Bäst just nu: juli 2018 – THÅSTRÖM LIVE

IMG_3602
Thåström, här med Niklas Hellberg t.v. och Mikael Nilzén t.h., på Sofiero i Helsingborg, 12/7 2018. Foto och redigering: Niklas Lövgren

Mycket har sagts om Thåström i allmänhet och liveartisten Thåström i synnerhet – inte minst har jag själv sagt och skrivit en herrans massa redan. Men behovet pockar nu igen. Sveriges bästa liveartist är ju åter ute på vägarna, som vanligt kompad av Sveriges bästa liveband. I torsdags förärade de den skånska sommarkvällen med ett besök på Sofiero i Helsingborg. Denna ”bäst just nu” ägnas helt åt Thåström.

Som sagt, mycket har sagts. Men så sitter man där igen. Hur många gånger har man inte gått igång på det faktum att det i år är 40 år sedan han debuterade med Ebba Grön och att han trots detta hisnande faktum sjunger bättre, är snyggare och en bättre låtskrivare och liveartist än han någonsin varit? Hur många gånger? Tusenfalt. Hur många gånger har man inte tjatat sig hes om bandet, bestående av Niklas Hellberg, Pelle Ossler, Rockis Ivarsson, Anders Hernestam och Mikael Nilzén? Detta urtajta band, lika samspelt och dovt som Bad Seeds, lika skramligt, när behovet finns, som Gun Club anno Fire of Love. Hur många gånger har man frågat sig själv hur det är möjligt att gång på gång bli så knäckt av en konsert med en artist man sett så många gånger att man måste sätta sig ner i lugn och ro och verkligen räkna efter för att själv fatta hur många gånger det rör sig om? Det är ingen idé att undra. Det är bara att acceptera. Svaret är samma nu som det alltid har varit: så länge livet finns, så länge vedermödor och demoner finns, så länge det ligger högar av fastbundna emotioner på själens skrov, som bara väntar på att få sprängas loss – just så länge finns behovet av att se Thåström, så länge finns behovet av att prata om Thåström. Och nu gör jag det alltså igen.

Jag såg Thåström med band i torsdags i Helsingborg. Jag såg dem två gånger i höstas, I Köpenhamn och i Stockholm, på den bejublade turnén som direkt följde släppet av nionde soloalbumet Centralmassivet. Och faktum är att, trots att dessa höstspelningar var grymt tighta och bra, som alltid med Thåström, så var torsdagens spelning någonting särskilt. Och det krävs ju en särskilt bra artist för att en utomhuskonsert, en sommarkväll, på ett stort ställe som Sofiero, ska bli bättre än en inomhuskonsert på ett litet ställe som Vega i Köpenhamn. Typiskt Thåström att vara så märkligt bra.

Det var som att allt det de gjorde i höstas även gjordes i torsdags – men med tyngre, ännu mer övertygande, emfas. Hammarslagen slog hårdare, sjönk djupare ner. Demonerna, var och en av dem, jagades på flykt. Känslorna sprängde banden och flög iväg, lättade. Fötterna lyfte från marken. Det var en urladdning. Det var som regn efter hundra dar av torka. Allting som företogs räckte hela vägen fram och klättrade ytterligare en nivå. Jag har sett det förr från det här gänget, men inte sedan det gyllene året 2015.

Öppningslåten Körkarlen var precis så dansant och ljus, och pulserande och svartskimrande, som den ska vara. Ingen sjunger blues som Jeffrey Lee Pierce, som egentligen aldrig varit en favoritlåt, kan man tycka att man hört till leda, men lik förbannat uppvisar den tecken på evigt liv vid varje konsert – så även på Sofiero. Beväpna dig med vingar var som så ofta i en klass för sig. När man, som jag, pratar om Thåström som exorcist, som någon som driver ut djävulskap och räddar en från mörkret, då är det inte sällan Beväpna dig med vingar man har i åtanke. Den låten, särskilt när den framförs live, sliter upp en ur dyn och kastar iväg en mot himlen. Allra bäst blir det när Thåström släpper loss under Gun Club-partiet. I torsdags gjorde han det. Så förlösande och rått.

