Berlin: 10 låtar att lyssna på, med anledning av 30-års-jubileet av murens fall

IMG_9125

I dag är det 30 år sedan Berlin åter blev en stad, åter en demokrati. Detta tänkte jag uppmärksamma genom att nedan lista 10 låtar med Berlin-anknytning och -känsla. Varsågoda!

Spellista längst ner!

 

Pink Turns BlueI Coldly Stare Out

– Ytterligt atmosfärisk och kylig dark wave från ett av Berlins många underskattade band. Denna pärla är från 1987.

 

Ossler Ingen rök utan eld

– Öppningsspåret från mästerverket Evig himmelsk fullkomning placerar lyssnaren i ett trasigt Berlin. Ossler målar upp bilder på ett dagermanskt sätt från en rykande, sotig och sargad stad som inte riktigt återhämtat sig från kriget: ”hål i fasaden, oläkta sår nästintill, hål av granater och splitter och skott, och luften står still.”  När han sedan på tal om röken och soten sjunger om en glöd som slocknat och hur det nu istället brinner någon annanstans, kan jag inte hjälpa att känna att den livströtte berättaren vänt blicken inåt. Ett enkelt, men ack så snyggt grepp för att göra något personligt av något allmänmänskligt.

 

Nick Cave & The Bad SeedsStranger than Kindness

– Inspelad i Hansastudion 1986. Andas den där hotfullheten, den svärtade oron och attityden som jag föreställer mig hängde över delar av Berlin, i skuggan av muren.

 

Malaria!Thrash Me

– Sammanfattar allt som var bra med det tidiga 80-talets postpunk-scen i Berlin: suggestivt, obehagligt och experimentellt, med fenomenal elektronik och lika fina gitarrer.

 

Iggy PopMass Production

– Ett givet inslag på listan, men få låtar känns mer Västberlin i regn än denna. Hämtad från Iggys första soloalbum, The Idiot (1977). Inspelad i Berlin, och utan omsvep ett av världens bästa album.

 

IMG_5386

 

Die WändeProjektor

– Debuterade i år och visar att den berlinska postpunkandan i allra högsta grad lever.

 

Thåström Gräsfläckar

– Nygammal förälskelse blommar upp, och Tegeler See, Kreuzberg-syltan Jasmine och Berlin i allmänhet agerar backdrop. Jazzig, crunchy Berlin-blues när den är som bäst.

 

Einstürzende NeubautenDie Befindlichkeit des Landes

– Hur ska man kunna välja blott en låt från Berlin-legendarer som Neubauten? Istället för att slita mitt hår ad infinitum valde jag helt sonika denna. Säger inte mer om Berlin än någon annan av deras låtar, men den tillhör det absoluta toppskiktet på vad som måste vara en av deras allra bästa plattor – Silence is Sexy. Saknas på Spotify och är därför ersatt med Ein Leichtes Leises Sausein på spellistan. Minst lika bra.

 

David BowieSubterraneans

– Ingen annan låt ger mig mer Berlin-känsla än denna. Jag vet inte vad jag mer kan säga. Denna låt är sommar i Tiergarten, regn i december, TV-tornet i dis, öl på hotellet, öl i Prenzlauer Berg, promenader längs resterna av muren vid Wilhelmstrasse och pilgrimsfärder till Hauptstrasse 155. Och mycket mer. Så atmosfärisk att klockorna stannar. Lika vemodig som hoppfull. Och så avslutar den ju Low – ett av tidernas tio bästa album.

 

Sällskapet Tiefenrausch

– På Tiefenrausch, hämtad från 2018 års utomordentliga Disparition, förvaltar Sällskapet arvet från dels band som Tangerine Dream och dels från soundet som Bowie och Brian Eno skapade på skivor som nyss nämnda Low. Drömskt så till den grad att man förflyttas till en annan värld, en annan planet, än där man tror sig vara. I detta fall ett Berlin där tiden är upplöst. Soundet påminner som sagt om Bowies och Tangerine Dreams 70-tals-Berlin, men stråkmelodin hade kunnat vara skriven under Weimar-eran likaväl som under det experimentella 70-talet eller 2010-talet.

 

 

IMG_9137

Dubbelrecension: Nick Cave & The Bad Seeds – Ghosteen + Henrik Meierkord – Flykt

 

Tvåa på bollen här, men vissa skivor kräver tid. Här är två sådana. Två skivor som båda jagar och längtar efter frid.

Nick Cave & The Bad SeedsGhosteen

När Nick Cave 2016 släppte albumet Skeleton Tree var det fler än jag som betraktade plattan som ett sorgearbete. Detta var i det närmaste konsensus i och bortom rockmurvelskrået. Året innan hade Nicks ena son, Arthur, 15 år, omkommit i en olycka. Hans död låg som ett tjockt sorgflor över albumets andäktiga, stundtals förtvivlade, sånger om saknad och förlust, och det var därför väldigt lätt att anta att albumet var skrivet som ett slags sorgearbete. Nu vet man dock att merparten av skivan var skriven innan olyckan, men däremot inspelad efteråt.

