RECENSION: I’m Kingfisher – Transit

IMG_2561

 

Värmlandsbördige Thomas Jonsson har verkat under den omedelbara indie-radarn i Sverige i 15 år nu. Först som Thomas Denver Jonsson, och sedan 2010 som I’m Kingfisher. Han har inte glidit alltför långt ifrån den i första hand akustiskt baserade americanan på något album, men det har aldrig känts tröttande, utan har snarare bara lett till att Jonsson kommit att bli en av landets allra vassaste på americana och alt-country-området. Möjligen kan Kjellvander och Daniel Norgren mäta sig, men Jonsson är jämnare. Han har jämförts med Damien Jurado (som han också turnerat med), och själv hör jag även Jason Molinas sköra vemod i Thomas röst, och live kanaliserar han Conor Obersts nerviga närvaro. Tråkigt nog har Jonsson inte skördat alls lika stora framgångar som ovanstående herrar, men finns det minsta rättvisa i detta avlånga musikland blir det ändring på det med denna tredje Kingfisher-platta, som släpps på fredag, 13/4, på nystartade etiketten Fading Trails (på tal om Jason Molina…).

Där tidigare Kingfisher-plattor inte väjt för att använda rätt friskt med pålägg låter Transit relativt sett mer som Jonssons live-set. Den akustiska gitarren bär otvunget americana-arrangemangen och rösten ligger långt fram i mixen, och de pålägg som används är utsökt placerade här och var på skivan. Lite porlande elektronik där, en stämningsfull elgitarr där (på fina Silent Spring signerat just Christian Kjellvander), och några stråkar som accentuerar och bygger på. Detta är ett smart drag. Den intima känslan frammanar illusionen av att Jonsson sitter bredvid dig på verandan i vårskymningen och berättar sina historier om folk som kommit och gått, tid som flytt och tid som är, och om framtiden man med behärskad tillförsikt kan se fram emot. Det är ingen dum känsla alls.

Allra bäst blir det på de många vemodiga numren. Där kommer Jonssons oklanderliga fingertoppskänsla för varma alt-country-melodier bäst fram och rösten, denna ensliga, sköra och oändligt fina tenorstämma, får det utrymme den förtjänar. Som på innerliga The Oaks Rule, den lätt bluesiga Luck Underwhelms Me eller den sanslöst vackra Can’t Wait For the Future. För att inte nämna den försiktiga, knäckande falsetten på Superman in a Wake, som är en höjdpunkt i sig.

Transit är Jonssons mest fokuserade och mest personliga platta hittills. Vi får hoppas att fler hajar till den här gången och ger Thomas den kärlek han och hans musik förtjänar.

På torsdag drar I’m Kingfisher ut på en lång turné. Bland höjdpunkterna märks en releasefest på Bar Teatral i Karlstad på fredag, och 27/4 öppnar han för kanadensiska indiefolksångerskan Weather StationMejeriet i Lund. I oktober agerar han återigen förband åt amerikanska indie- och americana-legendaren (och inte minst inspiratören!) Damien Jurado på inte mindre än tre konserter, bland annat en intim spelning på Folk å rock i Malmö. Se fullständig turnéplan här. Och förboka plattan här.

Betyg: 8/10

Bästa låt: Can’t Wait For the Future

Om ni gillar detta:

Conor Oberst – Upside Down Mountain 

Great Lake Swimmers – Bodies and Minds

Annonser

Tillägg: Bäst just nu, januari 2018

 

Dagen efter att jag publicerade min senaste bäst-just-nu släpptes två fantastiskt fina låtar, och dessa förtjänar ett särskilt omnämnande. Varsågoda.

 

Alice BomanEnd of Time

– Försiktigt, under radarn, nästan viskande, släpper Alice Boman inte bara sin allra bästa låt hittills, men också en av de vackraste indie-balladerna de senaste åren. Det är drömskt och disigt, med en melodi som borde göra vissa av hennes mer (monetärt och publikt) framgångsrika ”indie-kollegor” rejält svettiga. Och så texten, om den där rena, äkta kärleken som det har sjungits om i århundraden, men som här ändå känns som en kniv. Och Field Mice-gitarrerna! Knäckande.

