Intervju med STILLA HAVET

stillahavetband
Stilla Havet anno 2019: Från vänster August Borg, Jeanette Axlander och Elias Eriksson

Ett av Sveriges just nu intressantaste postpunkband är Stockholmsbandet Stilla Havet. De debuterade 2016, ur Boris and the Jeltsins spillror, med taggiga och malande plattan Början på ett slut, som följdes upp två år senare med EP:n Verklighet och fantasi – kraftigt påverkad av en vistelse i Nordkorea. I höst är de tillbaka med andra fullängdaren, Brinnande horisont – deras i särklass starkaste släpp, hittills. I dag, 16/8, släpps första singeln därifrån, det dansanta synthnumret Tomma drömmar. Jag blev förälskad i albumet och bestämde mig för att höra av mig med ett gäng frågor. Nedan följer en konversation om nya plattan, 80-talet och om det egentligen finns något hopp för oss människor.

Ni har rötter i politiska popbandet Boris and the Jeltsins, som var aktiva för cirka 10 år sedan. Vad saknade ni i det bandet eller uttrycket som fick er att bilda Stilla Havet?

 Ja, det var ju ett tag sen, vet inte om det var så politiskt. Boris var väldigt unga och störde sig på massa grejer som var fel i samhället och tänkte att det är väl bra om man sjunger om det. Och så är det väl fortfarande med Stilla Havet, bara att sammanhanget och hur man formulerar sig i text är annorlunda. Stilla Havet var till en början ett soloprojekt för Elias som ville åt ett mörkare och hårdare sound. Och sen 2 år tillbaka gör Elias Eriksson och August Borg all musik ihop. Live är även Nettan [Jeanette Axlander, red. anm.] med och spelar slagverk.

Det är tre år sedan debutalbumet släpptes. Vad är största skillnaden med Stilla Havet anno 2019 mot 2016?

Det är lite som våra gamla Transformers: trumsetet har blivit trummaskin och kompgitarren en synt. Finns likheter såklart, men med denna skiva har Stilla Havet jobbat på ett helt annat sätt. Skrivit klart och spelat in alla grunder i studio och sedan låtit Daniel Fagerström lägga sina händer på produktion och mix. EP:n vi släppte 2018 stakade ut riktningen mot det nya soundet. 

Vad betyder eller representerar nya plattan för er? Hur tog den form? Vad
inspirerade arbetet med den?

Skivan betyder såklart mycket för oss. Den är ett bokslut över år av tankar, rundgångar och hantverk. En fast punkt som ger ett före och efter. Inspirationen är komplex och rätt esoterisk. Känslan är 80-tal, både på ett dansgolv i Manchester och inför undergången vid en atomprovsprängning i östra Sovjet. Depeche Mode har just upptäckt heroinet, Robert Smith i The Cure trummaskinerna. Human League, Visage och Classix Nouveaux har tagit det androgyna sminket in i tonårsrummen i Arboga och Åkersberga, till gråa sossepappors förtvivlan. Hårsprejsdimmorna ligger tunga över hela skiten. Bowie har köpt en gul svinful kostym och turnerar med cirkusdansare på ”modern love”-turnén, hög som ett hus.  

StillaHavet_BrinnandeHorisont
Kommande plattan Brinnande horisont

 

En låt jag särskilt fastnat för är 29tusen dar. Den är briljant. Vad kan ni berätta om den?

Kul att du gillar den. Det är en låt om livet från A-Ö. När man föds har man typ 29 000 dagar på sig, sen är det över. Slut. Mörkt. Stopp. Varje morgon har en ny pinne petats av från summan, tanken på det kan göra oss ganska hårdhudade. Ett sätt att stoppa det där tickandet mot slutet för en stund är att komma in under skinnet, att hitta den där gemenskapen – i kärlek eller vänskap – och tillsammans hålla ut en natt, en dag.

Första plattan är väldigt gitarrbaserad, medan ert uttryck i dag till stor del domineras av synthar – något som jag personligen tycker att ni bara vinner på. Vad har synthen som gitarren saknar? Vill ni ta det elektroniska uttrycket ännu längre i framtiden?

Det där med gitarrer eller synthar går i cykler. Att byta instrument och metod sätter nya krav och skakar om, något alla nog behöver ibland, kanske är det cykliskt, det med. Det finns en skärpa och iskyla i de synthar vi använt, som vi valt för att passa in i det större uttrycket. 