Med nya plattan, Ghosteen, är det förstås annorlunda. Hela albumet har tillkommit post traumat. Och det märks. Precis som på Skeleton Tree är stämningen andlig, nu närmast sakral, och texterna domineras återigen (än mer) av en outsläcklig saknad, sorg och längtan. Längtan efter barnet som dött och en längtan efter frid – för barnets del och för egen. Sorgen och saknaden hörs även i Nicks röst, som pendlar mellan att låta fullständigt urlakad till att nära nog tippa över bristningsgränsen. Och jag är kluven. Åtminstone till viss del. Ibland känns det för privat. För sakralt. För innerligt. Det blir nästan lite jolmigt. Värst är det mellan Galleon Ship och första versen i titelspåret. Då känns det som att stå och hålla hand i en cirkel på ett grönt fält helt klädd i vitt. Och jag blir obekväm och känner, kanske väl strängt, som jag så ofta gör med skivor av det här slaget – att den är för förankrad i en viss händelse och den kommer att få det svårt att existera bortom konnotationerna, bortom sin kontext.

Men samtidigt tycker jag ändå om merparten av skivan. Och den växer, nästan mer och mer för varje lyssning, och förtjänar nog ett ganska högt betyg – trots invändningarna jag har. För när Nick Cave spinner sin väv av sorg, saknad, längtan efter frid, till tonerna av varma, skimrande, elektroniska psalmer är det för det mesta ändå svårt att inte beröras. Som när han i vackra Bright Horses med sprucken röst sjunger enkelt och rättframt: And I’m by your side, and I’m holding your hand. Eller när han senare i samma låt tappar tron på magin och världen runtomkring ter sig grå och tvådimensionell: And horses are just horses and their manes aren’t full of fire/The /fields are just fields and there ain’t no Lord/And everyone is hidden, and everyone is cruel/And there’s no shortage of tyrants and no shortage of fools. En annan fullständigt knäckande höjdpunkt är titelspårets tredje vers: The three bears watch the TV/They age a lifetime, O’ Lord/Mama bear holds the remote/Papa bear, he just floats/And baby bear, he has gone. Mitt i traumat, bland skärvorna, är vardagen det svåraste att hantera, vilket Nick mästerligt skildrar här.

Men allt är förstås inte becksvart. I fina Sun Forest sjunger han med pondus i rösten: As the past pulls away and the future begins/I say goodbye to all that as the future rolls in/Like a wave, like a wave/And the past, with its savage undertow, lets go.

Allra starkast är dock avslutningsspåret – den nästan kvarten långa, mullrande, dova Hollywood, där den sörjande mannen/fadern drar sig undan långt upp i de hollywoodska bergen och väntar på friden, på slutet. Handen på hjärtat sannolikt en av Nick Caves fem bästa låtar. Låtens två sista verser skildrar den buddistiska parabeln om Kisa. Kisa hade ett barn och barnet dog. Förtvivlad bortom förstånd försökte hon med alla medel få liv i barnet igen och gick slutligen till Buddha för att be om hjälp. Buddha sa att han skulle väcka barnet, om hon lyckades få ett senapsfrö från en familj som aldrig upplevt död och förlust. Kisa frågade runt, men alla hade varit med om samma sak som Kisa. Alla tvingas gå igenom precis det som Kisa gick igenom. Döden är demokratisk. Döden drabbar alla. Man är aldrig unik i ens förlust och sorg. Nick Cave inser också detta och skivan slutar precis som den inleddes – i väntan på frid och på slutet.

Betyg: 8/10

Bästa låt: Hollywood

Om ni gillar detta: Nick Cave & The Bad Seeds – Skeleton Tree

 

Henrik MeierkordFlykt

Utan ord, men med allsköns stråkar och andra instrument till hands, försätter Henrik Meierkord (Ossler, DSM-5, Meipr) på sin andra fullängdare i eget namn (utgiven förra veckan på Ella Ruth Institutet) lyssnaren i ett djupt, hypnotiskt tillstånd – på flykt från sig själv, från krig, från etiketter och konstruktioner, i jakten på frid. Och frid är precis det jag hör och upplever när jag lyssnar på Flykt. Från meditativa öppnaren Norra Kvarken, som med sitt disiga sound perfekt fångar känslan som jag föreställer mig att det där kalla sundet mellan Sverige och Finland fyller en med, till ödesmättade, stundtals nästan sorgtyngda, avslutaren som kort och gott heter just Frid.

Men jakten på frid är förstås inte friktionsfri. Ej heller är Flykt ett album som skyr mörkret. Redan på spår två, den gnissliga närapå mästerliga Dimma, rullar molnen in. Spåret därpå, Väntan, är nervöst och oroligt och gör utan tvekan skäl för sitt namn. En annan av de mer dunkla höjdpunkterna är drone-iga, malande Veven, som är den låt som låter mest dark ambient – en genre som Meierkord, som en del av duon Meipr, behärskar till fullo.

