2016 In Review: The albums

2016.img_3541

 

20. Bon Iver22, A Million

– Justin Vernons musik blir underligare och underligare, och svårare och svårare att relatera till och förstå, men den blir aldrig ointressant.

19. And Also the Trees Born Into the Waves

– AATT:s 2000-tals-renässans, som inleddes 2003 med Further From the Truth (och peakade med 2007 års mästerverk (Listen For) The Rag and Bone Man) håller i sig, och visar inga tendenser på att falna.

18. Minor VictoriesMinor Victories

– Det var inte mer än rätt att världen åter skulle få njuta av Rachel Goswells (Slowdive) utmärkta stämma.

17. Cities Last Broadcast The Humming Tapes

– Brusig, stämningsfull dark ambient, ibland med närapå jazziga inslag.

16. Citizen HTransference

– Niklas Hellbergs solodebut. Hellberg är ju annars mer känd från All That Jazz, Peace, Love & Pitbulls och Sällskapet, och som en avgörande viktig kugge i Joakim Thåströms solokarriär och -band. Som Citizen H gör han instrumental, elektronisk dark ambient, och hans fingertoppskänsla för atmosfärer och ljudlandskap är intakt. Jag hoppas på ett fysiskt släpp.

15. Marissa Nadler Strangers

– Förföriskt mörker.

14. 1900Tekno

– Christian Gabel är en av Sveriges bästa ljudmakare.

13. Iggy Pop Post Pop Depression

– Iggy släppte i maj karriärens tredje bästa soloalbum, nedpetat endast av Berlin-plattorna från 1977. Texterna är inspirerade, sången sitter perfekt, och musiken (styrd av Josh Homme och Iggy själv) är intressantare än på decennier.

12. ApocryphosStone Speak

– Kylig, karg dark ambient. Låter som en fika vid en hamn, i januari. Utan något att fika på.

11. Christian KjellvanderA Village: Natural Light

– En promenad längs öde fält, gårdar och åkrar i november.

10. Neurosis Fires Within Fires

– Vackert och skräckinjagande om vartannat. Neurosis har gjort det igen. Metal för folk med för mycket finess och känsla för att lyssna på metal.

9. Ivy BellsSculptures

– Skimrande pop, så melankolisk att man blir förlamad.

8. David BowieBlackstar

– Precis som sin gamle vapendragare Iggy, så släppte också Bowie ett av karriärens bästa album i år. Men till skillnad från Iggy, så fick Bowie inte uppleva vilket genomslag plattan fick. Två dagar efter release gick han bort i levercancer. Vedervärdigt.

7. Nick Cave & the Bad SeedsSkeleton Tree

– Den gamla föreställningen om att konstnären frodas när tillvaron rasar ihop får här vatten på sin kvarn.

6. Maria Taylor In the Next Life

– Jag är så vansinnigt svag för Maria. Hennes röst, hennes melodier, hennes texter och den sorgsenhet som genomsyrar alla hennes skivor. I år släppte hon sin karriärs jämnaste platta, och återförenades med Conor Oberst (om än bara på en låt).

5. Leonard CohenYou Want It Darker

– 2016 var året då ikonerna gjorde comeback, och Cohen tillhör den skaran. 2016 var även året då många ikoner gick bort, och dessvärre tillhör Cohen även detta gäng. Han dog  några veckor efter releasen. Detta är hans bästa platta sedan 1988 års I’m Your Man. Soundet är kargt, texterna fokuserade, rösten stannar tiden. Klassisk Cohen.

4. AllseitsChimäre

– Soundtracket till alltings undergång. Vansinnigt snygg dark ambient. Fantastisk produktion.

3. RomeThe Hyperion Machine

– Jerome Reuter går ifrån temaskivorna, och får trots det ihop sin bästa och jämnaste platta hittills. Mörk, romantisk, atmosfärisk. Lyriken sitter, melodierna är rakt igenom starka. Och Thåström gästar.

2. Frida HyvönenKvinnor och barn

– I höstas gick jag från att inte ha någon relation till Fridas musik (hade hört debutplattan 2005 när den var ny, men det var allt) till att betrakta henne som en av vårt lands intressantaste artister och textförfattare. Allt tack vare denna skivan.

