Den morronen tre år

den_morronen-30648071-

Det finns skivor, som när de släpps, ringar in och kastar ljus över hela ens rådande tillvaro. Sällskapets debut var en sådan skiva, likaså Thåströms åttonde soloalbum Den morronen, utgiven i dag för tre år sedan.

I början av 2015 stod jag vid ett vägskäl i livet och hade nått en punkt där det gamla livet en gång för alla nötts ut. 2014 hade (mycket lustfyllt) helt ägnats åt kreativt skrivande, men utan att leda till det där personliga genombrottet jag hade hoppats på. Jag hankade mig i stället fram på jobb jag inte trivdes med, i en stad jag aldrig mått bra av. Lägg därtill en rad andra personliga motgångar och det är enkelt att konstatera att jag behövde något livgivande. Det fanns (och finns) människor i mitt liv som dagligen gör allting så ofantligt mycket bättre, men musik och konst tillför något alldeles särskilt. Cue: Thåström.

2015 hade jag varit Thåström-fan i 15 år – ett beundrarskap som bara blivit starkare och djupare med åren (inte minst tack vare att han sedan 2002 gjort sina bästa grejer). Han har alltid haft en förmåga att inspirera och ingjuta mod och inspiration i mig i de mest otacksamma situationer, så det kom inte som en chock att det var just han som skulle lysa upp den dunkla och okända vägen 2015.

11 februari släpptes Den morronen, på utmärkta Razzia Records. Ganska exakt tre år efter förra soloalbumet Beväpna dig med vingar (en skiva som det på förhand såg ut att vara svårt att slå). Den föranleddes av unisona hyllningar (standard i Thåström-sammanhang numera, men ändå) intervjuernas intervju (40 minuter pur livsgnista och inspiration) och en stencool video till lysande singeln Kom med mig. Förväntningarna var alltså höga.

Och redan efter första genomlyssningen infann sig den där känslan igen – att Thåström än en gång överträffat sig själv. Över ett kargt sound som hämtar lika mycket näring från industri som från bluesen sjunger han (med en starkare röst än på länge) om förälskelse, att varje dag vakna med en ny chans, om rörelse (fysisk och kreativ sådan) och om att alltid vara på väg. Om den där blå himlen som väntar runt hörnet. Musiken må dra åt det mörkare hållet, men Thåström zoomar in på tillvaron och belyser med ett språk fritt från pretentioner och klyschor de saker som får en att hela tiden vilja fortsätta.

Och det var just detta som gjorde susen. Det var som att injiceras med nya tankar, nytt mod och nya insikter, när det behövdes som mest. 2015 präglades därefter av rörelse och inspiration, och kronan på verket blev ett livsavgörande och permanent miljöombyte med den person som betyder mest för mig. Den morronen var soundtracket och ledstaven.

Hur låter plattan, då? Jag nämnde industrin som en möjlig utgångspunkt. Sällskapets ambienta tolkning av industrin är en annan. Det var på 90-talet Thåström på allvar började experimentera med samplers, synthar, skrot och mer abstrakta ljudbilder. Men när luften gick ur det experimentet, någon gång efter PLP:s sista platta 1997, gick Thåström tillbaka till ett mer back-to-basic-sound (nypa salt) på skivorna Det är ni som e dom konstiga, det är jag som e normal och Mannen som blev en gris. Detta höll några år innan han 2005 på den till största del akustiska Skebokvarnsv. 209 drog ner tempo och volym och rev varenda mur han tidigare gömt sig bakom. Men det skulle dröja till 2007 innan elektroniken och industrin släpptes in i Thåström-världen igen. Då kom Sällskapet. Och det karga, monotona och suggestiva soundet på Sällskapets bägge plattor (tvåan Nowy Port kom 2013) har i min mening haft rent avgörande påverkan på Thåströms sound de senaste 10 åren. Med hjälp av influenser från amerikansk blues och roots-musik når detta sound sin kulmen på just Den morronen – exemplariskt frammejslat av Thåström, Niklas Hellberg och Rockis Ivarsson, som tillsammans producerat skivan. Nedan följer en låt-för-låt-genomgång:

1. Gräsfläckar

– Berlinsk industrijazz om nyförälskelse. En hyllning till små, små ögonblicksbilder som förgyller livet, och till det där ofantligt stora.