Men på det hela taget är Flykt en trösterik, varm platta, som verkligen uppnår den frid den söker. Min enda invändning är nog att den med sina dryga 90 minuter är i mastigaste laget. Det finns inga spår jag utan vidare skulle vilja kassera, men jag funderar på om den hade kunnat gå att dela upp på två skivor. Samtidigt är flykten alltid lång, oavsett vad man vill komma bort ifrån, och jakten på frid likaså. Och i dessa EP- och spellistefixerade tider där albumet närmast föraktas är det ändå uppfriskande med artister som vågar släppa rena epos. Hatten av till Henrik Meierkord. Och till Pelle Ossler, som bidragit med det vackra omslaget.

Betyg: 8/10

Bästa låt: Dimma

Om ni gillar detta: Meipr:s båda album samt Henrik Meierkord – Dystopia

 

Bäst just nu: oktober 2019, del 1

 

Molchat Doma (band)

– Det just nu intressantaste och bästa postpunkbandet är inte tyskt, amerikanskt, brittiskt eller ens svenskt. Det är vitryskt! Molchat Doma (som enligt bandets hemsida betyder ungefär ”tysta hus”) kommer från Minsk och spelar iskall postpunk och vackert svärtad cold wave med ypperlig känsla. Tänk Seventeen Seconds, tänk Unknown Pleasures, tänk tidiga OMD, tänk kalla kriget, dåligt väder, melodier man inte längre trodde fanns, tänk utmärglade, ödesmättade gitarrer, frostig elektronik och hinsidessång. Tänk allt detta och ni tänker på Molchat Doma. De har hittills släppt två fullängdare. Debuten, S Krish Nashih Domov (2017), är karg, kantig postpunk, medan uppföljaren, Этажи (uttalas Etazhi och betyder ”golv”, på svenska) (2018), bjuder på lite fler nyanser och är rundare i kanterna. Jag föredrar uppföljaren. I höst har de hittills släppt två lysande nya singlar varför jag misstänker att ett nytt album är på gång. Lyssna på allt.

 

De AmbassadeDuistre Kamers (album)

– Mer postpunk – denna gång från Holland! Och denna gång än mer elektroniskt än ovanstående vitryssar. Ljudbilden byggs av varma analoga synthar som puttrar och skimrar, medan trummaskinerna och basen skapar ett stundtals rätt hyggligt sväng – åtminstone för att vara dyster, holländsk postpunk.

 

Mount Eerie & Julie Doiron Love Without Possession

– 2008 släppte Mount Eerie och Julie Doiron det lysande albumet Lost Wisdom. Senare i höst släpps uppföljaren Lost Wisdom pt. 2. Det första smakprovet är en lika förödande som hoppingivande redogörelse för vad kärlek är – i traumats kölvatten. 2016 gick Phil Elverums, som mannen bakom Mount Eerie egentligen heter, fru bort i cancer, endast 35 år gammal. 2017 respektive 2018 släppte han två album där han på ett oförställt och naket vis besjunger sin sorg. Två jättefina skivor, men skivor som man inte slänger på hur som helst. Sorgen de är genomdränkta i kräver en del av lyssnaren. Respekt, inte minst. Första smakprovet från kommande plattan är Elverum på andra sidan sorgen. Han har mer distans nu, tycks uppleva ett annat lugn och en annan acceptans. Han är fortfarande förkrossad över vad som hänt (Indifferent stars in the night sky/Watch me while I churn/Still holding this love for you/Without a thing to do/But try to live), men är samtidigt på ett jämnare köl (What would be the use in becoming/A symbol of walking desolation?/Awash in multiple griefs/Elaborating on anguish). På Love Without Possession visar Elverum med all önskvärd tydlighet och med knivskarp skärpa att han vet precis vad kärlek är, hur det känns att förlora den och hur det är att leva i spillrorna, skärvorna och dammet som bildas efteråt.

Jag hade hoppats på en ny, tung platta i stil med mästerverket Wind’s Poem, men Lost Wisdom pt. 2 ser ut att bli rätt bra, den också.

 

Carla dal Forno (artist)

– Utan att överdriva vill jag hävda att den australiensiska numera London- och tidigare Berlin-baserade sångerskan, låtskrivaren och ljudmakaren Carla dal Forno förmodligen är den mäktigaste musikupptäckten jag gjort i år.

2016 debuterade hon med den helt igenom lysande plattan You Know What It’s Like och följde sedan upp den året därpå med en minst lika stark EP, The Garden, och i fredags, 4/10, kom andra fullängdaren, Look Up Sharp. På debuten varvar hon ambienta instrumentalspår med svala, ljusskygga och djupt suggestiva poplåtar som lånar lika mycket från det tidiga 80-talets mest moody postpunk som från poppen. EP:n The Garden är fyra spår som allihop tar debutalbumets experimentella pop ett steg längre. Allt är murrigare, dovare, mörkare. Men melodikänslan och debutalbumets luftighet och atmosfär finns alltjämt kvar.

På det närapå dagsfärska nya albumet, Look Up Sharp, kan mer ljus skönjas än tidigare. Långt ut på det svarta havet anar man en horisont och poppen har fått en aningen mer framträdande roll. Men allt är förstås relativt. Carla dal Forno verkar fortfarande för det mesta i skuggorna, texterna är fortfarande syrliga och marinerade i en rejäl dos galghumor och influenserna är skimrande mörka. Nya albumet kan också stoltsera med att innehålla vad som mycket väl kan vara årets bästa låt: den omöjligt coola och snygga So Much Better. Jag kan inte minnas när jag senast hörde en så bitande och mörkt humoristisk post-breakup-låt (It’s almost two years later/And still I feel the same/You were a disaster/I’m glad I caused you pain/…/I’m happy that you’re still the same/And I am so much better).