1. Conor Oberst Ruminations

– På Ruminations skalar Conor av sig precis allt, och blottar sig på ett sätt han inte gjort sedan han som 20-åring slog igenom med Bright Eyes. Men då var det (till en början) febrig ångestpop, nu ger han ett betydligt mer samlat intryck, trots att ångesten finns kvar. Men den är tyngre nu. Mer gnagande än skärande. Melodierna är lika bra som någonsin, men texterna är ännu vassare. Djupt personligt, men samtidigt aldrig annat än allmängiltigt.

 

Köp plattorna där plattor säljes. Fotot är taget av mig. Photo by me.

2016 in Review: The 20 Best Songs

20. True MoonVoodoo

– Svensk postpunk lever och frodas.

19. The Radio Dept.Swedish Guns

– Radioavdelningen visar att det tydligen går att blanda atmosfärisk pop med politisk text.

18. Christian KjellvanderThe Dark Ain’t That Dark

Jason Molina nickar uppmuntrande från sin himmel.

17. Iggy PopChocolate Drops

– 2016 var året då Iggy kom tillbaka. Tusenfalt. 2016 var inte bara elände, alltså.

16. Marie DanielleOne Night Stands

– Drygt 150 lyssnare på Spotify. Perverst. Denna låt har en av årets största och vackraste refränger.

15. Marissa NadlerKatie I Know

Chelsea Wolfe på stesolid. “Hänförande” är ordet.

14. Ivy BellsGoing Home

– Skulle ha slagit igenom. Borde ha slagit igenom. Skimrande vemodig pop som för tankarna till Days, The Field Mice och The Mary Onettes. Skamligt förbisedda.

13. 1900 (feat. Ossler och Thåström)- Vi

– Solidaritet gestaltat av en skör melodi, och hummande från Sveriges två tyngsta röster.

12. AllseitsSink In Sideways

– VM-guld i dark ambient 2016 går tveklöst till tyska Allseits. När det moderna samhället äntligen rasar ihop, så är det denna låten som kommer att spelas. Kom ihåg var ni hörde det först.

11. The Good Life Are You Afraid Of Dying?

– Temat “underskattade band” fortsätter med Omaha, NE:s The Good Life, frontat av Tim Kasher (även känd från Cursive). Ett band som oavsett hur bra de är aldrig får ett riktigt genombrott. Sådan är världen vi lever i.

10. kentDen sista sången

– kent avslutade 2016 karriären med (ännu) ett undermåligt album. Stundtals upprörande dåligt. Men också stundtals riktigt fint. Som i fallet med denna låten. En varm bris i solnedgången, på väg bort mot något annat.

9. Frida HyvönenFredag morgon

– Från ingenstans dyker Frida Hyvönen senhösten 2016 upp och släpper ett makalöst album. Denna blytunga pjäs är skivans mest imponerande stund.

8. Minor Victories (feat. Mark Kozelek) – For You Always

– Ett något poppigare Slowdive möter klassisk (sentida) Kozelek. Enkel lyrik (om man ens kan kalla det för lyrik), men så naket och romantiskt att man får hjärtsvikt.

7. Nick Cave & the Bad SeedsJesus Alone

– You believe in God, but you get no special dispensation for this belief now. Inte ens gudsfruktan hjälper när det allra värsta händer.

6. Leonard CohenYou Want It Darker

– Cohen släpper hösten 2016 en av de tyngsta låtarna i hela karriären (hämtad från det starkaste albumet sedan 1988). Kort därpå dör han. I’m ready, my Lord.

5. Maria Taylor  (feat. Conor Oberst) – If Only

– Mig veterligen hade Maria och Conor inte samarbetat sedan 2007, så detta var mycket välkommet. Och vilken återförening, dessutom! Så vackert och vansinnigt sorgset om andra chanser att ögonen trillar ur skallen på en.

4. David BowieLazarus

– Med facit i hand, det brutalaste som släpptes under 2016.

