inleddes 2003 med Further From the Truth (och peakade med 2007 års mästerverk (Listen For) The Rag and Bone Man håller i sig, och visar inga tendenser på att falna.

18. Minor VictoriesMinor Victories

– Det var inte mer än rätt att världen åter skulle få njuta av Rachel Goswells (Slowdive) utmärkta stämma.

17. Cities Last Broadcast The Humming Tapes

– Brusig, stämningsfull dark ambient, ibland med närapå jazziga inslag.

16. Citizen HTransference

– Niklas Hellbergs solodebut. Hellberg är ju annars mer känd från All That Jazz, Peace, Love & Pitbulls och Sällskapet, och som en avgörande viktig kugge i Joakim Thåströms solokarriär och -band. Som Citizen H gör han instrumental, elektronisk dark ambient, och hans fingertoppskänsla för atmosfärer och ljudlandskap är intakt. Jag hoppas på ett fysiskt släpp.

15. Marissa Nadler Strangers

– Förföriskt mörker.

14. 1900Tekno

– Christian Gabel är en av Sveriges bästa ljudmakare.

13. Iggy Pop Post Pop Depression

– Iggy släppte i maj karriärens tredje bästa soloalbum, nedpetat endast av Berlin-plattorna från 1977. Texterna är inspirerade, sången sitter perfekt, och musiken (styrd av Josh Homme och Iggy själv) är intressantare än på decennier.

12. ApocryphosStone Speak

– Kylig, karg dark ambient. Låter som en fika vid en hamn, i januari. Utan något att fika på.

11. Christian KjellvanderA Village: Natural Light

– En promenad längs öde fält, gårdar och åkrar i november.

10. Neurosis Fires Within Fires

– Vackert och skräckinjagande om vartannat. Neurosis har gjort det igen. Metal för folk med för mycket finess och känsla för att lyssna på metal.

9. Ivy BellsSculptures

– Skimrande pop, så melankolisk att man blir förlamad.

8. David BowieBlackstar

– Precis som sin gamle vapendragare Iggy, så släppte också Bowie ett av karriärens bästa album i år. Men till skillnad från Iggy, så fick Bowie inte uppleva vilket genomslag plattan fick. Två dagar efter release gick han bort i levercancer. Vedervärdigt.

7. Nick Cave & the Bad SeedsSkeleton Tree

– Den gamla föreställningen om att konstnären frodas när tillvaron rasar ihop får här vatten på sin kvarn.

6. Maria Taylor In the Next Life

– Jag är så vansinnigt svag för Maria. Hennes röst, hennes melodier, hennes texter och den sorgsenhet som genomsyrar alla hennes skivor. I år släppte hon sin karriärs jämnaste platta, och återförenades med Conor Oberst (om än bara på en låt).

5. Leonard CohenYou Want It Darker

– 2016 var året då ikonerna gjorde comeback, och Cohen tillhör den skaran. 2016 var även året då många ikoner gick bort, och dessvärre tillhör Cohen även detta gäng. Han dog  några veckor efter releasen. Detta är hans bästa platta sedan 1988 års I’m Your Man. Soundet är kargt, texterna fokuserade, rösten stannar tiden. Klassisk Cohen.

4. AllseitsChimäre

– Soundtracket till alltings undergång. Vansinnigt snygg dark ambient. Fantastisk produktion.

3. RomeThe Hyperion Machine

– Jerome Reuter går ifrån temaskivorna, och får trots det ihop sin bästa och jämnaste platta hittills. Mörk, romantisk, atmosfärisk. Lyriken sitter, melodierna är rakt igenom starka. Och Thåström gästar.

2. Frida HyvönenKvinnor och barn

– I höstas gick jag från att inte ha någon relation till Fridas musik (hade hört debutplattan 2005 när den var ny, men det var allt) till att betrakta henne som en av vårt lands intressantaste artister och textförfattare. Allt tack vare denna skivan.

1. Conor Oberst Ruminations

– På Ruminations skalar Conor av sig precis allt, och blottar sig på ett sätt han inte gjort sedan han som 20-åring slog igenom med Bright Eyes. Men då var det (till en början) febrig ångestpop, nu ger han ett betydligt mer samlat intryck, trots att ångesten finns kvar. Men den är tyngre nu. Mer gnagande än skärande. Melodierna är lika bra som någonsin, men texterna är ännu vassare. Djupt personligt, men samtidigt aldrig annat än allmängiltigt.

 

Köp plattorna där plattor säljes. Fotot är taget av mig. Photo by me.