Lonnie Holley – I Woke Up in a Fucked Up America

a3829842247_10

Ibland snubblar man över musik som fullständigt knockar en. Detta hände mig härom dagen, när jag av en lycklig slump upptäckte amerikanske konstnären, poeten och artisten Lonnie Holley och dennes nya singel I Woke Up in a Fucked Up America.

Holley, född 1950 i Birmingham, AL, gör vid sidan av musiken avig och osmickrande outsiderkonst –  och musiken drar åt samma håll. Nya singeln är en blodrött indignerad replik på det politiska mardrömsläget som råder i USA 2018. Musikaliskt existerar den i samma värld som Algiers, Gil Scott-Heron anno I’m New Here och Joakim Thåström. En värld där bluesen är trubbig och industriell och där man lika väl kan mässa fram texten ála spoken word som sjunga den. Och där kall och monoton elektronik och percussion väger lika tungt, om inte tyngre, som en Gibson.

Låten finns ute nu via amerikanska indie-labeln Jagjaguwar, och går att lyssna på här. Albumet MITH släpps 21 september.

Annonser

Årets bästa…album

OSSLER_EVIG_FRONT-690x690-2

 

Det är årets sista dag. Ett år som varit anmärkningsvärt bra, inte minst vad gäller antalet tunga skivsläpp. Här följer ett försök till att på ett sant nördigt vis sammanfatta 2017 genom att ranka årets 20 bästa album. Varsågoda.

 

20. Tim KasherNo Resolution

Kasher tonsätter sin egen regidebut, och gör det med sitt bästa album sedan solodebuten 2010. Visst, det är långt ifrån 00-talets många mästerliga Good Life– och Cursive-skivor, men efter en rad svajiga album (både med nämnda band och som soloartist) är detta helt klart ett steg i rätt riktning.

 

19. Iron & WineBeast Epic

Sam Beam gör åter viskande, melankolisk folkmusik efter ett antal flummiga år. Beast Epic är hans bästa skiva sedan åtminstone 2007 års The Shepherd’s Dog.

 

18. MorrisseyLow in High School

– Visst, skivan är ojämn. Visst, texterna är bara ibland fullt så bra som man förväntar sig. Men med LIHS ger Morrissey oss oumbärliga låtar som I Bury the Living och Home is a Question Mark och allt är förlåtet. Och han sjunger fortfarande med en röst som kan rädda liv.

 

17. HaterYou Tried

– Malmöbandet Hater förvaltar 00-tals-indien på ett sätt som få i dag behärskar. Det är moody, drömskt, Marr-jangligt och med bitterljuva texter och melodier. Alla ni som hakat upp er på Alvvays, börja lyssna på Hater i stället.

 

16. Chelsea WolfeHiss Spun

– Mindre gothig postpunk, mer doom- och sludge metal, men samtidigt otvetydigt Chelsea Wolfe. Murrigt, kolsvart, dramatiskt, rått.

 

15. GodfleshPost Self

Godflesh fortsätter sin uppåtgående comeback-kurva, som inleddes 2014. På Post Self bjuds vi dels på klassiskt Streetcleaner-tuggiga nummer, men framförallt är det en experimentell skiva med tyngdpunkt på atmosfäriska spår, och det är detta som lyfter den till höga höjder.

 

14. Tiny Vipers Laughter

– På Laughter, första skivan på åtta år, går Jesy Fortino ifrån sitt patenterade och stämningsfulla gitarr-mummel och tar sig an elektroniska och ambienta ljudvärldar. Resultatet är minst lika trollbindande.

 

13. SvartsinnMörkrets variabler

– Tungt, kompakt mörker från en av Skandinaviens främsta dark ambient-skapare. Med field recordings, cello och elektronik levererar han ett sound som utan att kännas uppenbart eller sökt formligen väller in över den som lyssnar, och omsluter en. Årets bästa dark ambient.

 

12. Noel Gallagher’s High Flying BirdsWho Built the Moon?

The Chief sticker ut hakan, hänger sig åt sin egen och producenten David Holmes experimentlusta och ger oss karriärens mest vågade skiva sedan Oasis mörka, post-britpop-apokalyptiska (och framförallt underskattade) pärla Standing on the Shoulder of Giants från 2000.

 

11. JacaszekKwiaty

– Polens främste ljudmakare släppte i mars sitt bästa album sedan mästerverket Glimmer från 2011. På Kwiaty tonsätter Michal Jacaszek engelsk 1700-tals-lyrik med varm, sprakande elektronik, sparsmakade gitarrfigurer och samplingar. Resultatet är hänförande.