3. Conor OberstNext of Kin

– Oberst följer upp 2014-års Upside Down Mountain med vad som måste räknas till en av karriärens tre bästa skivor. Här ringar han in förlust på ett fantastiskt och rått sätt:

Her bathrobe hangs on the bedroom door
Though she’s been dead for a year or more
He buried her by the sycamore
So that he could keep her close
It broke his heart and it made him old
Tries to rebuild but it just erodes
Some people say that’s the way it goes
But he don’t feel that way

2. Sun Kil Moon & JesuGood Morning, My Love

– Mot Justin Broadricks blytunga fond ställer Mark Kozelek en av livets viktigaste frågor:

What does rekindle mean?

1. Rome (feat. Thåström) – Stillwell

– 2016 var året då även Jerome Reuter nådde nya höjder. På Stillwell föräras han med ett besök av vännen och ikonen Joakim Thåström, och resultatet är bortom denna värld. Måste upplevas, kan inte vidare beskrivas.

 

Alla låtar har sammanställts i en spellista. Lyssna här

Reviews: Bruce Springsteen – Born to Run (the autobiography)

img_3723One of the best books I’ve ever read came out earlier this autumn. It’s called Born to Run, and it’s the autobiography of Bruce Springsteen.

I’ve been a Bruce fan since 2002, aged 17. A love affair that’s gotten stronger and stronger through the years. I love Bruce for his empathy, his burning heart, his compassion, his ability to comfort and offer solace – his outstanding lyrics are made of this. I love him for his melodies and that voice.

So when news broke earlier this year that he was to release his autobiography, my expectations instantly grew to gigantic proportions. After having read a few pages once the book was released, it was clear that these expectations were fulfilled.

All the things I love about Bruce’s music and lyrics; the warmth, the compassion, the solace, has been transferred to a 500+ page book, without losing any of the poetry or urgency or intimacy. I was stunned throughout reading it.

He speaks freely and with his head held high about his bouts with depression and alienation, his troubled relationship with his father, personal loss, his creative work and the joys of his family life. He makes the reader feel less alone, that it’s okay to be “grown up” and still feel lost, alone, haunted and hunted. But he’s never defeatist. He builds up strength and gives the demons one hell of a fight. And he’s still standing.

Buy the book from Adlibris or Amazon, and listen to Bruce’s music wherever and whenever you get the chance.

New Discoveries: True Moon

14358874_576443589201967_6722911597421850349_n

As an avid and longterm post-punk fan it’s always a great pleasure to stumble upon a new discovery within that genre. And today it has happened again.

True Moon is fronted by Karolina Engdahl, whom we know from the Malmö based punk/alternative band Vånna Inget, and they have just released their first single. It’s called Voodoo and it’s great. It’s a classic post-punk tune; chilly, shrouded in black and grey, dragged in the urban mire, with guitars that bring to mind Barney Sumner (Joy Division) and Reg Smithies (The Chameleons), yet with a strong and melodic chorus that shows off their pop sensibilities. Quite impressive. And that riff! Mein Gott (Goth?)!

In a recent interview with the formidable Hymn, Karolina reveals that the song is a fight song for all her sisters, and with a chorus that goes “I am a demon, I am a mother, I  am  a warrior (and is preceded by the short, simple, yet terribly effective line “I am an angry woman/I am a stronger woman”) I can see why, and I applaud it. Much needed.

I look forward to hearing more from this brilliant band and to seeing them live. Meanwhile I’ll happily keep playing Voodoo. Listen to it on iTunes or Spotify

Picture retrieved from https://www.facebook.com/366898380156490/photos/a.468766216636372.1073741829.366898380156490/576443589201967/?type=3&theater

Review: Nick Cave & The Bad Seeds – Skeleton Tree

skeleton

What do you do when something vital is mercilessly torn from you? How are you supposed to act when the universe rips your heart out of your chest and replaces it with…nothing in particular? How do you deal with complete and utter loss? You can shut down. Retreat back inside. Paint the windows black. Destroy your phone. Sew your mouth shut and cut both ears off. Build a massive wall. Communicate only with your memories and your ghosts. Or…you can clench your fists and stoically return to whatever it is that you do best..  That is what Nick Cave has done. He went back to working on the album he was halfway through when tragedy struck last July.