Carla dal Forno bör tilltala de flesta svaga för Sällskapets europeiska skuggvärldar, The Cures minimalistiska stordåd från tidigt 80-tal, obskyr postpunk likt The Names och Modern Eon eller sentida Einstürzende Neubauten och deras lika delar snygga som märkliga sånger. Kolla upp nu och tacka mig sedan.

 

Lars Winnerbäck Eldtuppen (album)

– Ett oväntat inslag bland allt obskyrt på listan, kan tyckas. Och inte heller är jag någon storkonsument av Winnerbäcks musik. Jag hör den ibland. Ofta uppskattar jag vad jag hör, men ibland vill jag bara gå och gömma mig (nio fall av tio rör det sig då om tidiga Winnerbäck). Men jag kan inte påstå att jag lyssnar på honom. Jag har respekt för honom och nästan varje gång jag hör en Winnerbäck-låt reagerar jag på hur bra texten är. Han är i sanning en knivskarp skildrare av vardagsångest, grådaskig resignation och vår alltmer krackelerande samtid.

Av olika anledningar bestämde jag mig för att ta mig an hans senaste album, Eldtuppen. Något jag är mycket glad för att jag gjorde. För det är ett synnerligen genomarbetat och helgjutet album, som verkligen djupdyker, uppfriskande fritt från ironi och poser, i precis det där jag nämnde som får mig att respektera Winnerbäck: vardagsångesten, resignationen, de cyniska samtidsskildringarna. Visst är det tydligt att han väldigt gärna vill vara både Ulf Lundell och Joakim Thåström, men samtidigt och paradoxalt nog känns Winnerbäck ändå alldeles oförställd. När han på titelspåret sjunger att han att är slut som artist tror man honom. Han har ju fel, men man tror honom. Och det är omöjligt att inte beröras när han förebrår sig själv över ett svek i låten Skulle aldrig hända oss. Exemplen är många, men i slutändan handlar det om samma sak: Winnerbäck är en stor låtskrivare därför att han helt enkelt och på ren svenska vågar vara jävligt deppig, ocool, oironisk. Trots det säljer han multum och är omhuldad och folkkär som få. Eldtuppen är inget stort steg, rent konstnärligt, men den ringar in allt som Winnerbäck är och gör bäst.

Betyg: 7/10

Bästa låt: Tror jag hittar hem eller den thåströmskt mullriga Precis det där

Om ni gillar detta: Thåström – Kärlek är för dom, Ulf Lundell – Den vassa eggen

 

Recension: Thåström – Texter

IMG_8505

I juli, när ”PR-maskineriet” för Thåström-boken Texter började rassla igång, skrev jag en längre text om vad Thåströms texter betyder, säger, står för och är. Vem Thåström, textförfattaren, är och vilka hans centrala verk är. För mig och förhoppningsvis för många fler. Då hette det:

För det är ju så enkelt som att så många som möjligt ska få lov att gå vilse och hitta sig själva i Thåströms textvärld. För det är ju det man gör. Thåströms texter hjälper en att försöka bena ut vem man är och vad man sysslar med. /…/ Vi behöver ha Thåströms trösterika ord samlade på ett ställe. Vi behöver den där brunnen att ösa ur när torkan tränger sig på. Vi behöver någonstans att gå när vi saknar ord. När vi saknar förmåga att formulera vårt utanförskap, vår svaghet, vår ilska, vår kärlek, vårt hopp, vår rädsla. När vi saknar inspiration.