En låt jag ofta känner att jag skulle kunna leva utan, vad gäller livekonserter, utan att jag för den skull tycker att den är annat än en riktigt bra låt, är St Ana Katedral. Men i torsdags lät den vitalare, mer angelägen och tyngre än på länge. Kanske någonsin. En annan stor höjdpunkt var southern gothic-mästerverket Om Black Jim, som med den här turnén gjort en efterlängtad comeback. Har någon annan svensk textförfattare skrivit en bättre text om döden? Sällan. Det var andakt när Thåström framförde den i torsdags. Men den är så fin och den river upp så mycket hos så många att publiken till slut inte kunde hålla sig utan exploderade i ett slags försiktig allsång om den obevekliga och stränga döden. Att Alltid va på väg också gjort comeback med den här turnén känns bara vettigt. Få låtar symboliserar Thåströms hela väsen som den låten. Rörelsen, vägran att stagnera, kärleken till Europa, till amerikansk roots-musik, till polsk poesi och livet – allt finns i den låten. Spelningen avslutades med en annan symbollåt, nämligen Centralmassivet. Hymnen, psalmen. Från det att den släpptes har det stått klart att den för alltid kommer att tillhöra Thåströms och hela Sveriges kanon. Den kommer att spelas på begravningar, på skolavslutningar, på bröllop. När allt går i kras, när man står på toppen. Den går hand i hand med ljuset och mörkret, förvägrar ingetdera. Själva den thåströmska essensen. I torsdags lät den klarare än den gjorde i höstas, i en version som gjorde den enastående vackra studioversionen rättvisa. Den bröt sig loss från ljudmassorna och hängde lätt över alla oss i publiken. Och vi lapade girigt i oss. Och vi skrek efter mer när Thåström och bandet gått av, men gick sedan därifrån lyckligare och ljusare än när vi kom. Jag vet att jag sannerligen gjorde det (tack igen till Niklas, T och ni andra).

Turnén pågår ett bra tag till. Gå och se:

TORS 19 JUL 2018 Bukta Tromsö
LÖR 21 JUL 2018 Malakoff Rockfestival Nordfjordeid
FRE 27 JUL 2018 Storsjöyran Östersund
LÖR 28 JUL 2018 Månefestivalen Fredrikstad
LÖR 4 AUG 2018 Arvika Hamnfest Arvika
FRE 10 AUG 2018 Haven Köpenhamn
LÖR 11 AUG 2018 Way Out West Göteborg
FRE 17 AUG 2018 Pstereofestivalen Trondheim
FRE 24 AUG 2018 Huskvarna Folkets Park Huskvarna
TORS 30 AUG 2018 Gröna Lund Stockholm
Annonser

En klassiker: THE CURE – PORNOGRAPHY

JPEG-bild-B33F17867C8F-1

Det är dags att med försiktiga steg försöka att introducera ett nytt inslag på 482 MHz. I likhet med bland andra Pitchfork, Hymn och (hopplösa och oläsliga) Gaffa ska jag med jämna mellanrum ägna en klassisk skiva en djupare analys. Vad som betraktas som klassiker är ganska godtyckligt, men någon slags vedertagen uppfattning om skivan i fråga som en klassiker ska helst finnas. Det kan, för att exemplifiera, vara fråga om en odiskutabel mainstream-klassiker (typ: Thriller) eller en indie-motsvariget (typ: Fevers and Mirrors). Eller något mittemellan. I dag, för att sparka igång, har jag valt The Cures mardrömsskildring Pornography, från 1982. Av många betraktat som bandets mästerverk, men av lika många andra är den fullständigt ogenomtränglig. Men om att det är en klassiker råder det ingen tvekan. Låt oss börja.

”People have often said, ‘Nothing you’ve done has had the same kind of intensity or passion.’ But I don’t think you can make too many albums like that, because you wouldn’t be alive.”Robert Smith i en intervju med Rolling Stone, 2004.

1982 var The Cure ett band i spillror. Drogmissbruk, supande, och ett till synes ändlöst turnerande hade gjort slarvsylta av Robert Smiths psyke. Bandet hade funnits sedan 1976, singeldebuterat 1978, men aldrig haft några riktiga hits. Sedan -79 hade de släppt en platta om året, och turnerat med samtliga. Efter turnén som följde albumet Faith, bandets tredje fullängdare, var de slutkörda. De hade färdats runt hela jorden, men i stället för att samla sig, hämta andan och kanske återknyta kontakten med nära och kära gick de in i RAK-studion i London för att spela in sitt fjärde album i början av 1982.

Rent kreativt var vägen mot Pornography inte särskilt ojämn. För varje skiva, sedan den taggiga och mycket lynniga postpunk-pop-debuten Three Imaginary Boys från 1979, via 1980 års minimalistiska och kyliga Seventeen Seconds och den grådisiga och tungt melankoliska Faith från 1981, hade de rört sig med stadiga, om än tunga, steg mot avgrunden och ett allt tätare mörker. Pornography var sista anhalten. Pornography kunde, närmast deterministiskt, bara bli avgrunden själv.

Smith, knäckt av den senaste tidens påfrestningar, hade bestämt att skivan skulle bli tyngre och mörkare än något de gjort tidigare. Inte minst skulle detta avspeglas i texterna. Han tillbringade en inspirerad helg i en väderkvarn(!) i Guildford i sydöstra England där han skrev ihop de mardrömslika texterna på ett stream-of-consciousness-sätt. Robert Smith sa 2003 att planen med Pornography var att göra en sista skiva, en riktig ”fuck-off-platta”, och sedan lägga ner bandet. Han hade också övervägt självmord, men såg som alternativ att göra en skiva som i stället gav uttryck för just de känslorna. Ur detta föddes alltså Pornography, som släpptes 4 maj 1982 på Fiction Records.