80-talet är allestädes närvarande i populärkulturen i dag – i tv, på film och i musik – även hos er, i er estetik och i ert sound. Vad är det som tilltalar er så med 80-talet?

Bilden av åttiotalet, kanske mer än hur det verkligen var, är väldigt tacksamt att projicera saker på. Man tänker direkt på starka kontraster och väldigt höga insatser i såväl kulturen som politiken och samhället. I början av decenniet stod världen verkligen och balanserade på vulkanens kant; en finnig värnpliktig 18-åring kunde med en knapptryckning utplåna hela mänskligheten. Samtidigt blev kostymerna dubbelknäppta och blanka, hårsprejen slog brett och man drack martinis till frukost. De där sakerna hänger nog ihop, fin-de-siecle-känslan när man festar och vågar göra anspråksfull konst som om det inte fanns någon morgondag.

Varför tror ni att 80-talet är så hett i populärkulturen i dag?

Det är nog de många bottnarna, att alla kan hitta sin egen lilla del i panoramamålningen ”80-talet” som passar in på sina förväntningar och drömmar. Är man moderat kan man drömma sig tillbaka till när Thatcherism, SunCity och ”avreglering” klingade fräscht. Är man tjugo år kan man avundas att det fanns lediga hyreslägenheter i innerstan. Kanske var det första gången flera verkligheter kunde existera parallellt, inte minst i musiken där både Joakim Thåström och Tommy Nilsson kunde vara störst, samtidigt.

 

tjernobyl
En av många intressanta influenser på plattan: Sovjetisk atomkraft. På bilden, Tjernobylolyckan, april 1986. Bild lånad från sr.se.

Era texter är väldigt ödesmättade och jag uppskattar verkligen allvarsamheten och hur ironin antingen helt saknas eller är noggrant förklädd. De har en uppfriskande svartsyn som jag tycker ofta saknas i svensk musik. Vad eller vilka inspirerar texterna?

Brinnande Horisont innehåller mycket drama och yviga gester, något som är riskabelt att ta till, men vi såg inga alternativ. Skivan gör inte alls anspråk på att berätta hur samtiden verkligen ser ut, texterna är en reflektion av hur vi upplever omvärlden, våra känslor och reaktioner ställda inför såväl fördärvet som det vackra vi möter i vardagen. Från trampet i slasket på Ringvägen, genom stroboskopblixtrande dansgolv till möten med Nordkoreanska partifunktionärer. 

På tal om svartsyn: Om några månader går vi in i ett nytt årtionde. Finns det hopp för människan?

Det ser nog rätt mörkt ut, tyvärr. Vi lyckades finta bort den där undergången som vi stod och stirrade i vitögat på 80-talet, men till priset av en obönhörlig, krypande och ostoppbar nedåtspiral. Världen brinner upp och halva mänskligheten tycks mest bekymrade över vad vi ska grilla på glöden. De där 29 tusen dagarna vi i vår generation kunnat hoppas på är nog rätt optimistiskt räknat för kommande generationer. 

Till sist: hur ser framtiden ut för Stilla Havet, utöver albumsläpp?

Nu är det dags att leva upp till alla de här stora orden och ta uttrycket till live-scenen. Det kommer bli en visuell treenighet av knivskarp laser, sprängande stroboskop och kvävande rök när Stilla Havet kör live framöver. 

 

***

Singeln Tomma drömmar släpps 16/8 på Novoton. Albumet Brinnande horisont (även det en Novoton-release) släpps 27/9, i samband med Novotons 15-årsfest på Slaktkyrkan i Stockholm. 

 

tommadrömmar
Nya singeln Tomma drömmar, ute nu

 

Annonser

Bäst just nu: mars 2019 + hyllning till Jason Molina

 

 

För mycket stress. För lite musik. Här är ett försök att fokusera på det sistnämnda.

Shura BKLYNLDN

– Manchestertjejen Shura släppte ett av 2016 års snyggaste och intressantaste popalbum. Med influenser från 80tals-Madonna, Janet Jackson och drömpopband som Cocteau Twins satte hon ord och ton på hur det är att var ung med hjärtat på utsidan i slutet av 2010-talet. Nu har hon signat med lysande indie-etiketten Secretly Canadian och nya singeln kan mycket väl vara hennes bästa låt hittills. Influenserna från förra plattan är intakt, men soulen har krupit närmare hjärtat och kärnan. BKLYNLDN är en luftig och sensuell poplåt om närhet, frånvaro, längtan och drömmar. Outrot, de sista 50 sekunderna, är pur perfektion. Där byter låten riktning en aning och man tas med på en atmosfärisk resa med solen i ögonen tillbaka till 90-talets bästa r’n’b.