I dag sitter jag med boken framför mig. Jag bläddrar och fastnar vid textrader jag läst oräkneliga gånger tidigare. Sugs återigen in i Thåströms livgivande värld. I ena stunden är jag på Fregatten, som med sitt lugn, sin subtilt familjära hållning och sitt ölutbud blivit en favoritkrog, för att i nästa dricka porter i Vesterbro. Jag går längs Bernauer Strasse och tappar andan av kranarna på varvet i Gdansk. Minns enorma läsupplevelser –  som Triumfbågen av Remarque, vad som helst av Stasiuk och Zagajewski – och hur jag en gång upptäckte Gun Club och Jeffrey Lee Pierce. Minns alla gånger ens egen existentiella ångest fått iklä sig Kaospassagerarens perfekta fraseringar och formuleringar – och jag minns känslan efteråt. Lugnet som kommer av att veta att man inte är ensam. Jag minns alla kärleksförklaringar som stulits – från Kom kom, från …den dan, från Samarkanda och Karenina. Romanserna är preskriberade, men texterna släpper jag aldrig. Och de släpper aldrig mig. I dag är det Ner mot terminalen som sätter ord på sånt där. Och Gräsfläckar. Minns hur Den morronen och texter som Alltid va på väg väckte mig ur en närmast trettioårig slummer, fick mig att röra på mig. Minns Postbahnhof och 40-gradig värme i juli 2015. Minns hur Sällskapets första platta år 2007 sparkade in en dörr och visade mig vem jag var, musikaliskt och estetiskt, och i samma veva tonsatte en av de viktigaste tiderna i mitt liv. Jag lyssnar fortfarande på den plattan säkert en gång i månaden. Den tappar aldrig ett uns kraft. Känner tacksamhet över att äntligen ha texterna till Nowy Port-plattan och en del PLP-b-sidor. Slår fast vad jag har funderat på i många år: On/Off är bland det bästa Thåström skrev under tiden i PLP. Vidare läser jag texten till Ingen neråtsång och kan fortfarande inte begripa hur man kan skriva så bra. Minns hur mitt 14-åriga jag, som var på god väg att lämna hiphoppen till fördel för punken, hörde Vacker död stad, som då var färsk, och sedan Ebba Grön, Imperiet och så vidare. Minns vilka ruttna dagar det var på den tiden, minns den vidriga stanken av pappersmassa som låg som ett tungt, elakt väsen utanför Särlaskolan, men minns också hur fint det var att hitta något nytt, något vackert, som gjorde dagarna mer uthärdliga. Läser några rader ur Du är religion och minns blandskivan med Imperiets mörkaste låtar som min äldre kusin gav mig. En viktig byggsten lades på plats och mer medicin för själen. Minns alla svarta dagar då Das neue Konzepts och Warzaws öppningsrader varit precis vad jag behövt. Minns alla cykelturer till hamnen här – hur vyerna och ensamheten, en Zywiec och Natten för det här gungat mig till ro. Jag bläddrar och hamnar hos Ebba Grön. Slås av hur oantastlig Kärlek och uppror är. Hur Turist i tillvaron, med sitt stärkande budskap om att skaka av sig skit, piss, damm och demoner, är en typiskt ”ebbig” och okomplicerad föregångare till de livsbejakande och hoppingivande texter, som till exempel Beväpna dig med vingar, Centralmassivet och Alltid va på väg, som Thåström skriver nuförtiden. Bannar också mig själv för att jag så sällan lyssnar på Ebba idag – detta makalösa band som nästan aldrig tog minsta snedsteg. Samtidigt finns varenda textrad, varenda ackord, i ryggmärgen. På livstid. Så sett lyssnar jag på Ebba varje dag. 

Slår igen boken, översköljd av alla texter, alla minnen. Vissa är 20 år, vissa en dag.

IMG_8506

Jag öppnar den igen. Bläddrar vidare och stannar upp vid varje sedan tidigare opublicerad bild och granskar den närmast religiöst. Går vi bortom det konstnärliga och bara betraktar den fysiska varelsen Thåström är det lätt att bli lika imponerad. Kindbenen på sidan 214. Blicken på sidan 80. Blicken på sidan 120. Det är trams och yta, jag vet, men Thåströms yttre är lika oantastligt som hans penna.

Jag bläddrar igen och knockas omedelbart av dagboksinläggen. För en sekund, eller om det är en minut, tänker jag att bara dessa är ju värda priset. De senaste 15 åren eller så, har Thåström som bekant gläntat på dörren till sitt inre, blivit mer personlig, än vad man tidigare var van vid. Men dessa dagboksinlägg leder en längre ner i korridoren och gläntar på en annan dörr, ännu närmare det innersta. Det är en ynnest att få ta del av detta, samtidigt som det känns som man tjuvkikar in genom nyckelhålet. Men jag plitar ner varenda referens, varenda bar som nämns, flyttar upp allt på att-göra-listan.

IMG_8509

Vidare är boken, utgiven av Teg Publishing, en stadig pjäs. Den är inbunden, tryckt på ganska tjockt papper, med ett matt och snyggt, om än enkelt layoutat, skyddsomslag. Jag hade definitivt valt en annan, mer sentida bild som omslagsbild och inkluderat fler sentida bilder i själva boken (och för guds skull foton från Sällskapet-åren!), men detta är bara mindre anmärkningar. Som jag nämnde inledningsvis: vi behöver Thåströms texter på ett och samma ställe. Vi behöver kunna öppna dörren och kliva in. Känna att vi är på en plats där utanförskap inte nödvändigtvis är ett hinder, påminnas om att det trots allt finns en vacker värld där ute och trots att vi bara är några i mängden ändå är stjärnor. Vi har såklart alltid haft skivorna till detta, men nu har vi allting samlat. Det är inte svårare än så.

IMG_8508

Höst på 482 MHz

597F0C66-2AA2-4BA0-BD4F-EFDD0AE5985D

Hösten är här och vad ska man göra åt det? Ingenting. Lika bra, då, att bara omfamna den. Här följer några låtar som kan hjälpa till med det. Spellista i slutet.

Varsågoda.