 

10. AlgiersThe Underside of Power

– På uppföljaren till 2015 års hyllade debut tar Algiers sin industrigospel ett par steg längre. Deras unika ID finns kvar, men blandas med ambience, Motown-influenser och gammalt hederligt Joy Division-mörker. För Algiers går vägen spikrakt uppåt.

 

9. Erik de VahlHold Your Breath

Erik hade inte släppt ett album på fem år, men när man lyssnar på Hold Your Breath är det som om inget hänt. I Eriks värld står tiden stilla. På det mest positiva sätt man kan tänka sig. Melodierna är för alltid knäckande sköra och vackra. Sången ren som nyutslagen liljekonvalj. Dröm och verklighet flyter ihop. Saknad och lycka likaså.

 

8. Jay-Z 4:44

– På 4:44 finns (förutom frugan, morsan, Frank Ocean och Damian Marley på en låt vardera) inga gästartister. Ingen bragadocio, ingen machismo, inga klubb-beats. På 4:44 finns bara självrannsakande, brutalt ärliga texter och ytterst smakfulla soul-samplingar. Och mängder av bevis för att Jigga (ihop med Nas) är den bästa MC:n sedan Biggie och för att 4:44 är hans bästa skiva sedan 2001 års klassiker The Blueprint.

 

7. Phoebe BridgersStranger from the Alps

– Bridgers är den just nu intressantaste americana-artisten. Djupt förankrad i Elliott Smith, Red House Painters och tidiga Bright Eyes väver hon djupt personliga och oförställda folk-berättelser som det är stört omöjligt att värja sig mot. Stranger from the Alps är mixad av Mike Mogis (från just Bright Eyes) och är årets bästa debutalbum.

 

6. Rafael Anton IrisarriThe Shameless Years

–  Vi lever i en skamlös tid, full av ”fake news” och ”alternative facts”, och Irisarri vet det. Ljuden han skapat till den här skivan avspeglar vår tid. Varma drones, kalla synthar och processade gitarrljud skapar ett mörker som sköljer över oss, men lämnar tillräckligt mycket ljusglimtar för att vi ska kunna känna hopp och tro på bättring. Förra plattan, 2015 års A Fragile Geography, var en av det årets bästa skivor, och The Shameless Years är tveklöst en av årets bästa.

 

5. SlowdiveSlowdive

– Det ska inte gå att komma tillbaka efter 22 år och vara så här bra, men Slowdive klarar det. Den shoegaziga drömpopen de var med och mejslade fram i början av 90-talet är i dag hetare än någonsin, och med den här självbetitlade comebackplattan visar Slowdive vilka som gör den musiken bäst.

 

4. The National Sleep Well Beast

Sleep Well Beast är skivan The National jobbat sig fram emot sedan 2010 års ojämna High Violet och den stabilare Trouble Will Find Me från tre år senare. Utvecklingen har ständigt pekat uppåt. På SWB är mörkret mer kompakt, ljudexperimenten kommer tätare, men framförallt är The National obrottsligt fokuserade och skivan innehåller inga halvdana spår. Deras bästa skiva sedan mästerverket Boxer från 2007.

 

3. Mount EerieA Crow Looked at Me

– Ibland kommer det skivor som tar knäcken på en vid första lyssning. Skivor som är så omtumlande och drabbande att man bara klarar av att lyssna på dem vid särskilda tillfällen. Skivor man bara BÖR lyssna på vid särskilda tillfällen. A Crow Looked at Me är en sådan skiva. Sommaren 2016 dog Phil ”Mount Eerie” Elverums fru, konstnären och artisten Genevieve Elverum-Castrée, i cancer. Kort därpå började Phil tonsätta och sätta ord på traumat som ett slags självterapi. ACLAM är resultatet av detta. Med bara sin röst, sina brutalt uppriktiga texter och sparsmakade akustiska arrangemang berättar Phil om sin fru, sin saknad, hur det är att på egen hand uppfostra deras lilla dotter och om döden och dess obevekliga kraft. Och inte nog med att det är otroligt drabbande och berörande, det är även fantastiskt bra musik.

 

2. Thåström – Centralmassivet

– På Centralmassivet tar Thåström sin Europa-blues ett par steg längre. Soundet är än dovare och mer mullrande än på föregångaren Den morronen från 2015. Mörkret är mer påtagligt, både i text och musik. Elektroniken likaså. Jag skrev om titelspåret i listan över årets bästa låtar, och vad jag sa där är applicerbart även när man talar om albumet i stort: Centralmassivet kristalliserar allt Thåström står för och är. Den tröstar och river. Talar till kollektivet, men ser individens och det egna jagets alla vedermödor och kval. Går hand i hand med ljuset och mörkret, förvägrar ingetdera. Själva den thåströmska essensen.