 

Stainwasher Joy For Me

– På Joy For Me, sin tredje singel, tar Stainwasher sitt sound till nya nivåer och låter drömpopen bli i det närmaste sakral. Joy For Me är Stainwashers hymn. Så vacker att fåglarna på himlen stannar till. EP:n What Did I See släpps 29/3 via Feverish Club och kommer finnas tillgänglig digitalt och på CD.

 

Wy Softie

– Några andra med Feverish-koppling är man- och hustruduon Wy från Malmö (Wy ges ut av Hybris, men Ebba och Michel som utgör duon driver tillsammans skivbolaget Feverish. Så. Utrett). Deras första skiva var som en välbehövlig svensk version av Daughter och The xx. Förra singeln hade avsevärt mer bett än så och nya singeln är som ett slags perfekt hopkok av båda sounden. Skörheten och melodierna finns där, men även attityden och den där smällen i magtrakten. Wy är ett band som vägrar stå still och som älskar att göra musik. Det är fantastiskt att få se på. Albumet, som också heter Softie, släpps 30/4.

 

Marissa Nadler & Stephen BrodskyFor the Sun

Marissa Nadler, gothfolkens främste fanbärare, och Stephen Brodsky, oljudsmakare från Cave In och Mutoid Man, har slagit sina påsar ihop. Albumet Droneflower släpps i april via Sacred Bone och första singeln lovar gott, precis som pressreleasen. Vi pratar perfekt blandning mellan mullrande gitarrmörker och eterisk drömfolk. Albumet har alla förutsättningar för att bli en av årets höjdpunkter.

 

Jason Molina (artist, låtskrivare, ljus i mörkret)

– I dag är det sex år sedan en av 482 MHz:s största favoriter gick bort. Jag återkommer ständigt till Molina. Oavsett om det handlar om Songs: Ohia, Magnolia Electric Co. eller de fantastiska skivorna han gjorde i eget namn. Jag dras till hans varma, ensliga röst. Till hans texter, som trots sitt mörker alltid är trösterika och hoppfulla. Till hans musik som lika ofta är kärv och gråmulen som den är melodisk och varm. Till hans i vemod genomdränkta blandning av country, folk, blues, rock ‘n’ roll och gospel. Dessvärre slog Jason Molina aldrig igenom på riktigt. I mars 2013, nio månader innan sin 40-årsdag, dog han ensam i sin lilla lägenhet i Indianapolis. Indie-enklaven av världens musikintresserade kände till och högaktade honom, men han tillhörde alltjämt periferin. Hans död var en vidrig orättvisa och en hopplös förlust.

When I die, put my bones in an empty street to remind me of how it used to be
Don’t write my name on a stone, bring a Coleman lantern and a radio
Cleveland game and two fishing poles and watch with me from the shore
Ghostly steel and iron ore ships coming home

– Songs: Ohia – Blue Factory Flame

Popnyheter att lyssna extra på: tre kortrecensioner

 

Morrissey It’s Over

– Moz bejakar både sina crooner- och sina greaser-influenser när han väljer att tolka Sun Records-rockern, och sedermera balladkungen, Roy Orbisons klassiska tårdrypare It’s Over, och resultatet blir föga förvånande bländande – och alldeles naturligt. Han har ju varit och nosat där förr. Tolkat och bedyrat sin kärlek för Elvis, Sinatra, Billy Fury och Al Martino. Kammat sitt hår i oantastliga quiffs genom åren. Flörtat med och förfört den kanske största greaser-publiken som finns – nämligen latinopubliken. Och då har jag inte ens nämnt hans egen musik och låtar som rockabillynumren Sing Your Life, Shakespeare’s Sister eller The Loop. Eller hjärtat-på-utsidan-ballader som Last Night I Dreamt That Somebody Loved Me, Now My Heart Is Full och Dear God Please Help Me. Han må i grunden vara ett engelskt popgeni, men fan om han inte är som allra bäst när han rör sig i gränslandet mellan attityd och blödande hjärta, när han byter regntunga Lancashireskyar mot smoggiga East LA-diton och ståtande en perfekt fönad quiff sjunger ut om all kärlek han haft och mist eller aldrig ens fått känna smaken av. Som här, på Orbison-covern It’s Over.