Ossler Lergraven

År: 2008

Album: Ett brus

Ossler själv har liknat sitt sound vid en skånsk leråker i november, och på ingen annan låt än Lergraven passar den beskrivningen bättre. Öppningsraden sätter tonen direkt: Dimman ligger tät över åkern. Parat med darret i Osslers gitarr och Christian Gabels suggestiva, försiktiga trumkomp öppnas en lerig, kall och osäker värld upp. Diktjaget sitter kontemplativ vid köksbordet med en flera timmar gammal, och urdrucken, kaffekopp framför sig. Han tänker tillbaka på en bror han haft, men som mystiskt drunknat i en lergrav ute på ön. På andra sidan fönstret är tillvaron målad med tjock, mjölkgrå färg och det är som om tiden inte rör sig alls. Lergraven är en av Osslers obehagligaste och råaste låtar – både vad gäller text och musik (lyssna på gitarrerna ungefär tre minuter in och hör Ossler och Conny Nimmersjö karva sig igenom mardrömmen). Låten handlar mer om att blint och desperat leta efter något essentiellt i en värld som endast ter sig mörk och svåråtkomlig och som hur lätt som helst kan sluka den som släpper på garden, än om en bror som på ett märkligt sätt försvunnit eller drunknat. I intervjuer har Ossler berättat att lergraven existerar (på Ven, där även Lergravsvägen finns), och en bror har han – men han är i livet. I den osslerska världen är verklighet något illusoriskt och formbart. Vad som är sant, stabilt och tryggt är alltid högst oklart. Det är skrämmande, och inte olikt den vanliga världen.

 

The CurePrayers for Rain

År: 1989

Album: Disintegration

– En mullrande, vindpinad goth-tour de force, med en Robert Smith som formligen ylar på förståndets rand om en relation som äter upp honom inifrån och ut. Den vackra och atmosfäriska Disintegrations allra svartaste och mest oförsonliga stycke. Hade inte låtit oäven på psykos-goth-mästerverket Pornography, från 1982.

 

Mount EerieKnown World

År: 2007

Album: Mount Eerie Pts. 6 &7

– Phil Elverum är på sitt allra drone-igaste humör, på denna blytunga, monotona låt om att flyta mellan sömn och vaka i en tid på året då allt och alla verkar göra detsamma. På senare år har Elverum nästan, nästan snuddat vid vad som skulle kunna liknas vid något slags publikt genombrott med de båda sorgearbetena A Crow Looked at Me (2017) och Now Only (2018), men han är långt mer än bara en sorgsen man med akustisk gitarr, vilket många av hans tidigare plattor visar. Known World är hämtad från den fantastiska EP:n Mount Eerie Pts. 6 &7, från 2007 och är ett lysande exempel på Elverums bredd.

 

Jason Molina It Must be Raining There Forever

År: 2006

Album: Let Me Go Let Me Go Let Me Go

– Rockvärldens kanske ensligaste röst – den här sidan av Elvis Presley – tillhörde Ohio-bördiga geniet Jason Molina. I mars 2013 somnade han in efter år av våldsamt alkoholmissbruk. Innan dess hann han dock spela in ett otal plattor under olika namn och i olika konstellationer (de flesta förkrossande bra). Bäst är kanske 2006 års soloalbum, den nakna och karga Let Me Go Let Me Go Let Me Go, varifrån It Must be Raining There Forever alltså är hämtad. Det brusar lite, och knäpper, och pallen knarrar när Molina rör sig. Och med endast sin akustiska gitarr som ackompanjemang sjunger han från botten av sitt hjärta, om mörkret som bor där inne och mörkret som bor överallt och som det inte går att blunda för. Resultatet är lika varmt och betryggande som det är förbannat sorgset.

 

Thåström Axel Landquists park

År: 2009

Album: Kärlek är för dom

– En råkall och sen kväll i en park på Söder, med höstlöv på marken och huvudet fullt av drömmar om något mer och något bättre, drömmar om Europa och om kärlek. Mycket tack vare Osslers och Nimmersjös fantastiska gitarrer är detta en av sentida solo-Thåströms allra tyngsta och musikaliskt mörkaste stunder – full av obehaglig höstkänsla.

 

Jacaszek Evening Strains to be Time’s Vast

År: 2011

Album: Glimmer

– När jorden går under är det på hösten – och då är det denna låt som ringer i mitt huvud.

 

Grouper Lighthouse

År: 2014

Album: Ruins

– Med endast ett piano, en eterisk röst och lite brus bygger Liz ”Grouper” Harris upp atmosfäriska ljudvärldar de flesta behöver pålägg efter pålägg för att få till. På Lighthouse maler den regnvåta oktobervärlden tröstlöst på, men i Groupers sällskap känner man sig alltid trygg.

 

Bruce SpringsteenMy Father’s House

År: 1982

Album: Nebraska

– Om senare soloalbum som The Ghost of Tom Joad (1995) och Devils & Dust (2005) utspelats i och kring den brända myllan i sydvästra USA är mästerverket Nebraska fast förankrat i mellanvästerns och östkustens allra ruggigaste höstmånader. Det hörs allra tydligast på titelspåret och på suggestiva State Trooper, men även på den avskalade och psalmlika My Father’s House. Här hörs det i de ödsliga ackorden och i den kärva produktionen, men också i Bruces stoiska röst, som sjunger om rotlöshet, arvsynd och om att famla efter religion.