Där föregångaren Faith var melankolisk, vindpinad, grå och grubblande är Pornography mer utåtagerande. Den är aggressiv, men på ett sätt som har vare sig med punk eller postpunk eller ens vanlig ilska att göra. Ej heller med rock’n’roll. Pornographys aggressivitet är sammansatt av självförakt, nihilism och en verklighet som av olika anledningar har krackelerat. Till tunga trummor, tribal-rytmer, mullrande basljud, kyliga gitarrslingor och mörkt skimrande syntar gestaltas detta med en fruktansvärd intensitet. Det är en klaustrofobisk platta. Till skillnad från senare Cure-klassiker som Disintegration, som präglas av ett luftigt, vått och regnpiskat sound, är Pornography-soundet till stor del kruttorrt och stramt. Det ligger tätt, tätt, för att pricka in klaustrofobin och känslan av världen som rämnar. Pornography existerar i ett mycket litet, mycket mörkt och skitigt rum, där väggarna kryper närmare och närmare och syret minskar för varje andetag du tar.

Här är låtarna som utgör denna nattsvarta skiva:

1. One Hundred Years

– Programförklaringen, kan man säga. Nihilismen som dominerar både ljud- och textvärlden på den här skivan är sprungen ur öppningslåtens öppningsrad: ”It doesn’t matter if we all die”. Sedan staplas förvridna feberbilder på varandra: ett postindustriellt kontorsliv utan mening eller riktning, en ängslig kärleksrelation, militarism och självmord. Alltmedan elektroniska trummor hamrar och lika delar majestätiska och lika delar arga gitarrer ringer och river genom låten.

2. A Short Term Effect

– Mer feberbilder om död och obehagligheter. Till ljudet av psykedeliska gitarrer och röster. Knappast plattans bästa låt, men klart spännande.

3. The Hanging Garden

– Skivans enda singel. Tog sig märkligt nog in på Englandslistans topp 40 (om än bara för en vecka). En mullrande tribal-gothig historia om naturens mest primitiva uttryck. Hur mycket på den där listan lät som The Hanging Garden? Ettan var Irene Caras Fame och tvåan Come On Eileen.

4. Siamese Twins

– Monotont och malande om självdestruktivitet och smuts – och den monumentala skammen morgonen efteråt.

5. The Figurehead

– Efter fyra rätt hänsynslösa låtar börjar den kompakta mardrömsstämningen så smått luckras upp. Förstå mig rätt, The Figurehead är kolsvart. Vi snackar domedagstrummor, en djup djup bas och iskalla gitarrer – men soundet andas mer. Det är atmosfäriskt och luftigt på ett sätt som vi inte hört sedan någon gång kring Faith. Syntar hörs och det finns ett visst andrum i ljudlandskapet som vi inte hört tidigare på skivan.

6. A Strange Day

– Och det fortsätter och når ett slags kulmen på A Strange Day – skivans allra bästa låt och en av bandets bästa låtar överhuvudtaget. A Strange Day pekar bakåt mot stämningsstycken som The Funeral Party och inte minst framåt i tiden mot de mest atmosfäriska spåren på Kiss Me Kiss Me Kiss Me och hela Disintegration-skivan. Här samsas mörkret med atmosfär och inte minst melodi. För första gången på skivan tränger en stark melodi igenom. A Strange Day är en skimrande gråsvart ballad om jordens undergång och dess nyansrikedom är fullständigt oumbärlig för Pornography-plattan.

7. Cold

– Aldrig har väl en låt haft en mer passande titel? Isande syntar dominerar den här låten och den kyliga atmosfären som först anades på The Figurehead och sedan kulminerade på A Strange Day fortsätter på Cold. Att lyssna på Cold att befinna sig i en mörk och kall grotta. Ett fantastiskt stämningsstycke, som få band klarar av lika bra som The Cure.

8. Pornography

– Ljudkollage, snedtripps-psykedelia och en huvudstupa störtdykning tillbaka ner i avgrunden efter en stunds andhämtning. Titelspåret är skivans mest experimentella och på flera sätt mörkaste och mest obevekliga stund – men också dess mest hoppfulla, visar det sig mot slutet. Efter sex minuters ljudangrepp och förkrossande och märkliga textrader om att se på när någon drunknar i duschen, slakt och nihilistiska och faktiskt ganska uppgivna konstateranden som ”One more day like today and I’ll kill you!” är det som att det hela rinner över för Robert Smith. Som en kontrast mot övriga låten och inte minst även mot albumets öppningsrad, avslutar Smith skivan sedan med att förtvivlat skrika ”I must fight this sickness – find a cure!”.