Ett helt album fyllt av väl valda covers och som fått titeln California Son, släpps 24/5 (två dagar efter att han fyllt 60). Det ser vi fram emot.

 

Azure Blue – The Rose

– En annan som hittat helt rätt är den briljante popsnidaren Tobias Isaksson. Med sin nya singel som Azure Blue levererar han en hjärtskärande ballad som får vem som helst att tappa andan. Den är mer avskalad än vad vi är vana att höra från Azure Blue – men likt förbannat lyckas han ändå låta mer skimrande drömsk än de flesta andra i indie-Sverige. På The Rose sätter han ord och ton på den där monumentala, gränslösa kärleken man annars bara ser på film. Men Isaksson är ju en melankoliker av rang och låten fullständigt dryper av vackra molltoner, vilket sannolikt kommer att göra den förödande att lyssna på för den lämnade, den olyckligt kära, som ser tillbaka och minns och förbannar sig själv och sina snedsteg.

Isaksson har inte låtit så här innerlig sedan 2015 och fantastiska plattan Beneath the Hill I Smell the Sea och låtar som A Town Like Alice och There Was a Time. Det är bara att tacka och ta emot.

Singeln släpps digitalt nu på fredag. Albumet Images of You släpps i mars. Allt via Hybris. Omslagsbilden här ovan är signerad Viktor Blomstergren.

 

Premiere Premiere (EP)

– Debut-ep från Filip Spetze (Holograms) och hans kusin Oskar Engström. Tillsammans gör de fullständigt briljant pop perfekt för oss som fortfarande inte kan släppa att 00-talet är dött och begravet. Det svänger som hos Studio, är rytmiskt som hos Boat Club, melankoliskt som hos nyss nämnda Azure Blue eller varför inte Radio Dept. anno Pet Grief, medan attityden kan härledas till The Tough Alliance. Men framförallt rör det sig om ett knippe självlysande poplåtar, lika atmosfäriska och luftiga som de är iskallt coola, frammejslade med akustiska gitarrer, samplingar, beats och drömska synthar. Jag var inte beredd på den här plattan. Jag är golvad.

Släpptes digitalt i fredags via Hybris.

Betyg: 9/10

Bästa låt: Sela

Om ni gillar detta: kolla in alla ovanstående referenser

Recension: Hurula – Klass

klasshurula

Robert Hurula har alltid stått på den lilla människans sida. Aldrig låtit förljugen när han sjungit om utanförskap eller trasighet. Men aldrig förr har det bränt till som det gör på tredje sologiven Klass, utgiven i dag, fredag, på Razzia/Sony. 

Redan vid omslaget står det klart att vi på Klass kommer Hurula närmare än någonsin. På bilden tagen av Luleåpolisen ser vi en tonårig Hurula kort efter att han gripits efter ett inbrott i en pizzeria. Långt innan grammisar och rock’n’roll. I en intervju med Norrbottens Kuriren sa han ”Det [inbrotten] var underhållningen för mig och mina kompisar, ett gäng utan direkt vägledning i livet.” Mugshot-blicken är penetrerande. Den är lika mycket ett ”fuck you” som ett uppgivet ”helvete…”. Ett vrål rakt ut och ett invärtes skri. Tioårsperioden som följde arresteringen är enligt en annan intervju den sämsta i Hurulas liv. Och det är den tiden – barndomen, uppväxten och de tidigaste vuxenåren, och de människor som befolkade Hurulas liv – som skivan kretsar kring.

Utan pretentioner eller fasader gräver han djupt ner i sin egen, personliga mylla och historia och det han hittar är kanske inte bildskönt eller romantiskt, men det är oförblommerat, ärligt och prickfritt formulerat. På öppningsspåret Järnvägsbron sjunger han med eld i strupen om en närståendes depression och självmord och om miljonprogramsområdet han växte upp i. På Inte min son bränner det till om möjligt ännu mer. Vi är tillbaks i lägenheten och Hurula gömmer sig på sitt rum – från omvärlden och från styvfadern helt renons på medkänsla och kärlek. Volymen vrids ner på det vackra och sköra stämningsstycket Livstid och vi kommer Hurula ännu närmare och tillåts blicka in i hans ”instängda lägenhetsliv”. Det känns som om vi tjuvlyssnar på något vi inte har med att göra, men det är så vackert att inga alternativ finns. Jag vet är plattans ljusaste stund. En kärlekshistoria i en värld där kärlek är något man inte kan ta för givet. Ett annat slags ljus lyser i bräckliga avslutaren Innan ljuset. Där känns Hurula som ett slags fyrtorn i mörkret för alla oss som känt oss otrygga, oönskade, rädda och fel. Detta är sannolikt skivans bästa spår – vilket säger en del om en skiva som helt saknar svagare spår.