I was an electrical storm on the bathroom floor, clutching the bowl

Oh, the urge to kill somebody was basically overwhelming
I had such hard blues down there in the supermarket queues

No one would ever have blamed him if he had retired after this. How do you go on? Few would.

And if you want to bleed, just bleed

And if you want to leave, don’t breathe

But he didn’t retire. He didn’t shut down. He elevated. And then came out of the studio with what could very well be the best album of his career.

It’s an album immersed in grief. The lyrics are scenarios stacked on top of each other, forming wholes, both logical and illogical, abstract, yet perfectly lucid. There’s no real narrative, just like Nick says in the accompanying film. The scenarios speak of loss and of existence crumbling under your feet, while at the same time remaining the same.

The song, the song it spins, the song, it spins, it spins no more
The phone, it rings, it rings and you won’t stay

I knew the world it would stop spinning now since you’ve been gone
I used to think that when you died you kind of wandered the world
In a slumber til your crumbled were absorbed into the earth
Well, I don’t think that any more

I am sawn in half and all the stars are splashed across the ceiling

The music perfectly matches the lyrics. The synths, the guitars, the strings, the percussion and those strange rhythms that sometimes pop up form atmospheric soundscapes and melodies that perfectly encapsulates Nick’s fractured poetry.

Then there’s the penultimate track Distant Sky, a duet with Danish soprano Else Torp. A song so angelic and classical in its sound that it feels like it’s always been around. Sprung from earth or washed down from the sky in some heavy ancient rain. This is catharsis.

Let us go now, my darling companion
Set out for the distant skies
See the sun, see it rising
See it rising, rising in your eyes

The last track (which is also the title track) speaks of acceptance. Your heart may be torn out of your chest and you may never stop bleeding, but it’s alright. It has to be alright. Otherwise everything stops.

And I called out, I called out
Right across the sea
I called out, I called out
That nothing is for free

And it’s alright now
And it’s alright now
And it’s alright now

Nick Cave & The Bad Seeds has made the album of the year. It’s going to be excrutiatingly tough for those who want to challenge them for the title.

Buy Skeleton Tree from CDON, Amazon or Nick’s webpage, or listen to it on Spotify.

Picture retrieved from http://www.nickcave.com I claim no ownership whatsoever.

My latest purchase: Rome – The Hyperion Machine

IMG_3378

In August Jerome Reuter, a.k.a. Rome, released his ninth full length album, and let me tell you, it is his best, so far.

Taking its name from a novel by Friedrich HölderlinThe Hyperion Machine is Reuter at his darkly romantic and windswept best. Unlike his past albums The Hyperion Machine is not based on/tied to a specific theme. This makes the album feel more personal, which in turn makes the listening experience more powerful. Don’t get me wrong – All of the Rome albums are more or less great, but this is Rome looking inwardly and in the process moves from great to sublime.

From the depiction of Louis-Ferdinand Celines disoriented wanderings in Jerusalem (You’re wandering the world meaning no harm, finding no peace…) on Celine in Jerusalem, to the defiant post-punk farewell to bitter blood and lovers of old on Transference, to the crushingly gorgeous Adamas, about the loss of faith in a world that is crumbling to pieces all around you (And you wonder is that God out to help you now? But he is gone…).

But the track that really does it for me is Stillwell, a duet with Thåström. When has impossible love ever sounded this desolately stunning? Jag stannar min tid här, vid din källa. Shimmering, atmospheric, frail. For five minutes time actually stops. Then the track fades out and my trembling finger reaches for the repeat button.

Finishing off the album is a cover of Thåströms classic lost-love-ballad Fanfanfan. A venture like this could very easily go tits up, but Reuter avoids the common pitfalls of clumsy frame-by-frame literal translations and karaoke arrangements, and creates his very own version, while still retaining the heart wrenching sentiment of the original. And he sings the chorus in Swedish!

This beautiful mix of neo-folk, post-punk and ambience and atmospheres is the album of the year, so far. Buy it on CDON, Amazon or Fantotal. Or listen to it on Spotify.