2. Den morronen

– Plattans tyngsta stund. En stålgrå himmel över en Masereel-stad. Och en text som är lika delar abstrakt, lika delar vacker, lika delar grotesk.

3. Ner mot terminalen

– Thåström i dur – och det funkar! Plattans stora fan-favorite är en tidlös och evinnerligt ljus kärlekssång, om en kärlek så magisk att den får flugor att te sig som rymdskepp och livet som en svartvit gammal film.

4. Kom med mig

– På 2017 års monumentala Old Point Bar skulle Thåström fullända det bluesiga industri-gospel-soundet, men redan här kommer han nära. Extra plus i kanten för Pelle Osslers magiska feberdrömsgitarrer som ramar in låten.

5. Alltid va på väg

– I min mening plattans bästa spår och den låt som bäst sammanfattar Joakim Thåström. Och det är inte för inte som den ligger alldeles i mitten av albumet. Alltid va på väg kristalliserar Den morronen. Allt det jag pratat om tidigare – vägran att stagnera, rörelse, att se det vackra i det lilla, tröst, styrka, inspiration – allt detta ryms på Alltid va på vägs knappa fem minuter.

6. Slickar i mig det sista

– En stor låt, med en osedvanligt stor refräng, som lite grann tangerar temat för Alltid va på väg. Ibland når livet sin fulla potential med hjälp av en grym Dylan-låt och en schyst utsikt. Ibland är det så enkelt.

7. Gärna gjort det

– Ödslig och monoton blues om empati. Hellberg spelar sitt allra mest hotfulla piano.

8. Långsamt genom

– Den låt som mest potent hotar Alltid va på väg om att vara plattans bästa. Blytung och kolsvart ljudkuliss och en text om självrannsakan och ögonblicksbilder på promenad genom stan. Live var den något alldeles särskilt, och man kan bara hoppas att han väljer att spela den igen.

9. Psalm

– En anspråkslös och skör hymn om att våga. Våga leva, våga ta för sig, våga göra det man känner att man måste göra, vara den man måste vara. Ännu en låt som ringar in Thåström i allmänhet och Den morronen i synnerhet.

 

Så ser den alltså ut, Thåströms bästa soloskiva. Som jag skrev i höstas, när jag rankade hans alla soloalbum: ”[Den morronen] är resultatet av en konstnär som outtröttligt och utan sinande inspiration sökt och till slut funnit sitt alldeles egna uttryck.” År av minutiöst mejslande ledde fram till detta mästerverk, där varje låt hakar i den förra, där sammanhanget är kristallklart och alla medverkande levererar sitt yttersta. Man hade kunnat tro att det skulle räcka här, och för en mindre konstnär hade det kanske gjort det, men 2,5 år senare kom som bekant nästa giv: Centralmassivet. Och det ska ju inte vara möjligt, men där hittar Thåström ytterligare några nya infallsvinklar, genom att gräva ännu djupare i både den amerikanska myllan och Ruhr-områdets asfalt och maskinparker. Och visst lyckas den hota Den morronen, men det är en annan historia.

Tack.

Annonser

Bäst just nu: Januari 2018

 

Nytt år, och det har börjat med ett BANG. Här är ett axplock av allt det ni måste lyssna på för att kunna känna er riktigt fräcka.

Mount EerieDistortion

Phil Elverum är en mästare på långa, episka, berättande låtar (Through the Trees 1 och 2, Known World, mfl). Han är också en mästare på att med enkla medel sätta ord på det fasansfullt djupa och komplicerade vi ideligen tvingas möta under vår tid här på jorden. På nya singeln Distortion ser vi prov på båda. Distortion är en fortsättning på fjolårets viskande, men brutala, album A Crow Looked at Me, som kretsade kring hustrun Genevieves död och saknaden efter henne. Distortion har till viss del mer distans och behandlar döden och vad döden gör med tillvaron i mer generella ordalag, men är för den skull på intet vis mindre drabbande.