Musikaliskt har han till stor del skakat av sig eller åtminstone rekonstruerat om punkoket från tiden i Masshysteri. Likaså har Broder Daniel-gitarrerna (och -stämningarna) från de två första skivorna tonats ner och på Klass hör jag i stället sentida Thåström och stundtals även engelska 80-tals-band som Chameleons. Men som jag redan nämnt finns här även en skörhet och en intimitet som Hurula tidigare inte gjort sig känd för. Men den passar honom och skänker hans uttryckssätt än mer trovärdighet och nyanser. Den krispiga, skimrande produktionen har vi ingen mindre än Per Hägglund (Imperiet, Thåström) att tacka för. En man som vet ett och annat om postpunkstämningar och hur man snickrar ihop mäktiga ljudlandskap.

Det känns som att Hurula, efter fem år och tre album som soloartist och elva år sedan debuten med Masshysteri, redan gjort den där skivan som artister vanligtvis kämpar sig fram emot i årtionden. Jag nödgas nu ta till en ofrivillig ordvits: Klass är en modern…klassiker.

Betyg: 9/10

Bästa låt: Innan ljuset

Om ni gillar detta: Thåström – Skebokvarnsv. 209, The Chameleons – Script of the Bridge

Recension: BETTER OBLIVION COMMUNITY CENTER (CONOR OBERST & PHOEBE BRIDGERS) – S/T

boalbum

Emofolkens främste fanbärare, tillika den vansinnigt begåvade låtskrivaren och sångaren, Conor Oberst slår sina påsar ihop med lärjungen och arvtagerskan Phoebe Bridgers och resultatet är ungefär så bra som man hoppas och tror.

I början av 2000-talet var Oberst, då under namnet Bright Eyes, posterboy för nervig, (till synes) dagbokspersonlig och sårigt melankolisk indiefolk. Ett underbarn, sa man, med hjärtat på utsidan och ett oantastligt snille för både melodi och melankoli. Jag upptäckte honom 2003, som 17- eller 18-åring. Utan att ha hört en enda ton köpte jag genombrottsskivan Fevers and Mirrors efter att ha läst en kort puff i numera insomnade musiktidningen Groove. Ett köp jag aldrig ångrat. Jag har varit ett troget fan sedan dess.

Nu skriver vi 2019 och mycket vatten har runnit under broarna. Oberst har ända sedan genombrottet släppt en hyfsat strid ström av mer eller mindre utsökta skivor, och i stort sett samma saker som man sa om Conor för sisådär 15 år sedan kan i dag sägas om LA-bördiga singer-songwritern Phoebe Bridgers. Bridgers, ett uttalat Oberst-fan, har sedan sin lysande debutplatta Stranger in the Alps från 2017, gått från klarhet till klarhet. Arvet från trasiga folkhjältar som Elliott Smith och just Conor Oberst går igen i hennes sånger om identitet, död och förlust – oavsett om de ges ut i eget namn eller som en tredjedel av boygenius. Att det nu kommer ett samarbete med Oberst känns fullständigt naturligt. På flera sätt är de ju tvillingsjälar. De har visserligen samarbetat förr, ska tilläggas. På scen och på skiva. Men nu har de alltså blivit med både band och platta. Och skivan, oantastligt producerad av Conors trotjänare sedan gammalt, Andy Lemaster, låter ungefär så bra som man hoppats och trott.

Den som dock väntat på ett nytt She & Him får tänka om. Här finns inga romantiska duetter. Ingen mysig folkpop, inga Sonny & Cher-retrovibbar. Ibland turas de om om verserna, men i de flesta fall sjunger de samtidigt. Förr om åren exploderade Conors röst i ångestvrål. Numer knarrar den varmt, men ändå bitterljuvt, som en gungstol eller som en dörr in till en vrå i skymundan. Den gifter sig mer än väl med Bridgers sköra, sorgtyngda stämma. Ibland ligger hennes röst överst i mixen, ibland är det Conor som hörs tydligast, med Bridgers röst som mjukt, svalt gräs att vila på.