 

Cocteau TwinsMusette and Drums

År: 1983

Album: Head Over Heels

– Många försöker emulera dem, men nästan ingen gör svart, ödslig och drömsk postpunk som Cocteau Twins gjorde på Head Over Heels – deras största stund. Och nästan ingen spelar förtvivlad, skriande gitarr bättre än vad Robin Guthrie gör från 3:10-strecket och någon minut fram.

 

Steve Von TillWarning of a Storm

År: 2000

Album: As the Crow Flies

Neurosis-sångaren Steve Von Till har några riktigt fina soloskivor under bältet. Bäst är kanske debuten, As the Crow Flies. Där Neurosis varvar larm med sludge-metal, atmosfärer och avgrund är Von Tills soloalster lågmälda och avskalade. De kryper under skinnet på en och skrämmer inte med volym utan med olustig stämning. Ett gott exempel är solodebutens hörnsten Warning of a Storm. Där viskar Von Till sin text, sin bedjan, om att få lite glädje, lite harmoni och stabilitet till låns. Och detta kompad endast av ett mycket litet antal strängar på sin akustiska gitarr, en fräsande synth-ton och en ödesmättad fiol. Naket, kärvt och fruktansvärt fint.

 

Frank SinatraAutumn Leaves

År: 1957

Album: Where Are You?

– Avslutar listan något förutsägbart med detta gamla örhänge. Mollstämt så det förslår, när Sinatra begråter en kärlek som likt sommaren ter sig oändligt långt borta. Det är mäktigt hur många av Sinatras låtar, även om de alldeles uppenbarligen tillhör en svunnen tid, låter oförskämt fräscha och bra såhär långt efteråt.

Bäst just nu: juli 2019

 

Även om sommaren kanske inte blivit som man hoppats kan man, som alltid, lita på musiken. Här är ett axplock av allt bra som nyligen släppts, plus en klassiker på slutet. Mycket nöje.

Iggy Pop Free

– I dag nåddes vi av det glädjande beskedet att ingen mindre än Jim Osterberg – aka Iggy Pop – släpper nytt album i början av september. Plattan har fått namnet Free, och det inte ens två minuter långa titelspåret är det första smakprovet att släppas. Där förra plattan, den universellt hyllade Post Pop Depression, var rock n roll i stil med The Idiot och Lust for Life är det nya materialet närapå dess raka motsats. Istället för sliriga gitarrer, en gungig bas och en fräsande Iggy vid mikrofonen får vi på Free ett jazzigt, ambient ljudlandskap parat med Iggys varmaste stämma som lugnt, nästan urlakat,  konstaterar att han vill vara fri. En av samarbetspartnerna på nya plattan är den amerikanska ambientmusikern Sarah Lipstate, känd under namnet Noveller. Hennes drömska sound, som rör sig någonstans mellan Twin Peaks och Grouper, klaffar anmärkningsvärt väl med Iggys röst och jag får en känsla av att kommande album kan bli ett av årtiondets sista höjdpunkter.

 

Chelsea WolfeAmerican Darkness

– Chelsea Wolfe har något stort på gång. Förra plattan, Hiss Spun, var ett tungt, kärvt monstrum. Nya plattan ser ut att bli mer avskalad. Lika kärv, lika sotigt gråsvart, men mer avskalad. Detta blir tydligt inte minst på nya singeln American Darkness. Till en akustisk gitarr och mardrömslika elektroniska ljud sjunger Wolfe försiktigt om möten människor emellan, besvikelserna som kan uppstå och det inre mörkret man förgäves försökt att stävja. Album Birth of Violence släpps i september.

 

Lust for YouthLust for Youth (album)

– Svenskdanska Lust for Youth släppte sitt senaste album i juni i år och det är ett av sommarens finaste. Med en morrisseyansk känsla för både misantropi och stora gester, en avmätthet vi inte fått till bjuds sedan TTA:s glansdagar och vackert snidad elektronisk pop som skulle kunna få Peter Hook och Bernard Sumner att sluta fred har Hannes Norrvide och Malthe Fischer satt ihop ett album som är lika delar vemod som attityd, popklubb som sovrum. Popkänslan från föregående album sitter i, men varvas med gott om vemodiga nummer som atmosfäriska Fifth Terrace (som gästas av Soho Rezanejad) och mästerliga Venus de Milo. Den sistnämnda, en suggestiv midtempo-pärla om lust, dyrkan och dåliga beslut, hör till årets bästa låtar.

Betyg: 7/10

Bästa låt: Venus de Milo

Om ni gillar detta: Premiere – Premiere, Boat Club – Caught the Breeze

 

Morrissey Brow of My Beloved

– Äntligen har b-sidan till Wedding Bell Blues-sjuan släppts digitalt. På den gör Morrissey det han gör bättre än alla andra: varm, melankolisk och atmosfärisk pop om kärlek, knackiga relationer och misantropi. Allt till ett skimrande Boz Boorer-arr och en sångmelodi som vanliga dödliga knappt ens kan drömma om. Det är detta vi vill att Moz ska göra. Det är detta som tröstat så många trötta själar genom årtiondena.