 

I’m KingfisherWhat Good Would Loving Do Me Now?

Thomas Jonsson har kallats Sveriges Damien Jurado, Sveriges bäst bevarade hemlighet, och Gud vet allt. Jag kallar honom Sveriges främste inom americana-genren. Fyra år efter förra plattan är han äntligen tillbaka – med sin rena, men nerviga, stämma, sitt råa, men intrikata, gitarrspel, och så känslan för melodier och stämningar som rimligtvis inte borde flöda så här fritt ur en kille från…Grums. Är han ändå inte från Wyoming? Eller åtminstone rostbältet? Det spelar egentligen ingen roll. Vad som spelar roll är att Thomas, med kommande platta, äntligen får den uppmärksamhet och kärlek han förtjänar. Man kan bara hoppas.

Nya albumet Transit släpps på (genialt Jason Molina-refererande) labeln Fading Trails 13/4. En skiva att se fram emot.

Årets bästa…låtar

Attachment-1-22

 

Vi är vid årets slut, och det är dags att publicera de riktigt tunga listorna. Vi börjar med årets 20 bästa låtar. Nerifrån och upp. Varsågoda.

 

20. Mick JaggerEngland Lost

– I somras dök Mick Jagger plötsligt upp igen, med det fräschaste materialet han skrivit på Gud vet hur länge. En urbrittisk och syrlig kommentar till Brexit och ett gung som måste göra självaste Paul Weller avundsjuk.

 

19. Phoebe Bridgers Funeral

– Folkhimlens senaste stjärna är en av dess just nu starkast lysande. Bridgers debut släpptes i höstas och är full av skör vemodsfolk som för tankarna till Conor Obersts och Elliott Smiths mest introspektiva stunder. Bäst är Funeral, om att drunkna i sig själv och sitt navelskåderi, och inte förmå att göra något åt det.

 

18. AlgiersDeath March

– Den kyliga synthslingan och Joy Division-gitarrerna är välkomna inslag i Algiers annars bekanta och patenterade industri-gospel. På senaste plattan är de mer markanta än tidigare – kanske allra tydligast på den sublimt mörka Death March.

 

17. AlvvaysDreams Tonite

– Klassiskt drömsk indiepop, komplett med rullande Johnny Marr-ackord, om en tvåsamhet som aldrig riktigt var menad.

 

16. Mark LaneganDeath’s Head Tattoo

– Lanegan fortsätter att utforska elektroniska ljud och atmosfärer, och blandar ut dem med sin sotiga och whiskey-dränkta blues som vore det det mest självklara i världen.

 

15. Blå TimmenSom bly

Careless Whisper möter tidiga Cure hos Sveriges just nu intressantaste debutanter. Får de inte ett (något slags) genombrott under 2018 blir jag vansinnig.

 

14. JacaszekDaffodils

– Polens främste ljudmakare släppte under året sitt bästa album sedan 2011 års mästerliga Glimmer. Bäst på albumet är låten Daffodils, som sprakar och mjukt rullar fram, bara för att sedan stegra och till slut konsumera dig och allt du tänker och är under tiden du lyssnar. Enastående.

 

13. Iron & WineSummer Clouds

– 2017 var också året då Sam Beam (åtminstone tillfälligt) slutade flumma runt och började skriva enkla och djupt vemodiga folksånger igen. Beast Epic låter mer lik Iron & Wines två, tre första album än någon av hans andra skivor, och den knäckande vackra Summer Clouds är den bästa låt han gjort på tio år.

 

12. Liam GallagherChinatown

– Såhär atmosfärisk har Liam Gallagher aldrig låtit förr och det klär honom oförskämt bra. På Chinatown möter somrigt tillbakalutad och disig psykedelia drömska influenser och man önskar att fler låtar på den annars traditionella As You Were lät så här.