Musikaliskt rör de sig mellan försiktig folk, rena rocknummer, mellanting och så ett synthinslag som bryter av. Bägge artisterna har en bred repertoar sedan innan – inte minst Oberst som varit aktiv skivartist sedan han som 13-åring 1993 släppte sin första kassett på Lumberjack Records (som sedermera skulle komma att bli numera legendariska Saddle Creek). Oberst har gjort folk, pop, punk, post-hardcore, country och mixtrat med synthar och maskiner. Bridgers har släppt en fullängdare i eget namn och en ep med boygenius men övertygar oavsett om hon rockar loss med ett sjok elgitarrer eller viskar fram bräckliga sorgesånger på akustisk gitarr. Som Better Oblivion Community Center får de tillfälle att prova på det mesta, och de gör det med finess och känsla.

bo

Öppningsspåret Didn’t Know What I Was In For – ett sorgset, vackert och uppgivet nummer om hur förbannat svårt det är att vara människa i dag – hade låtit givet på Stranger in the Alps och hade också tillhört höjdpunkterna. Sleepwalkin’ är folkrock komponerad av lika delar Mystic Valley Band och lika delar Phoebe Bridgers och är möjligen den låt man kanske lättast glömmer bort. De återhämtar sig emellertid med tredjespåret, tillika rocknumret, Dylan Thomas, där verserna är klassisk Conor medan refrängen inte hade kunnat vara skriven av någon annan än Bridgers. Tillsammans sjunger de om hur det egna, privata lidandet (eller helvetet, som de själva uttrycket det) pareras med den yttre världen, och låten hör till skivans bättre hälft. Ännu starkare blir det redan i nästa låt. 2016 avled Conors bror, Matt Oberst (bland annat känd från Saddle Creek-bandet Sorry About Dresden), endast 42 år gammal. Jag kan förstås inte svära på att det är om honom som den monumentalt drabbande folkballaden Service Road handlar, och tänker inte säga att det är så, heller, men jag skulle bli förvånad om så ej var fallet – särskilt med tanke på omständigheterna kring Matts död. Hur det än ligger till är Service Road, som jag sa, oerhört drabbande – om missbruk, om hur hopp blir till förtvivlan, om hur empati mot ens vilja förvandlas till ilska och frustration, om förlusten, om sorgen, om de små sakerna man minns, om hur man måste handskas med känslorna som blir kvar när den man förlorat är…well, förlorad.

Stämningen lättas, åtminstone, musikaliskt/melodiskt upp med nästa låt –  synthnumret Exception to the Rule. Alla vi som älskat Conors tidigare utflykter i synthland (Neely O’Hara, I Will Be Grateful…, Breakfast in Bed, stora delar av Digital Ash och People’s Key), får här vårt lystmäte. Nämnda låt är kanske inte lika bra som ovanstående, men ekvationen Conor+synthar+Phoebe Bridgers är i sanning lika med framgång. Och än en gång ventileras vilken uppförsbacke man kämpar i –  tyngd av relationer, krav, vårt moderna samhälle. Det hjälper inte ens att fly. I wanted to avoid it, sjunger de och fortsätter:
Live out in the forest
Play out of that orbit
Go drifting out to sea
But fate just wouldn’t have it
It treats us like a magnet
Mends my broken habits
And makes a fool of me

En av skivans finaste stunder är Chesapeake. En på en och samma gång smärtsam och finstämd slowburner om musikens (direkta och indirekta) kraft, om minnena och om ensamheten man både kan finna och bota med hjälp av just musiken. I nästa låt, den 90-tals-doftande My City, rasar tankarna – kring förlorad kärlek och den desperata jakten på ny och en närmast existentialistisk ångest inför friheten – på en promenad genom stan, medan tillvaron krackelerar runtomkring. Det är en för all del habil rocklåt, men i slutändan drar den ganska oambitiösa musiken det kortare strået jämfört med texten. Jämnare skägg är det definitivt i den jättefina folkpopvalsen Forest Lawn, om en vänskap som runnit ut i sanden (eller grävts ner i jorden?).

Den låt som tydligast vuxit sedan jag började lyssna på albumet är troligtvis Big Black Heart. Här hör man drag från dels de allra tidigaste Bright Eyes-inspelningarna och dels Commander Venus, och i öppningsriffet (som också återkommer senare i låten) hörs även spår av The Cure.