 

Dr John – det mesta, men kanske i synnerhet låtarna Glowin’ och Twilight Zone

– I stort sett samma sekund som jag tog min magisterexamen i början av juni kablades nyheten om Dr Johns bortgång ut. Jag lyckades därför aldrig riktigt ta in att han gått bort. Det är först nu jag börjat fatta. Jag har inte lyssnat på Dr John speciellt länge. Jag hörde honom för första gången för kanske tio år sedan, men började lyssna någorlunda aktivt först för några år sedan. Jag lockas av mystiken, häxdoktorbluesen som är lika mycket New Orleans som kräftor och Mardi Gras är New Orleans (om inte mer) och av de märkliga arrangemangen som är lika avvisande och kärva som de är hypnotiska och tilldragande. Men Mac Rebenack, som Doktorn egentligen hette, var inte bara en tokstolle i märkliga hattar och djurben som gjorde svårlyssnad, om än fantastisk, voodoomusik. På de två låtarna jag valt att lyfta fram i detta korta inlägg, Glowin’ och Twilight Zone (båda hämtade från lysande plattan Babylon, från 1969), lyser en annan Doktor igenom.

På souliga, malande och väldigt vackra Glowin’ försöker han (förgäves?) hitta ett ljus i det allomfattande mörker som hängde som säckväv över USA i slutet av 1968 när låten spelades in. Vietnamkriget skördade otaliga offer, den nyligen valde presidenten var korrumperad, Martin Luther King sköts ihjäl, precis som Robert Kennedy. På Glowin’ försöker John mana sig själv och alla som vill höra på till att inte ge upp, att härda ut och ”just live plain old life”. Han är minst sagt övertygande.

På spöklika, late-night-jazziga Twilight Zone sjunger han uttryckligen om den hotfulla, mörka värld som var ett faktum 1968. Det som en gång var bekant och tryggt är nu förvridet och underligt, illasinnade krafter försöker ta över och de ledare som människan lagt sitt hopp till har mördats. When all the clouds in the sky/Disappear in front of your eyes/When you hear a lullaby/You once knew, now you can’t recognize/You step into the twilight zone/In the outer limits of a land unknown, sjunger han redan i första versen och med ens är ljuset släckt och tänds aldrig igen. Sju minuter senare mynnar låten ut i en kakofoni av psykotiska röster och ljud.

Nu är han borta och det som kvarstår är, som alltid, musiken. Och så länge den och Louisianas träskmarker finns kvar kan vi vara säkra på att Doktorn aldrig riktigt lämnar oss. Det får duga så.

Bäst just nu – bonus: Springsteen och Meierkord

 

Jag har egentligen inte tid eller energi till detta, i dessa hektiska tider, men i dag gick det inte att låta bli. Två vitt skilda, men lika vackra, stycken musik pockade på min uppmärksamhet, och jag blev tvungen att plita ner några rader. Det räckte inte att bara lyssna. Varsågoda.

Bruce SpringsteenHello Sunshine

– Till tonerna av pedal steel, filmiska stråkar, mjuk bas och lika mjukt piano ror Springsteen hem sitt starkaste stycke musik på över tio år. Han är tillbaks i väst, i Kalifornien. Tillbaks på marker där han egentligen inte rört sig sedan 1995 års mästerverk The Ghost of Tom Joad. Då handlade det i första hand om kärva, akustiska folkberättelser om mexikanska gästarbetare, amerikansk underklass och den amerikanska drömmens obehagliga baksida. Nu handlar det om varm, om än vemodig, countrypop med tydlig förankring i 60-talet. Det låter Glen Campbell, Laurel Canyon, Harry Nilsson. Med självklar patos och mycket värme i rösten sjunger den snart 70-årige Bruce om att ensamheten, utanförskapet och flykten – det som drev och eldade på den unge Bruce och gjorde honom till den ikon han är – kan bli för mycket och att det inte är så dumt ändå att dröja kvar i ljuset ibland. Det låter kanske lite enkelt, men vad gör det? Så här fokuserad, inspirerad och tänd har Bruce inte låtit på väldigt, väldigt länge.

Springsteens tre senaste album (Working On a Dream, Wrecking Ball och High Hopes) tillhör hans allra sämsta. Men det var då och detta är nu. Den 14 juni släpps Western Stars. Pressreleasen lyser av oändligt lovande ledord som ”highways and desert spaces”, ”isolation and community” och ”the permanence of home and hope”. Jag tror att han har något stort på gång.

 

Henrik MeierkordNorra Kvarken

– När Henrik Meierkord inte spelar suggestiv cello bakom Pelle Ossler eller verkar som ena halvan av lysande duon Meipr gör han hänförande musik i eget namn. Med cello, piano och elektroniska atmosfärer tonsätter Meierkord på nya Jacaszek-doftande singeln ypperligt känslan som jag föreställer mig att det där kalla, kontemplativa sundet mellan Sverige och Finland fyller en med. Det är kyligt, fuktigt, men med ett märkligt lugnt, som från en annan planet.

Ett album är visst på gång, på Johan Bergmarks och Eric Palmqvists label Ella Ruth Institutet. Det ser jag fram emot.