 

11. Noel Gallagher’s High Flying Birds Dead in the Water

– Med brorsan Noel är det helt tvärtom. Den (ganska så lysande) plattan Who Built the Moon? är psykedelisk och experimentell, och lyckas mer än bra med det, men det är likt förbannat bonusspåret, den klassiskt gallaghereska akustiska balladen, Dead in the Water som tar hem det. En typisk Noel-komposition på många sätt, och så tidlös och så smärtsamt vacker att det bara återstår att lyfta på hatten.

 

10. The xxSay Something Loving

– Luftig och atmosfärisk pop om den förlamande osäkerheten som följer med varje förälskelse som en fluga i soppan. Refrängen är så bra att man inte vet var man ska ta vägen, och jag undrar om detta inte är The xx:s enskilt bästa låt någonsin.

 

9. The Radio Dept.You’re Not in Love

– Jag störde mig på comeback-albumet Running Out of Loves kylighet och klubbifierade ljudbild, och blev därför upp över öronen förälskad i EP-spåret You’re Not in Love från tidigare i år. Låten hämtar inspiration från de vemodiga melodierna och drömska ljudbilderna man hittar på bandets (briljanta) två första album och är sannolikt det bästa de gjort sedan dess.

 

8. HaterBlushing

– Några som just nu gör Radio Dept:s klassiska sound än mer rättvisa än Radio Dept själva är Malmö-baserade popundret Hater. Blushing är en sanslöst vacker indiepoplåt som balanserar på gränsen mellan stärkande och knäckande sorgesam. Som det ska vara. Och basslingan är årets finaste.

 

7. Erik de VahlHearts

De Vahls musik har alltid varit både drömsk och djupt melankolisk, oavsett om han kompats av elektronik eller av en akustisk gitarr. På mästerverket Hearts, hämtad från sommarens lysande comeback-album Hold Your Breath, är det det sistnämnda som är i fokus. Med en akustisk gitarr, sin oförställda och sköra röst och en melodi långt bortom denna värld väver han fram en hjärtskärande vacker ballad.

 

6. MorrisseyHome is a Question Mark

Low in High School lämnade en hel del att önska, men innehöll också ett antal riktigt bra låtar. Den som verkligen sållar sig till Morrisseys klassiska kanon är Home is a Question Mark. Till ett episkt och på många sätt typiskt Moz-arrangemang besjunger Morrissey sin eviga rot- och kärlekslöshet, och man får bekräftat att han fortfarande kan om han vill.

 

5. SlowdiveFalling Ashes

Det självbetitlade comeback-albumets ödsliga avslutningsspår. Som en kvällspromenad mitt i vintern. Som två fåglar högt upp på en annars grå och tom himmel. Som lätt snöfall. Så låter det.

 

4. The NationalGuilty Party

About Todays länge efterlängtade sladdsyskon. Matt Berninger sjunger med sin mest uppgivna stämma om sitt äktenskaps (fiktiva) upplösning till en genomsorgsen melodi och ett intrikat beat.

 

3. Anna von HauswolffThe Mysterious Vanishing of Electra

– Första smakprovet från Anna von Hauswolffs kommande platta är ett odjur som mullrar på i sex kolsvarta och fantastiska minuter. Rytmiken är hämtad från sentida Swans. Feber-gitarrerna skulle kunna vara Osslers. Men soundet är till syvende och sist helt och hållet Anna von Hauswolffs. Vem mer än Anna låter så här?

 

2. OsslerHelsingborg

– Att genom att söka sig tillbaks till dåtiden försöka hitta svar i nuet. Vad gick fel? Varför? Varför täpps vissa hål aldrig igen? Varför är jag som jag är? Pelle Ossler gjorde 2017 sitt livs album, fullt av enorma höjdpunkter. Bäst är sannolikt Helsingborg – en outsägligt vacker, atmosfärisk och gnisslig ballad om allt detta jag just nämnt.