Den låt som dock verkligen tar knäcken på mig är avslutaren, tillika Taylor Hollingsworth-covern, Dominos. Det må som sagt vara en cover, men ingen låt på skivan bär tydligare Conor Obersts förgyllda, helt igenom vemodsdränkta och melodiskt och ackordsföljdsmässigt urstarka signum som Dominos. Att låtskrivaren Taylor Hollingsworth spelar med Conor i Mystic Valley Band och samtidigt är en stor beundrare av densamme lär inte förvåna någon. Dominos, i sin sköra balans mellan sorg och hopp, självförakt och tro, indiefolk och fuzzig rock, pop och rena atmosfärer, är så mycket Conor Oberst man någonsin kan begära – och den är makalös.

Vi är många som väntar på ett nytt album från Conor – särskilt efter styrkebeviset från härom sistens, den otroliga singeln No One Is Going To Change/The Rockaways, och lika många suktar efter Bridgers uppföljare till Stranger in the Alps. I väntan på dessa album är Better Oblivion Community Center mer än tillräckligt.

Just nu filas det på en turné, och ett Sverigedatum är utlovat. Jag ser fram emot att se dem.

I mars släpps skivan fysiskt, på vinyl och cd, via Dead Oceans.

Betyg: 8/10

Bästa låt: Dominos

Om ni gillar detta: Conor Oberst – Ruminations, Phoebe Bridgers – Stranger in the Alps

INTERVJU MED CHRISTIAN HEDE

christian hede promo billede 4

När Sällskapets toner från i fjol sakta darrat ut och när Ossler och Thåström båda håller relativt låg profil, då är det tur att vi har sådana som nykomlingen Christian Hede, som håller Europabluesmaskineriet vid liv. I hemlandet Danmark är han känd både som romanförfattare och för folk- och blues-projektet Bellhound Choir. Med nya briljanta singeln Søster, det första släppet i eget namn, uppbackad av inga mindre än just Pelle Ossler, Niklas Hellberg, Christian Gabel och Mikael Nilzén, samt danske Mads Uldall-Jessen på kontrabas, lär vi förhoppningsvis höra en hel del från honom även i Sverige framöver. Tillsammans med nämnda herrar skapar han ett sound som både är bekant och välbehövligt. Tänk Mark Lanegan, tänk Centralmassivet, tänk Duisburg och Vesterbro, tänk gnissel, blues och mullrande maskiner. Søster är en självklar del av den stålgrå världen och en av årets hittills bästa låtar. Och Hede, han är en nykomling jag mer än ser fram emot att följa.

Jag bestämde mig för att ta ett snack med Christian. Det blev ett fint samtal om nya (ljud)världar, språk, giganter och att våga bryta ny mark. Tack till Daniel för ögon- och öronöppnaren. Tack särskilt till Christian för att du ställde upp.

 

I Sverige är det inte många som känner till dig än. Vem är Christian Hede?

Det er jeg selv ved at finde ud af. Man kan sige, at han er sangskriver, sanger, guitarist, forfatter. Så er man dækket godt ind. Men han er også bare en mand, der forsøger at skabe noget, der har en vis tyngde. Og så er han en karakter. Et destillat af en slags. Af det mest ubehagelige, det mest drømmende og mest uopnåelige på én gang. Christian Hede er en del af mig, som menneske.

 

Ditt folk- och bluesinspirerade projekt Bellhound Choir var också ett slags soloprojekt. Vilka är de största skillnaderna mellan det och det självbetitlade soloprojekt du nu är aktuell med (bortsett från språket, förstås)?

Sproget er en stor del af det, for det ændrer hele tonen i musikken. Forskellen er dog også, at jeg ville bevæge mig i en mere storladen retning med mit danske solo-projekt, og udforske en type rockmusik, som ikke findes i Danmark. Jeg er fascineret af droner, dyster folk-musik, myter og atmosfære. Det prøver jeg at definere med de nye sange. Både lydmæssigt og tekstmæssigt, skal det være en verden, som du træder ind i. Fra første tone. Bellhound Choir var måske skitserne til det jeg laver nu.

 

Var det självklart att börja skriva på ditt modersmål danska nu?

Ja. Jeg mener, at vi har behov for mere diversitet og mindre ensretning. Så det er vigtigt, at man tager de træk, der får én til at skille sig ud, og bruger dem til din fordel. Sproget er åbenlyst. Jeg skriver også prosa på dansk, jeg tænker på dansk og jeg kan kun 100% stå på mål for mit ordvalg på dansk. Så det gav mening. Jeg mente også, at jeg havde noget at tilbyde på den front. Ikke at det er bedre eller værre, men det er noget andet. Jeg nyder selv at høre kunstnere på deres modersmål fra mange steder i verden, så jeg håber ikke, at sproget er begrænsende. Det vil jeg i hvert fald kæmpe imod. Sproget er dansk, men musikken og temaerne er universelle.