 

1. OsslerEvig himmelsk fullkomning

– Hur gör man ett monumentalt mästerverk som Evig himmelsk fullkomning rättvisa på några få rader? Går det? Man lyssnar på den, om och om igen, genom loppet av nio månader. Knäcks av den. Inspireras och byggs upp av den. Slås av den massiva ljudbilden (Osslers helt unika gitarrer, de tunga trummorna, elektroniken, Meierkords och Lönns cellos, Amanda Wernes hemsökande bakgrundssång, den genialt mixade produktionen). Man häpnar över Osslers texter, som är 2017 års bästa. Texter om dåtid och nutid. Texter om att göra upp med sig själv och den man var och den man är. Texter om alla de grymheter vi människor gör mot varandra. Texter om ånger och skuld. Om förlåtelse, om att försöka bli klok på det livet man kämpar med att leva. Man försöker fatta att skivan inte tycks kunna tappa ett uns av kraft hur många gånger man än spelar den. Man konstaterar för femtielfte gången att detta är Osslers allra bästa skiva. Man kan tacka Ossler och högre makter för att den finns och för att man får lyssna på den, men man kan inte göra den rättvisa.

 

***

Jag har svårt att tro att 2018 kommer bli ett lika starkt musikår som 2017 varit, men jag ser mer än fram emot att se efter.

Vi ses på andra sidan!

Skål!

/N

Årets bästa…låtar

Attachment-1-22

 

Vi är vid årets slut, och det är dags att publicera de riktigt tunga listorna. Vi börjar med årets 20 bästa låtar. Nerifrån och upp. Varsågoda.

 

20. Mick JaggerEngland Lost

– I somras dök Mick Jagger plötsligt upp igen, med det fräschaste materialet han skrivit på Gud vet hur länge. En urbrittisk och syrlig kommentar till Brexit och ett gung som måste göra självaste Paul Weller avundsjuk.

 

19. Phoebe Bridgers Funeral

– Folkhimlens senaste stjärna är en av dess just nu starkast lysande. Bridgers debut släpptes i höstas och är full av skör vemodsfolk som för tankarna till Conor Obersts och Elliott Smiths mest introspektiva stunder. Bäst är Funeral, om att drunkna i sig själv och sitt navelskåderi, och inte förmå att göra något åt det.

 

18. AlgiersDeath March

– Den kyliga synthslingan och Joy Division-gitarrerna är välkomna inslag i Algiers annars bekanta och patenterade industri-gospel. På senaste plattan är de mer markanta än tidigare – kanske allra tydligast på den sublimt mörka Death March.

 

17. AlvvaysDreams Tonite

– Klassiskt drömsk indiepop, komplett med rullande Johnny Marr-ackord, om en tvåsamhet som aldrig riktigt var menad.

 

16. Mark LaneganDeath’s Head Tattoo

– Lanegan fortsätter att utforska elektroniska ljud och atmosfärer, och blandar ut dem med sin sotiga och whiskey-dränkta blues som vore det det mest självklara i världen.

 

15. Blå TimmenSom bly

Careless Whisper möter tidiga Cure hos Sveriges just nu intressantaste debutanter. Får de inte ett (något slags) genombrott under 2018 blir jag vansinnig.

 

14. JacaszekDaffodils

– Polens främste ljudmakare släppte under året sitt bästa album sedan 2011 års mästerliga Glimmer. Bäst på albumet är låten Daffodils, som sprakar och mjukt rullar fram, bara för att sedan stegra och till slut konsumera dig och allt du tänker och är under tiden du lyssnar. Enastående.

 

13. Iron & WineSummer Clouds

– 2017 var också året då Sam Beam (åtminstone tillfälligt) slutade flumma runt och började skriva enkla och djupt vemodiga folksånger igen. Beast Epic låter mer lik Iron & Wines två, tre första album än någon av hans andra skivor, och den knäckande vackra Summer Clouds är den bästa låt han gjort på tio år.

 

12. Liam GallagherChinatown

– Såhär atmosfärisk har Liam Gallagher aldrig låtit förr och det klär honom oförskämt bra. På Chinatown möter somrigt tillbakalutad och disig psykedelia drömska influenser och man önskar att fler låtar på den annars traditionella As You Were lät så här.