 

The DecemberistsSevered

– I mars är amerikanska The Decemberists tillbaka, och får man tro nya singeln Severed har indiefolk-bandet helt lagt om stilen. Borta är de akustiska sjömansvisorna och det organiska sound man kommit att förvänta sig från Portland-bandet. På Severed spelar de istället mörk synthpop, med New Dawn Fades-gitarrer. Och de gör det som vore det den mest självklara sak i världen.

 

SlowgoldMörkare

– Redan om en månad kommer ett nytt album med Amanda Wernes Slowgold – blott ett år efter framgångarna med den fina Drömmar. Den atmosfäriska progg-vis-jazzen får här stryka på foten för en tjurig, soulig blues, som klär Amanda och hennes röst minst lika bra, och lovar mycket gott inför plattan.

 

PreoccupationsEspionage

– Kanadas kanske främsta postpunkare Preoccupations (fd Viet Cong) är tillbaka. På nya mörkerdängan blandar de iskalla syntar, Joy Division-percussion och Killing Joke-attityd och- energi, med en dagsaktuell text om svek, tvivel och korruption. Mycket imponerande.

 

SällskapetMorgenlicht

– Som jag skrev i fredags, är Sällskapet tillbaka. Morgenlicht, som gästas av Andrea Schroeder, är blekt solljus på fuktig asfalt. Kallvarmt dis genom en jämngrå Europa-himmel. Tunga hjul på en förlåtande autostrada. Sällskapet är tillbaka.

Bonus:

Rome startar sin Sverige-turné på Babel i Malmö på torsdag kväll, och fortsätter sedan till Göteborg, Stockholm och Karlstad. Jag rekommenderar alla att gå. Se detaljerad info här. Och läs min recension av Romes nya album här.

 

Inga gamla låtar den här gången, men det är inte undra på. Det är glassiga tider nu, för en musikslukare.

Recension: Sällskapet – Morgenlicht

IMG_1673

Fem år har gått sedan sist, men nu äntligen dunkar maskineriet igång igen. Sällskapet är tillbaka. Nya singeln Morgenlicht, utgiven via BMG och hämtad från kommande fullängdaren Disparition, är drivande, maskinell rock. Där merparten av Sällskapets tidigare material smugit sig fram genom skuggorna hämtar Morgenlicht sin livskraft från morgondisiga och pulserande autostrador. Elektroniken finns givetvis kvar, likaså Hellbergs stämningsklaviatur och Pelle Osslers kokande och ständigt lika nerviga gitarrfigurer. Men drivet är mer furiöst än tidigare. Känslan av nytändning har man nog också Berlin-sångerskan Andrea Schroeder att tacka för. En kontrasternas musa, som med sin lika delar vackra, lika delar kusliga röst står med ena foten hinsides och besjunger morgonljuset.

Förra året fick vi skivor (och turnéer) med både Thåström och Ossler, och i år alltså Sällskapet. Svårslaget.

Lyssna på låten här, och se den Sara Broos-regisserade videon här. Albumet ute 16/3.

 

Årets bästa…låtar

Attachment-1-22

 

Vi är vid årets slut, och det är dags att publicera de riktigt tunga listorna. Vi börjar med årets 20 bästa låtar. Nerifrån och upp. Varsågoda.

 

20. Mick JaggerEngland Lost

– I somras dök Mick Jagger plötsligt upp igen, med det fräschaste materialet han skrivit på Gud vet hur länge. En urbrittisk och syrlig kommentar till Brexit och ett gung som måste göra självaste Paul Weller avundsjuk.