Och på sätt och vis gjorde han väl också det. Efter skivan följde ännu en tumultarisk turné, som slutade med att bandet i praktiken splittrades. Basisten Simon Gallup slutade och Robert Smith visste väl inte riktigt hur han skulle fortsätta. Han gjorde det genom att göra en helomvändning. I november 1982 släpper The Cure, då endast bestående av Smith och keyboardisten och f.d. trummisen Lol Tolhurst, Let’s Go To Bed. 1983 släpps The Walk och The Lovecats. 1984 The Caterpillar. För att rädda bandet och sin egen mentala hälsa följer Robert Smith upp karriärens svartaste platta med några av de mest kristallklara poplåtarna han gjort. Systemet var rensat, för den här gången, och det rimligaste var att börja på ny kula. Efter detta följde en formtopp och nytändning som skulle komma att hålla i sig i decennier, och under åren som följde blev The Cure det där framgångsrika och inflytelserika bandet vi i dag känner och älskar.

 

 

Den morronen tre år

den_morronen-30648071-

Det finns skivor, som när de släpps, ringar in och kastar ljus över hela ens rådande tillvaro. Sällskapets debut var en sådan skiva, likaså Thåströms åttonde soloalbum Den morronen, utgiven i dag för tre år sedan.

I början av 2015 stod jag vid ett vägskäl i livet och hade nått en punkt där det gamla livet en gång för alla nötts ut. 2014 hade (mycket lustfyllt) helt ägnats åt kreativt skrivande, men utan att leda till det där personliga genombrottet jag hade hoppats på. Jag hankade mig i stället fram på jobb jag inte trivdes med, i en stad jag aldrig mått bra av. Lägg därtill en rad andra personliga motgångar och det är enkelt att konstatera att jag behövde något livgivande. Det fanns (och finns) människor i mitt liv som dagligen gör allting så ofantligt mycket bättre, men musik och konst tillför något alldeles särskilt. Cue: Thåström.

2015 hade jag varit Thåström-fan i 15 år – ett beundrarskap som bara blivit starkare och djupare med åren (inte minst tack vare att han sedan 2002 gjort sina bästa grejer). Han har alltid haft en förmåga att inspirera och ingjuta mod och inspiration i mig i de mest otacksamma situationer, så det kom inte som en chock att det var just han som skulle lysa upp den dunkla och okända vägen 2015.

11 februari släpptes Den morronen, på utmärkta Razzia Records. Ganska exakt tre år efter förra soloalbumet Beväpna dig med vingar (en skiva som det på förhand såg ut att vara svårt att slå). Den föranleddes av unisona hyllningar (standard i Thåström-sammanhang numera, men ändå) intervjuernas intervju (40 minuter pur livsgnista och inspiration) och en stencool video till lysande singeln Kom med mig. Förväntningarna var alltså höga.

Och redan efter första genomlyssningen infann sig den där känslan igen – att Thåström än en gång överträffat sig själv. Över ett kargt sound som hämtar lika mycket näring från industri som från bluesen sjunger han (med en starkare röst än på länge) om förälskelse, att varje dag vakna med en ny chans, om rörelse (fysisk och kreativ sådan) och om att alltid vara på väg. Om den där blå himlen som väntar runt hörnet. Musiken må dra åt det mörkare hållet, men Thåström zoomar in på tillvaron och belyser med ett språk fritt från pretentioner och klyschor de saker som får en att hela tiden vilja fortsätta.

Och det var just detta som gjorde susen. Det var som att injiceras med nya tankar, nytt mod och nya insikter, när det behövdes som mest. 2015 präglades därefter av rörelse och inspiration, och kronan på verket blev ett livsavgörande och permanent miljöombyte med den person som betyder mest för mig. Den morronen var soundtracket och ledstaven.

Hur låter plattan, då? Jag nämnde industrin som en möjlig utgångspunkt. Sällskapets ambienta tolkning av industrin är en annan. Det var på 90-talet Thåström på allvar började experimentera med samplers, synthar, skrot och mer abstrakta ljudbilder. Men när luften gick ur det experimentet, någon gång efter PLP:s sista platta 1997, gick Thåström tillbaka till ett mer back-to-basic-sound (nypa salt) på skivorna Det är ni som e dom konstiga, det är jag som e normal och Mannen som blev en gris. Detta höll några år innan han 2005 på den till största del akustiska Skebokvarnsv. 209 drog ner tempo och volym och rev varenda mur han tidigare gömt sig bakom. Men det skulle dröja till 2007 innan elektroniken och industrin släpptes in i Thåström-världen igen. Då kom Sällskapet. Och det karga, monotona och suggestiva soundet på Sällskapets bägge plattor (tvåan Nowy Port kom 2013) har i min mening haft rent avgörande påverkan på Thåströms sound de senaste 10 åren. Med hjälp av influenser från amerikansk blues och roots-musik når detta sound sin kulmen på just Den morronen – exemplariskt frammejslat av Thåström, Niklas Hellberg och Rockis Ivarsson, som tillsammans producerat skivan. Nedan följer en låt-för-låt-genomgång:

1. Gräsfläckar

– Berlinsk industrijazz om nyförälskelse. En hyllning till små, små ögonblicksbilder som förgyller livet, och till det där ofantligt stora.

2. Den morronen

– Plattans tyngsta stund. En stålgrå himmel över en Masereel-stad. Och en text som är lika delar abstrakt, lika delar vacker, lika delar grotesk.