 

På ditt nya material gästar giganter som Pelle Ossler, Niklas Hellberg, Christian Gabel och Mikael Nilzén. Hur kom du i kontakt med dem?

Det begyndte med Pelle. Jeg hørte hans nyeste album, Evig Himmelsk Fullkomning, og jeg blev forelsket hans lyd. Og følte også, at han havde en del tilfælles med den musik, som jeg selv arbejdede med. Det var først senere, at jeg opdagede Thåstrøm, som jeg virkelig også er blevet glad for. Især de seneste plader er mesterlige. Jeg skrev en besked til Pelle for at høre, om han ville være med på mine sange. Han formidlede kontakten til de andre, og jeg er meget, meget taknemmelig for, at de ville arbejde med mig. Det har været fuldstændig essentielt for mine sange, og for den retning, som min musik vil gå i. De er alle fantastiske på hver deres felt.

 

Och vad har de betytt för ditt nya sound?

De har haft en kæmpestor betydning for den sound, som vi er endt med. Jeg havde skitser til sangene med i studiet, men jeg gav meget plads til arrangement-ideer, roller og var generelt mere interesseret i en kollektiv proces end i at være kaptajn.

Niklas Hellberg hjalp så meget med, at forme lydbilledet i mix, at jeg har krediteret ham som medkomponist. Det er sammen med Ossler, Gabel, Nilzén, Uldall, at jeg har fået skabt det blueprint, som jeg arbejder videre med. En industriel, mørk art af folk eller rock eller blues. En blanding af det hele måske. En sound.
söster.jpg

Din senaste singel Søster är i min mening en av årets hittills bästa låtar. Kan du berätta lite om den och om dess text?

Mange tak. Det betyder meget, at du har det sådan. Først og fremmest, så er det den første sang, som jeg har ude. Det var vigtigt for mig, at teksten fortalte en historie med plads til lytteren. At du selv kunne lægge til og tage fra, alt efter hvilken sang, du mener er den ”rigtige”. Det er jo en tekst, der kredser om noget forbudt, noget uforløst, som så kommer til udtryk ved brug af ordet ”Søster”. Det er ikke en incestuøs sang. ”Søster” skal forstås mere som det engelske ”Sister”, som måske også er et medmenneske. Et billede på en kvinde. Måske er det en kvinde, der er hemmeligt forelsket i en kvinde, der synger. Måske er det en sindsforvirret mand. Måske er det bare tableauer. Det vigtige for mig, er at jeg får en fornemmelse af en stemning, og at jeg kan smage ordene. Det er en undersøgelse, som jeg konstant er i gang med. Musikalsk har den mange af de elementer, som jeg vil sige, er blevet en del af blueprintet i mine nye sange: Synths, Fuzz-bass, Strygere og Knirkende guitarer.

 

Vad eller vilka har du inspirerats av? Jag tänker både allmänt och till de nya låtarna.

De nye sange er kommet frem i jagten på en lyd eller en niche. Et sted hvor jeg kan vokse som musiker. Jeg bliver konstant inspireret af nye ting, men uanset hvad jeg prøver at røre ved, så lugter det af folk og blues. Det er en grund-nerve, som jeg ikke kan slippe. Men for at gøre det troværdigt, så skal jeg gøre det med den bagage jeg kommer med. Jeg skal ikke lyde som en afroamerikaner fra southern US, men som en mand, der er vokset op på Bornholm og bor i København. Hvis musik skal være relevant, så skal vi tage os selv og vores historie med ind i det. Så min opvækst er også en inspiration. Ellers er John Lee Hooker, Thåström, Anna Von Haussvolff, Suicide, Tom Petty, Patti Smith, The Bad Seeds, Lee Harper, Henrik Nordbrandt, Neil Young, George Saunders, Merete Pryds-Helle, Melville, Nina Simone, Judy Sill og mange, mange andre også favoritter. Listen er uendelig. Jeg filtrerer det hele på den ene eller anden måde.

 

Hur ser framtiden ut?

Jeg vil ud og spille så meget som muligt live, og så går jeg snart i gang med at indspille mit debut album, der gerne skulle være færdigt til sommer 2019.