 

19. Phoebe Bridgers Funeral

– Folkhimlens senaste stjärna är en av dess just nu starkast lysande. Bridgers debut släpptes i höstas och är full av skör vemodsfolk som för tankarna till Conor Obersts och Elliott Smiths mest introspektiva stunder. Bäst är Funeral, om att drunkna i sig själv och sitt navelskåderi, och inte förmå att göra något åt det.

 

18. AlgiersDeath March

– Den kyliga synthslingan och Joy Division-gitarrerna är välkomna inslag i Algiers annars bekanta och patenterade industri-gospel. På senaste plattan är de mer markanta än tidigare – kanske allra tydligast på den sublimt mörka Death March.

 

17. AlvvaysDreams Tonite

– Klassiskt drömsk indiepop, komplett med rullande Johnny Marr-ackord, om en tvåsamhet som aldrig riktigt var menad.

 

16. Mark LaneganDeath’s Head Tattoo

– Lanegan fortsätter att utforska elektroniska ljud och atmosfärer, och blandar ut dem med sin sotiga och whiskey-dränkta blues som vore det det mest självklara i världen.

 

15. Blå TimmenSom bly

Careless Whisper möter tidiga Cure hos Sveriges just nu intressantaste debutanter. Får de inte ett (något slags) genombrott under 2018 blir jag vansinnig.

 

14. JacaszekDaffodils

– Polens främste ljudmakare släppte under året sitt bästa album sedan 2011 års mästerliga Glimmer. Bäst på albumet är låten Daffodils, som sprakar och mjukt rullar fram, bara för att sedan stegra och till slut konsumera dig och allt du tänker och är under tiden du lyssnar. Enastående.

 

13. Iron & WineSummer Clouds

– 2017 var också året då Sam Beam (åtminstone tillfälligt) slutade flumma runt och började skriva enkla och djupt vemodiga folksånger igen. Beast Epic låter mer lik Iron & Wines två, tre första album än någon av hans andra skivor, och den knäckande vackra Summer Clouds är den bästa låt han gjort på tio år.

 

12. Liam GallagherChinatown

– Såhär atmosfärisk har Liam Gallagher aldrig låtit förr och det klär honom oförskämt bra. På Chinatown möter somrigt tillbakalutad och disig psykedelia drömska influenser och man önskar att fler låtar på den annars traditionella As You Were lät så här.

 

11. Noel Gallagher’s High Flying Birds Dead in the Water

– Med brorsan Noel är det helt tvärtom. Den (ganska så lysande) plattan Who Built the Moon? är psykedelisk och experimentell, och lyckas mer än bra med det, men det är likt förbannat bonusspåret, den klassiskt gallaghereska akustiska balladen, Dead in the Water som tar hem det. En typisk Noel-komposition på många sätt, och så tidlös och så smärtsamt vacker att det bara återstår att lyfta på hatten.

 

10. The xxSay Something Loving

– Luftig och atmosfärisk pop om den förlamande osäkerheten som följer med varje förälskelse som en fluga i soppan. Refrängen är så bra att man inte vet var man ska ta vägen, och jag undrar om detta inte är The xx:s enskilt bästa låt någonsin.

 

9. The Radio Dept.You’re Not in Love

– Jag störde mig på comeback-albumet Running Out of Loves kylighet och klubbifierade ljudbild, och blev därför upp över öronen förälskad i EP-spåret You’re Not in Love från tidigare i år. Låten hämtar inspiration från de vemodiga melodierna och drömska ljudbilderna man hittar på bandets (briljanta) två första album och är sannolikt det bästa de gjort sedan dess.

 

8. HaterBlushing

– Några som just nu gör Radio Dept:s klassiska sound än mer rättvisa än Radio Dept själva är Malmö-baserade popundret Hater. Blushing är en sanslöst vacker indiepoplåt som balanserar på gränsen mellan stärkande och knäckande sorgesam. Som det ska vara. Och basslingan är årets finaste.