3. Ner mot terminalen

– Thåström i dur – och det funkar! Plattans stora fan-favorite är en tidlös och evinnerligt ljus kärlekssång, om en kärlek så magisk att den får flugor att te sig som rymdskepp och livet som en svartvit gammal film.

4. Kom med mig

– På 2017 års monumentala Old Point Bar skulle Thåström fullända det bluesiga industri-gospel-soundet, men redan här kommer han nära. Extra plus i kanten för Pelle Osslers magiska feberdrömsgitarrer som ramar in låten.

5. Alltid va på väg

– I min mening plattans bästa spår och den låt som bäst sammanfattar Joakim Thåström. Och det är inte för inte som den ligger alldeles i mitten av albumet. Alltid va på väg kristalliserar Den morronen. Allt det jag pratat om tidigare – vägran att stagnera, rörelse, att se det vackra i det lilla, tröst, styrka, inspiration – allt detta ryms på Alltid va på vägs knappa fem minuter.

6. Slickar i mig det sista

– En stor låt, med en osedvanligt stor refräng, som lite grann tangerar temat för Alltid va på väg. Ibland når livet sin fulla potential med hjälp av en grym Dylan-låt och en schyst utsikt. Ibland är det så enkelt.

7. Gärna gjort det

– Ödslig och monoton blues om empati. Hellberg spelar sitt allra mest hotfulla piano.

8. Långsamt genom

– Den låt som mest potent hotar Alltid va på väg om att vara plattans bästa. Blytung och kolsvart ljudkuliss och en text om självrannsakan och ögonblicksbilder på promenad genom stan. Live var den något alldeles särskilt, och man kan bara hoppas att han väljer att spela den igen.

9. Psalm

– En anspråkslös och skör hymn om att våga. Våga leva, våga ta för sig, våga göra det man känner att man måste göra, vara den man måste vara. Ännu en låt som ringar in Thåström i allmänhet och Den morronen i synnerhet.

 

Så ser den alltså ut, Thåströms bästa soloskiva. Som jag skrev i höstas, när jag rankade hans alla soloalbum: ”[Den morronen] är resultatet av en konstnär som outtröttligt och utan sinande inspiration sökt och till slut funnit sitt alldeles egna uttryck.” År av minutiöst mejslande ledde fram till detta mästerverk, där varje låt hakar i den förra, där sammanhanget är kristallklart och alla medverkande levererar sitt yttersta. Man hade kunnat tro att det skulle räcka här, och för en mindre konstnär hade det kanske gjort det, men 2,5 år senare kom som bekant nästa giv: Centralmassivet. Och det ska ju inte vara möjligt, men där hittar Thåström ytterligare några nya infallsvinklar, genom att gräva ännu djupare i både den amerikanska myllan och Ruhr-områdets asfalt och maskinparker. Och visst lyckas den hota Den morronen, men det är en annan historia.

Tack.

Bäst just nu: februari 2018, del 1

 

Ny bra musik rasar just nu ner över oss, som hagel från himlen. Detta är ett axplock.

PJ HarveyAn Acre of Land

PJ Harveys senaste gåva till världen är ur-engelsk balladtradition. Regntunga West Country-moln. Skiffergrå skyar. Och fullständigt och odiskutabelt tidlös.

 

ShameDust on Trial

– Englands senaste punkhopp heter Shame och är ett gäng tvärförbannade grabbar från södra London. Sångaren låter som Malcolm Owen nedstigen från punkhimlen, och musiken är dystopiskt mörk och trubbig. Och väldigt, väldigt bra.

 

White BirchesGravity

– Cold- och dark wave är två musikstilar som länge var hopplöst otrendiga, men som i dag är hetare än på åratal. Det är jag glad för. Nu slipper man sitta och fåfängt hoppas på att Asylum Party ska göra oväntad comeback, när band som Lebanon Hanover, Ash Code och inte minst svenska White Birches axlar den svarta manteln så väl. White Birches släppte igår albumet When the Street Calls, och bäst på plattan är den majestätiska Gravity. Väl avvägd dark wave, där mörkret och dramatiken aldrig tar fokus från låtskriveriet.

 

Blå timmenIoánnina

– I min bok var gotländska Blå timmen fjolårets bästa nykomlingar. Två singlar släppte de under 2017, och nu är de tillbaka med en tredje. Den som väntar sig mer musik i stil med de föregående singlarnas sofistikerade och postpunkiga mörkerpop blir kanske något ställd. Ioánnina har mer gemensamt med postrock och eterisk drömpop, även om det melankoliska anslaget är detsamma. Men etiketter är sekundärt – i synnerhet när musiken är så här bra. Med Ioánnina breddar sig Blå timmen – som kompositörer och som musiker – och tar sitt uttryck flera steg längre och djupare. Låten inleds med långt, experimentellt intro där ödesmättade gitarrer samsas med mumlad sång. Sedan skingras plötsligt molnen. En Mary Onettes-synth bryter igenom, och en enslig trumpet(?) spelar den sorgsnaste av melodier. Innan man hunnit hämta andan byter låten skepnad igen, och bombastiska trummor och sanslöst vackra och ylande Robin Guthrie-gitarrer tar över ljudbilden, medan sångaren Henrik Ryftenius sjunger med livet som insats om att komma ihåg vem man var och den man är. Och plötsligt har sex minuter gått och låten är slut. Blå timmens bästa låt hittills.