 

1. ThåströmCentralmassivet

– Årets i särklass bästa låt. Hymnen. Från det att den släpptes har det stått klart att den för alltid kommer att tillhöra Thåströms och hela Sveriges kanon. Den kommer att spelas på begravningar, på skolavslutningar, på bröllop. När allt går i kras, när man står på toppen. Den låter inte som något annat Thåström har gjort, men samtidigt kristalliserar den allt han står för. Den tröstar och river. Talar till kollektivet, men ser individens alla vedermödor och kval. Går hand i hand med ljuset och mörkret, förvägrar ingetdera. Själva den thåströmska essensen. Det är inte vart år man får en låt av det här slaget till skänks, och när det händer är det inte sällan den kommer från just Joakim Thåström. Tack.

 

***

Spellista här. På nyårsafton kommer listan över årets 20 bästa låtar.

Bäst just nu: december 2017, del 2

Attachment-1-18

 

Årets sista bäst-just-nu-lista. Den närmsta tiden kommer 482 MHz vigas åt årssummeringar (låtar, album, diverse annat), men innan dess tar vi en sista hederlig bäst-just-nu.

 

Stilla havet Fritt fall

Elias Eriksson, känd från insomnade politiska popbandet Boris and the Jeltsins, solodebuterade i fjol under namnet Stilla havet. Under det namnet gör han klassisk postpunk med allmänmänskliga och introverta texter. Senaste singeln Fritt fall hör till hans allra bästa låtar. Till en urstark sångmelodi sjunger Elias sin, på ett mycket uppfriskande sätt, bråddjupa och allvarsamma text om rädsla, oro och förfall, medan gitarren och synten tävlar om vem som kan låta kyligast. Förbaskat bra.

 

Phoebe Bridgers (feat. Conor Oberst) – Would You Rather

– När jag såg Conor Obersts konsert i Köpenhamn tidigt i år agerade LA-bördiga singer-songwritern Phoebe Bridgers förband. Hennes sköra och oförställda americana slog an hos mig direkt. I höstas kom debutalbumet Stranger from the Alps, som mixats av Obersts Bright Eyes-kollega Mike Mogis. Oberst gästar på den fina Would You Rather, som är en av många höjdpunkter från den mycket starka debutskivan. Drömsk, intim americana gjord med självklar fingertoppskänsla.

 

Steve Buscemi’s Dreamy Eyes Swim Deep

– På debut-ep:n Four Waters blandar SBDE postpunkiga tribal-trummor, xx-gitarrer och drömpoppens atmosfärer. Resultatet är lovande, och avslutande spåret Swim Deep lovar kanske allra mest. Jag ser fram emot ett albumsläpp.

 

Anna von Hauswolff The Mysterious Vanishing of Electra

– För ett par veckor sedan skrev jag om Anna von Hauswolffs comeback och hyllade nya singeln, men låten är så vansinnigt bra, att den måste nämnas igen. Den är svart som tusen nätter, vacker som ett fruset hav. Den mullrar på i sex fantastiska minuter, med diaboliska rytmer som påminner om sentida Swans och gitarrer som darrar och svettas som vore de i Pelle Osslers händer. Samtidigt är soundet helt eget och hade inte kunnat komma från någon annan i detta land än just Anna Von Hauswolff. Detta är en stark kandidat till en plats bland årets fem bästa låtar.

 

Peace, Love & PitbullsMove Like a Menace pt 2 och Polar City Blues

Tradera är bra fint ibland. Som t.ex när man hittar sedan länge utgångna PLP-singlar för struntsummor. I fredags utökade jag samlingen med Kemikal, från 1997. Med på singeln hittar vi två b-sidor, tillika två av PLP:s bästa låtar: Move Like a Menace pt 2 och Polar City Blues. Den förstnämnda är knastrig elektronik, kyla och introspektion, med ett lugn man knappt hittar i någon annan PLP-låt. Polar City Blues är dov och tung dark ambient. På denna PLP:s sista singel har volymen och aggressiviteten som de var kända för bytts ut mot stämningar, atmosfärer, djup och tyngd (i ljudbild som i text). Allt detta skulle visa sig vara omistliga komponenter för Hellbergs och Thåströms framtida musikskapande.  Båda låtarna är föraningar till vad de (ihop med Ossler) skulle komma att skapa som Sällskapet knappt tio år senare.  Och i år, ytterligare tio år senare, hör vi tydliga spår av detta även i Thåströms soloalster.