 

7. Erik de VahlHearts

De Vahls musik har alltid varit både drömsk och djupt melankolisk, oavsett om han kompats av elektronik eller av en akustisk gitarr. På mästerverket Hearts, hämtad från sommarens lysande comeback-album Hold Your Breath, är det det sistnämnda som är i fokus. Med en akustisk gitarr, sin oförställda och sköra röst och en melodi långt bortom denna värld väver han fram en hjärtskärande vacker ballad.

 

6. MorrisseyHome is a Question Mark

Low in High School lämnade en hel del att önska, men innehöll också ett antal riktigt bra låtar. Den som verkligen sållar sig till Morrisseys klassiska kanon är Home is a Question Mark. Till ett episkt och på många sätt typiskt Moz-arrangemang besjunger Morrissey sin eviga rot- och kärlekslöshet, och man får bekräftat att han fortfarande kan om han vill.

 

5. SlowdiveFalling Ashes

Det självbetitlade comeback-albumets ödsliga avslutningsspår. Som en kvällspromenad mitt i vintern. Som två fåglar högt upp på en annars grå och tom himmel. Som lätt snöfall. Så låter det.

 

4. The NationalGuilty Party

About Todays länge efterlängtade sladdsyskon. Matt Berninger sjunger med sin mest uppgivna stämma om sitt äktenskaps (fiktiva) upplösning till en genomsorgsen melodi och ett intrikat beat.

 

3. Anna von HauswolffThe Mysterious Vanishing of Electra

– Första smakprovet från Anna von Hauswolffs kommande platta är ett odjur som mullrar på i sex kolsvarta och fantastiska minuter. Rytmiken är hämtad från sentida Swans. Feber-gitarrerna skulle kunna vara Osslers. Men soundet är till syvende och sist helt och hållet Anna von Hauswolffs. Vem mer än Anna låter så här?

 

2. OsslerHelsingborg

– Att genom att söka sig tillbaks till dåtiden försöka hitta svar i nuet. Vad gick fel? Varför? Varför täpps vissa hål aldrig igen? Varför är jag som jag är? Pelle Ossler gjorde 2017 sitt livs album, fullt av enorma höjdpunkter. Bäst är sannolikt Helsingborg – en outsägligt vacker, atmosfärisk och gnisslig ballad om allt detta jag just nämnt.

 

1. ThåströmCentralmassivet

– Årets i särklass bästa låt. Hymnen. Från det att den släpptes har det stått klart att den för alltid kommer att tillhöra Thåströms och hela Sveriges kanon. Den kommer att spelas på begravningar, på skolavslutningar, på bröllop. När allt går i kras, när man står på toppen. Den låter inte som något annat Thåström har gjort, men samtidigt kristalliserar den allt han står för. Den tröstar och river. Talar till kollektivet, men ser individens alla vedermödor och kval. Går hand i hand med ljuset och mörkret, förvägrar ingetdera. Själva den thåströmska essensen. Det är inte vart år man får en låt av det här slaget till skänks, och när det händer är det inte sällan den kommer från just Joakim Thåström. Tack.

 

***

Spellista här. På nyårsafton kommer listan över årets 20 bästa låtar.

Recension: Thåström – Centralmassivet

FullSizeRender-50

På förstasingeln, industrigospeln Old Point Bar, konstaterade Thåström att tiden var utmätt. Blott en fjärdedel återstår, mässade han. På nästa singel, Körkarlen, är Dödens hantlangare och kusk i antågande. Överallt på Centralmassivet står jag:et ansikte mot ansikte med människans ofta rätt bistra villkor; att medmänniskor försvinner, att man får ångra både ett och annat, att hur man än vrider och vänder på det så är vi inte särskilt unika; samma början och slut väntar oss alla, och när som helst kan det vara över. Men Thåström vore inte Thåström om det hela inte målades med flera nyanser än så. På sina sena soloskivor, och då i synnerhet de två senaste, har Thåström, som ofta beskylls för att vara både deppig och svår, varit rent livsbejakande. Han har hyllat resandet, kärleken, sina barn, och musik och litteratur som berört och inspirerat honom. Han har hela tiden lyft fram det stora i det lilla och uppmanat oss att alltid vara på väg, tro på det man inte törs tro på, och att beväpna oss med vingar. På Centralmassivet må han beröra en rad obekväma ämnen, men han berättar samtidigt för oss att livet är vackert, att de stora stunderna bör tas till vara på, att vi ska låta det goda rulla. Att det är något stort på gång, och att om vi måste blöda så är det helt okej. På nyss nämnda Låt det goda refererar han 15 år bakåt i sin egen historia och lånar en nyckelrad ur mästerverket Kaospassageraren: titta aldrig bakåt, vänd dig aldrig om, sjunger han. Thåström tar pulsen på människan, ställer diagnos och ger oss botemedlet.