 

Acorn Falling As We Wait

– Sentida Nick Cave möter Thåström över ett jazzigt intrikat komp. Ungefär så låter sistaspåret på danska Acorn Fallings senaste platta. Det är ungefär så bra som det låter. Fuzziga gitarrer, elektronik, ett tätt mörker. Jag är imponerad.

Recension: Norma – Things That Are Coming

Norma_ThingsThatAreComing

 

Tio år sedan debutalbumet (och elva sedan debut-ep:n) är Norma tillbaka med sin tredje skiva. Och även om saker och ting i grund och botten är sig lika i det atmosfäriska krautland som bandet härrör från är ändå låtmaterialet på det hela taget bättre och mer nyanserat. Förra plattan, The Invisible Mother, var stabil, men aningen jämntjock. På Things That Are Coming är arrangemangen luftigare, och man törs blanda ut krautmanglet med andra influenser.

Den lysande singeln S.A.D. har en sångmelodi som skulle kunna vara hämtad från Jobriath eller T. Rex – utan att för den skull göra minsta avkall på det svarta manglet som Norma gjort till sitt. Rumours låter som om Thåström anno Beväpna dig med vingar fått ett tjurigt och ljusskyggt barn ihop med Jocke Berg. En låt som vinner massor på sitt återhållna driv, det monotona, elektroniska beatet och outrots fräsande Ossler-gitarrer. Allra bäst blir det dock på avslutaren What Is Love – en kylig och atmosfärisk ballad, där Kent-spöket återigen dyker upp, drypande av melankoli. Här visar Norma upp en skörare sida som generellt inte fått det utrymme som förtjänats, och bandet kan i samma ögonblick skylta med både bredd och finess.

Om viss dynamik och väl avvägd nyansering i olika grad saknats på tidigare Norma-släpp kommer man på Things That Are Coming närmare än någonsin tidigare. Kan vi på nästa platta få slippa autotune och missljudande och riktningslösa samplingar kommer betyget garanterat att höjas.

Things That Are Coming släpps 9/2, på finfina Novoton.

 

Betyg: 7/10

Bästa spår: What Is Love

Om du gillar detta: Kent – Röd, The War on Drugs – Lost in the Dream

Recension: Rome – Hall of Thatch

2COP004_b

Hall of Thatch, Jerome Reuters elfte fullängdare som Rome, går han ifrån de filosofiska, politiska och historiska spörsmål och kontexter som ramat in merparten av tidigare album. I stället söker han sig inåt. Inåt i sig själv, inåt i människan. Han söker svar på de stora frågorna kring makt, nåd, vem man är, vem man bör vara, vart man är på väg. Inspirationen sägs komma från en resa Jerome gjorde till Vietnam för några år sedan. Där kom han i kontakt med buddismen, umgicks med munkar och med sig själv.

Men skivan innehåller inga enkla eller lättsamma svar på någon av frågorna. Som Jerome själv har sagt: ”It’s not the peak of the holy mountain, merely the base camp. That’s all I can sing about, because I’ve not yet been any further.” Och kanske är det just därför resultatet är såpass starkt. Här finns inga muntra klyschor eller lättköpta slutsatser till dessa uråldriga spörsmål, bara kärva konstateranden, i bästa fall på väg mot ljuset.

Faktum är att Hall of Thatch är en av de mörkare och kargare Rome-skivorna, hittills. Även om de kvintessentiellt europeiska skymningsballaderna som blivit Romes signum finns kvar är många av de nio låtarna uppbyggda kring rigida, strama och i grund och botten bluesiga gitarrfigurer. Dessa för tankarna till amerikanska mörkermän som dels Neurosis-frontmannen Steve Von Till och dennes soloalster. Men också kanske framförallt till Swans och deras tidiga 90-tal och de monotona sorgesångerna Failure och Was He Ever Alive. Mer Swans blir det på Martyr, en av höjdpunkterna på albumet. Där kanaliserar Jerome råa, tidiga Swans, vrider upp förstärkaren till 10 och hamrar fram ett monotont komp medan han frenetiskt mässar om maktövergrepp och tro.

Och även om Hall of Thatch inte är musikaliskt lika nyanserad som föregångaren, tillika Romes bästa platta, The Hyperion Machine från 2016, eller innehåller lika många höjdpunkter, är den jämn, genomarbetad och mångbottnad. Den visar även på en spännande ny utveckling i anslag, tilltal och sound som kommer att bli givande att följa.