 

11. Noel Gallagher’s High Flying Birds Dead in the Water

– Med brorsan Noel är det helt tvärtom. Den (ganska så lysande) plattan Who Built the Moon? är psykedelisk och experimentell, och lyckas mer än bra med det, men det är likt förbannat bonusspåret, den klassiskt gallaghereska akustiska balladen, Dead in the Water som tar hem det. En typisk Noel-komposition på många sätt, och så tidlös och så smärtsamt vacker att det bara återstår att lyfta på hatten.

 

10. The xxSay Something Loving

– Luftig och atmosfärisk pop om den förlamande osäkerheten som följer med varje förälskelse som en fluga i soppan. Refrängen är så bra att man inte vet var man ska ta vägen, och jag undrar om detta inte är The xx:s enskilt bästa låt någonsin.

 

9. The Radio Dept.You’re Not in Love

– Jag störde mig på comeback-albumet Running Out of Loves kylighet och klubbifierade ljudbild, och blev därför upp över öronen förälskad i EP-spåret You’re Not in Love från tidigare i år. Låten hämtar inspiration från de vemodiga melodierna och drömska ljudbilderna man hittar på bandets (briljanta) två första album och är sannolikt det bästa de gjort sedan dess.

 

8. HaterBlushing

– Några som just nu gör Radio Dept:s klassiska sound än mer rättvisa än Radio Dept själva är Malmö-baserade popundret Hater. Blushing är en sanslöst vacker indiepoplåt som balanserar på gränsen mellan stärkande och knäckande sorgesam. Som det ska vara. Och basslingan är årets finaste.

 

7. Erik de VahlHearts

De Vahls musik har alltid varit både drömsk och djupt melankolisk, oavsett om han kompats av elektronik eller av en akustisk gitarr. På mästerverket Hearts, hämtad från sommarens lysande comeback-album Hold Your Breath, är det det sistnämnda som är i fokus. Med en akustisk gitarr, sin oförställda och sköra röst och en melodi långt bortom denna värld väver han fram en hjärtskärande vacker ballad.

 

6. MorrisseyHome is a Question Mark

Low in High School lämnade en hel del att önska, men innehöll också ett antal riktigt bra låtar. Den som verkligen sållar sig till Morrisseys klassiska kanon är Home is a Question Mark. Till ett episkt och på många sätt typiskt Moz-arrangemang besjunger Morrissey sin eviga rot- och kärlekslöshet, och man får bekräftat att han fortfarande kan om han vill.

 

5. SlowdiveFalling Ashes

Det självbetitlade comeback-albumets ödsliga avslutningsspår. Som en kvällspromenad mitt i vintern. Som två fåglar högt upp på en annars grå och tom himmel. Som lätt snöfall. Så låter det.

 

4. The NationalGuilty Party

About Todays länge efterlängtade sladdsyskon. Matt Berninger sjunger med sin mest uppgivna stämma om sitt äktenskaps (fiktiva) upplösning till en genomsorgsen melodi och ett intrikat beat.

 

3. Anna von HauswolffThe Mysterious Vanishing of Electra

– Första smakprovet från Anna von Hauswolffs kommande platta är ett odjur som mullrar på i sex kolsvarta och fantastiska minuter. Rytmiken är hämtad från sentida Swans. Feber-gitarrerna skulle kunna vara Osslers. Men soundet är till syvende och sist helt och hållet Anna von Hauswolffs. Vem mer än Anna låter så här?

 

2. OsslerHelsingborg

– Att genom att söka sig tillbaks till dåtiden försöka hitta svar i nuet. Vad gick fel? Varför? Varför täpps vissa hål aldrig igen? Varför är jag som jag är? Pelle Ossler gjorde 2017 sitt livs album, fullt av enorma höjdpunkter. Bäst är sannolikt Helsingborg – en outsägligt vacker, atmosfärisk och gnisslig ballad om allt detta jag just nämnt.

 

1. ThåströmCentralmassivet

– Årets i särklass bästa låt. Hymnen. Från det att den släpptes har det stått klart att den för alltid kommer att tillhöra Thåströms och hela Sveriges kanon. Den kommer att spelas på begravningar, på skolavslutningar, på bröllop. När allt går i kras, när man står på toppen. Den låter inte som något annat Thåström har gjort, men samtidigt kristalliserar den allt han står för. Den tröstar och river. Talar till kollektivet, men ser individens alla vedermödor och kval. Går hand i hand med ljuset och mörkret, förvägrar ingetdera. Själva den thåströmska essensen. Det är inte vart år man får en låt av det här slaget till skänks, och när det händer är det inte sällan den kommer från just Joakim Thåström. Tack.