Musiken på skivan är skriven ihop med Niklas Hellberg, en av Thåströms allra trognaste bundsförvanter de senaste 25 åren. Tillsammans har de även producerat skivan, och spelat in den i främst Berlin och Karlstad. Hellberg är ett slags ljudlandskapsarkitekt och multiinstrumentalist, en Brian Eno från Värmland om man så vill, och tillsammans har de skapat ett till stor del elektroniskt album som bultar, kokar och fräser. Bluesen i Malmö är ett undantag. En tidlös hymn som mer eller mindre hade passat in på så skilda plattor som Synd, Kärlek är för dom och Beväpna dig med vingar, likaväl som på Centralmassivet. Körkarlen är pulserande industripop. Plattans bästa låt och tillika titelspår är en atmosfärisk och mycket soulig postpunk-ballad som låter som om sentida Bruce Springsteen gått med i The Cure anno Disintegration. Det finns inte tillstymmelse till tvivel om att det där är en av Thåströms allra bästa låtar genom tiderna. Den sköra och aviga pianoballaden Aldrig av med varandra hade inte låtit malplacerad på Skebokvarnsv. 209.  Vidare är albumets avslutande triptyk bestående av Som mästarna målat himlen, Karaokebaren och Natten för det här är en mäktig samling ödesmättade och sprakande industriballader. Gitarrerna och syntarna gnisslar och fräser ikapp innan LaGaylia Fraziers makalösa stämma, som förgyller fem av skivans nio låtar, slussar oss ut och skivan tar slut.

Ofattbara 60 år fyllda fortsätter Thåström att utmana både sig själv och oss lyssnare. Han  finslipar sitt patenterade uttryck, väjer med lätt hand för upprepningar och förblir landets mest relevanta artist och låtskrivare. Och varje ny skiva han släpper är potentiellt den bästa han gjort. Centralmassivet är inget undantag.

Thåströms album – från sämst till bäst

Thåström_2017_Webb_0

 

Med mindre än en vecka kvar till årets tyngsta albumsläpp levererar jag i kväll den slutgiltiga listan över Thåströms åtta soloalbum. Varsågoda!

8. Thåström

År: 1989

Skivbolag: Mistlur

– Året efter Imperiets uppbrott släpper Thåström sin solodebut. Där Imperiets sista skiva, 1988 års Tiggarens tal, var mörk och stundtals aggressiv är solodebuten gladlynt, ironisk och poppig. Och, dessvärre, kraftigt daterad. Soundet är ofta (men inte alltid) stelt och platt, men det råder ingen egentlig brist på bra låtar. Karenina är till exempel bland det allra vackraste han överhuvudtaget har gjort. Själv ville han bli mer maskinell och hårdare, och bejaka relativt nya influenser som Einstürzende Neubauten. Han lyckades väl inte riktigt med det, men framtiden såg ljus ut…

 

7. Xplodera mig 2000

År: 1991

Skivbolag: Mistlur

– Ett och ett halvt år senare och Thåström bor numera i Amsterdam. Han har kastat sig med huvudet före in i en ny ljudvärld, och pånyttfödd viger han numera sitt musikaliska liv åt industrirock, samplers och syntar.  Xplodera mig 2000 är Thåströms piggaste och hungrigaste album på flera år. Året därpå bildar han Peace, Love & Pitbulls, och under deras fem år tillsammans fördjupar och förfinar han industrilandskapet till fullo.