Nästa vecka kommer Rome till Sverige. 25/1 spelar han ihop med gitarristen Eric Becker på Babel i Malmö. 26/1 i Göteborg på Musikens hus. 27/1 i Stockholm på Klubben. Och slutligen i Karlstad den 28/1, på Nöjesfabriken. Jag rekommenderar alla att se Rome live.

Betyg: 7/10

Bästa låt: Hawker (eller möjligen den råa Martyr)

Om du gillar detta: Rome – The Hyperion Machine, Steve Von Till – As the Crow Flies

Årets bästa…album

OSSLER_EVIG_FRONT-690x690-2

 

Det är årets sista dag. Ett år som varit anmärkningsvärt bra, inte minst vad gäller antalet tunga skivsläpp. Här följer ett försök till att på ett sant nördigt vis sammanfatta 2017 genom att ranka årets 20 bästa album. Varsågoda.

 

20. Tim KasherNo Resolution

Kasher tonsätter sin egen regidebut, och gör det med sitt bästa album sedan solodebuten 2010. Visst, det är långt ifrån 00-talets många mästerliga Good Life– och Cursive-skivor, men efter en rad svajiga album (både med nämnda band och som soloartist) är detta helt klart ett steg i rätt riktning.

 

19. Iron & WineBeast Epic

Sam Beam gör åter viskande, melankolisk folkmusik efter ett antal flummiga år. Beast Epic är hans bästa skiva sedan åtminstone 2007 års The Shepherd’s Dog.

 

18. MorrisseyLow in High School

– Visst, skivan är ojämn. Visst, texterna är bara ibland fullt så bra som man förväntar sig. Men med LIHS ger Morrissey oss oumbärliga låtar som I Bury the Living och Home is a Question Mark och allt är förlåtet. Och han sjunger fortfarande med en röst som kan rädda liv.

 

17. HaterYou Tried

– Malmöbandet Hater förvaltar 00-tals-indien på ett sätt som få i dag behärskar. Det är moody, drömskt, Marr-jangligt och med bitterljuva texter och melodier. Alla ni som hakat upp er på Alvvays, börja lyssna på Hater i stället.

 

16. Chelsea WolfeHiss Spun

– Mindre gothig postpunk, mer doom- och sludge metal, men samtidigt otvetydigt Chelsea Wolfe. Murrigt, kolsvart, dramatiskt, rått.

 

15. GodfleshPost Self

Godflesh fortsätter sin uppåtgående comeback-kurva, som inleddes 2014. På Post Self bjuds vi dels på klassiskt Streetcleaner-tuggiga nummer, men framförallt är det en experimentell skiva med tyngdpunkt på atmosfäriska spår, och det är detta som lyfter den till höga höjder.

 

14. Tiny Vipers Laughter

– På Laughter, första skivan på åtta år, går Jesy Fortino ifrån sitt patenterade och stämningsfulla gitarr-mummel och tar sig an elektroniska och ambienta ljudvärldar. Resultatet är minst lika trollbindande.

 

13. SvartsinnMörkrets variabler

– Tungt, kompakt mörker från en av Skandinaviens främsta dark ambient-skapare. Med field recordings, cello och elektronik levererar han ett sound som utan att kännas uppenbart eller sökt formligen väller in över den som lyssnar, och omsluter en. Årets bästa dark ambient.

 

12. Noel Gallagher’s High Flying BirdsWho Built the Moon?

The Chief sticker ut hakan, hänger sig åt sin egen och producenten David Holmes experimentlusta och ger oss karriärens mest vågade skiva sedan Oasis mörka, post-britpop-apokalyptiska (och framförallt underskattade) pärla Standing on the Shoulder of Giants från 2000.

 

11. JacaszekKwiaty

– Polens främste ljudmakare släppte i mars sitt bästa album sedan mästerverket Glimmer från 2011. På Kwiaty tonsätter Michal Jacaszek engelsk 1700-tals-lyrik med varm, sprakande elektronik, sparsmakade gitarrfigurer och samplingar. Resultatet är hänförande.

 

10. AlgiersThe Underside of Power

– På uppföljaren till 2015 års hyllade debut tar Algiers sin industrigospel ett par steg längre. Deras unika ID finns kvar, men blandas med ambience, Motown-influenser och gammalt hederligt Joy Division-mörker. För Algiers går vägen spikrakt uppåt.

 

9. Erik de VahlHold Your Breath

Erik hade inte släppt ett album på fem år, men när man lyssnar på Hold Your Breath är det som om inget hänt. I Eriks värld står tiden stilla. På det mest positiva sätt man kan tänka sig. Melodierna är för alltid knäckande sköra och vackra. Sången ren som nyutslagen liljekonvalj. Dröm och verklighet flyter ihop. Saknad och lycka likaså.

 

8. Jay-Z 4:44

– På 4:44 finns (förutom frugan, morsan, Frank Ocean och Damian Marley på en låt vardera) inga gästartister. Ingen bragadocio, ingen machismo, inga klubb-beats. På 4:44 finns bara självrannsakande, brutalt ärliga texter och ytterst smakfulla soul-samplingar. Och mängder av bevis för att Jigga (ihop med Nas) är den bästa MC:n sedan Biggie och för att 4:44 är hans bästa skiva sedan 2001 års klassiker The Blueprint.