 

***

Spellista här. På nyårsafton kommer listan över årets 20 bästa låtar.

Bäst just nu: juni 2017, del 2

Attachment-1

 

Då var det dags igen. En ny samling låtar att lyssna lite extra på. Precis som vanligt blandar jag nytt med gammalt.

AlgiersCleveland

– Andra singeln från nya albumet visar än tydligare varför Algiers är ett av de bästa aktiva banden just nu. Apokalyptisk industrigospel som sparkar både vildsint och vackert mot orättvisorna som förföljer USA:s svarta befolkning.

Oneohtrix Point Never & Iggy PopThe Pure and the Damned

– Iggy gästar OPN:s nya singel, och resultatet är så bra som man kan tänka sig. OPN:s skimrande elektroniska ljudbild passar utmärkt ihop med Iggys baryton och hans text om att önska sig bort till något större och vackrare. Nu hoppas vi att Iggy får mersmak för den här typen av musik.

Alan VegaDTM

– För nästan exakt ett år sedan gick Suicides frontfigur, den omåttligt inflytelserika Alan Vega, bort. Mellan 2010 och fram till sin död jobbade Vega med ett soloalbum, IT, och DTM (Dead to Me, förkortat) är första smakprovet från den skivan. Och det är en fantastisk låt. Rytmen är karg och mekanisk, maskiner ylar i bakgrunden, allt medan Vega mässar om en rutten samtid. Fantastiskt.

SannhetWay Out

– Bandet bakom låt nummer fyra är en helt och hållet ny upptäckt. De heter Sannhet och kommer från Brooklyn, NY. De gör ett slags blytung och drömsk postrock, med gitarr- och basinfluenser från 80-talets brittiska postpunk-scen, och band som The Cure och Chameleons. Resultatet är bländande.

Songs: OhiaCross the Road, Molina

– Jason Molina är en av de fem största artisterna, låtskrivarna och sångarna i min bok. Han är också en av de mest underskattade och förbisedda jag överhuvudtaget känner till. Cross the Road, Molina är det bästa spåret från den mästerliga skivan Didn’t It Rain, från 2002. Det är en ödesmättad låt. Tunga stråkar, en ogästvänlig elgitarr och en banjo ramar in Molinas ensliga röst och texten om hur nära under klingan man rör sig, hur lätt man kan förlora allt, och att man måste fokusera och fatta rätt beslut, om man alls vill klara sig.

***

God lyssning, och på återhörande!

Fotot är taget och redigerat av mig.

Recension: Algiers – Cleveland (singel)

hq720

Algiers följer upp förra singeln, The Underside of Power (titelspåret till plattan som släpps 23/6 på Matador), med Cleveland – en låt som måste betraktas som en av de allra bästa som bandet hittills har släppt ifrån sig.

Låten är en urladdning – en rasande uppgörelse av närmast apokalyptisk sort med det våld och maktmissbruk som utövas mot USA:s afroamerikanska invånare av polismakten och, till syvende och sist, staten. Här tar Algiers sin industrigospel ett steg längre. Körerna sjunger som vore det den yttersta dagen. Elektroniken och gitarrerna fräser och skriker än mer frenetiskt än vi är vana vid, och ihop med textrader som

Here come the boys in black and white
With the kerosene
It’s been the same evil power since in ‘63
They hang in Homewood, Alabama with the whitest sheets
And in Montgomery County, Maryland from a sapling tree
But innocence is alive and it’s coming back one day
I don’t think you’re gonna get away

är slutsatsen tydlig: När apokalypsen är här kommer de rättrådiga att segra och alla de som svikit, kört över och mördat sina medmänniskor kommer gnissla tänder på väg ner i något slags helvete. Allt till tonerna av Cleveland.

 

Bild hämtad härifrån.

News: The return of Algiers

AlgiersUoP-copy-1200x1200

Algiers released their debut album in 2015, and it was one of the best albums of that year. Now, they’re back. A new album is out June 23rd via Matador Records, and the first single was released a few days ago. The single (and the album) is called The Underside of Power, and it is a smash! Their unique and patented mix of chilly post-punk electronics and gospel is interspersed with a motownesque chorus, and the result is magnificent.

The lyrics speak of solidarity with those oppressed by the (corrupted) powers that be, and they’re much needed in these times of Trump, right-wing extremism and murderous police.

“Because I’ve seen the underside of power/ It’s just a game that can’t go on/ It could break down any hour/ I’ve seen their faces and I’ve known them all.”

The single is accompanied by a video. Watch it here.