 

6. Det är ni som e dom konstiga, det är jag som e normal

År: 1999

Skivbolag: Mistlur

– 1999 var Thåström mätt på det maskinella soundet han fördjupat sig i under hela 90-talet. Att sjunga på engelska kändes inte naturligt, och han förstod att han var tvungen att hitta tillbaka till något, till sig själv. Konstiga blev ett slags back-to-basics-album (nypa salt, tack). Här finns låtar som minner om Ebba Grön, och andra som låter som Imperiet hade kunnat låta om de vågat fläska på med gitarrerna. Framförallt lät det väldigt mycket Thåström. Produktionen var kanske inte den bästa, och albumet är inte hans mest dynamiska eller nyanserade, men det är sannolikt ett av hans viktigaste.

 

5. Mannen som blev en gris

År: 2002

Skivbolag: Mistlur

– Om Konstiga är den triumfartade återkomsten är MSBEG dagen efter. Ljudbilden är tyngre och dovare och allting är sotigare, smutsigare, avigare, långsammare. Och det är på MSBEG som Pelle Ossler gör sin storartade (publika) entré i Thåström-världen. Han spelar akustisk gitarr på öppningsspåret Släpp aldrig in dom, men det är på Kaospassageraren, skivans mittpunkt, som han verkligen visar vem han är och varför han är oumbärlig för Thåströms sound för all framtid. Det Thåström oklanderligt förmedlar i låtens geniala text, om människans villkor, om varför vi finns till och kämpar och om hur meningslöst det kan tyckas vara, det förmedlar Ossler lika genialt i sitt gnissliga och kallsvettiga gitarrspel. Sveriges mest uttrycksfulla sångare och textförfattare möter här sin like; Sveriges mest uttrycksfulla gitarrist.

 

4. Skebokvarnsv. 209

År: 2005

Skivbolag: Sonet/Universal

– MSBEG underskattades av skivköpare och kritiker (och sedermera Thåström själv). Det var återigen dags att återuppfinna sig själv och det egna uttrycket. På Skebokvarnsv. 209 är soundet organiskt, där finns ett lugn vi inte hört från Thåström sedan 80-talets ballader, och framförallt är texterna djupt, djupt personliga. Garden är nere. Han är naken och låter oss se rakt genom honom. Han sjunger oförställt och rakt om sin far, gamla vänner som kommit och gått, Ebba Gröns första tid, förlorad (och vunnen) kärlek och om sina barn. Återigen bryter Thåström ny mark, hos sig själv och i svenskt musikklimat.

 

3. Kärlek är för dom

År: 2009

Skivbolag: Sonet/Universal

– Nästan fyra år senare, efter den monumentala framgången med Skebokvarnsvägen (och dess turnéer) var Thåström tillbaka. KÄFD är ”Skebo-erans” motsvarighet till Mannen som blev en gris: en närbesläktad, men tyngre, mörkare och dovare, skiva som följer i kölvattnet av sin omåttligt framgångsrika föregångare. Två år tidigare, 2007, släppte Thåström ihop med Ossler och Niklas Hellberg en skiva som bandet Sällskapet. Sällskapet tar industrimusikens huvudingredienser, drar ner tempot och skapar ett suggestivt musikaliskt skuggspel, och dess dova klanger har påverkat allt Thåström (och Ossler) gjort sedan dess, inte minst just KÄFD. Men trots lysande recensioner, succéartade turnéer och en Grammis för bästa album, är KÄFD inte alls lika allmänt omhuldad som Skebokvarnsv. 209. Det är synd, för det är ett mer dynamiskt album, med, åtminstone soundmässigt, fler lager.