 

7. Phoebe BridgersStranger from the Alps

– Bridgers är den just nu intressantaste americana-artisten. Djupt förankrad i Elliott Smith, Red House Painters och tidiga Bright Eyes väver hon djupt personliga och oförställda folk-berättelser som det är stört omöjligt att värja sig mot. Stranger from the Alps är mixad av Mike Mogis (från just Bright Eyes) och är årets bästa debutalbum.

 

6. Rafael Anton IrisarriThe Shameless Years

–  Vi lever i en skamlös tid, full av ”fake news” och ”alternative facts”, och Irisarri vet det. Ljuden han skapat till den här skivan avspeglar vår tid. Varma drones, kalla synthar och processade gitarrljud skapar ett mörker som sköljer över oss, men lämnar tillräckligt mycket ljusglimtar för att vi ska kunna känna hopp och tro på bättring. Förra plattan, 2015 års A Fragile Geography, var en av det årets bästa skivor, och The Shameless Years är tveklöst en av årets bästa.

 

5. SlowdiveSlowdive

– Det ska inte gå att komma tillbaka efter 22 år och vara så här bra, men Slowdive klarar det. Den shoegaziga drömpopen de var med och mejslade fram i början av 90-talet är i dag hetare än någonsin, och med den här självbetitlade comebackplattan visar Slowdive vilka som gör den musiken bäst.

 

4. The National Sleep Well Beast

Sleep Well Beast är skivan The National jobbat sig fram emot sedan 2010 års ojämna High Violet och den stabilare Trouble Will Find Me från tre år senare. Utvecklingen har ständigt pekat uppåt. På SWB är mörkret mer kompakt, ljudexperimenten kommer tätare, men framförallt är The National obrottsligt fokuserade och skivan innehåller inga halvdana spår. Deras bästa skiva sedan mästerverket Boxer från 2007.

 

3. Mount EerieA Crow Looked at Me

– Ibland kommer det skivor som tar knäcken på en vid första lyssning. Skivor som är så omtumlande och drabbande att man bara klarar av att lyssna på dem vid särskilda tillfällen. Skivor man bara BÖR lyssna på vid särskilda tillfällen. A Crow Looked at Me är en sådan skiva. Sommaren 2016 dog Phil ”Mount Eerie” Elverums fru, konstnären och artisten Genevieve Elverum-Castrée, i cancer. Kort därpå började Phil tonsätta och sätta ord på traumat som ett slags självterapi. ACLAM är resultatet av detta. Med bara sin röst, sina brutalt uppriktiga texter och sparsmakade akustiska arrangemang berättar Phil om sin fru, sin saknad, hur det är att på egen hand uppfostra deras lilla dotter och om döden och dess obevekliga kraft. Och inte nog med att det är otroligt drabbande och berörande, det är även fantastiskt bra musik.

 

2. Thåström – Centralmassivet

– På Centralmassivet tar Thåström sin Europa-blues ett par steg längre. Soundet är än dovare och mer mullrande än på föregångaren Den morronen från 2015. Mörkret är mer påtagligt, både i text och musik. Elektroniken likaså. Jag skrev om titelspåret i listan över årets bästa låtar, och vad jag sa där är applicerbart även när man talar om albumet i stort: Centralmassivet kristalliserar allt Thåström står för och är. Den tröstar och river. Talar till kollektivet, men ser individens och det egna jagets alla vedermödor och kval. Går hand i hand med ljuset och mörkret, förvägrar ingetdera. Själva den thåströmska essensen.

 

1. OsslerEvig himmelsk fullkomning

– Hur gör man ett monumentalt mästerverk som Evig himmelsk fullkomning rättvisa på några få rader? Går det? Man lyssnar på den, om och om igen, genom loppet av nio månader. Knäcks av den. Inspireras och byggs upp av den. Slås av den massiva ljudbilden (Osslers helt unika gitarrer, de tunga trummorna, elektroniken, Meierkords och Lönns cellos, Amanda Wernes hemsökande bakgrundssång, den genialt mixade produktionen). Man häpnar över Osslers texter, som är 2017 års bästa. Texter om dåtid och nutid. Texter om att göra upp med sig själv och den man var och den man är. Texter om alla de grymheter vi människor gör mot varandra. Texter om ånger och skuld. Om förlåtelse, om att försöka bli klok på det livet man kämpar med att leva. Man försöker fatta att skivan inte tycks kunna tappa ett uns av kraft hur många gånger man än spelar den. Man konstaterar för femtielfte gången att detta är Osslers allra bästa skiva. Man kan tacka Ossler och högre makter för att den finns och för att man får lyssna på den, men man kan inte göra den rättvisa.

 

***

Jag har svårt att tro att 2018 kommer bli ett lika starkt musikår som 2017 varit, men jag ser mer än fram emot att se efter.

Vi ses på andra sidan!

Skål!

/N