 

2. Beväpna dig med vingar

År: 2012

Skivbolag: Razzia

– Utvecklingen fortsätter (med råge!) på 2012 års bästa album Beväpna dig med vingar. Skebos självbiografiska anslag, KÄFD:s dova klanger och Sällskapets kyla, ambience och suggestiva natur bildar här en väldigt imponerande enhet. Och bättre skulle det bli…

 

1. Den morronen

År: 2015

Skivbolag: Razzia

– Den morronen är en vidareutveckling och förfining av allt Thåström gjort sedan Skebokvarnsv. 209. Det är skivan och uttrycket han hela tiden (medvetet eller omedvetet) jobbade sig fram till. Det är personligt, romantiskt, kyligt, suggestivt, hoppfullt och dovt. Alla adjektiv man kan tänka sig kring Thåström, sammanfört till ett uttryck. Och framförallt är det en skiva utan minsta antydan till dippar eller svagare stunder. Det är enhetligt och jämnt, med gott om höga toppar, från början till slut. Det är resultatet av en konstnär som outtröttligt och utan sinande inspiration sökt och till slut funnit sitt alldeles egna uttryck.

Det blir väldigt spännande att höra hur detta förvaltas på Centralmassivet. De båda singlarna som släppts lovar mycket gott.

***

Där har vi det. Thåströms bästa album från sämst till bäst. Och utan att på förhand veta om det, blev det också en lista i kronologisk ordning. Men det säger väl allt om Thåström? Vem mer än Thåström kan stoltsera med att ständigt utvecklas, ständigt fila vidare på sitt uttryck, aldrig stå still och förnöjsamt sjunka in i fåtöljen?. Ingen. Hos Thåström finns alltid en eld som inte går att släcka, en hunger som inte går att mätta, ett tvivel som måste överkommas. Jag är bara glad och tacksam att jag får lov att se på.

Bäst just nu: juni 2017, del 2

Attachment-1

 

Då var det dags igen. En ny samling låtar att lyssna lite extra på. Precis som vanligt blandar jag nytt med gammalt.

AlgiersCleveland

– Andra singeln från nya albumet visar än tydligare varför Algiers är ett av de bästa aktiva banden just nu. Apokalyptisk industrigospel som sparkar både vildsint och vackert mot orättvisorna som förföljer USA:s svarta befolkning.

Oneohtrix Point Never & Iggy PopThe Pure and the Damned

– Iggy gästar OPN:s nya singel, och resultatet är så bra som man kan tänka sig. OPN:s skimrande elektroniska ljudbild passar utmärkt ihop med Iggys baryton och hans text om att önska sig bort till något större och vackrare. Nu hoppas vi att Iggy får mersmak för den här typen av musik.

Alan VegaDTM

– För nästan exakt ett år sedan gick Suicides frontfigur, den omåttligt inflytelserika Alan Vega, bort. Mellan 2010 och fram till sin död jobbade Vega med ett soloalbum, IT, och DTM (Dead to Me, förkortat) är första smakprovet från den skivan. Och det är en fantastisk låt. Rytmen är karg och mekanisk, maskiner ylar i bakgrunden, allt medan Vega mässar om en rutten samtid. Fantastiskt.

SannhetWay Out

– Bandet bakom låt nummer fyra är en helt och hållet ny upptäckt. De heter Sannhet och kommer från Brooklyn, NY. De gör ett slags blytung och drömsk postrock, med gitarr- och basinfluenser från 80-talets brittiska postpunk-scen, och band som The Cure och Chameleons. Resultatet är bländande.

Songs: OhiaCross the Road, Molina

– Jason Molina är en av de fem största artisterna, låtskrivarna och sångarna i min bok. Han är också en av de mest underskattade och förbisedda jag överhuvudtaget känner till. Cross the Road, Molina är det bästa spåret från den mästerliga skivan Didn’t It Rain, från 2002. Det är en ödesmättad låt. Tunga stråkar, en ogästvänlig elgitarr och en banjo ramar in Molinas ensliga röst och texten om hur nära under klingan man rör sig, hur lätt man kan förlora allt, och att man måste fokusera och fatta rätt beslut, om man alls vill klara sig.

***

God lyssning, och på återhörande!

Fotot är taget och redigerat av mig.